Original subtitles

Vilket OS vi har haft! Själv valde jag att inte tävla den här gången

utan jag stannade hemma och fokuserade på min själsliga resa.

Hello, ladies! Ikväll har jag samlat några av mina favoritpublikmedlemmar.

Det är ett jävla go, kan jag säga. Lugna ner er!

I helgen går OS i mål.

Det har varit succé för Sverige – 16 medaljer hittills.

Däremot har det blossat upp ett bråk om vart alla OS-pengar tar vägen.

Bl.a. känner sig skidskytten Elvira Öberg orättvist behandlad.

Hon har sagt: "Jag åker mer eller mindre till OS som ett affischnamn."

"Ändå finns det risk att jag går back på det här."

Jag tror inte jag vet nån som inte har minst en affisch med Elvira Öberg

Dessutom har hennes eget bolag tio miljoner i eget kapital.

HON ska väl inte gnälla? Om nån ska gnälla är det väl hon här:

Vet ni vem det är? Nej, ingen vet vem hon är.

Hon heter Tove Kohala och hon åker rodel.

Det är knapert, men hon gnäller inte.

Vad tänker ni om att ni är professionella rodelåkare

men fortfarande inte kan försörja er på det?

Det är absolut fel sport att välja om man vill göra det för pengarna.

Det är klart att man inte gör det för pengarna! Hon säger istället:

"Jag lever på existensminimum, men en gång vart fjärde år"

"får jag åka pulka i en minut."

Se bara vart den inställningen tog henne. Nästan sist kom hon.

Sen vill en KD-politiker i Heby försöka locka turister till orten.

Hur ska man göra det? Ska man öppna kasinon? Nej, ännu coolare än så.

Nämligen att byta namn på kommunen till Västupplands kommun.

"Var har du varit i helgen?" Jag har campat i Heby. Det är ingen som gör

men jag har campat i Västuppland. Det skulle skapa mer attraktion.

Jag vet inte. Är det så lätt?

Jag kan fråga er i publiken:

Är det nån som är sugen på att campa i Heby kommun.

Nä.

–Men campa i Västuppland?! –JAAA!

Tänk att det var så enkelt!

Att saker blir mer attraktiva när de byter namn till Västuppland.

Därför kommer jag direkt byta namn på programmet.

Från Svenska nyheter till Västuppland!

Så hoppas jag att det tar fart.

OS-elden kanske slocknar i helgen, men den har tagit fart på annat håll.

Vi har en kund där. Vi pratar och jag äter lite godis.

Jag bara: "Vad i helvete skriker hon för?"

Jag ser att nånting brinner och tror att det är konstväxterna.

Jag hinner tänka: Jag ringer brandkåren?

Och så tittar jag i spegeln: "Helvete, det är ju jag!"

Det gillar ni! En kvinna som brinner? Skäms!

Men hon var alltså inne i en ljusaffär och så hände det där.

Jag vill inte skuldbelägga offret, men man måste fråga sig

varför nån skulle stega in i en ljusaffär med håret som en majbrasa.

Det är ändå provocerande – för vilken eld som helst.

Om man har varit vaken på sistone

har det varit svårt att undvika såna här rubriker:

Åtta månader gamla Emanuel ska utvisas.

Raif, fyra år, utvisas ensam.

Ayla, 21, utvisas ensam till Iran.

Ni har sett artiklarna och inslagen, även i det här programmet:

Enskilda barn som rycks ur tryggheten och utvisas till ett land

långt bort, där männen kanske bär en sån fez, eller safarihatt.

Då är det svårt att inte känna:

Men rädda ungen! Man vill inte glida runt i ett land med sånt hattmode.

Men i veckan har kritiska röster höjts mot känslomässig rapportering.

Kvartals chefredaktör Jörgen Huitfeldt säger

att det här påminner om en fullskalig politisk kampanj från svenska medier.

Även högerskribenten Ivar Arpi har reagerat.

När det blir mediala rubriker

då blir det väldigt starkt tryck på politikerna att ändra sig

och införa separata bestämmelser.

Regler gäller tills vi har en bra story, och då ändrar vi oss.

Vill vi ha ett system där vi gör en omröstning i media

som uppmuntrar till empati för enskilda fall?

Vill vi ha det så? Att lilla Fatima kallas in på Migrationsverkets kontor

och de säger: "Vi förstår att du riskerar avrättning i Afghanistan"

"men du har tur! Aftonbladets läsare har sagt sitt."

Åtta procent på "kanske" känns tufft, men det Arpi och Huitfeldt pekar på

är att när media ständigt lyfter fram enskilda fall

är nyheten inte nödvändigtvis representativ för en större bild.

Som den här rubriken i Aftonbladet:

"Här utvisas Gabriella, 8, till El Salvador."

Det stämmer i sak, men det rör sig om en hel familj som utvisas tillsammans

eftersom föräldrarna saknar uppehållstillstånd.

Men om det publiceras tillräckligt många hjärtknipande artiklar

kan det bildas opinion, och sen kan den tvinga politikerna att ändra sig.

Då kan till och med den mest oväntade partiledaren gå ut och pudla.

Utifrån vad man har läst i media, där sällan hela sanningen kommer fram

men ändå, så kan det vara så att det här träffar fel i enskilda fall.

Då är jag beredd att göra nåt åt det.

De ska inte utvisas på det sätt som sker idag?

I så fall skulle det få en förändring för dem.

Efter alla rubriker går t.o.m. självaste Jimmie ut och säger:

"Sårrry."

Men journalistiken berör ju nästan alltid enskilda fall.

Det är så man lockar till läsning. Man tar nån som drabbats

och lyfter fram hen för att tydliggöra en större samhällsbild.

Det är så det funkar, och ibland verkar enskilda fall

inte alls vara nåt problem att lyfta.

Minns ni 12-åriga Adriana, som sköts av en gängkriminell vid McDonald's?

Hur många bytte inte politisk åsikt i kriminalpolitiken efter det?

Skulle man inte ha rapporterat om henne

bara för att hon råkade vara ett enskilt fall?

Skulle rubriken istället ha lytt:

Nio av tio McDonald's-kunder var helnöjda med kvällens besök.

Nej, det funkar inte så. Bara på skojs skull, då?

Kan vi kolla om Ivar Arpi tagit upp just det enskilda fallet nån gång?

Har han skrivit nånting om Adriana?

Oops!

Jag tror att vi får acceptera att tårdrypande medial uppmärksamhet

är en genväg till politiska förändringar.

Därför vill jag avslutningsvis vända mig till er som ser på det här

och kanske ska utvisas ur landet. Här kommer några tips som ni kan använda

om ni vill öka chansen att få stanna.

Ett: Ring Aftonbladet direkt.

Har ni barn i familjen och ska ta en bild? Skicka fram barnen

backa undan från bilden. Sätt på ungen glasögon.

Gärna flaskbottnade glasögon, så hon ser ut att gå vilse i sitt eget rum.

Sitter hon i rullstol? Inte? Sätt henne i en jävla rullstol!

Sen kan ni vänta in rubrikerna och få invandringskritiska partiledare

att gå ut och säga: "Sårrry".

Ibland får jag till det.

Men ibland tänker jag också på barnen.

Vad har de för framtid i denna kalla, råa värld?

Krig, klimatförändringar, bostads- kris, en underbetald rodel-karriär?

Usch! Det är tur att vi har Aktuellt

som lyfter de mest centrala frågorna för de unga.

Ska elever få skojbråka, brottas och kasta snöbollar på varann på rasten?

Ja, säger Idrottslärarföreningen. Det är bl.a. bra för motoriken.

Det här kanske överraskar en del, med tanke på att skojbråk

som snöbollskastning länge varit förbjudet på många skolor

men det vill Idrottslärarföreningen ändra på.

Föreningen vill att vi ska öka den riskfyllda leken.

Det är både motorik, att du kan akta dig, att du kan kasta en boll

och du kan skydda dig, springa iväg.

Koordinationen, du har balansen, det är knöligt och lite upp och ner.

Våra elever har med tiden blivit så pass stillasittande

att de inte klarar av de enklaste vardagsuppgifter.

Häromdagen såg jag en sån pojke som hade fastnat i nåt slags hopprep.

Eller så hade han försökt hänga sig

men min poäng är att barnen behöver tuffas till.

Till och med Folkhälsomyndigheten säger att riskfyllda lekar

har positiva effekter på barns hälsa, bl.a. ökad fysisk aktivitet

bättre förmåga att bedöma risker och minskad aggression.

Idrottslärarna går nu speciella kurser för att lära sig mer

kontrollerade skojbråk.

Det är brottning. Ta strumporna!

Bra! Här flyger strumporna!

Det här är en superbra lek och smyga in

för att få in en lite större grad av fysisk kontakt och kamp.

Jag kan inte tänka mig nåt mer obehagligt

än att min gamla gympalärare Svunn, ja, han hette så.

Han var en helt vanlig man från landet Sverige...

Att han skulle smyga in och försöka slita av mig mina strumpor!

"Jag vill se din vickivire!" Nej, Svunn, det vill du inte.

Idrottslärarna menar att vi gör barnen en björntjänst

när vi överbeskyddar dem i skolan. Vi vill skydda dem mot allt.

Det är lekplatser utan klätter- ställningar, med mjukt underlag.

Det är skydd på bordskanter.

Man får inte längre anställa pedofiler som träslöjdslärare.

Den kanske är bra, men intentionen är ofta god

men i praktiken tar vi steg för steg bort från all form

av fysisk beröring mellan barnen.

Men idrottslärarnas förslag har fått mothugg av andra lärare

som menar att skojbråk riskerar att leda till mobbning.

I Aktuellt ställdes en sån lärare mot väggen av Cecilia Gralde

som verkade väldigt personligt investerad i frågan.

Jag tror att en del som sitter hemma tänker tillbaka på sin egen barndom.

Vi var ju ute och kastade snöboll och man mulade... Alltså, det är ju kul!

Det är ju kul, för fan!

Jag tror att Gralde precis avslöjade vem HON var på skolgården.

Hon mulade glasögonormar och sen stal hon glasögonen

och hon har behållit dem sen dess. Den där kvinnan har perfekt syn

men hon bär bara de där som en trofé för segern för 40 år sen.

Men det är ju kul, och kul ska det få vara.

Samtidigt kan man inte lita på att ungarna inte har ihjäl varann

så jag tror att rätt väg att gå är att låta barnen leka riskfyllt

och skojbråka, men på en lagom nivå.

För att öka barnens grov– och finmotoriska förmågor har jag själv

låtit animera en informationsfilm i sann public service-anda.

Varsågod, ungar!

Att skojbråka kan vara både kul och bra för din personliga utveckling.

Här kommer några tips på hur man gör.

Börja med att närma dig den du vill skojbråka med och sök kontakt.

Kanske med en skämtsam knuff i ryggen eller en festlig hoppspark.

Ofta räcker det som en signal för att "nu är skojbråket igång".

Det är viktigt att hålla koll på känslorna när man skojbråkar.

Var helst inte arg på din vän på riktigt.

Våldet ska inte födas ur hat, utan glädje.

Är det snöbollskrig, så sikta inte med din hårda isklump mot huvudet.

Men man kan ju sikta mot kroppen och råka missa, eller hur?

Snippan och snoppen, då? Får man skojbråka där?

Ja, så länge slagen inte kan misstas för klappar eller smekningar.

Det kallas för sexuella trakasserier, och det är INTE okej.

Tänk därför på att slå extra hårt och helst med knuten näve.

Snyggt jobbat, kompis! Nu har du haft ditt första skojbråk.

Hoppas du känner dig personligt och motoriskt utvecklad.

Det här är SVT, och det finns regler man måste förhålla sig till.

Framför allt en regel: Man får inte göra reklam för nåt.

Inte heller syssla med nåt som kallas "otillbörligt gynnande".

Det är en av SVT:s starkaste grundpelare.

Ingen reklam! ingen produktplacering! Så häng med nu, då.

Vet ni vem den här killen är?

Filip Dikmen är en av de absolut minst irriterande personerna

i svensk media. Inte irriterande alls, är han.

Han verkar i alla fall lansera en ny produkt.

Här är min parfym. Den är känd för att vara väldigt sexig.

Var kan man köpa parfymen? När kan man köpa den? Varför parfym?

Honom tål jag...verkligen.

Alltid när jag ser honom tänker jag: "Han är precis lagom mycket."

"Ta plats, Filip", tänker jag.

Han lanserar en egen doft, och det får han väl göra

men i helgen nåddes jag av en nyhet om ett nytt program här på SVT

som förvånade lite.

I veckan publicerade Filip Dikmen även en annan nyhet.

Senare i år ska han få leda ett SVT-program

som, tro det eller ej, ska handla om parfym.

Vilket sammanträffande, eller hur?!

Man lanserar en parfym och samtidigt får man leda ett program

där man ska lära sig mer om parfym. Vilken lyckträff för den där mannen

som inte alls är irriterande, överhuvudtaget. Inte alls.

Det där var på lördagen. På söndagen slog jag mig ner

för att se premiären av SVT:s nya realityserie Dolph and the Lundgrens.

En serie om en frånvarande pappa och två döttrar som känt sig övergivna

men nu ska de försöka laga den trasiga relationen.

Älskvärt, va? Hedersam, reklamfri tv när den är som bäst.

Ikväll är det lanseringsfest för mitt och Emmas vodkamärke.

Vi vill att folk ska gilla vårt varumärke, vårt brand.

Idag är det pappas vodkalunch.

Hoppas att folk gillar vodkan och gillar våra drinkar.

Jag vet inte om ni snappade upp att Dolph ska lansera en ny vodka.

Men glöm vodkan. Det här är ett program om Dolph och hans döttrar

och relationen däremellan. Jag vill se hur programmet fortsatte.

Att mannen är kemiingenjör, det är ett sånt mindfuck!

Han ser inte ut som en typisk sån.

Och stämmer det verkligen att om man spelat en ryss i en film

så kan man automatiskt allt ryssar kan?

Dolph har också spelat pappa i filmen The Tracker

och det verkar han inte kunna alls.

Varför har SVT tillåtit Dolph att be- driva TV-shop på bästa sändningstid?

Går det ens att försvara det?

Vad har vodka-lanseringen med Dolphs familjerelationer att göra?

Förhoppningsvis kan den här businessen föra oss närmare

och ge oss mer tid tillsammans.

För inget för en familj närmare varann än ren sprit.

Det har jag alltid sagt. I andra orelaterade nyheter

blev det ett rejält uppsving för Google-sökningar i söndags

på Dolph Lundgrens nya vodka. Kul, och framför allt helt orelaterat.

Men varför gör public service så här? Varför riskerar SVT sitt anseende

för den här typen av tveksamma program med Dolph och Dikmen?

Dolph Dikmen! Det skulle jag vilja heta om jag sysslade med porr.

Vilket jävla namn! De frågar: "Vilka tjejer är med i din film?"

Tjejer? Det är inga jävla tjejer! Det är fan Dolph Dikmen som gör sin grej!

Jag vill heta Dolph Dikmen. Varför görs programmen med Dolph och Dikmen?

Jo, Medierna i P1 hittade en misstänkt anledning.

Filip har nästan 400 000 följare på Instagram. Hur pass avgörande är det?

Att han håller på med parfym och dessutom är en person

som har en röst ut till folk som vi vill nå med den här serien

det är ju jätteintressant för oss. Det är det som gör det, på nåt vis.

Följare trumfar allt.

SVT tror att Dikmen når en ung målgrupp

och då ser man genom fingrarna för allt. Och då tänker ni:

Är kidsen idag även besatta av den 68-årige skådisen Dolph Lundgren?

Ja! Svenska ungdomar svarar att Dolph Lundgren hamnar högst upp

på listan över idoler man ser upp till.

Och den här undersökningen gjordes...1985.

Gud... Jag drack lite av Dolphs vodka – och nu är jag också sugen på

att skaffa en flickvän ett år yngre än min dotter.

Nåväl. Jag tänkte högt, bara.

Trumps utspel många mot Europa

har fått många att ifrågasätta vårt beroende av USA.

Behöver vi klippa vår digitala navelsträng till USA?

Behöver vi göra slut med Instagram och Facebook?

Hur skulle det se ut om vi flyttade vårt sociala medieliv

ut i verkligheten, IRL? Vår reporter Elin Almén undersökte.

Vill du gå med i gruppen "Vi som gillar att bada nakna i Mälaren"?

Nej!

Jag kan inte vara den enda som får barndomsnostalgi av den här?

–Den var länge sen, du. Wow. –Gillar du den?

Jag älskade den innan fotbollsträningarna.

Jag har en semesterbild här. Jag är så tacksam för dessa stunder.

–Gillar du den? –Nej.

–Vill du kommentera den? –Nej.

–Vill du bli min vän? –Nej.

Tack snälla för att du väckte gamla minnen i mig så här idag.

–Like på den? –Ja, verkligen.

Jag har varit dålig på att uppdatera vad jag har gjort de senaste dagarna.

Det är för att jag har behövt koppla ifrån och vara med familjen.

Här är mitt ansikte, helt utan filter.

–Gillar du det? –Ja.

Lite alldagligt utseende.

Du står inte ut så här våldsamt, på något sätt. Men du ser trevlig ut.

Får jag dansa för dig?

Öh... Okej.

Jag är en kvinna på tv.

Vill du säga en riktigt elak och sexistisk kommentar till mig?

Säg vad du vill. Du kan få vara anonym. Vi kan blurra dig om du vill.

Det var en jävla dum fråga. Typiskt tjejer.

Tyvärr, jag har inga på lager.

Flytta på dig, din jävla kärring. Vad ska du gå här och ta plats för?

Den tar jag tacksamt emot. Tack.

Arbete gör dig fri, var det visst nån som sa en gång i tiden.

Jag vet inte om det stämmer, men att vara fri från arbete – arbetslös

verkar inte vara nåt vidare kul.

Jag har sökt närmare 400 jobb.

Och på de 400 jobben är det fem intervjuer som jag har varit på.

Hur dålig är Lovisa?

Varför hon skryter om de siffrorna i tv kommer jag aldrig att förstå.

När ska kvinnor lära sig att ett nej är ett nej?

Och kvinnan där, Lovisa, har fått nej 395 gånger.

Se där, ännu ett enskilt fall igen.

Kul, då har Jörgen Huitfeldt nåt att skriva krönika om även denna vecka.

Men Lovisa är en av våra många arbetslösa i det här landet.

Även om vi ser ljusningar i ekonomin

ligger arbetslösheten fortfarande på nästan 9 procent.

Överrepresenterade i statistiken är lågutbildade, utrikesfödda

men nu skiter vi i dem. Dem kan vi prata om nån annan gång.

Låt oss istället prata om en ny och lite oväntad grupp

som flockas hos Arbetsförmedlingen.

Arbetslösheten har också ökat bland högutbildade akademiker.

Just nu ser vi högsta arbetslösheten bland akademiker på 20 år.

Först då blir man på nåt sätt berörd på riktigt. Eller hur?

För akademiker har jag ju både träffat och pratat med själv.

Akademiker är inte bara professorer eller folk med tunna glasögon.

Det räcker att man pluggat i två år på högskola eller universitet.

Just nu har de det inte helt lätt. Vi kan ta ett till sånt enskilt fall.

Fredrik är utbildad landskapsarkitekt med långt cv av konsulttjänster.

Han arbetade fram till i maj i år som affärsområdeschef

på ett större teknik– och arkitektkonsultföretag i Stockholm.

Trodde du att du nånsin skulle gå på a-kassa?

Nej, den bilden hade jag nog inte.

Nej, den bilden hade du inte.

Bilden av en landskapsarkitekt som går på a-kassa.

Men Fredrik, det är klart att du ska få den bilden.

Jag har printat ut den och skickar den till dig direkt efter programmet.

Men vad ska såna som Fredrik och Lovisa göra?

Vår ansvariga minister, Johan Britz, har en lösning.

Bli busschaufför! Det tar bara sex månader att bli.

Lite förminskande: "Kör buss, det kan vem fan som helst."

Utom han på Valhallavägen... Det var olyckligt. Men...

Men läget är illa. Drygt 100 000 akademiker går arbetslösa just nu.

Vad har Britz att säga? Jag hoppas att han inte skyller ifrån sig.

För ett år sen trodde vi att det här skulle vända

men då tillträdde Donald Trump i Vita huset

och vi kommer från en situation med hög inflation

och det råder stor osäkerhet.

Så Britz säger då att arbetslösheten är Trumps fel?

Han har sina fingrar med överallt. Det känns lite som en dålig ursäkt.

Nånting kan man tycka att arbetsmarknadsministern kan göra

för att ge folk jobb. Tydligen inte.

När det i veckan skulle tillsättas en ersättare som klimatminister

så tog Johan Britz det jobbet också. Den mannen har nu två jobb

medan stackars Lovisa här har fått 500 nej och inget jobb.

Men man kan inte skylla det här enbart på världsläget

för något annat bubblar här, en obehaglig sanning ingen pratar om.

Nämligen att våra kloka akademiker inte riktigt behövs längre.

Vi är i ett skifte nu och hur det kommer att bli framöver

där man säger att en hel del av tjänstemannayrkena kan bli ersatta

men en hel del av arbetaryrkena går inte att ersätta.

Välutbildade snillen ersätts av digitalisering och AI.

Jag har själv sparkat ett gäng akademiker från min redaktion.

Ersatte de med en sån här. En tamagotchi? Väldigt kul.

Också trevligare att luncha med. Den här rackaren håller käft

och lyssnar på mig... Nu får du lugna ner dig.

Men det handlar inte bara om teknikutveckling.

Det finns de som menar att akademiker just nu

massutbildas till kunskap som ingen efterfrågar.

Som utbildningar inom humaniora.

Som beteendevetenskap, konst, kommunikation och media.

Där råder det inflation.

Och hälften av alla som utbildas idag på högskolor pluggar just de ämnena.

Så står företagen bredvid och undrar: Vad ska vi göra med de här?

Det är som att vi inte tänkt på behovet alls utan bara rent allmänt

tänkt att utbildning är väl av godo. Ju fler utbildade, desto bättre.

Politiker har tagit initiativ i syfte att fler ska plugga vidare.

Vi har haft saker som den öppna högskolan.

Vi har infört regionala högskolor i nästan varenda håla i landet.

Jag vet inte om ni har träffat nån sån på en fest:

"Jag pluggade på högskola i Växjö." Man bara: "I fucking Växjö!"

"Där läser man väl inga böcker?" Men jo, det gör man tydligen numera.

Vi massutbildar folket, och funkar inte det utbildar vi dem lite till.

För utbildning ger frihet.

Man har tänkt att det här är en universalmedicin mot arbetslöshet.

Nästan halva befolkningen ska ju läsa på högskolan.

Det blir en överproduktion av folk som läser rätt ihåliga utbildningar.

På 25 år har andelen som valt att studera på universitet fördubblats

och varje termin öser vi på med tusentals nya

trots att vi vet att deras utbildningar inte leder till jobb.

Alla ska bli akademiker, även dem som fått en massa smällar hela livet

som kemiingenjören Dolph Lundgren.

Han får uppenbarligen inget jobb ändå utan tvingas langa sprit i stats-tv.

Och när alla vill bli akademiker försöker arbetsmarknaden anpassa sig.

Så en massa låtsasjobb har skapats. Ni vet vilka jag pratar om.

Vi har alla nån på vårt jobb som man inte vet vad fan den gör.

Man har skaffat sig nån luddig titel.

Har ni träffat en informationsstrateg eller förbättringsutvecklare?

Jag är emot Hitler lika mycket som alla andra...

Men om Hitler hade haft ihjäl sex miljoner förbättringsutvecklare

hade han haft ett bättre rykte.

Då hade en massa ungar hade kunnat heta Adolf. Jag är ganska säker.

Vi behöver inte såna. Men vad är det då egentligen som behövs?

Det finns för få elektriker. Det saknas rörmokare och byggjobbare.

I en ny rapport från Svenskt näringsliv framkommer

att åtta av tio företag vill växa, men nio av tio växer ändå inte.

Och just kompetensbristen är det som företagen lyfter som orsak.

Företagen skriker efter människor som kan utföra riktiga jobb

med hammare, spik och sån rolig snurrmojäng... Skiftnyckel.

Ändå är ingen akademiker intresserad av att ta de här jobben.

Men det kanske bara handlar om att akademikerna vill ha en hög lön.

För ju längre utbildning, desto mer cash får de, va? Nej, inte alls.

Vi kan ta två exempel jag förberedde lite snyggt innan sändning.

Möt Hanna. Hon är osynlig, men också skolbibliotekarie.

Har en lång universitetsutbildning.

Hon kan jättemycket om böcker och var de ska stå.

Hon tjänar 35 800 kronor i månaden.

Sen har vi Olle här, rörmokare.

Han har ingen högskoleutbildning och en hemsk kvinnosyn.

Det har inget med det här att göra, jag ville bara få in det.

Han har inte pluggat vidare efter gymnasiet, men tjänar 41 400 kronor.

Akademiker blir man inte för pengarna

utan de är arbetsmarknadens rodelåkare, kan man säga.

Så varför utbildar sig folk så länge när det inte ger jobb?

Vi har haft en utbildningspolitik som har varit efterfrågestyrd

där man har fått välja det som man vill läsa

och där kanske föräldrarna uppmuntrar till den högre utbildningen.

Medan det som företagen har behov av är de praktiska yrkeskompetenserna.

Politiken har låtit föräldrars status och lust styra vad vi pluggar.

Det är väl fint i tanken.

Problemet är att vi har låtit folks lust och drömmar styra för fritt.

Om man tittar på universitetskurser man kan läsa

måste man fråga hur stort behovet är av de här människorna egentligen.

Kurser som "Katters personlighet och kommunikation" i Linköping.

"Cykla mera" på KTH. En kurs där du kan planera din cykling.

"Världens bästa argument för och emot Guds existens" på Lunds universitet.

Den kursen kan jag summera snabbt:

7,5 poäng: Gud finns. 5 poäng: Jag skojar bara.

2,5 poäng: Eller?

Men det är klart att strökurserna inte är huvudproblemet.

Problemet är de längre utbildningarna

och att akademiker sen blir hopplöst svåra att matcha mot arbetsmarknaden.

Man tycker synd om dem. De har investerat all tid och pengar

i tron om att ett fint jobb väntar runt hörnet.

Det verkar också bara vara såna jobb som de kan tänka sig att ta.

Så här sa faktiskt en av dem idag:

Om man har gått en utbildning och pluggat filosofi eller civilingenjör

eller vad som helst, så är det kanske inte jättebra

om man sen jobbar i en reception eller på McDonald's.

Är det inte det? Nu känner man inte alls sympati för dem, eller hur?

Ta de jobb ni får!

Fast det kanske är störigt om det står en filosof i en hotellreception.

"Vilken tid är utcheckningen?"

"Min vän, först vill jag att du definierar tid för mig."

"Sen kan vi prata."

Här måste en attitydförändring till.

Det verkar bara finnas en drivkraft hos akademikerna

och det är att vara en akademiker.

Mycket av den här frågan börjar nånstans vid köksbordet.

Vi måste ändra lite synen på vad utbildning är

och vad utbildning faktiskt leder till

och kanske komma ifrån synen om att akademisk utbildning

är enda vägen till framgång.

Allt det här började hemma vid köksbordet

där man närde en dröm om att bli nåt och göra sina föräldrar stolta.

Men tyvärr måste vi säga att det är fullt nu i akademikerkvoten.

Det är en fråga om volymer. Ja, de har blivit lite många nu.

Vi har varit naiva, och sanningen är att vi har utbildats för mycket.

Vi vet för mycket i det här landet, men framöver behöver allt fler kunna

så, så mycket mindre. Så är det.

/KNACKANDE LJUD/ Oj, nu har vi besök i studion!

Jag vet inte om ni kommer ihåg att jag bytte namn till Västuppland

och nu är camparna redan här. Otroligt! Att det funkar så!

Ta hand om er själva. Vi ses om en vecka. Jag ska hoppa in här.

Hej! Jag vet inte om du minns mig. Jag heter Dikmen. Dolph Dikmen.

Okej. Jodå, det gör jag.

Kul, har du suttit här hela tiden? Jag är lite osäker på vad du gör här.

Speciellt tält du har. Jag vet inte om du brukar vara här ofta...

Om du tyckte att inslaget var stötande, skriv det inte på nätet

utan skrik det ut från balkongen!