All language subtitles for Love Courage And The Battle Of Bushy Run (2024)

Custom by 128TB

- Ja?
- Ni ville tala med mig, general.

Det verkar... som att

ni blivit bjuden på bal.

- Jag har verkligen inte tid för...
- För nöjen?

För avkoppling. Men du har tid,
överste. Kriget mot fransmännen och

indianerna är över. Unna dig en

utekväll. Det har du förtjänat.

Fransmännen må ha
dragit sig tillbaka, men...

Dragit sig tillbaka? De drevs ut
av kungens armé, med kraftig hand.

Freden är en bräcklig fiende.
De infödda är fortfarande...

Indianerna är inget hot utan fransmännen.

Det har jag sett till. De kan
inte längre byta till sig krut.

Men om gevären de bytte till sig,
eller som fransmännen lämnade

när de flydde... ...kommer
inte vara mycket värda länge till.

Stammarna kan se det som ett
sätt att avväpna dem.

Mitt mål är att bygga
förtroende, vilket kräver... Åh,

Henry, du har spenderat
alldeles för mycket tid bland dem.

Det är min innerliga önskan
att snart återvända till England.

Du är den som ska ta min plats.

Du får hantera vildarna hur du vill.

Bjud hem dem på middag om

du vill, det rör mig inte.

Jag kan ha missat att nämna att
balen hålls på skepparhemmet.

Anne Willing är i stan, överste.

Så vitt jag minns kan det ha

funnits något mellan er två.

Senast jag hörde var Anne i Philadelphia.

Jag kan försäkra att hon inte är det.

Hon lämnade in inbjudan själv.

En mycket stilig kvinna.

Stilig, sannerligen.

Kapten!

Vi har sällskap.

Kapten!

Ska jag slå larm?

Nej.

Men håll er vaksamma.
Javisst, sir.

Francis, Jonathan. Ta hand
om era musköter tills jag säger till.

Allt i ordning, kapten?

Jag tror det.

Jag är bara försiktig.

Pojkar!

Det ser ut som vi får slåss idag!

Vill du vara med?

Vill du vara med?

För vinnaren.

Hämta en flaska rom åt mig.

Det är okej.

Jag har själv två barn.

Kom in.
Låt dem leka.

Kom in.

Hur kunde du inte se...

Snälla, nej!

Visa nåd.

Överste!

Jag talade just om er seger i
det där eländiga lilla slaget vid Sandusky.

Rättvisans namn hade jag
hjälp av fransmännens dåliga

beslut att äta skaldjur på
trettio mils avstånd från havet.

Det är alltid mat eller kvinnor som fäller
fransmännen innan jag hinner fram.

Trevligt att se er, herrar.

Åh, Henry. Skönt att se att
du släppt arbetet en stund.

- Jag vill gärna presentera Ben...
- Överste Bouquet.

Herr Franklin, alltid ett nöje.

Ni känner varandra?

Nåväl, general, alla känner till överste
Bouquet och hans bravader mot fransmännen.

Men jag har dessutom den stora äran att
vara hans personliga bekant,

och jag vill tacka för

ert rekommendationsbrev.

Det har öppnat dörrar för mig som annars
säkert hade varit stängda.

Jag kan inte tacka er nog för
ert stöd i mina strävanden. Brev?

Jag vill dock varna er – vissa ser
mitt godkännande som en fläck på ert rykte.

Mmm, ja, självfallet.

En man med bara vänner och inga
fiender går inte att lita på.

Jag hoppas brevet tjänar dig väl.

Och om du behöver något av mig,
vad som helst, tveka inte att säga till.

General, den här mannen är en
verklig heder för kronan

och för kolonin,
precis som ni är.

Min enda förhoppning är att
vara en heder för England.

I England, mycket snart.

Jag överlämnar detta gudsförgätna
land till dig och översten.

Det är möjligheternas land, general,
det är dess lockelse.

Kanske för dig.

Och ja, hon är verkligen vacker.

Du vet, om en sådan
kvinna såg på mig så där,

skulle jag inte stå
här och prata med dig.

Gå nu.

Åh, Anne. Jag har träffat...

Överste Bouquet, så

roligt att ni kunde komma.

Jag hoppas ni minns min brorsdotter, Anne?

Mycket väl.

Överste Bouquet?

Överste.

Fröken Peggy Shippen.

Det var länge sen, du har vuxit.

Vi blir alla äldre, överste.
Ingen blir yngre.

Far, överste Washington är här.
Han vill gärna tala med dig.

Jag kommer genast.

Jag är bara glad att se dig hemma.
Sund och stilig.

Jag hade hört att du och överste Washington
kanske haft era meningsskiljaktigheter?

Åh, en liten dispyt.
Ligger långt bakom oss.

Han är ung.
Jag hyser inget agg.

Glädjande att höra.

Ge George mina hälsningar.
Det ska jag.

Trevligt att se dig igen, överste.

Henry.

Henry.

Det är ett nöje att se dig också.

Jag visste inte att du var i New York.

Jo. Jag kom tillbaka när
min mormor blev sjuk.

Mrs. Shippen.

Mår hon bättre?

Hon mår bättre.
Tack.

Hon står mig mycket nära, som du vet.
Jag minns.

Som jag minns det var det genom henne du
upptäckte din kärlek till blommor.

Och musik.

Du har gott minne, Henry.

Hon hade alltid färska gardenior
på sitt piano i Philadelphia.

Ja.

Fast man hittar inte lätt
gardenior här i New York.

De vägrar helt enkelt växa
i så ogästvänliga förhållanden.

Men inget väcker minnet som en sång
och en doft. Jag längtar efter de dagarna.

Det är musiken.
Doften.

Enklare tider i min ungdom.

Men de dagarna är förbi, Henry.

Jag är inte en liten flicka längre.

Och det är jag tacksam för.

Jag är ledsen att det slutade som det
gjorde. Jag oroade mig väldigt för dig.

Miss Willing.

Anne.

Anne.

Det är inte ditt fel att du söker

ett liv fritt från det kaos
som kriget för med sig.

Jag såg hundra män dö
i ett enda slag på en dag.

Många alldeles bredvid mig.

Deras familjer får aldrig
se dem le igen.

Aldrig känna en omfamning.

Hustrur och mödrar sörjer hela livet.

Det skulle jag aldrig önska dig.

Min far ville alltid
att jag skulle gifta mig med en militär.

Ärorika män.

Hängivna män.

Men han kunde aldrig övertala dig.

Nej.

Nej, jag bryr mig för mycket
för att se mannen jag älskar...

Fadern till mina barn försvinna till
en slagfält där så många går under.

Men Henry.

Kriget är över.

Och...

här är du.

Mycket levande.

Så, hm, säg mig, Henry.

Blir du kvar länge i New York?

På obestämd tid.

Då ger jag dig tillstånd
att träffa mig igen imorgon.

Men nu...

ska vi dansa.

Du dansar ännu bättre
än när jag for.

Det är ett mysterium varför.

Det har väl ingenting att göra med
alla danser med dina många beundrare.

Sanningen är att jag mest gick
och drömde i trädgården.

Och bad till Gud att han skulle
bevara dig hel och låta dig återvända.

Tacksam att Gud där uppe hör
Anne Willings innerliga böner.

Vad skulle jag annars göra, Henry?

En ensam kvinna och en man hon älskar, som
trotsar ödet på Pennsylvanias blodiga fält.

Så ja, jag dansade med några pojkar.

Unga pojkar som
knackar på min dörr och

ser på mig som om
jag vore vinst på tivoli.

Lämnade jag dig med intrycket
att du förlorat mig för alltid, Henry?

[Knackning på dörren]

Herr och fru Byerly.

Jag måste tala med er.

Keekyucung?

Vad gör du här så sent?

Är du okej?

Ni måste ge er av.

I natt.

Eh... Vad säger du?

Ert hus står näst på tur.

Mitt folk kommer hit imorgon.

Ingen kommer att lämnas vid liv.

Nej!

Snälla.

Ni måste vara borta före soluppgången.

Annars överlever ni inte natten.

Var är herr Byerly?

Han är...
Han är två dagar bort.

Han hjälper till att begrava en familj
som mördades för några dagar sedan.

Varför skulle ditt folk göra så?

Hövding Pontiac.

Det är hans order.

Min hövding och mitt folk var emot det.

Vi måste delta, annars

kommer vi inte finnas kvar.

Vi blir också dödade.

Jag ber er.

Ta bara barnen.

Gå fort.

Jag måste tillbaka innan

de märker att jag är borta.

Keekyucung.
Tack.

Jag är ledsen.

Herregud. Vad har hänt med er?

Jag är fänrik George

Price från Fort Leboeuf.

De flesta av dessa män kommer
från min utpost. Två är från en annan.

Båda attackerades av lokalbefolkning.

De tog forten?

De tog krutet,
sedan brände de forten.

Om de inte varit här än, vilket jag
antar att de inte har, så kommer de snart.

Hjälp våra gäster.

Vatten, mat, rena kläder.
Vad de än behöver.

Tack, sir.

Kapten, mer sällskap!

Civila!

De dödade alla.

Vem dödade?

De brände dem levande.

Kom in, snälla.

Du och din baby är säkra nu.

Hjälp henne att tvätta sig och vila.

Sir...

Mitt namn är Gregory Lennox.

Jag är missionär bland flera av stammarna.

Jag talar de flestas språk.

Jag har fått höra att attackerna
är organiserade. Vem har sagt det?

Weer-stammens hövding.

Weer tog Fort Wee och Tennant,
men skonade männen.

De är ett fredligt folk.

De har inga tvister med soldaterna.

De tvingades spela
en roll, annars skulle de förintas.

Även om de motsatte sig det.

Varför sker detta nu?

Vissa stammar fruktar att
när fransmännen nu är borta,

kommer britterna
att söka hämnd.

Förändringar i handeln.

Inget mer krut.

För att övertyga dem om att ett anfall
från britterna är nära förestående.

Det är orimligt.

Vår strid var bara med fransmännen.

Ja...

Jag argumenterade för det.

Tack, mr Lennox.

Jag uppskattar det du berättat.

Sir...

De mäktigaste stammarna.

De är i krigsläge.

De tänker inte skona någon.

William. Jag behöver
att du skickar ut två

män för att titta till
familjerna i området.

Om någon vill, erbjud vårt skydd
och ta dem hit.

Och se till att en kurir

står redo för New York.

Ja, sir.

Anne.
En mycket stilig herre vill träffa dig.

Tack, Peggy.
Fast jag väntade inte Henry så tidigt.

Det är inte överste Beguet.

Det kan inte vara Robert.

Just det.
Robert.

Robert Chambers.

Åh nej. Är han till besvär?
Nej, han är underbar.

Det är bara... Han skulle inte komma förrän
imorgon när Henry kommer i eftermiddag.

Vad har du gjort?
Ingenting!

Det är bara...

Jag var säker på att Henry var borta ur
mitt liv tills... tills han inte var det.

Jag ser att båda männen
är lämpliga, men du skulle

mycket hellre tillbringa tid
med Connor Bouquet just nu.

Ett klokt val.

Båda männen är hedervärda.

Ingen anledning till panik.

Det finns sätt att hantera det.

Smittkoppor?

Är du säker?

Nej.
Inte alls säker.

Bara de tidiga, mycket smittsamma symtomen.

Läkaren säger att det tar en vecka
innan vi vet säkert.

Det är hemskt.
Ja, verkligen.

Du får gärna se själv.

Jag avstår nog.

Hälsa gärna från mig.

Jag ska se till att titta till henne igen
så snart det är möjligt.

Självklart.

Det där sa du inte till honom.

Jo, det gjorde jag minsann.

Men det är ju fullkomligt oärligt.
Du, min kära, leker med två fina män.

Ett föredöme i ärlighet.

Du kan tacka mig senare.

Under kriget flydde jag hit till gården.

I månader höll
trädgården mig sällskap

när jag bad för
dig och dina män.

Sedan slutade breven komma.

När månaderna gick blev jag
säker på att jag aldrig skulle se dig igen.

Kära Anne.

Efter två decennier på slagfältet
har jag förlorat många män.

Några kära vänner.

Mitt hjärta värker för var och en av dem.

Men ingen av dem,
från den första till den sista,

kan mäta sig med tomrummet
i mitt hjärta när jag förlorade dig.

Sir, löjtnant Carson skickade
oss för att se till lokalbefolkningen.

Vad fann ni?

Vi hittade hus som bränts ner.

Tre familjer mördade, kanske fler.

Kapten, dessa människor
hade huggits i bitar.

Hur många överlevande?

Sju.

Bara kvinnor och barn.

De gömde sig i skogen, kom fram
när vi anlände. Vi tog med dem in.

En kvinna vi mötte på vägen
säger att hon känner dig.

Kapten.

Mrs. Byerly.

Har du sett Andrew?

Nej. Vi kom ifrån varandra.
Är barnen hos dig?

Ja, de är här.

Andrew var borta när vi
blev varnade att lämna hemmet.

Om jag får, sir.

Det är något mer, sir.

Fortsätt.

Grödorna verkar övergivna.

Ingen indiansk kvinna någonstans.

Vi red nästan åtta kilometer ut.

Det här området är allt de känner till.

De skulle aldrig överge det.

Om de har flyttat
kvinnor och barn,

betyder det att de förbereder sig för krig.

Vår vän, Keekyucung,

han berättade att hans stam
tvingades till strid.

Han räddade våra liv.

Då misstänker jag att de

kommer efter oss nästa gång.

Snarare förr än senare.

Vi gör bäst i att vara redo.

Hur kan jag garantera vår säkerhet?

Om ni slåss vidare dör ni allihop.

Jag har 200 bröder här.

Du har inte många.

Vi kan göra detta med fler döda.

Eller så gör vi det med bara några få.

Några få?

Jag tar några av dina
män för mina som dog idag.

Ni har redan dödat dem.

Två soldater måste dö för varje krigare.

Männen där inne säger att de
hellre dör än ger sig.

Och för att vara ärlig,

så tycker de inte om indianer.

Men det gör jag.

Och jag tänker inte dö idag.

Jag vill föreslå en överenskommelse.

Jag vill ha en häst.

Jag vill ha två vapen.

Ett gevär och en pistol.

Jag vill ha proviant för tre dagar.

Lite skinn och två flaskor rom.

Bara till dig?

Och efter att ni tagit några,

ska resten av mina män släppas fria.

Och när de gett
sig av, när de gett

sig av, vill jag ha
förnödenheterna.

Jag ska övertala dem att inte slåss.

Och om du ger mig detta löfte,

får resten av dina män leva.

Vad sa de?

Om vi inte ger upp
fortet dödar de oss alla.

De dödar oss ändå.

Nej, det tror jag inte.

Du gick inte med på vår kapitulation.

Det gjorde du inte.

Vi slåss hellre och dör

här än blir torterade.

Vi kan inte hålla fortet längre. Se på oss.

Vi har inget vatten kvar.
Vi har inte ätit på två dagar.

Det spelar ingen roll.

Jag vet vad dessa vildar
gör med folk som ger sig.

Vi har alla hört och sett.

De gav mig sitt ord.

De?

Tortyr. Brännas levande. Styckas.

Män, kvinnor, barn.

Jag begravde barnresterna
efter tre familjer.

Bara för en vecka
sedan, inte långt härifrån.

Antagligen av samma män
du gör affärer med där ute!

Det är avgjort.

Vad är det här?
Vad gör ni?

Vi hade en överenskommelse!

Var är min häst?

Vad de än har sagt till dig, löjtnant!
Tro dem inte!

De kommer att döda oss allihop!

Vad är det här?

Vart tar ni mig?

Var är min häst?

Hörru, vi hade en överenskommelse!

Jag behåller alla dina män!

Men du får gå.

Sällan har jag sett
en man så villig

att låta andra dö
för att själv få leva.

Må vi mötas i strid igen.

Anne.

Han är där bak.

Folk tror att han bor här nu.

Bli inte skandalös.

Är allt bra?

Lady Willing.

Allt är alldeles utmärkt.

Vill du ta en promenad med mig?

Vet du vad jag älskar hos dig, Henry?

Du är en mycket upptagen man.

Så många vill ha din tid.

Överste Henry Bouquet, krigshjälten.

Och militärmannen.

Många unga damer.

Deras fäder.

Ändå ger du mig mer tid än jag någonsin
kunnat be om. Och det är charmigt?

Ja, verkligen. Män som är eftertraktade
sparar ofta lite tid för annat.

För kärlek.
Kanske det.

Men det finns bara en Anne Willing.

Jag tar inte tid bara för kärlek.

Jag tar mig tid för dig.

Vad är det här?

Jag tog med lite blommor.

Tog med mig blommor.

Jag visste inte vilka som var bäst.

Rosor, prästkragar, liljor, påskliljor.

Så många att välja på.

Och, precis som med allt hos Anne Willing,

är var och en förtjusande i sig.

Henry, var det du?

Gardenior.

Jag vill stanna här hela dagen.

Du får stanna så länge du vill.

Överste Bouquet!

Ja?

Brådskande meddelande.

Från kapten Ecuyer, sir.

Henry, vad är det?

Forten är under attack.

Han fruktar för sina män.

Mina män.

Har general Amherst sett detta?

Nej, sir.
Jag fick order att ta det direkt till er.

De sa att ni var här.

Jag tar det till generalen.

Vila ut en stund. Jag ordnar ett
svar från general Amhersts stab åt dig.

Ja, sir.

Henry.

Det är en hemsk situation vid Fort Pitt.

Men kriget är ju över.

Jag måste ta detta till general Amherst.

Ska jag tro att en grupp vildar

bara marscherade in och

tog över två militärfort?

Kapten Ecuyer är en rutinerad

och klok militär ledare.

Jag valde honom personligen till Fort Pitt.

Han skulle inte be om hjälp
om det inte var allvar.

Okej, fransmännen är borta
från Pennsylvania och Ohio.

Det enda som finns kvar
är några utspridda vildar.

Med all respekt, general, jag

har mött indianer på slagfältet.

De slåss med mod och list,
med eller utan... Jag har beordrat

handelsstationen att sluta
sälja krut till indianerna.

Mod ersätter inte eldkraft.

Jag är medveten om er order.

De ser det som ytterligare
ett hot och litar inte

längre på oss. Det är inte
vi som är ociviliserade här.

Vi har lagar.

Det har de också.

De är kanske annorlunda än våra.
Ja.

Som de ser det i dessa förlorade fort,

vill de ha de material ni

försöker undanhålla dem.

De valde att slåss med fransmännen.

Det var fransmännen som övergav

dem när de blev besegrade.

Nu måste de följa mina regler.

Det verkar inte så.

Och jag vill påpeka att
om Fort Pitt faller, blir

det en inbjudan för
fransmännen att återvända.

Är det vad ni vill?

Vad?

Jag har ett brådskande

brev till överste Bouquet,

från kapten Ecuyer.

Ett till?

Så det andra har kommit fram. Jag gav mig
av en dag efter att det första skickades.

Du blöder.

Träffad av en pil på vägen hit.

Den snuddade bara. Jag är okej, sir.

Är det sant att båda forten har fallit?

Mer än så, general.

Vad står det i brevet?

Det bekräftar första rapporten.

Indianer torterar och dödar nybyggare,

för att provocera soldater att ingripa.

Ecuyer tror att ett fullt

övertagande av
Fort Pitt är nära.

Sir, jag blev träffad i nacken i språng.

Det slog mig av hästen.

Hur många var de?

Jag såg kanske 50 på avstånd. Jag hann
upp på hästen innan de gav sig efter mig.

För många för att vara ett jaktlag.

Ja.
Och de bor inte ute i skogen.

De organiserar sig för något.

Fort Pitt.

Om Fort Pitt faller,

är hela kolonin i Amerika i fara.

Vi har få kungliga amerikanska

soldater i området.

Ni kan ta highlanderna.

Jag tar alla män vi kan få.

Förbered allt för krig.

Ge mig en detaljerad lista

på vad mer ni behöver.

Överste Bouquet, jag väntade mig inte
att se er. Ursäkta att jag kommer oanmäld.

Jag har ont om
tid och hoppades få

en stund med Anne
om hon är hemma.

Tyvärr missade ni henne.

Kära Peggy,

om ni kunde ge detta till

Anne när hon kommer hem,

vore jag er skyldig.

Jag ser personligen till att hon får detta.

Överste, ni har vänner i höga kretsar.

Mr. Benjamin
Franklin själv såg till

att dessa vagnar
levererades i morse.

Är han kvar här?
Nej, han gick strax efter.

Han säger att han kan
ordna fler om det behövs.

Och de flesta män,
vad vi lyckats samla,

kommer vara redo att ansluta

i Carlisle när vi är där.

Och jag har fått höra att

de flesta hästar är på väg,

och gott om kor och får

följer med oss längs vägen.

Var är resten av highlanderna?

Sir, de är fortfarande på sjukstugan.

Varför hjälper de inte till här ute?

Dysenteri, sir.

En liten present från tropikerna,

men de är redo att
döda indianer när som

helst. Överste, detta
är kapten John Graham.

Han och hans män har
just återvänt från strider i

Karibien. Mitt syfte är inte
att döda indianer, kapten.

Mitt syfte, vårt syfte,

är att rädda Fort
Pitts invånare med alla

nödvändiga medel. Det är
ett svårt uppdrag, överste.

Hur lång tid innan era män är redo
att marschera? När ni ger order, sir.

Bra.

Sir, inget ont om kapten Graham, men
hans optimism stämmer inte med vad jag sett

av hans män och deras besök i latrinen.

Lägg till fler vagnar för

dem som behöver hjälp.

Överste, detta är löjtnant James Dow.

Till er tjänst, sir.
Han har kämpat med mig de senaste fem åren

tillsammans med överste Washington och överste Armstrong.
Jag rekommenderar varmt att han leder förtruppen.

Jag har hört talas om
dig, löjtnant. Vanligtvis

ger vi förtruppens
befäl till någon lite...

obalanserad.

Det vore jag, sir. Det har jag
hört. Jag kan gå i god för det, sir.

Jag har sett honom bita
huvudet av en ödla för att

den tog hans plats på
en stock. Då är det avgjort.

Löjtnant, jag söker
också prickskyttar,

om ni har några bland era män. Jag har
flera som är skickliga med långbössa, sir.

Utmärkt.

Vi får se vad de kan.

Pojkar!

Det finns ingen frukt större än

en vattenmelon att skjuta på.

Och jag har inte råd med en oxe.

Det här är det största målet vi har.

Om jag inte sätter en av er på en pall.

Träffa den!

Du dog just på slagfältet, Kenner.

Nu måste jag skriva ett mycket

sorgligt brev till din mor.

Jag vill inte skriva till din mor, Kenner.

NÄSTA!

Jag lovar, de här männen, de

jag känner, kan träffa målen.

Jag ser en brist på vilja.

Verkligen.

De vet att prickskyttar

brukar stå bak under strid.

De vill slåss.

Jag rekryterar kämpar.

Skickliga män som vill smutsa ner händerna.

Behåll dem här.

Jag är strax tillbaka.

Mina herrar.

Vem av er vill dricka te

med de där fina damerna?

De tre bästa skyttarna får följa med dem.

De har kommit in sedan före soluppgången.

De flesta har historier

jag inte vill återberätta.

Vi måste gå ut och hjälpa dem.

Det kan vi inte.

Hur kan du säga så?

Med tungt hjärta, löjtnant.

Det enda sättet de kan slå

oss är utanför murarna.

De är tio gånger fler än vi.

Allt de gör är för att locka ut oss.

Civilbefolkningen är bara bete.

Och jag slåss hellre för dem och dör.

Lämnar du fortet dör du säkert.

Om de minskar vårt antal,

tar de fortet och dödar alla här inne.

Och din död har varit förgäves.

Vi kan inte hålla ut här för evigt.

Be att hjälp är på väg.

Ni kallade på mig, överste.

Det gjorde jag.

När vi når Carlisle fyller vi på

med soldater, djur och material.

Och vi kommer träna för strid i vildmarken.

Ah, ja.
Det var därför jag gick med.

Jag vet att era män
är mycket erfarna,

men många av de
andra saknar det.

Och när vi lämnar Carlisle,

ökar faran för varje steg.
Jag kan hjälpa till med träningen,

om det är det ni menar.

Jag vill att varje man

kan slåss med tomahawk.

Tomahawk?

Jag visste att jag skulle

älska det här kriget.

Fortsätt.

Jag väntade mig inte

att höra från dig igen.

Om jag skulle ge en kvinna i min sits råd,

skulle jag säga åt henne att fly.

Stäng dörren, lås den.

Skydda hennes hjärta från sådan smärta.

Och vad säger ditt hjärta till mig?

Mitt hjärta är bedrägligt, Henry.

Jag är här för att allt pekar på

att överste Bouquet
är en stor man.

En stor man kan inte

överge sitt kall i livet.

Oavsett smärtan som blir kvar.

– Anne, om jag
trodde någon annan

klarade detta...
– Det gör de inte.

Det vet både du och jag.

Jag reste hit för att ge dig detta.

Så att du minns mig och världen här hemma.

Kanske ger det dig tröst en hemsk dag.

Det kommer vara med mig i varje strid.

Kom tillbaka till mig, Henry.

Kom tillbaka levande.

Kapten!

Någon kommer...

Ta din post!

Håll elden!

Någon mer träffad?

Slösa inte krut eller bly.

De vill att vi skjuter på träden.

Gå inte med på det!

Jag har ett skott.

Ta det.

VATTEN PÅ BYGGNAD FEM!

ELD!

Män till byggnad fem!

Håll dem på avstånd om det behövs.

Kapten.
Jag tror de är borta.

Hur är det med henne?

Pilen är ute.

Blödningen har stoppat.

Släckte de elden?

Tack vare dig gjorde de det.

Bra gjort.

Hur många till klarar vi?

Så många som krävs.

Tills hjälp anländer.

Om hjälp anländer.

Sir, det finns ingen...

Ett steg till, pojkar...

era mödrar får brev allihop.

Jag vill inte skriva brev till era mödrar.

Det där, soldater, var bara

en liten bit av krigets ljud.

Det leder till förvirring,

och förvirring gör dem blinda.

Och lika gärna kan ni skjuta mig

i den förvirringen
som en fiende.

Så, förvirring är inte bra.

Så skjut inte förrän...

och om ni inte vet var ljudet kommer ifrån.

Nu när vi har er uppmärksamhet,

backa ut och gör om det där.

Hur gick det?

Precis som du förutsåg.

Mina herrar.

Kriget anländer inte som er kära kvinna.

Med en mjuk hand, lugnande

röst och en kall dryck.

Krig... kommer mot er som en vargflock...

som väcker er om natten.

Tänder...
som biter sig fast i benen.

Förberedelser...

är allt som står mellan er och vargarna.

Ni står inför en fiende som inte

har några regler för krigföring.

Endast taktiker utvecklade
under århundraden

av strid där vi snart
ska bege oss gäller.

Underskatta dem inte.

Jag har tagit hit en gammal

vän för att hjälpa er.

Hans namn är Robert Rogers.

Lyssna noga på honom.

Jag är Robert Rogers.

Jag kommer inte att följa

med er på ert uppdrag...

men några av mina bästa män gör det.

Och...

ni är i de mest skickliga händer.

Det finns ingen bättre

ledare i hela kolonierna...

än överste Bouquet.

Herregud, man. Hur kan du redan ha
en fråga? Jag har knappt börjat prata.

Ursäkta, sir.

Är du...

den Robert Rogers från Queen's Rangers?

Tyst och lyssna, pojk.

Några fler dumma frågor?

I början... precis som ni...

fick jag lära mig att

slåss mot en värdig fiende.

På ett värdigt sätt.

Den träningen...

är värdelös på den väg ni nu går.

Det är en dödsdom.

Indianen...

spelar inte efter de reglerna.

Det här...

det här är världens bästa skydd.

Ingen blykula går igenom den...
om den inte träffas av kanon.

Och indianen vet hur man använder den väl.

Du.

Pojken med alla förhastade frågor.

Fäst din bajonett.

Jag vill visa er män vad som händer...

om ni rusar mot skogen...

som en god brittisk soldat skulle.

Anfall mig... som ni blivit lärda.

Kom då.

Kom nu.

Ska du anfalla din fiende som

en skolflicka med ljusstake?

Det är inga skolfröknar ni möter där ute.

Det är skickliga män...

med is i ådrorna...

som inte nöjer sig...

med att bara döda er.

De snabbt döda blir de lyckliga.

Om ni slarvar på slagfältet...

får ni båda benen brutna bakåt.

Skjutarmen avhuggen vid armbågen.

Och vilden dricker ert

blod medan det forsar...

ur er öppna buk...

medan...

ni fortfarande lever.

Ni känner all smärta...

men kan inte röra er.

Anfall mig igen.

Oroa dig inte för att det kanske

är du som dödar Robert Rogers.

Många döda har drömt om samma sak.

Anfall mig!

Du, min herre... är död.

Det går fort...

det är tyst...
och vilden...

försvinner in bland träden

oskadd, med en skalp rikare.

Ni har tillbringat era karriärer...

med att strida på öppna fält...

Om ni inte lär er slåss i skogen,

tar era karriärer slut på några dagar.

Ni skjuter 50 skott...

här...

ni träffar troligen ingen.

Men...

50 skott eller fler kommer tillbaka.

Många träffar sitt mål medan ni laddar om.

Vårt mål är att få dem ut ur skogen

och möta era bajonetter.

Det blir inte lätt...

men det är möjligt.

Fäst bajonetterna, pojkar.

Dags att komma nära träden.

Vi gör vårt bästa, överste.

Nej. Vi tar inga skalper.

Vi slåss brutalt, men

vi lämnar med värdighet.

Imponerande kast, soldat.

Överste, det finns en frivillig

här som säger att han känner er.

Mr. Byerly...

vad för er till Carlisle?

De tog min familj.

Vem?

Jag antar att det var lenape-indianerna.

De brände ner min gård...

och min familj är borta, överste.

Och med Guds hjälp lever de...

Jag vill hjälpa till att rädda dem.

Ni levde i fred med lenape i flera år.

Ja, det har vi gjort.

Ni vore ett välkommet tillskott

för vilken
befälhavare som helst.

Tack.

Tack.

Överste, det
finns ytterligare en

person här i
Carlisle du bör träffa.

Du gav upp Fort Benangar?

Sir, de erövrade Fort Benangar.

Och du är den ende överlevande?

De tog oss allihop.

De stormade fortet...
och tog sig in.

Vad kunde jag ha gjort?

Vi var omringade av 500

indianer... om inte fler.

Jag ville inte ge upp.

Jag ville slåss till sista man.

Hur lyckades du fly?

Sent på natten skar jag

repet med en vass sten...

och lyckades rymma.

Men var fanns dina män då?

Döda. De dödade dem
och tvingade mig att titta på.

De tänkte döda mig dagen därpå.

Det fanns inget du kunde göra.

Om jag kunde, skulle jag

döda varenda en av dem.

Nåväl, du har tur, löjtnant.

Jag tror det, ja, sir.

För du kommer att få din önskan uppfylld.

Min önskan?
Att döda indianerna.

Jag tar med dig till Fort Pitt.

Vi behöver fler män som du.

Män som känner till området.

Som kan fly när flykt verkar omöjlig.

Som är villiga att slåss
till sista andetaget.

Sir, jag skulle gärna följa med.
Ingen vill ut dit mer än jag, ärligt talat.

Men läkarna här
säger att jag inte är

tillräckligt frisk
än för att slåss.

Du har tur igen.
Vi räknar inte med strid direkt.

Du hinner säkert återhämta

dig tills det är dags.

Överste, en sak till.

Vissa av de trupper jag

räknade med kom aldrig fram.

Egentligen borde
vi inte ge oss av

härifrån med färre än 3 000 man. I
slutändan får vi vara glada om vi blir 500.

Vissa har knappt någon erfarenhet alls.

Så är det, men vi har inte mer tid.

Överste, kommer löjtnant Gordon

verkligen att följa med oss?

Ja, men sätt honom inte

som chef över någon.

Du litar inte på honom?

Att kapa ett rep från handleden med en sten

kräver enormt mycket friktion.

Men hans handleder är oskadda.

Nej.

Jag litar inte på honom.

Är ni överste Bouquet?
Det är jag.

Mitt namn är Regina Leininger.

Min dotter togs för flera

år sedan av en av stammarna.

Och ni tror att hon lever än?

Av hela mitt hjärta.

Myndigheterna säger att de

inte kan göra något, men

jag har hört att ni är en man av handling.

Jag tror ni kommer att hitta henne.

Jag är soldat.
Jag för krig.

Ni är mer än så.

Ni måste vara mer än så.

Jag ska överväga er begäran.

Ni är mitt enda hopp.

Män ur Black Watch.

Sjuttiosjunde Highlanders.

Royal Americans och Royal Artillery.

Ni har tränat för en fiende som

väntar på er nu, bara en kort bit härifrån.

På vägen kommer ni att förstå

varför vi färdats så långt.

Familjer har utplånats.

Ni kommer att se saker

ingen människa borde se.

Många av nybyggarna har mördats

och deras barn rövats bort.

De övriga, de som överlevt, gömmer sig nu.

Och de väntar på er.

De ber att ni ska
komma snart och

befria dem från deras mardröm.

Ni bär på era axlar en börda

ingen så ung borde bära.

Men det är fortfarande er börda.

Det är också min börda.

Tillsammans marscherar vi

rakt in i fiendens käftar.

Vårt mål är Fort Pitt.

Jag kan höra ropen från

det landet, rop på hjälp.

Män ur Black Watch.

77:e Highlanders.

Royal Americans och Royal Artillery.

Ni kan också höra det.

Tillsammans springer vi mot ropen.

Och vi ska befria våra egna.

Det är en ära att leda er.

Gör era män redo.

Javisst, sir!

Framåt!

Ta på er finaste vapen, pojkar!

Nu ska vi på bal!

Överste...

Hur uppriktig vill ni att jag ska vara?

Säg dem sanningen.

Mina herrar.

Det här är min käre vän,

löjtnant Lewis Ourry.

Mannen som ansvarar för

närliggande Fort Bedford.

Ni är mina befäl när vi

går in i denna strid.

Med hjälp av major Campbell,

har jag valt ut var och en av

er för just detta tillfälle.

Löjtnant Ourry känner till

området vi snart ska in i...
lika väl som någon annan.

Så jag har bett honom möta oss

innan vi går längre västerut.

Mina herrar.

Saker och ting har förändrats en

hel del precis
bortom vår gräns här.

Jag har skickat tre kurirer till Fort Pitt.

Ingen av dem har nått fram.

Mina män fann två av dem halvvägs dit.

Jag tillåter inte
längre mina män

att resa västerut
av någon anledning.

Nej.

Jag har tillförsikt.

Tillförsikt att ni kommer

lyckas med detta uppdrag.

Dock...

Om ni har några meddelanden

ni vill nå ut med till

era familjemedlemmar, ordna dem ikväll.

Ge dem till mig. Jag ska se till att er
familj får dem om ni inte återvänder.

Jag behåller dem här tills

jag får veta något annat.

Säg samma sak till era män.

Jag minns när vi var små

och låtsades vara soldater.

Ja.

Vissa dagar slogs vi mot fransmännen,

andra dagar mot indianerna.

Jag minns inte att
vi någonsin låtsades

stå på en plattform
dag ut och dag in

och stirra på fienden

som stirrade tillbaka.

Riktig soldat är inte lika

roligt som att låtsas.

Schhh...

Hör du det?

Jag hör bara fåglar.

Det är det jag menar.

När hörde du fåglar senast?

En fälla?

Kanske.

Kanske inte.

Hitta två frivilliga som kan rida ut.

Vem är galen nog att anmäla sig till det?

Ibland hatar jag att vara din vän.

Ja, prova att vara mig.

Jag slipper oroa mig.

Ingenting.

Hela morgonen. I veckor har
jag kunnat se indianer där ute.

Alltid minst en någonstans,

även om det bara var långt borta.

Fortsätt titta.

De kan inte vara borta.

De måste veta hur lite mat vi har kvar.

Kanske ett nytt trick för att locka ut oss.

Jag tror inte det är så.

Varför inte?

För det första,

för första gången på två månader,

har vi fri väg fram till valnötsträdet.

Det sista de skulle göra är

att ge oss tillgång till mat.

Ens lite.

Så var är de då?

Överste, det är något

ni måste se där framme.

Har du barn?

Två, sir.

Gå inte in där.

Titta vem jag
hittade som vaknade

upp efter en smäll mot huvudet.

Talar du engelska?
Finns bara ett sätt att ta reda på det.

Nej!

Inte under mitt befäl.

Vad har du gjort?

Inga fångar.

Vi får inte ta några fångar.

Jag såg ordern från general Amherst själv.

Det är jag som har

befälet på detta uppdrag.

Jag skulle kunna låta

hänga dig för ordervägran.

Sir, han är inte mänsklig.

Ni såg själv vad han gjorde

med den där familjen.

Vissa av dessa familjer bryter mot lagen
genom att bosätta sig utanför gränsen.

Om jag fick bestämma,

skulle de ställas inför

krigsrätt för vad de gjort.

Med all respekt, sir,

det rättfärdigar inte

det som hänt här inne.

Nej, det gör det inte.

Men alla möjliga
sorters människor

kan begå skoningslösa dåd

när de är trängda.

Inbilla dig inte

att du är mer rättfärdig än de.

Ta med några män och hjälp

till att begrava kropparna.

Ingen med barn.

Jag ångrar ingenting.

Börja gräva.

Han sa ingen med barn.

Du ska begrava indianen.

Sir!

De är tillbaka, indianer.

Hayes och Jeffrey.

De är borta, sir.

Helt borta.

Vi såg var de haft läger den
senaste månaden. Faktiskt flera läger.

De har övergett området.

Vad tror du de planerar?

Vattenreserven är låg.

Bushy Run ligger en mile framåt,
där det finns gott om vatten.

Därbortom väntar en farlig sträcka

genom mycket tät skog.

En väg knappt bred nog för vagnarna.
Perfekt.

Precis vad vår fiende gillar.

Vi kommer inte att kunna

se dem i de där träden.

Därför färdas vi den sträckan i skydd av
mörkret. När de väl hunnit organisera sig,

är vi redan förbi och

tillbaka på öppna fält.

Graham, ta dina män och hjälp Dow.

Campbell, förstärk flanken.

Highlanders, skynda på!
Gå, gå, gå!

Gör er stridsberedda!

Förstärk flanken!

Stridsberedda!

Förbered för strid!

Följ med Latrine!

Jag slåss inte.
Jag är bara kusk.

Jag är inte här för att slåss.

Då föreslår jag att du gömmer dig.

Ta en och följ med mig.

Fortsätt komma med dem. Jag vill att
hela cirkeln byggs så hög som möjligt.

Härifrån och hela vägen runt.

Välkommen till fronten.

Jag hoppas du tog med dig mer än bara dig själv.
Männen springer inte lika fort som hästen.

De kommer.

Tur att jag inte väntade på

att du skulle skjuta dem.

Vad gör du?

Räddar ditt skinn.

Skynda dig.

Vi har slut på vapen.

Det kanske är dags att

ta av rocken, överste,

den gör dig till ett väldigt populärt mål.

Det gör den verkligen.

Prickskyttar!
I träden!

Där!

Har någon sagt att du springer som en ödla?

Nej, du är den första.

Det är ett avskyvärt väsen.

Krig.

Jag vet vad jag står upp för.

Det är en ära att ha dig här.

Vatten.

Alla dessa män var

extremt törstiga, överste.

Kapten.

Vi har helt slut på vatten.

Det finns en bäck.
Precis nedanför höjden.

Söderut.

Där fienden nu befinner sig.

Jag kan ta mig dit.

Ingen chans att ta sig levande tillbaka.
Vi har inget val.

Resten av de stridande saknar också vatten.

Ge det till mina män före mig.

Vi ska få ut dig härifrån.

Och ge er alla vatten.

Kan jag låna hatten?

Herre, hjälp oss.

Ge det till de andra.

Jag menar, det finns mer.

Jag tror det när jag ser det.

Jag kommer tillbaka.

Jag har hittat en stig.

Den är smal.

Men den finns.

Jag har ganska bra koll på vår situation.

Våra odds är inte realistiska.

Att någon av oss lever om 24 timmar.

Varför inte chansa och ge dessa män

en liten lättnad i sitt lidande?

Håll fast honom.

Jag har hört att det gör ondare ut än in.

Tyvärr hörde du rätt.

Till hans excellens, Sir Geoffrey Amherst.

Jag hade tänkt stanna idag vid Bushy Run,

en mile bortom detta läger.

Men klockan ett i eftermiddags

blev vi plötsligt attackerade.

Indianerna kämpade med

ovanlig beslutsamhet.

De drevs ständigt tillbaka med förluster.

Vi led också betydande förluster.

Vår förlust av män, inklusive spanare och kuskar,

överstiger 60 döda eller sårade.

Striden pågick till natten.

Vi räknar med att det

börjar igen vid gryningen.

Vad vårt öde än blir,

ansåg jag det nödvändigt

att meddela er detta genast.

Jag befarar
oöverstigliga svårigheter

att skydda och
transportera vår proviant.

Vi är kraftigt
försvagade av dagens

förluster på både
män och hästar.

Vår situation är verkligen bedrövlig.

Jag kan inte tillräckligt

uttrycka min tacksamhet

för det stöd jag fått av major Campbell

under denna långa strid.

Inte heller min
beundran för truppernas

kalla och stabila uppträdande,

som inte avlossade ett skott utan order.

Officerarnas insats är långt

över vad jag kan prisa.

Jag har äran att få vara bland stora män.

Henry Bouquet

Jag har deltagit i många strider.

I delar av världen jag

inte ens visste fanns.

För länge sedan försonade

jag mig med tanken att

någon dag skulle en av

dessa strider bli min sista.

Och jag har aldrig känt styrkan

av den känslan så nära som nu.

Inte ens när store överste

Henry Bouquet är här

förmildras känslan.

Imorgon möter jag min skapare.

Så vitt jag kan se, förbereds

ett U-format anfall mot oss.

Det öppna området, toppen

av U:et, ligger bakom oss.

De ser tydligt att vi har nackdel.

De försöker locka oss att

dra oss tillbaka härifrån.

Men de kommer inte låta oss fly.

Det stämmer.

De kommer jaga oss tills

varje man är nedgjord.

Vi var enkla mål när vi flydde.

Men de är också lätta mål när de jagar.

Om...

vi inte verkligen flyr.

Vi måste få dem att tro

att vi överger slagfältet.

Precis som de vill.

Men vi ska inte fly.

Vi ska vända oss om och möta dem.

Och du och dina män ska

gå runt bakom oss alla.

Det finns en liten kulle på kartan.

Men jag har inte sett

den från vår position.

Känner du till den?
Ja.

Mycket väl.

Det är perfekt skydd.

Du kan ta dig runt den obemärkt på nolltid.

Campbell, på min signal,

ta de två första lätta infanterikompanierna

som strider i utkanten

och dra in dem i cirkeln.

Blir då inte våra flanker farligt tunna?

Jo.

Det kommer de också att se. Och det ger
dem det självförtroende jag vill ingjuta.

Med all respekt, överste.

Om flankerna faller, delar

de vårt tåg mitt itu.

Ett recept för tillfångatagande.

Jag och mina män fruktar inte döden.

Men jag låter dem inte tas

till fånga och torteras.

Flådda levande.

Kapten, du har rätt.

Manövern utsätter oss för

större risk att bli tagna.

Det är det enda hopp jag ser för seger.

Att lämna platsen med livet i behåll.

Och om vi misslyckas idag

är vi inte de enda som dör.

Männen, kvinnorna och barnen i Fort Pitt

kommer att möta samma

helvete du talar om nu.

Att nöja sig med en snabb

död kan vi inte acceptera.

Om vi rör oss snabbt tror

jag vi kan omringa dem.

För att locka ut dem ur träden

måste de tro att vi är sårade villebråd.

De kommer att jaga oss.

Och när ni ser oss,

vänd er mot dem.

Bild en mur mot dem.

Låt dina män anfalla bakifrån.

Jag har sett detta förut.

När denna fiende är säker

på att de jagar byte,

släpper de sina gevär.

De föredrar att döda oss med tomahawker.

I det ögonblicket

har vi övertaget.

Bajonetten har längre räckvidd

än tomahawken i närstrid.

Följ efter Campbell och hans män

med ytterligare ett lätt infanteri.

När hans män sluter in,

ta dina män in i skogen på andra sidan.

De fiender som lyckas undgå vår fälla

drar sig tillbaka mot sitt läger,

ställ upp där och vänta in dem.

Javisst, sir.

Se till att dina män förstår vad vi gör.

Vi får inte gå till anfall

förrän de är nära nog.

Min älskade Anne,

detta uppdrag blir mitt sista.

Oavsett om det slutar

i seger eller nederlag.

Jag fruktar att oddsen är starkt emot mig.

Men soldater styrs inte av odds.

Jag skriver till dig idag,

Anne, av denna anledning.

Du har varit ett ljus i mitt liv.

Om jag dör på
slagfältet, vet att

jag ser mitt liv som fullbordat.

Gud har gett mig många segrar,

och Gud har gett mig kärlek.

Vissa får inget av detta.

Du har gjort mitt liv komplett.

Jag är evigt tacksam

för den tid vi fick tillsammans.

Din ödmjuke tjänare,

Henry.

Tillbaka! Tillbaka!

Tillbaka! Tillbaka!

Ge dem eldunderstöd!

Nu.

Gå bakåt!

Dra er tillbaka!

Nu!

Eld!

Eld!

Eld!

Anfall!

Det är över.

Du kommer aldrig törsta igen, min vän.

Henry.

Jag tror inte jag någonsin

sett dig utan kavaj.

Tydligen tar jag bara av den

när den blir sönderskjuten.

Mrs Byerly?

Har du sett Andrew?

Phoebe!

Phoebe!

Åh Gud, Herre, jag älskar dig.

Jag trodde att jag förlorat dig.

Var är barnen?
De är här.

De är här också.

Ni ville träffa mig, sir.

Det stämmer.

Jag ville fråga mer om vad som

hände den natt då ert fort föll.

Naturligtvis.

Vänta.

Ni har kanske märkt att

fänrik James Lott är här.

Han överlevde anfallet mot Fort Fenanger.

Han hittades vid liv,

orörlig utanför ert fort

och om inte Lott fortfarande

led av en bruten nacke,

efter ett slag av en tomahawk,

skulle han troligen döda er nu direkt.

Vill ni revidera er berättelse?

Sir, vi hade inget hopp.

Men ändå var ni, befälhavaren,

den ende som överlevde.

Bortsett från Lott,

som ni lämnade för död.

De bröt sitt löfte.

Så det fanns alltså en överenskommelse.

Männen skulle släppas fria.

Var är min häst?

Det var vad du skrek!
Där!

Var är min häst?

Sir, sir, sir, jag försökte.
Jag försökte verkligen.

Vi hade inget hopp.

Jag kunde inte göra något.

Vi skulle alla dö.

Du är fortfarande en lyckosam

man, löjtnant Gordon.

Det är jag.
J-j-jag är det.

Det är du.

Dina män led säkert mycket.

Torterades genom natten.

Kanske in på nästa dag.

Du däremot får dö snabbt.

Med en snara om halsen.

Följ ut honom.

Ja, sir.

Snälla, sir. Snälla! Snälla!

Snälla! Nej, nej, nej! Snälla, sir!

Snälla! Snälla!

Så, vad händer nu
med den tappre överste

som snart blir
befordrad i Rebouquet?

Tillbaka till New York?

Jag måste se mina män friska.

Hjälpa dem hitta hem igen.

Men det finns fortfarande

saker att ordna här.

Saker?

Här ute,

har du besegrat fienden.

Vilket ärendet kan då finnas kvar här ute?

Jag är en bundsförvant
när det gäller att

straffa de som medvetet
bryter mot fördraget.

Nybyggarna som
korsar ert territorium

begår verkligen ett brott.

Jag har sett de hem ni har

bränt ner till grunden.

Jag har sett förkolnade kroppar

av män, kvinnor och barn.

Jag har sett mina män och

era krigare dö i strid.

Hur länge ska detta pågå?

Var slutar det?

Det slutar här.

Villkoren är mina, och de är enkla.

Återlämna alla kidnappade,

militära och
civila, som ni tagit.

Alla.

Då får vi fred.

Det är de villkor du kan

ta med dig till ditt folk.

Ni har tolv dagar.

Vi ska hålla rådslag.

Om fångarna inte återlämnas

inom tolv dagar till Fort Pitt,

tar jag med fler män och

utplånar era stammar.

Och hövding, jag håller

dig kvar under tiden.

Om män, kvinnor och barn

inte återlämnas vid tidens

slut, börjar jag med dig.

Jag tror att även du vill få

ett slut på denna förödelse.

Jag behöver att du förstår

vissa saker om dina

anhöriga som har blivit tagna genom åren.

Särskilt de som fördes bort i unga år.

De kommer snart att
vara här, men några

av dem kommer du
inte att känna igen.

Några av dem kommer

inte att känna igen dig.

I sällsynta fall ville

de inte bli återlämnade.

I många fall gjorde inte

indianen dem till slavar.

Och dina barn har med tiden

accepterat att de
har en ny familj.

Att åter bli en del av samhället

och av din familj
kommer att ta tid.

Jag ber dig, ha tålamod.

Morfar.

Jason.

Morfar.

Var är mor och far.

Det är så många.

En del minns inte ens sina riktiga namn.

Andrew.

Andrew.

Han minns varken sina föräldrar

eller det engelska språket.

Vem är du?

Jag är pastor Gregory Lennox.

Jag har lärt känna denne unge man.

Det är min pojke, jag vet det.

Debuoyantam.

Awan.

Chibaba.

Keem. Ondine.

Apeechee.

Oshakenawe.

Tade.

Tack, överste.

Tack.

Hur länge var det?

22 månader.

Hon ser frisk ut.

Det gör hon.

Tack.

Ni har inte funnit det barn ni söker?

Nej, överste. Hon är inte här.

Hur länge har hon varit borta?

Nio år.

Din syster?
Ja.

Jag rymde efter flera år hos dem.

Vi blev separerade när vi tillfångatogs.

Du kanske inte känner igen henne.

Finns det något födelsemärke som

kan hjälpa att identifiera
henne? Ett ärr?

Hon var utan skavanker.

Tack för din tid, sir.

En kär vän sade en gång till mig...

De två saker som väcker

minnet mest är doft och sång.

Finns det någon doft du bär

på som kan väcka hennes minne?

En blomma från hennes barndom?

Parfym?

En sång.

Jag sjunger en psalm för mina

barn varje kväll
när de ska sova.

Jag sjöng mig själv till

sömns i fyra år hos dem.

Jag sjunger den sången,

mamma, tyst, varje natt.

Sjung den.

♪ Alone, yet not alone am I. ♪

♪ Though this is solitude so drear, ♪

♪ I feel my saviour away. ♪
♪ He comes down every heart. ♪

Mamma! Mamma!

Ett bud kom med detta, madam.

Du kom tillbaka till mig

levande, Henry. Du kom tillbaka.

Jag har utkämpat mitt sista

krig. Må det bli
så för oss alla.