Original subtitles

Downloaded from YTS.BZ

Official YIFY movies site: YTS.BZ

[hårda snabba knackningar] [man på tyska] Det är omöjligt! Det...

Vad är det här?

Helt otroligt.

Vem fan har tillverkat den här skiten?

[fartygets signalhorn ljuder]

- [äldre man] Sven! - Vad är det?

[äldre man] Titta själv!

Jag... Jag måste ringa!

- [en telefon ringer] - [kvinna] Jävlar!

- [berättaren] Den 15 juli 1942... - [kvinna] Åh, helvete.

...gick larmet om att Tyskland startat invasionen av Sverige.

[kvinna] Kriget är här! Det är tyskarna...

De har anfallit oss. Tyskarna har anfallit oss.

De är här. Nu tar de oss.

- Vi måste informera utrikesministern. - [kvinna] Ja.

Vad har vi gjort för fel? Vi har ju gjort allt de bett oss om.

- Ring upp tyska ambassaden. - Åh, herregud...

Men det är klart, naturligtvis. Varför skulle man skona Sverige?

- Norge, Danmark, Belgien... - [hyssjar]

- [man, på tyska] Ja, hallå? - [tyska] God morgon.

Jag ringer för att be om lite information

angående ert anfall mot Sverige denna morgon.

[man] Vad pratar ni om?

[mannen i telefon skrattar]

[på tyska] Fritz! Svenskarna tror att vi anfaller dem!

- [Fritz] Va? - [man]Vilka idioter!

- Jag ber om ursäkt. - [tyskarna gapskrattar]

Ja.

Då så, utrikesministern...

Då återgår jag till...

[berättaren] 1942 var Sverige ett ensamt land

helt omringat av tyskockuperade stater.

Man kallade sig neutral, men gick med på det mesta Hitler bad om.

Tyska trupper tilläts passera genom landet.

Den svenska industrin försåg den tyska armén med järnmalm och kullager.

Än så länge hade i stort sett ingen utanför Tyskland nån aning

om vad som skedde med judarna.

- [flyglarm] - [engelska] Judarna?

Vi har fullt upp med att försöka vinna kriget!

[berättaren] I Sverige var man inte fullt lika upptagen.

Herr statsminister!

Ett ärende om en judisk man?

Nej, det får ni ta med utrikesministern.

Judar?

Jag är på väg till Solvalla. Ge det här till Söderström.

Komma in i landet? Nej, nej. Ge det till Gösta.

- Gösta? - Engzell på rätts. Nere i källaren.

Det är han som sköter asylärenden.

[en bilmotor vägrar starta]

[pojke] Pappa. Göran säger att du jobbar för Hitler.

- Vad gör du då? - Nej, men det är helt fel.

- Jag jobbar med diplomati. - Vad är det?

Kommer du ihåg den där gången du sparkade in en boll i Jonssons vardagsrum?

- Mm. - Ja.

Jonsson blev jättearg, men det var inte du som gick över och pratade med honom.

Utan det gjorde jag, och fick rätsida på det.

Det är diplomati.

Som diplomat pratar pappa med Sveriges grannar, så det inte blir bråk.

Jag trodde att han satt i en källare och stämplade papper.

[finstämd musik på radion]

[svängig jazz]

Ja. Nu så.

Nu!

Vad sa du till Jonssons, då?

Ja, jag... fick använda lite stil och finess.

Nej! Han gick över med en sockerkaka. Är det det du kallar diplomati?

Kan vi komma överens om att låta bli mottagaren?

Den är till för Dagens Eko och nyheter, inte det här amerikanska oljudet.

[pojke] Ja.

[motorn går igång]

Så du bakar sockerkakor till Hitler, pappa?

Eh... Jaha.

Engzell, var sitter han?

God eftermiddag. Han sitter där inne.

Det här ska till er.

Judiskt ärende.

- Fru Johansson? - Ja tack. Ännu en i raden.

[berättaren] Gösta Engzell har varit chef på rättsavdelningen i sex år,

vilket gör att han även var med 1938

när man lyckades övertyga de tyska myndigheterna

om att stämpla ett "J" i tyska judars pass.

- [engelska] Tack så mycket. - [tyska] Tack.

[berättaren] Ni kanske undrar varför jag pratar så mycket om Gösta.

Han är ju en nobody.

[tyska] Vet ni var champagnen...

[berättaren] Men häng med, så ska ni få se vad en nobody kan göra.

Allt det här hände ett år innan jag lärde känna Gösta.

- God morgon. - God morgon.

Rut Vogl heter jag.

Jag börjar jobba här idag.

Jag ber er att titta på namnen. Det är min familj, som jag måste få hit.

Jag förstår verkligen er situation.

Men vi har regler och bestämmelser som vi måste följa och vi...

- [högt mullrande ljud] - Ja, det där var avloppsröret.

Man vänjer sig. Jaha, välkommen till rätts.

- 6,2 meter, då. - [man] Skriv upp det, är du snäll.

Det är ju ytterligare argument. Det här är inte hälsosamt.

Jag måste presentera. Det här är fröken Rut Vogl.

Du har din plats där borta.

- [man] "Fågel"? - Ja.

- [man] Jaha... - Ja, Vogl. Hon är tysk.

[man] Jaså, tysk?

- SS griper alla judar de hittar! - Det går så många rykten, så...

[man] Det är inte rykten.

[Engzell] Jag har ett annat möte, tyvärr.

Ni får boka en tid, och så får vi se vad vi kan göra.

Men just nu finns det ingenting, tyvärr.

- Jag kan visa min herre ut. - Jag hittar.

Fru Johansson ska ju följa med till kabinettsmötet.

Nej, det gör Rut Vogl.

Vem är... Rut Vogl?

Hon som ska ta efter mig när jag går i pension.

Hej!

[man] Här är de nya måtten på rummet.

Så kom inte tillbaka med mindre än att vi har fått nya och större lokaler.

[Söderström] Det rapporteras om ytterligare oroligheter i Norge.

Nyligen arresterades ett hundratal judiska män.

Norrmännen har löst det så att pressen inte får skriva om det.

Nils-Erik, du får vakta så att inte svensk press heller gör det.

Ja. Givetvis.

[berättaren] Nils-Erik Eklund,

eller "Censur-Nils" som han också kallades,

var den som ansvarade för den svenska självcensuren

via Statens informationsbyrå.

Alla artiklar som på nåt sätt hade med kriget att göra

var tvungna att först få godkänt av Nils-Erik.

Jag har den under kontroll. Vi har skruvat åt.

Bra. Hitler lär nyligen ha uttryckt särskild ilska gentemot Sverige.

Just på grund av pressen.

Då så.

Därmed kan vi avsluta dagens möte.

[Rut harklar sig]

Ja. Det var så sant.

Herr Engzell ska få redogöra, han också.

Herr Engzell.

Ursäkta, jag måste verkligen vidare nu.

[Söderström] Det kanske är fler som har andra möten att skynda till.

I så fall är det... fullt förståeligt.

Jag kan bara rapportera att under augusti-september månad

har vi fått antalet starka ärenden avslagna

från Utlänningsbyrån.

Vad vill Engzell ha sagt med det?

Bara det att trycket på oss ökar för varje dag som går.

Och vi har problem med våra utrymmen.

Herr Engzell vill diskutera storleken på sina lokaler?

Här?

Det var ungefär så han uttryckte det.

Det finns flera parametrar att ta hänsyn till.

Nej, för fan, det här duger inte.

Söderströms toalett måste ju vara större än hela vårt kontor!

Nu tar vi det piano. Han har ingen egen toalett, det vet du.

Nähä?

Du berättade naturligtvis för dem att vi drunknar här nere? Bokstavligen.

I skit!

Då bordlägger vi det här, va?

Tack.

Engzell har konsulatet i Oslo på tvåan.

- Varsågod. - Ja...

- Nej... - Lugn.

- [man] Men jag är lugn!! - [telefonen ringer]

Lugna ner dig själv! Jag försöker få saker...

- Ja, det är Engzell. - Westring här.

Hej, hej.

Hur står det till?

Jo tack, det är mycket bra.

- Eller, ja... - Jo...

Ni har säkert hört talas om judarna som blev arresterade i helgen här.

Alla manliga judar i Trondheim.

- Och även ett hundratal här i Oslo. - Ja, men...

Dessa lär väl släppas inom kort?

[Westring] En av dem är svensk medborgare.

Och jag vill bara ha ert mandat

att få lämna in en note verbale

för att försöka få ut den här personen.

[Engzell] Jaha?

Jag blir så förbannad!

- [Engzell] Ett ögonblick. - [man] Vad håller vi på med här?

Det är ju meningslöst. Allt känns meningslöst!

- Det är ingen idé att prata med Engzell. - [man] Nej.

[man] Vad ska vi göra? Vi kan ju inte lita på honom.

Han törs ju inte ens prata med Söderström.

- [Westring] Hallå? - [man] Vi måste göra nåt själva.

- Vi får gå in! - Ja, men vi måste backa.

Ja, hallå.

Nej, jag tror inte att det är så lämpligt i nuläget.

Det handlar bara om en!

Tack för att ni ringde.

- [man] Vi får gå till högre instans. - [man] Högre instans? Söderström?

Jag tycker att herr Westring ska lämna in noten ändå.

Stockholm var tydliga. Ni hörde själv.

En svensk medborgare sitter oskyldigt fängslad!

Är ni rädd att få en tillrättavisning, eller?

[hon fnyser]

Rädd? [han fnyser]

[knackningar på dörr]

Herr Engzell. Eh...

Vi har pratat ihop oss lite grann.

Och eftersom vi får in så många judiska ärenden

och lokalerna är så belamrade,

så föreslår vi att vi arkiverar så mycket som möjligt

så snart som möjligt.

Ja.

[tutande tåg]

- [officer, tyska] Slå er ner. - [von Otter, tyska] Tack.

Så vänligt.

- Vill ni ha? - Nej tack.

- Ni är inte från Tyskland. - Nej, jag är från Sverige.

[tysk] Vad gör ni i Polen?

Jag arbetar för det svenska utrikesdepartementet.

Ni är alltså här på uppdrag av den svenska regeringen?

Ja. Men tyvärr är det riktigt dåligt betalt.

Och ni?

Man kan inte påstå att mitt uppdrag är militärt.

Det är fullkomligt vansinnigt.

Eller rentav sjukt.

Ursäkta?

Har ni inte hört om den slutgiltiga lösningen?

Nej.

Vad för lösning?

Det är ingen lösning.

Det är folkmord.

[officer] Om jag berättar måste ni lova att ni informerar den svenska regeringen.

- Herr Engzell? - Ja?

Tyskarna i Oslo har släppt en jude med svensk anknytning.

- Va? - [Vogl] Ja!

[Engzell] Hur gick det till?

De tog emot en note verbale som svenska konsulatet hade lämnat in.

Men jag sa ju åt dem att avvakta.

De tog emot den? Ja, det var högst oväntat.

[Vogl] Ja.

- Nu vill mannen komma hem till Sverige. - Ja, det förstår jag.

Se till att få över det till Utlänningsbyrån med detsamma.

Behövs det verkligen?

De har ju ingenting med detta att göra. Han är ju svensk medborgare.

Ja, det är sant.

Oslo får utfärda ett provisoriskt pass.

Ja, det är en bra idé.

Varför inte göra så med allihop?

Nej, nej. Vi måste följa reglerna här.

Men alla norska judar är ju i fara.

Bara för att det går en massa rykten...

[Vogl] Men herr Engzell, 300 fall varje dag?

Kan det bara vara rykten?

Alla skriver ju att de inte vet vart deras släktingar har tagit vägen.

De har skickats på arbetsläger.

- Jag förstår, men... - [Vogl] Sen har de aldrig hörts av mer.

Vad är det ni säger? Att de mördas allihop?

Det här är inte papper.

Det här är människor. Läs det här.

- [dämpat genom dörren] Utrikesministern. - Söderström.

[Söderström] Jag pratade precis med en av våra diplomater i Berlin.

- [Günther] Richert? - [Söderström] Nej, en... von Otter nånting.

En underhuggare som bröt protokollet.

Vad ville han då?

Han...

Han hade...

Han hade träffat en SS-officer, som...

Nu får ju utrikesministern komma ihåg att detta bara är hörsägen, så...

Den här SS-officeren hade varit på...ett läger...

...där man avlivar judar.

[Günther] Åh, fan.

[Söderström] Man får dem att tro att de ska duscha, men det är giftgas.

Det ska röra sig om... tusentals per dag.

Det går ju så mycket rykten.

Rapportera inte det där.

[Söderström] Naturligtvis.

[Günther] Det blir bra.

Bra...

- [Engzell] Herr Söderström. - Hörde han vad vi pratade om?

Nej.

Eller, ja, lite grann. Jag satt i mina egna tankar.

[Söderström] Det här är naturligtvis bara illasinnade rykten, det förstår han?

Och även om det av någon outgrundlig anledning skulle vara sant

så finns det absolut ingenting som vi kan göra åt det.

- Begriper han det? - Ja.

Självfallet.

- God afton. - God afton.

[Paulson] Schultz.

Det är möjligt.

"Schwerkovic"...?

Varför vill han ha visum?

Han har tillbringat större delen av sin uppväxt i Sverige,

mellan 5 och 22 års ålder.

Men nu är han ju 39?

Ja, han har jobbat som tolk på Svenska Kullagerfabriken i Brno.

Det gäller att läsa mellan raderna, Engzell.

Mellan raderna.

Han är ju jude!

Jag antecknar "nej" på Schwerkovic.

[Paulson] Det gör ni förbannat rätt i!

[Engzell] "Och kallt var det också hemma.

De små benen hade hon dragit upp under sig,

men den lilla flickan med svavelstickorna frös nu ännu mer." [han darrar på rösten]

Gråter du, pappa?

Nej. Nej, det...

Det är bara min allergi, du vet.

Jag får ju det ibland.

Nej, du... Vi kanske kan läsa en annan bok ikväll.

[stönande] Åh...

- Skulle allt det här packas ner? - [fru Johansson] Ja, precis.

Men...är alla de här svaga ärenden?

Precis.

I den här takten kommer vi ingenstans. Vi får liksom sätta fart, tror jag.

- Men varför ligger det här bland svaga? - Vad heter de?

Bondy. Det är två tvillingar. Pojkar.

Och deras mamma.

- [fru Johansson] Jaha? - [Vogl] Hon har gift om sig med en svensk.

De bor i Köpenhamn för att de inte får komma in i Sverige.

Men inte barnen. Barnen är kvar i Prag.

[fru Johansson] Han är inte biologisk far?

Nej.

Det är ett svagt ärende.

En svensk pappa. De har en svensk anknytning.

[fru Johansson] Reglerna är såna. Jag tycker att det är lika hemskt som ni.

Tyvärr.

[man] Och så har vi lådor här. Här är även...

Vi har även här.

Ut! Ah, fröken Nilsson!

- [fru Nilsson] Fru. - [man] Va? Då ska vi se.

Alla de här lådorna ska ner. Ni tar hissen ner till arkivet.

Och så är det även de här lådorna, som står där.

[möbler flyttas och skrapar]

[man] Varsågod.

- [fru Nilsson] Jag bär till hissen. - [man] Utmärkt.

[Engzell suckar bestämt] Vänta ett ögonblick!

Nu tar vi det lite piano.

Fröken Nilsson, den här ska vara kvar vid lådorna.

Vad är det frågan om? Det här ska ner till arkivet.

Eh... Nej.

De ska inte ner i arkivet.

- De ska tillbaka in på... - Nej, nej, nej. För fan.

Men snälla, nu får ni faktiskt säga hur ni ska ha det här.

Hur vi ska ha det? Vi ska ha det nere i arkivet!

- Nej. - Nämen...

- [man] Så! Ner i arkivet. - Nej.

[man] Vi hade väl ett möte om det här? Hade vi inte det?

Där vi beslutade med stor majoritet att allt det här skulle bort.

- Varsågod, fröken Nilsson. Ner i arkivet. - Jag säger stopp!

Här är det jag som bestämmer.

Ni vill alltså riva upp alla de här ansökningarna igen

för att tyskarna har släppt en jude i Oslo?

För att han var svensk. Och då gick det igenom.

Därför vill jag nu att vi går igenom alla ansökningar en gång till,

med prioritering på de norska judarna.

Men snälla, det är ju över 7 000 ansökningar här!

Om vi kan rädda någon, om så bara en enda person till

genom att bara göra vårt jobb, då bör vi väl göra det också?

Jag tar de här lådorna... och så kan ni ta dem.

[man] Utlänningsbyrån, då?

[Vogl] Ja, de behövs ju inte då. Oslo får utfärda provisoriska pass.

- [man] Va?! - [Vogl] Det gick ju bra sist.

- Eller hur, Engzell? - Precis. Exakt.

[man] Det är bara det att det blir kolsvart när lådorna tar bort ljuset.

Fru Johansson, här har jag 25 norska judar med stark svensk anknytning.

Se till att få iväg det här till konsulatet i Oslo med det samma.

Och så hälsar vi dem att det bara är början.

Jag har minst 150 till som vi kan få ut.

[Söderström harklar sig]

- Herr Söderström? - Fru Johansson. Där ser man.

Och allt är bra? Allt är bra där nere, med Engzell och så?

- Inga konstigheter? - Nej... Nej.

[på tyska] Strålande.

- Tackar som frågar. - [Söderström] Bra. Utmärkt.

Det var bara det att...

Herr Engzell råkade få höra ett rykte.

Förmodligen falskt, men...

Det vore hemskt tråkigt om det spreds vidare.

Jag... har inte hört nånting. Nej.

Gott så.

Jaha, så herr Söderström ska till Södermalm?

Eh...

[ropar] Ursäkta! Kan vi stanna vagnen?

[Engzell] Vi letar efter något svagare fall.

Om tyskarna kunde godkänna en ansökan med lite svagare anknytning

så hade det ju kunnat skapa ett prejudikat som vi kunde gå efter.

Eh... Det finns ju de här tvillingpojkarna från Prag.

- Bondybarnen? - Ja!

- Mamman bodde i Köpenhamn. - Hon har gift om sig med en svensk man.

- Han är inte biologisk far till barnen? - Nej.

Men han är ju som en far för dem. Och pojkarna är kvar i Prag.

För svagt. Tyskarna kommer aldrig att godkänna den.

Vad då? Josef var ju inte far till Jesus.

Skulle tyskarna tycka att det var en svag anknytning?

[han stammar och fnyser]

[telefonen ringer]

- [Engzell] Ja, hallå? - [Westring] Vi fick ett nej!

Vad då "nej"? Jag förstår inte.

De har ingen jurisdiktion för sånt här.

Om jag överhuvudtaget ska bli insläppt i fängelset måste vi fråga Berlin först.

Då gör vi det.

- Va? - [Engzell] Adjö, Westring.

Jag hittade den. Jag hittade Bondybarnen.

- [Engzell] Hur gamla är de? - [Vogl] Elva.

[man] von Otter.

- Ni ska till utrikesministeriet. - Ska jag?

Konsulatet i Oslo vill komma in på något fängelse och prata med judar

och de behöver tillstånd från Berlin.

Ni har hand om individuella ärenden. Här är 150 sådana.

Just ja.

Det var några tvillingar i Prag som Stockholm vill veta var de är.

Fråga mig inte varför.

Det är en note verbale.

[Valkyrieritten av Richard Wagner spelas högt i byggnaden]

[på tyska] Eh... Jag heter Göran von Otter.

- Jag söker... - Var god och vänta.

[ekande steg närmar sig]

Heil Hitler.

- [på tyska] Ni är alltså svensken? - Ja.

Hur kan jag hjälpa er?

Ja, men ska vi inte...?

Herr... Göran von Otter. Vi har ett krig att utkämpa.

- Kom till saken. - Jag förstår.

Vår konsul i Oslo vill besöka ett fängelse

för att ta reda på huruvida fångarna har anknytning till Sverige.

Jag ska undersöka saken.

Och jag har även en note verbale.

Angående?

Ett tvillingpar som skilts från sina föräldrar.

- [Engzell] Helvete. - [Vogl] Vi kom inte in i fängelset heller.

Helvete!

- [kvinna] Gösta Engzell? Är han här? - [Engzell] Söderströms blodhund...

- Ja? - [kvinna] Ni ska upp till herr Söderström.

Jag är mitt i nånting här.

- Kan det vänta några minuter? - Det skulle jag inte rekommendera.

[man, på tyska] Mycket bra. Det är strålande.

Ah! Herr Engzell.

Tysklands högsta representant i Sverige, generalkonsul Victor zu Wied.

Herr generalkonsul,

låt mig presentera chefen för vår rättsavdelning, herr Engzell.

Heil Hitler.

Ja...

[på tyska] Mina herrar, det har kommit till vår kännedom

att det tydligen finns väldigt många svenska judar i Oslo.

Det verkar faktiskt som om hälften av den judiska befolkningen i Norge

kan vara berättigad till svenskt medborgarskap. Ha!

Vi har bara tittat på fall som...

Herr Engzell.

Ni är ute på farligt vatten.

Tror ni inte att Eichmann kan stänga det kryphålet när han behagar?

[berättaren] Ja, vem är det som tysken slänger fram som ett hot?

Han är 36 år när han sitter här vid sitt biljardbord.

Men istället för biljardkulor så är det människor i godståg.

Han är känd för sin... vad ska man säga, precision

och ansvarar för den så kallade "slutgiltiga lösningen".

Vi kommer tyvärr att träffa honom snart igen.

Det förstår vi absolut.

Herr Engzell kommer att med största aktsamhet se till

att relationen mellan Sverige och Tyskland förblir högsta prioritet.

Inte sant, herr Engzell?

Naturligtvis.

Naturligtvis.

Då ska jag inte ta upp mer av er tid.

Mina herrar.

Tack.

Heil Hitler.

[han harklar sig]

Sätt dig.

Vet herr Engzell vad amerikanarna gör med judar som vill komma dit?

Man förhalar deras ansökningar.

De får dem att skicka intyg på intyg för att bevisa än det enda, än det andra

tills de tröttnar och ger upp.

Så håller de på.

Det stora landet i väst.

Kriget är snart slut.

Och det kommer att sluta med Tyskland som en absolut stormakt, tro mig.

[en fluga surrar ihärdigt]

Om vi då har varit för veka med judarna så kommer vi att straffas för det.

Tror ni inte att jag begriper vad ni håller på med där nere?

Men sen, då?

Sen när alla era smarta ränker har gått käpprätt åt helvete,

vad ska ni göra då?

Tror ni på allvar att nån av oss här uppe kommer att skydda er?

I helvete heller!

Vi kommer att skicka er till Moskva, fort som fan, allihop.

[berättaren] Nu kanske ni undrar varför Söderström hotar med Moskva.

Det var länge svårt för svenskarna att se Hitler som den värsta diktatorn

när Josef Stalin härjade runt.

Det var inte ovanligt att audiens för svenska diplomater fick ske mitt i natten.

När kylan var som mest bitande

och man aldrig visste säkert om det bara var vodka i glaset.

[Engzell] Fan!

Det verkar som att Hitler vet vad vi håller på med.

- Ja, vad då? Jag har väl inte sagt nåt? - [Engzell] Nej.

Det är mitt fel. Vi gick för fort fram.

Vi skulle inte ha frågat om både Bondybarnen och fängelset samtidigt.

- Den som gapar efter mycket... - Men herregud!

- Vi kan ju inte rädda en i taget! - [man] Nej.

Då föreslår jag att vi går tillbaka till vårt ursprungliga arbetssätt.

[hon fnyser]

Vad är det ni saknar så förtvivlat, herr Hellstedt?

Ni är ny här, fröken Vogl.

Och jag kan informera er om att judar har arresterats förut.

Och släppts.

Utan att vi har stått där och viftat med svenska flaggor.

[Vogl] Är det skönt att leva med skygglappar?

Vad är det här för jävla trams?!

Vi pratar om ett norskt fängelse, inte ett... tyskt läger!

Och vem anställde henne, då? Glömde han ta referenser, eller?

[fru Johansson] Tydligen på fler.

- [Hellstedt] Och du säger ingenting? - [man] Vad ska jag säga?

Du kan väl säga nånting för fan. Ska jag ta hela skiten själv?

Nej men, hej på dig, Stig. Hur har du haft det idag?

Kan pappa läsa för mig ikväll?

- Nej, inte ikväll. - [jazz börjar dåna i huset]

Göran!!

[Göran] Ja, vad är det?

Stäng omedelbart av det där förbannade oljudet!

[berättaren] I gryningen den 26 november 1942

skickas Oslos alla taxibilar för att tillsammans med två poliser i varje bil

hämta judiska kvinnor, barn och gamla.

God morgon.

[snyftningar]

Vad har hänt här?

[oroliga rop]

Westring i Oslo ringde

och berättade att de har samlat ihop alla judar

och satt dem på en båt mot ett tyskt dödsläger.

Jag trodde att det var spel för gallerierna.

- Spel för gallerierna? - [Hellstedt] Ja, vad fan...

De tog alla som fick plats på båten.

Kvinnor, barn, gamla, alla som var fängslade.

Över 700.

Vete fan vart de är på väg. Gösta...

Men...

Då kan vi i alla fall arkivera alla norska ärenden, eller hur?

[Hellstedt] Snälla, för fan. Håll käften.

[Vogl] Herr Engzell.

De svenska släktingarna har rätt att få veta vad som har hänt.

[Engzell] Jag vet.

Men vi har ju den här förbannade censuren. Pressen får inte skriva om det.

Förlåt, jag tänkte att vi kunde få Censur-Nils att ändra på det.

Ska jag bara valsa in på hans kontor och be honom lyfta censuren?

Jomen, precis! Varför inte? Så ska det gå till.

De svenska släktingarna kommer ju att undra

varför deras norska släktingar inte hör av sig.

Och jag garanterar herr Engzell att det kommer frågor.

Det kommer att komma många, många frågor.

Ja. Och då kommer pressen inte att skriva om Tyskland längre.

De kommer bara att skriva om Censur-Nils och att han stått i vägen för information.

Men jag känner inte Nils. Han kommer aldrig att lyssna på mig.

Men Söderström, då?

Han bestämmer ju över Censur-Nils.

Jag skulle inte vilja vara i Nils kläder för tillfället,

med tanke på de norska judarna.

Ja, ja. Det har han ju rätt i förstås.

De har väl ganska många släktingar i Sverige?

Mm. Vet du att flera av de deporterade judarna

dessutom var svenskar?

Och när deras släktingar här i Sverige börjar undra vart de har tagit vägen

då kommer de att ställa frågor.

Och då kommer pressen inte att skriva artiklar om Tyskland

utan om Nils och informationsavdelningen.

Tror ni att jag är helt dum i huvudet?

[Engzell] Fan.

[Günther] Hur i helvete kunde detta hamna i tidningarna?

[Nils] Eh... Det var en bedömning

att nyheten skulle ha nått Sverige förr eller senare ändå.

[Günther] Senare hade varit bättre.

I nuläget så blir vi nedringda av medborgare som kräver att vi agerar.

Samtidigt så får jag ovett från Berlin.

Helvete!

[P-A Hansson] Ja, ja, ja.

Vem är det egentligen som har hand om judarna?

Söderström?

Statsministern ställde en fråga.

Vem är ansvarig?

Judarna...?

[Günther] Fantastiskt. Vi vet inte vem som har hand om judefrågan.

Hittills har det ju ändå varit något av en icke-fråga.

- Men det är det inte längre. - Nej.

[Günther] Så vem?

- Jag skulle säga att det är Engzell. - Gösta Engzell. På rätts.

Var är han, då?

- Kalla hit honom omgående. - Ja.

Jamen, ta hit honom då, för fan!

Det är ju fantastiskt. Det är ju helt otroligt.

- Vad gör Engzell? - [Hellstedt] Han pratar med Oslo.

Det får han sluta med.

Engzell.

Vad är det för skit som händer i Norge?

Kan vi förvänta oss att de kommer tillbaka?

Judarna? Nej, det håller jag inte för sannolikt.

Så nu skickar man alltså skandinaver till dödsläger?

- Av allt att döma, ja. - [Söderström] Dödsläger?

Ursäkta, betyder det här alltså att vi från och med nu

ska betrakta de här ryktena som sanna?

- Är det några svenskar med på båten? - En.

- Men det är ett misstag. - Hur menar han?

Tyskarna verkar ha skonat alla judar som hade svensk anknytning.

- Det stämmer. De är allihop kvar här. - Vad säger ni?

- [Westring] Det är ingen tvekan om saken. - Alla?

[Engzell] Innan tyskarna samlade ihop alla de norska judarna

så hade vi skickat iväg noter om de judar som hade svensk anknytning.

[Hellstedt] Här finns det 25.

De judarna skonades.

Det är ju ett ljus i mörkret. Öhm...

Jaha. Vad gör vi nu, då?

Pressen kräver att vi gör nåt och Hitler vill att vi ska vara tysta.

Något förslag? Öhm...

Det finns kanske hundra judar kvar i Norge.

Men de kommer troligen att deporteras inom kort.

- Om inte Sverige tar emot dem. - Åh...

Ja, s... Eh...

Ska Sverige ta emot judar?

Ja... Det tror jag inte.

Följden blir ju att alla judar i hela Europa vill komma till Sverige.

Och jag menar, det är ju trots allt ett antal miljoner.

Hitler kommer att se det som en direkt förolämpning.

Men om frågan sker inofficiellt?

Inofficiellt?

Fortsätt, Engzell.

Pressen får veta att vi har ställt en inofficiell förfrågan till Tyskland

om att ta emot de norska judarna.

Och i och med att den är inofficiell så får ju inte pressen skriva om den.

- Eller hur? - Åh, herregud...

Och på så sätt så tappar inte tyskarna ansiktet.

Vi agerar, men vi agerar inte.

- Det låter bra. - Ursäkta...

- Ska vi verkställa det? - [P-A Hansson] Det...

Ska vi bara hur som helst släppa in en massa judar i Sverige

utan något riksdagsbeslut?

Vi släpper verkligen inte in judar hur som helst.

Det är inte ens säkert att tyskarna godkänner det här.

Men pressen håller sig lugn.

Och det är perfekt.

[Günther] Då är mötet avslutat.

- Utrikesministern, jag... - Mötet är avslutat nu!

Gud!

Engzell, kan han stanna här?

[Söderström] Avslutningsvis vill jag påminna om att jag är er närmsta chef.

Det är således till mig ni rapporterar.

Och skulle någon få för sig att gå emot våra riktlinjer

så kan jag upplysa om att vår man i Moskva, herr Assarsson,

gärna skulle vilja byta position.

Ingen som är intresserad av att ta Assarssons position i Moskva?

[på tyska] Just nu har vi 50 000 från Holland.

Och här driver fransmännen ihop så många de kan i Paris.

Har ni hört om de inofficiella telegrammen från Sverige?

[båda skrockar]

Svenskarna utnyttjar skamlöst sin position.

Bara för att Göring av någon anledning har en svaghet för det löjeväckande landet.

Men ni håller väl ett öga på det?

Självfallet.

Vi kommer inte att höra mer av Sverige. De vet sin plats.

Bra.

Utifrån de norrmän som fick sin svenska anknytning godkänd

så har jag 25 judar i Belgien och Holland som vi borde fråga om.

[fru Johansson] Tjugofem för herr Engzell.

- Hellstedt? - Jag har tjugo.

- Tjugo? - Ja.

- Jaha. Hallonsten? - Ja, jag har en tio stycken.

Och jag har 25.

Och Vogl?

Åttiofem.

Det är för få.

Enskilda noter kommer inte att fungera i längden.

Vi måste få till ett prejudikat som täcker bredare.

Vad ska vi göra då?

- [Vogl] Bondybarnen. - Men det här fick vi ju avslag på.

Kan vi inte hitta ett ärende som vi tror är lättare att få godkänt än Bondybarnen?

Förlåt, herr Engzell. Det här är ett väldigt bra fall.

Det är precis lagom svagt.

Men då får ni ta det ett steg högre upp.

Mm?

Får jag se papperen igen?

Det skulle bli en fin byråkratisk piruett.

von Otter? von Otter!!

Jag är här!

Jaha. Tack.

[berättaren] Så Engzell skickade tillbaka de svenska diplomaterna

till tyska utrikesministeriet.

Byråkraten de kom till hette Martin Luther.

Nej, han var inte släkt med den andra, mer kända.

Han var den tyska utrikesministern Ribbentrops högra hand.

[tyska] Jag har en sak från Eva Braun.

Titta här.

Det här är från Eva Braun, men i paketet låg det här från führern.

Det här är sköldpaddsskalet från führern.

Är det inte...

[en svag flöjtliknande ton]

Vill ni prova?

[ett pruttliknande ljud]

De greps vid en razzia i Prag.

Det menar ni inte?

Och barnen är svenska medborgare?

Teoretiskt, ja. Men tyvärr inte på papperet.

Men anknytningen är tydlig.

Fadern är svensk medborgare.

Men barnen är judar?

[Luther harklar sig långsamt]

Det skulle verkligen gynna Sveriges bild av Tyskland

om det gick att lösa det här problemet.

[han skrattar]

[han skrattar]

Ni menar alltså att ett judiskt tvillingpar i Prag

är berättigade till svenskt medborgarskap?

Ja.

Okej, varsågoda. Var befinner de sig nu?

Ja... Vi är inte säkra, men kanske i Theresienstadt.

Theresienstadt? Underbart! Ni ska få tillstånd.

[Vogl] Vad är det?

De ska få återförenas med sina föräldrar.

- Sådär, ja! - [Engzell] Ja...

Ni tar vi det piano.

Nu går jag och köper fika här.

Ni kan beställa vad ni vill ha.

En klenät.

Då vill jag ha en gräddbakelse.

- Jag kör på klenät, jag tar också det. - Beställ bara.

- Är det inte bäst att ta en längd? - [Vogl] En vetelängd.

Du kanske inte behöver en gräddbakelse om vi tar en längd.

Nej, jag tycker att vi ska ta en stor tårta.

Idag är det fest!

Bara vi kan försvara det internt.

- De är hårda med internbudgeten. - Jag tar det på min egen budget.

Nästa månad blir det pension

och då blir det inte ens skorpor. Nu kör vi.

- [Hellstedt] Ja! - [Engzell] Ja.

[berättaren] Nu spred sig ryktet runt om i Europa och världen

att judar kunde få diplomatiskt skydd genom att skriva till Sverige.

[fru Johansson] Herr Engzell.

Ett brev ifrån en kvinna från Salt Lake City.

Hon vill gärna få ut sin brorson från Österrike.

Och vad är anknytningen?

Han arbetar på Svenska Kullagerfabriken i Wien.

Godkänn och återgå.

[Vogl] Här är en som har varit i Sverige på somrarna som barn.

[Engzell] En ungrare som har studerat vid Uppsala universitet.

[fru Johansson] Jag har här en man som har arbetat i Göteborg med shipping.

[Vogl] Så det kan vi godkänna.

En gammal moster som bor ensam i Göteborg.

VILL NI HA TOTALT KRIG

Reichsführer.

Ursäkta, men svenskarna har börjat skicka massvis av förfrågningar om svenska judar.

Hur många då?

Samtliga territorier med svenska konsulat har lämnat in notes verbales

rörande judar med påstådd svensk anknytning.

Det är rätt många.

[Himmler harklar sig kort]

Så svenskarna försöker nu... på allvar rädda judar?

Ja. Och det medför ytterligare problem.

[man] Ofattbart!

Ju mer tid våra tjänstemän lägger på ärenden rörande den slutgiltiga lösningen,

desto mer...

Hur ska jag säga?

Desto mer börjar de tänka.

Alla är inte övertygade nationalsocialister.

Då ändrar ni spelreglerna.

"Från och med sista mars

kommer utländskt medborgarskap inte respekteras som undantag."

Va? Får jag se det där?

Men varför har de ändrat reglerna?

Om de vill ha ett byråkratiskt krig...

...då är det banne mig det de ska få också.

Vi vill veta huruvida de nya reglerna, som snart träder i kraft

även kommer att gälla halvjudar.

Halvjudar?

Naturligtvis.

Det är viktigt att vi tolkar reglerna rätt.

Och hur blir det med kvartsjudar?

De faller sannolikt också därunder, men jag kan dubbelkolla det.

Och åttondelsjudar?

[han stönar kort] Låt mig skriva ner frågan så återkommer jag.

[von Otter] Strålande.

För det finns ju också sextondelsjudar och trettioandradelsjudar.

Under vilka regler faller de? Det borde vi veta.

Ja. Jag ska fråga.

Utmärkt!

Då väntar vi med att följa regeln tills ni har förtydligat den.

Er egen führer är ju trots allt själv sextondelsjude

och det vore ju synd om ni tvingades deportera även honom.

Budapest, 20.

- Det är ändå sju fler än förra. - [uppskattande tillrop]

- Engzell? - Engzell sitter här.

Wien, 75.

- Vad i helvete är det som pågår? - Förlåt, vad menar ni?

Berlin jagar mig med blåslampa

eftersom vi tydligen påstår att en massa judar är svenskar.

- Ja... - Vad är det för ärenden?

Varför får inte vi på Utlänningsbyrån se dem?

V... Varför får inte jag se dem?

Det finns ingen anledning. Det handlar om svenska medborgare.

Det är inte så jag har uppfattat det!

Som jag förstår det handlar det om judar som inte satt sin fot i Sverige!

Snälla, Paulson. Lugn nu.

Vår politik är att agera neutralt.

Är det här neutralt?

- Vad ni inte begriper här nere... - [rören börjar gurgla]

- Ni leker... - [rören låter allt högre]

- Ni har ingen aning om... - [rören dånar]

- Vad fan är det som låter? - Det är avloppsrören som går ner.

Ja. De kommer ända från tredje våningen, med all skit ner hit.

Avloppet?

Vi har bett om större lokaler, men det har inte hörsammats.

Jag har måtten i lådan här.

Passa sig, Engzell.

Passa sig.

Passa er jävligt noga, allihop.

Ja, var var vi nånstans?

Hur naiv får man vara?

Överhuvudtaget inte alls. Det måste bli repressalier för Engzell nu.

Det kostar ju en massa pengar också. Det är inte gratis att ta hit judar.

Det kostar pengar.

Exakt! Det kostar pengar!

Nu vet jag vem som ska få Engzell på rätt köl.

Ring Ehrenpreis!

Ja... Mina herrar.

Herr Engzell.

Ingen kan vara mer tacksam än vi för allt det arbete ni gör.

Vi gör bara vårt jobb.

Alla som kommer hit... De är inte bankirer, kan man säga.

De har inga ägodelar. Allt är konfiskerat.

De är helt enkelt utfattiga. Så från var ska vi ta pengar?

Öh... Förlåt. När ni säger "ni"

och när ni säger "hjälpa"...

Menar ni då att ni ansvarar för dem som kommer hit?

Ja. Det är alltså lite... paradoxalt, kan man säga, alltså.

Ju fler ni hjälper, desto färre kan vi hjälpa.

[berättaren] Var det verkligen så här?

Ja, enligt en 50 år gammal svensk lag

så var varje religiös församling ekonomiskt ansvarig för sina medlemmar.

Och nu var den svenskjudiska församlingens pengar snart slut.

Så då blir ni i församlingen tvungna att neka dem?

Nej, nej, vi nekar ingen. Det skulle vi aldrig göra.

Men...

Ja, som sagt... Från var ska vi ta pengar?

Det är verkligen den gordiska knuten.

Mina herrar.

Du... Vad är en gordisk knut?

Det är ett svårt problem med en enkel lösning.

[Vogl] Vi fick brev från Bondybarnens föräldrar.

- [Engzell] Mm? Och? - Barnen har inte kommit än.

Men...

Kontakta tysken som godkände noten.

- Han får stå till svars. - Det går inte.

De har avskedat honom och skickat honom till ett koncentrationsläger.

Han ska tydligen ha försökt avsätta deras utrikesminister.

Och var är barnen? Vet vi det?

Kanske i ett läger i Theresienstadt.

Kanske?

Kan vi kontrollera det?

[Hallonsten skrattar till]

Ja, vi kan ju alltid åka ner och leta efter dem.

Ja, det är ingen dum idé, Hallonsten. Kul att du bidrar!

Ja, men det ser ut som att det är rätt väg.

Vad bra.

Jag lustar efter vilt. Kanske en fågelpastej.

Tror ni man kan få det här i trakten?

[von Otter] Det är inte så sannolikt.

[tyska] Era papper.

Sverige?

Vad vill ni?

Vi jobbar på svenska ambassaden och vill förhöra oss om två barn.

De är svenska medborgare och ska finnas här i lägret.

Har ni tillstånd?

Alltså, vi har pratat med Berlin

men de har inte haft tid än och det är mycket bråttom, så...

- Nu... Nu tog han passen. - Ja, det är riktigt.

Ta det lugnt.

Tyvärr, mina herrar.

Nej, då vänder vi.

Kan vi inte få komma in, bara lite snabbt?

Vi har bara några korta frågor.

Backa!

Ja. Vi fattar. Ja.

- [diplomat] Vad är det här för ett ställe? - [von Otter] Det ser inte så räligt ut.

Det är inte fågelpastej, direkt.

[på tyska] Tack.

[von Otter, på tyska] Jag tar samma. Tack.

Ursäkta mig. Får jag ställa en kort fråga?

Vi letar efter ett tvillingpar som ska befinna sig här i lägret.

Vet ni hur vi kan få reda på mer om dem?

Vad håller du på med?

Känner ni kanske någon som arbetar i lägret?

En vakt, till exempel?

Vi kan betala.

- Barnen lever. - Åh, tack gode gud.

De befinner sig, som vi trodde, i ett läger i Theresienstadt.

Men det finns en "men".

Lägret är ett så kallat transitläger, vilket innebär att de...

...kommer att förflyttas.

Hela tyska UD ska få veta vilka Bondybarnen är.

Jag ska prata med utrikesministern.

Söderström kommer aldrig att släppa förbi dig för några barns skull.

Vem har sagt att jag tänker gå via Söderström?

- Fröken Vogl, gör ni mig sällskap? - Visst.

Det där vill jag inte lägga mig i.

Jag förstår.

Det är bara det... att vi har en möjlighet här att skapa ett prejudikat.

[Günther suckar]

Om vi får hem de här barnen

så skulle det innebära att vi kan få hem ännu fler judar.

Jag menar, vi vet ju vad som pågår.

Om nåt går fel så är det Engzell som bär ansvaret.

Förstår han det?

[berättaren] Långt före dagen D och långt innan Sovjets arméer krossade Berlin

så attackerade tre svenska diplomater på uppdrag av Engzell

det tyska utrikesministeriet.

[tyska] Jag vill träffa herr Grundherr.

- Varsågod. - Tack.

Jag vill träffa herr Grobgeld.

Tack.

Jag vill träffa herr Götz.

[berättaren] Den kanske tuffaste attacken från den svenska tigern sen...

Ja... Nånsin.

[tyska] Ni har tagit emot en note verbale angående två elvaåriga tvillingar

och ni har dessutom lovat...

[tyska] Vi skulle uppskatta ett omedelbart och positivt besked på vår förfrågan.

- Det här är inte bra. Inte bra. Nej. - [Günther] Söderström.

Lugna ner sig.

Det handlar om att återförena barn med sina föräldrar i Sverige.

[tyska] Det handlar om att återförena barn med sina föräldrar i Sverige.

[alla tre samtidigt] Var är barnen?

Eh... Varför kom ni inte till mig?

Om tyskarna är upprörda, så kan vi göra en markering mot rättsavdelningen.

En markering. Bra. Mycket bra.

Då ser tyskarna att vi agerar. Mycket bra, utrikesministern.

Herr utrikesminister, vi kom överens om att jag skulle ringa efter lunch.

Har ni hört nåt från Berlin?

[Günther] Barnen får komma hem.

Men det är en jäkla cirkus som ni har ställt till med.

Söderströms kontor om en timme.

- Det var allt. - Ja. Tack så mycket.

- Vår man i Moskva... - [en fluga surrar ihärdigt]

...ska bytas ut.

Jag förstår.

Vill ni att jag ska komma med några förslag på personer som...

Nej, nej. Vi vill att ni tar över där.

- Tillsammans med er avdelning. - [flugan surrar]

Att flytta hela vår avdelning till Moskva i nuläget, tror jag...

Då så.

Oj då! Är det festligheter ikväll?

- Representation. - Jaha. Vad roligt.

Bra jobbat idag, herr Engzell.

Tack.

Eh... Förresten, vad ville Söderström tidigare?

Nej, men det var mest ett grattis för det här med Bondybarnen.

Jaha. Ja, ja...

Är det löneförhöjning på gång då, eller?

Ja, ja, ja... Nej, för det krävs det nog fred på jorden.

Ja... Då fixar vi det imorgon.

Mm.

- [Engzell] God afton. - Vi ses.

- [Hellstedt] God afton. - God afton.

- Herr Engzell? - Mm?

Om en vecka kommer Bondybarnen till Köpenhamn

för att återförenas med sina föräldrar.

Ni minns hur stora reaktionerna blev

när pressen skrev om det som hände i Norge.

Tänk om vi kan få pressen att skriva om Bondybarnen?

Ni borde ju åka dit personligen!

Ni kan ta med er nån som fotograferar.

"Nån"?

Om jag känner fröken Vogl rätt så är det sig själv hon syftar på.

Nej.

Nej, inte jag. Nån annan.

Allt med Bondybarnen är ju er förtjänst.

Om det är någon som ska åka så är det ju ni.

Du, apropå Schweiz...

Hur skulle du ställa dig om jag fick en utlandstjänst?

- Till Schweiz? - Nej, inte till Schweiz.

Vad då? Det pågår ju ett krig.

Men diplomatin tar ju inte rast, som du vet.

Eller staterna? Det skulle säkert barnen tycka om,

Ja... Just det.

Fru Engzell. Det var länge sen.

Jag hoppas att ni äger en päls. Annars får ni investera i en.

Päls?

Ja, så att ni klarar vintern.

I Moskva.

- Moskva? - Ja.

Förtjusande lokaler.

Får jag byta ett ord med utrikesministern?

Jag förstår inte riktigt det här med förflyttningen.

Bondyoperationen gick ju bra.

Ja, precis.

Vi behöver en bra person som ni, herr Engzell, i Moskva. Det är viktigt.

Det är viktigt för Sverige, och alla måste dra sitt strå till stacken.

Men ni ska nog prata med er fru om det där.

- Jag tycker så mycket om de här rummen. - Ja...

Ingrid?

Gösta Engzell, du är den mest samvetsgranna tjänstemannen på hela UD.

Vad är det som har hänt?

Ja, jag är ledsen.

Det... Men det är... Ja.

Tackar du ja till det blir det utan mig och barnen.

- Men så kan du inte säga. - Moskva, Gösta.

Moskva!

- [Engzell] Okej. - [de skålar, glasen klingar]

[han stönar plågat]

- [Vogl] Det här känns inte bra. - Vilket då?

- Jag har ju mitt tyska pass. - Det är väl snarare en fördel i nuläget?

Dessutom är ni med mig. Vi reser på diplomatpass.

- Hon är med mig. - Ja.

Vet du varför det är så mycket tyska soldater överallt?

[danska] Det är säkert judarna.

De samlar nog ihop dem.

- Jag tror det är... - Ja.

Ursäkta? Är det herr och fru Bondy?

- Gösta Engzell? - Ja, det är korrekt.

Eh... Herr Engzell...

[med tysk brytning] "Jag ville tacka er så mycket.

Ni är en god Mensch.

Tack så mycket."

- [tåget tutar] - [Vogl] Kan ni ställa upp er?

Så ska vi ta en bild innan...

Är ni redo?

Ett, två, tre!

[fru Bondy på tyska] Var är mina barn? Varför är de inte här?

Lucas!

Mateo!

[herr Bondy] Mateo? Lucas?

[fru Bondy] Var är mina barn? Var är de?

Lucas!

Var är mina barn?

[tyska] Var är mina barn?

- [svenska] Jag får... - [tyska] Var är... Var är mina barn?!

[svenska] Jag får ringa Berlin.

Var är... mina barn?

[Engzell] Förlåt mig.

Ni har ingenting att be om ursäkt för.

Ingenting.

Var i Tyskland har ni er familj?

Lübeck.

Jag har inte varit där på fem år.

Herr Engzell?

Ni förstår väl vad som händer i Danmark?

Ni måste avskaffa visumkravet.

Tror ni inte att jag vet det?

Jag går och kontaktar de andra på avdelningen,

så att de kan möta oss i Stockholm.

Herr Engzell!

- Herr Engzell! - Va?

Vart tror du att du ska nånstans? Här kommer du inte in.

- [Vogl] Jag reser med herr Engzell. - Vad är det frågan om?

Er väninna kommer inte in i Sverige.

- Hon är min assistent. - Ja, det där hjälper inte henne.

Vad är det för dumheter? Hon har all rätt att komma in i Sverige.

Det är ett diplomatiskt pass, hon har ett tyskt pass.

Ni syftar på det här?

Det är förvisso giltigt, men såna som hon kommer icke in utan speciellt visum.

Jag borde ha berättat.

Jag är chef på UD

på just den avdelning som utfärdar de här visumen som ni pratar om.

Och jag ger henne rätten att komma in i Sverige här och nu.

Jag vet inte hur ni gör i Stockholm, men här ser vi till att följa lagarna.

Och såna som hon...

- [på tyska] Tillbaka till Tyskland! - Nu tar vi det jävligt piano!

- [gränsvakt] Ni får lösa det sen! - [Engzell] Det finns ingen anledning...

- Jag kommer att rapportera det här! - [gränsvakt] Sluta!

Det här kommer att straffa sig! Jag ordnar det här!

[dörr öppnas]

Fröken Vogl, jag har nu pratat med den svenska beskickningen i Köpenhamn.

Ni måste tillbaka till Danmark.

I tullen kommer någon från beskickningen att möta er.

Och då stannar ni där.

Alltså, på beskickningen.

Bra.

Hur mår ni?

Jag mår bra.

När ni var i Lübeck senast...

Vad gjorde ni där?

Ni letade efter er familj, eller hur?

Mm.

- Hittade ni dem? - Nej.

Nej... Och ni fick ett "J" i passet.

Mm.

Hur kom ni in i Sverige igen, då?

Jag hade tur.

[Engzell] Tur?

Det här ska inte handla om tur.

Helvete.

Satans järnvägar.

[Hallonsten] Nu kommer han.

- [Hellstedt] Herr Engzell. - Ja.

Ja, vi... Vi har inte gott om tid.

Utan nu måste vi jobba snabbt och effektivt.

Jag måste prata med utrikesministern.

Jag tycker det här var onödigt.

- Sätt fart! - Ja, ja, ja! Vi är på gång!

[bilmotorn går inte igång]

- Går det bra? - [fru Johansson] Ja.

- Sätt fart, Hellstedt! - Aj!

- Vi måste flytta... - Det är bråttom!

Jag har lite problem.

Bilen måste bli varm först.

[bilmotorn startar inte]

- Kan vi åka nu? - [Hellstedt] Kör!

Prova att banka lite på den där bak.

Så? Är det så jag ska slå?

- Startar den? - [Hellstedt] Lugna ner er!

Det är min fot.

- [bilen startar] - Nu!

Det går bra.

Kom. Om vi stänger... Ta den.

Tack.

Jag är hemskt ledsen, men utrikesministern har dessvärre inte tid.

[Hellstedt] Nej. Ursäkta, herr Söderström.

Det är alltså högst sannolikt

att alla judar i Danmark ska samlas ihop och deporteras.

Precis som i Norge.

[Söderström] Vi är medvetna om detta rykte och åtgärder har vidtagits.

Ni kan vara lugna. Så.

Får jag fråga vad för slags åtgärder?

Ambassaden i Berlin har fått i uppdrag att förhöra sig om situationen.

Förhöra sig om vad? Det är ju sant. Jag har sett det med egna ögon.

Vad är det ni vill, herr Engzell?

Vill ni ta bort visumkravet?

Vi... Vi är en neutral stat.

- Det svänger åt alla håll. - Ja, eller dit vinden blåser.

Vill ni hellre riskera en tysk ockupation? Vill ni det?

Även om vi ville ta bort visumkravet så går inte det

eftersom vår egen immigrationslag håller de svenska judarna ekonomiskt ansvariga.

Eller tänkte han ändra en 50 år gammal lag nu på förmiddagen?

[Hallonsten] Vi kanske ska avvakta, trots allt?

Avvakta? Har han fått solsting?

Men pratade Engzell med tyskarna? Nej.

Det var undantagstillstånd. Då är det tyskar ute på gatorna.

Det har ju inte med judarna att göra.

Har herr Hallonsten helt förlorat huvudet?

Ni tror alltså inte att judarna ska samlas in?

Det ska de.

De ska samlas in.

[berättaren] Nu måste vi backa bandet lite.

Hur vet Censur-Nils det här?

Jo, innan han blev Censur-Nils var han stationerad i Köpenhamn.

Där lärde han känna Tysklands utsände.

Och när tyskarna tar beslut om att samla in alla judar i Danmark

är Nils en av de första som får veta.

Nils ber då sin tyske vän att komma upp till Stockholm

och berätta allt för den svenska regeringen.

[ingen hörbar dialog]

Det beslutet är fattat i Berlin?

Hur många judar handlar det om?

Om det här stämmer så är det ju otroligt allvarligt.

[Hallonsten] Så statsministern känner till det?

De vill få det bekräftat av Berlin att det verkligen är sant.

"Verkligen är sant"? De tror alltså att tyskarna svarar om vi frågar snällt?

Pratade ni med Söderström om visumkravet?

Han sa att det handlade om pengar.

Exakt.

Allt handlar om pengar.

- Fru Johansson. - Ja?

- Är Hammarskjöld i huset? - Det är han väl alltid?

Hellstedt, Hallonsten, kom med mig.

Vi ska lösa den gordiska knuten.

- Vart ska vi? - Jag ska till Hammarskjöld.

Men ni, Hallonsten... Det finns en dansk exilminister här i stan.

Ta honom till Hammarskjölds kontor så fort det bara går. Jag väntar där.

Jag förstår inte varför, men jag gör det!

Och ni Hellstedt, ni måste se till att ordna

ett möte på utrikesministerns kontor, med utrikesministern och Ehrenpreis.

Inga problem. Jag ordnar det.

Men Söderström... Han får inte veta om det.

Ah... ha. Men hur gör jag då, då?

- Lös det. - Får jag blanda in Censur-Nils?

- Ni får blanda in vem fan ni vill. - Bra.

[snabb dörrknackning]

Jag ber om ursäkt för att jag störtar in på det här högst ociviliserade viset.

Åh. [Engzell harklar sig] Men jag har en gordisk knut

som jag tror att ni kan hjälpa mig med.

Är du säker på att det var här zu Wied ville mötas?

Ja...

Det var vad han sa, i alla fall.

Borde inte Söderström vara med på det här mötet?

Han sitter i en bil just nu,

men vi kanske kan börja utan honom, om det går bra?

- Herr Ehrenpreis. - Ja?

Jag tror att jag har hittat ett svärd till vår gordiska knut.

Va?

Exakt. Vad pratar han om?

En väg runt en lag

som håller den judiska församlingen ekonomiskt ansvarig för alla flyktingar.

Herr Hammarskjöld sitter ju inte bara som sekreterare på finansdepartementet.

Han är ju också ordförande i Riksbankens fullmäktige.

Ni kanske kan berätta själv?

För att komma runt det ekonomiska ansvarskravet

kallade vi till oss en dansk exilminister: Johan Kruse.

Svenska staten erbjuder sig att låna ut 20 miljoner riksdaler till er

som ska användas till ekonomiskt stöd för danska flyktingar som kommer till Sverige.

[danska] Ni minns att jag är minister i exil?

Vi tänker inte låna ut pengarna till staten Danmark.

Sverige tänker låna ut pengarna till er, privat.

Därför att ni kan rädda livet på de danska judarna.

Det kan inte vi.

Tjugo miljoner?

Vi sätter upp den framtida danska staten som garant.

Allt som har hänt, sagts och gjorts sen jag kom in genom dörren

är det dummaste, mest hjärndöda och sinnessjuka jag har hört i mitt liv.

Är det här svensk logik?

Hur i helvete kom ni fram till den planen?

Ge mig avtalet.

Eftersom en dansk exilminister nu har pengar på fickan

så behöver inte längre herr Ehrenpreis känna något ekonomiskt ansvar.

Det gör att det inte längre finns några hinder

till varför vi skulle kunna ta emot de danska judarna.

Fantastiskt.

Och detta har ni gjort nu på förmiddagen?

Men det... Det är ett mirakel.

Nej, det är byråkrati.

Stopp! Vänta. Vad är detta för möte som inte jag är kallad till?

Vi har just löst frågan hur vi ger judarna fri lejd till Sverige.

Nej, varför det?

För det som håller på att hända i Danmark.

Ah! Jag förstår.

Eh... Ha, ha. Eh.

Eh... Mina herrar, har vi...

Har vi fått besked från Berlin?

Vet vi att ryktena stämmer?

Nej, det har vi inte fått.

Mina herrar, jag föreslår att vi besinnar oss en liten stund till.

Söderström.

En tysk informatör har varit på besök. Engzell här har själv varit i Köpenhamn.

Återigen, herr utrikesminister...

Sveriges regering kan inte agera utifrån ryktesspridning.

Ska vi riskera ett tyskt anfall för att vi tror på rykten?

- Nej. - Nej.

Jag föreslår att vi avvaktar tills vi har fått besked från Berlin

om ryktena är korrekta eller icke.

- Kan vi ringa dem? - Bra förslag, herr utrikesminister.

- Herr Ehrenpreis. - Ja?

Jag tackar ödmjukast för er tid.

Herr Hammarskjöld, vi tackar så mycket för er tid.

Mycket vänligt av er att komma hit.

Och herr Engzell, vill ni vara så vänlig att återgå till era sysslor?

- Jamen, vi... - Omgående, om jag får be.

- Vi har ju... - Tack, mina herrar.

- Vi har ju löst det! - Engzell.

Det finns ingen anledning...

[Söderström] Fortsätt med era sysslor. [ansträngt skatt] Tack. Så.

Så!

Åh, här är ni ju. Så bra.

Fick ni klartecken från utrikesministern?

Nej. Det är osäkert alltihop.

[Hammarskjöld] Sa inte Söderström att ni skulle fortsätta med era sysslor?

Jo, men det...

Det gjorde han ju.

Fru Johansson, har hon erfarenhet av att arrangera presskonferenser?

Nej.

Ursäkta, det pågår en presskonferens här i byggnaden just nu.

- Har ni bjudit in halva Sverige? - Titta. Så fint.

God afton och välkomna.

Jag ska läsa upp en kommuniké

från den svenska regeringen.

Det visumkrav som hittills krävts av inresande judar

är från och med dagens datum avskaffat.

Vad fan? Vad säger han?

...är alla tillhörande judisk religion välkomna till svensk mark.

[engelska] Syftar ni på de danska judar som vill lämna Danmark?

[svenska] Det syftar på alla judar.

Och om något land skulle motarbeta detta

så kommer det att få allvarliga konsekvenser.

"Allvarliga konsekvenser"? Vad exakt innebär det?

Det kan vi inte svara på just nu.

[journalisterna pratar i mun på varandra]

Engzell!

[nyhetsuppläsare] Klockan är halv sju. Här är nyheterna.

Svenska staten häver från och med idag den 2 oktober

visumkravet för samtliga individer med judisk härkomst.

Det innebär att det visumkrav som hittills krävts

av inresande judar till Sverige från och med idag avskaffas.

I kommunikén tillades predikamentet

om något land skulle motarbeta detta nya svenska beslut

så vore det förbundet med allvarliga konsekvenser.

Sålunda är alla tillhörande judisk religion välkomna till svensk mark.

Sven?

Vad är det?

- Titta. - Va?

Kolla!

Vad är det nu?

[tyska] Etthundratjugo stycken?

Det borde finnas tiotusentals. Var är de nånstans?

[man] I Sverige.

Hitler vill träffa er på sitt kontor.

Varför har vi inte ockuperat det där eländiga landet än?

[berättaren] Gick det verkligen till så här?

Ja.

Dag Hammarskjöld lånade ut statens pengar till en dansk privatperson.

Det hölls en presskonferens där Sverige hotade med allvarliga konsekvenser.

Och det kom verkligen tusentals flyktingar över sundet.

Dessutom hade krigslyckan vänt och tyskarna var på reträtt.

[Günther] Där är ni.

Söderström. Engzell.

Hör här. Washington Post skriver om oss.

[engelska] "Det enda ljuset i ett evigt mörker."

Lyssna nu.

[engelska] "Sverige har blivit en moralisk stormakt

genom att rädda Danmarks judiska befolkning."

Engzell, säg mig. Vad fick er att kalla till den där presskonferensen?

Ja...

Det var Söderström som beordrade mig att fullfölja mina uppgifter.

Söderström, fan... Ni är värd er vikt i guld.

Ja, nu vet jag inte... Nu ska vi inte gå till överdrift.

Räddningen av judarna, nu den amerikanska artikeln...

Det är stora saker.

Nåja, vi har väl alla dragit vårt strå till stacken.

Verkligen!

Men jag behöver er skarphet

och er förmåga att göra rätt vid rätt tillfälle.

Tackar ödmjukast.

Det är en ära att få tjäna utrikesministern.

Vad helst ni behöver står jag till er tjänst.

Ja.

- Och därför ska ni få bli vår envoyé. - Jaha?

I Moskva.

- Jag? - Ja.

[berättaren] Det här var första gången jag hörde talas om Gösta och hans avdelning.

De hade visat att en vanlig person kan trotsa historien

och göra skillnad.

Hej!

- Välkommen tillbaka! - Tack.

Välkommen tillbaka.

Hej.

Jag har sån förfärlig allergi.

Ögonen och näsan bara rinner på mig.

[han harklar sig]

Vad bra att ni är tillbaka. Det finns jättemycket att göra här.

Och jag kan ju inte skriva maskin för fem öre.

Och så har vi ansökningar som ni får ta tag i.

Ni jobbar ju dubbelt så effektivt som de andra.

Så ni har varit saknad.

[berättaren] Det var dags att ta nästa steg.

Det var dags för mig att träffa Gösta.

[Engzell] Min son har startat ett jazzband.

- Jag har lovat att lyssna på hans konsert. - Vad trevligt!

[Engzell] Det kan man ha delade meningar om.

Jag tycker mest att det är ett jädra tutande.

Ursäkta, jag söker Gösta Engzell.

Ja, det är jag.

Raoul Wallenberg.

Jag ringde tidigare om att komma förbi och ställa några frågor om hur ni arbetar.

Jag måste tyvärr avlägsna mig nu

men fröken Vogl, herr Hallonsten och herr Hellstedt

kan nog svara på alla era frågor.

Självklart.

- [Hellstedt] Välkommen, herr Wallenberg. - Tack.

[jazzmusik på bilradion]

Kom igen, pappa! Det svänger ju.

Visst är den bra?