Original subtitles

När det gäller narcissism–

–finns det en överrepresentation av mental ohälsa–

–och vid en överrepresentation av mental ohälsa–

–brukar det ofta följas av olyckliga saker som suicidfall–

–att folk försöker avsluta sitt liv.

Så på nån nivå ogillar vi narcissisten grundligt–

–och på en annan nivå måste vi känna empati för en stackars människa.

Ungefär 2-6 % av befolkningen–

–uppskattas ha narcissistiskt personlighetssyndrom.

Men stigma och okunskap gör att mycket få söker vård–

–för vem vill vara en narcissist?

Man känner sig som en dålig människa som inte är värd kärlek.

Och det har varken funnits läkemedel eller behandling som säkert fungerar.

Vi missar personer med narcissism överhuvudtaget.

Men nu testas något nytt – gruppterapi för narcissister.

Behandlingen är ett slags pilotbehandling.

I den här serien följer vi med in i det stängda terapirummet–

–och får en unik möjlighet att förstå narcissisterna runt oss.

Varför kan man inte avslöja en narcissist direkt?

Det är för att vi är som vi är som människor.

Men frågan kvarstår – går det att bota narcissism?

Jag har gjort suicidförsök.

Jag har tagit tabletter och blandat med alkohol i olika omgångar.

Självskadebeteende.

Jag har skurit mig för att jag hatar mig själv och det jag gjort–

–och det känner jag att jag har misslyckats med i livet.

Jag har testat så gott som allting.

Psykiatrin, psykologer, läkare och så vidare.

Jag har gått igenom nästan alla som finns i Sverige, känns det som.

De har inte kunnat hjälpa mig med nånting behandlingen hjälpt mig med.

Den som först började använda mentaliseringsbaserad terapi–

–för personer med narcissistiskt personlighetssyndrom–

–var Robert Drozek i USA.

Jag skulle säga att de flesta med narcissistiskt personlighetssyndrom–

–aldrig får en diagnos.

De lider och kämpar i så många år av sitt liv–

–och tror antingen att problemet är världen och hur den behandlar dem–

–eller att de själva inte duger.

Men de vet inte att de faktiskt lider av en störning–

–som vi anser vara behandlingsbar.

MBT-behandlingen för narcissistiskt personlighetssyndrom–

–som vi har hållit på med i snart tre år–

–är på ett sätt en pilotbehandling.

Man provar nånting och hoppas att det ska vara hjälpsamt.

Mentalisering är en psykologisk process.

För att göra det enkelt kan man säga att mentalisera någon annan–

–är väldigt likt att empatiskt förstå nån annan.

Sätta mig in i hur du tänker och känner–

–eller vad som ligger bakom dina ord och din handling.

Om jag ska trösta en kompis–

–vad skulle då vara skönt för honom eller henne att höra?

Den andra delen är att empatiskt förstå mig själv.

I bästa fall kan man göra de två sakerna samtidigt–

–och ibland behöver man det.

När man inte kan mentalisera blir saker förenklade.

Då börjar man tänka: "Hon sa så där för att såra mig."

Eller: "Alla i rummet ser ner på mig."

Det är mycket snabba antaganden om andra som man inte har täckning för.

"Hur kan jag sätta dit den där jäveln och bevisa att han har fel?"

Att förbättra förmågan att mentalisera–

–kan göra att man kan stanna upp innan man agerar–

–för det är ofta i det vi säger och gör som de stora problemen uppstår.

Jag minns en situation som jag hade uppe på individualterapi–

–där jag berättade om min flickvän som blivit arg.

Jag förstod inte alls hur hon kunde bli arg.

Men sen fick jag mentalisera. Det var poängen med behandlingen.

Hon visade ju ilska och var arg–

–men ilskan var inte känslan från början.

Däremot var hon ledsen–

–och uttryckte sig på ett sätt som gjorde att hon såg upprörd ut.

Om hon blir arg är det kanske lättare för mig att bli arg.

Men om hon är ledsen är det inte lika lätt för mig att bli arg.

Då möter jag kanske henne på ett annat sätt.

Jag kan ge henne en kram i stället.

Man kommer inte till vår mottagning på vår stora, psykiatriska klinik–

–utan att man är ganska rejält sjuk.

Man har svårt att få livet att funka och har mycket ångest, till exempel.

Mycket ilska och nedstämdhet.

Kanske har gjort ett suicidförsök eller har såna tankar.

Åtta stolar, åtta patienter.

Ofta har det blivit en akut försämring–

–som börjat med en större motgång, som en separation–

–eller nånting yrkesmässigt som kraschade och man blev sjukskriven.

Man kanske har kämpat länge med stora utmaningar–

–för att hålla sig flytande–

–och sen händer grejen där det liksom rasar.

Och då mår man snabbt väldigt dåligt.

Mentaliseringsbaserad behandling är en processbaserad psykoterapi–

–där man stimulerar patienten att reflektera kring sinnestillstånd–

–och stärker patientens förmåga att lägga märke till sinnestillstånd–

–både hos sig själva och andra.

Observera att vi inte erbjuder individualterapi utan gruppterapi.

Många patienter säger: "Jag vill ha individualterapi. Grupp funkar inte."

Det fina är att i gruppen tvingas man ta hänsyn till allas perspektiv–

–inklusive hur du uppfattas av andra.

Det är ofta mycket svårt.

Det kan orsaka en existentiell kris. Sånt tvingas fram i gruppterapi.

Gruppen är en bra modell. Det är som ett laboratorium för relationer–

–där man kan öva saker på ett ganska tryggt sätt.

I dag ska vi fortsätta ungefär där vi slutade förra gången.

Gruppen har ett antal regler och värderingar–

–som vi fastställer i början av en sån här grupp–

–som de själva är med och tar fram.

Vi ska alltid prata om din del i ditt problem.

Vi får inte hamna i att män är dumma i huvudet eller chefen inkompetent.

Vi måste återvända till: "Vad behöver du ändra på i den här situationen?"

Då tänker jag att jag vänder mig till den här sidan av gruppen.

Vi jobbar ofta med små, vardagliga situationer–

–som far iväg och blir svårhanterliga och väcker ångest.

Eller tvärtom, det kan väcka aggressivitet verbalt.

Att man hamnar i konflikter och ställer till mycket i ens liv.

Okej, Anders. Då är det du som ska börja.

Ja, okej. Visst.

Det var för några veckor sen. Min fru var på jobbet inom vården.

Jag försörjer familjen, men hon tycker om att ha sin egen grej.

Men berätta vad det var som hände.

Jag var hemma med min dotter och hade det mysigt. Hon är fantastisk.

Hon är otroligt intelligent för sin ålder, precis som jag var som liten.

Är ni lika varandra? Jag och min pappa är jättelika varandra.

Han är en gubbversion av mig. Om man kollar på gamla bilder...

Jag stoppar dig där, Isabelle, och så lyssnar vi på Anders.

Det är ibland utmanande–

–för en narcissistisk problematik handlar ju också om hierarki.

Vem bestämmer? Vem har kontrollen?

Är det du som håller i gruppen, eller jag som patient som styr?

Sen skulle vi till dagis, och då hittade jag inte hennes galonbyxor.

Samtidigt börjar min dotter fråga om vatten–

–och jag säger: "Du får vatten på dagis."

Men hon fortsätter gnälla, och till slut får jag ge henne vatten–

–och hon bara häller ut det på golvet.

Jag blir skitförbannad.

Jag bara kastar det här jävla glaset i väggen, och...hon blir helt tyst.

Börjar gråta.

Försöker torka upp vattnet med strumpan.

Man märker en skillnad när det gäller just narcissism, mot andra patienter.

Många kommer kanske mer i medelåldern.

Till viss del tror jag det handlar om att livet börjar komma ikapp.

Det är när de här väldigt grandiosa tankarna och känslorna...

När de punkteras, det är då man söker vård och kommer.

Vad är jag för pappa som...? Helt jävla overkligt misslyckad.

Men då kommer i alla fall min dotter till mig och...

...kramar mig och tröstar mig.

Så det kändes väldigt skönt, och så var det bra.

Då var det liksom förbi.

Har man också de här sårbara dragen och säger:

"Jag är världens sämsta och förtjänar inte dig."

Men det har en viss ytlighet–

–och går inte att använda för den andra personen.

Ena stunden blir man påhoppad–

–och i den andra stunden ska man nästan trösta den här personen–

–som ju just har betett sig jätteilla.

Vad tror ni andra att Anders kände i den här situationen?

Jag förstår om du typ skäms.

För man minns ju när man var liten–

–hur jäkla rädd man blev om nån vuxen blev brutalt arg.

Om man tänker hur det är på insidan för den som har narcissism är det...

Det är ett stressigt läge–

–att hela tiden vara på jakt efter att få den här bekräftelsen på–

–att man är en riktigt jäkla bra person–

–och samma upptagenhet av att andra ska spegla en i det här–

–att man är fenomenal och exceptionell.

Isabelle säger att hon tror att du kände skam i den här situationen.

Hur skulle du beskriva det?

Jag kanske inte kände skam som hon beskriver–

–men jag känner skam.

Jag kände mycket skam i den situationen–

–och reflekterade över min roll som pappa och såg mig själv utifrån.

Sån är inte jag som pappa.

Man går tolv månader i behandling, två gånger i veckan–

–för hur man är och har varit sen man var tonåring.

Det är kort tid för att ändra på nånting som är krångligt att ändra.

Det handlar väldigt mycket om att de låste upp nyckeln–

–till att förändra sig själv.

Några beskriver att det här har förändrat deras liv–

–och att människor omkring dem säger att de har gjort en jätteutveckling.

För andra är det lite mindre saker, men de allra flesta–

–beskriver betydelsefulla, positiva förändringar–

–och det handlar mycket om hur de klarar sina relationer.

Konflikterna i mitt liv ledde till depression och självmordsförsök.

Det började när jag var fjorton år.

Jag hade det tufft skolan och blev deprimerad–

–och det slutade faktiskt med att jag hoppade från en hög bro–

–en 50 meter hög bro, ner i vattnet.

Ett typiskt kännetecken för min NPS är att jag nedvärderar andra.

Jag letar ofta efter nåt område där jag känner mig bättre än andra.

En av mina klassiker–

–är att om jag hör att nån studerade vid ett särskilt universitet–

–eller en särskild läkarutbildning–

–ser jag ner på dem inombords.

"De gick på det universitetet, men jag har tre examina från Harvard."

Jag visste vad narcissism var, men trodde inte att jag hade det.

Men efter den här behandlingen inser jag att det i högsta grad gäller mig.

Jag är narcissist–

–och narcissismen har förmodligen orsakat mina svårigheter i livet.

Narcissister blir så uppslukade av ilska och kritiska tankar–

–att de tappar kontakten med övriga känslor–

–som smärta, osäkerhet och sorg.

Gruppterapin ger dem en chans att fundera över andras upplevelser–

–och individualterapin ger dem en chans att komma närmare sitt inre.

Rocco, vad vill du prata om i dag?

Jag tänkte att vi kunde prata lite om en tid i mitt liv–

–som var väldigt stressfylld och påfrestande.

Jag gick min läkarutbildning–

–och uttryckte mig helt enkelt nedlåtande om utbildningen–

–och den som ansvarade för den–

–vilket resulterade i att jag tvingades lämna utbildningen.

Det är genant. Jag borde veta bättre.

Det ledde inte till nåt positivt, bara negativt. Det var inte värt det.

Du skämdes för hur du uppförde dig, och att du tvingades sluta.

Du fick inte slutföra din allmäntjänstgöring. Hur känns det?

Jag är fortfarande ganska arg på honom för det han gjorde–

–trots att jag inser att problemet låg hos mig.

Det märks, när du pratar om det–

–att du fortfarande är arg över det.

Om du skulle vilja försöka bearbeta detta–

–och en del av dig känner att du verkligen blev illa behandlad–

–då kan det bli svårt.

När man känner att man är bättre än utbildningen man går, som jag–

–hur gör man då för att...försonas?

Jag menar att problemet kanske är att du känner dig bättre än dem.

–Det är ett problem. –Det måste vi bearbeta. Förstår du?

Även om jag objektivt sett är bättre än dem–

–är det ett problem att känna så.

Du förstår det på ett intellektuellt plan, och då blir vårt jobb att...

–Hur kan vi rubba den övertygelsen? –Exakt.

Du sa att du kritiserade dem nästan för att må bättre själv.

Och det enda jag ser i det här ögonblicket–

–är ilskan och kritiken mot dem.

–Men jag tror att det handlar om mer. –Ja.

Jag är argare på mig själv än på dem, för att jag gick en utbildning–

–som låg så otroligt långt under min kompetensnivå.

Jag är helt värdelös som gick den utbildningen.

–Det är det det handlar om. –Okej.

–Hur känns det att säga det? –Det är bara...sorgligt.

Jag vill bara ta livet av mig.

Ilskan mot utbildningen och den programansvarige–

–förflyttar ilskan från mig till dem.

Jag tror att det är så det ligger till.

Och annars riktas den mot mig–

–och då måste jag hitta en bro att hoppa från.

Okej. Så du menar att ilskan du känner mot dem–

–blir ett skydd, för då var felet deras?

Alternativet är att du gjorde fel, och då vill du ta livet av dig?

Ja, det här är nog huvudproblemet som du behöver hjälp med.

Övertygelsen att ditt egenvärde är beroende av yttre faktorer.

Ingen lär oss sånt här.

Vi lär oss det i lekparken när vi är barn, men inte formellt.

Så antingen lär man sig det helt enkelt i sociala situationer–

–men om man har nåt slags tillkortakommande, som NPS–

–klarar man det inte, utan måste lära sig det formellt.

Jag tror att det är det vi gör här–

–och det är omvälvande, för...

...vi vet helt enkelt inte hur man gör.

Vi har kommit till en punkt där vi förstår allt mer om narcissism.

Det vetenskapliga intresset är större än någonsin tidigare inom psykiatrin.

Jag tror att det område där kunskapsluckorna är som störst–

–är vilken behandling som funkar bäst.

Det saknas tillräckligt robust forskning–

–som fokuserar på narcissism och den mest effektiva behandlingen.

Vi ser till att nära följa deras ursprungliga psykiatriska symptom–

–samtidigt som vi mäter deras narcissism.

Det finns anekdotiska belägg för att de blir bättre över tid.

När det gäller möjligheten att behandla narcissism–

–tror jag att vi behöver vara ödmjuka–

–för det är svårt att förändra sin personlighet.

Så i vilken utsträckning kan man hjälpa sin egen narcissism–

–eller i vilken utsträckning kan vi till och med bota andras narcissism?

Jag skulle vilja hävda att "the jury is out".

Vi är lite oklara med det i forskningen.

Det är klart du kan lära dig förhålla dig–

–till dina egna grandiosa fasoner och hur du behandlar andra.

Men frågan är hur det går i det långa loppet.

Kan du programmera om dig tillräckligt–

–så att din naturliga reaktion också håller?

Det är mer tveksamt.

Medan det också kan vara narcissister som fått sitt liv förstört–

–och de sitter kanske där för första gången, lätt ödmjuka–

–och vill verkligen kunna förstå vad som händer dem själva.

Och då torde hoppet vara lite större att det ska gå att göra nåt.

Jag ville bara röra den.

När man tänker på normala par...

Ett tag tyckte jag att vi var helt onormala. Det kändes psykotiskt.

Men när man blir det man tror är "normal"...

Vi vet inget om andra, men för oss känns det här normalt. Det funkar.

Det är som att knuffa en bil.

Sträck på dig.

Jag tror att varken narcissism eller andra neurotyper kan botas.

Men det kan hållas i schack.

Personen med NPS måste satsa allt och ta ansvar för sina handlingar.

Man måste kunna sätta sig in i andra människors perspektiv–

–eller kunna lyssna och ta in.

Det kan inte botas, däremot hanteras.

Kämpa på, Kingston.

Narcissism är obotligt.

Det finns folk online som inte håller med–

–men mitt mål är inte att bli botad.

Är målet att bli botad finns risken att jag misslyckas. Det är triggande.

Mitt mål är att bli bättre än jag var.

Det innebär att jag kan bli bättre, men jag försöker inte bli av med det.

Om man tittar på det på ett psykiatriskt sätt–

–kan det vara så att man inte uppfyller diagnoskriterier längre.

En viss sårbarhet blir kvar–

–men livet kan bli mycket stabilare och man kan må väldigt mycket bättre.

Med stora påfrestningar i livet, som vi alla...

Ibland har man bara otur i livet. Saker och ting händer.

Då kanske det här kommer tillbaka.

Behandlingen syftar inte till–

–att bota personlighetssyndromet. Det går inte att stänga av.

Det handlar mer om att bli bättre på att hantera sin personlighet.

Man har fortfarande en personlighet med övermått av narcissistiska drag.

Men nu kan man hantera den och leva ett vettigare liv.

En av de största och mest övertygande metastudierna som finns–

–där man tar alla studier kring ett visst ämne–

–och tittar på det sammanlagda resultatet–

–är ju att åldrande verkar vara det bästa avhjälpandet av narcissism.

Det verkar som att ju äldre du blir–

–desto mer taggar du ner i ditt självförhärligande.

För välviljan ökar aningens genom livet–

–och när det gäller sårbarhet brukar man mogna så sakteliga genom livet–

–och man blir inte lika kränkt och känslig.

Och det är ju skönt.

Jag vill inte att det ska framstå för dem som tittar att jag är botad.

Att jag är helt bra och helt plötsligt sårar jag inte min partner–

–och helt plötsligt är jag perfekt, för det stämmer inte.

Men däremot är jag övertygad om att jag är bättre i relationen nu–

–och inte sårar lika mycket som jag gjorde innan.

Och att jag nog kommer bli bättre med tiden.

Jag har hört i både den här relationen och i tidigare relationer–

–hur det är att vara tillsammans med personer med narcissism.

Att man behöver liksom gå på äggskal, lite så där.

Och det är – eller, jag tror att det är – lite färre äggskal nu.

Översättning: Gabriella Eseland Iyuno för SVT

Textning: Gabriella Eseland Iyuno för SVT