All language subtitles for Secret.Space.Escapes.S01E01.NORDIC.720p.WEB-DL.H.264-WEEDPOT

På rymdstationen Mir-

-kan livsuppehållande system
gå sönder.

Jag hör larmet. Jag ser en låga
som ser ut som en blåslampa.

Om den riktas ner
sker två av de tre värsta sakerna-

-som kan hända:
snabbt tryckfall och snabb kvävning.

Jag tänkte:
"Konstigt ställe att dö på."

Få saker kan ta sig in i rymddräkten
och irritera ögonen.

Jag jobbade på, och plötsligt
fick jag så ont i ena ögat-

-att det slutade fungera.

Det var som om nån hade stuckit nåt
vasst i det. Plötsligt var jag blind.

Houston,
jag har problem med synen.

Vad gör man då?

BRAND PÅ MIR

Mitt första intryck av den var:
"Wow".

Den var
som en glänsande Rolls Royce.

Det var en jättevacker maskin-

-som hade kretsat runt jorden
i tio år. Den såg otrolig ut.

Apparaten ser så slående ut.

Det är fyra rymdfarkoster
som flyger i formation.

Den har vingar överallt
och stora solpaneler.

Man blir andlös när man ser
den ryska rymdstationen Mir.

Mir var
den första modulära rymdstationen.

Den utgjordes av runt sju
olika moduler.

Den var som skobussar
som kopplades ihop av tunnlar.

Han sa: "De har en rymdstation.
Vi pratar om att bygga en."

"Varför inte åka dit
och lära oss av dem?"

Tre, två, ett, tändning
och start...

...på en djärv ny era av rymdfärder
mellan USA och Ryssland.

Rymdfärjeprogrammet Mir startades
för att föra ihop två länder-

-som hade ett gemensamt mål.

Bägge länderna hade ju samma mål:

Att kolonisera rymden
och vidareutveckla människan.

Vi ville försöka lätta på
spänningarna från kalla kriget-

-genom att jobba
med ryssarna i rymden.

Vi ville att våra astronauter skulle
få erfarenhet av en längre vistelse.

Den längsta period vi hade
haft folk i rymden-

-då var 84 dagar i Skylab
på 70-talet.

Vi gjorde ett avtal med ryssarna.

Vi hade några ryska astronauter
på rymdfärjan-

-och köpte utrymme på Mir
för amerikanska astronauter.

Dan Brandenstein,
som var astronautchef då-

-frågade om jag ville flyga
med ryssarna.

Det tog mig en nanosekund
att svara ja.

Det skulle bli det första långvariga
uppdraget på cirka 20 år.

Det skulle bli NASA:s möjlighet-

-att låta en astronaut
utföra ett långvarigt uppdrag.

De behövde uppgifter.

De saknade fysiologisk info om
tyngdlöshetens påverkan på människor.

Två, ett och Mir-18-uppdraget
har startat.

Astronaut-kosmonauten Norm Thagard
gör sin första rymdfärd.

Den stora skillnaden
med Mir-uppdraget-

-jämfört med mina fyra tidigare
rymdfärjeuppdrag-

-var att jag skulle ha
ett ryskt befäl och en rysk ingenjör.

Jag tränades upp utanför landet.

Rymdfärjefärder är korta också.

Man tränas intensivt
i allt man ska göra.

Varje stund är schemalagd.

Det går ju inte när man
har ett uppdrag som varar i månader.

Att åka till Mir-stationen
var en stor sak för mig.

Jag var läkare-

-och många experiment
under uppdraget var medicinska.

Tyngdlöshet är som total vila.
Föreställ dig att du lägger dig-

-och inte ens går upp
för att gå på toa i 115 dagar.

Det var så länge jag var där.

Muskler är ju nåt man
måste använda för att ha.

Under hela uppdraget-

-tappade jag 30 procent av
muskelmassan i mina vader-

-och lika mycket från nedre ryggen
och 20 procent från låren.

Jag förlorade en tredjedel röda
blodceller. Det var en stor förlust.

Jag var NASA-astronaut
från 1992 till 1998.

Astronautchefen Hoot Gibson sa:
"Du ska på en rysk farkost"-

-"som heter Mir, och vissa delar
av den är elva år gamla."

"Du ska tränas upp i Ryssland
i två år. Sen ska du ut i rymden"-

-"med två kosmonauter
i fem månader. Vad tycks?"

Jag fick säga:

"Jag ska kolla med min fru
innan jag tackar ja."

Det ser ut
som en bra morgon att starta på.

Rymdfärjan
har fantastiska egenskaper-

-men i uppdraget
till Mir var poängen-

-att överlämna frakten,
och högsta prioritet-

-var att få mig ombord
och John Blaha-

-skulle hem efter fyra månader där.

-Fint att se dig, John.
-Välkommen till Mir.

Det är en internationell rymdstation.

När jag kom till Mir
och in i modulen-

-var allt en enda röra av flytande
påsar och trasig utrustning-

-och man
fick klämma sig igenom den.

Man trycker sig igenom
en flytande röra av skrot och skräp.

Mir var en gammal rymdstation-

-och det fanns åratals smuts
och röra i den.

Det är en stor skillnad
mellan den sterila-

-och organiserade rymdfärjan
och rymdstationen.

Folket i Houston skapade
en femdagars överlämning med Jerry.

Vi var väldigt organiserade
för överlämningen.

Det är som om man jobbar
i en verkstad där hemma.

Man kan verkstaden väldigt väl.

Om man ber en främling göra nåt-

-vet den personen inte var nåt är.

Men om man lägger några timmar
på att visa dem-

-så kan de sköta det rätt bra.

John Blaha
hade fyra månaders erfarenhet.

Han sa: "Det här ska vi göra
de närmsta fem dagarna."

"Jag ska visa dig
hur allt faktiskt funkar här"-

-"och inte vad du
har lärt dig på jorden."

"Det här ska du akta dig för,
och så här ska du göra."

"Jag vill att du ska leta reda
på syrgasmaskerna"-

-"om det brinner
eller gas läcker."

"Jag vill
att du sätter på dig en nu"-

-"så jag vet att du fattar precis
hur det funkar."

"Livsuppehållande system går sönder"-

-"och larmet går när som helst.
Det ska du vara redo för."

John stack. Sen var det jag
och två kosmonauter kvar.

För det mesta var jag där
med två nyanlända kosmonauter.

De kom i en Soyuz-kapsel och hette
Vasily Tsibliyev och Sasha Lazutkin.

Korzun var befälhavare då.

Här är kontrollcentrum i Houston-

-för lucköppningen
på rymdstationen Mir.

Det var inte bara en chock för
amerikanerna utan för ryssarna också.

De väntade sig inte en sån skillnad
mellan träning och verklighet.

Vi hade två överlappande arbetslag.
Vi var sex personer ombord då.

När vi kom dit lagade arbetslaget
som var där en god middag åt oss.

Vi satt vid bordet.

Jag sög i mig fisk i gelé ur en tub,
sen tog jag mig till en annan modul-

-och satte mig vid en dator för att
knappa in data från ett experiment.

Eftersom vi var sex stycken
behövdes en extra syrgaskälla.

Jag skulle sätta på en till
syrgastank klockan 22.30.

Finns det inte tillräckligt med syre-

-använder vi tankar som en extra
källa. Att jag satte på syrgastanken-

-startade den kemiska reaktionen.

Jag såg till att reaktionen började.

Jag kände doften av syret. Det var
dags att gå tillbaka till killarna.

Men jag hörde ett oväntat ljud och
vände mig om. Jag såg en eldsvåda.

Jag vände mig om.
Jag såg en eldsvåda.

Jag tänkte att jag
måste varna besättningen.

Men om jag skrek att det brann
kunde ju folk drabbas av panik.

Så jag sa: "Det brinner"
väldigt tyst.

Ingen varken hörde
eller vände sig om.

Det är ju så mycket oväsen
på en rymdstation.

De förstod inte att det brann
förrän larmet gick.

Sen hörde jag storlarmet gå.

Man hör ett högt
"blang, blang, blang, blang."

Jag sa: "Jag får gå och kolla
vad som händer där ute."

Jag lämnade taket
och flög in i noden-

-för att titta på varningspanelen.

Innan jag kom dit
såg jag Vasily Tsibliyev-

-komma flygande. Jag sa: "Serjoznyj?"
Han sa: "Da, otjen. Pozjar."

Jag sa: "Är det allvarligt?"
Han sa: "Ja. Eld."

Jag såg ner för modulen.

Den var lika stor som en skolbuss.
I andra änden fanns en stor låga.

Den var över en meter lång,
och det slog gnistor om den.

Det var som tomtebloss, som om nån
hade tänt 100 stycken samtidigt.

Gnistorna slog.

Den brinnande patronen
var som en acetylenfackla.

Lågan som slog ut
var av väldigt hög temperatur.

Genom röken såg jag nåt
som verkade vara-

-stora bollar av vax som
stänkte mot skottet längst bort.

Men sen
insåg jag att de inte var av vax.

De var av smält metall. Lågan smälte
och stänkte redan metall.

Det är ju sånt här
man har tränats för.

Det är en krissituation.
Det är en eldsvåda.

Det var en intensiv brand,
som kom den från en blåslampa.

När den pekar neråt
har man inte bara en eld-

-utan en blåslampa som träffar
ett tunt aluminiumskrov.

Går den igenom skrovet orsakar
det tryckfall och kvävning.

Två av de tre värsta sakerna
som kan ske på en rymdstation-

-är på vippen att hända.

Valery Korzun tog itu med det direkt.

Han sa vad vi skulle göra
och alla följde order omedelbart.

Jag började förbereda
för nödevakuering.

Vissa gick och aktiverade
Soyuz-kapseln för evakuering.

Kommendör, vi kan inte isolera
mittensektionen.

Alexander, förbered för evakuering.
- Vasily, hjälp dem.

Vi hade två kapslar, men en gick inte
att nå på grund av branden-

-så vi kunde inte fly i den.

Folk undrar: "Hade du hjärtklappning?
Skrek du? Gjorde du nåt?"

Jag tänkte: "Jag ska överleva
om det här går att överleva."

"Jag gör mitt jobb.
Jag sviker inte besättningen."

Jag gick igenom det i huvudet.

"Vad ska jag göra?
Jag ska ha en syrgasmask."

"Vi ska nå brandsläckaren."

Jag fick intala mig själv
att sätta i gång.

Man har ont om tid.
Det blir svårt att andas.

Det första var att bege sig
mot syrgasen. Det gjorde jag.

Det var som om jag
hade simmat 50 meter under vattnet.

Jag började få dimmigt periferiseende
från syrebrist.

Jag hittade den
och slet åt mig den-

-satte masken över huvudet
och tog syrgastuben.

Jag slog på den.

Jag andas in...

...och det kommer inget.

Jag kollar spaken. Den är
i rätt läge. Jag andas in igen.

Masken faller ihop runt mitt ansikte.

Jag har en trasig syrgasmask.
Jag sliter av mig den.

De nästa 60 sekunderna
av mitt liv passerar-

-bildruta för bildruta, sekunddel
för sekunddel i mitt huvud.

Jag glömmer aldrig den stunden-

-när jag kände mig längs skottet
i jakt på en till syrgasmask.

Jag trodde inte nån fanns där.

Medan jag kände min väg längs väggen
slog mänskligheten i mig till.

Jag tänkte på dem jag älskade-

-och ropade på dem.
Jag tog farväl av min fru.

Jag sa: "Hej då, Katherine."

"Det verkar tyvärr inte
som om jag kommer hem."

"Ta hand om min son, John.
Ta hand om det nya barnet."

Min fru var gravid då.

"Jag älskar dig så mycket. Förlåt."

Jag såg mig omkring
och allt hände snabbt.

Jag tänkte:
"Vilket konstigt ställe att dö på."

Sen tänkte jag på min son
och ropade igen-

-och sa: "Hej då, John.
Förlåt att jag sviker dig."

Så skulle nog alla pappor tänka.

"Jag finns inte där för dig
som min pappa för mig."

"Jag ska vaka över dig.
Jag älskar dig."

Det tänker jag i röken.

Det går säkert otroligt snabbt
medan man tar sig fram.

Världen krymper runt en.

Jag nådde masken
och slet åt mig den-

-satte på mig den, aktiverade den
och bad Gud om hjälp.

Jag fick syre.

Vilket underbart ögonblick.
Jag andas in-

-och hyperventilerar
för att syresätta blodet-

-och sen skrek jag
att vi skulle släcka elden.

Jag skulle se min pojke igen.
Vi skulle göra allt rätt.

Alla gjorde allt de skulle.

Vi bar brandsläckare. Det var Valery
Korzun som faktiskt släckte branden.

Korzun och jag jobbade på elden.

Jag tog brandsläckaren och gav
till honom. Vi körde slut på den.

Jag tömmer den andra och den tredje.

Det är en stor, kraftig låga,
och den släcks inte.

Det var svårt. Det brinnande ämnet
gav ifrån sig syre.

Den var väldigt svårt att släcka
på vanligt sätt.

Stationen fylldes med ånga.

Den var så tjock
att man knappt såg nåt.

Det har brunnit i cirka tolv minuter
när vi äntligen-

-lyckas släcka med hjälp
av den fjärde brandsläckaren.

Det är fortfarande rök överallt.
Jag är läkare.

Doktorn i mig tänker:
"Vi ligger risigt till."

Det som håller oss vid liv
är en liten syrebehållare-

-och vi har en atmosfär
vi inte kan andas i.

Jag sa: "Gå till änden
av en modul långt bort"-

-"sakta ner er förbränning och var
sparsam med varje andetag."

Det gjorde. Vi låg bara där allihop.

Jag tog trakealkanyler, laryngoskop,
skalpeller och remmar.

Jag var redo att intubera nån
ifall de slutade andas.

Jag gick till dem
och räknade andetag-

-och hoppades att filtren
kunde skingra röken-

-innan syret tog slut.

Vasily tog av masken.
Han fick nog slut på syre först.

Han sniffade och kunde andas.

-Ser du ordentligt?
-Jag tror det.

Jag bestämde att besättningen
skulle jobba två och två.

Om nån inte orkade
kunde den andre hjälpa till.

Följande dygn kollar vi skadorna
och stabiliserar allt-

-och behandlar brännsår, kollar
syrenivåer, lyssnar på lungor.

Det läckte etandiol också.

Nu har vi det som brann i eldsvådan.
Det var ett giftigt ämne.

Att prata om elden med
kontrollcentret var svårt.

De här sakerna är politiskt känsliga-

-när USA försöker
vara partner med Ryssland.

När elden bröt ut
fick man reagera på situationen.

Man fick hålla huvudet kallt.
Det handlade bara om överlevnad.

Jag var nog påstridigare än de ville-

-när jag pratade med jorden.

Elden brann här
och lågan slog häråt.

Röken var mest överraskande.

Jag trodde inte den skulle spridas så
snabbt.

Det gick kanske tio gånger
så snabbt-

-som jag trodde att eld
spreds på rymdstationer.

Det var nog enda gången
jag hade nån konflikt-

-med nån av ryssarna ombord.

Det var en direkt förmaning.
"Prata inte om det mer."

En kosmonaut måste ta risker.

Han måste förstå
vad jobbets faror är.

Han ska veta
att han kan dö när som helst.

Branden var väldigt allvarlig.

Den var en försmak
på de utmaningar som följde.

Fyra månader efter branden
utfördes ett experiment.

Vi skulle docka fraktskeppet manuellt
från fem kilometers avstånd.

4 MARS 1997
PROGRESS, PÅFYLLNINGSFORDON

Progress
är en obemannad Soyuz-kapsel.

Den fylls med förnödenheter-

-och dockar automatiskt
med rymdstationen.

Vi hade dockat en.

Vi lastade av, fyllde den med skräp
och skickade i väg den.

Senare ringde de och sa
att den var på väg tillbaka.

Ryssarna bestämde
att den skulle återvända-

-för de ville testa
om vi kunde docka den-

-utan närhetsdockningssystemet
på plats.

NASA-folket och ryssarna som var
inblandade såg på testplanen.

Det var en dålig plan,
men det visste ingen.

Det som hände med Vasily-

-kunde ha hänt med vilket
befäl på Mir som helst.

Han fick en omöjlig uppgift.

På 90-talet utvecklades
ett fjärrstyrt dockningssystem-

-så man kunde docka om den
automatiska kontrollen inte funkade.

Vasily Tsibliyev hade
en gammal videoskärm framför sig.

Det satt en kamera
på den ankommande farkosten-

-och Vasily utsikt var
som om han satt i farkosten.

Det är han som flyger den.

På rymdstationen ser han
vad kameran på Progress ser-

-och han ska göra
den sista dockningen-

-utan att använda
det automatiska systemet.

När vi tränades för uppgiften
gav kontrollcentret oss information-

-om avstånd och hastighet.
Men när vi faktiskt gjorde det-

-fanns inget sånt, och vi fick avgöra
allt med hjälp av skärmen.

Progress kommer, och skärmen
är svart och fylld av störningar.

Vad Vasily än gjorde
kunde han inte se den.

Ett fordon kommer emot oss.
Det var egentligen bortom kontroll.

Vi tittade ut genom olika fönster.

Vasily frågar: "Var är den?
Var är den? Kan nån se den?"

Vi avgjorde att den frångick
den beräknade kursen.

Vasily, som styrde skeppet,
insåg att nåt var på tok.

Det färdades mycket snabbare
än förväntat.

Tänk er det här: Man är i rymden.

Man måste ha en relativ referensram.

När man säger "där nere"
är kanske Vasily upp och ner här-

-jämfört med var jag är.

Man får säga att den
kommer under solpanelen.

Det var ovanligt för besättningarna.

En kosmonaut på ett rymdskepp
styr alltid själv.

Här byts logiken ut. Det är som att
sitta i skeppet som kommer mot en.

Det var en psykologisk utmaning.

Vasily tog sig till en glugg
för att försöka få syn på skeppet-

-och återvände till kontrollspakarna
med en gissning.

Det var en sån där sak
när han bara...

Man såg på hans min att han tänkte:
"Jag tror det här rätt."

Blir det kollision eller tryckfall-

-kan man inte göra annat
än att evakuera.

Tveka inte att hoppa
i kapseln och sticka.

I sista sekund susade den förbi oss.

Vasily föll ihop och sa:
"Vad sjutton var det där?"

När han pratade i radion sen var det
enda gången jag hörde Vasily-

-säga vad han tyckte
på ett uppriktigt och rakt sätt.

"Vad gör ni där ner?
Hade ni kontroll över fordonet?"

"Jag såg det inte. Hur ska jag docka
nåt jag inte kan se?"

Det var ett svårt ögonblick.
Jag kunde ha förlorat kolleger.

Vi försökte förklara det
för dem på marken.

Jag blev den som kom med dåliga
nyheter. Det hade jag inget emot.

Vi gjorde ju framsteg.
Vi förbättrade saker-

-i NASA:s rymdprogram.
Man vill förbättra saker varje gång.

Inte för min skull, utan för den
som kommer ombord efter mig.

Resten av tiden där uppe
var jag glad-

-och hade privilegiet att vara
med killar jag kunde lita på.

De var Vasily Tsibliyev
och Sasha Lazutkin.

Vi var ett lag då.

Vi brydde oss inte om hjältemod då.

Vi räddade bara våra egna liv.

Allt handlade om att ens eget
och besättningens liv stod på spel.

Jag lärde mig mycket i rymden.
En sak är-

-att folk säger att de är rädda
för förändring-

-men jag tror att människans
anpassningsförmåga är otrolig.

Man kan ändra allt. Det är en stor
kraft vi har inom oss.

Om jag kan anpassa mig så där-

-och leva i rymden i fyra-fem
månader i sträck-

-varför är det svårt att anpassa sig
till saker på jorden?

FÖRBLINDAD I RYMDEN

Uppskjutningen sker snart.
Vi har tre timmar kvar-

-och ska stanna i lastrummet
i cirka en timme och 20 minuter.

Uppskjutningen är examen
efter ett helt livs studier.

Det är då man ser vad man går för.

Allt man har gjort väcks till liv
vid uppskjutningen.

Det är det yttersta inom nöjesturer
på eller av planeten.

En annan specialist, Scott
Parazynski. Det är hans fjärde resa.

Det är en otroligt mäktig känsla-

-att lämna planeten.

Vi har direktsända bilder
av vårt befäl i påklädningsrummet.

Påklädningsrummet är upplyst.

Det surrar av aktivitet.
Det finns stora, röda läderfåtöljer.

De bygger dräkten runt ens kropp
med hjälm, handskar och allt annat.

Den här dräkten
kan hålla en vid liv i rymden.

Chris Hadfield från Canadian
Space Agency-

-är en av de som ska gå rymdpromenad.

Det var ingen press i att vara den
första kanadensaren i rymden.

Det var bara fint
att ha den ställningen.

På vår första rymdpromenad skulle
Scott och jag bygga en robotarm-

-på den internationella
rymdstationen-

-och väcka den till liv.

När det kommer närmare och närmare
får man fjärilar i magen.

Vi ser astronauterna anlända.

Tornet är fullt av energi.

Det kommer gas ur färjans
huvudmotorer.

Vid tio sekunder
och sen sex sekunder-

-börjar saker att verkligen hända
och motorerna-

-är som ett monster som skakar
och får liv under en.

Sen tänds raketerna-

-och plötsligt
får man en otroligt kraftfull skjuts.

3 000 ton betyder inte ens nånting.
Siffran är för hög.

Det är våldsamt.
Man kan inte fokusera.

Det är otroligt att ta sig
från en till tre g-krafter snabbt.

Man flyger förbi tornet.

-Roger, rulla Endeavor.
-Houston har kontrollen.

Endeavor är på kurs mot den
internationella rymdstationen.

Sen exploderar startraketerna
när man är vid 48,7 km höjd-

-för då har de skjutit upp en
ovanför luften.

Motorer med flytande bränsle
gör färden lugnare.

Nu är det som en dragster på is.

Det är hur jämnt som helst,
men den accelererar stadigt.

Efter cirka 90 sekunder kände jag
att jag hade ont i ansiktet.

Jag hade inte tid
att tänka på det då.

Men sen undrade jag
varför jag hade ont.

Det var för att jag log så mycket.
Jag fick kramp i kinderna.

STS-100 skulle installera
den kanadensiska robotarmen-

-på den internationella
rymdstationen.

Här är bilder från ombord
på Endeavor.

Längst ner ser vi en liten bit
av den nya robotarmen-

-som ska till rymdstationen.

STS-100 var första resan
till rymdstationen.

Den växte framför våra ögon.

Först är allt nytt.
Man måste hitta sin plats.

Man försöker hitta rytmen.

Men man blir en rymdmänniska.

Man blir elegant i sin viktlöshet.

Vi hade många uppgifter,
men syftet-

-var att bygga på
den enorma robotarmen.

Det är stor. Den är
som ett gigantiskt träd.

Det är avancerad robotteknik
som får den att-

-röra sig som en mätarlarv
över rymdstationen.

Det fina med det är att det gav oss
tillfälle för rymdpromenader-

-installationer, reparationer och att
försöka få fatt på sånt som kom upp.

Chris Hadfield
från Canadian Space Agency utses-

-till extra fordonsaktivitetsledare,
och Parazynski är andre man.

Astronauterna bär sina
vätskesvalkande plagg-

-som har väldigt små rör i sig
där vatten cirkulerar-

-så mycket som rymdpromeneraren vill
för att få svalka.

Det var min första rymdpromenad.
Det är överväldigande.

Dräkten är helt komplett.

Den kan hålla i vid liv i rymdens
vakuum i runt tio timmar.

Den är ett enmansrymdskepp.

Kontrollcentret i Houston här.
Här är-

-tv-bilder på lastplatsen
på Endeavor sedd från-

-en kamera på färjans robotarm
som ser ner på Canadarm2.

Man har press på sig att göra rätt.

Att hålla sig vid liv, att fatta
allt som kan gå snett-

-och att försöka få allt gjort-

-på tiden man har.

Det är ens hela universum
när man är på rymdpromenad.

Jeff Ashby manövrerar
Chris Hadfield-

-till lastpallen där Canadarm2 finns.

Titta så stor den är.

Chris var på färjans robotarm-

-och jag flöt fritt.

Vi tog oss till den vagga
där Canadarm2 fanns-

-och vi skulle ta bort bultar för att
den skulle kunna sträckas ut.

Här ser vi Chris Hadfield jobba.

Han tar bort superbultarna-

-som höll fast Canadarm2
under uppskjutningen.

Den här borde sitta hårdast.

Jag jobbade på, och plötsligt
fick jag vansinnigt ont i ena ögat-

-och det slutade funka som det ska.

Det var som om nån
hade stuckit mig i det-

-eller som om det slöts
för att det inte funkade mer.

Jag fick en instinktiv reaktion:

Min vänsterhand lyftes-

-och studsade av visiret.

Jag tänkte: "Vad dumt. Tur att ingen
såg mig göra det."

Jag försökte torka ögat, men eftersom
det är som i ett akvarium-

-kommer man inte åt nåt.

Jag fick leva
med ett värkande, tårande öga.

Jag kunde säga till Houston-

-men vad skulle de göra?
De kunde inte hjälpa mig.

Det kanske skulle gå över,
så jag sa inget till nån.

Han rapporterade inte
att han hade problem.

Det började i ena ögat,
och han jobbade på i tanken-

-att det nog skulle vara så.
Det var hans första gång.

Mitt öga blev inte bättre.

Jag fick större
och större tårar i det-

-till en boll av förorenat grejs-

-rullade över näsryggen
och in i det andra ögat.

Plötsligt var jag blind
i bägge ögonen.

Vad gör man då?

"Jag är inte till nån nytta.
Jag utgör en fara."

Houston, jag har ett problem
med synen.

Som flygledare
blir jag väldigt orolig-

-för för oss går besättningens
säkerhet först-

-sen fordonen
och sist uppdragets genomförande.

Om nån som man jobbar med
på att genomföra ett uppdrag-

-hör av sig med ett problem-

-får det högsta prioritet.

Jag hade jobbat
på kontrollcentret länge.

Jag visste att jag
gjorde det besvärligt för dem.

Problemet är att droppen inte faller.

Den sitter där och blir större-

-eftersom tårarna får den att växa.

Han såg inget. Det är farligt
för nån på rymdpromenad.

Han förklarade hur det kändes.
Det brände i bägge ögonen.

Jag visste inte vad
som irriterade ögonen.

Inte så mycket hamnar i rymddräkt-

-och i ögonen.
En gummibit, kanske.

Det hade varit allvarligt-

-om det var en litiumhydroxidläcka.

Med det ämnet tar vi bort koldioxid-

-från cirkulationsmiljön
i vår rymddräkt.

Det är ett väldigt irriterande,
frätande material.

Om man får högre koncentrationer-

-blir effekterna bara värre
för om det hamnar i ögonen-

-när man inte bär mask
hamnar det även i lungorna.

Den brännande effekt
det har i ögonen-

-kommer det
att ha i ens lungor också.

Jag tänkte att det inte
var litiumhydroxid-

-men om det var det
skulle jag få permanenta lungskador.

De rekommenderade att han skulle
öppna avluftningsventilen-

-som finns på sidan av hjälmen
för att få ut-

-lite luft
och se om det löste problemet.

Jag är förblindad i rymden, men okej.
Jag vrider på grejen.

Nästa sak jag hör är...

Mitt syre sprutar ut i rymden.

Tio sekunder.

Ventilerar nu.

Jag kunde inte göra mycket
för att hjälpa honom.

Men jag var redo
att ta en av mina midjelinor-

-och sätta ihop med hans.

Jag skulle ha tagit honom
till färjans luftsluss-

-och vi skulle ha fått in honom
rätt snabbt.

Jag får avgöra
och bära hela ansvaret för-

-deras säkerhet under den tiden.

Jag bestämmer med befälet
om det är så-

-att han måste avbryta
och komma in igen.

Vi jobbade på problemet.
Jag blinkade och skakade på huvudet.

När man får schampo i ögat-

-så börjar man ju se igen
efter ett tag.

Till slut blev det så att jag började
kunde se igen med bägge ögonen.

Chris lyckades skölja bort
det frätande ämnet-

-genom att få fram allt mer tårar.

Vi kunde fortsätta
med rymdpromenaden.

Jag såg tillräckligt väl-

-och de lät mig fortsätta jobba.

De förlängde till och med promenaden.

De brukar vara 6,5 timmar långa.
Den här var 8 timmar.

Men det innebar att allt blev gjort.

Jeff Ashby har armen när Endeavor
lyfter för att veckla ut den.

Armen rör sig. Besättningen
rör på axelfogen för att testa den.

Det var faktiskt bara dimlösningen
på visiret.

Vi har en vattenpåse där inne
med en liten ventil-

-man kan bita i
så man kan dricka ur den-

-under rymdpromenaden.
Vattnet i påsen läckte.

Ventilen funkade inte.

En del av vattnet hade blandats
med kemikalien-

-som ska motverka dimma
på visiret, och det kom i mitt öga.

På grund av problemet Chris fick
ser vi nu till-

-att det inte finns nån tvål kvar
på visiret när folk ger sig ut.

Vi modifierade
våra tillvägagångssätt.

En känsla av rak kommunikation
och laganda är nåt vi kultiverar-

-och nåt vi räknar med.
Det håller oss vid liv där uppe.

Jag visste att de skulle komma på
en logisk sekvens av steg att ta.

Det är livsviktigt att man är
ett lag tillsammans i rymden.

Inte bara för effektivitetens skull-

-utan också så man har nån
att vända sig till om nåt går snett.

Nåt otroligt hände-

-första gången man var ensam
i rymden.

Översättning: Emma Gustafsson
www.btistudios.com