Original subtitles

–Var är nyckeln, var är nyckeln? –Vi kommer aldrig vinna.

–Telefonen, telefonen! –Sluta säga allt två gånger.

Ja, ja. Ja.

Biljetter på första raden till en utsåld Joni Mitchell-konsert!

–Du älskar henne. –Vanliga människor vinner inte.

Bara nollor har numret till radiostationen inprogrammerat.

Jag tänker inte bli begeistrad. Då blir jag bara besviken sen.

–Jag har kommit fram. –Vi kommer vinna! Jag visste det!

Hej, jag heter...

–Lägg på! –Lägg på själv.

–Lägg på! Du är så barnslig. –Kan du vara själv.

–Det är min telefon. –Det är min lägenhet.

–Den är min 10–17. –Det är bara du som inbillar dig det.

–Nakenbilder på James Van Der Beek! –Jag visste han skulle ge med sig.

–Upptaget. –Hoppas det är ett viktigt samtal.

Jag stöttade Rory under en tragisk vaxning, som närapå tog en bröstvårta.

Det är viktigt! Det är Joni Mitchell.

Om vi ringer som nr 105 får vi biljetter på första raden.

Lugn i stormen, Fjantastisk. Det är ju inte som en brunch med Cher.

Hur stort skulle inte det vara? "Mera Huevos rancheros, Jack?"

Ja, jag väntar. – Jag väntar.

Gud, ge mig bara denna enda sak, så ska jag tillägna mitt liv helt till Dig.

Kanske inte helt, för jag har ett liv. Men jag lovar att återgälda dig.

Tänk över det, Gud. Du kan inte förlora på det här.

Hej, jag heter Will Truman. Jag älskar er. Jag har numret inprogrammerat.

De skrattar åt mig.

Ringer jag som nr 105? Vann jag? Ett ögonblick.

–Hej, det är jag igen. –Hur ska du göra nu, Grace?

Du har avgivit ett löfte till den stora flickan där uppe.

Jag menar Gud.

Man ska inte tjafsa med Den allsmäktige.

Man vill inte hamna i helvetet.

Du vet hur ditt hår blir av all hetta och allt svavel.

Jag tänker hålla mitt löfte.

–Vi vann! -Därför vill jag göra en god gärning.

–Fint av dig. –Och...?

Och väldigt fint av dig.

–Vi måste göra oss förtjänta av det. –Det var inget gudomligt ingripande.

Jag var skicklig nog att vara samtal nr 105.

–Jag vill inte idka välgörenhet. –Det är viktigt för mig.

–Utdraget, eller snabbversionen? –Snabbversionen.

–Will, gör det. –Nej.

–Kom igen. –Okej då.

Ni är hur gifta som helst!

Vad spännande! Jag har aldrig varit i din garderob.

Ha inte för stora förhoppningar, du blir bara besviken.

Herregud!

Om min garderob såg ut så här hade jag aldrig kommit ut.

Det är ju ingenting här! Varför måste vi göra det här?

Grace tvingade mig också att ge bort kläder. Det var en pärs.

Jag gav bort två påsar fulla med Wills favorit-blazrar.

Men se dig omkring. Vad har jag att skänka bort?

Jag kan ta de här. Färgen framhäver min häck.

–Vi gör det för de hemlösas skull. –De är såna lyckostar!

–Hoppas de vet hur bra de har det. –Det är väl bara att sätta igång.

Här är en tröja. Här är en hatt.

Här är min arm, här är mitt hjärta. Jag klarar det inte!

–Det är klart du kan. –Nej!

Det är som att skänka bort sina barn.

Värre. Barn kan man alltid få flera av, men Hermès tillverkade bara en sån här.

Ge mig ett enda skäl till att en man inte kan bära en fin pillerburk.

Hej, Skäl.

–Det är faktiskt piller i den! –Lägg bort den och hjälp mig.

Alla mina kläder har affektionsvärde. Den här klänningen, till exempel.

Stan gav den till mig på vår bröllopsresa.

Än idag gör den att han inte kan hålla tassarna borta från mig.

Sayonara.

–Ni har telefon. –Du kan inte bara storma in här!

–Det här är mitt livs svåraste uppgift! –Det är er apotekare.

Jag måste ta samtalet.

–Jag kan ta hand om det. –Jaså?

Mycket av mitt liv och miljoner av min mans pengar har gått till kläder.

Vad har du för kvalifikationer?

Jag är bög.

–Vad skulle jag göra utan dig? –Det behöver du aldrig oroa dig för.

Jag börjar med Pucci och Gucci, och sen tar jag Fiorucci och Susan Lucci.

Jag har hittat hem!

Vi är Grace Adler och Will Truman.

Jag ringde i morse. Jag tror på att hjälpa människor...

Jag minns dig. Du snackade i en trekvart.

Jag fattar. Oj, vad du bryr dig!

Gud välsigne dig!

Det var lite överflödigt. Du blir välsignad ändå.

Tänk bara på vem du är gift med. Tänk på vem din svärfar är!

Ursäkta, jag är lite nervös.

Vi vill att volontärer ska arbeta minst fem timmar i veckan.

Fem? Jag har rätt fullt upp för ögonblicket.

Jobb, sociala aktiviteter... Ta inte illa upp. Det är väl bäst om...

Hon vill inte ha en check. Hon vill att vi ska ge av vår tid.

–Du är en sån. –Vi gör vad som helst, när som helst.

Bara det är mellan 16.00 och 17.30. Eller 18.00.

Vi har basar till helgen och underhållningskommittén behöver folk.

Det är perfekt! I college hade Will och jag en liten teatergrupp – Stollarna.

Kom igen.

"Vi är Stolliga."

Jag borde nog berätta att ni inte ska underhålla.

Jaså? Vi får väl se.

–När börjar vi? –Med en gång. Följ med.

Vi ska uppföra "Soppa på en spik". Ni två kan regissera barnen.

Fantastiskt! Jag har god hand med barn.

Jag försöker bara hjälpa till!

Det här är lite mer omfattande än jag hade tänkt mig.

–Du sa att du ville hjälpa till. –Ja, men regissera skrikande ungar?

Kan du rädda vår pjäs?

Nu ska vi uträtta mirakel, gott folk!

"När alla grönsakerna var i grytan rörde den mystiske främlingen runt."

"Och byborna jublade, för de skulle äta spiksoppan som de lagat tillsammans."

Säg repliken.

Nej, den andra repliken.

–Ta en kaka, allihop. –Är ni gifta med varandra?

–Gifta? Nej. -Jag tänker aldrig gifta mig.

–Tjejer är äckliga! –Jag håller med.

Du läser för fort.

Du glömde hälften av replikerna, fröken Fiberrik.

Moroten har mopsat sig i tre dar. Hon är nära att hamna i juicepressen!

–Hon är sex år. –Jag vill bara hjälpa till.

Ta inte i så. Det här är avklarat om några timmar och sen: Joni Mitchell!

Jag kan knappt bärga mig!

Vi låter Joni ta hand om det.

–Jag trodde du gillade min sång. –Där ser man.

Kom ihåg att tala högt och att inte vända ryggen mot publiken.

Och ha kul. Det ska bli världens bästa pjäs!

–Vi ska ha jättekul! –Och vi håller oss rena tills dess!

–Efteråt ska vi äta glass! Eller hur? –Ja!

Det ska vi verkligen inte.

Pjäsen börjar klockan fem, så när ska vi vara här?

–Halv fem, ja. -Det är nåt jag vill säga.

Den verkockta förkylningen tar livet av mig.

Ni har varit så duktiga–

–att fader Gallagher har bestämt att pjäsen ska avsluta basaren.

Var här halv åtta. Ni ska upp på scenen klockan åtta.

Åtta? Nej, nej, nej...

Vi ska på Joni Mitchell-konsert klockan åtta.

–Du hade gjort likadant. –Jag har aldrig varit utanför staketet.

Tänk att vi missar konserten!

Vi kan inget göra. Vi har gjort ett åtagande.

Du har väl rätt.

Välgörenhet är inte lätt.

Gör det inte värre än det redan är.

Det är nästan tomt här. Jack har tagit allt jag har.

Det ekade i pälsvalvet i morse.

Ja, ni är så givmild.

Och...

Där satt den!

–Det funkar inte. –Vad fan vet du om mode?

Du är hårdare stoppad än en blodkorv.

Du spolades i land här iförd ett bananblad och två kokosnötter.

Jag flög hit i business class för mina bonuspoäng.

Ta av den, så jag kan tvätta den och bränna den.

Jag ska bränna din arm med en cigarett.

Tänk på det nästa gång du glappar!

–Visst är det scarfen? –Den gör sig bättre utan.

–Och skorna? –Det behöver du väl inte ens fråga om?

Ni älskar skorna lika mycket som ni älskar er make.

Makar kommer och går, men Chanel-skorna består.

Santa Maria!

Mina skor! De var unika!

–Vad har du gjort med mina skor? –Jag ser er gärna lida...

...men jag skulle hellre äta maten ni ger mig än röra de skorna.

–Vem kan ha gjort nåt så hemskt? –Vem är så dum?

Ljuda: "Mystisk".

–Vad håller du på med? –Inget. Jag vägleder Megan lite.

Jag ska vara berättaren.

–Du är berättaren, Grace. –Visst är jag det.

Men vi måste alla ha ersättare, med tanke på influensan och så...

–Hon ska gå på Joni Mitchell-konserten. –Ja.

Va?! Kom här.

Jag fixade biljetterna. Om det är nån som ska gå på konsert, så är det jag.

Hur kan du vara så egoistisk?

–Moroten kan redan mina repliker. –Om du vill gå, så gör det.

Nej, du ska inte få ge mig dåligt samvete.

–Jag stannar. –Bra.

Nej, jag stannar inte, det är Joni Mitchell!

–Hur kan du göra så? –Jag har ju inte precis planerat det.

Taxin till Grace Adler är här.

Det där var kusligt.

–Jag måste nog kolla upp det. –Gå och ta din stora, gula taxi, du.

Jag trodde aldrig hon skulle gå.

Titta på dem! Hur man kan vilja vara hemlös övergår mitt förstånd.

Ingen vill det.

Det är för att de har gjort nåt elakt.

Mina små älsklingar ska inte vara i denna smittbärande helveteshåla.

–Det är en kyrka, Karen. –Inga föreläsningar. Hitta mina skor!

Ursäkta, du måste få höra det här jämt: Är du Mary Todd Lincoln?

Nej. Du måste få höra det här jämt: Kan du hålla dig på avstånd?

Förlåt, men jag måste bara fråga:

Är det du som står och skriker oanständigheter utanför Papaya King?

–Ja. –Jag visste det! Du är skicklig.

Jag är själv skådespelare. Hur hittar du så mycket ilska inom dig?

–Prova att inte äta på en vecka. –Så viljestark är jag tyvärr inte.

Vilka är dina villkor?

–Tio. Sju. –Ett. Tre.

–Gul. –Blå?

–Fem. –Fem? Okej då, du får fem.

–Ett hundra, två hundra... –Jösses, fem hela dollar!

Fem hela dollar, ja. Du är en skicklig förhandlare.

Jag vet inte hur den hamnade där, men varsågod.

Oj! Fem dollar. Det är min turdag!

Du, tokskalle!

–Det är ditt turår. –Tack!

–Karen, jag såg vad du gjorde. –Du såg inget.

Karen har ett hjärta, Karen har ett hjärta

Ja, okej då. Jag vet inte ens varför jag gjorde det.

Det är kanske som i Bibeln: "Jag var ledsen för att jag saknade skor"–

–"men så mötte jag någon med riktigt dåliga skor."

"Det var en gång en by där invånarna inte förstod meningen med givmildhet."

Megan.

"Och en dag kom där..."

"...en mast...en mist..."

–"Mystisk". –"...en mystisk fr..."

–"Fram..." –"Främling."

"En dag kom där..."

"...en mystisk främling till byn."

"Han lärde byborna något viktigt."

"Det var 'Soppa på en spik'"!

–När ska vi buga oss? –Nu.

–Ni var jätteduktiga! –Helt felfria.

Broccoli, Morot, Rädisa, ni var fantastiska...

Lök, du fick mig att gråta en skvätt.

Gå ut och hälsa på era föräldrar, nu. Bra jobbat!

Vad var det som hände?

Jag försökte njuta av konserten, men jag kunde bara tänka på barnen.

Jag blev ombedd att gå, för att jag sjöng för högt.

Av Joni.

Melissa Manchester var i alla fall vänlig nog att tillkalla vakterna.

Det var väl rätt åt mig.

Jag är glad att jag är här, även om barnen hatar mig.

Jag hatar dig inte, jag tycker om dig. Jag tycker du är söt.

Av rädisor får man höra sanningen...

–Gör du det? –Ja.

Det var gulligt.

–Det här är belöningen. –När jag blir stor...

...vill jag ha fuskhår, precis som du.

Det är det som är belöningen.