Original subtitles

Shepard Fairey utnyttjar tanken att konsten konkurrerar med reklamen-

-så jag betraktar det inte som konst.

- Han är berömd för sina plagiat. - Det är vandalism.

- Han plundrar andra viktiga rörelser. - Han är ett geni.

- Konst överskuggas av påstådda brott. - Han ser klipp och klistra som konst.

I slutändan är det en väldigt tom upplevelse.

- Vår tids Warhol. - Han är för uppenbar.

- Han förnyade den politiska bilden. - Han är en tapetklisterkonstnär.

- Hans fans övergav honom. - Han skapade en ikon.

André the Giant var bara en bluff. Det betydde ingenting.

Shepard Fairey är så långt ifrån en konstnär man kan komma.

Världen är inte lika underbar som i The Carpenters och Wings musik.

Jag växte upp på 70-talet, och när jag kände mig frustrerad-

- så fanns det ingen kreativ motsvarighet till det.

Men när jag hörde Sex Pistols och The Clash sjunga om frustration...

Och Black Flag-väldigt arg musik. De var inte arga för sakens skull.

Man protesterade mot konformitet, förtryck och maktmissbruk.

Det slog an en sträng i mig, för jag växte upp i en väldigt konform stad-

- och gick i en konform skola, och jag var frustrerad.

Allt jag inte fick utlopp för annars fick jag utlopp för inom punkrocken.

Och inom skejtandet.

Det handlade om att utnyttja stadslandskapet på andra sätt-

-och det är aggressivt.

Jag inspirerades av bandaffischer och av graffiti.

Graffiti handlar om bokstäver, om att få upp sitt namn.

- Färger, design, stil, teknik. - Släpp loss, bara.

När de ser min sköna stil så vill de också göra så. Och så fortsätter det.

Tekniken bakom graffitin...

Folk som uppför sina verk på häftiga platser, helt anonymt-

- bara för att säga "jag existerar". Det älskade jag.

- Jag letar efter graffitikonstnären. - Vi är alla graffitikonstnärer!

Jag hade sett filmer som "Breakin'" och "Beat Street"-

- och trodde att man ska måste vara svart och vara med i ett gäng-

- och öva på papper tills jag var redo för gatan. Ett slags konstgäng.

Gatukonst är all offentlig konst som demokratiserar konsten.

Man gör konsten tillgänglig. Det offentliga rummet rymmer mer-

- än bara reklam och offentlig skyltning.

Var och hur mycket man gör, ytan som täcks-det betyder allt.

Särskilt före internet, för då var erkännandet man fick-

- baserat på förstahandsupplevelser av verken.

- Vad ska du sätta upp? - Några Giant-affischer.

- Med vem? - André the Giant.

Varför det?

Den här veckan har vi med oss André the Giant, världens största man.

Varifrån kommer du, André?

Talar du engelska, förresten?

Varifrån kommer du?

Det ska du skita i.

Det första jag gjorde var "André the Giant has a posse"-klistermärkena.

Jag sommarjobbade på en skateboardaffär-

- och satte upp klistermärken på varumärken som jag gillade.

Jag lärde en vän att göra schablonbilder-

- och såg en bild på André the Giant i tidningen. "Använd den här."

"Glöm det", sa han. Jag sa: "Andrés 'posse' håller ju på att ta över."

Vi lyssnade mycket på Ice-T, Public Enemy, Beastie Boys, N.W.A.-

-och alla använde ordet "posse".

Jag gjorde några klistermärken mest på skämt-

- och satte upp dem på några skateboardställen och några klubbar.

På en fest såg jag en kille som hade satt ett klistermärke på kepsen-

- och det syntes att han hade pillat bort det från nåt och satt dit det.

Jag frågade honom vad det betydde-

- och han sa: "Vet inte. Jag tyckte bara att det var läckert."

Jag insåg snabbt att, trots att det egentligen var rätt dumt-

- så spreds det snabbt, och det påverkade folk.

Vad tusan håller du på med?!

Jag hade sett Bob Dobbs Church of the SubGenius-

- med 50-talskillen med pipan, och jag undrade vad det betydde.

Jag ville gå till botten med det.

Jag kände på mig att det spreds av likasinnade-

- och det var nog samma sak med André-klistermärket.

Men folk reagerade väldigt olika.

Nån hade skrivit i marginalen på ett klistermärke: "Nazistskit."

Alla målare, alla poeter, alla musiker-

- försöker snärja er uppmärksamhet. Sån är konstens natur.

"André the Giant has a posse"-

- behövde inte betyda nåt. Det var ändå häftigt.

"Det måste vara en sekt. Det är avvikande. Det saknar ett syfte."

"Posse" förde tankarna till skejtargäng och dylikt.

Ungar som bildade stamsamhällen inom musik, konst och skejtande.

Det handlade även om-

- hur vi omedvetet allierar oss med olika krafter.

Det här är min propaganda. Många använder modeller i stället.

Genom att förknippa produkten med en vacker person blir den åtråvärd.

Jag vill inte vara så uppenbar.

Jag stod i affären bakom ett par-

- och tjejen säger: "Har du sett det där 'André the Giant'-klistermärket?"

"Ja", säger killen. "Vad handlar det om?", säger hon.

"Det är ett band." Hon säger: "Nej, det har med skejtare att göra."

"Nej, det är ett band. Jag har hört dem."

Han hittade bara på det. Det är så fascinerande-

- hur folk gärna vill lita på sina instinkter, och kämpa för sin sak.

En tidning i Providence tryckte ett André-klistermärke-

- och skrev: "Den som vet vad dessa klistermärken handlar om"-

- "får fribiljetter till en föreställning på The Living Room."

Där såg jag Jane's Addiction, The Ramones och Suicidal Tendencies.

Jag ville ha de där biljetterna, men jag tänkte inte avslöja mig-

- så jag lade några klistermärken i ett kuvert, tillsammans med en lapp.

"Jag kan inte avslöja det, men här får ni några klistermärken."

Veckan efter tryckte de min lapp, och det stod:

"Inga svar, men nu vet vi hur skaparens handstil ser ut."

På två veckor syntes klistermärket i 30000 exemplar av tidningen.

15 gånger mer än vad jag hade satt upp.

Det fick mig att börja tänka på hur vissa amerikanska mediebolag-

- kan få nånting att verka mer genomträngande, mer kraftfullt-

- mer relevant och viktigare bara genom att uppmärksamma det.

Jag gick fortfarande på college, och jobbade på olika skolprojekt-

-deltid i skateboardaffären-

- och för det lilla klädföretaget Jobless Anti-Work Wear.

De var ett av de första street wear-företagen-

- och ett tryck jag gjorde åt dem, som jag fick 50 dollar för-

-sålde de tiotusentals exemplar av.

Jag tog bilden från "The Shining", där Jack säger "Here's Johnny".

Jag skrev "All work and no play makes Jack a dull boy" med skrivmaskin-

- med texten lite förvriden. Lika förvridet som hans sinne.

Det gjorde succé, och det var stort för mig-

- för då insåg jag att jag kunde det här.

Vi visste att han var konstnärlig, och vår granne, som var konstlärare-

- sa: "Han är otroligt begåvad. Våga inte ge honom konstlektioner."

Då förstör ni honom. Låt honom utvecklas själv.

Mina vänner på Porter-Gaud tillhörde varken de tuffa eller de nördiga.

Alla tuffa höll på med idrott, och det lockade mig inte.

Och jag ville inte bli retad, som nördarna.

Man blev retad om man hade Toughskins-jeans, och inte Levi's-

-eller om man inte hade pikétröjor.

Mina föräldrar vägrade lägga pengar på sånt.

"Om de retar dig är de inga vänner." "Tack, jag vet."

"Jag behöver all hjälp jag kan få." De var bortskämda snorungar.

Först var jag tvungen att ha kavaj och slips, men mitt uppror-

- var att ha på mig min pappas gräsliga 70-talsslipsar.

Det såg ut som om nån hade spytt på dem.

"Jag tar en slips som ingen vill se på."

Han hade börjat skejta, och ville bara göra sånt han själv gillade.

Jag tyckte att ingen fattade nånting-

- och jag tänkte gå min egen väg, utan att bry mig om alla andra.

Vi satte oss ned och sa: "Okej, det här fungerar inte."

"Du vill bestämma själv, och det ska du få göra."

Han sa att han ville bli konstnär-

- och att han ville gå på konstskola. Och det sa vi okej till.

Innan pluggade han 14 minuter om dagen-nu var det 14 timmar.

Han skapade en portfölj och antogs till Rhode Island School of Design.

Inte lätt att göra på ett år.

I South Carolina var vattenfärg, kolpenna eller olja-

-den enda godkända konsten.

Men på konstskolan fick jag lära mig om Jasper Johns...

Duchamp, Rauschenberg...

Andy Warhol, Barbara Kruger...

och en konstnär som hade satt upp affischer-

- med smickrande bild av Ronald Reagan, och det stod "Contra" uppe-

- och "Diction" nere, i feta bokstäver på en gul bakgrund, och jag tänkte:

"Det är politiskt, i stil med Dead Kennedys."

"Fyndig text, och det är roligt men samtidigt välmålat."

Jag vill få folk att börja tänka, och underhålla dem på väg till jobbet.

För mig hade det allt.

Inte ens som död slipper du mig.

Robbie Conals verk var en vändpunkt.

Robbie Conal kallar det "urban försköning".

Andra kallar det för en medieröta. Ett gerillakrig utkämpas på gatorna.

Jag ville bara delta i samtalet kring vissa frågor. Som "demokrati".

Jag hoppas att det ska leda till eftertanke-

- eller få folk att prata om vem den där fula, gamla gubben är.

- Det var olagligt med flit. - Ett slags civil olydnad.

"Dina brott i Iran-Contras-affären mot mina små förseelser."

"Skit på dig. Grip mig om du kan hitta mig."

Det här var Providence-

- innan löftet om en ny, ung borgmästare hindrade stadens förfall.

Den unge borgmästaren var Buddy Cianci.

Jag gick en illustrationsskurs hösten 1990-

-och jag ville komma med nåt extra.

På en reklamtavla stod Cianci och vinkade, och det stod:

"Han slutade aldrig att bry sig om Providence." Det var så dumt.

Det stod inget om hans politik.

Så jag klistrade över Ciancis huvud med en stor André-bild.

Jag fotograferade jag det och lämnade in det som min arbetsuppgift.

Nån ringde och sa att min reklamskylt på South Main Street-

- var full med André the Giant-klistermärken.

Man kan inte få bättre publicitet inför ett val.

Kvällen efter kom folk fram och bjöd på öl. "Fantastiskt! Skål för dig!"

Och medierna i Providence kastade sig över det här-

- eftersom alla försökte tolka vad det hela betydde.

"Betyder det att Cianci är ett råskinn?"

Bara några få människor visste att det inte alls handlade om Cianci.

Men jag insåg att storleken har betydelse. Att gå från klistermärken-

- till en enorm reklamskylt påverkade samtalet mycket mer.

Buddy Cianci sa: "Det här kostade mig pengar. Vad gör vi åt det?"

Jag vet inte om han var för mig, men det fungerade, för vi vann valet.

Vi ska tillbaka till stadshuset!

Jag måste vara försiktig, och inte föra samtalet i en oönskad riktning.

Jag hade inte jämfört de olika kandidaternas politik-

- och om det här hade skadat Cianci, och jag hade föredragit honom-

-så hade jag blivit helt förkrossad.

Jag insåg att jag inte bara kunde leva rövare för skojs skull.

Sånt här får konsekvenser.

Sommaren 1990 fick jag en begagnad Caprice Classic med träpaneler.

Som familjen Griswolds bil.

Den var inte i toppskick, men den gick att köra till Boston.

Sen började jag köra till New York med den.

"Ett päron till farsa."

Jag får inbrott första natten, och mina skateboards stjäls.

De lämnade kartongen med klistermärken.

Vi gick runt på Lower East Side och i Greenwich Village och klistrade.

Snart började jag med schablonbilder.

Lyktstolpsbaserna var perfekt storlek för en schablonbild av André.

Jag hade med mig en väska med några burkar mattsvart sprayfärg-

-och lite spraylim till schablonen.

Och satte upp schablonbilder.

Jag har kommit undan när huset har varit omringat av poliser.

Men om ni blir gripna-var artiga.

Jag funderade inte så mycket på om min gatukonst var laglig.

Att vissa ogillade den för att jag saknade tillstånd bekom mig inte.

På den tiden var gatukonsten inte så hajpad. Den var inte lika "verklig"-

- eller lika genuint subkulturell som exempelvis graffiti.

Men Shepard imponerade verkligen på några skeptiker.

Folk som tyckte att gatukonst var nåt för fjolliga konststudenter.

Alleged var den enda konsthallen som visade verk-

- som kom från mina tre intresseområden.

Undergroundmusik, graffiti och gatukonst samt skateboardkultur.

I början på 90-talet kopplades graffitin till hiphopkulturen-

-breakdance och gängkulturen.

Skejtandet var en västkustgrej, även om det fanns skejtare i New York.

Uppdelningen i gatukonst och graffiti började-

- när dessa kulturer slogs ihop. Därför var den tiden så viktig.

När jag träffade Shepard hade han inte gjort så mycket ännu-

- men han gjorde intryck på mig, så han fick ställa ut hos mig-

-och hos Aaron Rose.

Shepard försökte snygga till sin konst-

- men den andades fortfarande hobbyverksamhet och gör-det-själv.

Han gjorde klistermärken, och för mig var han inte mer speciell-

- än nån annan ung skejtare på östkusten som gjorde klistermärken.

Men jag minns att de satt överallt, och att de bara blev fler.

Jag hade några affischer och mitt manifest på väggen i konsthallen.

Där står det hur jag tänker kring-

- psykologin bakom olika trender och konformitet kontra uppror.

Många idéer i min konst i dag finns med i det här korta manifestet-

-som jag skrev när jag var 20.

Många konstnärer försökte plocka isär det visuella språket-

- i syfte att underminera övertalningskonsten.

Konstnärer som Thomas Campbell, Phil Frost, Mike Mills, Futura...

Viktiga personer i New Yorks konstvärld.

Om jag kunde ta mig in i den världen kanske jag kunde leva på det här.

Jag hade gått ut skolan, och jag hade svårt att livnära mig.

Mina föräldrar var på mig om att skaffa ett "riktigt" jobb-

-och min screentrycksfirma-

- där jag gjorde egna projekt och saker åt olika band, gick inte runt.

Men uppmärksamheten från folk i New York fick mig att tro på det.

Trots André the Giant var jag helt ointresserad av fribrottning.

Det var bara lite...

Man skulle kunna kalla det för ett kreativt rackartyg.

Men att använda en referens som folk uppfattar på ett visst sätt-

- på ett helt annat sätt, det är provokativt, och sånt älskar jag.

Men snart växte en fruktan fram för bilden-

- som om det var en sekt eller ett gäng-nåt att vara rädd för.

Det var då jag började använda ett mer-

- orwellskt bildspråk à la "storebror ser dig".

För att bibehålla energin i min konst skapade jag "ikonansiktet".

En helt symmetriskt, beskuren-

- stiliserad version av André-ansiktet.

Sen gjorde jag ansiktet i stjärnan, och det fick ett otroligt gensvar.

Det här är propaganda. "Gör som du vill och ta en massa droger."

"Det gillar vi, för vi är satanister."

"Det är ett pentagram." "Det är ryskt eller kinesiskt."

"Nej, det är Illuminati." Vi har ju stjärnor i den amerikanska flaggan.

Men ansiktet och röd färg-det är satanistiskt eller kommunistiskt.

När jag hade webbplatsen andrethegiant.com skrev folk:

"Varför befläckar du vår hjälte med kommunistiskt bildspråk?"

"Du hånar en fantastisk idrottsman."

Jag svarade: "Jag ber om ursäkt. Jag gör nåt annat nu. André är grym."

Andrés efterlevande sa att jag inte fick göra André-klistermärken-

- i kommersiellt syfte, för det skulle vara ett upphovsrättsbrott.

De brydde sig inte om stjärnansiktet eller ikonansiktet, för de visste-

- att de var för omgestaltade för att bryta mot upphovsrätten.

Ett tag inspirerades jag av rysk konstruktivism.

Ett stramt bildspråk med få färger, med utropstecken, pilar, o.s.v.

En djärv typografi med dramatiska vinklar.

Ungefär samtidigt-

- råkade jag se filmen "They Live" av John Carpenter.

Huvudrollen spelades av "Rowdy" Roddy Piper, en gammal fribrottare-

- så det fanns en koppling till André the Giant.

Filmen går ut på att alla i världen-

- står under utomjordingars kontroll, utan att veta om det.

- Ursäkta mig. - Du ser ut som en gammal ostbåge.

Jag trodde att filmen skulle vara kass, för den var så billig-

-men den har ett rätt djupt budskap.

Här är en som kan se!

Att man måste var uppmärksam på det som pågår bakom kulisserna.

All manipulation och underströmmarna av konformitet och underkastelse.

När Roddy Piper tar på sig solglasögonen för första gången-

- ser han att det på reklamskyltarna där det brukar stå "Rea", etc.-

- i stället står "Konsumera", "Föröka er", "Underkasta er", "Lyd".

Ordet "Obey" i filmen bar Barbara Krugers kännetecken-

- så scenografen var helt klart inspirerad av henne.

Jag tänkte på George Orwells "1984" och på Barbara Kruger-

- och då slog det mig: Vad gör människor allra mest undermedvetet-

- samtidigt som de stretar emot när de möter det på ett medvetet sätt?

De lyder.

Mitt första "Obey" -verk var ett beskuret André-ansikte-

- med en röd rand längs ned där det stod "Obey" i typsnittet Futura.

Lite senare använde jag det förenklade ikonansiktet-

- som de flesta känner igen. Det är det jag har använt sen 1996.

Jag började använda ordet "Obey" mycket mer än ordet "Giant".

Jag fascinerades av folks reaktioner på ordet "Obey".

Folk vill veta vad det betyder. "Vad tror du själv?", säger jag.

"Jag vet inte. Vad betyder det?" "Nej, vad tror du att det betyder?"

Ibland blir de väldigt arga.

Ungefär som att vissa hatar att tolka poesi eller abstrakt konst.

De blir arga, för de är obekväma med sin egen tolkning.

Den kan ju vara fel enligt "experterna" på ämnet.

Jag hade börjat jobba som grafisk formgivare i San Diego.

Jag åt på en mexikansk restaurant vars logga var en ko och en gris-

- med förkläden och köttyxor, som om de skulle äta varandra.

Fast de var även bästa vänner. Det var en sån bisarr logga.

Jag hade precis flyttat hem, och jag sprang på Damon Bell-

- som hade gått i skolan i närheten av mig.

Han bjöd mig på lunch på hans kontor-

- och jag pratade om en tacorestaurang som var så bisarr-

- för deras logga var en gris och en ko med förkläden och kockmössor-

- med köttyxor i händerna, och det var som om de skulle äta upp varandra.

Just som jag sa det kom Shepard runt hörnet-

- med en stor läskmugg med just den loggan på.

Amanda kommenterade muggen. "Det är det där nya stället."

"Deras logga är helt bisarr." Jag blev kär direkt.

Jag visste inte vem han var. "En söt skejtare", tänkte jag.

Han var söt, men jag var upptagen.

När hon hade gått sa Damon:

"Söt, va? Glöm det, hon är ihop med Mirko."

Ett f.d. skateboardproffs. Hälften svart, hälften italienare-ursnygg.

När jag fick höra det insåg jag att jag var chanslös.

Vi träffades ibland i city, för jag bodde där, och han jobbade där.

Och vi blev kompisar.

Tydligen var det inte så bra med Mirko-

- och en kväll när jag spelade biljard på ett café-

- så kom hon dit för att plugga och ta en kopp kaffe.

Vi pratade lite, och sen sa jag: "Jag är inte här för att göra läxorna."

"Jag kom hit för att träffa dig." "Jaha", sa han.

Jag är inte så framåt, så det var skönt att hon sa så.

"Här har du mitt nummer, om du vill träffas nån gång."

Jag ringde, men han svarade inte. Jag ringde igen efter ett par timmar.

Fortfarande inget svar. Jag ringde nog fem gånger.

Jag hade sju missade samtal från Amanda. "Grymt. Hon gillar mig."

Jag visste att han var konstnär-

- men jag kände inte till hans klistermärkeskampanj.

Vi hade varit på en dejt, och jag hade tapetklister i bilen-

- så jag satte upp några affischer på byggplanket mitt emot hennes hus.

Det dök upp en massa affischer där, med ett lite läskigt ansikte på.

Hennes vän sa: "Det är Shepard, killen du dejtar."

"Jaså?", sa jag. Jag frågade om det var han, och han erkände.

Han utsmyckade mitt bostadsområde.

Jag förstod inte riktigt. "Försöker du få oss att lyda?"

Men när jag hörde hans förklaring till "Obey"-

- att det handlar om att öppna ögonen. - Det älskade jag.

I Amanda fick jag en bra reskamrat.

Och en bra medbrottsling.

Vi började resa tillsammans, och vart vi än åkte-

- så hade han redan varit där. Vi hittade rester av hans tidigare verk.

Hon följde med till San Francisco, Tokyo och Hongkong.

Om vi hade råd tog vi in på ett billigt hotell-

- klistrade upp affischer hela natten och åt brunch dagen efter.

Vi var lite som Bonnie och Clyde.

Han bad mig aldrig att hålla utkik, men det var svårt att låta bli.

Jag såg polisen. Skynda dig.

Amanda tyckte att det var kul, och det var nåt vi gjorde tillsammans.

- Se på mig och le, älskling. - Va?

Dina gulliga, vita ben.

Jag tänkte att jag också kunde affischera, men jag var lite nervös-

- så jag slängde upp den lite snabbt. "Du får inte sätta upp dem snett!"

"Jag tänker inte gå tillbaka och fixa det."

Det ser jättebra ut.

Hon hade inget emot att riskerna med affischerandet. Till en början.

Sen började jag bli gripen.

Ingen tror att det är en stor grej att bli gripen förrän det händer en.

Håll händerna framför dig.

Man kanske inte får ringa, dricka eller gå på toa.

Handbojorna kanske sitter för hårt.

- Vad satte ni upp? - Konst.

- Graffiti? - En affisch för konstutställningen.

Ge mig den andra handen.

Jag har förvägrats mitt insulin i fängelset fyra gånger-

- och två gånger blev jag riktigt sjuk.

Han hade berättat att han hade diabetes-

- så jag ville att han skulle vara försiktig.

För han kunde ju dö.

När jag greps i Philadelphia sa jag till vakten som gick förbi:

"Jag har diabetes och har inte tagit mitt insulin."

"Jag kan bli väldigt sjuk." Han låtsades inte ens om mig.

Till slut kom han fram till cell- dörren, och när han låste upp den-

- så gick jag fram och sa: "Tack! Ursäkta att jag tjatade på dig."

Så fort dörren öppnades fick jag en smäll i ansiktet.

Han stänger dörren och säger: "Håll käften, nästa gång blir det värre."

När jag får ut honom morgonen efter går han och sätter sig i taxin-

- och han är alldeles grön, och spyr så fort han sätter sig.

"Vad är det?" "De vägrade ge mig mitt insulin."

Sånt här händer hela tiden, men folk tror mig inte.

De tror att jag överdriver för att förstärka min image som rebell.

Det här hände flera gånger, och jag blev rädd för att han skulle gripas.

Polis. Jag ska inte gripa dig!

Filma från den där sidan i stället.

Du förstår väl varför? Du tilldrar dig uppmärksamhet.

Allt vi gjorde var inte lagligt-

-men vi tänkte inte så mycket på det.

Vi hade ingen familj att oroa oss för.

Thierry tog samma risker som jag, samtidigt som han höll i kameran.

Jag klättrade ännu högre upp för att få en bättre vinkel.

- Var det svårt? - Ja.

Jag brukade ringa. "Shepard, ska vi göra nåt i kväll?" Varje kväll.

Han följde mig utan pardon i fem år.

Det här blir bra. Det är inga här, så du kan jobba ostört.

- Men om du har lampan tänd... - Jag stängde precis av den.

Jag både älskade och hatade honom.

Thierry, sluta filma här!

Han var både påfrestande och älskvärd.

Han var rätt galen, både på ett irriterande och ett häftigt sätt.

När det var lite för mörkt satte jag på lampan-

- och då vände han sig om och fick spel.

"Släck lampan!" Tre minuter senare tände jag lampan igen.

Jag lät Thierry följa mig för att ge honom ett unikt perspektiv.

Och det fick han.

Han var fokuserad och målmedveten, och han förverkligade sina idéer.

Det var därför jag följde honom. Allt har en början, och jag var med där.

När Bush blev vald till president år 2000 var jag inte glad.

När han började prata om Irak efter 11 september var jag förbryllad.

Det råder ingen tvekan om att Iraks ledare är en ond man.

Vi vet att han har massförstörelsevapen.

Så vi håller ögonen på honom.

Den nya världsodören.

En helvetes ledare.

Folk undrade om jag efter 11 september-

- kanske skulle censurera mig själv, eftersom folk var extra känsliga-

- men jag tänkte tvärtom-allt för många censurerade sig själva-

- så att bara röster som förmedlade rädsla och aggression hördes.

Jag kände att jag måste skapa kontranarrativa verk.

År 2004, före valet-

- inledde Robbie Conal, en av mina förebilder med sina politiska verk-

- graffitikonstnären Mear och jag ett samarbete kring anti-Bush-affischer.

Det var rörande, för det var ju mitt område.

De var stora konstnärer, men de gjorde inga nidbilder av George Bush.

Och så klampade de här ynglingarna in på mitt område-

- och sa: "Vad har du gjort för oss på sistone?"

"Underbart", tänkte jag. Jag började till och med lipa.

På min kramade Bush en bomb. Texten löd:

"Eller var det krama barn och släppa bomber?"

På Mears affisch stod det: "Ska vi spela Harmagedon?"

På Robbie Conals affisch stod det: "Jag väljer Apokalypsyl."

Vi anordnade ett affischparty. Alla fick tapetlim och en pensel-

- och så satte vi upp affischer från Venice till East Los Angeles.

Det var fantastiskt.

John Kerry erkänner sig besegrad i 2004 års presidentval.

Mina damer och herrar: USA: S president.

Jag blev helt paff när Bush blev omvald år 2004.

En tanke jag hade var att rädsla tycktes vara mycket mer övertygande-

- än en strävan att göra nånting bra för mänskligheten.

Jag fortsatte att göra affischer under Bushs andra mandatperiod-

- och jag insåg att lite mer subtila resonemang inte fungerade lika bra-

- som såna som folk kunde relatera till.

- Vivienne föddes år 2005. - Obey Giant!

Prosit!

Amanda bar på Madeline, och jag tänkte inte på-

- vad som skulle säkra mitt varumärke som rebell-

- utan mer på vilket slags presidentskap-

- jag ville att de skulle växa upp med.

Vill vi föra en cynisk politik eller en politik som andas hopp?

Hoppet hos frihetstörstande slavar.

Hoppet hos immigranter som styr kosan mot avlägsna kuster.

Hoppet hos en ung kapten i flottan som tappert patrullerar Mekongdeltat.

Hoppet hos en arbetarson som trotsar oddsen. Hoppet hos en mager grabb-

- med ett konstigt namn, som tror att USA behöver honom också.

Jag såg Obamas tal på konventet 2004, och tyckte att det var starkt.

Jag tittade på fler av hans tal, jag läste vad han hade skrivit-

- och granskade hans politik, och tänkte: "Honom kan jag stötta."

I stället för att bara vara emot olika saker, som jag brukade.

Det är den enklaste och vanligaste hållningen inom motkulturen.

Att vara för nånting kräver ofta mer mod än att bara vara kritisk.

Senator Barack Obama!

- Den unge senatorn Barack Obama. - Illinois-senatorn Barack Obama.

Hejsan, allihop!

Senatorerna stöttar Darfur Peace and Accountability Act.

Det viktigaste vi kan göra är att engagera amerikanerna i politiken-

- och få dem intresserade av vad som fungerar inom det politiska styret.

Vi ska förändra historiens gång, och resan mot att hela nationen-

- och reparera världen kommer då att ha inletts. Tack!

När jag skapade Obama-bilden var jag orolig för-

- att de inte ville ha min hjälp. Jag ville ju inte skada kampanjen.

Jag hade en vän som kände nån som jobbade med kampanjen-

- och den personen frågade om det var okej om jag gjorde en affisch.

"Det är lugnt. Vi känner till hans verk."

Jag använde röda, vita och blå toner i ett porträtt-

- där ansiktet var till hälften rött och till hälften blått och vitt.

Men färgerna möts i mitten- ett samarbete över partigränserna.

Jag gillade bilden av John F. Kennedy-

- där han blickar in i framtiden. Många gillar den bilden.

Nån som riktar blicken mot en framtid som man själv inte känner till.

Det är kraftfullt.

Jag letade efter bilder med rätt ljus och rätt vinkel på huvudet-

-och jag hittade fem olika bilder-

- som jag kunde använda som mall. Jag valde den som alla känner till.

På de första 750 affischerna stod det "Progress" längst ned-

- men sen sa nån att de främst använde orden "Hope" och "Change"-

- så jag ändrade det till "Hope", för under Bushs åtta år vid makten-

- hade många känt en hopplöshet. Så jag gillade "Hope".

"Hope" -originalet.

De ville inte använda bilden själva-

- för det var nåt som kom från gräsrötterna, inte från kampanjen.

Och de hade rätt.

Jag lät folk ladda ned bilden gratis.

Om folk behövde affischer till ett möte så lät jag skicka dit ett gäng.

Om en tidning ville trycka bilden så skickade jag dem bilden.

Jag blev intervjuad nästan dagligen, och det bara växte fram till valet.

Jag tryckte 300000 affischer och 500000 klistermärken.

Jag krävde ingen ersättning. Jag sålde några målningar av bilden-

- och 1200 tryck för att betala för affischerna och klistermärkena.

Det var viktigt att det inte verkade som om jag hade monetära motiv.

Du måste vara riktigt tät. Är det här din kassako?

Blir det ingen mer konst för dig nu? Går du i pension efter det här?

- Nej, jag... - Du tjänar väl pengar på det?

Jag tjänar på det på andra sätt, som att Obama blir president.

Det var häftigt att se min bild, som inte kom från Obamas kampanj-

- bli lika välkänd eller mer välkänd än de officiella valaffischerna.

Nationen i första hand.

Jag fick ett brev från Obama.

"Jag vill tacka dig för att du stöttar mig med din konst."

- Undertecknat Barack Obama. - Skrivet, inte tryckt.

Hans assistent kanske skrev under brevet-

- men jag vill gärna tro att han gjorde det själv. Han får min röst.

Min mamma fyllde år den 4 november-

- och Amanda och jag besökte ett stort valdagsevenmang.

Jag översköljdes av en otrolig lättnad-

-och jag började gråta.

Jag ringde min mamma. Det var helt underbart.

Svart, vit, asiat, latinamerikan, infödd amerikan-

- gay, heterosexuell eller funktionsnedsatt...

I dag sa amerikanerna att vi aldrig har varit blott en samling individer-

- eller en samling röda och blå stater.

Vi är och förblir Amerikas förenta stater!

Plötsligt var ett av mina verk känd i så gott som hela världen.

Jag passerade Washingtons flygplats på väg till installationen-

- och såg muggar och tröjor med min bild på överallt.

Det var helt galet.

Jag började med 750 affischer-

-och nu hade hela världen sett den.

Obama-kampanjen bad mig att göra en "Change" -affisch-

- och en "Vote" -affisch, som de sålde för att finansiera kampanjen.

Jag höll även på att förbereda-

- min egen soloutställning på Boston Institute of Contemporary Art.

Det ser ut som om allt måste roteras motsols.

Utställningen var planerad redan innan jag gjorde Obama-affischen-

- men museet gladdes förstås åt att jag hade blivit så känd under året.

Shepard Fairey är känd för sin gatukonst och gerillareklam.

Det här är den officiella installationsaffischen.

De flesta kände till Shepard-

- för André the giant-klistermärkena och Obama-bilden.

Men allt han hade gjort mellan dessa verk var i stort sett okänt.

Trycken, målningarna, de handmålade multiplarna.

Ingen hade samlat alla dessa verk på ett och samma ställe.

Inför min första soloutställning i Boston-

- åkte jag dit några gånger och satte upp lite affischer och klistermärken.

En intressant sak med utställningen var att vi jobbade mycket utomhus.

Fastighetsägare lät oss försköna övergivna byggnader.

Vi fick massor med utrymme att jobba med.

Det fångade en polisinspektörs uppmärksamhet. Inte affischerna-

- utan att jag i en NPR-intervju hade sagt-

- att jag ansåg att gatukonst var en legitim rörelse-

- och att jag försvarade mina handlingar som gatukonstnär.

Det tyckte han var väldigt stötande.

Anser du att folk som inte vill ha gatukonst på sina hus-

- eller på skyltar eller dylikt har en poäng?

Graffiti och gatukonst passar inte överallt, så jag försöker hitta-

- en passande plats där jag kan kommunicera med människor.

Jag är skattebetalare, så jag äger en del av det offentliga rummet.

Jag sätter upp saker som orsakar minsta möjliga olägenhet för andra.

Jag använder bara övergivna hus, eller där graffiti redan finns.

Vi var i Boston, och vernissagen var på kvällen.

Han största utställning nånsin. Vi skulle ta en taxi till museet.

Jag fick ett sms från Amanda. "Shepard har gripits av polis."

Tre polisbilar. En stannar framför, en är bakom och en stänger in oss.

"Vad tusan är det som pågår?"

Jag trodde att taxichauffören kanske hade ett kilo kokain i bilen.

De hade nio omärkta stadsjeepar.

"Ut ur bilen!" De slet ut honom ur bilen och satte handbojor på honom.

Jag greps misstänkt för 32 brott.

Hör ni, jag måste säga en sak.

Ni kanske har hört rykten om det-

-men Shepard blev gripen i kväll.

Men vi har huset fullt av hans livsverk-

- så stanna här och fira Shepard i kväll.

Han behöver all energi han kan få.

Är ni med på det? Kan ni ge honom er kärlek och energi?

Nu sätter vi igång!

Jag kunde knappt tro det. Det här var en konstnär som vi hade bjudit in.

Massor med bra reklam för Boston. Han skakade hand med borgmästaren.

Det var helt uppåt väggarna.

Shepard har suttit inne förut, men när han måste sitta över helgen-

-så brukar de strunta i hans...

Förlåt... De struntar i hans diabetes-

-och så blir han dålig.

Jag var rädd för Shepards skull.

Gatukonstnären som är känd för sina Obama-affischer greps i går i Boston.

Två arresteringsorder var utställda mot honom.

Nån på museet kände en advokat, så jag ringde honom-

- och vi åkte ner till rådhuset och fick ut honom tidigt på morgonen.

Då fick jag veta att han misstänks för skadegörelse.

Ring polisen.

Välkomna. Polisassistent Jamie Kenneally här.

Vi har ett fullspäckat program. Polisinspektör Bill Kelly är här.

- Får jag kalla dig "Graffiti-gurun"? - Jadå, det går bra.

Det fanns poliser på klotterenheten i Boston-

- som byggde sina karriärer på att haffa graffitikonstnärer.

Och Shepard var en 20-taggare, en riktigt fin trofé.

Skillnaden mellan graffiti och konst är tillstånd.

Om det är så fint, varför sitter det inte på dina föräldrars dörr?

Varför sitter det inte på din bil eller på din pappas affär?

Om det är konst kanske du ska försöka sälja det.

Han sa om och om igen att jag var en person som...

Jag brast i respekt mot samväldet. "Respektera samväldet", sa han.

"Man kan inte brista i respekt mot samväldet utan att bli gripen."

Det är inte hans första gripande.

Han har gripits för graffiti- relaterade brott över hela landet.

Shepard uppförde oftast sina verk på övergivna hus-

- och bredvid satt ofta reklam för Madewell och Urban Outfitters.

Andra pappersaffischer, lika olagliga som det Shepard gjorde.

Det fanns ingen skillnad. Samma material, olagligt uppsatt.

De hade inte tillstånd. Det rörde sig om otillåten affischering.

Det handlade om selektiv lagföring. De var bara ute efter Shepard.

Jag greps p.g.a. några affischer och klistermärken i Boston-

- och det handlade mestadels om klistermärken.

Men de brydde sig inte om det. De ville åtala mig fullt ut-

- för varenda affisch och klistermärke.

Polisinspektör Kelly jagade nya åtalspunkter.

Han gick runt och letade klister- märken för att bygga på åtalet.

Jag riskerade 2,5 år fängelse per åtalspunkt-

- och 32 åtalspunkter blir nåt i stil med 83 år i fängelse.

Jag skulle just ha vernissage för min första soloutställning-

- och jag hade fått en massa uppmärksamhet för Obama-affischen.

Originalet hamnade på nationella porträttgalleriet på Smithsonian.

Men i stället blir jag gripen i Boston, och några dagar senare-

-så ringde Associated Press och sa:

"Du använde vårt fotografi"-

- "och vi vill se alla dina räkenskaper gällande bilden."

Shepards bild blev Obama-kampanjens inofficiella symbol-

- och det här är ett fotografi från 2006, som ägs av Associated Press.

Enligt AP krävdes tillstånd.

De ville ha alla pengar jag hade tjänat på bilden.

Jag hade använt pengarna för att göra fler affischer, så det gick inte.

Några advokater sa: "Så får de inte göra. Vi tar oss an ditt fall."

Jag skickades dit för att fotografera George Clooney-

-som besökte Washington D.C.

Jag hittade en bild på Obama och Clooney på en Darfur-konferens-

-men upplösningen var för dålig.

Jag gillade Obamas blick, så jag fortsatte leta-

- och hittade en bild med bättre upplösning, bara på Obama.

En kollega, Tom Gralish på Philadelphia Inquirer, ringde mig.

"Manny, Obama-bilden är din, och jag kan bevisa det."

Det kändes bra. "Satan! Vad häftigt!"

Vårt svaromål på AP: S påstående om upphovsrättsbrott-

- gick ut på att mitt bruk av bilden var skäligt.

"Om ni inte håller med kan jag betala licensavgiften på 300 dollar."

Jag oroades av Shepard Faireys inställning.

En väldigt djärv inställning. "Ja, jag tog bilden."

"Ja, jag ändrade på bilden."

"Jag gjorde nåt transformativt med bilden"-

- "och jag har inget juridiskt ansvar gentemot AP." Så tyckte han.

Fotografen som tog bilden av Obama vill nu ge sig in i processen.

Enligt Anthony Falzone på Stanford University har inget brott begåtts.

"Skäligt bruk" -doktrinen skyddar Shepards användning av bilden.

Man kan vara kreativ även i återanvändandet av andras verk-

- och jag anser att det har demokratiserat processen-

- och gett de maktlösa makten åter, så jag är väldigt nöjd.

Det var modigt.

Men det var även väldigt...

Det var början på nåt dåligt.

Den 2 januari kl. 13-

- sågs en person, senare identifierad som Shepard Fairey, av polisen-

- när han satte ett klistermärke på en vägskylt.

Poliserna bad mr Fairey ta bort det, vilket han gjorde.

- Förstördes egendomen? - Nej.

Varför skulle han då åtalas för skadegörelse?

Vi vill visa att skada har uppstått.

Och han ombads att avlägsna klistermärket?

Vilket han gjorde? Vilken skada har då uppstått?

Bara för att han tog bort klistermärket...

- Satt det rester kvar på skylten? - Nej.

Men just när han satte klistermärket på skylten orsakade han skada.

En ledig polis såg mig sätta upp ett klistermärke-

- och han vittnade senare om att han sett mig göra det.

"Jag sa åt honom att ta bort det." Vilket jag gjorde.

Och sen hade jag satt upp en affisch på ett igensatt fönster.

De förhandlade med min advokat. "Om han tillstår de två sakerna"-

- "och erkänner sig skyldig och betalar böter"-

- "så är det bra med det."

- Uppge namn och ålder. - Frank Shepard Fairey, 39 år.

Om ni erkänner brotten frånsäger ni er rätten att betraktas som oskyldig.

- Vill ni att fakta i målet läses upp? - Det behövs inte.

Två förseelser är helt okej, jämfört med 32 grova brott.

Ni döms till skyddstillsyn i två år-

- och den tiden går ut den 6 juli 2011.

- Tack så mycket. - Tack.

Jag är glad att det är över.

Jag vill jobba vidare med min konst-

- så det är skönt att det här är överstökat.

Åtalet mot mig avgjordes i slutet av sommaren-

-flera månader efter att jag greps-

- men problemen med Associated Press fortsatte.

Nu sa de att jag ljög om vilket fotografi jag hade använt.

Det var en massa ståhej om att George Clooney var med i bilden-

- till vänster, men det var aldrig den bilden.

Jag vet inte vem som hade påstått det, eller varför.

När advokaterna frågade mig vilket fotografi jag hade använt-

- så sa jag att jag hade använt en beskuren version av den här bilden.

Välkommen till nationella pressklubben.

De visade sig att den beskurna bilden i själva verket togs-

- ett par sekunder senare av samma fotograf.

Det var inte samma bild, beskuren.

Det insåg jag inte då, för jag hade aldrig jämfört bilderna.

Varför är det så viktigt? Här ser vi bilden som användes till affischen-

- och bilden med George Clooney, och de är nästan identiska.

Ja, och vissa hävdar att det inte spelar nån roll-

- men enligt AP är det avgörande. Dåliga nyheter för Fairey.

Brottmålet i Boston var påfrestande-

-och jag var nära att bryta ihop.

Sen insåg jag dessutom att jag hade misstagit mig gällande bilden.

Så jag förvärrade saken ytterligare genom att inte säga nåt om det.

Jag höll mig till versionen där jag hade använt den beskurna bilden.

Jag berättade inte för advokaterna eller Amanda att jag hade haft fel-

- och inte insett att det var två olika foton. Jag kände mig dum.

Jag försökte hålla det hemligt, och jag raderade filer på datorn.

Dagen han berättade sa han: "Jag måste prata med dig om en sak."

Han sa det på ett så underligt sätt-

- så jag trodde att han antingen var döende eller hade varit otrogen.

"Du måste sätta dig", sa han.

"Nej, jag tänker inte sätta mig. Säg det när jag står upp."

"Jag tänker inte sätta mig." Och så berättade han det för mig.

När jag insåg att jag kanske måste ljuga under ed-

-berättade jag för mina advokater.

"Varför gjorde du så?", sa jag. "Det spelade ju ingen roll."

"Jag hade sagt att det var den andra bilden."

Allt som kunde användas emot mig kändes väldigt hotfullt.

För mig gällde det inte bara pengar-

- utan även min frihet. Så enkelt var det.

Det var jättejobbigt, för jag visste att han inte hade behövt göra så.

Men han mådde inte bra. Han var upprörd.

Det var första gången som jag hade gjort nåt så fegt.

Jag gjorde allt för att slippa ta itu med det.

Och jag sa: "Om du hade berättat det för mig..."

"Om du hade berättat för mig om det här"-

- "så kunde jag ha hjälpt dig igenom det."

Det var en av de svåraste stunderna i vårt förhållande.

Jag hade aldrig låtit honom göra det.

Jag hade tjallat på honom för att rädda honom.

Vi kom fram till att han måste erkänna det för advokaterna.

Jag märkte att advokaterna blev väldigt frustrerade-

- och det var väldigt jobbigt. "Varför sa du inget tidigare?" sa de.

"Du hade goda förutsättningar att vinna, oavsett vilket foto det var."

"Du hade nog vunnit. Men nu har du befläckat hela fallet"-

- "eftersom du framstår som en skurk."

"Det kommer att färga hela processen. Vi kan inte företräda dig."

"En talesman för Fairey sa att hans advokater kanske måste lämna fallet."

"Han ljög."

"Han lämnade in falska bilder."

Shepard Fairey har erkänt att ett fotografi från Associated Press-

-utgjorde grunden för Obama-bilden.

Mr Fairey erkände att han förstört och fabricerat material-

- under en tvist med Associated Press. Han kan få sex månaders fängelse.

Dom avkunnas i juli.

När jag fick höra fakta i fallet såg jag ett tillfälle att klargöra-

-hur stort spelrum konstnärer bör ha-

- när de använder upphovsrättsligt skyddade fotografier.

Så det var en principfråga.

Jag anser att konstnärer ska ha rätt att skapa nya, transformativa bilder-

- baserade på befintliga bilder. Det har alltid varit en del av konsten.

Mitt budskap till alla konstnärer är detta: Om du vill använda nånting-

- för att befordra ditt eget arbete, så visst.

Men respektera dina kollegor så pass-

- att du ber om lov först. Det är allt.

Fotografiet i sig åtnjöt inte ikonstatus.

Shepard gjorde det till en ikon. Det var konstnärens förtjänst.

Om det var en filmstjärna, och han använde det för att sälja tröjor-

- så ska fotografen kompenseras, oavsett hur mediokert fotot är.

Att använda en bild på en politiker för att uttrycka sig är nåt annat.

Rummet var fullt av fotografer som knäppte bilder. Väldigt opersonligt.

Yttrandefrihet är viktigt, och Shepard såg nåt i just den bilden.

Fairey nekar till upphovsrättsbrott, då användandet bör ses som skäligt.

Enligt AP är Shepards bild en ren kopia som inte tillför nåt nytt.

Hela journalistiken skulle hotas-

- om vem som helst får kopiera vad de vill utan att betala för det.

Associated Press skadeståndskrav hade gjort Shepard utblottad.

Licensavgiften för ett foto är på sin höjd några tusen dollar-

-och de begärde miljontals dollar.

AP ville att fallet skulle bli prejudicerande.

Om man stjäl från AP-

-så kommer AP: S långa arm att ta dig.

AP hade råd med många advokater-

- och kunde pressa Shepard hårt under en längre tid.

Shepard hade inte de resurserna. Parets pengar började ta slut.

Det var en mörk tid. Det var väldigt stressigt och deprimerande.

Han hade ett mörkt moln över sig.

Men vi hade barn, och han är en underbar far-

-och han var fortfarande deras pappa.

Flickorna kom först. Jag tror att han mådde som bäst-

-när han var med dem.

Madeline var ett, Vivienne var tre.

Amanda var väldigt stressad av allt som pågick.

Det hade varit annorlunda om det bara var jag.

Band ett, volym fem av mr Shepard Faireys inspelade vittnesmål.

Det var väldigt stressande-

- för om man inte ger dem svaret de är ute efter-

- så ställer de samma fråga fem gånger till på lite olika sätt.

De försöker få allt att verka uppsåtligt, fast det inte var så.

Du vet vilket fotografi som inspirerade Obama-bilden, eller hur?

Jag trodde att jag visste det.

Associated Press var helt brutala mot honom.

De ville korsfästa honom på ett sätt som jag inte förstod.

Har ni sett utskriften? Var säger ni att det var fel gjort av mr Fairey?

- Det sa jag inte. - Vi tar en paus.

Det var dags för lunch, och jag sa:

"Shepard, vill du äta lunch med mig?"

Och kostymnissarna fick spel.

Vi tittade på dem och sa: "Vi ska äta lunch. Vi ses sen."

Jag förklarade att jag respekterade fotografer. Jag samarbetade med dem.

"Jag ställer mig på såna människors sida som känner"-

- "att de förtrycks av stora företag, och jag tror att du och jag"-

- "är mer lika varandra än vi är lika folket från AP."

Shepard sträckte fram handen och bad om ursäkt.

Han sa: "Jag borde ha kontaktat dig tidigare."

"Jag ber om ursäkt. Jag vill ställa allt till rätta."

Han förstod snart att jag inte gjorde det för pengarnas skull-

- eller ens för att få erkännande för det.

Det hade varit en jobbig tid för oss båda.

Vi skulle precis upp i rätten när AP plötsligt ville förlikas.

AP borde ha varit oroliga, och var antagligen det-

- för det är såna här fall som skulle ligga dem i fatet-

-i förhandlingar med konstnärer.

Så att få en stor summa pengar från Shepard-

- utan att få en slutlig dom, var deras mål.

Shepard kom överens med AP, och AP var tvungna att förhandla med mig.

Så... Det tog ett tag, och det var plågsamt.

Jag frågade mina advokater hur mycket pengar som spenderades-

- innan jag kunde gå åt mitt håll, Shepard åt sitt håll-

-och AP åt sitt hål.

De uppskattade det till runt femton miljoner dollar.

Större delen av pengarna spenderades av Associated Press.

Advokater.

Det togs aldrig upp i domstol huruvida det var skäligt bruk.

Om fallet hade gått hela vägen-

-så hade Shepard nog vunnit.

Ni kanske inte känner igen mig, men ni känner nog igen Shepard Fairey.

Men det var jag som tog bilden som han använde till affischen-

- för att välja vår första svarta president. Och det är lugnt.

Jag har inga problem med det.

Det var förnedrande. Jag skämdes verkligen.

Vem vet hur länge allmänheten kommer att minnas det?

Men det kommer alltid att hemsöka mig.

När det var över gjorde jag som jag brukar när jag har det jobbigt.

Jag jobbade mer. Arbete är bra terapi för mig.

Jag hade sett en av hans utställningar-

- och blev väldigt imponerad av porträtten.

De hade en kvalitet som vida översteg Obama-porträttet.

Jag ansåg att han var en vår tids mest originella och insiktsfulla-

-porträttkonstnärer.

Jeffrey Deitch, galleristen som jag beundrade mest-

- för hans program på hans galleri, bad mig att sätta upp en utställning.

Jag föreslog ett tema: Ett porträtt av Amerika.

Porträtt av undergroundhjältar och några av våra politiska hjältar.

Att ha en utställning att sikta på gav mig nåt att rikta min energi mot.

All social och politisk frustration, och frustrationen med mig själv.

Det tog minst ett år att skapa detta fantastiska porträttgalleri.

Jag gav utställningen titeln "Mayday".

Jag fruktade att en utställning på Deitch Projects-

- en väl ansedd konsthall, inte var nåt jag skulle känna mig trygg med.

Många skulle hoppas på att utställningen fick ljum kritik-

- så att de kunde säga att "Hope" - affischen bara var en dagslända.

Att jag inte var en riktig konstnär. Jag ville bevisa motsatsen.

Morgonen före vernissagen började folk köa klockan sju på morgonen.

När vi öppnade för allmänheten var gatan helt packad med folk.

Jag har haft tur. Många känner till min konst.

Jag kan livnära mig som konstnär och jag har ett klädmärke-

- vars inkomster ger mig möjlighet att göra sånt som tidigare var otänkbart.

Nu kan jag satsa pengar på sånt som jag verkligen brinner för.

Folk vet inte att han gör mycket gratis.

Jämställda äktenskap, Citizens United, pengar i politiken-

-rättssystemet och massinspärrningar.

Klimatförändringar.

Det var lättare när jag var yngre och bara gjorde klistermärken-

-mest på skoj.

Men när man får Eiffeltornet att jobba med måste man skärpa sig.

På klimatkonferensen i Paris samlas ledare, forskare-

- och talare för att mana till handling mot klimatförändringarna.

Man måste avgöra vad respektive land ska göra för att minska utsläppen-

- och ge ekonomiskt stöd där det behövs.

Jag skapade ett jordklot som hängde mellan andra och tredje våningen.

Underifrån syns en mandala. Bland alla blommor-

-syns olika miljörelaterade motiv.

Vissa marknadsför grön energi och andra varnar för fossila bränslen.

Ingen hade gjort en tredimensionell installation på Eiffeltornet förut.

Jag var först med det. Det är väldigt stort för mig.

Att förena underhållningsvärde med ett betydelsefullt budskap-

- i samma verk var en bedrift för mig. Jag var stolt över det.

Det förmedlade mitt budskap, och dessutom på en fantastisk plats.

Jag gillar tanken att konsten kan utgöra grunden för ett samtal.

Visst finns det många-

- som skulle engagera sig i klimatfrågan ändå.

Men om konsten lockar in andra också, så är det värdefullt.

Ursäkta.

Vi har vår första prognos. Donald Trump kommer att vinna Kentucky.

- Han måste vinna nånstans oväntat. - Donald Trump vinner i Ohio.

- Det här är sensationellt. - Donald Trump vinner Pennsylvania.

- Donald Trump vinner i Florida. - Ett helt surrealistiskt val.

USA! USA! USA!

Mitt behov av att konsten ska betyda nånting-

- kommer från allt jag varit med om som har skänkt mitt liv betydelse.

Nu försöker jag ta min frustration och mina impulser-

- och göra nåt konstruktivt med det. Och det gör jag bäst genom konsten.

Vi följer kvinnomarschen i Washington D.C.

Det väntas bli den största installationsprotesten nånsin.

Folkmassorna börjar växa.

Det är inte bara i Washington. Folk marscherar över hela landet.

Kylan har inte hindrat de 20000 deltagarna i kvinnomarschen.

Man väntade sig 200000 demonstranter. De är nu 500000.

Kvinnomarscher anordnades på över 600 platser på sju kontinenter.

Jag är mer en konstnär än en aktivist.

Som aktivist gör man aldrig nog.

För att vara konstnär gör jag en hel del.

Jag har varat längre än flera generationer av kritiker.

De kommer och går.

Vi är här en begränsad tid, och jag tänker inte slösa bort en sekund.

Associated Press avböjde att lämna en kommentar.

För Shepard väntar återigen åtal för skadegörelse.

Den här gången i Detroit.

Om han döms kan han få tio års fängelse.

.:: TWA - Your Source Of Quality! ::. www.nordicbits.org

Översättning: Mattias R. Andersson www.btistudios.com