Original subtitles

Jag var på väg hem, till pappa, mamma och Frida, och lillsyster Lena.

Ju mer barndomens värld kom emot mig–

–ju mer försvann allt det storartade jag hade fått med mig från stan.

Här ligger Djuråsen. Den har blivit liten sen sist.

Du snackar som om du varit borta i 50 år.

Det är två år sen. Jag har bassat i Göteborg i två somrar.

–Och i sommar? –Jag går över till ett dansbass.

Jag ska spela med Uno Sundell på Grönan.

Det var ju fint. Bättre bass kan du inte få.

Det var kul att resa hemifrån, men nu är det kul att komma tillbaks.

På två dars permis, ja. Längre vore nog inte så skojigt.

Nej, kanske det... Det kanske inte är så muntert när allt kommer omkring.

Först är det bara en beklämning. Sen ökas det och blir något annat.

En skugga, allt fastare och svartare ju närmare hemmet jag kommer.

En skugga jag aldrig blir fri från, som följt mig sen jag var tolv år.

Pappa! Jag har kört Gamla Anna alldeles själv, ända från Lännheden!

Bo och Frida! Kom in och ät!

Bo! Kom in och ät genast medsamma!

Sköt dig själv, jänta!

–Du leker ju med dockor. –Det är lögn! Snorunge!

Snorunge kan du vara själv, löjlpotta!

–Då är det klart. –Ut rätt tid, 19.00. God kväll då.

Bromsa och kila in, så inte morsan blir arg.

–Äh, morsan blir aldrig arg. –Bromsa in nu i alla fall.

Så där, ja! Du kan snart köra skorven själv.

–Vi ses i morgon igen. –Hej. Sov gott.

När katten sussat färdigt så hörde hon...

Klia inte på myggbettet på kinden! Det är redan stort som en bulle.

Då har mamma kliat sig mycket på magen.

Ät, och prata inga dumheter.

Jag ska ha många barn i magen på en gång.

–Man kan bara ha ett i taget. –Tant Ellen hade två på en gång.

Ett undantag.

Då var Berglunds katt ett väldigt undantag, för den fick åtta ungar!

Tänk om mamma fick åtta ungar. Vad skulle mamma göra då?

Jag skulle väl be dig och Bo hjälpa mig att sköta dem.

–Dricker han i magen på dig nu? –Ät!

Trafikchefen for förbi. Men det föll honom inte in att komma in och hälsa.

–Han hade kanske bråttom. –Ingelsson var han inne hos.

–Han kanske hade något ärende. –Han for förbi för att markera.

Man är i onåd, för man har inte samma politiska åsikter.

–Han bryr sig väl inte om sånt. –Inte? Ha!

–Jag körde Gamla Anna alldeles själv! –Det syns på näsan på dig.

Du ser snygg ut, du! Och skjortan också... Här har du en smörgås.

Du ska inte flänga omkring på växelloken så där.

Det gör väl ingenting. Varför får jag inte det?

Det begriper jag bättre än du.

Skrik inte fula ord till din syster, särskilt inte när tåg står inne.

–Hon började. –Nä, det var du! – Bo bara ljuger!

–Jag ljuger inte alls. DU ljuger! –Tyst!

–Håll undan smörgåsen. –Det var pappas eget fel.

Du har inte mycket vett i skallen.

Du är tolv år. Du bor hemma, äter hemma. När jag var i din ålder...

Ja, jag vet alltihop! Och jag vet att...

Något säger mig att jag inte ska klå dig. Jag kan inte förklara det.

Men egentligen borde du ha smörj nu.

Du är ju starkare.

Hör du, Bo... Kan du inte säga varför du är så här?

För att du skäller fast det var ditt eget fel.

Det där med smörgåsen, menar du? Nåja... Ja, det var dumt.

–Det är mycket annat också... –Inte ska du lipa.

–Du har blivit så konstig mot mig. –Låt bli mig.

Bo har sagt att mamma är vackrast i hela världen!

–Låt bli! –Ska du säga så åt mamma?!

Jag hatar er allihop! Jag hatar alla människor! Jag skiter i er!

Skäms du inte, pojke?!

Bo! Bo!

Kom tillbaka, Bo!

Vi går aldrig mera hem, King. Kom!

Myggor surrar och humlor murrar och fåglalåten är hög och gäll

Nu drar myran sitt strå till stacken

och göken ropar varenda kväll

Bravo, Marthe! Du har ärvt din fars talanger.

–Vill du ha en bit choklad? Ta här. –Ja tack.

–Vad heter du? –Bo. Bo Fredrikson.

–Hur gammal är du? –Tolv på det trettonde.

–Jag är tio. –Min dotter Marthe. Jag heter Josef.

–Här är mina bröder Fritz und Karl. –Friedels fenomenala tyrolertrio.

–God dag. –God dag.

–Mat? –Jag är inte hungrig.

Men det är jag. Tillåter herr Fredrikson att jag frukosterar?

Ja visst.

–Om du vill, kan vi prata. –Vad heter du?

Bo. Du är inte från Sverige, va?

Nej, jag är från Österrike. Men jag var bara två när jag kom hit.

–Vad gör din pappa och hans bröder? –De uppträder i folkparkerna.

Har du alltid varit...

–Har du aldrig kunnat se? –Nej.

–Ser du inte att solen skiner? –Nej, men det känner jag med skinnet.

Det luktar gott om timmer och skog.

Nu far vi förbi en röd stuga. Den ser ut som...ett stort smultron.

–Smultron... Det är gott! –Titta, här på slänten växer vallmo.

–Vallmo? Vad är det? –Stora, röda blommor.

–Röda? –Vet du inte vad rött är?

Det är något argt och glatt. Blod är rött, och stugor och ladugårdar.

Det är en illande färg.

–Är det som en trumpet låter? –Precis.

Jag kommer snart igen. Jag hjälper till med att köra tåget.

–Bo! Kommer du inte snart? –Jo, strax. Bara vi fått upp farten.

Här kommer jag med kaffet.

Mer blir det inte förrän efter sista numret. Då kan vi bjuda på ett glas.

–Kan ni inte spela efter uppträdet? –En timma. Sen gör vi vad vi vill.

–Allt vad du vill, om du vill! –Det får vi se då, det!

Kaffe och bullar för tre.

–Det är jag – Bo. –Hej.

Mer publik som vill höra Friedels världsberömda tyrolertrio.

Får Marthe och jag ta en promenad?

Jag förstår. Men först ska vi titta efter vad du är för sort.

Kom hit.

–Är du rädd? –Jag är aldrig rädd för något.

Det låter något, det.

Ge mig din hand.

Du har en mycket vanlig hand.

Du kommer att bli en ganska hård och klok, men öppen man när du växer upp.

Jag ser att kärlekens och den mörka dödens linjer ofta korsar varandra.

Annars är det en helt vanlig människohand–

–och sorg och glädje kommer till dig i lika stora mängder.

Nåja, det ser ju inte så farligt ut.

–Tror du på det här? –Jag tror inte på stora människor.

–Tycker du inte om stora människor? –Nej, alla stora människor är elaka.

Jag vet. Men Marthe tycker du om.

Det gör jag! Vi ska gifta oss.

–Hur ska jag klara mig utan Marthe? –Ni får hälsa på.

Så älskvärt, herr Fredrikson.

Eftersom ni ska gifta er kan ni ju promenera ett litet tag.

–Men spring inte ifrån henne. –Nej då.

–Står det något farligt här, då? –Ja, för mig.

Möte med mörk, ståtlig man, glödande passion...

–Pengar och bröllop? –Nej. Inget pengar, inga bröllop.

Bara härligt!

Bo! Varför tycker du inte om stora människor?

Alla stora människor vill bara sätta sig på en.

–Är det sant att du aldrig är rädd? –Ja.

Jag är ofta rädd.

–Vad då för? –Det är något hemskt med min pappi.

En morgon hängde han upp sig i ett snöre.

Farbror Karl fick skära ner honom.

Han var ledsen för att mamma hade rymt med en kusin till pappi.

–Vet du inte var hon finns nu? –Nej. Men det betyder ingenting.

–King är din vän. –Jag har ingen annan.

Jo, jag är din vän.

Varför gör du så?

Jag är din vän också.

Bo, vad gör du? Vart tar du vägen?

–Hästarna och jag springer i kapp. –Akta, så de inte sparkar dig.

De tycker det är skoj!

Mörk, ståtlig man, men inget pengar, inga bröllop, bara härligt!

–Var det pappi? –Det svarar jag inte på.

–Inte ska du lipa. –Nej, jag är så dum...

–Har du aldrig tänkt på att rymma? –Det kan jag ju inte.

–Jag har rymt. –Du kan ju se.

Jag kan se för dig också. Marthe! Vi rymmer från din farsa och alltihop!

–Varför vill du ta mig med? –Jag tycker om dig. Jag kan jobba.

Ingen får vara elak mot dig. Jag tycker din farsa är otäck.

Nej, så får du inte säga. Jag är så hemskt rädd för att rymma.

–Lita på mig. –Det gör jag. Jag följer med.

Kom! Vi måste hinna till pappas station innan det blir ljust.

Hej! Har jag dröjt länge? Jag var tvungen att greja mat.

–Har du frusit? –Nej.

Ångtrycket är finfint. Då kör vi.

–Kan du köra tåg, då? –Så klart man kan!

Det har killarna på linjen lärt mig. Då kör vi.

–Bo, det är väl inte farligt? –Äh, farligt! Inte ett dugg.

–Nu rör hon på sig. –Spännande!

Äh, vänta bara tills vi kommit i gång riktigt.

–Är du rädd? –Nej, inte nu längre.

Det är bra. Då kör vi på.

Du!

Du, pysen...

Vad du ser vrång ut. Vad är det med dig?

Söderklacken!

–Hej då. –Hej då...

Pappa. Hej!

–Lena! –Bo!

Mamma, Frida! Bo har kommit!

Bo! God dag, lilla Bo!

Vad roligt att ha dig här!

Då är det klart.

–Ut rätt tid, 20.17. God kväll. –God kväll, Fredrikson.

Du är tung!

Kaffe och smörgås? Du är väl hungrig?

–Ja, fikat på tåget var rena surret. –Vi bjuder inte på surr!

–Nu vill jag titta på dig. –Vad snygg han är!

–Vänd på dig. –Titta, mamma!

Jo, jag tackar, jag! Nu ska vi ha kaffe. Sätt fram kaffe och bullar.

–Har du sett att vi fått kylskåp? –Familjens stolthet!

–Välkommen hem! Hur känns det? –Fint. Men det var varmt på tåget.

–En så lång resa! Är du inte trött? –Inte ett barr.

–Det är skoj i Stockholm, va? –Ja då!

Har du bra befäl? På min tid var de svåra. Men nu är du befäl själv.

Här får du smörgås med sylta – hemlagad!

–Har du sett att vi fått kylskåp? –Ha–ha! Det vet han redan!

Vad skrattar ni åt, va?

–Annars inget nytt på landsbygden? –Ett norrgående snälltåg till.

Lena har opererats för blindtarmen, men det skrev vi ju om. – Sitt still.

Gerd Boman var tvungen att gifta sig!

–Skål, Bo! Välkommen hem. –Tack.

–Norrlands, tror jag? –Nej, vanligt Bords.

Allt smakar så lika nuförtiden.

–Annars inget nytt? –Nej.

Farbror Berglund ligger på sitt yttersta.

Han fick lunginflammation och nu bär det mot slutet.

Då får tant Maria sköta gården ensam.

Nej då. Eva har kommit hem.

Jaså?

–Hon hjälper till med gården. –Du hälsar väl på?

I varje fall ska jag ta mig en flukt på environgerna.

–Vad ska du, sa du? –Se mig om lite.

Du har ju kvar i glaset! Kära Bo... Jag ska inte hålla tal...

–Jo, pappa ska hålla tal! –Roligt att se dig här. Välkommen.

Det var väl inget tal!

Våra bockar och våra getter och våra fyrfota fän

de går i skogen och plockar nötter och skalar barken av våra trän

Men mellan himmel och jord där står ett stort kaffebord

och lilla pärlan därtill kan man få om man vill!

–Jag följer med dig. –Inte i kväll.

–Varför inte det, då? –En annan gång. Hej.

"Flukt på environgerna" – jojo...!

Det är väl därför han tar genvägen över banvallen.

–Vad menar du? –Titta.

–Jaså – Eva... En söt flicka. –Och en bra flicka.

Och duktig. Men för det behöver hon väl inte vara nån "environg".

Det är inte första gången jag går den här vägen till den här platsen.

Här finns ingenting att se–

–och ändå måste jag gå hit.

Stå här, minnas...

Aldrig glömma att döden är en skrämmande bödel, en avhuggare.

Aldrig glömma...

Eva!

Nej, är du här!

–Jag är hemma på permis. –Ja, jag förstår det. Välkommen hem.

Tack.

–Furir har du blivit... –Sånt går av bara farten.

–Hur har du det? –Jo tack. Och själv?

–Morfar är dålig, annars är det fint. –Du var väl på folkhögskola?

Ja, men Bengt blev inkallad, så jag fick sluta för att hjälpa till hemma.

Nog har man att göra, men det är ganska roligt.

Tänk att du skulle komma inklivande så här!

–Tycker du det var skoj? –Vad tycker du själv?

–Du har blivit söt. –Jag vet det.

–Jag tycker om dig. –Jag tycker om dig också.

Nu har du allt ställt till det.

Hälsa på mormor och morfar. Annars blir mormor både ledsen och arg.

–Den kan jag ta. –Tack. Det är man inte bortskämd med.

–Vill du inte bli lite bortskämd? –Vad tror du?

Smakar det nåt?

Blask.

Kan du tänka dig, Aron! Bo Fredrikson är här och hälsar på!

Då måste jag sätta på kaffe.

Här kommer jag med främmande, mormor.

Hur står det till?

Med mig är det ingen fara, men farfar ska nog sluta snart.

–Hocken är det som ska sluta? –Du!

Det har vi inte sett än.

Han har inte långt om. Lever han tills i morgon, är det märkeligt.

–Hälsa du, så tar jag in kaffe. –Jag ska inget ha.

Har du blivit ohövlig? Klart att du ska ha kaffe!

–Ta hit kannan, Eva. –Ja, mormor.

God kväll, farbror Aron.

Det är Bo Fredrikson. Hur står det till?

Tuppkyckling...

Nu kommer kaffet.

Stig fram och sitt nu.

–Ska ni inte skicka efter en doktor? –Han var här och skrev ut medicin.

Mer kan han inte göra.

–Vad har du fått på läppen? –Ett munsår.

–Det där har kommit nyligen. –Det har det.

Ja, det är konstigt med munsår. En släkting till mig hade ofta munsår–

–och hon fick en oäkta unge.

–Det är inte ett sånt munsår. –Nej, det tror inte jag heller.

–Jaha... Annars är du kry? –Ja tack.

Det är mycket med det militära. Bengt blev inkallad i våras.

–Men du lär vara i musiken? –Jag blåser trumpet.

Ja, det är ett vackert instrument!

Det var ett jävla tjatande!

Nu är han på kommunalstämman. Där har han varit mest hela dan.

Ska vi ha ett nytt skolhus, eller ska vi inte?

–Kan du spela på den här? –Det tror jag. Hur så?

Det vore så kärt om du ville spela en stump för farfar.

Jag kan ju försöka.

Bo ska spela ett musikstycke för dig.

/"DIN KLARA SOL GÅR ÅTER OPP"/

Det var vackert. Tack ska du ha.

Om jag skulle läsa lite för honom också...

"Huru ljuvliga äro icke dina boningar, Herre Sebaot!"

"Min själ längtar och trängtar efter Herrens gårdar."

"Min själ och min kropp jubla mot levande Gud."

"Saliga äro de som i dig hava sin starkhet"–

–"de, vilkas håg står till dina vägar."

"När de vandra genom Tåredalen göra de den rik på källor"–

–"och höstregnet höljer den med välsignelser."

"De gå från kraft till kraft; så träda de fram inför Gud på Sion."

Nu får Eva läsa en liten stund. Jag ska gå och byta klänning.

–Tror du tant är ledsen? –Ledsen? Nej.

Men det är en bit av henne själv som dör och det gör henne gripen.

–Jag känner mig så fånig... –Jag med.

Jag tror ju inte på det här. Ändå...

Ändå är det rätt på nåt vis. Man kan inte förklara det, det är bara så.

Man får så många underliga fasoner. Alla möjliga uttryck, gester...

Så blir man generad när man träffar på det som är enkelt och bara är.

Det finns något som kallas dödens närhet. Känner du den nu?

–Den är hemsk! –Nej, det är den inte.

Jo, den är hemsk!

Nej, nu måste jag skratta!

Du, som inte kan bygga ens det minsta lilla dass–

–du ska stå här och tala om hur vi ska planera den nya folkskolan...

"Herren är min herde, mig skall intet fattas."

"Han låter mig vila på gröna ängar"–

–"han för mig till vatten där jag finner ro"–

–"han vederkvicker min själ"–

–"han leder mig på rätta vägar för sitt namns skull."

"Om jag ock vandrar i dödsskuggans dal, fruktar jag intet ont"–

–"ty du är med mig."

–Nu går det fort! –Jag känner det. Du är duktig, du.

Jag gjorde det inte med flit! Jag kunde inte hjälpa det!

Jag ville det inte!

Jag ville det inte. Jag kunde inte hjälpa det.

Han är inte klok! Han skulle sättas på anstalten! Han är idiot!

–Ska vi ta henne till sjukstugan? –Vad skulle det tjäna till?

Nej, nej...

Det går över.

Allting går över.

Det måste gå över...

"Kom, min vän; låt oss gå ut på landsbygden"–

–"och stanna i byarna över natten."

"Bittida må vi gå till vingårdarna för att se om vinträden slagit ut"–

–"om knopparna hava öppnat sig, om granatträden hava fått blommor."

"Kom, min syster och brud. Där vill jag giva min kärlek åt dig."

Står det sånt – där?

–Det är Höga visan. –Det är vackert.

Ja, det är det.

Har ni tappat något?

Maria...

Ja...

Nu är det väl snart slut.

Du ska inte vara ledsen.

Men när du är borta, Aron lilla, har jag ingen glädje mer på jorden–

–och jag kommer snart efter.

–Är dödens närhet fortfarande hemsk? –Ja, den är hemsk.

Den är som en skugga bakom en, griper efter allting, slår sönder allting.

–Allt levande ska dö. –Det kanske fortsätter på annat håll.

–Jag tror inte på Gud. –Då är det svårt att tro på nåt alls.

Inte i vanliga fall, men... Sen jag var tolv och det där hände, du vet...

Sen dess har jag hatat döden, alltid varit rädd för den.

Det är synd om dig. Men du får nog ordning på dina funderingar en dag.

Kom.

Kommer du ihåg en midsommarafton när vi dansade på dansbanan i Bäsna?

Nej.

Minns du en höstdag när vi gick på myren i Djuptjärn och tog hjortron?

–Hur så? –Minns du?

Nej, det tror jag inte...

Minns du när vi mötte en rävunge för nio år sen? Vi tog hand om den.

Du hade den i pulpeten och fick stryk för det.

Varför frågar du allt det där?

Du är en idiot! En dum och förstockad idiot som man inte skulle bry sig om!

–Vad menar du egentligen? –Se på mig!

–Jag har inte gjort annat i kväll. –Se på mig.

–Jag blir vindögd av det här... –Gå hem, då!

Gå hem och lägg dig med din högfärdiga näsa i vädret!

Eva... Jag håller med om att jag är en idiot som ingen borde bry sig om.

Du ska veta en sak.

Jag har aldrig varit tillsammans med en kvinna.

Tycker du att det låter fånigt?

I ladugården sa du att du tyckte om mig.

Och så kysstes vi, både då och sen där inne.

Ja, men det var mindre krångligt då. Nu är det mera krångligt...

–Inte brukar du krångla till saker? –Nej, inte förr.

Men numera är allt väldigt krångligt.

Du får mig att känna mig oanständig och lättsinnig. Det är jag nog också.

–Tänk om du blir med barn? –Det är ett mindre bekymmer.

Hur kan du veta att det inte blir en besvikelse?

–Nån gång måste väl vara den första. –Ja, det förstås.

Nu säger jag inte ett ord mer!

Eva...

Det finns inga problem. Det är bara sånt som något inne i mig hittat på.

"Ty kärleken är stark såsom döden."

"Dess trängtan är obetvinglig såsom dödsriket."

"Dess glöd är såsom eldens glöd, en Herrens låga är den."

"De största vatten förmå ej utsläcka kärleken."

"Om någon ville giva alla sina ägodelar för kärleken"–

–"så skulle han ändå bliva försmådd."

Nu ska du gå.

–Kan du inte stanna en stund till? –Jag har mycket att tänka på.

Jag vill vara lite för mig själv. Bli inte ledsen på mig för det.

Jag förstår att du vill tänka.

Jag längtar redan till nästa gång vi träffas.

–Det gör jag med. –Hej då.

/VÄCKARKLOCKA/

–Vad är klockan? –Vad sa du? Kvart över sju.

Sno dig, så vi inte kommer för sent.

Man skulle aldrig sova efter middagen!

–Det är så förbaskat varmt. –Det är hett som i Afrika.

Bo, vakna! Kvart över sju!

Jag tycker du ska gå in och väcka Bo.

–Varför låter du så där? –Inte låter jag på nåt särskilt sätt?

Låt bli det. För all del, jag kan gå in till honom om du tycker det.

Och dig ska man vara gift med – älskling!

Så söt och rar du är, då – älskling!

–Var är cigarretterna? –Va? Jag hör inte vad du säger!

–Du kommer smygande som en ful gubbe. –Det är jag också.

Var är cigarretterna? Jag köpte ju ett paket i förmiddags.

Gjorde du? Jaha, då har de väl tagit slut.

Ska du inte ta på dig en klänning innan du går in till Bo?

Idiot.

Tid att vakna, lilla Bo.

–Gå din väg. –Ska du säga så till mig?

Ge dig i väg.

Så vänlig man kan vara... Jag kan dra upp rullgardinen åt dig.

Vad är det för förbannade fasoner att komma hit in halvnaken?

Göran tyckte inte heller om det...

Göran är min kompis i basset och du är hans fru.

Men du har fått för dig att du ska ligga med mig. Släpp den idén!

Du tror att jag är en dålig flicka, va? Men det är jag inte.

Det vet du lika bra som jag.

Jag har aldrig varit med nån annan än Göran. Ja, jag är kär i honom också.

Jag vet att han är din vän och kompis.

Men det är nånting som har farit i mig.

Jag vet inte vad det är...

Du har blivit tokig, det är hela saken.

Vem som helst kan bli tokig i den här hettan.

Ja, kanske det...

Jaha...

Snygga bröst, fast inte så snygga som mina.

Ska du inte ge dig i väg nu?

Benen visar hon inte. Kanske lika bra det.

/KNAK/

Det tog lång tid att väcka dig, Bo.

Men Susanne gör ju allt grundligt, inte sant?

–Vi...pratade lite om vädret... –Ni ska se att det blir åska.

Jaha...

Säg, hur har vi det med kärleken i dag?

Älskar du mig ännu?

–Jag tror jag ska flytta härifrån. –Jag tror inte det hjälper.

–Min fästmö är så långt borta. –Ta hit henne, då.

Det är lätt att säga. Hon kan inte resa ifrån sin gamla mormor.

Skaffa dig nåt annat, då.

–Under väntetiden. –Du är en cynisk kille, Göran.

Det kan hända, men det där med biologi är underordnat.

–Inte för mig. –Susanne kittlar i din biologi.

Håll käften! Jag flyttar i morgon, säger jag ju.

–Du är svartsjuk – men intresserad. –Ja, kanske det.

–Susanne sa att jag var en ful gubbe. –Hon är inte så dum som du tror.

–Nån som vill ha en hutt? –Inte för mig.

–Du då, älskling? –Ja tack, älskling.

Skål på dig!

–Du, älskling... –Ja?

–Men låt inte så där... –Vad är det?

Jag har blivit så konstig.

Det kan inte bero på att jag har för lite att göra–

–eller att jag är korkad...

Gå och klä dig nu.

Aldrig vill nån tala om min själ, fast den är så jävla intressant!

Iiiih!

–Vad skriker du för? –Det är livet, bara.

...älskar du mig ännu?

/JAZZMUSIK/

Nu är det Bo!

–Men det hörs ju inget. –Det är såna störningar i kväll.

–En sån dålig radio ni har! –Men du får ju träffa honom i morgon.

Den här radion hade jag innan du var född.

Störningar orsakas av atmosfären–

–som inte ens den modernaste radio kan rå på, tvärtom.

–Tog det slut nu? –Hör ni inte applåderna?

–Nu måste nog Bo fram och bocka. –Jag förstår mig inte riktigt på det.

Det är Babylon!

/TÅGVISSLA/–Jaha, nu är tåget här. –Skynda dig!

Men samtalet, då? Bo vet ju inte att jag kommer.

–Kom som en överraskning. –Hälsa Bo från mig!

Låt henne vara, lilla barn.

Kappan! Hälsa Bo från mig!

–Det är inte moraliskt, säger de. –Vad är det som inte är moraliskt?

Jag är berusad, men klar i knoppen.

Vad är det som inte är moraliskt?

Nu blev du intresserad, va?

Susanne har gripits av så kallad erotisk nyfikenhet för dig, Bo.

–Du är inte klok. –Nej, det kan hända.

Men jag är medagerande. Den äkta mannen får alltid spela dummerjöns.

–Jag vänder på steken: Varsågod! –Nu begrep jag ingenting.

Ni har min välsignelse! Vi är upplysta, moderna människor, för fan!

–Menar du allvar? –Visst, älskling! Rena rama allvaret.

Rena snusket. Du behandlar ju mig som om jag var en kommod eller nåt.

–Är du inte det? –Din buse!

Nå?

–Jag känner mig förbannat löjlig. –Det var meningen.

Om Susanne och jag skulle bli kära i varann, då?

Det blir ni inte. Jag känner er.

–Gör du? –För all del. Vi låter ämnet falla.

Jag ville bara sprida lite ljus i det moraliska mörkret.

Men vill ni ha det mörkt, så håll till godo. Nu berusar vi oss.

Skål, mina små duvor!

Nå, vad säger du nu?

Medge att det ligger nåt i det jag sa?

Nej! Jag medger ingenting!

Allright!

–Ganska trevligt, inte sant, Susanne? –Jo...ganska trevligt, faktiskt.

Om vi går in till mig kan vi ha det ännu trevligare.

Ska du gå med?

Akta möblerna... Till och med en enkel kille som jag kan fatta–

–att det är knepigt när teori och praktik ska samsas. – Kom, Susanne!

–Vem är det? –Det är jag.

Göran har somnat i köket. Hjälp mig bära in honom.

Han kan väl ligga kvar där.

Nej... Det kan han inte.

–Varför det? –Jag tror att...

Jag tror att det läcker...

Jag tror att det läcker i gasledningen.

Jag ska hjälpa dig bära in honom.

Var är du? Jag ser dig inte.

Här.

Kom!

Han är ändå bara ett litet rovdjur.

Ett litet elakt rovdjur.

–Ska du inte bära in honom? –Han kan gott ligga.

Men gasledningen läcker ju.

Nej, det gör den inte.

–Jag förstår inte vad du menar. –Jag menar bara...

Den kanske skulle kunna börja läcka.

Om han ligger här då med stängd dörr...

Det finns ju inga fönster här.

Det inträffar ofta olyckor med gas.

Gasen är ju så giftig numera.

Vi rår inte för om det händer nåt.

Nej...

/SKRAMMEL/

Susanne! Susanne! Öppna!

Susanne!

Susanne! Susanne! Öppna!

Susanne...

/TYSTNAD/

Aah!!!

Nu har du tagit livet av Göran. Nu måste du göra precis som jag säger.

Du hittade på det! Du hjälpte mig!

Det kan du aldrig bevisa.

Bränn det här.

/DÖRRSIGNAL/

Nej, vänta! Du får inte! Jag vågar inte.

–Kräk! –Nej...!

–Om vi ändå inte hade gjort det! –Kräk!

/DÖRRSIGNAL/

Ja...!

–Sabla väder. –Sabla huvudvärk!

–Ska du öppna i dag eller i morgon? –Älskling, jag springer ju.

Visit! Nu är det klippt.

Jag ville inte döda honom! Det var du!

Vilken baksmälla, va!

Det var du! Jag ville inte!

–Man drömmer så konstigt ibland. –Eva...?

Är du här?

–Det skulle bli en överraskning. –Ja, det blev det säkert!

–Har vi några albyl hemma? –Har du tittat i verktygslådan?

Ja, fröken förstår att det blev lite festligt här i går...

Jag kan förstå det.

–Får man möjligen stiga på? –Ja visst...

Jag ska stänga dörren.

Ha det så gott!

Göran! I dag skulle jag gå till hårfrisörskan–

–till posten och till moster.

Men jag tror det är skönare att sova.

Mammas lilla putti–putti–putt! Är det inte skönare att sova en sån här dag?

Jo. Då ska jag berätta om killen som var på bröllopsresa i regnväder.

–Sch! Inte så högt! –Aha, du har hört den!

–Åh, älskling... –Vad är det?

–Åh, älskling, vad du är härlig! –Behärska dig nu. Så.

Nej! Nej, hjälp mig!

–Ska du flytta? –Ja, det kan du ge dig fan på!

–Berätta. –Det är inget att berätta.

–Det är bara skam och svarthet. –Det tror jag inte.

Långt inne i mig sitter något hemskt som jag inte kommer till rätta med.

–Det tittar på mig med elaka ögon. –Det har väl alla.

Nej, inte du. Därför blir vi andra små och sjabbiga bredvid dig.

Det är bara som du tror i baksmällan.

Jag kommer inte till rätta med det. Jag kan inte förklara det.

Nej, jag förstår. Gå och duscha, så packar jag under tiden.

/FNISS OCH FLAMS/

–Inte ska du ha besvär för min skull. –Äsch, det är väl inget besvär.

Du vill väl höra från Bo och Eva? Vi fick brev i dag.

–Ja, det vill jag förstås gärna. –Ta fram brevet, Frida.

–Något nytt från Bäsna? –Nej, inte just.

Där som här händer inte så mycket. Men de ska få en ny präst.

God afton, Maria. Nå, hur mådde din syster i Bäsna?

Hon som jag är lite uttjänt.

Vi har fått brev från Bo och Eva.

–Varsågod, tant Maria. –Jag har glömt mina ögon hos Berta!

Jag kan läsa det.

"Ytterskär i september"... Eva har glömt både dag och datum.

Anmärkningarna kan du spara. Nu läser jag, så blir det mindre struntprat.

–"Ytterskär i september"... –Det har ju tant redan hört.

Det är inte frågan om det, utan om vad som står i brevet!

"Ytterskär i september"... Det är avstämplat den femte.

–Alltså: "Ytterskär den 5 september." –Det där kan vi snart, Fredrikson.

"Kära tant och farbror! Bo och jag är kvar på ön och har det härligt."

"Bo är en snäll och uppmärksam äkta man och hjälper mig på alla vis."

"Jag har blivit förfärligt stor om magen, men Bo tycker jag är söt."

"Här stormar så att Johansson, den enda som bor här på ön"–

–"inte kan komma ut med näten."

"Så vi äter konserver och mjölkar Johanssons ko."

"Ibland hör vi minor som exploderar ute till havs."

"Det låter hemskt och påminner en om att det fortfarande är krig."

"Bo badar var morgon på läsidan. Jag önskar att jag fick göra det med."

Han har inte legat länge i vattnet. Han ser ännu ut som folk i synen.

Han skulle kunna vara från den tyska jagaren som sprängdes i går natt.

–Och ung är han, bara pojken. –Stackars fan... Förbannade krig!

Ja... Vi tar väl in honom i båthuset så länge.

–Hej! –Hej.

–Varsågod. Min herre är serverad. –Härligt! Jag ska bara klä på mig.

–Vad hade du och Johansson för er? –Det var inget särskilt.

–Ni gick och bar på något. –Jaså...

Ja, det var en stock som flöt upp. Gubben sparar ju på all vedbråte.

–Vad det blåser. –Ja, men det är vackert.

Det är uppskakande på nåt vis. Tycker inte du det?

–Längtar du in till stan? –Inte precis.

Man blir så fånig i mitt tillstånd – väldigt glad eller väldigt ledsen.

–Är du väldigt ledsen i dag? –Ja. Men jag vet inte vad det är.

Vi reser hem när stormen är över. Det är lugnast så.

Du blir inte pappa förrän om tre veckor.

–Kaffet kallnar. –Du, då?

Jag ska inte ha något. Du vet hur nyckfulla vi kvinnor är.

Jag går till Johansson med lite mat. Annars dricker han bara nubbe.

–Ja, han luktar i dag. Ska jag gå? –Nej, jag går. Du pjoskar med mig.

–Man är ju rädd om dig och grabben. –Det blir ingen grabb.

–Du blir ledsen om det är en flicka. –Nej, jag blir glad för en kattunge!

–Gå försiktigt. Klipporna är hala. –Ja, min furste.

–Jag sitter och övar om du vill nåt. –Ja, min trumpetare.

–Hej! Nu är du inte ledsen längre? –Nej, min herre och man. Bara lite.

Inne i mig. Men det går över!

–Här är lite mat till Johansson. –Tackar.

–Hur är det fatt? –Så bra det kan i denna jämmerdal.

Säg... Jag såg att Johansson och Bo bar på något borta vid sjöboden.

–Vad var det? –Va...?

Jaså...

Sa inte Bo det?

Vad konstiga ni är. Vad var det?

Det här är inget för henne. Gå hon hem till sig.

God kväll då, Johansson.

Eva!

Eva!

Eva!

Han var inte äldre än du. Jag tänkte att det lika väl kunde ha varit du.

Det är så obegripligt hopplöst att människor ska döda varann–

–för jag tror inte att någon vill det innerst inne.

Då tycker man det är löjligt att man ska föda ett barn till världen.

Ungen är ju liksom världens medelpunkt för en.

Så händer sånt här...

Det kunde ha hänt dig, eller ungen.

Det har hänt såna massor av människor som du och jag, flera miljoner.

Då är det ingen mening med nånting.

Man förstår inte varför ett barn ska komma till världen.

Om några år ligger han kanske i nåt hav, flyter upp på nån ö–

–och ingen vet vem han är.

Och allting är bara likgiltigt och betydelselöst.

Jag förstår inget heller.

Jag skulle vilja att någon förklarade mitt liv för mig–

–som en lärare förklarar ett tal.

Det finns ingen förklaring, inga sammanhang. Jag tror inte på nånting!

Jo, det gör du, Eva, innerst inne.

Jag tror att Gud har övergett människorna, att Gud också är död–

–och att allt bara fortsätter och fortsätter tills det är slut.

Kom.

Åh...

Vad är det? Eva, vad är det?

Jag tror...att det börjar nu.

–Vad ska vi göra? –Jag tror att... Åh...!

Eva... Kan jag hjälpa dig?

Vi måste till barnmorskan, för det kommer nog snart.

Johansson! Eva ska... Vi måste till barnmorskan med henne!

/MOTORN STANNAR/

Vi får ta till årorna, annars driver hon upp på revet.

/MOTORN STARTAR/

Jag har också varit med om sånt där, men värre. Då var det gumman min.

Det var vårvinter och snöyra, isen varken bar eller brast.

–Och det gick bra? –Ja, det gick så bra så.

Var har du alla de dina nu för tiden?

Ungarna är gifta inne i land–

–och gumman dog i vintras.

–Är det inte ensamt? –Nja, inte särskilt.

Man har radion och kon och kattfan. Det är sällskap, det med.

Hur kände du dig när du fick din första unge?

Det minns jag inte, för jag var full som ett ägg, men glad – och stolt!

Min dotter var mycket vacker när hon föddes, lik mor sin.

–Är det inte konstigt tyst där inne? –Är det? Jag undrar det, jag.

Nu går det an att få komma in.

Varsågod.

Det är din son. Varsågod.

Tre och ett halvt kilo. Det är inte dåligt!

–Han är ståtlig. –Han ser ut att ha karaktär.

Mycket ståtlig. Han har ju händer och allt möjligt.

–Får jag ta i honom? –Ja visst.

–Du, Eva... –Ja?

När man håller i en sån här liten går allt liksom ihop för en.

Ja... Det gör det.

Det där jag sa förut i dag...

...om att jag ville att någon skulle förklara mitt liv för mig...

Det är han. Det behövs inga mer förklaringar.

Nej, det behövs inga mer förklaringar.

–Får jag visa honom för Johansson? –Ja visst.

Johansson!

Nej...!

Den där var fin, han!

Det har vi gjort bra. Vad heter du i förnamn?

Mikael. Men de sista 50 åren har alla kallat mig för Johansson, gumman med.

Han ska heta Mikael och du ska vara hans gudfar.

Som i en flammande sekund ser jag livets storhet, rikedom och höghet–

–och förstår hur de ljusa trådarna tvinnas med de mörka och svarta–

–till en vävnad av sällsam skönhet och kraft.

Döden är inte längre en avhuggare och bödel, en skugga bakom min rygg–

–utan en del av livet och dess vågor–

–oändliga och outtröttliga som havets vågor.

Mikael...

Jag ska berätta om allt det här för dig en dag.

Jag vet att då kommer du inte att förstå.

Men jag tror att du själv ska komma underfund med det, gripas av det–

–och bära det i ditt hjärta och synligt i ditt ansikte.

Textning: Agnes Malm Skoglund Svensk Medietext för SVT