All language subtitles for Skavlan.Och.Sverige.S02E05.SWEDiSH.1080p.WEB.h264-INGRID[EZTVx.to]

Pratar vi för lite om psykisk ohälsa,
eller är vi tvärtemot besatta av det?

Narcissister, trauma,
psykopater och energitjuvar:

Psykologspråket har tagit sig in
i vardagen.

Men hjälper det oss att må bättre,
och får vi ett bättre samhälle?

Idrottsprofilen Ludmila Engquist
och självhjälpsgurun Gabor Maté är här.

Men först: Välkommen hit,
artist Pernilla Wahlgren–

–litteraturvetare Ebba Witt-Brattström,
ledarskapstränare Elaine Eksvärd–

–professor i psykiatri Christian Rück
och komiker Nisse Hallberg.

Jag vet att flera här kring bordet
har gått ganska mycket i terapi.

Då blir jag nyfiken på vad ni har testat.
– Ebba, vad har du testat?

Ja, det började på 70-talet.

Då testade jag nånting som hette
primalterapi, primalskriksterapi.

–Det känns väldigt 70-tal.
–Ja, det är väldigt basic.

Man ska gå tillbaka
till sin förlossning.

Vi bär alla på...
Janov, tror jag han hette.

Vi bär alla på ett trauma
från vår förlossning.

Vår egen förlossning?
Inte en som kvinnan varit igenom?

Du väntar, det är trångt och
du ska genom den här trånga porten.

Du lever med detta enorma trauma,
och så ska du tillbaka till det.

Sen ska du skrika dig ut,
och då har du tagit makten över den.

Alltså, det är ju bullshit.

–Jag fick dig nästan. Du trodde mig.
–Jag bara: "Åh, herregud." Skönt.

–Vad har du varit igenom?
–Vad jag har varit igenom?

KBT, familjekonstellationsterapi,
familjeterapi.

Nån liten knubbig tant
som eldade rökelser och rökte mycket.

Det var i hennes lägenhet.
Jag vet inte vad det hette, men dyrt!

Inte certifierat, men dyrt?

Hon hade en affisch på en elefant med
fyra snablar. Det var hennes diplom.

Hon hette Shaktera Umpara eller nåt.
Funkade inte. Jag är frälst i KBT.

Det funkade bäst?
För du har haft lite att kämpa med.

–Verkligen, men det gick ju bra.
–Du ger tummen upp till terapi.

Men, Elaine... Du förespråkar terapi,
både för dig själv och för alla.

Vilken är
din mest intressanta erfarenhet?

Utan terapi kan man bli rätt vidrig.
Jag vet när jag inte gjorde det.

Jag har gått i gruppterapi
för traumabehandling i sju år.

Med andra traumadrabbade. Det var
lite tjatigt, men otroligt givande.

Sen har jag gått KBT för panikångest.
Lysande, det förändrar hela livet.

–Hur blev ditt beteende, då?
–När jag inte gick i terapi?

Jag var ganska arg. Jag kom ut
med en bok om mitt trauma 2016.

Jag var inte riktigt klar med mitt
trauma, så jag var ganska arg.

Hade en ordentlig offerkofta.
Alla var för eller emot mig.

–Då hade jag behövt mer terapi.
–Du var i krig med världen.

Och tyckte synd om mig själv.

Pernilla,
om man ska tro Wahlgrens värld–

–som går på Kanal 5
och följer dig och din familj...

–Du är lite skeptisk till terapi.
–Ja, jag är ju det.

–Har du haft det så lätt i livet?
–Nej, verkligen inte.

Jag har mått piss och gått i terapi.

Jag har gått till olika terapeuter
och fick aldrig ut nånting av det.

Det som har hjälpt mig i livet
är ju mina vänner.

Vänner som jag kan prata med, älta.
Kloka vänner som kommer med råd.

"Tänk si, tänk så."
Och som känner mig utan och innan.

–Men du har testat terapi?
–Ja.

Det kändes som: "Nu ska jag sitta
här... 'Berätta, varför är du här?'"

Jag skulle berätta om mitt liv,
och hon satt och typ:

"Gud, vilka smaskiga detaljer
jag får höra nu."

Nej, jag kände mig aldrig... Hon satt
och lyssnade: "Nä, är det så? Mm."

"Nej, nu är tiden ute."
Och jag hade inte fått ut nånting.

"Skicka en faktura." Men har du lätt för
att öppna dig för en främling?

Eller kommer du in
och är "Pernilla Wahlgren"?

Jag har väldigt lätt att öppna mig.
"Jag är här för det och det."

Men de här nycklarna man ska få
att jobba med har jag inte fått.

Jag har inte hittat nån dörr.
Så det har tyvärr inte hjälpt mig.

Då har det hjälpt med mina vänner.

Mina vänner är jättebra terapeuter
som man kan dricka alkohol med också.

–Vill din familj att du ska gå i terapi?
–Min dotter har ju velat det.

"Jag HAR gått i terapi", säger jag.
– "Du har så mycket inom dig, mamma."

Jag tycker inte att jag har det,
så... Min man vill gå i parterapi.

Det kan jag...
Jag kan drifta...dryfta mig till det.

–Du kan ju göra det för att vara snäll?
–Ja, det kan jag ställa upp på.

Det kan vara bra när man är två.
Men när man är själv, då...

Jag är bra på att älta med
mina vänner. Jag tycker synd om dem.

Vad är det din man Christian klagar på?

Vi är så olika. Han tycker att jag...

Att vi behöver mötas, för att vi är
så olika. Att vi ska förstå varandra.

Men är han mer känslostyrd än du,
eller tvärtom?

Ja, han är mycket mer känslig.
Alltså...

Jo, mycket mer känslig som person.
Tar åt sig mer.

Jag är mer så här:
"Men, snälla, vad är problemet?"

Jag är lite easy-going, och då
är det svårt för nån som är känslig–

–att leva med en sån person.
Då är parterapi säkert jättebra.

Ta med honom en gång, så säger han:
"Det där behövs inte."

Det är fruktansvärt tråkigt.
Man får läxor, och det är så...

–Inte i parterapi, väl?
–Jo, gud vad jag har fått läxor!

–Jag har gått i familjeterapi...
–Gå till min gamla.

–En gång!
–Sen vill han inte gå tillbaka.

Christian,
kan man gå för mycket i terapi?

Ja, alltså...

Om det inte hjälper en,
så kanske det kan vara för mycket.

Jag är intresserad av om samhället
kan bli för "genomterapifierat".

Om vanliga problem plötsligt
blir sjukvårdsaktiga problem–

–som man måste gå i terapi för.
Det är ett farligt skifte.

När man får höra att alla barn
borde gå i terapi. Det är lite...

Vad tänker du
om det Pernilla berättar här?

Nämen... Jag har gått i parterapi.

Det blev skilsmässa
efter två sessioner, så...

–Passa dig för det!
–Ja!

Jag är rädd för det, att man
börjar bråka om det som man tar upp.

Är det inte lite farligt att säga att
du är easy-going och han är känslig?

Om man vänder på det kanske han säger
att du är okänslig och han är djup.

Det skulle han kunna säga.
Inte okänslig, men jag är inte så...

Jag tar inte åt mig så mycket,
och han... Alltså, små ord...

Jag kan säga: "Men, är du sjuk
i huvudet, eller?" Utan att mena det.

–Han blir ledsen på riktigt.
–Där är jag med dig.

Man kan aldrig berätta vad man menar,
men han kan berätta hur det landar.

Precis,
så nu säger jag inte det längre.

Din man är fantastisk som berättar om
sina känslor. Känslor har blivit...

Kvinnor i heterosexuella förhållanden
har nästan patent på känslor.

Det är jättesvårt för män att berätta
om känslor, för då är de "kränkta".

Gör de det inte, är de machomän.

De kommer ur testosterongrottan,
som din man verkar ha gjort...

–För ofta är det...
–Men Pernilla är kvar.

Vi brukar säga jag är den grabbiga
i förhållandet. Han är mer feminin.

För dem som inte snackar känslor
blir det gubbsuckar. "Vad är fel?"

–Är du en gubbsuckare, Nisse?
–Det är komplext, det här.

Det är bättre att du pyser ut hela
tiden. Min tjej pyser ut hela tiden.

Jag har full koll
på hur hon mår i huvudet.

Och sen testar man att göra det,
och det ska man inte göra...

Då blir man en gnällig, kränkt man,
så jag väljer att stapla i stället.

–Och till slut exploderar det.
–Det blir bråk, man ger igen...

Klart man ska göra det,
men gud vad jag gubbsuckar.

Många som börjar i terapi fortsätter
i flera år, med många olika terapeuter.

Här är några tecken på
att det är dags att byta.

Tecken på att det är dags
att byta terapeut:

När terapeuten tar fram
kortterminalen i början av sessionen.

När terapeuten upprepar "Kan du
berätta mer om vad du kände då?"–

–efter att du för tredje gången
har berättat vad du kände då.

När yuccapalmen i rummet vissnar
under samtalet.

När terapeuten antyder att
allt ändå inte beror på din mamma.

När du av misstag får syn på
terapeutens anteckningar.

När terapeuten påpekar att pappers-
näsdukarna ska räcka hela dagen.

När terapeuten gett upp hoppet,
eller rent av hoppat.

Jag vet inte...
Nisse, känner du igen dig?

Jag har en terapeut
som gick över gränsen jättemycket.

Hon kom med sin man på min standup
och satt längst fram.

Nästa terapisession började hon med:
"Vill du veta vad jag tyckte?"

Sen tog hon tio minuter och gav
en recension om min standup. Det...

–Då är det dags att byta terapeut.
–Ja, då var det dags.

Annars känner jag inte igen mig
jättemycket.

Är terapi samma sak som
att ta hand om sig själv? – Elaine?

Det är att ta ansvar för sig själv,
att ta hand om sig själv och andra.

Så man inte blir passivt aggressiv
eller tänker: "Du borde förstå!"

Man ska fråga sig:
"Vad handlar det här om egentligen?"

–Man tar hand om sig själv.
–Vad tänker du?

Terapi kan vara behandling för
paniksyndrom eller nåt annat problem.

Ibland pratar vi om terapi
som nånting för allt.

När vi pratar om terapi som allmän
självförbättring, wellnessprodukt...

Det är då det kan, men inte måste,
spåra ur.

Det håller jag verkligen med om.
Wellnessprodukt...

Inget är ju så läskigt som terapi.
Du blir helt ensam med dig själv.

Om jag förstår er rätt...

Att gå i terapi som nåt förebyggande,
som att träna, ska man inte göra?

Nej, det är snarare...

Det är som att gå till tandläkaren om
du får tandvärk. Det är inte svårare.

Fast du kan ju gå på årlig kontroll.
"Du har ett begynnande hål."

Okej...

Så tänker jag om parterapi, att det
kan vara bra att förekomma problem.

Att inte ta tag i det
när skiten har träffat fläkten.

Skulle du gå i parterapi
även när allt fungerar bra?

–Det borde man göra.
–Hela livet?

Med jämna mellanrum.
Säg en gång i halvåret.

Jag tänker på att din man och
din dotter säger att du borde gå...

–Ska du också börja nu?
–Nej, men som folk har sagt till mig:

"Du kanske inte borde vara här.
Du pissar ner stämningen."

–Vad bygger de det på?
–Han säger inte att JAG borde gå.

Han säger att VI borde gå,
för att förstå varandra.

Sen går det ju upp och ner. Just nu
förstår vi varandra väldigt bra.

Frågan blir ju... Det är bra att
gå i terapi, men måste alla göra det?

–Det är det som blir frågan.
–Och vad är svaret?

Insulin är bra för diabetes,
men ska alla ta insulin?

Det är väl upp till var och en?
Det finns inget tvång.

Man är inte dålig
om man inte går i terapi.

Men det känns ju... – Du var inne på
att man är vidrig om man inte...

Inte så kategoriskt, men vi har en
hel generation som lär behöva terapi.

Vi föräldrar har gett dem skärmar–

–och de har inte fått uppleva oss
närvarande, som våra föräldrar var.

Jag tror att det kommer att bli
mer normaliserat med terapi.

Tänker du att terapi
också kan handla om att optimera...

Att på nåt sätt bli sitt bästa jag?

Vi är människor med fel och brister–

–så att försöka bli perfekt
eller inte ha negativa känslor–

–det är att sätta upp
en fälla åt sig själv.

Det är bättre
att acceptera sig som man är.

Problem kan man ta tag i
för att bli så bra man kan.

Men att vara fast i dieter
och självförbättringsprojekt...

Det slutar inte bra.

Elaine, vad gör du,
förutom att gå i terapi–

–för att bli
en bättre version av dig själv?

Jag blev superterapimänniskan här...

–Förlåt, det blev din roll.
–Jag märker det.

Jag tycker ofta när vi pratar med
varandra att det blir rapporter:

"Hur är läget?" Man berättar inte
hur man mår egentligen.

Män skulle behöva utrymme
att prata på riktigt.

Pratar ni känslor,
du och dina kompisar?

–Ja...
–Det där var ett nej, va? Det lät...

Nej, jag tror att kvinnor har en bild av
att män inte pratar känslor, som är fel.

–Eller?
–Nej, den är rätt, tror jag.

–Är den rätt? Är det bara jag?
–Kvinnor vill ha ett svar.

När män frågar varann "Hur är det?",
så är svaret: "Bra."

Det kan betyda "jag vann en miljon
igår" eller "jag är död om en vecka".

Och det är okej. Man vill inte veta
så mycket hela tiden.

–Nisse är ju en man som pratar känslor.
–Det är jag. Gud, ja.

Då kan man väl inte säga att män
inte pratar känslor? Vi gör det!

Skillnaden, om man som jag har vänner
som fungerar som terapeuter–

–är att vi inte bara är ja-sägare.
"Du har rätt, säg till honom!"

Vi säger: "Jag tycker att du är hård
när du tänker så." Vi diskuterar.

Men är det män eller kvinnor
som behöver terapi mest?

Eh... Ja, du...

Jag tror att väldigt många män,
särskilt i min generation–

–skulle må bättre av att få
hjälp och stöd i samtalsterapi.

Sen tror jag kanske att KBT
kan fungera för yngre män–

–som ändå är lite öppnare
och har levt i en annan kultur.

Beskriv skillnaden i processen
mellan KBT och samtalsterapi.

Jag har gått i en KBT-terapi.
Det var inte bra.

Jag skulle göra saker till
nästa gång, och det gick åt skogen.

Men du rekommenderar det
till unga män? Du hatar unga män.

Nej, nu... Nej, Fredrik, nu är du...

–Nej, jag ÄLSKAR unga män.
–Jaså...?

Allt blir fel nu!

Jag menar
att jag har fött fyra söner! Förlåt.

Om nu män måste gå så mycket
i terapi, är det inte märkligt att...

Kvinnor pratar mer om sina känslor,
tror vi, och går mer i terapi–

–men mår ändå sämre än män.

Det beror ju på att de möter män
som inte har koll på sina känslor.

Det blir ju som... Du blir
relationsexperten i relationen.

Jag blir nyfiken på vad du tänker om
vad det här säger om samhället.

Ta ditt perspektiv,
som språk- och litteraturvetare...

Det här har påverkat vårt språk
och sättet vi pratar om varandra–

–med ord vi inte har använt förut.

Jag är väldigt kritisk till att vi
pratar om folk som narcissister.

Det beror på att vi har presidenter,
både i väst och i öst, som är det.

Men sen läser man: "Ställ inte
de här frågorna till en narcissist."

Det är fel. Det är de frågorna du ska
ställa. Begränsa antalet ja-sägare.

För då har narcissisten ingen chans
att bre ut sig.

Det är väldigt typiskt
för Stockholm just nu, eller Sverige–

–att allas ex är narcissist.

–Det kryllar av narcissister.
–Det är helt urvattnat.

Och det betyder ju: "Jag är helt
oskyldig. Det var narcissisten."

Är det inte bara att folk använder
de orden... De urvattnas helt.

Är det så, Elaine,
att orden är helt urvattnade?

Ja, det är det väl.
Men jag vill gå längre.

Man borde göra en rättspsykiatrisk
undersökning på varenda makthavare.

Det borde vara obligatoriskt
med terapi för att leda ett land.

–Rättspsykiatrisk?
–Ja, man måste kolla diagnoserna.

Två veckor inlåst i Huddinge
är lagom.

Är det inte lite självupptaget–

–att bara utgå från sig själv
och sina egna behov?

Är det självupptaget att gå i terapi?

Håll det bara för dig själv.
Det blir lite som crossfit.

Folk som håller på med crossfit
tjatar om det.

Gå i din terapi, men du behöver inte
trycka ner det i halsen på alla.

Det är jobbigt, för Bianca sa en grej
till mig när vi pratade.

"Du borde gå i terapi
för Christians skull."

Men om jag ska gå i terapi själv
ska jag göra det för min skull.

Det måste väl ändå vara rätt tänkt?
Eller?

Parterapi gör jag för vår skull.

Men om jag ska gå i egen terapi
för att förändras–

–eller bli nån
som han passar ihop med... Nej.

Det behöver inte vara intentionen.
Jag retade mig på gubbsuckar.

En vän sa: "Men vad är hönan
och ägget? Tantgnäller inte du?"

Jag behandlar min man som en
vaktmästare som borde förstå tankar.

Då är det bra att gå i terapi
för hans skull.

Vi ska prata mer om trauma,
som är ett stort tema inom terapi.

Vad är ett trauma
och hur präglar det vårt psyke?

Den kanadensiska läkaren Gabor Maté
är en stjärna på självhjälpshimlen–

–och har gett miljontals följare
en ny syn på trauma.

Du är med oss nu, dr Gabor Maté.
Välkommen.

Tack.

Är ditt stora antal följare–

–på Youtube och andra sociala medier
ett tecken i tiden?

Ja. Jag har skrivit om det här i 27–28 år.

Men plötsligt blev jag en stor stjärna
när världen uppmärksammade mig.

Det beror inte på mig, utan på att andra
inser värdet i att läka från ett trauma.

När du pratar om trauma,
vad menar du då?

Ordet "trauma" kommer från grekiskan
och betyder "sår".

Trauma är alltså en skada.
Det är inte det som drabbar en–

–utan det som händer inuti en
som ett resultat av det man drabbats av.

Ett slag i huvudet är inte ett trauma,
utan en traumatisk händelse.

Traumat utgörs av hjärnskakningen.

Traumat är ett alltså ett sår,
antingen fysiskt eller psykiskt.

Och även psykiska sår
manifesteras fysiskt i kroppen.

Trauman är oläkta sår,
och många bär på såna.

I dagligt tal beskriver vi trauma–

–som krig, olyckor, övergrepp
eller nåt annat mycket...

Nej, nej.

Det är så vi beskriver det–

–men all smärta och all stress
är inte traumatisk.

Två personer kan råka ut för samma sak,
som en stor förlust–

–där den ena blir traumatiserad
men inte den andra. Det beror på.

Vad kan det vara?

Du menar att traumat är en reaktion
på en traumatisk händelse.

Vilka faktorer avgör vår upplevelse–

–hur vi reagerar
och hur traumatiserade vi blir?

Det finns många faktorer,
men två spelar oftast in.

Den ena är hur känslig man är.
Den andra rör den sociala miljön.

Det mest traumatiska för ett barn
är att vara ensam med sina känslor.

Om ett barn upplever smärta, men
kan berätta om det och få bekräftelse–

–blir barnet inte traumatiserat,
som man blir när man är ensam.

Så alltså känslighet och huruvida
vi är ensamma eller får stöd.

Om jag förstår dig rätt–

–så anser du
att alla kan falla offer för ett trauma.

Jag skulle inte använda ordet "offer".

Det antyder att man är hjälplös
och utsatt för nån annan.

Det kan gälla i vissa fall,
som när barn utsätts för övergrepp.

De är offer, men behöver inte förbli det.

Jag har några gäster här i studion–

–och en av dem
är psykiatriprofessorn Christian Rück.

Vad har du för kommentar
till det som Gabor säger?

Min invändning, som vi ska återkomma
till, är att trauma ibland används–

–som en allmän förklaring
till alla slags symptom eller problem.

Då kan det också bli problematiskt.

Håller du med om det, Gabor?

Att ordet ibland kan användas fel
för att förklara allt?

Både ja och nej. Ibland kan nån säga:

"Jag ordnade en picknick
med en massa mat."

"Men så regnade det,
och jag blev traumatiserad."

Nej, du blev bara besviken och ledsen,
inte traumatiserad.

Det är det ena.
Men som läkare kan jag också säga–

–att oavsett om man studerar
autoimmuna sjukdomar, cancer–

–depression, ångest, bulimi
eller nån annan åkomma–

–så ligger det ofta ett trauma bakom,
vilket sjukvården inte vill erkänna.

Inte psykiatrin, skolorna
eller juristerna heller.

Du talar ofta om barn–

–som tidigt överges av sina föräldrar.

Eller som här i Skandinavien–

–när barnen lämnas på förskolan.

I miljontals år, eller i människans fall
i upp emot 200 000 år–

–har vi levt
i stora familjegrupper eller stammar–

–i större samhällsgrupper där barnen
är tillsammans med vuxna hela tiden.

Det är nytt att barnen skiljs från föräldrarna
och inte träffar dem på hela dagen.

Det skulle gå bra om förskolepersonalen
var utbildad i känslomässigt stöd.

Barn behöver inte bara tas omhand
fysiskt, utan få känslomässig anknytning.

Utan anknytningen blir barnen lidande.

Många drabbas av ångest och mobbning
eller blir beroende av internet.

De knyter band till varandra
och tappar anknytningen till de vuxna.

Det går att skicka barnen till förskola–

–om de får känslomässigt stöd där.
Men ofta får de bara fysisk omvårdnad.

–Dr Gabor Maté, tack för att du var med.
–Tack ska ni ha.

Det här handlar till stor del om trauma.

I vår verklighet är det ett stort begrepp.

Det är mycket som kallas för trauma,
och Gabor gör också det.

Tycker du att det är oproblematiskt?

Nu blir det svårt med ordet trauma,
men traumatiska händelser–

–har varit Auschwitz, våldtäkt...
Tydliga hemska events.

Sen 1980 kallar man det för PTSD
som man kan drabbas av efteråt.

Sen har man börjat använda
det begreppet mycket vidare–

–för både småsaker
och andra typer av händelser–

–som "min mamma såg inte mitt
autentiska jag när jag var barn".

Det är en stor vidgning av
vad vi pratar om–

–där nästan allt
kan förklaras av det här–

–och nästan vilka problem som helst
kan anses ha det.

–Har han rätt?
–Jag är inte psykolog.

Men jag blir nyfiken,
för du pratar om krig–

–och sen nån som inte blivit sedd
av sina föräldrar.

Man kan vara i krig
och ha föräldrar som älskar en.

Är det inte hemskt att inte bli sedd?
Det blir väl ett krig inuti?

Det finns ändå händelser
som är i allmänhet mycket farligare.

Att bli utsatt för dödshot–

–eller allvarliga övergrepp
mot ens integritet.

–Det är ändå...
–Ska man verkligen jämföra lidande?

Jag var utsatt för trauma som liten–

–och vissa vänner säger
att de inte kan jämföras med mig.

Men jag ser ju hur dåligt de mår.
Jag bär inte en större offerkofta.

Ja, men om vi inte
jämför lidande alls–

–kan allt lidande förklaras
på samma sätt.

Det beror väl på hur dåligt du mår?
Eller hur vi reagerar?

Om vi säger att när jag cyklar
till Filmhuset för inspelningen–

–blir jag överfallen av ett gäng
som knipsar av mig alla mina fingrar.

Det skulle de flesta se
som en allvarlig traumatisk händelse–

–med hög risk för
hemska psykiatriska följder för mig.

Men om jag hade halkat här utanför
kanske många hade tänkt–

–att det inte automatiskt ger mig
katastrofala psykiska följder.

Jämförelsen haltar. Man kommer
snarare hem till sina föräldrar–

–och de knipsar av
den mänskliga kontakten–

–mot att man blir våldtagen
eller slagen nån gång.

Det är två hemska händelser. Varför
får inte den ena kallas trauma?

–Enligt Gabor Maté kan det vara det.
–Ja, man får kalla det vad som helst.

Jag bestämmer ju inte ännu
om språket i Sverige.

Men det gör du, höll jag på att säga...
Vad tänker du när du hör det här?

Det blir den här nivelleringen,
så jag håller med här. Det är olika.

Jag förstår att du, Elaine,
tänker att det är upplevelsen.

Det är ju riktigt. Om du upplever
att du blir traumatiserad–

–är det väldigt viktigt för dig.

Men du var inne på
att vi projicerar skulden på andra.

Det finns en sån tendens.
Det där med "mamma ser mig inte".

"Mum shaming" är ju en nationalsport–

–och det går att placera allt
i det mamma inte gjorde.

Är det verkligen bra att gräva i allt
och vända på varenda sten?

Om du hade gjort det,
finns det då nåt inom dig–

–som hade kommit fram
och gjort dig mer optimal?

Jag har verkligen vänt
på varenda sten i mitt liv.

–Gömmer sig inget där?
–Jag har inte sopat under mattan.

Men i dag mår jag så bra,
så varför ska jag gå i terapi?

–Bara för att det är nåt man ska.
–Du slipper.

Jag fastnade lite i liknelsen
med cykeln och fingrarna.

Det var en sån otrolig bild.
Det var bara så jävla grovt.

–Kastrationskomplex?
–Det är så många svåra ord också.

Jag har varit väldigt hypokondrisk.
Därför har jag gått i mycket terapi.

Först var det fysiskt. Efter hiv
och galna ko-sjukan var det psykiskt.

Jag var rädd för att bli galen och
för att tro att jag var min syster.

–Wow!
–Mycket intressant!

Då grävde jag i var det kom ifrån.

När jag var fem år
var det en kille som gav mig godis:

"Det där är ett dödspiller.
Du har 15 minuter kvar att leva."

Där kom min första panikattack.

Det kan vara bra att vända på stenar
och få en förklaring på reaktionen.

Kan inte det bli – det här med att vända
på stenar – en del av ens identitet?

Man hittar ett trauma som har präglat en
och bygger en hel identitet av det?

I den här typen av program–

–är det såklart en viss valuta
att ha nåt att berätta om sig själv–

–som får en att verka autentisk
och inte som en tråkig person.

Sociala medier gör det ganska mycket:
skapar en falsk närhet.

Och en expansiv traumakultur
kan bli en del av det.

"Det här är min sociala valuta –
andra människor ser mig mer."

–Man kan se det i vanliga tv-program.
–En autenticitet, att man är "på riktigt".

Vad säger det om vårt samhälle, Ebba?
Att vi pratar på det här sättet?

På min tid fanns det neurotiker
och sen fanns det hysterikor.

Att vara neurotiker var bättre än att
vara hysterika. Det var så enkelt!

Och verkligen besvärligt är att bli
fackad. Att hamna i ett fack, alltså.

–Jaha!
–Jag trodde vi blev lite ungdomliga.

Man vill ju inte bli fuckad!

Här kommer Jockiboi
och hans mamma var dum.

Och här kommer den. Det är ju
en väldig... Vi är ju så komplexa.

Vi är så mycket mer. Jag tycker inte
man ska säga att nån ÄR narcissist.

Man kan ha narcissistiska drag.

Vissa menar
att lyckan hittar man utanför sig själv.

Lyckan hittar man när man finner mening
i nåt annat än att gräva i sig själv.

–Jag håller med. Det finns både och.
–Vad tycker du?

Får jag facit då?

Lycka skulle jag försöka undvika
som mål.

Jag tycker att man ska vara nöjd
om man inte är olycklig.

Att sätta upp ett perfekt mål–

–att vi kan leva ett liv som är
optimalt... Nej, jag är emot lycka.

Emot lycka... Okej.
– 1–10, var är du på lyckoskalan?

Oj. Jag skulle säga...
Det låter ju hemskt, men 10.

Jag är jättelycklig.

Jag lever ett lyckligt liv.

Vi har det inte så i Norge
just den här veckan, men...

Vi har bett Norstat fråga tusen svenskar,
ett statistiskt representativt urval–

–om de har gått i terapi. Kolla här.

Knappt en av tre svenskar
har gått i samtalsterapi.

I vilket parti tror ni att det är vanligast
att gå i samtalsterapi?

Folkpartiet. De behöver det.

Det var inte det jag frågade om.
I vilket parti är det vanligast?

–Centerpartiet?
–Nej, sossarna, tror jag.

Väldigt tydligt. Titta på det här.

Vänsterpartisterna drar upp snittet.

Det är dubbelt så många
som i de andra större partierna.

Funkar samtalsterapi? Se här.

Man har olika uppfattning beroende på
om man själv har gått i terapi.

Ja, säger åtta av tio som har provat.
Nej, säger hälften som inte har provat.

Har man inte gått
kan man inte uttala sig.

Vi gav dem chansen ändå.

Men okej. Helt ärligt:

Har du nån gång tänkt att psykisk ohälsa
också används som en ursäkt?

Titta här.

Över 60 procent misstänker det.
Är det orättvist?

–Jag använder det som en ursäkt ibland.
–Du har adhd?

Ja. Jag zoomar lätt ut.

Jag får verkligen koncentrera mig när
ni pratar om djupa, allvarliga saker.

–Hände det när Gabor Maté...?
–Du är tillbaka i skolbänken?

Ja, absolut.

Jobbiga känslor är en del av livet.

Men hur jobbigt är livet för svenskarna?
Titta här.

Vi frågade vilka av följande känslor
man har känt det senaste året.

66 procent har känt sig sorgsna,
31 procent deprimerade–

–46 procent har känt ångest
och 16 procent har känt panikångest.

Jag reagerar
på 16 procent panikattacker.

Det är nog en tiondel av dem
som har haft panikattacker.

–Det är så många som... "Panikattack!"
–Man övertolkar?

Har man haft en riktig panikattack,
då ligger man inne med EKG.

Det överanvänds,
så att jag blir förbannad.

Bara man är lite stressad....
Då blir jag så: "Ta dig i kragen!"

Fast man kan ha panikångest utan att
behöva åka in. Man hyperventilerar...

Har du haft det? Hur då?

Nämen jag fick det ibland,
vid flera tillfällen.

–Man hyperventilerar och...
–Som scenskräck?

Nej, jag mådde piss. Jag hade alla
de där diagnoserna. Eller känslorna.

Då mådde jag inte bra. Så jag är glad
att jag sitter här och säger "10".

Faktiskt.

Till sist så frågade vi vilken känd svensk
de helst hade haft som samtalsterapeut.

Vad tror ni att folk svarar?
Om ni får välja.

–Mark Levengood.
–Edward Blom.

Ska vi titta på svaret? Kolla här.

Leif G.W. Persson.

Mark är med.
Men det är bara män. Vad säger det?

Vem fan vill gå
till Micke Persbrandt?

Men mellan Persson och Persbrandt –
vem är det som är inklämd där?

–Jo, Pernilla Wahlgren!
–Va?

–Finns jag med?
–Ja, du finns med! Du är pytteliten.

Så mår ni dåligt, kom till mig sen.

Det får vara korta samtal,
så du kan fokusera.

Bra samtalsterapeut...

I Tornedalen är det långt mellan folk
och ännu längre mellan psykologerna.

Men lanthandlaren tar sig tid
till lite samtalsterapi i vintermörkret.

Vi befinner oss i Kitkiöjärvi.

Tre mil från finska gränsen.

Man blir glad när man träffar folk.

Man pratar om dagarna
och hur man mår.

–Hur många apelsiner vill Krister ha?
–Ta en rågkaka.

Ska den kallrökta vara skivad eller i bit?

Det är fredag. Senare i dag
ska vi köra varor till utbyarna.

Vi tar med oss butiken
och kör iväg med varor.

Det är -34 grader ute.

För kunderna betyder det här
mer än en vanlig matleverans.

Ibland har de varit ensamma en vecka.
Speciellt nu när det är riktigt kallt.

Man är som en psykolog.

Har de mist en anhörig, får man
ta sig tid att sitta ner och prata.

Är det släktforskning?

Alla är släkt med varann.

Det är veckans höjdpunkt.
De säger: "Äntligen fredag igen!"

Var fan har ni varit hela kvällen?

Vi kokar kaffe nu när det är så kallt.

–Jag har inget annat att göra.
–Du bakar och städar.

–Har inte Sandra godis åt dig?
–Jag glömde.

Socker, annars smakar det inget.

De har sällskap en stund
och känner sig sedda.

–Kiitos paljon.
–Tack själva.

Vi ska vidare i programmet. Elaine ska
också vidare. – Tack, Elaine Eksvärd!

Vår nästa gäst var en älskad
friidrottsstjärna med OS- och VM-guld–

–innan hon 2001 åkte fast för dopning.

Skilsmässa, cancer
och en svår depression följde–

–och 20 år på flykt
från den svenska offentligheten.

I dag är hon tillbaka i Sverige för att ge
både livet och idrotten en ny chans.

Välkommen, Ludmila Engquist.

Tack!

Jag tänkte på dig
när vi satt här och pratade.

–Du växte upp i Sovjet.
–Ja.

–Var det mycket fokus på mående då?
–Absolut inte.

Jag hade aldrig hört ordet "psykolog"
eller "psykoterapeut".

Man skulle bita ihop och gå vidare.

Men en sak som var väldigt vanlig
i gamla Sovjetunionen–

–var att om man mådde dåligt,
då gick man till grannen.

Man ringde på, oavsett tid–

–och sa att man behövde hjälp.
"Jag behöver prata."

–Hade du en sån granne?
–Inte jag, men mina föräldrar.

Då satt man, en del med alkohol
– vodka – eller med te...

Det fanns inte kaffe då, utan te
med massor av honung och sylt–

–och så satt man och drack och drack
och pratade och pratade.

Det vet jag hjälpte många.
Det är grannsamverkan.

Underbart.

Du började ju väldigt tidigt med tävling,
och då menar jag tävling på riktigt.

Inte som här, där man börjar med lek.
Det var på liv och död från dag ett.

I Norge säger man ju
"olympiska lekarna".

Ja, exakt. Så är det hos oss.

Nej, det är sant.
Jag kommer ihåg det från dagis.

Vi tävlade i allt.

Om man hoppade hopprep, som jag
gjorde, då räknade alla barnen.

Man räknade på riktigt,
vem som vinner.

Den som vann fick en present.
De andra fick inte det.

Men ingen var ledsen. Man tyckte det
var rättvist att den som vann fick.

Jag kommer ihåg
mitt första träningsläger.

Jag tror att det var 300 barn
som åkte på träningsläger.

Vi tävlade och de tittade på
hur duktiga barnen var–

–på att klättra, springa...

Och jag vann alla grenar. Den som
vann en gren, fick ett kilo godis.

Så jag satt med påsar så,
och 300 barn tittade på mig.

Och alla var hungriga.

Hur löste du det?

Jag delade godiset
med dem som jag bodde med.

De andra var hungriga.

Att växa upp i den sortens system
där man belönar vinnare så tydligt–

–hur har det format din personlighet?

Jag tror att jag fortfarande är
en vinnarskalle, oavsett vad.

Det ändras inte, tror jag.

Jag hamnade i Sverige och här
är det tvärtom, att barn ska leka.

Barn ska inte belönas
för att de vinner.

Men jag tycker också
att det är överdrivet.

–På vilket sätt?
–Att man måste lära barn...

Alltså instinkten, att göra resultat.

Att lyckas, att prestera.

Så är det ju i det vanliga livet,
när vi går ut på arbetsmarknaden sen.

Det viktigaste är inte att delta,
utan att vinna?

För mig var det så.

I Sverige får man inte säga till nån
att de inte presterat bra–

–inte ens i vuxen ålder.

Jag pratade förra veckan
på en tränings... På Bosön.

Det är Olympiska kommitténs
sportcenter.

En kille presterade inte, tyckte jag.
Han kom till mig... Han är 20 år.

"Hur gick det på tävlingen?"
– "Jo, det var så där."

"Vad fick du för resultat?"

Han berättade och jag sa:
"Det var fruktansvärt dåligt!"

Det var ju katastrof.
Det hade han aldrig hört!

–Ingen hade sagt det förr?
–Ingen hade sagt att det var katastrof.

Så mycket tid som han la ner,
så mycket pengar han spenderade–

–så mycket hjälp som han fick
och inte presterade.

Han blev helt ställd.
Han tittade på mig.

Jag frågade mina vänner
om det var okej att säga så?

De sa: "Nej, nej!
Ingen i Sverige säger så där. Ingen!"

Men jag tror att han tänkte.

Han ställde upp i samma gren veckan
efter för att förbättra resultatet.

För att nån hade sagt åt honom:
"Skärp dig."

Jag tror att vi måste ha in Ludmila
i herrlandslaget i fotboll.

Här har vi tränaren. Här har vi tränaren.

Det är den här vinnarskallen
som senare blir ditt största problem.

För det är väl förväntningen om
att du ska vinna–

–som gör att du börjar dopa dig?
Och sen åker du fast för dopning.

Ja, det stämmer.

Det var rädslan för att förlora,
för att straffas–

–rädslan för mig själv, att inte
vinna. För jag vann hela tiden.

Självklart har du en poäng.

Vi har pratat om trauma.
Att åka fast för dopning...

–Ett enormt trauma.
–Det var det för dig?

–Det är fortfarande ett trauma.
–Kan du försöka beskriva det?

Det är ett så stort trauma
att jag inte kan tänka på det.

Jag tänker inte. Aldrig.

Så fort de tankarna kommer,
även nu efter så många år–

–så stänger jag av. För jag vet att
upplevelsen är fruktansvärt smärtsam.

–Är det en fysisk känsla du känner?
–Ja, den är fysisk.

Både fysisk och psykisk.

Fysisk för att jag har levt med den
så länge att jag blev sjuk fysiskt.

Jag fick massor av problem
med min hälsa–

–på grund av att jag mådde, och mår,
så dåligt.

–Av skammen?
–Ja.

Vi pratade mycket om terapi
innan du kom.

Det finns människor som är med om
hemska saker som sätter djupa spår–

–men som kan hitta försoning med
sig själva och världen i behandling.

Världen kan bli hel igen.

–Jag har försökt i olika faser.
–Vad har du försökt med?

Jag har varit
hos psykoterapeuter, psykologer–

–i olika stadier och olika åldrar.

Men jag tror
att det beror på min uppväxt.

Det var inte praktiserat i Ryssland,
den typen av behandling.

Så jag kom dit
med en negativ inställning.

–Jag satt där och tänkte: "Okej..."
–Som en sköld, liksom.

Tycker du inte att det är jobbigt
att sitta här och prata om det igen?

Om jag ställer upp i programmet,
så måste jag.

Det känns som att problemet
hela tiden har varit...

Rätta mig om jag har fel, men
att du har haft svårt att förlåta dig själv–

–även om många andra har förlåtit dig.

–Och jag tror aldrig att jag förlåter mig.
–Hur mörkt har det blivit?

Så pass mörkt–

–att det inte fanns
nån glädje i livet.

Att finnas i livet.

Det är en skam också, att bara...
Och egoistiskt.

Det är väldigt egoistiskt
mot familj och vänner.

Jag vet att massor av folk vill
att jag ska leva och vara lycklig.

Då är det egoistiskt
att bara försvinna.

Men det fanns länge... Det gick inte.

Jag kan inte vakna varje dag
och bara gå och klara av dagen.

Det går bara inte.

Jag var så pass nere flera gånger.

Men Ludmila,
om terapi inte har fungerat–

–du har gått med de här känslorna...

Men du bestämmer dig ändå för att
flytta tillbaka till Sverige från Spanien.

Jag måste fatta ett drastiskt beslut
för att få bort alla tankar.

Där gick jag i terapi och det bästa
en terapeut sa till mig var...

Han bad mig berätta vad som hänt.

"Min man har lämnat mig för en annan,
vi levde tillsammans i 35 år."

"Han var min tränare, allt.
Nu vet jag inte hur jag ska leva."

Han bara...
Han var en väldigt kort man.

Han stod så här: "Vill du ha
en man som har en annan?" – "Nej."

"Vad är det för fel på Tinder?"

"Vad är det för fel på Tinder?"

–Det var bara helt annorlunda.
–Det var en annorlunda terapeut.

–Då fick du ju hjälp av en terapeut.
–Jag skrattade jättemycket.

Hos andra terapeuter
grät jag hela tiden.

Men med honom skrattade jag
tills jag kom hem.

–Det var ju bra.
–Han hjälpte mig på det sättet.

Och så hjälper jag en flicka –
en fantastisk tjej, Matilda.

–Du kom till Sverige och blev tränare.
–Jag började i Spanien redan.

Hon kom först ner till Spanien och du
tränade henne, Matilda Halfwordson.

Jag frågade Matilda om hon kunde
öppna ett Tinderkonto till mig.

Så du tränar henne
mot att hon fixar dejtingappen åt dig?

Det finns andra dejtingappar också.

Matilda finns i ditt liv fortfarande.
Du tränar Matilda.

Hon är fruktansvärt viktig
i mitt liv.

–Du hjälper Matilda, men på nåt sätt...
–Nej, Matilda hjälper mig.

–På vilket sätt?
–Jag mår bra.

Jag mår bra när jag hjälper henne.

Som sagt, hela familjen hjälper mig.
Alla är engagerade i mitt mående.

–Matildas familj?
–Ja.

Många säger att Ludmila hjälper henne
med träningen och att bli bättre.

Men sanningen är
att det är de som hjälper mig.

Stunderna när jag är med Matilda
och hennes familj, så är jag lycklig.

Alltså... Ja.

De kallar dig inte tränaren,
de kallar dig mormor.

–Extramormor.
–Ludmila, du är då tillbaka i idrotten.

–Nu som tränare.
–Bara för henne.

Hur är det efter 20 år?

Svensk idrott har ju förändrats på 20 år.

Nej, jag tycker inte så mycket
har förändrats.

Jag tror den stampar på samma ställe.

–Det är för mjäkigt?
–Ja.

–Är det för mycket daltande?
–Ja.

Och alldeles för lite stöd.
Och för lite pengar.

Det har kanske blivit sämre.

När jag var aktiv
fanns det mer hjälp för idrotten.

Idrott är så fruktansvärt viktigt
i samhället.

För disciplin.
Disciplin, träning, hälsa. Allt.

Men det har blivit en rikemanssport.

Att hitta en ny idrottstalang
som du kan fokusera på...

–Det är därför jag sitter och skrattar.
–Underbart. Tusen tack, Ludmila.

Tack till Pernilla, Christian, Nisse
och Ebba. Vi är tillbaka om en vecka.

Översättning:
M. Bach, E. Larsen, E. Enström
Svensk Medietext för SVT