All language subtitles for Wilding (2023) [1080p] [WEBRip] [5.1] [YTS.MX]

Det var egentligen bara ett experiment

som gjorde detta oälskade område till en fristad.

De kom in från det
ogästvänliga landskapet där ute.

Och siktar in sig på Knepp.

Det är som en saga.

Jorden kommer till liv efter dem.

Är det inte ett fantastiskt ljud?

Vi förstod det inte
alls när vi odlade.

Vi hade inte sett magin.

Men det hände här.

Det började för länge sedan.

Charlie och jag var väldigt unga,
i tjugoårsåldern.

Vi körde genom detta underbara,
traditionella jordbruksområde.

Det var en engelsk idyll.

Som vi nu vet är det
något helt annorlunda.

Ett förlorat landskap.

Vi var lyckligt omedvetna om den
smygande utvecklingen som pågick.

Men sedan vi föddes på sextiotalet

har vi förlorat miljoner
fåglar i himlen.

Våra infödda däggdjur
går mot utrotning.

Vi är ett av de mest
utarmade länderna i världen.

Då såg vi det som normalt.

Knepp Castle byggdes 1812

och är omgivet av
jordbruksmark på cirka

åtta kvadratkilometer i sydöstra England.

Charlie var utbildad bonde

och var redo att ta över familjegården.

Han fick höra redan vid 14 års ålder

att man skulle hoppa över en generation
och gå direkt till honom.

Vilket privilegium.

Och ändå bubblade något under ytan,

som vi inte tagit tag i.

Området var upplogat.

Fält efter fält med grödor
dränkta i kemikalier.

Gödningsmedel,
svampmedel och ogräsdödare.

Och det är välkänt att jorden här
är svår att odla.

Den är helt enkelt inte lämpligt
för storskaligt jordbruk.

Intensivt jordbruk praktiserades
hela vägen ner till sjön och runt huset.

Allt plöjt, besprutat och gödslat.

Och allt finansierat
via subventioner.

Och det gäller antagligen
alla häromkring.

Vi jordbrukare var
beroende av subventioner.

Vilket bland annat hjälpte till att betala för
massor av gödnings och bekämpningsmedel.

- Där är du.
- Ja, i majsfältet.

Jösses, titta på åttiotalsfrisyren.

Men det är inte
hållbart på lång sikt.

Och det förstör jorden
vi är beroende av.

Vi hade faktiskt inngen en plan
för framtiden,

men vi visste att vi inte
kunde fortsätta som vi gjorde,

det var så deprimerande.
Alla dessa sömnlösa nätter.

Och ingen pratade om jorden?

Vi gick inte runt och luktade på det och sa:
"Vilket trevligt organiskt material."

Ingenting sånt.

Kanske var det bara jag
som gav upp, men...

Vår berättelse handlar om jorden.

Skiktet som täcker planeten.

Som vi är beroende av för allt.
Och vi var på väg att förstöra den.

Något är inte rätt.

Man känner att något är fel.

Det var först när vi insåg hur
trasigt systemet var,

det var först då vi kunde började lyssna.

Jag tror att den som fick oss att se
på markerna på ett helt nytt sätt

var Ted Green.
Nestorn gällande gamla ekar.

Han var lite vild som barn.

Han är nästan symbiotiskt
kopplad till träden.

Han är en vandrande mykorrhiza svamp.

Han duschar inte. Han tycker att det
är en fruktansvärd sak att göra.

Vi är vandrande bakterier och svampsporer.
Han tänker helt annorlunda.

Ted kom och gav oss råd
kring våra ekar på Knepp.

Det var något fel på dem.

Han blev förskräckt över vad han upptäckte.

Vart än jag såg,
såg jag hav av vete.

Och jag tänkte:
”Åh, de dödar dem. De kommer att dö".

Han sa att trädets rötter sträcker sig

nästan femton meter ut från kronan.

Alla ekar du ser i landskapet

är sammanbundna via
mikroskopiska fibrer.

Mykorrhiza svampar sträcker sig genom jorden
och samlar mineraler och näringsämnen.

De är verkligen små trådar,
som bomull.

Han beskrev det som ett kemiskt
kretskort under våra fötter.

Det livgivande systemet som håller
nästan varje växt på planeten vid liv.

Växter och träd kan
faktiskt prata med varandra.

Kommunicera om sjukdomar,
om attacker från skadedjur och insekter.

Eller om att bli betade av djur.

Vissa hävdar att mykorrhiza
svampar kan sträcka sig över kontinenter.

Över hundratals kilometer

i opåverkade system.

Och vi har hackat sönder det varje år.

Och sprayat jorden och
mykorrhiza svamparna med gift.

Det var vi som förstörde
det vitala systemet,

på vilket träden är beroende av.

Jorden blir så småningom till smuts.
Utan organiskt liv.

Och sedan behövs det gödningsmedel
om något ska växa i det.

Ett ungt par, två barn, bönder
och ett enormt område.

Att ta dem ut här och visa dem

träd som detta,
och observa dem.

Att se trädet på ett annat sätt.

Och de förstod det på en gång.

När jag åkte hem tänkte jag:

De kommer att göra något.
Något kommer att hända.

På sätt och vis kunde vi inte se
på marken på samma sätt längre.

Människor som Ted berättade för oss
hur kopplingar kan starta

en kedjereaktion,
som kan starta en hel cykel.

Och återskapa det landskap
som vi har saknat i hundratals år.

Ted sa till Charlie, att om han verkligen
ville förstå hur ett landskap bör se ut,

då måste han besöka, och titta närmare på,
ett radikalt experiment i Nederländerna.

Det kallas Oostvardersplassen.

Här hade en ekolog, Frans Vera,
en radikal idé,

om hur djur interagerade med landskapet,
långt innan människor förvandlade det.

Vetenskapen tror att
hela Europa såg ut så här.

Täckt av träd.
Jag tror att det är fel.

Få tror på min idé om hur det
naturliga landskapet såg ut.

Min teori är att det naturliga landskapet

drivs av stora horder av stora djur.

Frans inledde ett häpnadsväckande experiment.

Han introducerade Konik Ponies,
en flock av forntida hästar,

och Heck, en vild ras av nötkreatur.

Besättningarna efterliknade de forntida
djuren som en gång vandrade över Europa.

De stora djuren skulle hålla tillbaka träden,
vända runt jorden,

och ändra landskapet och visa oss hur
Europa kan ha sett ut tidigare.

Ett landskap som vi inte längre
kan föreställa oss.

Även forskare trodde att jag var
galen som trodde på en sådan idé.

"Det är inte förnuftigt.
Det kommer inte att fungera."

Bara om du ser det,
kan du tro på det.

Träden tog inte över terrängen.

Istället uppstod ett lapptäcke
av olika livsmiljöer,

som livnärde ett
enormt antal djur,

där mycket få hade överlevt tidigare.

Charlie kom.
Jag kände honom inte.

Han tittade på nötkreaturen,
de vilda hästarna och rådjuren.

Jag förväntade mig inte att
det skulle leda till någonting.

Varför skulle en galen Engelsman
ta till sig en sådan idé?

Han gillade det,
men jag vet av erfarenhet,

att man kommer att möta mycket
motstånd om du antar en sådan idé.

För mig var det så, att istället för att
ständigt kämpa mot naturen,

varför inte använda idén på Knepp?

Om vi kommer hem med denna idé,
kommer det att leda till stora förändringar.

Det har aldrig gjorts förut, och det finns
så många lagar och bestämmelser

som hindrar en från
att ens tänka så här.

Om du är jordbrukare, särskilt om
generationer har brukat marken,

är ögonblicket då du bestämmer
dig för att sluta,

belastat med så mycket
skuld och stolthet.

Försäljning av jordbruksmaskiner.

Familjen Burrell har odlat
marken här i över 200 år.

God morgon och välkomna
till Knepp Castle's Farm

på denna våta septembermorgon.

De säljer sin jordbruksmateriel
och utrustning för nötkreatur.

För dem som aldrig har
varit på en auktion tidigare...

Där är alla dina ansträngningar,
hopp och drömmar.

Du medger för omvärlden
att allt har varit förgäves.

Det är oerhört smärtsamt att titta på.

Såldes för 25 pund.

Charlie kunde inte
stå ut med att se på.

Han var på sitt kontor.

Det var fortfarande för nytt.

Francis meddelande var tydligt:

Vi skulle riva ner staketen.
Riva upp allt.

Och låta djuren ströva fritt.

Det var oerhört spännande när
vi släppte ut Exmoor hästarna.

De flög ut, sparkade och hoppade runt.

De har ett robust utseende
som går tillbaka till istiden.

Det har en vildhet i sig
som tama djur inte har.

Vad vi letade efter var forntida raser.

Nötkreatur som är så nära deras förfäder,
Aurochs, som möjligt.

I stället för vildsvin
köpte vi Tamworth grisar.

Så, ja.
Iväg med dig.

För alla djur var det början på en resa.

Från tam till vild.

Jag minns grisarna bäst.
De verkade så otroligt fogliga.

Är det möjligt för dessa djur,

dessa enorma, tämjda djur,
att överleva där ute?

Den första vintern var det osäkert.

Kunde djuren verkligen överleva där ute?

Hela den långa vintern?

Gårdsdjur matas vanligen under vintern.

Men våra var tvungna
att ta hand om sig själva.

Efter alla tvivel och oro

var det ren glädje
när man mötte en sugga

som gick längs en gammal häck med
en radda kultingar bakom sig.

När dagen led mot sitt slut

ledde hon dem försiktigt i
skydd under en sälg.

Bland bladen på marken
byggde hon ett litet bo för dem.

Hon hade återgått till
sitt naturliga beteende.

De hittade en liten grop
där de kunde hålla sig varma,

eftersom de är ganska små
och tunna när de föds.

Men det stannade inte där.

Hon återvände med löv och mossa,

som för att bädda ner dom under
ett täcke för natten.

Vid denna tid på året vandrar de gravida korna

runt och letar efter en avskild plats,

där de kan kalva.

Efter generationer i fångenskap föds

denna kalv ett steg
närmare vildmarken.

Efter att ha fött behöver hon järn,
så hon börjar omedelbart äta nässlor.

Hon äter inte dem
någon annan tid på året.

Och när det är dags introducerar
kon sin kalv för resten av hjorden.

Det är en rörande upplevelse att se alla kor,
som börjar med att matriarken

välkomnar kalven och den blir
en del av stammen.

En del av deras kollektiva medvetande.

Man inser att dessa instinkter är helt
oåtkomliga i en gårdsmiljö.

Charlie gillar inte att
prata om det förflutna.

Han tänker att vi skapar
ett nytt landskap för framtiden.

Men vi försöker definitivt
väcka forntida relationer.

Våra djur kan se ut som tama hästar
och lurviga gamla kor,

men redan från början började djuren
bli något helt annat.

Men det fanns vissa utmaningar
på den här resan,

från det tama till vilda.

Inte minst med den ganska
komplicerade Duncan.

Duncan var inte rädd för människor alls,

och han lade en hög utanför dörren
till fastighetens kontor.

De gör detta för att
markera sitt territorium.

En dag bröt han in på kontoret
och gick rakt fram till receptionen.

Han skrämde livet ur vår sekreterare.

Ut med dig nu.

Han var problematisk eftersom han
visste inte om han var vild eller tam.

Han befann sig i ett konstigt gränsland.

Det var inte bara Duncan
som var för tam.

Vid den tiden samlade vi in pengar

genom marknader och poloturneringar.

Och grisarna började naturligtvis
associera tälten med mat.

De gick rakt in i tältet och började
beblanda sig med gästerna.

Och äta kanapéer.

De bröt in i ett cateringtält.

Och åt lådor av
Mr. Whippys glasspulver.

Och sedan dök Duncan upp.

Det ser ut som en löpare.
En vild Exmoor häst.

Håll er lugna.

Bland dessa otroligt värdefulla polohästar
sprang Duncan in

redo att slåss.

Vi har lite problem här,
men spelet fortsätter.

Håll er lugna bara.

Det var alltid totalt kaos.

Åh, nej, han är på väg mot tälten!

Han kommer ut och välter bordet!
Citronkakan är förstörd!

Han vänder tillbaka över fältet.
Han är definitivt inte en polo häst.

Han är på väg till målet.
Polo häster överallt.

Det är roligt så här efteråt,
men den typen av beteende

kunde lätt ha vänt allmänheten mot oss.

Om det hände riskerade vi
att staten skulle dra in sitt stöd.

Klockan tickade.

Skulle denna brokiga samling
djur omforma landskapet,

på det sätt som människor som Ted
och Frans hävdade att de skulle göra?

De första riktiga tecknen på hur djur skulle
kunna förändra denna lilla del av England

kom från grisarna.

Det första de gjorde var att böka upp
kanterna längs uppfarterna,

de där remsorna på båda sidorna uppfarten.

Anledningen var att dessa områden
aldrig hade blivit plogade.

Det var den enda delen av området
som vi aldrig hade plogat eller besprutat.

Som fortfarande var fulla av liv, med maskar,
insekter och rötter som de sökte.

Det var som om de visade oss
vad vi hade gjort med jorden.

De enda platser som vi inte hade odlat
var de som grisarna flockades runt.

Plötsligt hade Charlie en tydlig vision.

Det var vad som hände med jorden,

som skulle visa oss om
projektet skulle lyckas.

Om livet faktiskt återvände.

Det finns en cirkulär utsmyckning
framför huvuddörren.

Med en stenstaty av en hund i mitten.

Naturligtvis har vi aldrig plogat där.

De gick rakt på den.

Men grisar som grävde i
gräsmattan var lite för mycket.

Inte ens Charlie, oavsett hur mycket
han än ville släppa taget,

så kunde han inte släppa
den där gräscirkeln.

Han har en piska som
hänger vid paraplyerna.

Det är väldigt svårt att få en gigantisk
sugga att vända

när hon är fast besluten att vända
upp och ner på gräsmattan.

Man behöver bara göra det ett par gånger
eftersom de är otroligt intelligenta.

De kommer ihåg det och säger
åt smågrisarna att inte gå dit.

"Ni blir inte störda någonstans,
förutom cirkeln där."

Jag blir förbannad när grisarna
bökar upp gräsmattan.

De är snabba.

Man måste cykla för att
komma ikapp dem.

Föreställ dig Indiana Jones på en cykel.

Okej, en annan röd.

Oj, en flög bort.

De konstigaste sakerna händer ibland.

Det låg en död uggla i frysen
bredvid glassen i sex månader.

Det finns mycket skräp i kylen.

Jag har lagrat många
olika saker i frysen.

Vi försökte skapa en databas.

En början på historien
och vår utgångspunkt.

En bas för undersökningen.

I det första stadiet såg vi
inga tecken på någonting.

Och det var en ögonöppnare.

Vad har vi gjort tidigare?

Vad tänkte vi på?

En slags känsla av skuld.

Vi delar det tankesättet nu.

Vi ansvarar för en period
av massiv förstörelse.

Vi måste tänka om.

Och det gör vi.
Vi har börjat tänka om.

Bonden som jag gifte mig med
hade blivit en insektsamlare.

Han kröp runt och gick igenom varenda komocka
för att se vad han kunde hitta.

Det var viktigt, för tidigare fann vi ingenting
i komockorna när vi var jordbrukare.

Vi började nu betrakta dem som
nya universum av liv.

Även i de tidiga stadierna
av det som hände

började vi se livet återvända till
det som hade varit jordbruksmark.

Man kan känna jordens lättnad
när den börjar bulla upp

och det är alla dessa små varelser
som gör det.

Och livet som återvänder
till den där döda jorden

efter hundra års plöjning
är fantastiskt att observera.

Vi gjorde något som
var helt utan syfte.

Vi var tvungna att förlita
oss helt på naturen

och se vad som skulle hända.

Det var en utmaning efter 200 år av
så kallade framsteg inom jordbruket.

Och det krävde försiktig kommunikation
med våra jordbrukande grannar.

Hej på er.

Charlie stod upp och pratade
om fritt vandrande djur

och återskapandet av jorden.

Och han förklarade att
jordbruksstödet måste förändras.

Han visade bilder på Knepp

och bilder på vad vi förväntade oss
ur Knepp kommer att se ut på tio år.

Vi hade förväntat oss
en stor grad av entusiasm.

Kom gärna och prata med oss.
Tack.

Men det var iskall tystnad.

Men så började några av dem tala.

- Det ger inte mat på bordet.
- Där i ligger problemet.

De sa att det var skamfläck.

Det är ren galenskap.

Att vi var ansvarslösa.

Ska vi ha vildsvin som
springer runt på huvudvägen?

Att det skulle bli ogräs överallt,
och värst av allt, korsört.

Korsört kommer att döda nötkreatur och
hästar. Det råder ingen tvekan om det.

Det här ska hanteras av markägaren.

Ilskan de kände när de
såg våra fält täckta av dem.

Den här resan skulle inte
bli så lätt som vi trodde.

Vi försökte uppfostra två små barn.

Vi försökte bygga våra liv.

Vi kände att vi var
under stort tryck.

Jag har känt mig lite som en outsider
under stora delar av mitt liv.

Jag är adopterad, och då kan man
förmodligen uppleva ett slags avstånd.

Och en vag känsla av att
inte höra till,

eller att man inte är född
den konventionella vägen.

Jag tror att det kan vara till hjälp
när man tror att allt går fel.

Min pappa sa alltid att jag
letade efter hålet i staketet.

På ett sätt är det vad vi gör.
Vi letar efter en väg ut ur ett tankesätt

som vi har förlitat oss till så länge.

Vi behövde några tecken på
att vi inte var på fel väg.

Vi behövde se att något faktiskt
skulle komma ut av allt det här.

Det var vid den tiden som
vi gick ut vid soluppgången

och blev plötsligt helt överväldigade
av fågelsång.

Det förde oss tillbaka till vår barndom.

Näktergalen återvände snabbt
i flertal,

de var nu fler än
någonsin tidigare.

Men så hände något ganska fantastiskt.

Det underbara kurr-kurr.

Vi hade aldrig haft turturduvor
här tidigare.

Att en av landets mest
hotade fågelarter hittade oss...

Detta är Chaucer, Shakespeare.
Den är vad vi sjunger om vid jul.

"Min sanna kärlek gav mig..."
Vi är nära att förlora arten.

De är troligen fågelarten
som står på tur för utrotning.

Plötsligt finns det en
plats i södra England,

där antalet turturduvor
faktiskt ökar.

Det går helt mot trenden.

Ingen förväntade sig det.

Något absolut extraordinärt
händer här.

Denna fula, taggiga, oälskade
mark började bli en fristad.

Och andra sällsynta
djur hittade sin väg till oss.

Små djur som många av oss har glömt.

Och jag bara älskar dvärgmusen.

Vi hade inte observerat detta
däggdjur före projektets början.

De hittade oss på något sätt.
Jag tänker mig gärna att de

på något sätt instinktivt söker sig till oss,
nu när vi har ett område för dem.

Man kan föreställa dig dem i
den fientliga terrängen där ute.

Ute på ett äventyr.
På jakt efter en bättre plats.

De kommer in genom viadukter,
under vägarna.

Och hamnar på platser som den här,
med perfekta möjligheter att bygga bon.

Och de bygger de
vackraste små bon.

Där de balanserar allt.

De väver dem runt långa stjälkar,

och sedan fodrar de dem
med tisteldun.

Så de ser ut som otroligt mysiga,
vackra och lyxiga bon.

Varje dag undrar vi vad kan hitta.

Vilka djur är på väg att hitta oss?

Vi vet aldrig vilken liten samverkan
som kommer att utgöra en skillnad.

En fjärilseffekt som kan
initiera en omvandling.

Oavsett var du tittar, återupptäcker
djur och växter förbindelser,

som sedan länge gått förlorade
i det moderna landskapet.

Där en ko lämnar ett fotavtryck,
kan det avtrycket i jorden

bli ett helt universum
av fantastiska varelser.

En plats där man kan hitta
vattenbaggar och sniglar,

och vi hittade till och med en liten fluga som
aldrig har setts tidigare i Storbritannien.

Alla dessa varelser blir till mat för
grodor, fladdermöss och fåglar.

Allt tack vare korna som
vandrar runt landskapet.

Till och med ekar har komplexa relationer.

De behöver öppna utrymmen för att växa.

Och det är de stora idisslarna
som skapar dessa öppna områden.

Med lite hjälp från nötskrikorna.

Det är så här ekar växer i det vilda.

Deras liv börjar under taggiga buskar.

På detta sätt är det unga trädet
skyddat från gnagande munnar.

Tills det är tillräckligt starkt
för att sköta sig själv.

Precis som i Oostvaardersplassen,
kom förändringarna i landskapet

genom inverkan av djur.

I Nederländerna blev projektet så småningom
reglerat på grund av allmänhetens oro.

Människor tyckte att naturliga
dödsfall orsakade onödigt lidande.

Här på Knepp tar vi hand om djuren.

Men vi har våra egna problem
med den allmänna opinionen.

I ett brev till Charlie sa man att hans
morföräldrar skulle vända sig i sina gravar,

de skulle vara förskräckta
över vad han hade gjort.

Att vi var opatriotiska.

En kvinna sa helt enkelt att det
vi gjorde skadade hennes förstånd.

Det uppfattades som en förolämpning
av dem som såg den brittiska landsbygden

som något kontrollerat, hanterat och
som något med sitt eget skönhetsideal.

Och att vi förvandlade något
vackert till något väldigt fult.

Det fick oss nära brytpunkten
då och då.

Det blev personligt och smärtsamt.

Och det orsakade känslan av
att man inte längre är välkommen.

Man står utanför samhället.
Man känner sig utstött.

Vi var under belägring
och kritiken växte.

Stora markområden
har återlämnats till naturen.

Men man kan ifrågasätta
hur vilt det är.

TV -sändningar.

Förra sommaren rapporterades det om
fält invaderade av korsört.

Arga brev till ministrar.

Detta hemska ogräs.
Det gör mig illamående.

Radio inslag.

De kan göra det här eftersom
de är så oerhört privilegierade.

Vi kunde ha kastat in handduken
när som helst och gett upp.

Men nej, vi stod fast.

För under hela tiden
såg vi hur livet återvände.

Jag har tillbringat hela mitt liv
med att titta på insekter,

så jag kunde se att något hände.

Maskarna som migrerade
hit och rörde sig i jorden,

något som forskare trodde
skulle ta hundra år,

hände på tio år.

Nu har vi 19 olika
arter av daggmaskar.

Allt material som dras ner under ytan,
ner i de små hålen,

skapar jord.
Det är livets byggstenar.

Alla miljoner maskar som återför liv
och organiskt material

och ger näring till alla små insekter.

Och ger Teds nätverk av
Mykorrhiza svamp dess näring.

Det är häpnadsväckande.

Jordens förnyelse.

Det är vad omvandlingen
av Knepp handlar om.

Uppmuntrad av förändringarna
i jorden

tog Charlie sin besatthet av
landskapsförändring till en ny nivå.

Han skulle nu förvilda floden Adur,

som rinner över våra marker och som
hade betvingats till en rak kanal.

Han ville återställa de vackra kurvorna,

som fortfarande kunde ses som skuggor
av det förflutna över slätten.

Men naturligtvis krävde det en enorm
mängd utrustning och investeringar.

Tio års studier om
miljöpåverkan i samarbete

med miljömyndigheterna.
Det var ett enormt projekt.

Då dök Derek Gow dök upp.

Vi visade runt Derek,
och han rullade med ögonen och sa:

Ett par bävrar skulle ha fixat
det gratis på sex månader.

Och de skulle ha gjort ett bättre jobb.

Jag minns tydligt att jag sa till Charlie,

att bävrar har gjort detta i
hundratusentals eller miljoner år.

De är mycket bättre på att återställa
våtmarker än vi någonsin kommer att vara.

Derek har skapat en fristad för
europeisk bäver på sin gård i Devon.

Han är Storbritanniens
ledande bäverspecialist.

Han bjöd in oss så att
vi kunde träffa bävrarna

som han hoppades kunna
släppa fria en dag.

Man kan se var vattnet tar slut,
men inte många synliga grenar.

När de bygger grunden kan man tydligt se
att de är gjorda av grenar, träd och stenar.

Denna varelse kommer
att förändra landskapet.

Man kan se att vattnet
som bävern dämmer upp,

skär av skogen,
som öppnas upp som svar.

Och allt förvandlas till en stor,
våt, hängande trädgård.

Full av liv.

Ett landskap som är sjukt,
de får det att må bättre.

I dessa katastrofala relationer,

rinner vattnet
direkt från åkrarna,

ner i huvudkanalen,
ner till staden och "dumpf!".

Översvämmar skolor och familjehus

bilar välter och människor
står och gråter i avloppet.

Det kommer snart att vara över.

När Charlie träffade Derek
visste vi att en av de viktigaste

sakerna som vi var tvungna
att återföra hit var bäver.

De har saknats här i över 400 år.

Om vi skulle släppa ut bävrar,

var vi tvungna att få ett godkännande
från myndigheterna.

Det är helt löjlig situation.

Ett tillstånd att hålla två
bävrar i en inneslutning.

Ett djur som kan förhindra
översvämningar, rena vattnet,

återställa biologiskt mångfald.
Vad är problemet?

De är inte radioaktiva.
Det är inte en allosaurus

som vi släpper till naturen.

Som välter bussar i centrala London.

Det är bara ett djur som
gör avsevärt bra saker.

Det fanns redan ett antal bävrar
i England,

men de hade släppts ut olagligt

av "Gerillan för naturens återställande".

Oavsett hur mycket vi än gillade
deras tillvägagångssätt

var det inte något vi kunde göra.

Jag tänker inte prata om gerilla
operationer. Det fungerar inte.

- Vad handlar det om?
- Min mun är stängd.

Det finns många sätt att
få in bäver i landskapet.

Vi gör det med en licens.

Vi var tvungna att vänta
åtta år på det tillståndet.

Vi kanske inte har bäver
på Hammer Pond ännu,

men grisarna visade oss något helt nytt.

Ett beteende som vi aldrig förväntat oss.

De simmar eller snarare dyker.

De kan hålla andan.
Det är ganska unikt.

Jag tror inte att kor kan det, men
grisar kan hålla andan under vattnet.

Och de kommer upp med enorma
dammusslor i munnen.

Med vart år som gick såg vi hur en art
kunde sätta igång en kedjereaktion,

som vi aldrig kunde föreställt oss.

Som fröna från pilträden
som flyger i luften i maj.

De fröna måste hitta fuktig, naken
jord. Annars kommer de att dö.

Det är grisarna som skapar de öppna
områdena där pilens frön kan växa.

Så nu har vi många pilträd
där grisarna har bökat.

Och pil är mat för larverna
av den lilla irisfjärilen.

En av våra mest sällsynta fjärilar.

Det finns nu hundratals
av dem runt Knepp.

Vi har nu den största
grupperingen i landet.

Så en av de sällsynta fjärilarna
trivs här tack vare grisen.

Det finns så många liknande kopplingar,

som sträcker sig ut och gör
landskapet mer komplext.

Och det finns en ny komplexitet
också i deras liv.

Man ser att deras personlighet kommer fram,
ett helt spektrum av uttryck, interaktion och intresse.

Och man inser att gårdsdjur
är en skugga av sig själva

på grund av den miljö
där vi placerar dem.

Det väcker känslor att
se djuren uttrycka sig.

Jag minns ett speciellt ögonblick,

där ett av fölen ledde besättningen
till Knepps gräns

och en vacker fullblodshäst tittade in
från den mänskliga världen utanför.

Det är lätt att få en romantisk bild
av allt man ser,

men jag kunde inte skaka av mig tanken på
att hon måste ha tittat på med längtan.

Kanske med en form av
hästens svar på avundsjuka.

Det var inte bara hästarna
som tittade på.

Det kändes som att hela världen tittade på
när ett nytt hot mot vår trovärdighet

började spridas över gården.

Vi hade släppt ut ett monster från jorden.

En växt som jordbrukare alltid har
fruktat och kämpat mot.

Den kallas mjölkstistel.

Dess rötter sprids som en löpeld under jorden,

när den klonar sig själv
och skapar enorma kolonier.

Endast kraftfulla bekämpningsmedel
kan slå ut den.

Även i detta land,
där den är ursprunglig,

finns det bestämmelser för att förhindra
dess spridning i jordbruksmarker.

Det var inte det nya landskapet vi
hade förväntat oss efter så lång tid.

Charlie började tvivla och tänka,

att vi kanske borde bespruta dem
och bli av med dom.

För mycket stod på spel.

Vi var säkra på att det en dag
skulle komma en tjänsteman

och stänga ner projektet.

Otroligt nog, och utan vår vetskap,
mobiliseras vår räddning i Nordafrika.

2009, för första gången
på över tio år,

migrerade ett stort antal
tistelfjärilar till Europa.

De anlände med ett högtryck

och som rörde sig över kanalen
i ständigt ökande antal.

På morgonen den 25 maj

spårar en radarstation i New Hampshire
migrationen

med totalt elva miljoner fjärilar
på väg mot Storbritannien.

Jag vet inte hur de hittade till Knepp.

De kom ner från himlen utanför
ytterdörren och flög mot tistlarna.

Tiotusentals fjärilar.

Om man slöt ögonen,
lät det som ett avlägset vattenfall.

Det var fantastiskt.
Man kunde känna deras närvaro.

De lägger sina ägg på tistlarna.

Larven började äta bladen.

Snart återstod bara stjälkarna.

De var helt söndertrasade.

Vi var räddade för stunden
av ett moln av miljoner fjärilar.

Människor pratar fortfarande
om det fantastiska året 2009.

De kom inte tillbaka nästa vår.
Inte en enda av dem.

Slutligen fick vi en glimt
av hur naturen fungerar.

En grupp arter som kopplar samman
och täcker ett engelskt landskap,

som ingen har sett på hundratals år.

Det är magiskt.
Ett overkligt landskap.

Med höga, taggiga, vita blommor.

Och fåglar som kvittrar överallt.

Den högsta koncentrationen
av sångfåglar i landet.

Stigar som öppnar upp buskage och korsar
varandra som svampnätverket inunder.

Och skapar en fantastisk, komplex,
tät och djup vegetationsstruktur,

som är som raketbränsle för vilda djur.

De känslor man får, är en av de saker
som väller upp i ditt sinne,

förflyttar en till det förflutna.

Det känns som om du befinner
dig på en helt annan plats.

Tänk på hur ett litet
mikrokosmos som Knepp är,

hur det kan skapa något mycket större
än summan av dess delar.

Känslan av att ha åstadkommit det.

Bara genom att släppa taget.

Åren med att se det här ske,
har också förändrat oss.

Det har gjort oss mer och mer medvetna

om förlusterna som som ständigt pågick

runt omkring oss.

Fjorton miljoner fåglar
har försvunnit från himlen.

Vi har tappat 97 procent
av våra vildblomma ängar.

Vi har plogat upp 120 000 km
vilda häckar.

Vi har tappat tiotusentals
gamla skogar.

En fjärdedel av alla däggdjur i
Storbritannien hotas av utrotning.

Vi är ett av de mest utarmade
länderna i världen.

Femton år efter att vi först
hörde våra turturduvor på Knepp,

hittade jag en död duva på marken.

Det kan ha dött av ålderdom,
eller av stress under migrationen.
Sånt händer.

Och det sammanföll med en
vetenskaplig rapport som visade att

många av dessa arter
är dömda till utrotning.

Knepp kan aldrig stoppa
utrotningen av turtur duvor

på egen hand i Storbritannien.

Det betonade hur litet projektet är.

Knepp är en bubbla,
en droppe i havet

i förhållande till den enorma omvandling
som denna planet behöver.

Experimentet visade oss lösningar.

Hur man binder samman
ett förvildat landskap.

Men efter femton år i projektet hade vårat
budskap om återhämtningen inte tagit fart.

Det måste nå ut över dessa gränser.

Bortom Knepps fästning.

Det måste nå andra människor.

Men ett nytt djur skulle komma att
profilera oss på ett sätt

som ingen ko eller gris
någonsin kunnat göra.

Detta nya kapitel på Knepp
skulle på ett sätt

bli det viktigaste av alla.

Så, ja.

Huvudet först.

Hej.

Sexton år efter projektets start

introducerade vi ett djur,

som inte rapporterats fortplanta sig
i Storbritannien

sedan 1416.

Det känns som magi.

Det där med att storkar
kommer med barn i näbben.

De symboliserar fortfarande tur,
återfödelse och nystart.

Det var ett så vackert ögonblick
när fåglarna lyfter från inhägnaden.

De spred sina vingar och omedelbart
cirklade de runt där uppe.

Och tittade ner på den nya världen.

Den stora frågan för oss var:

Kan våra fåglar bygga bon

när inga storkar har fötts här
på hundratals år.

När de samlade grenar tänkte jag bara:

Vet de ens hur man bygger ett bo?

Senare började de en
ännu mer udda process,

när de försöker para sig på en till synes
obekväm säng av grenar.

Och kronan på verket var

att jag en tidig morgon hörde
näbbljud ur skorstenen.

Jag trodde aldrig att de
skulle vara så självsäkra

att de skulle våga bygga
ett bo på vårat tak.

Nu måste vi vänta och se
om några ungar kläcks.

Vilket kommer att vara
de första vilda storkar

som fötts i Storbritannien på 600 år.

Och efter att ha väntat
på tillstånd i tio år

fick vi äntligen våra bävrar.

Ett djur som har utrotats i Storbritannien,

som vi har utrotat genom jakt,
hade återvänt till brittisk mark.

Och de var där helt lagligt.

Det var så spännande.

Bävrar är fantastiska ingenjörer.

De skapar komplexa vattendrag som absorberar
stormar och förhindrar översvämningar.

Det är fantastiskt hur ett djurs handlingar

inte bara kan läka jorden utan
också förändra människors liv

långt utanfö Knepps gränser.

Otroligt nog, nu har vi två storkbarn.

Och de är redo för sin första flygning.

Inspirerade av denna
fantastiska historia

kommer människorna.

Det har väckt ett visst allmänintresse.

Så folk vet nu vad som har gått förlorat

i andra delar av landet.

Jag hittade en fjäril!

En sommarkväll i Juni

Kläcktes den första storkungen
i Storbritannien på 600 år.

Den lämnade boet.

Och bara flög.

Nu har jag en stor hög med
grenar ovanpå skorstenen.

En ursäkt för att få Charlie att klättra upp där.

Är det på alla tre skorstenarna
eller bara två?

Han verkar inte lyssna.
Det är inte ovanligt.

- Charlie.
- Ja..?

- Hur ser det ut där uppe?
- Det växer grå raggört här upp.

Nej...

Det kan kännas som slutet på vår
berättelse, men naturligtvis,

har Charlie nya ambitioner.

Drömmer om en framtid
långt bortom Knepps gränser.

Härifrån kan jag se

vägen genom Downs till floden Adur.

Nötkreatur, grisar och hjortar

och hästarna går mot havet.

Tänk på hur korridorer kan
formas som vener i en kropp

genom hela Storbritannien.

Och förändra landskapet.

Genom hela vårat land,
vår värld, vår planet.

Det finns något magiskt med
denna enorma omvandling

på denna bit utarmad mark.
Och det mesta av vår planet är utarmad.

Det är fantastiskt att föreställa
sig att dessa stora växtätare

när de vandrar runt och återskapar
landskapet där de går.

Det är möjligt att våra grisar kommer
att nå hela vägen ner till stranden.

Där de rotar i tång
och tar med näringsämnen

från kustområdena hela
vägen upp till bergen.

Det kändes ensamt så länge.

I ett av våra mörkaste stunder skickade
en vän detta filmklipp

på en man som utför en galen dans.

Och alla som sitter runt
honom tycker att han är galen.

Men snart börjar andra
modiga människor dansa.

Och sedan börjar alla ansluta sig.

Och plötsligt har de bildat en rörelse.

Och de få som fortfarande
sitter verkar plötsligt konstiga.

De deltar inte.

Vi är inte längre de
ensamma galningarna,

som dansar som galna för att
locka till uppmärksamhet.

Vi är en del av en stor rörelse
av människor som förstår.

Om vi vill rädda de system
som allt liv hänger på,

då måste vi ändra vårt
sätt att se på jorden.

Och Knepp har visat hur vi kan göra det.

Det visar att vi kan
återföra livet

till platser där det inte tidigare fanns.

Vi vet hur man gör det. Vi vet hur
man får tillbaka naturen i våra liv.

>> Översättning & synk. <<
== StAlphonzo ==