Original subtitles

Jag önskar att jag kunde sitta här och berätta öppet–

–och gå hem och berätta att jag är med i dokumentären.

Men det hade blivit en massa kritiska frågor på min arbetsplats–

–i mitt förhållande, bland mina vänner.

Jag är rädd för att bli bortstött, så det här är min största hemlighet.

Ungefär 2-6 % av befolkningen–

–uppskattas ha narcissistiskt personlighetssyndrom.

Men stigma och okunskap gör att mycket få söker vård–

–för vem vill vara en narcissist?

Man känner sig som en dålig människa som inte är värd kärlek.

Och det har varken funnits läkemedel eller behandling som säkert fungerar.

Vi missar personer med narcissism överhuvudtaget.

Men nu testas något nytt – gruppterapi för narcissister.

Behandlingen är ett slags pilotbehandling.

I den här serien följer vi med in i det stängda terapirummet–

–och får en unik möjlighet att förstå narcissisterna runt oss.

Varför kan man inte avslöja en narcissist direkt?

Det är för att vi är som vi är som människor.

Men frågan kvarstår – går det att bota narcissism?

I kvällspressen och dagspressen–

–stöter man regelbundet på rubriker av typen:

"Så vet du om din partner är narcissist"–

–eller "så här hanterar du en narcissistisk chef."

Det har också blivit en stor trend på sociala medier.

Om man söker på Tiktok eller liknande finns det en hashtag, "narctok"–

–som bara handlar om att man lägger upp klipp–

–på personer som man beskriver som narcissister.

Skumma saker narcissister gör.

De hatar när nån säger vad de ska göra.

–Varför skäms inte en narcissist? –Du kan överlista en narcissist.

Narcissister kan bete sig friskt.

Och de får dig att känna att allt är ditt fel.

Det pratas definitivt mer om narcissism nuförtiden än tidigare.

Om vi backar bandet till åttio- och nittiotalet–

–var det ett begrepp som företrädesvis förekom–

–i akademiska sammanhang och psykologiska texter, och så vidare.

Och sen har det från år 2000 och framåt–

–fått en allt bredare spridning.

Om jag tänker på vad alla som pratar om den här diagnosen säger–

–och vad de säger på sociala medier och Tiktok, är det väldigt ensidigt.

Jag förstår om de pratar utifrån sin berättelse.

De har varit med om en pappa, bror eller partner som har diagnosen.

Och den är helt giltig, deras berättelse, så klart.

Men samtidigt är den väldigt onyanserad.

Ofta när det är snabba klipp får man inte hela berättelsen.

Narcissism är ett begrepp som har funnits väldigt länge–

–och egentligen beskriver det ett slags mekanismer–

–som man tänker sig ingår i normal, mänsklig psykologi.

Och det finns ett spektra mellan det vi kallar sund narcissism–

–som är nånting som är ganska lagom och bra att ha tillgång till...

Alla bör ha det, faktiskt.

...till att man skulle ha lite väl mycket–

–till att man har väldigt mycket narcissistiska drag–

–och det orsakar stora problem, och det kallar man patologisk narcissism.

Där ingår personer som får diagnosen narcissistiskt personlighetssyndrom.

För att diagnosticeras med narcissistiskt personlighetssyndrom–

–ska man ha ett mönster av grandiositet–

–alltså att man känner sig betydelsefull, speciell eller utvald.

Dessutom ska man ha ett behov av att bli beundrad, och en brist på empati.

Och det leder förstås till problem, ofta redan i tonåren.

I Sverige finns det inget sätt riktigt att fastställa–

–hur många som har narcissistiskt personlighetssyndrom.

Tittar man i USA så säger man att förekomsten i befolkningen–

–beräknas till nånstans mellan en och sex procent.

Vi gissar att det är liknande i Sverige.

Att det handlar om nånstans mellan 2–6 %–

–som har så mycket narcissistiska drag–

–att de kvalar in på patologisk narcissism.

När det gäller patologisk narcissism–

–beskriver man att det finns två huvudtyper, kan man säga.

Grandios narcissism är att anse sig bättre än man egentligen är.

Man har ett stort behov av att bli beundrad och berätta hur bra man är.

Sårbar narcissism innehåller egentligen en del av det grandiosa–

–men det kommer inte fram, så man är inte särskilt skrytsam.

Personer med sårbar narcissism har dock känslor och tankar–

–om att inte duga, att vara dålig.

Och i den stunden kanske man låter som en person med låg självkänsla–

–men samtidigt finns den här idén om att man egentligen är värd mer–

–och egentligen är bättre och bara inte får komma till sin rätt.

Innan jag började utforska att det kunde vara diagnosen–

–kände jag många gånger att det var nåt fel på mig.

Jag visste inte riktigt vad.

Jag visste att det hade nåt att göra med–

–att jag inte klarade av att hantera vissa situationer och relationer.

Ibland kunde jag bli arg för saker–

–och efteråt tänker jag: "Nej, varför blev jag arg på det?"

Jag insåg att jag behövde utforska det väldigt djupt.

Så insikten om att jag dels kunde ha diagnosen, och sen få den utredd–

–vilket jag hört att inte många gör–

–för man anser sig kanske inte klara av att få den diagnosen.

Man lever liksom i en bubbla.

Det som är spännande med narcissism–

–är att man kan bryta ner det i dess personlighetskomponenter.

Femfaktormodellen är personlighetspsykologins–

–stora bidrag till vetenskapen, skulle jag vilja hävda.

Femfaktormodellen är helt enkelt summeringen–

–av alla de ord vi använder för att skilja människor åt.

Den är inte expertberoende, utan den är helt och hållet datadriven.

Och i den mån du försöker observera människors personlighetsuttryck–

–så kommer det att uppstå fem faktorer när du gör modellen sen.

De fem faktorerna är extroversion, neuroticism–

–samvetsgrannhet, öppenhet och välvillighet.

Man kan säga att det som är den absoluta kärnan i narcissistens drag–

–är väldigt låg välvilja mot andra.

Man bryr sig mest om sig själv, man litar mest på sig själv.

Man bryr sig inte om andra och litar inte på andra.

Så låg välvilja, det är centralkomponenten i narcissism.

Men på sistone är man eventuellt en sjätte faktor på spåren.

Ärligheten och ödmjukheten.

Vad gäller det sjätte draget–

–brukar det vara ett ännu större signum än den låga välviljan.

Det betyder att om vi mäter ärlighet och ödmjukhet hos en person–

–så är det ännu lättare att se om det finns narcissistiska tendenser–

–än om vi bara tittar på välvilja.

Jag är narcissist och har gått i terapi i åtta år.

Narcissister ångrar inte smärtan de orsakat–

–bara att de åkt fast och att livet aldrig blir detsamma.

Och det enklaste sättet att slippa den känslan är att skylla på dig.

Jag insåg nog redan som ung att jag var narcissist.

Sen jag var åtta, nio år gammal–

–har jag inte känt mig som en person. Jag kände mig inte som en människa.

Jag har alltid känt att jag stod utanför och tittade in.

Jag har alltid känt mig annorlunda.

Som barn kände jag alltid att jag inte passade in.

Min pappa försummade mig.

Han var känslomässigt frånvarande, men även fysiskt. Han fanns inte där.

Det skapade ett tomrum där jag sökte uppmärksamhet och bekräftelse–

–vilket jag aldrig fick. Någonsin.

En dag stirrade han bara på mig. Han slog mig på benet och bara stirrade.

Inga känslor, ingenting. Bara ilska och bitterhet.

Han ville såra mig. Och jag bara...

"Jag ska inte ge honom den tillfredsställelsen."

"Jag är förbannad, arg och sårad, men jag ska bara typ... 'Okej.'"

Jag var sju, åtta, nio år och stängde av känslorna.

Jag blev känslomässigt avtrubbad.

Jag kände ingen samhörighet med andra.

När jag fick diagnosen visste jag redan om den och sa att jag hade den.

Jag gick ut med det på Facebook, och fick väldigt positiva reaktioner.

Så jag tänkte att om folk som känner mig–

–och faktiskt har träffat mig, tycker att det är okej...

Vem bryr sig då vad främlingar tycker? Jag gör det jag måste.

Hur är läget, alla fina människor?

Er favoritnarcissist här, som ger er en inblick i narcissistens hjärna.

Hoppa gärna in med en fråga. Det är hela poängen med livesändningar.

Jag har fått min första fråga.

"Om en kvinna är perfekt och gör allt du vill"–

–"är en narcissistisk partner ändå otrogen?"

Ja. När du använder ordet "perfekt" gör du det utifrån ditt perspektiv.

Ingen är perfekt i en narcissists ögon, okej?

Man kan tycka att man gör allt rätt–

–men narcissister ser ner på dig för det.

Dessutom anser de sig ha rätt till perfektion.

Så många är ändå otrogna.

Ett problem var att vi led i tysthet.

Ingen vågade prata om det eller vara öppen med det.

Jag minns att jag sa till mig själv:

"Jag ska prata högt om det här, offentligt."

Folk bara... "Det här är fantastiskt!"

Andra skrev: "Det är fejk. Narcissister går inte i terapi."

Jag bara... "Jäklar. Det här måste jag prata om."

Om du gör nåt fel och låter mig hålla dig ansvarig–

–kan jag använda det emot dig i all evighet.

Jag har alltid suktat efter berömmelse och framgång.

"Jag vill spela i NFL, i NBA, jag vill bli filmstjärna."

Jag har alltid velat bli nåt supergrandiost.

Jag har alltid velat bli berömd–

–men trodde inte att det skulle bli på Tiktok.

Det är alltid svårt att veta när allt började.

Men jag tänker att det är en kombination av faktorer.

Det ena är att jag har en ärftlig sårbarhet för narcissism–

–och de dragen att utveckla det väldigt starkt.

Det är en del.

Den andra är ju, som man brukar säga, en utlösande faktor–

–och det är väl när jag hittade min pappa död–

–efter att ha tagit sitt liv, och det trauma det innebar för mig.

När jag tänker på min barndom, tänker jag ofta på mycket bråk.

Väldigt mycket konflikter.

Jag kände mig väldigt otrygg i skolan.

Jag kände att det inte var många som förstod mig och såg mig.

Möjligen var det under den tiden min narcissism blev värre och värre.

Sen har jag haft andra i mitt liv som har gett mig mycket kärlek.

Då kanske de i sin tur har närmast överkompenserat–

–med att säga: "Åh, vad bra gjort. Vad duktigt!"

"Du kommer att gå långt i detta", och allt sånt där.

Det i sin tur har gjort att jag har fått någon sorts bild–

–av att det finns de som är väldigt kritiska mot mig–

–och sen finns det de som är väldigt positiva mot mig–

–vilket ibland har gjort att jag tyckt att jag kanske varit bättre–

–eller skulle behöva eller förtjäna mycket mer beröm för en sak–

–trots att det kanske bara var en bra sak–

–men inte så att vi behövde fira det, liksom.

Det som byggdes upp under åren var att det frodades två ytterligheter.

Det finns belägg för att vissa personlighetsdrag är ärftliga.

Även starkt ärftliga egenskaper har en ärftlig komponent på högst 50 %.

Det innebär att miljön spelar stor roll.

Det är inte så att en viss gen alltid orsakar patologisk narcissism.

Att en förälder är narcissist innebär inte att man själv blir det.

Men ärftligheten ökar sannolikheten–

–om vissa miljöfaktorer uppfylls.

De två som oftast lyfts fram–

–är om man behandlas som överlägsen utan egentliga meriter–

–och under uppväxten får höra att man är fantastisk utan att prestera–

–och det andra vi ofta ser är en ogynnsam uppväxtmiljö–

–där anknytningspersoner och familj inte stöttar barnet.

De kan vara avvisande, fientliga och försumliga.

Det triggar en kompensatorisk process där man får en grandios självbild–

–för att skydda sig mot verkligheten–

–i denna omsorgssviktande, hårda utvecklingsmiljö.

Mina mest välanvända narcissistiska verktyg är avledning och tystnad.

Särskilt nuförtiden.

Tidigare var det ilska.

Jag märkte att om jag skrek och gapade och var högljudd–

–så vann jag diskussionen. Men när jag blev äldre...

Om du vill ha kommunikation, öppenhet och samhörighet–

–kan jag förvägra dig det genom tystnad.

Men ilska funkar också.

Först känns det bra, eftersom du vann och uppnådde ditt mål.

Men när segerns sötma avtar, vilket den alltid gör, skäms jag.

Då skäms jag för att jag har skällt, särskilt inför andra.

Så man börjar på topp, men sen går det utför.

Det sköljer över en, som en våg.

Då övergår det i skam, ånger och samvetskval.

Skam är nåt levande, okej? Det är som monstret under sängen.

Om man inte tar itu med det blir det större.

Det är ett mörker som kommer från ingenstans.

Det framkallar en fysisk reaktion.

Man känner sig som en dålig människa som inte är värd kärlek–

–eftersom man skäms för det som hänt.

Den känsla som hela tiden jagar en person med narcissism är skam.

Att skämmas inför andra och inför sig själv.

Att vara skamlig är som att vara missanpassad, äcklig, frånstötande.

"Tänk om folk visste det här. De skulle säga 'försvinn'."

"Du är en äcklig person. Du är hemsk. Jag kan inte älska och tycka om dig."

Att vara jagad av skam är ett väldigt stressat läge, helt enkelt.

På personlighetsprogrammet i Huddinge–

–finns Sveriges första gruppterapibehandling–

–för personer med narcissistiskt personlighetssyndrom.

Det är där Peder Björling arbetar och Jonas har gått i behandling.

Behandlingen heter mentaliseringsbaserad terapi, MBT.

Patienterna får öva sig på att mentalisera–

–alltså reflektera över sina egna och andras tankar, känslor och behov–

–för att förstå hur man uppfattas av andra–

–och hur man bättre kan förstå andra.

Det är faktiskt en kommentar som har nått oss ibland–

–efter att vi har varit med i nån tidning eller radio.

"Varför ska ni hjälpa narcissisterna? Ni borde hjälpa deras offer."

Hej. Välkomna i dag.

Vi börjar med en runda–

–för att höra vad ni har för teman eller situationer ni vill prata om.

Jag skulle vilja prata om...

Vi hade ett möte på jobbet om problem vi har haft länge på företaget.

Jag känner att jag är bäst ämnad för det.

Jag kan de frågorna. Lösningarna finns här, liksom.

Jag börjar mitt case, men då blir jag avbruten av min chef.

Och då säger han: "Ja, vi tar ett varv runt bordet."

"Alla ska få sin lilla input i det här ämnet."

Men då börjar folk snacka om saker de inte har koll på.

Seriöst? Jag har inte tid att sitta och lyssna på de här jävla idioterna.

Vi tänker ju att om en person med patologisk narcissism–

–blir bättre på att hantera sin narcissism, så är det en win-win.

Det är patienten som är vår patient.

Det är honom eller henne vi bryr oss om och förstår. Det är vårt jobb.

Men vi har en förhoppning om att de runt omkring får mindre problem.

Och sen, helt plötsligt, avslutar chefen mötet i förtid.

Då sätter jag mig och mejlar. Jag mejlar vd och hela företagsledningen.

Och så skrev jag i detalj vad som hade hänt under det här mötet–

–så att de får veta vilken kass chef han är.

Och vad hände sen, efter att du hade skickat det här mejlet?

Ja, ledningen svarar så här:

"Kontakta din närmaste chef." Ja, men det är ju han som är problemet.

Ibland dyker det upp en kritik som är så här:

"Om ni tar mycket narcissistiska personer i psykoterapi"–

–"hur vet ni att de inte bara blåser er"–

–"och att ni lär ut mentalisering så att de kan manipulera folk bättre?"

Jag tror inte det.

Det skulle krävas mycket att komma två gånger i veckan–

–bara för att få en kurs i hur man blir bättre på att styra och ställa–

–för att bli en bättre manipulatör.

Jag kan förstå att folk kan tänka så.

"Är det inte inbyggt i störningen att man inte kan ta emot terapi?"

Men det visar sig inte stämma, faktiskt.

I en situation där känslorna brusar upp–

–och man misslyckas med att stanna upp och tänka:

"Hur tänker den andra personen?"

"Personen kan också mena det här eller det här."

När man misslyckas med det har man problemet som uppstår i narcissism.

Man kör på. Man agerar på känslorna.

Men man stannar inte upp. Man tänker inte till.

Och under alla de 30+ år jag varit i kontakt med sjukvård och psykiatri–

–har alla alltid utgått ifrån mig.

Hur mår jag? Hur tänker jag? Och så vidare.

Men ingen har, förrän jag fick vara med i den här behandlingen, frågat:

"Vad tänker du att personer runt omkring dig tänker?"

"Hur mentaliserar du den personen?"

Jag tror att en omedveten narcissism lätt kan bli farlig–

–särskilt om man pratar om parrelationer.

Och det var absolut farligt för min omgivning och för mig själv.

En person med patologisk narcissism har tendensen–

–att vilja dels kunna attackera när hen känner sig attackerad själv–

–och den attacken kan vara verbal.

Att riktigt trycka ner nån verbalt brukar vi kalla psykisk misshandel.

Det kan ge fruktansvärda konsekvenser för den som blir utsatt.

När det gäller fysisk våldsamhet–

–har man en lite ökad risk att utöva fysiskt våld–

–om man har patologisk narcissism.

Men man kan ju tänka sig att en person med svår narcissism–

–har som störst risk att utöva våld när de känner sig väldigt angripna.

Till skillnad från en person som har psykopati–

–eller antisocial personlighet–

–där det handlar mycket om instrumentella skäl. Man vill ha nåt.

"Jag vill ha dina pengar, därför slår jag ner dig."

Där handlar det inte om att slåss för sin självkänsla, utan om andra saker.

Det är ingenting man skryter om, att man har narcissism.

Och lite är det en sorts självhat också, att jag har blivit så här.

Samtidigt vet jag att jag behöver ta ansvar för saker jag gör fel.

Inte skylla ifrån mig, utan titta på mig själv: "Vad gör jag fel?"

När jag sårar människor–

–när jag beter mig på ett sätt som gör att omgivningen tar illa vid sig.

Jag vet ju att det finns ett ansvar också kopplat till det här.

Men mycket skam.

För dem som är närstående till–

–eller i alla fall finns nära en person med patologisk narcissism–

–kan det vara hjälpsamt att förstå det bättre i sig.

Det kan göra situationer mer begripliga, även ens egna reaktioner.

"Varför går jag på äggskal kring den här personen?"

"Varför blir han eller hon så arg?" Det är hjälpsamt att veta mer.

Men att förstå att nån har en sjukdom och mer om hur den funkar–

–är inte samma sak som att man ska acceptera den personens beteenden.

Det är stor skillnad på att förstå nånting–

–och att ursäkta eller acceptera nånting.

Vi träffades...2009, tror jag. Kanske 2010.

Jag var singel, bodde i stan och gick ut–

–och vi träffades på en nattklubb, och han var så rolig och söt.

Det var kärlek. Lycka.

Vi klickade direkt och efter det var vi mer eller mindre oskiljaktiga.

Jag tror att just då var jag bara så upprymd att...

Allt var nytt–

–och på den tiden viftade jag snabbt bort alla varningsflaggor.

Jag funderade inte på det. Jag var så upprymd över honom och vår framtid–

–att jag inte ens reagerade på det.

När våra hyreskontrakt gick ut flyttade vi ihop.

Det var i vår första lägenhet jag började se varningsflaggorna.

De förstår vad du känner och använder det mot dig.

Det var avsiktliga attacker för att framkalla en reaktion hos henne.

Hur ska jag göra för att överleva den här relationen?

Översättning: Gabriella Eseland Iyuno för SVT

Textning: Gabriella Eseland Iyuno för SVT