Original subtitles

IL POSTINO - POSTILJONEN

Det finns inget vatten, pappa.

Det tog slut redan i morse.

Jag ville också tvätta händerna, men det fanns inget kvar.

Är det fortfarande varmt?

Jag vaknade och var rejält förkyld i morse.

Det är väl fukten på båten.

Så fort jag bara går ombord...

Det är som om jag vore allergisk.

Även om båten är still känner jag av det.

Jag förstår inte hur du kan vara ombord natt och dag utan att bli sjuk.

Bara jag går ombord så...

Pappa, jag har fått vykort från Amerika från Gaetano och Alfredo.

Här är Amerika runt om, och det här är en amerikansk bil.

De säger att de ska köpa en. Det står här: "Vi ska köpa en."

Men jag tror att de skojar, för de kostar en massa pengar.

Men de säger att det är rikt land

där det finns arbete, ett land som...

Vi är fortfarande här och pumpar vatten...

Medan de...

Glöm det. Det var inget.

Mario, du har aldrig gillat fiske.

Jag är förkyld.

Åk till Amerika eller Japan, om du så vill,

men du måste skaffa dig ett jobb. Du är ju inget barn längre.

POETEN PABLO NERUDA I ROM

På Stazione Termini har de resande störts av en skara bråkmakare

som varje dag skockas vid spåren.

Fridstörarna är varken fyllbultar

eller vanliga bråkstakar som alltid är ute och protesterar.

Det är intellektuella, författare och journalister.

Varför samlas de och väsnas och stör polisen och karabinjärerna?

När tåget anländer får vi svaret på gåtan.

Med på tåget är Pablo Neruda, den chilenske poeten

världsberömd för sin poesi och sina kommunistiska idéer

som orsakat honom många problem och fått honom landsförvisad.

Poeten tycks vara mycket omtyckt i Italien,

och att döma av den varma omfamningen av denna tjusiga kvinna,

inte bara för sina andliga kvaliteter.

Kvinnor är galna i hans poesi,

kanske för att Neruda skriver kärleksdikter,

en genre som tilltalar den kvinnliga sensibiliteten.

Men nu tillbaka till skaran av bråkmakare.

Inrikesministern har godkänt deras protest

och uppskjutit de åtgärder som den chilenska regeringen krävt.

Poeten kommer att stanna kvar i Italien på en underbar liten ö.

Han kommer inte att kunna resa iväg utan polisen tillstånd,

men öns skönhet kommer att göra landsflykten lättare.

Titta! Det där är jag!

Poeten kommer att med glädje minnas Italien och dess regering

som låter honom bo på en plats som påminner om hans hemland.

Det här trevliga huset i naturskön omgivning

ska säkert få honom att känna sig som hemma.

SÖKES: HJÄLPBREVBÄRARE MED CYKEL

-Jag beklagar sorgen, donna Rosa. -Tack, herr Di Cosimo.

Vi hade behövt en sån man i vårt samhälle.

Han kommer att vara saknad.

Och nu skickar de till och med hit kommunister...

Sånt är livet, herr Di Cosimo.

Anita Scotto är avsändaren.

Och det här är din sons namn.

-Jag är här angående jobbet. -Jaha, vänta lite.

Och det här är stan. Det är allt.

Ska du skicka kapris till honom? Då blir han nog glad.

-Är du analfabet? -Nej, jag kan läsa och skriva.

Inte fort, men...

Sätt dig.

Jag behöver nån som kan lämna brev och telegram nere i Cala di Sotto.

Så bra. Jag bor där.

Det är bara en adressat.

-Bara en? -Alla andra där är analfabeter.

-Jag är inte analfabet, men ändå... -Ja, ja. Då så.

All post är till herr Pablo Neruda.

Pablo Neruda, poeten som älskas av kvinnorna?

Pablo Neruda, poeten som älskas av folket.

Ja, men också av kvinnorna. Det såg jag i journalfilmen.

Jo då, men framför allt av folket. Han är kommunist. Förstår du?

Poeten har fått massvis med brev de två senaste dagarna.

Att cykla med väskan är som att ha en elefant på ryggen.

-Jag väntar här. -Jag kommer strax.

Lönen är en struntsumma, som du väl vet. Brevbärare brukar klara sig på dricks,

men med bara en mottagare räcker det knappt till en biobiljett i veckan.

-Det är bra. -Så det går bra ändå?

-Bra. Jag heter Giorgio. -Giorgio.

Jag är din chef, och du ska tilltala mig "chefen".

Men jag är inte så noga med det, för jag är också kommunist.

Och kom ihåg:

Poeten

är en ädel, generös person.

Han är värd respekt.

Du hälsar, du tackar honom.

Om han ger dig dricks, tackar du honom igen.

-Uppfattat? -Ja, uppfattat.

Här är din mössa.

Här är din väska.

I dag är det den 15:e. Din första lön får du den 27:e.

Jo, en annan sak...

Här är nycklarna. Du öppnar på morgonen och stänger på kvällen. Förstått?

När börjar du?

Måndag morgon. Kvart i sju öppnar jag.

Sen kommer folk in senare.

Har du redan uniform på dig?

Nej, jag har bara mössan på mig.

Så att den ska forma sig bättre.

Annars får man ont i huvudet om man har den på hela dan.

Chefen sa att brevbärare gör så.

Ett litet trick vi har.

-God morgon. -God morgon.

Er post.

-Älskling? -Ja.

-Älskling, kom det nåt till mig? -Nej, ingenting.

Inte det?

-Tack. -Tack själv.

Ett till från en kvinna.

Kvinna.

Maria Conchita, kvinna.

Angela, kvinna.

Jean Marie...

Jean Marie, är det man eller kvinna?

-Kvinna. -Kvinna, jag visste det!

Det här med.

I Chile bryr sig även kvinnorna om politik.

Jag vet, men bara kvinnor... Hur är det möjligt?

Kvinna.

Du...

Don Pablo... Hur är han?

-Är han vanlig? -Som person, eller?

Vanlig. Han pratar förstås annorlunda.

Man kan genast förstå av hans...

Vet du vad han kallar sin fru? Amor!

Även när de står långt ifrån kallar de varandra amor.

-Verkligen? -Han är poet. Det märker man direkt.

Kvinna.

God morgon.

-Tack. -Tack själv.

Om ni händelsevis skulle behöva nåt,

lite mjölk eller bröd, så kan jag...

Nej, tack. Matilde går och handlar varje dag.

Om hon inte vill gå ut nån dag, så kan ni be mig. Det är inget besvär.

-Vi behöver inget. Men tack ändå. -Jag sa bara "händelsevis".

Adjö då.

Ja, jag förstår det, för man...

När man står framför honom känner man sig lite besvärad.

Sen blir man hans vän.

Är vi vänner? Nej...

Men jag kan säga att han är vanlig. Han roar sig och skämtar en del.

Han skriver inte poesi hela tiden.

Boken har kommit från Neapel.

Kom ihåg, Mario, du får inte besvära honom med en massa frågor.

Det är förbjudet att störa kunden med ovidkommande frågor.

Jag vet. Jag ska inte besvära honom.

Jag ska bara be honom om en dedikation i den här boken.

Sen när jag får lön ska jag åka till Neapel och visa alla flickorna

att jag är vän med Neruda, kärlekens poet.

-Folkets poet! -Och folket.

Men du måste finna rätt tillfälle.

För om han tänker på en dikt, eller kanske politik,

och du stör honom så glömmer han den, och då blir det en världskatastrof.

Nej, jag är väl inte dum. Jag kan se när han tänker.

Så jag ska inte gå dit och bara be om en dedikation.

Jag håller på att läsa dikterna också.

Så om han frågar mig om dem, kanske jag till och med kan svara.

Förstår du? Bara så där.

Ursäkta, skulle ni kunna signera den här?

Skulle ni vilja vara snäll och signera den?

Vill ni göra den unik, maestro?

Vill ni göra den unik, maestro?

Här.

Jag heter Mario Ruoppolo.

-Tack. -Och min post?

Det fanns ingen.

Hör du, Mario, du borde vara nöjd och glad.

Vad då "nöjd"?

Giorgio, jag sa klart och tydligt till honom. Mario Ruoppolo.

"Vänligen, Pablo Neruda."

Det betyder ju ingenting.

Tror du han kan sudda ut dedikationen och skriva om den,

så man kan se att den är till mig och att vi är vänner?

Tror du han skulle sudda ut den för att du inte gillar den

och skriva en ny?

Han kanske gjorde det med flit för att du störde honom i hans tankar.

Nej, jag frågade honom. Han stod och tittade på bergen.

-Precis. Förstår du inte? -Nej, jag vet att bergen...

Men han höll i en lök.

Så du tror att en poet inte kan tänka för att han håller i en lök, va?

När kan jag då fråga honom

om jag inte kan det när han skalar en lök?

Mario, han är en upptagen man. Han kan inte bara göra folk till lags.

-Men han är ju kommunist. -Jaha, än sen?

Sa du inte att kommunister älskar folk?

Mario, reta inte upp mig.

Hör på.

Jag har köpt ett ex av boken.

Fråga honom när du får tillfälle, mycket artigt,

om han kan signera den åt mig.

Signera den?

-Ta då den här. "Vänligen, Pablo Neruda." -Nej, den är din.

-Han signerade den åt dig. -Du får den gärna.

Jag vill att du säger så här:

"Chefen för telegrafen, kamrat Giorgio Serafini,"

"frågar vänligt om ni vänligen kan signera den."

Men jag måste vänta på rätt tillfället. När han inte tänker eller skalar lök.

Jag kan vänta, men det kan ta månader...

Jag vet inte när det blir möjligt.

-Vill du inte ha min? -Nej, sa jag!

Vänta då.

-Ska allt vatten tömmas i? -Alltsammans.

-God morgon. -God morgon.

Herr Di Cosimo, hur kan jag tacka er? Er krans var den vackraste.

Ingen orsak, donna Rosa. Bara rösta och få andra att göra det.

Kom ihåg att sätta ett kryss med er lilla penna,

så kommer förhoppningsvis några av era kunder också att göra det.

"Det händer att jag går till skrädderier och biografer, alldeles skrumpen,"

"ogenomtränglig som en svan av filt"

"som seglar på ett vatten av ursprung och aska."

"Lukten från raksalongerna får mig att gråta högt."

"Jag är trött på att vara människa."

Post.

-Tack. -Tack själv.

Vad är det?

Don Pablo?

Du står stel som en eldgaffel!

Fastnaglad som ett spjut?

Nej, orörlig som ett torn på schackbrädet.

Mer stilla än en porslinskatt?

"Elementära sånger" är inte min enda bok. Jag har skrivit annat som är bättre.

Det är orättvist att du överöser mig med liknelser och metaforer.

-Don Pablo? -Metaforer.

Vad är det?

Metaforer?

Metaforer är... Hur ska jag säga?

När du pratar om en sak och jämför den med en annan.

Är det nåt man använder i poesi?

Ja, det med.

Till exempel?

Till exempel...

När man säger att "himlen gråter", vad menar man då?

Att det regnar.

Ja! Mycket bra.

-Det är en metafor. -Men då var det ju enkelt.

Varför har det ett så krångligt namn?

Människan har inget med sakers enkelhet eller svårighet att göra.

Förlåt, don Pablo, jag ska gå...

Men i går läste jag nåt som ni hade skrivit:

"Doften från raksalongerna får mig att gråta högt."

Är det också en metafor?

Nej, inte riktigt.

Jag tyckte också om när ni skrev: "Jag är trött på att vara människa."

Det har hänt mig med, men jag aldrig vetat hur jag skulle uttrycka det.

När jag läste det tyckte jag mycket om det.

Vad betyder "doften från raksalongerna får mig att gråta"?

Ja du, Mario...

Jag kan inte säga det med andra ord än dem jag använt.

När man förklarar poesi blir den banal.

Bättre än alla förklaringar är den direkta känsloupplevelsen

som poesi kan ge ett sinne som är öppet nog att förstå den.

Kan du vara snäll och öppna det åt mig?

-Vem, jag? -Ja.

-Ska jag öppna det? -Ja! Jag har smutsiga händer.

Det är skrivet på...utrikiska.

-Är det viktigare än resten av posten? -Ja, det är från Sverige.

-Vad är det för särskilt med Sverige? -Nobelpriset i litteratur.

Ett pris?

Om de ger mig det, tackar jag inte nej.

Jaha, varför då? Hur mycket pengar är det?

171 135 svenska kronor.

Det säger mig inget. Är det mycket?

Massor!

Då får ni det.

I år finns kandidater som har större chans än jag.

Varför då?

För att de har skrivit mästerverk.

-Nej, ni kommer säkert att få det. -Tack.

-Ska jag öppna de andra breven? -Nej, jag läser dem senare.

-Är det kärleksbrev? -Vilken fråga! Låt inte Matilde höra dig.

Förlåt, don Pablo. Jag menade bara...

Jag skulle också vilja vara poet.

Nej, det är mer originellt att vara brevbärare.

Du går mycket och blir aldrig fet.

Vi poeter är alla feta.

Jo, men med hjälp av poesin

skulle jag kunna få kvinnor att falla för mig.

Hur...?

Hur blir man poet?

Prova med att gå långsamt längs stranden ända till bukten

och se dig omkring.

Kommer metaforerna till mig då?

Säkert.

Det skulle jag tycka om. Det vore verkligen fint.

-Jag skulle kunna säga allt jag vill... -Det kan du även om du inte är poet.

Ja, men inte så bra som...

Bättre att säga nåt med övertygelse på ett dåligt sätt

än att vara poet och uttrycka väl det som andra vill att man ska säga.

Don Pablo?

Vi får prata om det en annan gång.

-En annan gång. -Åh, jag menade inte nu...

Adjö, don Pablo.

Don Pablo!

Mario, kan du skicka hit nån som kan titta på problemet med vattnet?

Har ni vatten?

Nej, det är precis det som är problemet.

Det är ju inget problem.

-Är det vanligt? -Ja, det är vanligt.

Vattnet har tagit slut i cisternen.

Använder ni mycket vatten?

Nej, bara så mycket jag behöver.

I så fall är det för mycket.

Det tar slut så plötsligt.

För vattenbåten kommer bara en gång i månaden,

så vattnet tar slut.

De har sagt att vi ska få rinnande vatten.

Det är sen länge. "Ni ska få rinnande vatten."

Och ni protesterar inte?

Vad ska vi säga?

Min pappa svär ibland, men bara för sig själv.

Mario, det finns folk med stark vilja som lyckas förändra saker.

Det är så synd.

Det här är en sån vacker plats!

Tycker ni det?

Ja. Sitt ner.

Omkring ön finns hav, och så mycket hav.

Det flödar över då och då.

Det säger ja, det säger nej.

Och sen nej.

I azurblått, skummande, forsande.

Det säger nej och nej.

Det kan inte vara stilla. Mitt namn är havet, upprepar det

och klamrar sig fast vid en sten utan att lyckas övertyga den.

Sen, med sju gröna tungor från sju gröna tigrar

från sju gröna hundar, från sju gröna hav

smeker det den, kysser den, fuktar den

och slår sig för bröstet och upprepar sitt namn.

Nå? Vad säger du?

Märkligt.

Vad menar du?

-Du är en hård kritiker. -Nej, inte er dikt.

Märkligt.

Det var märkligt hur jag kände mig när ni läste den.

Hur kände du dig?

Jag vet inte.

Orden gick fram och tillbaka.

-Som havet? -Ja, precis.

-Som havet. -Precis, det är rytmen.

-Jag kände mig faktiskt sjösjuk. -Sjösjuk!

För... Jag kan inte förklara det.

Jag kände mig som en båt som kastas runt bland alla de där orden.

Som en båt som kastas runt bland mina ord?

Vet du vad du har gjort, Mario?

-Vad då? -Du har hittat på en metafor.

-Har jag det? -Visst har du det.

Verkligen?

Men det gills inte, för det var inte meningen.

Avsikten är oviktig. Bilder föds spontant.

Ni menar alltså...

...om ni förstår vad jag menar, att hela världen...

Alltså hela världen, med hav, himmel, regn, moln...

-Nu kan du säga "och så vidare". -Och så vidare.

Så hela världen är en metafor för nånting annat?

-Jag pratar smörja. -Nej, inte alls. Inte alls.

Ni såg så konstig ut.

Mario, vi gör en överenskommelse. Nu tar jag en skön simtur

och funderar på din fråga.

Jag ger dig mitt svar i morgon.

-Lovar ni det? -Ja, det lovar jag.

Don Pablo, god morgon. Jag måste prata med er.

Det måste vara viktigt. Du är ju andfådd som en häst.

Ja, det är mycket viktigt.

-Jag är förälskad. -Ingen fara. Det finns botemedel.

Nej, inget botemedel! Jag vill inte ha nåt botemedel. Jag vill vara sjuk.

Jag är förälskad, vansinnigt förälskad.

-Vem är du förälskad i? -Hon heter Beatrice.

Åh, Dante.

Don Pablo?

Dante Alighieri. Han förälskade sig i en viss Beatrice.

Många med det namnet har uppväckt gränslös kärlek, Mario.

-Vad gör du? -Skriver ner Dantes namn.

Dante kan jag, men efternamnet... Skrivs det med H?

-Vänta, jag skriver ner det åt dig. -Tack.

Så här:

Alighieri.

Jag är vansinnigt kär.

Ja, du har redan sagt det, men vad kan jag göra åt saken?

Ni kanske kan hjälpa mig.

Jag är en gammal man.

Jag vet inte, för...

Plötsligt såg jag henne mitt framför mig.

Jag stirrade på henne men fick inte fram ett ord.

Sa du ingenting till henne?

Inte mycket.

-Jag tittade på henne och blev kär. -Bara så där? Helt plötsligt?

Nej, först tittade jag på henne i tio minuter.

-Och hon? -Hon sa:

Vad är det, har du aldrig sett en kvinna förr?

Vad heter du?

Beatrice Russo.

Beatrice Russo...

Och vad sa du?

Jag kom inte på nåt att säga.

Ingenting alls? Sa du ingenting alls?

Inte precis ingenting.

Jag sa fem ord till henne.

Vilka då?

Jag sa: "Vad heter du?"

-Och hon sa...? -Beatrice Russo.

"Vad heter du" är tre ord. Och de andra två?

Jag upprepade "Beatrice Russo".

Don Pablo, om...

Jag vill inte besvära er, men kan ni skriva en dikt åt mig till Beatrice?

Jag känner ju henne inte ens!

En poet måste lära känna sin inspirationskälla.

Jag kan inte bara ta nåt ur luften.

Jag har den här bollen som Beatrice stoppade i sin mun.

-Hon har rört den. -Jaha, än sen?

Den kan hjälpa er att lära känna henne.

Men om ni som poet konstrar så mycket för en dikt,

då kommer ni aldrig vinna det där Nobelpriset!

Mario, nyp mig och väck mig ur den här mardrömmen!

Vad ska jag göra, don Pablo?

Ingen annan kan hjälpa mig. Alla här är fiskare! Vad ska jag göra?

Fiskare blir väl också förälskade!

De måste ha pratat med flickorna de var förälskade i

och fått dem att bli kära så att de sen ville gifta sig.

-Vad gör din pappa? -Han är fiskare. Naturligtvis!

Han måste ha sagt nåt till din mamma för att få henne att gifta sig med honom.

Jag tror inte det. Han säger inte mycket.

Ge mig min post nu.

Tack, men jag vill inte ha nåt.

-Vill ni ha nåt mer? -Nej, tack.

Beatrice, ditt leende breder ut sig som en fjäril.

Ramlade du ur sängen idag, unge man?

Jag kommer tidigare för att...

Jag såg det här. Det verkade vara viktigt.

Du har rätt, det är viktigt.

Och sen...

...är det nånting annat

som jag länge tänkt ge er men jämt glömt.

-Jag ställer det här. Adjö. -Vänta ett tag.

Jag har nånting till dig med.

Varsågod.

Den kan hjälpa dig med dina metaforer.

Är det en radio?

Nej, men en sorts radio.

Man pratar i den här och den upprepar vad man sagt.

Så ni pratar i den och sen hör ni vad ni har sagt?

-Ja. -Hur många gånger?

Så många gånger man vill. Men man ska inte överdriva.

Även den mest sublima idé låter fånig om man hör den för ofta.

Lyssna nu.

Poeten, det här är Antonio.

Med mig är Cosme, Domingo, Salvador och alla andra.

Alla är här. Vi har samlats för att fira.

För i dag är din födelsedag, och det skålar vi för.

Vi har läst dina dikter och skålat för din hälsa.

Och nu, poeten, ska du få din present.

De slåss över din "Canto General". Det finns inte ett exemplar kvar.

Vi ska ge ut den igen.

Tack, Pablo, för att du gav oss denna diktsamling.

Goda nyheter?

När jag var senator...

...åkte jag och besökte Pampas,

en trakt där det bara regnar en gång vart femtionde år,

där livet är ofattbart hårt.

Jag ville träffa de människor som hade röstat på mig.

En dag...

...såg jag en man som precis kom från en kolgruva i Lota.

Hela han var en mask av koldamm och svett.

Hans ansikte...

...var förvridet av en hemsk trötthet,

ögonen rödsprängda av koldammet.

Han sträckte fram sin valkiga hand och sa:

"Vart du än reser, berätta om detta lidande."

"Berätta om din broder som lever i underjorden."

"I helvetet."

Jag kände att jag måste skriva nåt som kan hjälpa människan i hennes kamp.

Jag ville skriva de illa behandlades poesi.

Det var så "Canto General" kom till.

Mina kamrater berättar nu att de lyckats ge ut den i hemlighet i Chile

och att den går åt som smör i solsken.

Det gör mig så lycklig.

Kära kamrater...

Jag har just lyssnat på er inspelning som gjorde mig så glad.

Det gläder mig så att få ge ut boken i Chile.

Nu ska ni få lyssna på nån som har kommit att bli en god vän.

Mario Ruoppolo.

Jag sa att jag är här med en vän som vill hälsa till dem

och säga nåt vackert om den sköna plats som har mig som gäst.

Jo.

-God morgon. -Nej, in där.

God morgon.

-Nåt vackert om ön? -Ja, ett av underverken på din ö.

Beatrice Russo.

Ja, jättebra.

Låt oss nu gå till osterian och träffa den berömda Beatrice Russo.

-Skojar ni? -Nej, jag menar allvar.

Låt oss ta en titt på denna flickvän.

Pablo Neruda och Mario Ruoppolo på osterian. Hon kommer att svimma!

Nå, men vad är det nu, Mario?

Don Pablo, när jag gifter mig med Beatrice Russo,

vill ni vara mitt bröllopsvittne då?

Hör på, först tar vi ett glas, sen fattar vi ett beslut.

Gennarino, vänta! Jag kommer också!

Domenico, kommer du inte hit, så får du dig en omgång!

Se vem som kommer! Neruda!

-God morgon. -God morgon.

-Vad får det lov att vara? -Ett glas rött vin, tack.

Och bordsfotbollens mästare?

-Vill du också ha ett glas rött? -Rött vin, ja.

Två glas rött vin, och en penna också.

Han är ute efter er systerdotter.

-Ge mig skrivboken. -Skrivboken? Varför det?

Tack.

Tack.

Ett ögonblick.

Till Mario, min nära vän och kamrat - Pablo Neruda

Varsågod.

Du har ju redan din dikt.

Om du vill skriva ner den, har du här en skrivbok.

Tack.

Beatrice?

Vad är det?

Gå hem. Det är stängningsdags!

Ni behöver inte betala för flaskan, men gå hem nu. Vi stänger.

Vad gör du?

-Jag tänker. -Med fönstret öppet?

Ja, med fönstret öppet.

Var uppriktig mot mig. Vad sa han till dig?

-Metaforer. -Metaforer?

Aldrig hört såna märkvärdiga ord från dig förut.

Vad gjorde han för metaforer med dig?

Gjorde? Han sa dem!

Han sa att mitt leende breder ut sig som en fjäril över mitt ansikte.

-Och sen? -Jag skrattade när han sa det.

Ditt skratt är som en ros,

ett kastat spjut, ett brusande vatten.

Ditt skratt är en plötslig silvervåg.

Vad gjorde ni sen?

Jag var tyst.

Och han?

-Vad han sa mer? -Nej, vad gjorde han?

Din brevbärare har väl inte bara en mun, utan två händer också.

Han rörde mig inte ens.

Han sa han var lycklig över att stå nära en ung, ren kvinna.

Som att vara på stränderna till den vita oceanen.

Jag tycker om...

Jag tycker om när du är tyst, för det är som om du vore frånvarande.

Och du?

Och han?

Han tittade på mig med, sen slutade han att se mig i ögonen

och tittade länge på mitt hår utan att säga nåt, som om han tänkte.

Nu räcker det, flicka lilla! När en man börjar röra dej med ord,

är han inte långt borta med händerna.

Det är inget fel med ord.

Ord är det värsta som finns.

Tusen gånger hellre ett fyllo som nyper en i baken vid baren

än en som säger: ''Ditt leende flyger som en fjäril''!

"Breder ut sig" som en fjäril!

Flyger eller breder ut sig - det är samma sak!

Se på dig!

Bara han petar på dig, så lägger du dig på rygg.

Du har fel. Han är en ordentlig person.

När det handlar om att ligga är det ingen skillnad mellan en poet, en präst

eller ens en kommunist!

"Naken är du enkel som en av dina händer:"

"Slät, jordisk, liten."

"Rund, genomskinlig."

"Du har månlinjer, äppelstigar."

"Naken är du ömtålig som ett vetekorn."

"Naken är du azurblå som en kubansk natt."

"Du har vinrankor och stjärnor i ditt hår."

"Naken är du väldig och guldgul som sommaren i en förgylld kyrka."

God morgon, fader.

Det här hittade jag i hennes behå.

Var snäll och läs det för mig.

Jag har förbjudit henne att gå ut från och med nu.

Nå?

Det är en dikt.

Läs för mig!

-"Naken..." -Gode gud!

Hur är näten, Mario? Jag behöver ett adjektiv.

-Vad då för nät? Fiskenät? -Ja.

Sorgsna.

Sorgsna.

Var det bra?

Det är en kvinna här. Jag tror det är hon som äger osterian, donna Rosa.

-God morgon, frun. -God morgon.

-Vill ni...? -Ja, tack.

-Var så god och sitt, frun. -Nej.

Det jag har att säga är för allvarligt att säga sittande.

Vad gäller det?

I över en månad har den där Mario Ruoppolo hängt runt min osteria

och förfört min systerdotter.

-Vad har han sagt till henne? -Metaforer.

Jaha?

Med sina metaforer har han gjort flickan het som en kamin!

En karl vars enda tillgång är svampen han har mellan tårna!

Men om hans fötter är fulla med maskar, så är hans mun full med trollformler.

Han började oskyldigt nog med att hennes leende var som en fjäril.

Men nu säger han att hennes bröst är som en eld med två lågor.

Men tror ni

att bilderna bara är hans fantasi eller att han...

Ja, jag tror att han har haft sina händer på henne.

Läs det här. Det var i hennes behå.

"Naken..."

"Lika vacker som..."

"Naken är du lika ljuv som nätterna på ön..."

"...och stjärnor i ditt hår."

Det är vackert.

-Så han har sett min systerdotter naken? -Nej, fru Rosa!

Det finns ingenting i dikten som tyder på det.

Nej, dikten ljuger inte.

Naken ser min systerdotter ut precis som dikten beskriver henne.

Så gör mig den tjänsten att tala om för Mario Ruoppolo,

som lärt sig mycket av er,

att han aldrig mer får träffa min systerdotter.

Och säg åt honom att om han gör det, skjuter jag honom.

Är det klart? Adjö.

Du är vit som en mjölsäck.

Vit på utsidan kanske, men inuti är jag röd.

Det är inte med adjektiv som du kommer undan änkans vrede.

Om hon skadar mig, hamnar hon i fängelse.

Efter några timmar är hon fri.

Hon kommer att säga att hon handlade i självförsvar.

Hon kommer att säga att du hotade hennes ungmös oskuld

med en metafor, vass som en dolk,

skarp som en huggtand, flikig som en mödomshinna.

Och dikten har lämnat märken av sin rebelliska saliv på möns bröstvårtor.

Poeten François Villon hängdes för mycket mindre.

Och hans blod forsade från halsen, rosenrött.

Jag bryr mig inte. Hon får göra vad hon vill. Jag är beredd.

Bravo! Så synd att vi inte har...

...en trio med gitarrister som ackompanjerar!

Min käre poet och kamrat!

Det är ni som satt mig i knipan. Ni måste hjälpa mig ur den.

Ni har gett mig böcker.

Ni har lärt mig att använda tungan till mer än att slicka frimärken.

-Det är ert fel att jag förälskat mig. -Nej, jag har inget med det att göra.

Jag gav dig mina böcker, men jag gav dig inte rätten att plagiera dem.

Tänka sig att du gav Beatrice dikten jag skrev åt Matilde.

En dikt tillhör inte den som skrev den, utan den som behöver den.

Jag uppskattar denna högst demokratiska åsikt.

Gå hem nu och sov lite.

Du har påsar under ögonen lika stora och djupa som soppskålar.

Mario, som din chef beordrar jag dig att dela ut posten som inte levererats.

Ja, ja, ja.

Men du grubblar dig fördärvad över den där flickan.

Beatrice är vacker nu, men om 50 år är hon lika ful som de andra.

Nej, Beatrice kommer aldrig att bli ful.

I hemlighet, inom mig,

bevarade jag dina ögons glans, sälla Beatrice.

Vad har Beatrice med det att göra?

Det är en dikt.

Dante Alighieri.

Nej, Gabriele D'Annunzio, min poet.

Har er poet skrivit nåt om Beatrice?

-Det tycker jag inte om. -Varsågod.

Konstigt, jag trodde att du skulle uppskatta en lovsång till Beatrice.

Tack. Adjö.

-Hör du, sömntuta... -God kväll.

God kväll. - Ge polismästarn hans vanliga och häll upp till mig med.

Tack.

Er systerdotter blir bara vackrare.

Om ni bara visste hur svårt det är att hålla ordning på henne.

Ungdomar i dag är inte som de var förr, donna Rosa. De har allt och vill ha månen.

Jag minns min stackars hädangångna mor. Jag darrade varje gång hon sa nåt.

God natt, moster. - God natt, polismästarn.

Det är sött och gott det här vinet.

God natt, polismästarn.

Beatrice!

Leta rätt på en ansenlig person som inte är kommunist.

Om Neruda inte tror på Gud, varför ska då Gud tro på Neruda?

Vad för sorts vittne skulle han bli?

Gud har aldrig sagt att en kommunist inte kan vara bröllopsvittne.

Då gifter jag mig inte.

Du är mer intresserad av Neruda som vittne än mig som hustru.

Älskling...

Neruda är katolik.

Jag vet att han är det.

I Ryssland äter kommunister småbarn. Hur kan han vara katolik?

Han ser inte ut att vara sån.

Men Neruda har en vacker fru. Han börjar bli gammal men har inga barn.

Hur förklarar ni det?

Så enligt er har don Pablo ätit upp sina barn?

Vem vet?

Hur som helst är mitt svar nej, för din skull med.

Han inspirerade din brudgum till att skriva det där snusket.

-"Naken..." -Det var bara en dikt.

För att inte tala om resten!

Han är inte värdig att bli vittne till er lycka.

Hon brukade säga:

"Jag ber Jesus att låta mig leva tills jag kan se min son med jobb,"

"fru och barn i sin famn."

Tyvärr lyckades hon inte med det, för när Herren kallade henne till sig

hade han inte ens ett jobb.

I dag ser min stackars hustru från himlen att han gjort henne lycklig,

för han har åtminstone en fru och ett litet jobb.

Även om det inte är det jobb hon hade önskat honom...

Bravo! Bra gjort, pappa!

Skål!

Leve brudparet!

Vad gör du, dricker du vin?

Kamrat, jag hade glömt det. Det här har kommit till dig.

Tack.

Kan vi åka härifrån?

Ja, vi behöver bara en vecka för stadfästandet.

Åh, jag är så lycklig! Jag kan inte tro det!

-Goda nyheter? -Skål för brudparet!

Med ett kyskt hjärta, med rena ögon...

...firar jag din skönhet,

med behärskat blod så att det kan stiga och följa linjen,

din kontur,

så att du kan bre ut dig över min lovsång som i ett skogsland eller i skum,

i väldoftande lera eller i havsmusik.

Nu...

...vill jag skåla för min vän Mario...

...och säga att det gläder mig att jag har bidragit lite grand till hans lycka.

Skål!

Och till sist skulle jag vilja berätta att på den här speciella dagen...

...har jag fått underbara nyheter.

Arresteringsordern för oss har återkallats...

...och därför kan Matilde och jag...

...återvända till det land som vi älskar så högt:

Chile.

Nej, don Pablo.

-I morgon kommer du att vara arbetslös. -Nej, jag vill inte ha nånting.

Jag kommer att sakna dig, Mario.

Och jag er.

Men ni kommer att skriva till mig?

Givetvis.

Läget förändras hela tiden i mitt land.

Idag låter de mig åka tillbaka.

I morgon kommer nåt annat att hända och jag måste fly igen.

Jag lämnar hur som helst kvar några saker här

som du kanske kan hålla ett öga på åt mig.

Jag ska meddela vart du ska skicka dem.

Jag kanske tar med dem själv till Chile.

Det skulle vara fantastiskt.

Den här ska ni väl ta med er?

Ja.

Tack.

Jag har upptäckt en annan poet som skrivit om Beatrice.

-Han heter D'Annunzio. Visste ni det? -Javisst.

Så ni kunde också ha skrivit en.

-Farväl, Mario. -Farväl.

Det som herr Di Cosimo började med här på ön

är ett bevis på civilisation och modernitet.

Nu räcker det med vattenbåtarna som kommer och går från fastlandet till ön.

Vår kandidat kommer att bana en ny väg för oss alla.

Rösta på Di Cosimo!

Rösta på Di Cosimo! Rösta på Di Cosimo!

Varsågod. Rösta på Di Cosimo.

De lovade oss rinnande vatten på ön för två år sen med.

För två år sen var det inte Di Cosimo som lovade det.

Det som står på pappret är en förpliktelse, inte ett löfte.

En ed, och Gud vare mitt vittne.

Hör du, Mario! Är du inte intresserad av det jag säger?

Jag röstar på kommunisterna.

Va?

Jag röstar på kommunisterna.

Jag har hört att du blivit besatt av poesi.

Jag har hört att du tävlar med Pablo Neruda.

Men kom ihåg, poeter kan åstadkomma stor skada för folk.

-Vad kostar ett dussin musslor? -För er, 300 lire.

För det priset måste du garantera att det finns en pärla i varje.

-Ge mig ett bra pris. -Visst, jag ska ge er rabatt.

Så ska det låta.

Fiskare är redan nog exploaterade.

Han sa 300 lire. Varför skulle han ge er rabatt?

-Jag vill inte exploatera nån. Adjö. -Varför lägger du dig i mina affärer?

Jag försökte bara hjälpa till.

-Vad är det? -Se på det här.

Han är i Ryssland för att överlämna ett pris.

I Ryssland? Om han är i krokarna kanske han hälsar på.

Mario, han är en mycket upptagen man!

Han ska träffa dem han inte såg när han var i landsflykt.

Och han är älskad i Chile.

Han har inte tid att komma hit.

Det är en bra bild.

-"Den unge poeten, Milovan...?" -Perkovic.

"Tilldelad ett poesipris av mästaren." Får jag behålla det?

Nej, det får du inte. Jag ska lägga det här ihop med de andra.

Men du kan titta på det när du vill.

Rösta på Di Cosimo. Kandidaten lovar att leda oss alla på en ny väg!

Rösta på Di Cosimo! För ett nytt samhälle!

För öns välfärd! Rösta på Di Cosimo!

Kom den där karln hit?

-Vem? -Di Cosimo.

Ja.

Jaså? Varför ler du?

Di Cosimo har serverat oss lyckan på ett silverfat.

Verkligen?

Det kommer tjugo arbetare med familjer hit för att ordna vattnet

och Di Cosimo frågade oss om vi kan ordna två mål mat om dagen åt dem.

Och det kan vi inte.

Vi har sagt att vi kan. De stannar i två år.

-Utan att ens fråga mig? -Räkna lite på det.

Pengar.

Det är allt ni kan tänka på. Var ska vi sätta tjugo familjer?

Vi får servera i två eller tre omgångar, om det behövs!

Gör som ni vill.

Nej, vi gör som vi vill.

Skulle herrn i huset vara redo att arbeta i köket?

-I köket? -Ja.

Ja.

Tomater,

röda inälvor,

färska solar.

Kronärtskockor, klädda som krigare

och blänkande som granatäpplen.

Vitlök,

dyrbart elfenben.

Skål för Beatrice, den vackraste flickan i stan!

Ack, vi måste avliva den,

köra en kniv in i dess levande innanmäte.

Mario!

Titta!

-Vad står det? -Han är i Paris.

"Jag tyckte mycket om Italien"

"där jag levde lycklig, i fullständig avskildhet,"

"bland världens enklaste människor."

"Vad är ert mest nostalgiska minne därifrån?"

"Nostalgi är en känsla som jag bara kan känna för mitt eget land,"

"men jag kommer aldrig att glömma..."

"...mina promenader utmed stranden och bland klipporna"

"där det växer små plantor och blommor,"

"precis på samma sätt som i en stor anlagd trädgård."

Fortsätt.

-Det var allt. -Jaså, det var allt?

Han nämner oss inte ens.

Varför skulle han nämna oss i en intervju?

Han är poet. Poeter talar om naturen, inte om folk de träffar.

En mätt fågel flyger sin kos!

Jag svär på att han inte ens kommer ihåg hur vi ser ut.

Du vet inte vad du pratar om...

DAGEN FÖRE VALET

Det är på valet den 7 juli som vårt lands framtid beror.

Därför ska ni gå och rösta i morgon.

Italienska städer, där handel, industri och arbeten blomstrar,

fick demokratisk rätt att ha valmöten för att presentera partiernas åsikter.

Om du har tvivel, red ut dem genom din röst.

Om du har en övertygelse, bekräfta den med ditt röstkort.

Det finns bara en avtalad tid: Den 7 juli.

Kristdemokraterna har vunnit i alla regioner i Italien.

Partiordföranden har uttryckt sin tillfredsställelse.

Tillfredsställelse!

De klarade det ju inte.

Va? De har ju vunnit i alla regioner.

De kan inte göra nåt med en handfull röster!

De kan inte få igenom svindlerilagen!

-De har vunnit ett slag, men inte kriget. -Så vi kommer att vinna kriget?

Ja, vilka annars?

Men vi måste kämpa, och det ska vi!

Det är den enda möjligheten att bryta våra bojor och göra oss fria.

Ja, men här...

När vi har lossat bojorna, vad ska vi då göra?

Don Pablo skulle ogilla att höra dig säga det.

Don Pablo kan inte höra mig.

Vem vet var han är, vad han gör?

Så långa i ansiktet alla är!

Herr Di Cosimo, det här är en tragedi för oss.

Vi räknade med två års arbete.

Vi har gjort kalkyler, tagit lån.

Jag vet, donna Rosa. Det är synd att lämna ett arbete halvfärdigt,

men vi hoppas kunna börja snart igen.

Snart? När?

Jag vet inte.

Det beror på.

Men jag lovar att det inte dröjer länge.

Hur som helst ser jag fram emot att pröva er mat.

-Vad beror det på? -Företagsproblem är komplicerade.

Jag förstår mig inte på företagsproblem...

...men jag är inte bakom flötet.

Vi vet alla att så snart ni blev vald, skulle arbetet avbrytas.

Det är sant.

Maken är hetlevrad.

Om don Pablo hade stannat här, skulle valet kanske ha gått bättre.

Mario, jag har nåt att berätta för dig.

Jag är med barn.

-Är det sant? -Ja.

-Är du verkligen med barn? -Ja.

Vi måste åka härifrån.

Ingen förstår oss här. Alla är så hemskt okunniga.

Vi reser till Chile så att Pablito växer upp där och får andas poesi.

-Pablito? -Ja, Pablito.

Tycker du inte om det?

Efter Neruda. Det kommer att vara ett gott förebud för vår son.

-Mario? -Nej. Han är längre fram.

Mario, är det du?

-Här är ett brev från Chile. -Stoppa det i min ficka, är du snäll.

-Öppna det! -Vänta... "Mario Ruoppolo".

Det är det första brev jag nånsin fått.

"Santiago, 15 oktober 1953."

"Bäste herre..."

"Jag ber er skicka några föremål"

"som tillhör herr Pablo Neruda..."

"...vilka finns i det hus han bodde i"

"under sin vistelse i Italien."

"Adress bifogas"

"samt en förteckning över"

"ovannämnda föremål."

"Doktor Nerudas sekreterare.''

Och till dig?

Inte ett ord, inte en hälsning, och han reste för över ett år sen.

Jag sa ju det, en mätt fågel flyger sin kos!

Folk är snälla så länge de har nytta av en.

Kom inte med den där mätta fågeln igen! Vad för nytta?

Vad gjorde jag för den där personen?

Det var faktiskt alltid jag som frågade:

"Don Pablo, kan ni titta på metaforen? Kan ni läsa en dikt för mig?"

Det var jag som besvärade honom. Och ni säger att jag var till nytta.

Vad gjorde jag för honom?

Och ändå visste han att jag var oduglig som poet.

Han visste det. Men istället behandlade han mig som en vän hela tiden.

Han behandlade mig som en broder.

Det är inte sant att du är oduglig.

Jag vill inte kalla honom Pablito.

Vad har barnet med det att göra?

Tycker du att jag är en poet?

Är jag det? Har jag nånsin skrivit nåt, några dikter?

Nej, Mario. Men...

"Nej, Mario." Alltså ingenting, medge det.

Varför skulle han komma ihåg mig?

Som poet är jag oduglig.

Som brevbärare...

Han minns knappast brevbäraren som kom med posten när han bodde i Italien.

Som kommunist?

Nej, inte det heller. Jag var inte särskilt...

Jag tycker att det är...

...helt normalt att han...

Så är det.

I morgon åker vi dit och skickar iväg sakerna.

Kära kamrater...

Jag har just lyssnat på er inspelning som gjorde mig så glad.

Det gläder mig så att få ge ut boken i Chile.

Nu ska ni få lyssna på nån som har kommit att bli en god vän.

Mario Ruoppolo.

Jag sa att jag är här med en vän som vill hälsa till dem

och säga nåt vackert om den sköna plats som hyser mig som gäst.

Jo.

God morgon.

Nej, in där.

God morgon.

Nåt vackert om ön?

Ja, ett av underverken på din ö.

Beatrice Russo.

Ja, jättebra.

Är det säkert att den fungerar utomhus?

Om den fungerar inomhus, så fungerar den utomhus.

-Den fungerar här. -Ja.

Så där.

Ett, två, tre. Lyser den röda lampan?

Ja, den är tänd.

Ett.

Nummer ett.

Vågor vid Cala di Sotto. Små.

Sätt igång!

Nummer två.

Vågor. Stora.

Sätt igång!

Nummer tre.

Vind på klipporna.

Nummer fyra.

Vind genom buskarna.

Nummer fem.

Sorgsna nät som tillhör min far.

Nummer sex.

-Räcker det så? -Addolaratas kyrkklocka...

...med präst.

-Det är så vackert. -Jag har aldrig tänkt på det.

Nummer sju.

Stjärnhimmel över ön.

Nummer åtta.

Pablitos hjärtslag.

-Han kommer att höra allting. -Verkligen?

Man kan höra det! Man kan höra Pablitos hjärta!

Jag tänker inte kalla honom Pablito.

FEM ÅR SENARE...

Men jag är inte med på bilden.

Och vem är du?

Pablito, kom hit!

Pablito, kom hit!

Pablito såg honom aldrig.

Han föddes några dagar efter det att Mario dött.

Till en början var det svårt utan honom, men nu är det bättre.

Förresten, här är nånting han gjorde till er.

Det var meningen att jag skulle skicka det, men jag behöll det istället.

Jag lyssnar på det ständigt och jämt.

Käraste don Pablo...

...det här är Mario.

Jag hoppas att ni inte glömt mig.

Hur som helst...

Kommer ni ihåg att ni en gång bad mig

att säga nånting vackert om min ö till era vänner

och att jag inte kunde komma på nåt?

Nu...

Nu vet jag. Därför vill jag skicka det här bandet till er,

som ni kan spela upp för era vänner, om ni vill. Annars kan ni lyssna på det.

Så kommer ni att minnas mig...

...och Italien.

När ni åkte härifrån...

...trodde jag att ni tagit allt vackert med er.

Men nu...

...inser jag att ni lämnade kvar nånting till mig.

Jag har också skrivit en dikt,

men jag skäms för att läsa upp den.

Den heter "Sång till Pablo Neruda".

Även om den handlar om havet är den tillägnad er.

Om inte ni hade dykt upp i mitt liv, skulle jag aldrig ha skrivit den.

Jag har fått inbjudan att läsa den offentligt.

Fast jag vet att min röst kommer att darra, kommer jag att vara lycklig.

Och ni kommer att höra folket applådera när de hör ert namn.

Kamrater!

Kamrater!

Här med oss är vår kamrat, Mario Ruoppolo,

som ska läsa en dikt...

...som han tillägnat

den store poeten som vi alla känner till - Pablo Neruda!

Kamrater! Kamrater!

Vi ber Mario Ruoppolo komma upp på scenen.

Hörde du?

Hurra!

Det här är Mario Ruoppolo, släpp fram honom. Släpp fram oss!

Ursäkta!

Vi ska fram till scenen. Det här är Mario Ruoppolo!

-Kamrater! -Mario?

Mario, var är du? Mario?

Mario Ruoppolo!

Kamrater, bevara lugnet!

-Bevara lugnet! -Mario!

TILL VÅR VÄN MASSIMO

Översättning: Lisa Di Biaggio