Original subtitles

Släpp det där nu.

Din man stötte på fruktkillen–

–trots att jag diskret visade att han var min sötpotatis.

Diskret? Du satte vattenslangen mellan benen och sprutade ner mig.

Killar! Jag kan avgöra saken.

Fruktkillen hanterar fikon, men han ligger inte med dem.

Jag fick hans telefonnummer.

–Han var tjock. –Och hade nåt på läppen.

Du har ett meddelande.

Det är Michael. Du får en chans att ändra dig.

Ring mig!

He...rre...g...

–Varför ringer mitt ex till dig? –Tyst nu.

Varför ringer hans ex dig? Han som gjorde slut efter sju år–

–och lämnade efter sig ett brustet hjärta och fettvalkar?

Michael har flyttat och vill att jag inreder hans bostad.

Hur kunde du...! – Lugna dig, Will. Andas.

Lägg huvudet mellan mina knän.

Nej, tack.

Jag sa nej. Det kanske skulle kännas konstigt för dig.

"Kanske"?

Betyder Wills känslor ingenting? – Jag står bakom dig, Will.

Du kan alltid räkna med mig...

Jag måste sticka. Toby har hittat en bil.

Jag sa inget, för jag ville inte ställa till det för dig.

Grace, gör det. Du var också Michaels vän.

Ni umgicks och var buddhister i en vecka.

Du gav honom körtelfeber, fast jag vet inte hur.

–Det gör inget. –Jag tror dig inte. Du ljuger ofta.

Du tror visst att det betyder nåt.

–Det var tio år sen. Han är historia. –Säkert?

Och du vill ha jobbet. Du planerar redan i huvudet.

–Vardagsrum? –Mångkulturellt.

–Sovrum? –Plysch, vitt, 40-tal.

–Men du tänker inte på det? –Inte en sekund.

–God morgon. –God eftermiddag.

Jag var ute med tjejerna igår. Jag, Paloma, Marlo och mr Blackwell.

Alla gör nåt. Ta Marlo, till exempel.

Hon arbetar med välgörenhet och sitter i styrelsen för...

Äh, hon är smal och uppbokad.

Det får mig att tänka. Jag är 32 år, och vad har jag gjort av mitt liv?

Du har i alla fall tappat bort större delen av ett årtionde.

Jag har fattat ett beslut. Jag ska inreda Michaels hem.

Han är gay. Hur svårt kan det vara?

Krom, svart läder och en sexmannadusch – färdigt!

Vet du vad, Karen... Du har redan alldeles för mycket att göra:

Fila naglarna, läsa modetidningar... Och pillren äter inte sig själva.

–Det var gulligt, men... –Karen... Ledsen, men nej.

Jag forstår. Du har rätt.

Jag har inte gjort mig förtjänt av den här chansen.

Tack. Det är från igår.

Det är kallt. Och det är likör i det...

Men tack.

–Jag kan sätta på en ny kanna. –Du vet inte hur man gör.

–Jag kan faxa nåt. –Du vet inte hur man gör.

–Jag kan... –Du vet inte hur man gör.

Jag älskar din blus. Tyget är superläckert!

–Du är fin, jag säger inget... –Okej, okej!

Du skrämmer mig! Du får göra en stol. En enda.

Tack! Du ska inte ångra dig. Michaels häck ska sitta på en tron.

Kom nu!

–Varför pinkade du inte på bion? –Aldrig på offentliga toaletter.

Varför inte? Du gör ju allt annat där.

Blockerad!

Kom igen!

–Gör det ont? –Ja.

Då borde jag inte göra så här.

Jag vill ha puderrummet riktigt macho.

Vi kan börja med att inte kalla det "puderrummet".

Michael...

–Jag har bott där. –Jag med.

Följde han efter dig med dammsugaren när du åt kakor?

Fick du äta därhemma? Han måste ha gillat dig mer än som kompis.

Vänta, här... Jag glömde mitt E-vitaminstift.

Jag har jättetorra läppar. Men det kan vi ju prata om hela dagen.

–Michael? –Will?

He...rre...

–Hur är det med dig? –Bra. Själv, då?

Jag har inte sett dig sen...

–Ja. Det var... –Ja!

Då så, då kan vi... Oj.

Ja, gay-jà vu .

–Skulle inte du och Jack gå på bio? –Jo, men han drack en stor läsk.

Jag lovade honom en guldstjärna om han inte kissade på sig.

Bra... Vi ska nog gå nu.

För då är vi inte...här.

Will... Du ser riktigt fräsch ut.

Min förbaskade miniblåsa!

Vad hände därute? Ta det från början.

Vad sa han om mitt utseende?

Att du hade gått upp lite i ego.

Får jag bara säga att jag kände vibbar från Michael?

–Som om han fortfarande kände nåt. –Menar du det?

Han jobbar med Grace, men måste de träffas utanför vår gamla lägenhet?

–Och gå på vår restaurang? –Sa han verkligen ingenting om mig?

Han sa att jag såg fräsch ut.

Din pojkvän är tillbaka Han räddar ditt rykte

Vet du vad jag tror?

–Han vet att han gjorde fel. –Hur känns det?

–Det känns bra. –Säg det till honom, då!

Menar du det? Jag vet inte...

Om det är dina känslor för mig som håller dig tillbaka...

Jag vill bara säga att det aldrig kommer att bli nåt mellan oss.

Känn dig fri att satsa på andra, sämre män.

Jack... Det finns ingen som är sämre än du.

Tack.

Karen Walker Designs.

Hej, Grace.

Telefonen har ringt hela förmiddagen.

Nej, jag har inte svarat. Jag jobbar ju med stolen.

Bra tänkt! Varför svarade jag nu, då? – Hon är galen.

–Will? –Hej.

–Får jag komma in? –Det är rätt stökigt här.

Jag håller fortfarande på att flytta in, men visst.

–Fint! –Tack.

Det är enormt! Vad ska du med all plats till?

Jag tänkte skaffa en schimpans. De gillar ju att cykla runt.

Min schimpans står på ett löpband medan han ser på tv.

Han älskar det. Men nog om Jack...

Jag hann inte säga det i pinsamhetens korridor...

...men du ser också fräsch ut.

Tack. Jag har tänkt ringa dig.

–Det var länge sen... –Oj!

Det första vi köpte tillsammans...

Om man inte räknar "Jag gillar killar"-tröjorna.

Och här står den, mitt i rummet. Sekundvisaren är fortfarande trasig.

Ja. Jag har tänkt lämna in den på lagning.

Ska vi ta en promenad?

Jag vill bara säga nåt först...

Du flyttade hit, du umgås med Grace–

–du är vid vår gamla lägenhet och nu klockan...

Oklokt impulsköp på väg!

–Var vill du ha den? –I sovrummet.

Flyttgubbar i New York... De både flyttar och dömer en.

Låt mig tala till punkt.

Det känns som om du fortfarande har känslor för mig–

–och du ska veta att jag också...

–Måste du höra det här? –Ja.

Will, det här är Andrew Kirkland. Min sambo.

Först flyttar de in ens saker, sen blir de kvar.

–Will, han... –Jag vet vem han är.

Roligt att träffa dig, Andrew.

Jag ger mig av.

Och jag tar med den här.

Vilken tur att du kom, Grace! Jag är yr, fast inte på nåt bra sätt!

Lugna dig, Karen.

Vi gör ett experiment som jag lärde mig på modeskolan.

Visst. En kyss, sen fortsätter vi jobba.

Ett annat experiment.

Sitt ner och låtsas att du är hemma.

Det kan jag inte. Jag har fina möbler.

–Det här är din tredje Manhattan. –Jag är i biblioteket.

–Jag lyssnar på musik. –Bra. Du kopplar av...

...efter en god middag på syltlök och limeklyftor.

–Vad gör du? –Skriker nog åt den tjocke.

Skriker åt "den tjocke", känd för sin framtida psykolog som Mason.

Börja.

"Hörru, lille Buddha! Vart ska du med pajerna?"

–Det kändes inte rätt. –Pröva en annan stol.

"Mason, vill du ha mjölk till pajen?" Vad i helsike...?!

Vi behåller den till ditt skrivbord. Ta nästa.

"Släpp pajerna. Ingen efterrätt förrän man ser halsen på dig."

"Rosario, krama flickan. Skolan sa att hon behöver ömhet."

"Och Stanley, kliv upp ur solariet. Du börjar se ut som en ostbåge!"

Den här är bra.

Kan du koppla loss underkäken när du fångar ditt byte?

–Du sa inte att Michael har en kille. –Herregud. Har ni pratat?

Ja, hos honom. Jag skämde ut mig och sa att jag har känslor kvar.

–Du sa ju att han var historia. –Förlåt att jag ljög!

Det här är faktiskt en arbetsplats!

Vi jobbar och du kan inte bara storma in här...

Jag tror inte ens på det själv!

Det kreativa behovet är stillat, men behovet av en drink lever.

Skrik på.

–Varför sa du inget? –För att skydda dig.

Bra jobbat. Om du vore en kondom hade jag varit gravid!

Jag trodde att jag var en god vän. Jag ville inte att du skulle bli sårad.

Jag vet. Förlåt. Men jag var helt utom mig.

–Jag stal en klocka! –Déco-klockan i vardagsrummet?

–Bra. Den passade inte min inredning. –Grace!

Just det, du lider. Vad kan jag göra?

Berätta allt, bara. Det är bättre än att få höra det från andra.

–Då blir du bara ledsen. –Nej, jag lovar.

–Vad vill du veta? –När träffades de?

–Nu blir du arg. –Nej, säg det.

–I januari. –Då så. Ser du? Jag är helt lugn.

–1997. –Va?!

Två månader efter att vi gjorde slut? Döda mig istället!

–Du sa ju... –Du ska inte lyssna på mig!

Jag visste att du skulle bli arg.

Jag gick dit i mina snygga jeans.

Jag plockade ögonbrynen så att jag inte skulle se ut som Peter Gallagher.

–Vilken idiot jag är! –Men...

Hur kunde du göra så mot mig?

Hejsan, lille vän. Hur mås det?

Fantastiskt.

Du måste lägga det här bakom dig, Will.

Folk kommer över folk. Jag har kommit över många.

–Det är jobbigt. –Han och jag var ihop i sju år.

Du blev förbjuden att gå för nära gymnastiklandslaget.

Förslag: Sluta snörvla och låt mig hjälpa dig.

Du måste komma över Michael. Och jag tror att jag har lösningen.

Hej. – Varför står det en sjöman utanför dörren, Jack?

För att sjömannen är din nye pojkvän!

–Nu kan du tacka mig. –Jag vill göra många saker med dig.

–Ja eller nej räcker. –Lätta ankar!

Vamos.

Det är nog ingen fara med honom.

Läskigt... Jack gav mig samma kille när jag hade gjort slut med Danny.

–Jag pratar inte med dig. –Vad skulle Michael göra?

Sitta i ett mörkt rum och lyssna på smörballader?

Nej... Det skulle kunna finnas en lampa i rummet.

–Vad är det? –Jag...

Jag tror att jag har glömt honom, men det har jag inte och det gör ont.

Samma sjukdom som får mig att börja se Kevin Costner-filmer igen.

Du investerade sju år i Michael. Det är klart att det tar tid.

Hur kunde han hitta nån så snabbt, då? Är jag så lätt att glömma?

–Nej. –Vad vet du om det?

–Will... Jag vet. –Det har du rätt i. Du vet.

Det var på college. Vi gjorde slut av olika anledningar.

Jag ville ge barnen en judisk uppfostran och du ville ligga med män.

Det gillar jag verkligen.

Om jag inte hade lagt det bakom mig skulle vi inte ha det här.

Den här opassande, gränslösa, högst dysfunktionella relationen–

–som jag tycker så mycket om.

Tack, gumman.

Jag vet att du mår kasst nu, men det kommer att gå över.

Ja... Jag önskar att jag kunde säga samma sak om den här tårtan.