Original subtitles

Okej, Sara. Först vill jag bara säga hur glad jag är att vi gör det här.

Jag tänkte att vi först ska prata om din uppväxt.

Hur skulle du vilja beskriva din barndom?

Eh, min uppväxt... Jag vet inte vad jag ska säga.

Sara?

Sara! Fuck! Helvete.

Sara? Sara!

Sara, vakna!

Mamma trodde hela tiden att pappa var otrogen.

-Vet du om han var det? -Det var han säkert.

Sara?

En gång blev mamma helt... Hon blev galen.

Hon tog med sig vår hund Douglas, du vet.

-0,2 mg Lanexat givet. -0,2 mg Lanexat, tack.

Hon tog med sig honom till skogen.

-Och så sköt hon honom. -Va?

Vadå, är det sant?

-Hej, Jens. -Väckte jag dig?

Nej, jag är vaken.

Jag ringer bara för att berätta att vi har hittat Sara.

Var är hon nu, då?

-De säger ingenting. -Men de jobbar väl så fort de kan.

Jag går och ringer mamma igen.

Det är mitt i natten. Hon har väl stängt av telefonen.

-Då får jag väl åka ut till henne. -Vad ska hon göra?

Vadå vad ska hon göra? Hon borde väl få veta, eller?

Bara sätt dig ner nu.

-Ring mig om du hör nåt. -Men...

Mamma!

Mamma!

-Hej. -Vad är det frågan om?

Jo...

Sara är på sjukhus. Hon har tagit en överdos.

Jag har försökt ringa, men din telefon är avstängd.

-Vad säger läkarna? -Inget. Vi får inte veta nånting.

Jag ska sätta på min telefon, så att du kan nå mig om det händer nåt mer.

Men mamma, ska du inte följa med?

-Vart då? -Till sjukhuset.

Sara har gjort det här mot sig själv. Ingen har tvingat henne.

Precis som ingen tvingade dig att ta henne med på minnesstunden.

Jag menar att alla är ansvariga för sina handlingar, både du och Sara.

Kör försiktigt. Det är mycket vilt.

-Vi bör gå till polisen med bilderna. -Vi vill inte blanda in dem.

Kvinnan kanske vet vad som hände. Det kan ju rentvå farmor.

Vad ska vi säga, att vi har gjort inbrott i Mariannes kassaskåp?

-Nej, men nåt måste vi kunna säga. -Nej, exakt.

-Jag pallar inte att ta nån risk. -Jag fattar bara inte vad detta är.

Vad är det för jävla bilder? Var farfar otrogen?

Jag vill ju veta vad som har hänt.

Jag orkar inte göra en grej av det, speciellt inte efter det med dockan.

Släpp det.

-Ringde du Kerstin också? -Mitt i natten?

Nej, tack. Jag föredrar att leva till min nästa födelsedag.

Det är fan vad det går trögt.

Jag har börjat gå igenom utkastet till Saras självbiografi.

-Hur fick du tag i det? -Susanne gav det till mig.

Jaså? Jag trodde inte att hon ville släppa iväg det. Det är bra jobbat.

Hur som helst så påstår Sara i det att Marianne sköt Thorbjörns hund.

-Vad fan säger du? Sköt hon en hund? -Mm, en tid innan han försvann.

-Var den sjuk, eller? -Nej, inte enligt Sara.

Hon säger att Marianne sköt hunden-

-för att straffa Thorbjörn för att han hade varit otrogen.

-Hur fan kan man skjuta en hund? -Det är i alla fall preskriberat nu.

Det borde vara livstid på sånt.

-Var det ni som skulle träffa Sara? -Ja.

-Följ med mig. -Hur är det med henne?

Hej.

Vi skulle behöva prata med Sara. Du kan vänta utanför så länge.

Hon mår inte så bra. Kan ni inte komma tillbaka en annan gång?

Enligt läkaren går det bra att vi bara ställer några frågor.

-Sara? -Mm.

Du hittades ju hos Susanne. Hur länge hade du varit där?

Jag vet inte...

Minns du hur du fick tag i drogerna?

Anledningen till att vi sökt dig är-

-att det har hittats en påse med pengar i det gamla ödehuset.

Vet du nåt om det?

Så här är det, Sara.

Dina fingeravtryck finns på några av sedlarna.

Hur förklarar du att de finns där?

-Jonathan... -Vad sa du?

Jonathan? Det var Jonathans pengar?

-Var fick han tag i så mycket pengar? -Jag vet inte...

Du vet inte?

Sara?

Nej.

Nästa.

Vad fan?

Vad gör du? Har läkarna sagt att du får gå?

Sara!

Jag måste härifrån.

Vi pratar med personalen och ser vad de säger.

Nej, ingen ska prata med personalen! Jag håller på att bli galen.

Du, Sara... Du är inte kvar här en sekund längre än du behöver.

Du kan inte bara försvinna iväg igen.

Kom, så sätter vi oss.

Jag har varit på behandlingshemmet.

De har sagt att det är okej att du kommer tillbaka.

Det kommer att bli bra. Okej?

Varför fick jag inte bara dö? Det hade varit bättre för alla.

Lägg av med det där snacket.

Mamma hade blivit glad. Hon hatar mig.

-Nej, det gör hon inte. -Jo, det gör hon.

-Du, vem var kvinnan du var hos? -Susanne.

-Vem Susanne? -Susanne Rydén.

-Hon är författare. -Vadå författare?

Vi skriver en bok ihop. Jag får pengar för det.

Vadå skriver en bok ihop? Om vadå?

-Om pappa och vår uppväxt. -Om pappa?

-Är du inte klok i huvudet, eller? -Jag får pengar för det.

Du kan fan inte prata med en främling om vår familj! Det fattar du väl?

Vem vet vad hon är ute efter?

Hon kan måla upp vilken bild som helst av oss och mamma.

Kan vi prata om det här en annan gång, eller?

-Hej. -Hej!

-Vi skulle vilja prata med Marianne. -Hon gör sig i ordning.

-Kan vi prata med dig så länge? -Om vad?

Thorbjörn älskade Douglas. Hunden var allt för honom.

-Var det nåt fel på den? -Nej.

-Hur kan du vara så säker på det? -Då hade jag gett den mediciner.

-Hunden var frisk. -Och ändå sköt Marianne den?

Det är deras privatliv. Jag lägger mig inte i sånt.

I dokumentären säger ni ju att de var så lyckliga, Thorbjörn och Marianne.

Dokumentären...

Det var ju hon som betalade för den.

Vadå, Marianne betalade för dokumentären?

Tror ni att de säger sanningen, då?

Och vad är det för sanning?

Hunden var döende. Jag befriade den från fortsatt lidande.

Alla vi har pratat med har sagt att det inte var nåt fel på hunden.

Om den var frisk, varför var den då hos veterinären hela tiden?

Vet ni vad ett sånt besök kostar? Det är ett slöseri med pengar.

Och där sprang de, vecka ut och vecka in.

Och du sköt inte hunden av nån annan anledning?

-Tycker du att det här är roligt? -Roligt? Det är komiskt.

Vi sysslar faktiskt med jakt här.

Vi skjuter fasaner, rådjur och vildsvin dagarna i ända.

Men så fort man pratar om en hund, då är det konstigt.

Jonathan Nilsson blev också skjuten, här i närheten.

Jag sköt hunden för att den var sjuk.

-Det där andra vet jag inget om. -Nej, du säger det.

Hej! Välkommen.

Men vad f...

Den här kvinnan, känner du henne? Har hon nån relation till er familj?

Nej, jag vet inte vem det är.

Jag tänkte att det kunde ha nåt med farfars försvinnande att göra.

Kan du mejla bilderna till den här adressen?

Originalet till bilderna, var finns de nånstans?

Om jag säger det, måste ni berätta det vidare?

Vi säger inget i onödan, men utöver det kan jag inte lova nåt.

-Kassaskåpet. -Okej.

-Vilket kassaskåp? -Farmors.

Eva Forsberg, veterinär med egen praktik här i Malmö.

Jag har faktiskt varit hos henne med Brie.

Hon är skild sen tjugo år med två vuxna barn.

Inget i straffregistret, inga skulder hos Kronofogden-

-och hon bor växelvis i Sverige och Thailand.

-Thailand? -Mm, hon äger en lägenhet där.

Men det var ju det jag sa - att Thorbjörn försvunnit frivilligt.

Nu vet vi det. Han sitter i Thailand med den här Eva Forsberg.

Hon är incheckad på ett flyg till Bangkok-

-som lämnade Kastrup för två timmar sen.

Jag försöker ordna ett förhör över Zoom så fort hon har landat.

Se om du kan få veta när hon köpte lägenheten, om det är tio år sen.

Vi måste kolla upp dokumentärfilmaren Liz.

Enligt Fernanda betalade ju Marianne för dokumentären.

Thorbjörn är i Thailand. Det är det Nina ska lägga tid på.

-Hej! Jag skulle... -Ursäkta.

-Civilister får inte vara här inne. -Det är en kollega från Stockholm.

-Hej! -Hej.

Det här är Kalla Fall Syd - Kerstin, Jens och Nina.

-Hej, Kalla Fall Syd. -Hej.

Vad gör du här?

Dina kollegor har plockat in en kille som är inblandad i mina skjutningar.

Jaha. Åker du i kväll eller har du tid att ses?

Jag åker i morgon. Messa när du är klar.

-Jaha. Är det han, eller? -Vem?

-Killen du har träffat. -Nej, det är inte han.

-Vadå, har du träffat en kille? -Nej, det har jag inte.

-Är det slut, eller? -Jag visste ju inte att du dejtade.

-Du hade kunnat ta med honom. -Men jag vill inte prata om det här.

En extra tallrik är aldrig några problem.

Jag tycker att det är kul att du har träffat nån.

Kan vi prata...? Nu pratar vi om Thorbjörn.

Och sen om Susanne. Hur gör vi med henne?

-Hej. -Hej.

Vi har aldrig träffats, men du vet vem jag är.

Ja. Vad kan jag göra för dig, Adrian?

Slänga allt material du har på Sara. Det blir ingen bok.

Det bestämmer faktiskt inte du. Hallå!

Ursäkta! Hallå, vad håller du på med? Vad gör du?

Skämtar du med mig? Hallå, vad håller du på med?

Sluta! Jag ringer polisen!

Gör du det! Ring polisen och förklara var hon har fått drogerna ifrån!

-Jag vet inte vad du pratar om. -Tror du att jag är dum i huvudet?

Det finns bara en anledning till att min syster pratar med en sån som du.

Jag har faktiskt inte gjort nåt.

Du förstör allt material. Hör du det? Alla inspelningar och dokument.

Sen ska du lämna min syster ifred. Hör du det?

Om jag hör ditt namn en gång till, så kommer det att sluta illa för dig.

-Ha så kul på dejten! -Det är inte en dejt.

Adam är en kollega från Stockholmspolisen.

Just det, du skulle ju på dejt. Ett grattis kanske är på sin plats.

-Grattis! Jag gillar Stockholm. -Jag också. Det är toppen.

Du, jag är precis på väg. Jag är där om tjugo minuter.

Nämen, snälla. Vad är det som har hänt?

Nämen Helena, lugna ner dig. Jag hör inte vad du säger.

Ja, jag kommer nu.

Gud, det lät allvarligt.

Tar du en sked till labnen också?

-Till vadå? -Yoghurtröran.

Har du blivit expert på orientaliska rätter, eller?

Sluta. Jag råkar veta att den här heter labne.

Den röda som du inte ville beställa heter muhammara.

-De andra pirogerna heter... -Vänta, vad skulle jag hämta?

-Vad var det jag höll på med? -Sked.

Ja, sked och vatten. Så, till labne.

Du, jag pratade med åklagaren...

-Kerstin, jag... -Vad fan är det du håller på med?

Vad i helvete är det du håller på med? Va?

Han är gift - med min dotter. De har barn ihop!

Men jag hade ingen aning om det här, Kerstin. Kan vi ta det här i morgon?

Helena är helt förstörd. Fattar du? Hon är helt jävla otröstlig.

Ja, men jag har ingen aning om vad Niklas har sagt till Helena.

Han behövde inte berätta nånting. Hon såg de där äckliga jävla sms:en.

Jag bjöd hem dig till min familj.

Och där satt ni, du och Niklas, och skrattade åt oss andra.

-Kerstin... -Fy fan!

-Vad fan var det där? -Eh, kan vi gå ut?

Jag visste inte att det var Kerstins svärson.

När jag fattade, gjorde jag slut.

Och om det inte varit hennes svärson?

-Det går ju inte att tänka så. -Det är klart att det gör.

Hade du tänkt fortsätta träffa honom innan du fick veta att han var gift?

Alltså...

Så här, jag har ju bagage eller...

Det var så skönt med nån som inte är en del av allt det där-

-som inte träffat Christian och vet vem Van Voorst är.

Jag fattar.

Och så visade det sig att han också hade en del bagage.

-Alla i vår ålder har bagage. -Jo, jag vet det, men...

Vadå "jag vet"?

Du sa ju precis att du blev förvånad över att han hade bagage.

Så vet du ju inte alls.

Intellektuellt visste jag ju det, men känslomässigt är en annan grej.

Om du tror att du ska hitta nån utan bagage-

-kommer du att leva ensam resten av livet.

Äh, vi går upp.

Mitt tåg går så tidigt i morgon. Jag borde ta mig till hotellet.

-Men vi har ju mat. -Vi tar det en annan dag.

Ja, vi...

-Vi ses på rättegången, då. -Ja, men det gör vi.

Det gör vi.

-Ta hand om dig. -Du också.

-Är du helt säker på att du stannar? -Mm.

-Hej. -Hej.

Vad sa Jonathan Nilssons mamma?

Hon hade ingen aning om varifrån han fått så mycket pengar.

-God morgon. -God morgon.

Vi får pausa det spåret tills vidare.

Hur hade du det i går?

-Vad var det där? -Inget som har med jobbet att göra.

Jag har kollat upp den här dokumentärfilmaren Liz.

Hon flyttade hit från Stockholm när hon gick i gymnasiet-

-och började i samma klass som Adrian.

Va? Jag borde ha kollat upp henne från första början.

Du hade ingen anledning att misstänka henne.

Jag åker och pratar med henne.

Jag har bokat ett Zoom-möte med veterinären om två timmar.

-Jag är tillbaka innan dess. -Okej.

-Du ska inte ta Kerstin med dig? -Nej.

Det är bäst att jag tar det själv. Det blir enklast så.

Du nämner aldrig i dokumentären att du bodde ute vid Jacobsholm.

Det är relevant information om man gör en dokumentär.

Mina föräldrar umgicks inte i samma kretsar som familjen Jacobsson.

-Du gick i samma klass som Adrian. -Ja.

-Hur var er relation? -Det var en helt vanlig relation.

Jag vet att Marianne finansierade delar av dokumentären.

Du, jag finansierar mina filmer själv.

När de är klara, säljer jag visnings- rättigheterna till olika kanaler.

-Tog hon eller du initiativet? -Marianne.

-Och varför frågade hon just dig? -Ja, du.

Hon kanske tänkte att jag var nyfiken på fallet, eftersom jag bott där ute.

Borde inte tittarna fått veta det?

Marianne hade inget att säga till om om vad som hamnade i rutan.

Pengar brukar inte funka så.

För mig funkar det så. Var det nåt mer?

Nej.

-Hej, hej. -Hej. Polisen var precis här.

-De vet. -Ja, ja.

Det är tråkigt, men vi visste att det kunde ske.

Det här är inget jävla skämt. Jag har satt hela karriären på spel.

Spela inte martyr nu.

Du har fått tillgång till material som andra bara kan drömma om.

Jag fick inte använda allt hur jag ville. Du bestämde ju allt!

-Du visste överenskommelsen. -Marianne.

Det är lite sent att ångra sig nu.

Vi träffades på kliniken. Han kom dit med sin hund Douglas.

Berättade han från första början att han var gift?

-Det var ingen bra relation. -Nähä. Kan du utveckla?

Ni vet väl vad som hände? Hon sköt Douglas.

Vi har den informationen, men tyvärr är det preskriberat.

Douglas var frisk som en nötkärna.

Hon satte ett gevär mellan ögonen på honom och tryckte av.

Vilken psykopat gör så?

Pratade du och Thorbjörn om att flytta till Thailand?

-Ja. -Och nu är du i Thailand ändå?

Eh, jag ville göra det för oss båda, även om jag gjorde det själv.

Och nu är du fortfarande själv?

Inte längre. Jag har en ny man i mitt liv.

Kan det vara så att han är där, så att vi får prata med honom?

-Nej, han är inte här just nu. -Det var ju väldigt lämpligt.

Har han nåt namn?

De kan ha planerat det och övertalat nån att spela "den nya pojkvännen".

Nej, vi måste lysa Thorbjörn internationellt.

Jag ordnar med en Interpolefterlysning.

Under tiden vill jag att ni två åker och pratar med Marianne igen.

Försök ta reda på hur mycket hon visste om otroheten.

Men undvik att visa bilderna av veterinären.

Jag lovade Josephine att hålla på dem ett tag till.

Du, eh...

Jag är inte bekväm med att arbeta med en kollega som inte går att lita på.

Va?

-Iris har ljugit mig rakt i ansiktet. -Nej, jag har inte ljugit.

-Vad handlar det här om? -Det är inget som rör arbetet.

-Kerstin? -Som jag sa...

Jag vägrar att arbeta med en kollega som ljuger.

Om ingen vill berätta vad det här handlar om, så kan jag inte göra nåt.

Så länge ni är kvar här båda två, åker ni ut tillsammans. Punkt slut.

Vi har pratat med veterinären nu. Eva Forsberg.

-Jaha. Är det så hon heter? -Du vet vad hon heter.

Thorbjörn begick ett misstag och jag förlät honom.

Det var smärtsamt, men vi vände blad.

Har du tänkt tanken att Thorbjörn kan ha försvunnit frivilligt?

Vad menar du?

Sist vi pratade sa ju du att Thorbjörns hund var sjuk.

Vad menar du? Tror ni att Thorbjörn lever?

-Att han gömmer sig? -Nej, det är bara en teori.

Vi har i nuläget inga bevis för att han skulle vara vid liv.

Vi har efterlyst din man internationellt.

Vi har anledning att tro att han befinner sig utomlands.

Du kan inte säga att Thorbjörn lever! Vi har inga belägg för det.

Tala inte om vad jag får och inte får göra. Du är inte min chef längre.

Om du är arg på mig, så var det. Sabotera inte utredningen.

Jag saboterar ingen utredning. Thorbjörn Jacobsson är efterlyst.

Hur tror du familjen skulle reagera om de fick veta det på omvägar?

-Ja, men jag höll ju på... -Men allt handlar inte om dig!

Hur jävla konstigt det än låter.

Jävla kärring...

Det här blir ju toppen.

Nu kan du vila ut och ladda batterierna, så blir allt bra igen.

-Jag tror inte att jag klarar det. -Det är klart att du gör.

-David, kan du hjälpa till? -Vad fint du har det.

Anna-Klara. Jag tar det sen.

Okej, ring om det är nåt.

För i helvete...

Det är mamma.

Hej, mamma. Vad är det?

Va?

Mamma!

Mamma!

-Mamma, vad är det som har hänt? -Pappa lever.

-Jag förstår inte. Vem har sagt det? -Polisen.

-Vadå? Det låter helt sjukt ju. -Vänta...

Exakt vad sa de?

De har efterlyst honom internationellt.

De tror att han kan vara utomlands.

Men hör ni inte vad jag säger?

Pappa är inte död. Han lever!

Det är ju fantastiskt, mamma.

Det är fantastiskt.

-Borde vi berätta för Sara? -Absolut inte.

Vi kan inte dra in henne i det här. Hon är inte på en bra plats mentalt.

Det kanske är bra att förbereda henne ifall mamma skulle säga nåt.

-Mamma kommer inte kontakta Sara. -Okej.

Men vad ska vi göra, då?

Adrian?

-Vad sitter du där för? -Vi måste prata.

Jag har haft en jättejobbig dag. Jag orkar inte tjafsa.

Jag vill skiljas.

Vill du ha ett glas?

Jag tänkte att vi skulle öppna den här Barolon.

-Hörde du vad jag sa? -Ja, jag hörde.

Jaha. Och du har inget som du vill säga om det?

-Din tajming kunde vara bättre. -Min tajming? Alltså...

Jag har för fan väntat på det i tio år.

Ända sen din pappa dog har jag väntat på-

-att du ska sluta låta din mamma kontrollera våra liv.

Snälla, kan du bara prata med mig?

-Adrian? -Du ska inte ha ett glas?

-Pappa! Vad gör du? -Oj! Herregud.

Jag hämtar nåt att torka med.

-Var var du nånstans? -Ute hos mamma.

Hon tror att pappa lever.

Först allt med Sara och nu mamma...

Adrian, vad håller han på med? Och restaurangen...

-Vi kommer att förlora allting. -Då börjar vi om bara.

Utan restaurangen?

Utan att du ska jobba kväll varje dag året runt? Ja, vi klarar oss nog.

Jag känner mig så jävla misslyckad. Jag förstör för alla, dig och barnen.

Titta på mig.

Vi vill bara ha dig här, jag och flickorna.

Vi vill bara ha dig här, hela dig.

Sara, ta det nu. Såja, bra! Du var jätteduktig.

Duktigt, duktigt.

Ja, duktigt. Jamen, det var bra.

-Vad har jag kvar? -Det kan röra sig om veckor.

-Okej. Vi får säga så. -Ja.

-Tack för att du ringde. -Det var så lite.

-Ta hand om dig. -Hej.

Kan du inte berätta lite om Adrian? Hur är han?

Han är så jävla fin. Han ställer alltid upp för mig.

Han är lojal.

-Okej. Och hur är David? -Jag vet inte, han...

Jag vet inte vad jag ska säga. Vi har typ ingen kontakt.

-Hur då? -Jag har aldrig känt honom riktigt.

-Det har alltid varit så. -Jaha. Men ni är ju syskon.

Han har alltid varit svår att få grepp om. Han är oberäknelig.

Det här kom på tipsmejlen klockan 03.37 i natt.

Enligt den här är Thorbjörns kropp nergrävd i en ravin nära Jacobsholm.

"Under det böjda trädet." Nämen snälla nån. Vad är detta?

Är det nån jävla skattjakt? Det här är ju inte seriöst.

Vi måste ju kolla upp alla tips.

Vad kostade det att dragga sjön? Och det gav absolut ingenting.

Det här mejlet kommer säkert från samma person.

-Det vet vi ju inte. -Låt mig spara tid åt oss.

Personen som skickar mejlen har ett namn.

Det börjar på "T" och slutar på "horbjörn".

Han sitter i Thailand och mejlar ut desinformation-

-som värsta ryska trollfabriken.

Jag ska försöka spåra det så fort jag hinner.

Vet vi om området söktes igenom i den ursprungliga utredningen?

Två gånger, en gång med hundar.

-De kan ha missat nåt. Det har hänt. -Det är i och för sig sant.

Nej, vi avvaktar.

-Har vi nåt mer? -Vi väntar på svar från Interpol.

Men jag har gått igenom Eva Forsbergs finanser.

Hon kan absolut ha köpt en lägenhet för egna pengar i Thailand.

Pappa, jag drar nu! Pappa!

-Varför svarar du inte? -Hej! Jag var nån helt annanstans.

-Ville du nåt? -Jag drar nu.

-Vill du att jag stannar? -Nej, varför det?

Var inte fånig. Åk du och hälsa farmor från mig.

-Ditt kaffe är klart. -Ja.

-Fan... -Jag tog det sista. Sorry.

Äh, det gör inget. Jag ska ändå ut, så jag kan köpa en kaffe på stan.

Vad ska du göra?

Vi har fått in ett tips som resten av teamet vill skita i, så jag tänkte...

-Man ska kolla upp alla tips, Iris. -Ja, exakt det tänkte jag göra.

Jaha, vill du ha sällskap?

Jag väntar på en dyna som ska torka, så jag har inget att göra.

-Ja, häng med, då. -Ja. Då gör jag det.

Vet vi nåt om hur ravinen ska se ut? Är den stor eller liten?

Nej, bara att det ska vara nånstans längs den här vägen.

-Vid en ravin och ett böjt träd. -Ett träd, ja.

Nu börjar man ångra att man inte tog lunchen med sig.

-Här kanske. -Ja, det där ser ut som en ravin.

Ja, stanna här. Där är det ju ett böjt träd.

Vi provar här.

-Jaha... -Okej.

-Tror du verkligen att farfar lever? -Innerst inne har jag alltid vetat.

Men om han nu gör det, känner du inte att han har lurat dig i så fall?

Det viktigaste just nu är att han kommer hem och vi får träffa honom.

-Går det bra? -Det går jättebra.

Det blir fantastiskt för din pappa också.

Vi får börja läka och bli en familj igen.

Jag vet inte.

-Jag är lite orolig för honom. -Vadå, då?

Han beter sig jättekonstigt. Jag vet inte hur jag ska förklara.

Det är som att han inte är där. Jag kan tycka att det är obehagligt.

Vad är det?

Vem är det?

-Men... -Nej, nej.

-Här... Vad fan? -Har du hittat nåt?

Nej, men det känns... Antingen är det en rot eller...

-Är det polisen? -Nämen, vad i hela friden?

-Va? -Det är nåt hårt i alla fall.

-Det är tyg och säckväv eller nåt. -Vänta...

Text: Camilla Backman Iyuno