Original subtitles

Hallå, hallå. Tåget till Milano är fem minuter försenat.

Doktor Canitz? Får jag be om väskan?

–God dag, Karl. Hur står det till? –Tack, bra. Välkommen tillbaka.

Men ska ni välkomna mig tillbaka till ett ställe som Agra? – God dag. Graham.

–Canitz. –Ni ska också till Agra?

–Första gången? –Första och sista, hoppas jag.

–Det är femte gången jag är här. –Femte gången?

Då måste ni vara allvarligt sjuk. För mig var det inte nödvändigt–

–men doktorn tyckte det kunde vara bra, och jag behövde lite semester.

Jag vill inte skrämmas, men ni kunde ha valt en trevligare plats.

Vi får hoppas ni är härifrån om ett år.

–Nej, en månad högst! –Vi får väl se.

Vem väntar vi på? Fröken Toivonen, den finska flickan? Är hon kvar här?

Här kommer hon!

–Frank! Välkommen tillbaka! –Tack. Det här är den svenske doktorn.

–Canitz. –Toivonen. Förlåt att ni fick vänta.

Vilken överraskning att se dig igen, Frank! Hur har du haft det?

–Cigarrett? – Cigarrett? –Nej tack. – Var har du varit?

Bara på min lilla tripp till Milano. – Jag måste ju ha en ny hatt.

–Tillåter de verkligen såna utflykter här? –Nej, inte direkt. Snarare tvärtom.

Det man inte får göra, gör man ändå. Särskilt om man heter Vellamo Toivonen.

Jag struntar i vad den gamla gubben säger.

Doktor Lautensack, överläkaren...

En riktig preussare. Hur kan man bli frisk om man är instängd i en cell?

–Vad säger han nu, när ni kommer? –Ja, du får det nog hett om öronen.

Det struntar jag i! Bråkar han för mycket, åker jag min väg!

–Vilken vacker kyrka! –Och där är sanatoriets begravningsplats.

Skönt att veta att de inte behöver bära en så långt.

Jag har redan sett ut en plats. Den är alldeles förtjusande...

–God dag, Hugo! –Välkommen tillbaka.

Doktor Lautensack väntar på er.

–God dag, Hugo. Hur står det till? –Tack, bara bra.

Det är Hugo, ställets alltiallo. Avskyvärd. Och en smula farlig...

Bäst ni håller er väl med honom.

–Jaha, här är man igen. –Välkommen. Hur står det till?

Inget vidare. Det har varit lite trassligt. Skönt att vara tillbaka här i lugnet.

Ni skulle aldrig åkt härifrån. Som vanligt har ni rum 117, tillsammans med Fried.

Är han fortfarande här?

Och här är en svensk doktor...Canitz.

–Han ska bara stanna här i några veckor. –Ja, jag skulle inte tro det behövs mer.

Visst, bara över helgen... – Passet, tack.

Jag vill inte ha några förklaringar. Ni har velat ha lite roligt–

–och gå på teater, kabaré och göra "nödvändiga" uppköp...

Jaha... Just "nödvändiga" uppköp.

Om det upprepas skickar jag i väg er! Ni verkar upplösande på moralen här.

–Inte på doktorns moral, hoppas jag? –På mina patienters moral.

Jag kan inte finna mig i att ni gång på gång tar er dessa friheter.

Kära fröken Toivonen, hör nu på mig.

Ni skulle få göra vilka dumheter som helst om ni vore frisk–

–men ni är faktiskt mycket sjuk! Kan ni inte ta ert förnuft tillfånga?

Jag ska försöka. Jag medger att det var dumt av mig.

Men jag fick en sån förfärlig längtan efter en ny hatt. Titta!

Den klär mig väl?

Klär er? Det enda som skulle klä er vore att ni gick till sängs!

Jag hann köpa snygga pyjamas också.

–Nå? –Som vanligt.

Doktor Canitz, nu är det nog vår tur att gå in i lejonkulan.

God dag, mr Graham. Nå, vad var det jag sa? Det hade varit bättre om ni stannat.

Kanske. Men man måste vara optimist.

Ni borde ha vant er av med det nu.

–Lautensack, överläkare. –Doktor Canitz.

–En kollega? –Nej, doktor i litteratur.

Om ni har fått ert rum bör ni dra er tillbaka. Ni verkar ganska febrig.

Syster hjälper er till rätta. Jag tittar närmare på er i morgon.

–Hugo har en fästmö. –Samma storlek?

–Nej, hon är jättestor. –Vem är hon?

–Tilde, tvätterskan. –Du milde, stor som ett hus!

Ja, med enorma flyglar... Hon är verkligen en syn för gudar.

Jag gick ner med tvätten och ertappade dem mitt i en rörande kärleksscen.

–Det var otroligt! En fantastisk syn! –Vad hände?

Hon fick lyfta den lille rackarn upp till sin monumentala byst!

Väl där skötte han sig bra.

Visa lite hänsyn, mina vänner. Alla är inte vana vid vår jargong.

Seså! Ta det inte så allvarligt. Det blir det inte bättre av.

Du förstår...jag vill inte... jag vill inte dö!

–Jag vill leva! –Det ska du, du hör inte till de sjukaste.

Ingen kommer levande härifrån! Alla dör, den ena efter den andra!

–Alla dör...! –Du ska inte tänka så där.

Men alla känner så ibland. Kom, så följer jag dig till rummet.

Det finns tydligen en och annan som har nerverna kvar. Det trodde jag inte.

Requiem aeternam

dona eis

Domine

...orationem meam

ad te omnis caro veniet

–Är det syster? –Sch...

Tala inte så högt. God afton, doktor Canitz.

Förlåt att jag tränger mig på. Det är bara Martin Dahlberg från Hangö.

–Välkommen hit. –Tack. Men hur vet ni att jag...

Efter sju år här vet man allt som sker. Jag ville bara hälsa.

–Är inte det förbjudet? –Jovisst.

Nattliga besök är inte tillåtna, men det är mycket som är förbjudet här.

I stället för att gå på toaletten smet jag in här – enkelt.

–En hutt? Ni är väl inte absolutist? –Nej, visst inte.

–Det var skönt att höra. Skål. –Skål.

Det lilla italienska städet Santina smugglar det här över gränsen åt mig.

Vi har ett elstängsel mot Italien här intill.

Man tjänar sex schweizerfranc på att ta det den vägen.

Äkta skotsk whisky. Fint, va? Sch!

Bäst att vara försiktig. Upptäcks jag, får jag respass.

Gubben Lautensack är inte att leka med.

Har ni verkligen varit här i sju år?

–Sju år, ja. –Men hur är det möjligt att...

Man vänjer sig. Jag smet från gymnasiet när frihetskriget bröt ut.

Jag har varit med om en hel del, men så fick jag tbc och blev liggande.

Det är bara på nätterna jag rör på mig.

I natt gick det nästan åt helvete. Hörde ni sången?

Schweizaren på 123:an dog i kväll. Jag mötte prästen och hela följet.

–Ni misstycker väl inte att jag kom? –Nej, det var bara trevligt.

Nå, då så. Skål.

Nå, hur länge har ni tänkt stanna?

Jag vet inte. Jag är egentligen inte sjuk.

Jag har visserligen lite feber, men... Nån månad, kanske.

Ja, så säger de allihop.

Hittills har bara två svenskar lämnat stället, men inte med livet i behåll.

Första tiden är man så nere att man bara vill rymma.

Jag försökte också rymma, men vände tillbaka efter ett par blödningar.

Jag var nere i Venedig.

Nu stannar jag här så länge jag håller ut.

Livet kan bli rätt drägligt här, när man kommit över den första perioden.

Jag tänkte fara till Milano och supa om ett par dar. Kommer ni med?

Till Milano? Ja, gärna. Men hur går det till? Är sånt verkligen möjligt?

Lugn, jag känner mina pappenheimare. Ni kommer med alltså? Det är fint.

Vi ger oss av i övermorgon. Vi ska göra oss en glad afton, lita på mig.

Martin Dahlberg ger sig inte i första taget.

Jag hade en jänta där hemma, men hon orkade inte vänta, utan tog en annan.

Sen dess ger jag fan i att längta hem. Jag har ingen att längta efter.

Läser inte ens tidningarna. Vad som sker ute i världen betyder inget här!

Bara de inte stänger gränserna, för det här är det enda jag bryr mig om!

–Vill jag dansa reser jag till stan! –Sch, man kan höra er!

Hör på mig, res härifrån så fort som möjligt! Här blir ingen frisk! Ingen!

Det här är helvetet som man aldrig kommer ifrån! Aldrig!

–Jaså, var det bara du. –Bara? Det var inte snällt.

Jag riskerar ju livet för att bjuda dig på en hutt. Vill du ha?

–Nå, hur har du det? –Jag vet inte. Illa.

Jag försöker se min situation som den verkligen är.

–Nej, vet du vad... –Jag orkar inte med undanflykterna.

Vad nu, då?

–Jag försöker att se mig själv. –Usch, så hemskt! Vad är det bra för?

–Har du nånsin försökt med det? –Jag? Nej, fy fan! Man är väl klok.

Hörru, vad har hänt med dig i Milano?

Eller var Lautensack så jävlig mot dig?

Så fort jag försöker vara förnuftig tror du att jag inte är klok.

Äh, gaska upp dig. Ta dig en hutt, så ser du det hela mer naturligt igen.

Jag vill inte. Jag vill inte supa för att det ska se naturligt ut.

Vad fan nu?

Att supa är bara ett sätt att ljuga bort sig från verkligheten.

Nej, det naturliga för oss är det hopplösa.

Jag trodde du var en strong flicka.

Den flicka som du trodde var strong, hon var bara rädd.

Och jag som kom hit för att föreslå att vi skulle göra en utflykt.

–Nu igen? –Nog följer du väl med i alla fall?

–Vellamo... –Vad tjänar det till, Martin?

Jag har gjort det så många gånger. Vi kommer inte ifrån något...

...inte att vi är dödsdömda.

Vad fan gjorde du i Milano? Det måste ha hänt något.

Titta på hattskrållan. Jag reste för att köpa den.

Jag – en hatt! Titta på den, så kokett den ser ut.

–Vad ska jag med den till? –Den är snygg!

Ja, om den satt på en söt flicka.

En frisk rosenknopp som går till sitt första möte. Men JAG... Titta på den.

Och titta sen på mig. Det är ju löjligt!

Nej, Martin, vi kommer inte ifrån nånting. Vi är fast och vi är dömda.

Vad hjälper det att resa till Milano och köpa söta hattar?

Vad har jag för glädje av det?

Det var ju tråkigt. Jag hade hoppats att vi skulle ha en glad afton.

Den här svensken, doktor Canitz, har nästan lovat att komma med.

–När hade du tänkt dig det hela? –I övermorgon.

Nåja, kanske. Vi får se.

Så ska det låta! Jag visste väl det. Jag återkommer, då. Hej.

En tös vid namn Maria hon väntar mig till kvällen

Maria, hon är vacker och ute är det vår

Vänd ut armbågarna. Tummarna inåt.

Skjut fram hakan och axlarna.

Stå alldeles stilla. – Röntgen.

–Nå? –Det gamla vanliga – kavern.

–Är rum 123 död? –Ja, han dog i går kväll.

Lautensack gillar inte att man dör här. Stället får dåligt rykte.

–Varför skickade de inte i väg honom? –Dr Lautensack gör bara sin plikt!

Ja, han är ju preussare. Men det är inte bra för affärerna om för många dör.

–Det var väl inget vidare, antar jag? –Vi ska fundera lite på det.

–Inget besked nu? –Nej. Ligg tills vidare.

–Om jag inte har lust med det, då? –Var vänlig lämna plats för nästa.

–Ni verkar upprörd. –Han är så ohövlig.

Det är han alltid, men han menar väl.

Jag vill bli anständigt behandlad. Annars åker jag min väg!

Ta det inte så! Det tjänar ingenting till.

Signor Defie.

–Vad vill ni? –Vad gör ni här?

–Vad gör ni själv? –Lägg tillbaka det där!

Han där och jag har alltid varit goda vänner–

–och har alltid lånat varandra saker...slipsar och sånt.

Nu hämtar jag tillbaka det han lånat av mig.

Ja...ingen vet ju nu att det är mina saker.

–Jag klarar mig inte utan dem. –Jaså...!

Lånade han slipsar när han låg för döden? Dumheter! Lägg tillbaka dem!

Javisst! Naturligtvis.

Men säg inget till överläkaren! Jag är fattig, och han skulle slänga ut mig!

Rör mig inte!

Pst... Canitz!

–I kväll blir det. Allt är ordnat. –Vad då?

Vår lilla utflykt. Vellamo Toivonen kommer också med. Följer ni med?

Nja, jag vet inte. Jag skriver några rader och skickar in till er senare.

God afton, doktor Canitz. Hur har vi det med tempen här? Inte så illa.

Nej, jag mår utmärkt. Måste jag ligga länge?

Tills ni är fullkomligt feberfri.

–Nu ska vi tala lite om framtiden. –Så intressant. Vad visade plåtarna?

–Ni vill inte att jag talar i gåtor? –Nej, absolut inte. Rakt på sak.

Plåtarna visar att högra lungan är häftigt angripen.

Verkligen?

Det är på ett tidigt stadium, men processen är aktiv.

Kavern, dvs. hålighet, i lungvävnaden – stor som en tvåöring, vätskefylld.

Sänkan är ingenting att skryta med. Då vänstra lungan är ganska fri–

–vore det bra att lägga en "pneu", en gasning.

Menar doktorn att det är nödvändigt? Är jag så pass sjuk?

Det är allvarligt, men ingen över- hängande fara om vi tar tag i det nu.

–Hur lång tid tror doktorn det tar? –Ni får säkert stanna här ett halvår.

–Sen kan ni nog fortsätta i Sverige. –Ett halvt år?!

–Det handlar om att rädda ett liv. –Rädda livet? Jag hade ingen aning...

–När ska vi göra den där operationen? –På fredag.

–Så ni går med på det? –Naturligtvis, om det är enda sättet.

Utmärkt. Då kan ni ligga och samla krafter. Har ni något att anmärka på?

–Rummet? Maten? –Nej, det är bra.

Adjö så länge.

–Hej. Raska på nu. Hur känns det? –Jo, fint.

–Är det säkert att ingen ser oss? –Ja, lita på mig. Ta en sån här.

Jag har huvudvärk. Det är väl febern.

Det finns det medel för. Ta ett par såna, så blir du pigg hela kvällen.

Ramla på nu!

–Fröken Toivonen? –Väntar i bilen.

–Kommer de inte att höra bilen? –Nej. Och vi kör med släckta lyktor.

Titta inte. Man ser så jäklig ut så här dags.

–Tvärtom, ni ser strålande ut. –Ansträng er inte.

Jag TYCKER att ni gör det.

–Så härligt att få slå sig lös! –Orkar ni det, då?

Nog orkar man en natt.

–Vart ska vi? –Det talar jag inte om.

Kom ihåg att jag vill ha gott vin och god mat. Sorl, dans och mycket folk.

–Nå, Canitz, vad tycker du? –Fantastiskt!

Men det känns konstigt att plötsligt sitta här. Overkligt.

Det är den enda verklighet vi har – konstig, förvriden, overklig. Skål!

Vad är det med dig? Trivs du inte?

Jovisst. Men om nån skulle känna igen oss här, vad händer då?

–Han är rädd. –Det är bara ovanan.

–Drick, för fan! –Ja, då ser det naturligare ut.

Jag känner mig som en skolgrabb som rymt. Snart kommer väl rektorn.

Det är doktorns nedärvda komplex, uppfostran och miljö.

–Sånt har vi kastat loss ifrån. –Jag börjar förstå.

–Vad då? –Att vi inbillar oss att vi är glada!

Ja, varför inte? Hur skulle vi annars klara oss? Skål, doktor Canitz!

–Drick och var glad. I morgon... –...kommer Lautensack!

Italienarna har vin, de också, fast man bara pimplar franskt i Norden.

Nej, nu ska ni ungdomar dansa. Farfar ska titta på.

–Du kan väl dansa? –Nej, det var länge sen.

Nu är man gammal vorden och trött. Men dansa ni. Jag ska dricka.

–Får jag lov, fröken Toivonen? –Med förtjusning, doktor Canitz.

Är det inte tjatigt att vara så korrekt?

Jag försöker finna er ton, men jag kan inte hitta den.

–Ni ser ut som om ni var på Royal. –Jaså?

Det är precis som om ni gömmer er bakom ett konventionellt pansar.

Ni håller fast vid normala livsformer.

–Måste man vara obalanserad för... –Så ni menar att jag bär mig illa åt?

–Nej, inte precis... –Ni är för ny. Ni förstår ingenting!

–Jag gör åtminstone mitt bästa... –Ni passar inte här bland oss!

–Vad nu? Är ni redan tillbaka? –Skål, Martin.

Du ska inte bestämma. För du förstår inte.

Det var annat ljud i skällan när vi var förlovade...

–Hur kan de?! –Låt dem vara, du känner dem inte!

Ursäkta att jag lägger mig i.

Ni tror förstås att jag är tokig. Men ni är väl friska båda två?

–Friska? Javisst! –Ni får inte uppföra er så här!

–Vad har ni med det att göra? –Ni är unga, det är er bästa tid.

Allt det vackraste i livet är ert. Men den tiden är kort! Alltför kort.

–Och sen vet man ingenting. –Vad är det ni vill säga?

Men förstår ni inte att livet inte får kastas bort!

Som om det inte vore värt något! Man får inte gräla om småsaker!

Livet är ofattbart, djupt och sant! Något fantastiskt...

Förlåt. Jag borde inte ha sagt något.

Men ibland finns det inte ord för det man känner.

–Förlåt mig. Nu bar jag mig illa åt. –Nej, fröken. Jag förstår er.

Nu förstår jag er.

–Martin... Martin, hör du? –Ja, det är rysligt. Vilken klåpare!

–Du ska spela i stället. –Nej, Martin.

–Jag vill inte höra på det här! –Nej, Martin, du får inte! Martin!

Gosse lilla, när det finns en berömd pianist här gör du oss större glädje–

–om du lämnar din plats åt henne. Försvinn!

Bort!

Mina damer och herrar. Efter detta nummer...stycke...

...har jag äran att presentera–

–fröken Vellamo Toivonen från Finland. En världsberömd pianist!

Fröken Toivonen, ni måste!

Jag trodde vi var överens om att inte företa fler utflykter.

–Vad menar doktorn? –Ni var i Milano härom natten.

–Jag? –Jag har fått rapport!

Vilka var med er? Det var två herrar med. Ni spelade piano. Jag vet allt!

Ja, men herrarna var inte härifrån. Det var bekanta från Milano.

Ni förstår säkert att det här inte har förbättrat ert tillstånd!

Säg mig, doktorn, hur sjuk är jag?

–Börjar det verkligen intressera er? –Ja, nu. Jag vill veta det.

Ni vet att ni är svårt sjuk, och att vi gör allt...

Ni kan tala rent ut, doktorn. Jag är ensam.

Jag har inga föräldrar, ingen släkt, inga syskon – ingen som saknar mig.

–Det är väl en överdrift, fröken? –Nej, det är sant.

Ingen saknar mig om jag... Ja...

Därför vill jag fråga er: Är jag så sjuk att jag inte kan bli frisk?

–Den frågan kan ingen besvara. –Jag vet, men vad tror ni, doktorn?

Tja... Jag har sett många människor som varit sämre än vad ni är nu...

...som klarat sig genom något mirakel.

Men mirakel inträffar inte så ofta.

Jag kan inte med total säkerhet yttra mig om era möjligheter.

Det händer underliga saker. Man får aldrig förlora hoppet, men...

Doktorn menar alltså att det skulle behövas ett underverk...

Det sker inga underverk, allt har sin naturliga förklaring.

Men ibland händer det saker som vi inte kan förklara. Men...

Ja...det skulle behövas ett sånt underverk, fröken Toivonen.

Doktor Lautensack, om nu mitt fall är så hopplöst–

–vad gör det då att jag inte strikt följer reglerna?

Det är ju meningslöst att ligga orörlig och vara försiktig!

Ingenting är meningslöst så länge man inte med säkerhet vet nånting.

Vart vill ni egentligen komma, fröken Toivonen?

Jag vill be er om en sak. Låt mig få spela en timme om dagen!

Neka mig inte det! Om doktorn bara visste vad det betyder för mig!

Jaså, ni vill spela?

Nåja...ni ska få spela, fröken Toivonen.

Tack!

Syster, fröken får spela en timme om dagen.

–Passar det efter lunch? –Tack.

–Var det något mer ni ville mig? –Nej.

PIANOMUSIK

Jaha...det här ska snart vara gjort.

Spelar hon inte underbart?

När hörde doktor Canitz fröken Toivonen spela sist?

Jaha, nu blir det ett litet stick. Ligg alldeles stilla.

Jaså, är det ni? Nu är ni visst inte så stursk längre.

Jaså, var det ni?

Jag hörde att ni hade opererats. Hur mår ni?

–Jo, det är bara bra. Och ni? –Jag är faktiskt lycklig.

Jag vet. Ni har fått spela. Det är underbart att se er le.

Ändå har ni väl ingen aning om vad musiken betyder för mig?

Nej, men när jag hör er spela tror jag nog att jag har det.

Jag kan inte fatta att ni är doktor i litteratur!

Jag hade tänkt mig nån torr pedant.

–Som citerade Goethe i tid och otid? –Ja, nånting ditåt.

De kanske var så förr, men nu spelar vi pingpong och ser hurtiga ut.

Lite tråkiga ibland. Korrekta.

Nej, vill ni inte glömma det där? Jag är ledsen att jag var så dum. Förlåt.

Det var nyttigt för mig. Jag begrep inget.

Det var ju jag som var dum!

–Nej! –Jo!

Vi glömmer det. Jag vill veta mer om er.

–Vad då? –Helst allt.

Det är inte mycket. Mitt liv har mest bestått av böcker.

Jag vet mer om andra än om mig själv.

–Har ni aldrig känt livshunger? –Jo. Nu.

Det var först när jag kom hit som jag förstod.

Att jag aldrig hade levt och aldrig varit ung.

Ni har kanske förtärts av böcker – jag av musik.

Jag var ett musikaliskt underbarn.

Jag var fåfäng, tillgjord och fruktansvärt onaturlig.

Jag hade lätt för mig, men höll inte.

Jag lyckades aldrig helt. Det fattades alltid nånting.

Jag insåg inte att man inte bara kan göra karriär, utan också måste leva.

Jag har levt, roat mig och haft äventyr på ett ihåligt, dumt sätt–

–men det var ingenting. Konstigt...

Förr när jag fick spela så mycket jag ville, uppskattade jag det inte.

Men nu när jag bara får spela en futtig timme om dan är jag lycklig.

–Varför berättar jag allt det här? –Obegripligt.

Jag trivs här hos er. Vad kan det bero på?

–Ofattbart. –Outgrundligt.

Vart tog ni vägen? Ni måtte vara van vid sånt.

Ja, man får hörsel som en råtta, men i kväll blev jag nästan ertappad.

Jag hade nästan glömt att jag befann mig här på Agra.

Det har inte hänt sen jag kom hit.

God natt. Sov gott.

–Bravo. –Klockan är inte två än.

–Nej. –Ville doktorn mig något?

Jag ville bara säga att ni spelar strålande.

Nej, jag har kommit alldeles ur form.

–Doktor Canitz, hur känner ni er? –Tack, bra.

Det ser inte så ut. Jag vill fråga er en sak. Vill ni egentligen bli frisk?

–En underlig fråga. –Ni gör allt för att inte bli frisk.

–Doktorn menar att jag inte ligger. –Jag ber er gå ner på ert rum.

Ni tror att ni kan bota oss genom att spärra in oss. Jag tror inte på det!

–Jag behöver inte ert godkännande. –Om ni vore psykologisk insåg ni...

...att det viktigaste är att få livs- lust. Era metoder dödar livsviljan!

Jag varken kan eller vill diskutera mina metoder med er. Gå till sängs.

Fröken, jag ber er att inte uppmuntra hans benägenhet för självhävdelse–

–även om ni delar hans förakt för mina metoder.

Det gäller inte bara er hälsa, utan också hans. Tänk på det, fröken.

Och kanske nu i afton

är ödet hult mot mig

Jag älskar den här flickan

Hon har så klara ögon

En fråga vill jag ställa

om hon mig håller kär

I trädgården till henne

jag plockar vackra blommor

En sång för henne jag sjunger

en kärleksserenad

–Är det du? –Ja.

Jag kände att du skulle komma. Jag väntade på dig.

Jag har längtat efter dig.

Nu förstår jag hur fattigt mitt liv varit.

Glöm det som varit. Det som är, det som kommer, är det som har betydelse.

Vår framtid – ditt och mitt liv.

Vi har ju ingen framtid, Vilhelm, men vi har ett nu. Nu, nu, nu!

Det är det enda som är verklighet. Allt annat är drömmar och fantasier.

Allt som är nu är värt ett helt livs besvikelser, fattigdom och tomhet!

Det är som en alptopp, en solbelyst alptopp.

Det är den långa livsminut som det kostar ett helt liv att nå fram till.

Nej, vårt liv är inte bara en minut – det är dagar, månader och år!

Bortom de där bergen, långt där borta–

–ligger vårt hem där vi två ska bo när vi lämnar det här.

–Du drömmer. –Tror du inte att vi ska få ett hem?

Ingen av oss är frisk. Jag kommer aldrig härifrån.

Jo, Vellamo. Vi ska sköta dig så väl, vi ska pyssla om dig.

–Du ska bli friskare, se framåt igen. –Nåja, vi får se.

Men ta inte ifrån mig mitt nu, för nuet – det är jag.

Ja, det är du. Det är dina ögon, dina ögonlock, din mun–

–dina händer, finger för finger – vart och ett är ett tjurskalligt nu.

–Ja, är det inte härligt? –Din nästipp är ett uppkäftigt nu!

–Ja, lita på det. –Hela du är ett nu, ett envist nu.

–En förtätad och ljuvlig morgonstund. –En alptopp med sol på.

Och solen som lyser på alptoppen är du.

Jag ska värma, bränna, hetta.

Men jag ska ge dig kraft och liv och tro på framtiden.

Men rätt som det är går solen ner.

Men den kommer igen. Den sviker aldrig.

Den kommer alltid, alltid, alltid igen.

Ja... Ja. Ja!

–Tror du mig nu? Är du övertygad? –Ja!

–Vill du lova det? –Ja.

–Vad var det? –Nån gick i korridoren.

–Gå nu, innan hela sjukhuset vaknar. –Ja, men jag överger dig aldrig.

Kom ihåg det. Aldrig!

Det är fröken Toivonen som spelar.

–Det sägs att hon är förtjust i svensken. –Struntprat... Och vad vet ni om det?

–Inget. Men nånting är det nog... –Vad då för nånting?

Jag vet inte, men han har plötsligt fått hög feber och blivit sämre.

Dra inte så snabba slutsatser.

Ge honom två ml Tonocard.

–Ja, vad vill ni? –Jag råkade se...

–Vad? –Det är min plikt att tala om det.

Härom natten såg jag doktor Canitz gå in i fröken Toivonens rum.

–Vad gjorde ni själv uppe så dags? –Det var fullt naturliga orsaker som...

Ni kan gå! Var snäll och gå!

Fröken, minns ni att jag bad er att inte uppmuntra doktor Canitz?

–Ja, men jag lovade ingenting. –Jag trodde att ni förstod mig.

–Nej. –Ni hörde vad jag sa doktor Canitz.

Patienterna får inte träffas på sjukrummen.

Det förbudet har ni överträtt. Nej, inga förklaringar!

Jag kan förstå er som människa – som läkare kan jag det inte.

Det är inte fråga om nåt äventyr. Vi älskar varandra!

–Ni kan aldrig skilja oss åt! –Jag är tvingad till det som läkare.

Vad menar ni? Ni har ju gett mig lov. Ni sa att mitt liv var förlorat!

–Kan jag inte få, när jag äntligen... –Så naiv är ni inte.

Ni förstod mycket väl.

Det är inte bara fråga om er nu, utan om Vilhelm Canitz hälsa och liv.

–Är det så allvarligt? –Ja. Lova mig att lämna honom i fred.

Träffa honom inte nu. Ni vet hurdan han är, att om ni träffas...

Ja, jag behöver väl inte säga mer? I hans kritiska tillstånd–

–tål han inga påfrestningar, om ni vill att han ska bli frisk.

Jag har visat er stor förståelse, och nu vill jag att ni ska hjälpa mig.

Han är svag, men desperat. Låt honom förstå att han måste vara i stillhet–

–att ni inte kan träffas på en tid, att han inte får oroas.

Vill ni lova mig det? För hans skull.

Ja.

HOSTAR

Vellamo! Vellamo!

Du! Du...

Vellamo, varför svarar du inte?

Varför öppnar du inte?

–Vellamo? –Vilhelm...

Jag älskar dig och längtar efter dig, men du är sjuk och måste vara stilla.

–Du måste vara rädd om dig. –Varför släpper du inte in mig?!

–Jag kan inte släppa in dig nu. –Vad är det som har hänt, Vellamo?!

Du måste gå och lägga dig, älskade. Du måste vila. Det gäller din hälsa.

–Jag börjar förstå. –Var lugn. Jag vill ju bara ditt väl.

Jag älskar dig, men jag kan inte släppa in dig nu.

–När du är friskare kan vi träffas. –Du har blivit förbjuden!

Jaså, doktorn, ni nöjer er inte förrän ni tagit livet av oss båda!

–Lugna er! –Ni tar ifrån mig det enda jag har!

Jag vet vad jag gör. Fröken Toivonen och jag har kommit överens.

Förbannade preussare! Ni har tvingat henne! Vad tror ni att effekten blir?

–Ni tar livet av oss med era metoder! –Nu kan det vara nog, doktor Canitz.

Nu vet jag vad ni går för. Ni är fiende till allt liv!

Ni hatar allt som ni själv inte kan uppleva!

Ni njuter av att strypa oss med era förbannade medicinska paragrafer!

Men jag finner mig inte i det längre!

Vilhelm...

Vil...helm...

Vilhelm...

Doktorn, hur är det med honom?

Vi ska operera honom i dag, men oroa er inte. Operationen går säkert bra.

Ni kan vara fullkomligt lugn.

Är du där, Martin?

Jag ser dig knappt.

Jo, ibland...

Du, gamle, du...

Vill du att jag ska åka med dig till Milano i natt?

–Vellamo... –Sjåpa dig inte, Martin.

Jo...jag vill ha en ny hatt.

Jag ser så jävlig ut nu...

...så jag behöver faktiskt en ny hatt.

Låt oss tala om något annat, något vi kan minnas med större behållning.

Behållning? Vad är det för nånting?

Kommer du ihåg i våras, vid Lago di Ceresio?

Vi rodde, och plockade krokus på sluttningarna.

Gjorde vi? Äh, sånt har väl inte hänt oss. Du har väl sett nåt oljetryck.

Det var en vacker dag. Du fick spindelväv på pannan.

Jo, jo, Martin... Vad är det med dig? Du brukar inte komma ihåg sånt där.

Tror du jag tänker dö? Jag vill inte dö. Jag vill resa till Milano.

–Jag vill rumla om med dig igen. –Du ska inte dö, du ska bli frisk.

Ja, men inte för att plocka krokusar. Nej, jag ska supa och dansa!

Vilhelm Canitz, du och jag.

Vilhelm...?

Vem var det?

Jo, nu minns jag.

Det var en kort tid, en episod – ett vackert minne.

Jag älskade honom, men jag fick det inte. Nej...

Det får inte finnas något vackert, något trofast, i Vellamos liv.

Han var för god för Vellamo.

Han var så fin – så känslig och så korrekt.

–Jag sa att han inte passade hos oss! –Du får snart träffa honom.

Vad försöker du inbilla mig? Jag får aldrig se honom mer!

Han var för god för Vellamo, men jag älskade honom.

Han kom mig att... Han kom mig att tro på framtiden.

Var är han nu? När reste han?

–Han är kvar. Du får snart se honom. –Du ljuger!

Han ljög också för mig – han ljög för mig om framtiden.

Nej...sånt passar inte mig.

Mitt liv, det var karriären framför allt, men jag höll inte.

En fattig timme var jag lycklig.

Resten... Resten var bara ihålighet.

Men jag är glad och tacksam för det jag fick vara med om...

–...för att han kom härifrån. –När du blir frisk...

Då ska vi resa till Neapel och köpa skor och slå klackarna i taket!

Vi duger inte till nånting annat.

Vi kan inte vara lyckliga på normalt vis.

–Jo, Vellamo! –Du ljuger! Du ljuger!

Alla ljuger för mig.

–Tror du inte jag vet att jag ska dö? –Vellamo...!

Vi har ljugit bort oss själva, vårt liv...

–Men vi hade roligt på vårt sätt. –Vellamo...

Vellamo!

Martin...

Var är du? Jag ser dig inte!

–Syster, hämta doktorn! –Hjälp mig!

Jag vill inte dö! Gode Gud, jag vill leva och se honom igen!

Martin... Jag menade inte vad jag sa! Jag visste inte vad jag sa.

Varför släppte jag inte in honom? Varför gjorde jag det inte?!

Jag vill inte dö! Jag vill se dig igen!

Vilhelm...!

Jag vill! Jag vill!!

Fröken Toivonen är död.

Skönt att veta att de inte behöver bära en så långt.

Jag har redan sett ut en plats. Den är alldeles förtjusande...

–God morgon, dottore. God jul! –Tack detsamma, syster Maria.

–Tack. –Är de till mig?

–Känn så de doftar. –Underbart.

Det är vackert väder i dag! Se vad bergstopparna lyser i solen!

Det är som en alptopp, en solbelyst alptopp–

–den långa livsminut som det kostar ett helt liv att nå fram till.

Bortom bergen ligger vårt hem–

–där vi ska bo när vi en gång lämnar det här.

–Nu har jag packat. –Tack.

Ni är väl glad nu, när ni får lämna oss och åka härifrån?

Ja.

–Ni vet att ni inte får gå uppe. –Jag ska ta farväl av en kär vän.

Men var inte uppe för länge.

–Ska du ge dig i väg nu? –Ja.

Hälsa ut till livet och alla vackra kvinnor.

–En reshutt? –Nej, tack.

Tillåter du att jag...? Din skål, Vilhelm.

Du är lycklig som får resa härifrån. Du är väl glad?

–Jag önskar att jag inte klarat mig. –Vilhelm!

Jo! Jag förbannar den dag då jag vaknade–

–bara för att finna att jag inte har nåt att leva för.

Du borde skämmas! Du som fått chansen att leva igen!

En ungdom på 26 år förbannar den gåva som alla här inne skulle ge allt för!

Vet du vad du talar om? Vet du vad livet har att bjuda, otacksamma dåre?

–Du är inte värd den gåvan. –Förlåt mig. Det var dumt sagt.

–Men du måste förstå mig, Martin... –Förstår du OSS som måste stanna här?

Javisst. Förlåt mig.

–Du... –Ja, vad är det?

Det är en sak som... jag inte vågat fråga dig om förut.

–Du var ju hos Vellamo när hon dog. –Ja.

Hur dog hon?

Lugnt. Stilla.

–Sa hon något? –Ja...

Hon talade om dig in i det sista.

Hon sa att hon var...glad och tacksam för det som varit.

–Sa hon det? –Ja.

Hon sa att...hon älskade dig och... att du hade gjort henne lycklig.

Hon sa att hon...var glad och...

...tacksam.

Tåget till Milano är fem minuter försenat.

Svensktextning: Barbro G Hansson Sveriges Television AB 2005