Original subtitles

–Stina, stanna där. Kolla inte. –Det är på låtsas. Blodet är ketchup.

Men ändå, du är för liten.

Vad är det som är så kul med att få se armar och ben bli avhuggna?

Pappa! Strömavbrott!

Du petar väl inte med en skruvmejsel där?

Det hjälper inte att byta säkring. Det är strömavbrott på hela ön.

Kom, älskling. Ska vi äta nånting?

–Det ska visst aldrig sluta regna. –Vad ska vi göra?

–Ska vi spela kort? –Nej, inte nu igen.

Det var som tusan. Det borde jag ha fattat.

–Ja, det är hon. –Vad då hon?

–Vem? –Elin.

–Ja, jag är här. –Nej, briggen Elin.

Ja, eller rättare sagt en modell av det riktiga skeppet–

–som sjönk här utanför Saltkråkan för 150 år sen.

Ni som är födda här borde känna till historien.

Nej.

Har era föräldrar inte nämnt legenden om den drunknade kaptensdottern?

Det kan jag förstå. Vissa saker mår man bra av att inte veta.

Det är mer än en legend. Det är en riktigt läskig spökhistoria.

–Okej! –Men jag ska nog inte säga mer nu.

–För jag vill inte skrämma upp nån. –Jo, vi vill höra!

–Pappa, kom igen. –Snälla.

Okej, men skyll inte på mig om ni får sömnproblem.

Jo, så här var det. Elin seglade med sin kapten till far–

–med gods och varor här längs kusten i slutet av 1800-talet.

En stormig natt blev kaptenen svårt sjuk.

Elin fick ta rodret för att försöka segla i hamn.

Bönderna och fiskargubbarna här misstänkte att det var kolera ombord–

–vilket det kanske också var.

Så de lurade skeppet på grund med falska fyrljus.

Skeppet sjönk, och både Elin och hennes far drunknade.

Men bara tillfälligt, kan man säga.

Sommaren efter skeppsbrottet började Elin dyka upp här på ön som spöke–

–och hemsöka sina banemän.

Kroppen var rutten.

Håret som hade fortsatt växa i vattnet var intrasslat i tång.

Med den uppenbarelsen skrämde hon slag på en gumma–

–så hon föll ner död när hon såg spöket.

Men framför allt gäckade hon fiskar- gubbarna när de var ute och lade nät.

Ofta i skymningen i den blå timmen kom hon svävande över vattnet–

–med tång i håret, tomma ögonhålor och ett isande skrik.

Aaah!

Just så skrek hon.

–Det är Ia. –Det var bara farmor.

Hej, allihopa! Stina, jag misstänkte att du skulle vara här. Vi måste äta.

Melker berättar världens läskigaste spökhistoria.

Där är det!

–Där drunknade kaptensdottern. –Vi kan väl kolla om vi hittar spår?

Hoppas det inte finns spöken här.

Vad är så läskigt med saker som inte finns?

Hur kan du veta att spöken inte finns om du aldrig har sett nåt?

–Tror du på tomten också? –Ja, faktiskt.

Ho, ho! God jul!

Man ska inte utmana de okända krafterna.

För då slår de tillbaka. Det säger farmor.

Ett perfekt ställe att övernatta på.

Om man vågar.

Hoppas det inte finns några lik kvar om det var här de drunknade.

Kaptensdottern är nog uppäten vid det här laget.

Sen har den här båten väldigt lite med Melkers fantasier att göra.

–Ew! –Nä, hundmat?

De hade visst en hund, den där kaptenen och hans dotter!

Perfekt badväder, och här hänger ni på nån gammal dammig vind.

Titta, vad fin!

–Det kanske är Elins klänning. –Inte omöjligt. Det kan det vara.

Och här är hennes brudslöja.

Handskarna är jättebra om man ska strypa nån.

Stina, tittar du och din farmor mycket på tv?

Ja. Hur visste du det?

–Uffe, vad håller du på med? –Va?

–Vad håller du på med? –Jag är så jävla stel i ryggen, bara.

Du har visst inte rätta knycken.

–Det hjälper om man tankar. –Det ska vi göra nu.

–Håll i. –Ja, jag håller.

Aj!

Åh, fy fan. Vänta.

Men Uffe... Uffe?

–Kom igen. Uffe? Hallå, hur mår du? –Va?

–Du svimmade av. –Det är det jävla blodtrycket.

–Jag trodde att det var ryggen. –Det också.

Ligg still.

Så. Upp med huvudet. Och så ligger du där och är tyst.

–Tala inte om vad jag ska göra. –Upp med benen.

–Aj, aj, aj, aj! –Ja, ja, ja. Tyst. Lugn.

Vet du vad? Jag dricker rödbetsjuice för blodtrycket. Det borde du testa.

Sen ska man egentligen inte bara svimma av som du gjorde.

–Din kropp försöker säga nånting. –Ja, ja!

Du behöver inte hålla nåt föredrag om holistisk hälsa för mig.

–Jag mår bra. –Du mår bra. Jättebra.

Aj! Inte så hårt!

–Vi får inte äta för mycket. –Jo, vi gör det. Det blir kul.

Ko... Kolla.

Vad håller de på med?

Hej, Ia! Har du skaffat en ny gräsklippare?

Stick i väg med er nu!

Oh! Aj!

–Har vi allt? –Här. En sovsäck.

–Vad ska ni göra? –Övernatta på vraket.

–På riktigt? –Ja.

–Vänta här nu. Det går väl inte? –Jo, vi har gjort det flera gånger.

–Vi behöver bara lite proviant. –Fy, vad fuskigt!

–Vi vill också övernatta i vraket. –Pappa, får vi det? Det kan vi väl?

Nej, det kan bli en kall och jobbig expedition.

Aldrig får man göra nåt farligt och kul.

Ni skulle kunna tälta i trädgården. Det finns ett tält på vinden.

–Ja! –Bra idé!

En tältexpedition i Snickargårdens vildvuxna trädgård.

–Vem vet vilka faror som väntar där? –Ja...!

Tjorven, du är mamma. Och Pelle, du är pappa.

Ni har inga barn. Ni har valt att prioritera karriär och utbildning.

Jag är en cyborg från en soptipp–

–och ni tar hand om mig och låter mig utföra enkla hushållstjänster.

–Vad är en cyborg? –Vet du inte det?

Hälften robot och hälften människa.

Det är bättre om du är vårt lilla barn som inte har lärt sig prata än.

Eller förresten...

Jag är en gammal dam som har svårt att gå.

Och jag behöver nånstans att övernatta.

Eller så är vi på en safari och Båtsman är ett lejon–

–som gillar att äta upp både cyborger och gamla damer.

–Har vi allt? –Har vi ficklampan?

Det ska bli så kul.

Bra.

Det var en norsk, en tysk och en Bellman–

–och en mörk och kuslig natt.

Och lilla Pelle skulle gå till mormor och morfar för att äta mat.

Vinden tjöt och ugglorna hoade.

Pelle gick genom skogen och kom fram, och han knackade på dörren.

Men ingen öppnade.

Han kände på dörrhandtaget och gick in.

Pelle hörde en röst som sa: "Blodet droppar, blodet droppar."

–Aaah! –Aaah!

Kom nu!

Vad är det? Ni måste vara lite tysta. Skrållan sover.

Jag svalde mitt hjärta, jag kan inte andas!

–Jag visste att de skulle skrämmas. –Vad händer?

Är du vaken, min lilla trollunge?

–Skulle inte du söva Skrållan? –Hon ville spela memory.

Katastrof! Alla chokladbollar är mos!

–Nu ska vi sova. –Ska jag sova i det?

–Dumma dem! –Ja, dumma dem!

–Så dumma är de väl inte? –Såg du inte hur rädda vi blev?

–Okej. Vad ska vi göra åt det, då? –Vi borde skrämma tillbaka.

Så får de känna hur det känns. Smaka på sin egen medicin.

–Vi skulle kunna koka ihop nåt. –Ja, vi spökar tillbaka!

–Jätteläskigt! –En jättebra idé.

Vad tror ni om att låta kaptens- dottern i egen hög person återuppstå?

–Hur då? –Malin kan klä ut sig till spöke.

–Ja! –Det går nog inte. Du är för snygg.

Vänta ni, bara!

Kom igen, ska vi hitta grejer på vinden? Skit i det där, nu kör vi.

Lite vass och fjädrar kan vara bra.

Det här blir bra.

Snurra runt.

–Det ska vara mycket sjögräs. –En orm måste vi ha.

–Den kan vara här. –Sträck upp armarna.

–Mamma, du är fin. –Tack, älskling.

De sover i hängmattor för att kompensera för skeppets lutning.

Ouija board-tajm. Vågar ni spela det här?

Vad är det för åldersgräns, då?

Okej, anden. Är det nån här som är kär just nu?

Vi kan väl köra nästa fråga?

Finns spöken?

–Vem rör? –Jag svär, det är inte jag.

Inte jag heller.

–Nej... –Elliot, det är inte kul.

–Nej, nej, nej! –Elliot!

–Nej, nej, nej! –Elliot!

–Nu ska de få! –Nu ska de få, va?

Du ser så läskig ut, Malin.

God kväll. Vi leker bara.

–Blås igen, Tjorven! –Leker?

Kom! Kom!

Sch! Här.

Sitt här. Så sätter du dig här.

Nu kan du putta ut, Melker.

Nu får vi hålla tummarna.

Alla måste säga vad de är mest rädda för.

Inte spöken eller döda personer. Är man död så är man död.

Men om du måste säga nåt, då?

Då skulle det nog vara att hamna i sömnparalys.

–Vad är det? –Kroppen sover.

Men du är vaken och kan inte röra på dig.

–Usch, det låter oskönt. –Ja.

För mig skulle det nog vara att hamna sist i en gymnastiktävling.

–Eller att behöva amputera ett ben. –Usch.

Du då, Ivan? Vad är du mest rädd för?

Att pappa ska bli så där ledsen som han blev en gång.

Han ville inte komma upp ur sängen på flera veckor.

Eller att det skulle hända Skrållan nåt.

Vad var det? Hit med ficklampan!

Det är nåt som rör sig där ute.

–Är det ett djur? –Eller en mördare eller ett spöke.

–Nej, sluta. Det är inte kul. –Vad är det?

Vad är det för nåt?

Det kommer närmare!

–Shit! Ficklampan! –Nej! Vi måste se vad det är!

–Kom ner, kom ner, kom ner! –Vi måste kolla. På tre.

Ett, två, tre.

Spring, spring, spring!

Skrattar bäst som skrattar mest!

–Sist, är det väl? –Nej.

Det här ska ni få för.

–Kan inte vi skrämma Uffe Vesterman? –Nej, nej, nej.

Nu räcker det med spökerier. Dessutom tycker Vesterman inte sånt är kul.

–Varför kan inte gubbar leka? –Kan de inte? Jag är ju gubbe.

–Du räknas inte. –Alla uppskattar inte såna upptåg.

Det får man respektera. Alla är inte lika öppensinnade som jag.

Du är jättebra på att leka, Melker. Särskilt när du är så gammal.

Så förbaskat gammal är jag väl inte?

Det är du. Jag trodde att det var katten.

Kan jag få låna din lie?

Ja, det går väl bra.

–Men vad roligt att du ska prova. –Ja, jag tycker...

Jag har också sett den där filmen. Lite för sentimental för min smak.

Ingen spoiler nu, tack.

Fast jag har redan räknat ut att de får varandra.

–Vem vill ha varm choklad? –Jag!

Melker, har du alltid haft så här bra fantasi?

Jag vet inte. Men jag har alltid gillat påhittigheter.

Är det därför du valde att bli författare?

Ja, kanske faktiskt.

Pappa säger att man inte kan leva på att skriva böcker. Vad lever ni på?

Tycker du att vi ser döda ut? Vi kanske är utblottade gengångare.

Mamma och pappa har aldrig tid att leka. De jobbar hela sommaren.

–På vintern, då? Hur är det här då? –Jag kommer inte ens ihåg.

–Det är nog mörkt och ruggigt här. –Skojar du?

Vi brukar mest träna gymnastik och gå i skolan på Blidö.

Tjorven börjar ettan i höst.

–Ja, det gör jag. –Vad vill du bli när du blir stor?

Helikopterpilot. Eller nej, förresten: rörmokare.

–Varför det? –De tjänar så snuskigt mycket.

–Vad ska du bli, Malin? –Bra fråga. Jag är ganska stor redan.

Du som är så snygg behöver väl inte bli nåt?

–Tänker du aldrig innan du pratar? –Om jag ska prata kan jag inte tänka.

Nej, att tänka på riktigt är inte att prata.

Jag har tänkt ut en spöknovell som jag ska skriva senare i kväll.

Visst är det säkert att spöken inte finns?

Det är helt säkert. Förutom hjärnspöken då, förstås.

Där ser ni! Jag kan visst leka!

–Det är ju bara Uffe! –Uffe!