Original subtitles

För 27 år sedan träffade Komet 23 jorden och utlöste en ny istid.

Fyra familjer som levde i Colorado har blivit två rivaliserande klaner.

Becks och Farnwells.

I ett landskap plågat av jordskalv och låga temperaturer-

- är båda klanerna ute efter naturtillgångarna.

Deras ledare, Lucas Beck, och Remy Farnwell-

- vet att chansen att överleva minskar för var dag.

Det här är deras berättelse. 10.000 dagar framåt i tiden.

Håll i mig!

Hjälp!

Pappa!

- Rick! Rick! - Mamma! Pappa! Nej!

Lucas!

Skalven har börjat igen.

Tre eller fyra gånger om dagen nu.

Det är kanske för att det blir kallare hela tiden.

Jag vet inte. Alla är rädda. Det påminner om när jag var pojke.

Komet U-23 slungade sig genom vårt solsystem.

Hela världen såg på. Väntade för att se om kometen betydde liv...

eller död.

Kometen träffade Stilla havet med kraften hos världens alla kärnvapen.

Kusterna försvann på minuter.

Flodvågen översvämmade prärierna.

Min far var skogvaktare i Colorados Crystal Mountains.

Vi undkom översvämningen.

Vi var de få tursamma.

Sen kom kölden.

Komet U-23 hade stött jorden ur dess omloppsbana, bort från solen.

Det var för 10.000 dagar sedan. Jag var fem år.

Jag är nu en man på 31 år och vår klans ledare.

Mitt namn är Lucas Beck.

Remy Farnwells familj levde med vår klan i femton år.

Remy säger att de tvingades bort.

Och nu vill de ha det som är vårt. Försöker döda oss.

Män som en gång var våra bröder... är nu våra fiender.

Och nu... bor det Farnwells norr och söder om oss.

Väntande.

Alltid väntande.

Mamma, en sten till, fort.

Här borta, pappa.

- Lägg ner honom försiktigt. - Så ja.

- Var fann du honom? - Han kom norrifrån.

- Var han ensam? - Ja, jag fann honom på yttre isfältet.

- Fanns det några sprickor? - Nej. Isen hade rest sig.

- Så det är sant? Isen tjocknar. - Sänk rösten.

- Jag förstår om du är rädd. - Vi såg isen resa sig förra vintern.

- Du får inte skrämma nån. - De är redan rädda, Lucas.

Olikt din far, som inte förnekar nåt. Pojken var ensam.

- De är alla döda. Det vet du. - Det räcker.

Var är din familj, pojke?

- Isen tog dem. - Hur tog den dem?

Vi vill hjälpa dig.

Det var som om... nåt ondskefullt bara kom upp och krossade dem.

- Hur länge sen? - Det var morgon.

Det kan finnas överlevande.

- Pojke, tror du att någon överlevde? - Nej.

- Hur är det med honom? - Han är rädd. Han litar inte på oss.

- Veena, du vet att han måste bort. - Sa Lucas det?

- Nej, min bror sa inget. - Varför säger du att han måste bort?

- Är klanens säkerhet inte viktig? - Jo, men nån måste ta hand om pojken.

Farnwells tar hand om sina egna.

Veena, Remy kommer för att hämta honom om han stannar här.

- Vi har inte nog med mat. - Jag delar min, Lucas håller med mig.

Du väntar dig för mycket av min bror. Som alltid.

Skulle Lucas sända pojken dit han själv är rädd att gå?

- Lucas är inte rädd för nåt. - Du har fel. Han är rädd.

Inte för egen del, men för oss alla. Jag förstår det.

Men det är inget skäl att kanske skicka pojken i döden.

- Det är Farnwells isgruva. - Jag kollar.

Milo!

Här.

- Herregud! - Vad är det?

Pappa!

Det är fantastiskt.

- Du sa att det var blått och vitt? - Ja.

- Något namn? - Tre bokstäver: UNI.

- Ovanför eller under fönstren? - Ovanför.

Presidenten var i luften när kometen träffade.

De trodde den skulle träffa östkusten.

Men istället för att sända honom till Mount Weather i Virginia...

- sändes han västerut, till Edwards. - Tror du det var Air Force One?

- Vet inte förrän vi är inne i det. - Vad är en "Air Force One"?

Minns du att vi spanade i luften efter det största planet när vi var barn?

Presidenten som flög hem till Vita huset.

Inget förklarar hur de hamnade infrysta i ett isfält här i Sangre De Cristos.

- Jag tror inte nån kom ur planet. - Varför inte?

Dörrarna var stängda. Besättningen skulle skickat ut överlevande.

Planet var intakt, nån måste ha överlevt.

- Varför lämnade de inte planet? - Det kanske var säkrare inne.

- Vad hittar vi på planet? - Det är en tidskapsel.

- Vi kan hitta vad som helst. - Några kuddar vore trevligt.

- Sam, hjälp mig samla ihop grejorna. - Killar, jag har en teori.

De var på västerut utan att veta att kometen skulle träffa där.

- Jag förstår att du vill ha en son. - Han har ingen familj.

Har du berättat för Lucas? Varför har du så svårt att vara ärlig mot honom?

Allt är svårt med oss.

Grabben?

Jag sa åt honom att stanna här.

Varsågod.

- Vad gör du? - Det är okej.

- Han är hungrig. - Din syster är doktorn, inte du.

- Ja, men jag vet när någon behöver äta. - Det är okej, ät.

Gav du honom en hel forell? Är du galen? Det är en halvårsranson.

Lyssna...

Du måste sluta ödsla våra resurser på honom. Vi kan inte lita på en Farnwell.

Och han kan inte lita på oss om vi viskar och har hemligheter.

Vänta!

Han lämnade inte byggnaden.

Vi kommer att hamna i så mycket trubbel.

Vänta! Spring inte!

Sluta. Det är okej.

- Han måste låsas in eller avlivas. - Nej! Han är bara en pojke!

- Han är en fara för oss alla här. - Behandla honom inte som ett djur.

- Vi vet alla att han lockar hit Remy. - Och vad gör du?

Det här får inte hända igen. Han är ditt ansvar.

Varför är det alltid vi som ska fylla på blodlamporna?

Du är en baby.

Jästen föredrar ungt blod.

Och våra kroppsvätskor återfylls fortare än äldres.

Mina armar värker. Din tur att ladda ficklampor. Jag är klar. Vi byter.

Du, jag hörde det där.

- Vem kallar du gammal? - Du vet vad jag menar.

Hör på, så fort blodlamporna är fulla, kom ner med dem, okej?

Vi är i isgruvorna.

- Finns det nån annan dörr? - Alla är frusna, täckta av is.

Kan du se genom isen? Kom hit.

Undrar fortfarande varför du skriver dagbok.

- För att inte glömma hur. - Papper är dyrbart bränsle, syster.

- Ska du gå till den norra klanen? - Ja.

Hälsa mina brorsbarn. Ge dem de här.

Säg att jag älskar dem, och hälsa din fru.

Vår far tog med de här hit, från en liten ö i Västindien.

Aruba.

Ja. Från en tid och plats jag aldrig känt till.

Tänk dig ett hem där du aldrig täcker din hud, aldrig fryser.

- Lucas har fått smaka på det. - Hans klan känner också av kylan.

Din goda vilja mot Becks är missledd.

- Vad är det? Produkten av kärlek? - En önskan om fred, bror.

Fred...

När vår far försökte hålla klanen sjukdomsfri ignorerade Lucas far honom.

- Han dödade vår mor. - Vi var en klan då.

Jag ger inte dem skulden. Du och far startade bråket. Ni förlorade vårt hem.

Och vad har de erbjudit oss under tio år?

Skulle de öppna sina dörrar för oss? De har inte resurserna.

Du skulle ta från dem och döda dem. Jag vill inte delta i din strid!

Jag kämpar för våra liv.

Nästa år kommer temperaturen att sjunka fyra grader till, som varje år.

Och Lucas och hans klan överlever i observatoriet-

- och deras dörrar kommer inte att öppnas för våra döende barn, eller hur?

Bara förstå att inget gott kommer att komma ur din kärlek till Lucas.

Du, när fick du nya kläder sist?

Det här är Air Force One.

Låt Oss Inte Dö Förgäves.

Var är David?

David?

David, var är du?

- Ser du honom? - Jag kollar här borta.

- Vad är allt det här? - Nåt som kan rädda våra liv.

- Den norra klanen är borta. - Borta?

Alla fyrtio själarna. Döda.

Det är Lucas fel. Han vägrade att ge dem husrum. Han håller oss ute på isen.

- Tredje pollineringen den här veckan. - Vi får en toppenskörd.

Jag behöver mer insulin. Mammas blodsocker har stigit.

- Hon har ju klarat sig på halv dos. - Hon har slutat träna.

- Vi måste få upp henne på cykeln igen. - Tala med henne, är du snäll.

Pumpaskörden var inte så bra. Så jag har gjort en ny blandning av...

kanel och gurkmeja. Jag vet inte hur bra hon svarar på det.

- Hur är hennes cirkulation? - Dålig. Hon har hudbesvär på tårna.

- Hur mår pojken? - Han vilar.

Han gillar Williams gitarr. Vi får hoppas det här fungerar.

Amelie!

Du kan inte vara här! Hur kom du förbi vakterna?

Lucas visade mig om jag skulle behöva komma hit. Ge honom detta meddelande!

Innan jag ändrar mig. Gå nu!

- Kan det här rädda oss? - Det kan rädda våra liv, Lucas.

Men det finns risker vi måste vara medvetna om, David.

- Lucas förstår inte. - Jag fattar!

Du fattar?

Förstår du att den här tekniken kan förstöra allt vi har gjort-

- allt vi jobbat för, allt vi byggt för att säkra vår framtid?

Vilken framtid? Berätta! Vilken framtid?

Mer snö, mer is? Mer kyla? Mera strider?

Fråga Sam. Han vet att vi lever på lånad tid. Att allt är meningslöst!

Jag är villig att riskera allt för att förändra framtiden.

En pojke. En av våra.

- Nån kom söderifrån och hittade honom. - Nej... De tog honom.

Vi blir träffade. Vi har kometfragment överallt.

Alfa 28955, sjunkande. Fart 219.

- Håll i. - Bekräftar.

- Så mycket rök därnere. - 8850, stäng den dörren.

- Vi är träffade! - Högervingen brinner!

Vi störtar. Air Force One, går ur molntäcket.

- Herregud! - Stig!

- Vatten. - Vi har gott om höjd. 7900.

- Stig! Stig! - Jag försöker!

De kom aldrig tillbaka över Sangre De Cristos.

Kometens tsunami måste varit enorm.

En 1.200 meter hög våg som sköljer över de västra staterna.

Som översvämmade dalarna och bergspassen. Nu vet vi hur de kom hit.

- Berätta om vapnen. - Allt det här är NAOC teknik.

Air Force One utrustades för luftburen operationsledning.

Varför?

Så att presidenten, försvarsministern, de militära stabscheferna-

-kunde leda kärnvapenkrig från luften.

Snälla pappa, jag måste förstå våra alternativ här. Allihop.

Jag tror vi har tillgång till USA: S hela kärnvapenarsenal.

- Hur kraftiga är de här vapnen? - Solens hetta, här på jorden.

Som släpper lös all sin energi på bråkdelen av en sekund.

Och det menar du är ett alternativ?

Så om vi överhettar en liten del av kontinenten fryser vi inte ihjäl?

- I teorin. - Varför skulle vi inte göra det?

- För att det låter väldigt farligt. - Sen när har nåt farligt stört dig?

Du vet inte vad bomberna är kapabla till.

Du växte upp utan det Kalla kriget eller rädsla för kärnvapenterrorism.

Strålningen från en enda atombomb kan döda oss allihop.

Och vi kan starta en kedjereaktion.

Försöker vi detonera en kanske vi spränger tio, femtio eller hundra.

- David, har jag rätt? - Så vi gör ingenting?

Vi har all den här kraftfulla tekniken och sitter bara på den?

- Är du verkligen rädd, Sam? - Ja, lite.

Men det är värt ett försök.

David och jag kanske kan spåra de individuella vapnen till deras silos.

Vi kan försöka fastställa idealavståndet till en kärnexplosion...

- med minsta strålningsförgiftning. - Om det idealet existerar.

Och bara om vi kan nå silona med en signal.

Jag håller inte med.

Är vi så rädda att vi vill stråla vår planet och riskera allt vi byggt?

David, vi har sett resultatet av människors rädsla.

Innan vi detonerar kärnvapen måste vi vara säkra på att det är sista utvägen.

Jag vet att situationen är desperat. Att temperaturen sjunker.

Att vi har extremt väder. Men jag tror att en annan del av planeten värms upp.

- Det är en tydlig global uppvärmning. - Du kan inte bevisa det.

Jag har studerat natthimlen sen sotet försvann för tjugo år sen.

Jag drömmer inte att Venus och Mars står i horisonten som innan kometen.

Jag ser en återgång till enhet.

Solens gravitation har dragit oss tillbaka i omloppsbanan länge nu.

Jag vet det lika väl som att ni två är mina söner.

Om två år, kanske fem, fotvandrar vi nerför det här berget.

Pappa, det har du sagt sen jag var sju. Jag trodde på dig, men nu...

Det är bara önsketänkande. Det sorgliga är att du tror på det.

Det är från Amelie.

Du skulle inte få denna om det inte var för min dotters kärlek till dig.

Och hennes önskan om din lycka.

Var försiktig.

- Har du beslutat dig om pojken? - Nej.

Lucas, varför har du så svårt att bry dig om honom?

Vi behöver alla få veta vad som händer. Särskilt han behöver veta.

Det är såhär enkelt. Han är en människa till jag har ansvar för.

Och det är en för mycket.

Eller han kanske påminner dig för mycket om Remy?

Och det gör honom outhärdlig?

Du borde skämmas.

Veena vill ta hand om pojken.

- Remy kommer förr eller senare. - Lucas skyddar honom.

Hur vet vi att pojken vill skyddas? Han bestämmer själv om han vil stanna.

- Det är inget fängelse. - Men han är ändå bara en pojke.

- Och Veena har velat ha barn så länge. - Veena visste vad väntan innebar.

- Hoppades att Lucas skulle älska henne. - Och du har ingen medkänsla med henne?

Jag älskar min dotter, men jag ser saker klart.

Om pojken stannar blir det trubbel.

Och hjärtesorg för vår dotter, för han kommer att ge sig av en dag.

Du är så allvarlig.

Håll om mig och dröm en stund.

Men du är redan så långt, långt borta.

Är jag så långt borta nu?

Amelie... vi var på det norra isfältet i morse.

- Skalven har gjort mycket skada. - Hur illa?

- Den norra klanen... - Nej, Lucas.

Remys fru. Pojkarna.

Vi har en överlevande. En pojke. Han säger inte vad han heter.

Min älskade, se på oss.

Vi fryser alla ihjäl. En hel by är borta, ändå slåss vi.

- Är inte det tortyr? - Vad ska jag göra?

- Förena oss. - Du vet att vi inte har resurserna.

Det skulle tära på våra matförråd och mediciner. Vore galenskap.

Det är färre att ge mat och husrum nu.

Även om svårigheterna kunde övervinnas...

är vissa män oförmögna att leva i harmoni.

Det vet du.

Du varnade mig för en hotande attack. Bevisar det inte omöjligheten?

Då är du och jag fast mitt i det här utan nånstans att ta vägen.

- Det är hopplöst. - Nej.

Det är inte hopplöst. Vi har hittat något.

I byn, begravt i isen. Något mäktigare än alla idéer-

- som du och jag eller nån vi känner nånsin har haft.

Det kunde göra slut på kylan. Och på striderna och hämndlystnaden.

Vi är inte fast nånstans utom i vår fantasis begränsning.

Jag har föreställt mig så många resultat för oss alla genom alla år.

Och nu har vi en möjlighet att skapa förändring.

Så jag hoppas du håller med om...

att det inte finns nåt hopplöst i vår kärlek.

Tack vare det känner jag att allt är möjligt.

Ditt goda hjärta gör att jag inte springer till dig varje natt.

För jag vet att tålamod kommer att föra oss samman.

Oss alla.

Jiro, ge din far lite vatten.

Jag har bara en son.

Vad kan jag göra?

Omfamna honom. Imorgon ska vi slåss.

Vänta lite. Du har just återvänt.

- Min mage brinner nu. - Min också!

Men du är trött. Jag kan se det i dina ögon.

Du kan inte göra allt. Jag vet att alla tror att du kan.

Men om du dör... Du är klanens livskraft.

- Utan dig... - Jag misslyckas inte.

Jag önskar jag hade din styrka och övertygelse.

Det har du.

Jag har dött så många små dödar de sista tio åren.

Is har krupit in i min själ.

Och jag är rädd, jag känner att jag kan döda om du för ihop mig med Becks.

Kom ihåg den känslan. En dag kan den rädda ditt liv.

- Samla klanen. Jag har nyheter. - Vilka nyheter, far?

- Väntan är över. - Ska vi slåss?

Jag är redo, far. Låt mig kämpa vid din sida.

Låt inte kampens ära göra dig blind för stridens faror.

Observatoriet är ett vapen i sig.

Isen, klipporna. Det är som ett örnnäste på världens topp.

Ja, far.

Vi ska slåss tillsammans. Vi ska nöta ut dem.

Tills nästet inte längre kan försvaras.

Tack, far. Jag ska göra dig stolt.

- Hej. - Förlåt.

Nej, det är okej. Ingen skada skedd. Ta upp den.

Utom att den är ostämd och det är mitt fel.

Här.

Låt mig titta på den en sekund.

Den måste stämmas.

Inte illa.

Varsågod.

Första fingret här. Bredvid tvärbandet. Bra, bra.

De andra två ska vara här.

Ett där. Nu måste du hålla i den.

Hårt. Behandla gitarren som en fågel. Håll den så att den inte kan fly-

- men inte så hårt att du skadar den. Okej. Då ska vi lyssna.

Fint. Det är jättebra.

Okej, visa mig nästa ackord.

Upp två, sådär. Prova det där.

Och nästa ackord? Gå upp två till.

Vill du veta vägen till en kvinnas hjärta? En ton i taget.

En gång till.

Varenda låt som nånsin skrivits...

som nånsin kommer att skrivas, finns härinne, och härinne.

Du måste bara hitta den. Hitta din låt.

Du är en naturbegåvning.

Jag tycker du ska behålla gitarren.

Våra bröder och systrar i den norra klanen...

de är borta.

Kom ihåg dem varje dag. Deras kamp, liksom vår...

är inte värd mindre i döden.

Det finns en överlevande. En pojke.

Och klanen Beck har honom.

Vi ska ta honom tillbaka.

Vi ska visa dem att vi kan tränga in i deras fästning.

De kommer att veta att observatoriet snart kommer att vara vårt!

Det är vår rätt! Det här är vår tid!

- Och vi... - Ja!

- Vi ska överleva! - Ja!

Vi tar honom tillbaka!

God morgon.

Det är C-vitamin. Hindrar att skinnet flagnar på dina armar.

Jag vet vad C-vitamin är.

- Var är David? - Försöker få igång satellittelefonen.

Han har jobbat hela natten. Vad är din ursäkt?

Händer.

Ge mig din hand.

Vi är tacksamma för den här maten, för många händers arbete-

-och delandet av livet.

Vi är kraften som gör det här bordet helt.

Familjen. Hedern. Hälsan.

Pojke...

vi är alla glada att ha dig här. Och vi beklagar din förlust.

Du kommer alltid att vara trygg. Vi ska ta hand om dig. Förstår du?

Ja. Tack.

Har du en aning om hur mycket problem du kommer att ge oss?

Jag skojar. Du kan väl tala om ditt namn? Farnwells namnger väl sina barn?

- Han uppför sig som en krigsfånge. - Kom igen, det här är inte ett gulag.

- Ett vad? - Ett gulag, ett krigsfångeläger.

Jag läste om det i en av Davids böcker innan jag tog den till bränsle.

- Läsning är överreklamerat. - Inte om du vill lära dig vad gulag är.

- Definitivt inte. Är det det? - Okej.

Cristo.

Jag heter Cristo.

- Alla i vår klan har ett namn. - Bra att veta, Cristo.

Ta det här. Du är mager.

Din personliga vendetta riskerar oss alla.

- Så nu handlar det om mig? - Pojken är i trygghet. Du räddar ingen.

Sa Lucas det?

Vi vill alla det här.

Du lovar att köra ut dem, de kommer inte att överleva.

- Jag bryr mig om mitt folk, inte Becks. - De kommer att dö!

Ja. Väldigt snart.

Lyssna på det här. De har hittat nåt som kan rädda oss alla.

Det är begravt i isen. Om du anfaller kan du förstöra vår chans att överleva.

- Alla oss, som ett folk. - Vad har de hittat?

Lucas kallade det ett "jetplan".

Han sa att det var en president ombord.

Underminera inte mina ansträngningar. Det här gäller mer än bara hämnd.

De ljög för oss.

- Vilka? - De militära befälhavarna.

Alla, även presidenten.

De förutsåg en istid.

De visste att kometen skulle ändra vår omloppsbana.

- Kände du några av dem på planet? - Ja, det gjorde jag.

Piloten.

Överste Charles Moore.

När jag först träffade Charlie kallade vi honom dr Domedag.

Hans första uppdrag var på luftförsvarets domedagsplan.

Vi alla hatade att flyga med det.

Förekommande anfall, vedergällningsanfall.

Det spelade ingen roll.

Du visste att du skulle vara främling i främmande land när du landade.

Jag var på väg hit upp när Charlie lyfte med presidenten.

Han önskade mig lycka till.

Och här är jag efter alla dessa år. Levande.

Och jag hade inte ens vett att gå in i cockpiten igår.

- Vi måste göra det här, David. - Vet du att vi kan döda oss själva?

Och jag kan inte vara killen som klantar till det igen.

Nej. Du förstår inte. Du minns inte. Du var bara ett barn.

Jag kunde räddat mänskligheten för 27 år sedan. Jag klantade mig.

Du försökte skjuta ner en komet med en raket byggd för en månfärd.

Som att kasta en granat mot jaktplan. Du ger dig själv skulden?

Ja, det gör jag. Jag lever med det varje dag och det borde jag.

Vi klantar inte till det här.

- Och vi har inte fotbollen. - Vad menar du?

En portfölj med armékoderna. Även om jag kan få satellittelefonen-

- att tala med silona kan vi inte detonera utan koderna.

- Sa de hur länge kylan skulle vara? - I all oändlighet.

- Du doftar gott. - Du har varit uppe hela natten.

Temperaturen i fisktanken ska inte gå under 12 grader.

- Vad är den nu? - 11.

Jag lagar värmepanelen imorgon bitti.

Mary var alltid bra på det. Höll temperaturen perfekt.

Förlåt.

Jag bröt vårt löfte.

- Det är okej. - Mary var så bra med fiskarna.

Till och med som liten flicka.

Ja, alla djur faktiskt.

Och vi kunde inte kallas dem fisk när vi åt dem, minns du?

Jag minns det.

Rita...

Hon är fortfarande med oss. Precis här.

Jag vet.

Och vi har Milo.

- Var är Sam? - Ute på nattvakt.

Du stannar inne.

Gå!

- Jag vill inte att de tar mig. - Jag låter dem inte.

Nej!

Hur har du fått pojken att kämpa mot mig?

Vi fick honom att känna sig välkommen!

Räddar du fortfarande världen ett strå i taget, Veena?

Ligg kvar!

Annars skadar jag dig.

Nej!

Öppna den dörren!

- Vad? Inget tack? - Var fan har du varit?

Klättra!

Ta repet, grabben!

- Jag har dig. - Jag glider.

- Ge mig din hand. - Nej, Remy!

Släpp inte, Remy! Släpp inte!

Gör det inte! Kanten är för långt bort! Du klarar det aldrig, Remy!

Nej! Nej!

- Allt är här. - Ja, men han såg allt.

- Han är död. - Räkna inte med det.

Veena.

Jag är ledsen för pojken.

Vi går tillbaka till planet. Vi behöver fotbollen.

- Gå till norra klanen. - Det finns inget där.

I isgruvan. Det fanns ett plan. En portfölj i planet. "Fotbollen".

Hitta den. Ta den till mig.

Vi letar efter en soldat. Fotbollen borde sitta fast i hans hand.

Förbannat!

Vad gör du?

Jag vet inte. Det är gott. Smaka på det.

- Smakar sött, som honung. - Han som gör det här är armégeneral.

"Kvarn".

Där är det. Det är dörren till cockpit.

Inget härinne.

Vi måste ut härifrån! Nu! Grottan kollapsar!

Se upp!

Milo! Kovita!

Se upp!

- Vi drar! - Jag kommer!

Var är Milo?

- Kovita, var är Milo? - Jag vet inte.

- Milo! - Jag är här! Vi sticker!

Kom igen!

Kom igen! Vi måste ut härifrån! Vi kan inte hålla dörren!

- Kom! Fort! - Vänta, vi kommer!

- Nej! - Pappa!

Milo!

Se upp för isen!

- Pojken är återförenad med sin moster. - Var det värt blodet du spillde?

Om jag får hans lojalitet, väl värt det.

- Du gjorde mig väldigt stolt idag. - Tack, far.

Om du nånsin behöver nåt...

Jag såg utrustningen de tog från planet. Jag vet vad den kan åstadkomma.

Och jag vet att Lucas och William inte har beslutsamheten att använda den.

- Det har jag. - Vad exakt kan den göra?

Kraft, som du inte kan föreställa dig.

Hetta. Värme, till slut.

Jag går tillbaka till observatoriet och tar allt.

Du har inte resurserna. Luis och Ignacio är borta.

Jag har nog med män om du berättar din hemlighet.

Lucas sa hur du skulle kringgå försvaret.

Lät du skugga mig?

Du besökte honom när jag var hos den norra klanen.

Jag känner igen lukten av ett varmt stenrum.

Särskilt ett som var mitt.

Om du berättar hur jag tar mig in och ut blir ingen skadad.

Annars kommer blod att spillas.

Det är priset. Och det blir du ansvarig för.

Vi kan inte vänta. Vi lever eller dör av det här ögonblicket.

- Jag kan spåra det från ytan. - Floden är underjordisk.

Titta efter upphöjningar i isen där planet kan komma upp.

Lyssna nu, flygkroppen är lufttät. Just nu lever de.

De lever. Gå nu!

Var är de andra?

Milo?

Hur hittar vi dem i stormen? De klarar sig inte.

Titta därute! Vad har de för chans?

Tror du att din fru, Mary, hade gett upp. Vad?

Hennes egen son? Hon gav aldrig upp, och det gör inte du heller.

Jag minns när Milo föddes.

Du lät ingen röra honom utom hon.

Ni två låg där i sängen med honom mellan er.

Ett hjärta som slog tillsammans. Du minns väl det?

Det var så du sa.

Ett hjärta.

Därför kommer du aldrig att ge upp. Inte med Milo.

Därför ger du inte upp med nån av oss.

Okej.

Vi har en konversation.

Satellittelefonen pratar med silona.

Jag har inte varit lättskrämd i livet men nu är jag skräckslagen.

Tror du inte jag är rädd?

Jag kan inte sova, har inte ätit. Jag måste göra det rätt nu.

Vad har vi för val, William?

Kovita!

Kovita, var är du?

Herregud. Vatten. Vi har en läcka!

- Jag är så rädd. - Jag också. Kom nu.

Vi måste hitta en säker plats.

Fort! In här!

- Vi kommer väl att dö? - Nej, det gör vi inte.

- Ät den här. Kalorierna värmer dig. - Vad är poängen?

Att överleva!

Vi kan överleva det här.

Fortsätt säga det, Milo, för jag förstår inte hur.

Börja med att äta energikakan.

Nej, nej. Andas.

Kom igen! Andas!

- Du hade inte behövt ta med barnen. - Låt bli, Fred.

Jag säger vad jag vill. Min dotter är i planet. Du var ansvarig för henne!

Glömmer du att min sonson också är i planet?

Lucas räddar dem.

Han är ensam på isen med Sam. De har inte stor chans.

- Helvete. - Så du ger upp om honom?

Ska mina söner ge upp? Allt är meningslöst?

Allt är hopplöst, våra planer, fotbollen?

Vi kan väl ge Farnwell observatoriet? Varför kämpa för något?

- Vänta. - Nej, han behöver höra och känna detta.

Mina pojkar ger aldrig upp. Jag går ut till mitt skift nu.

Om Farnwells anfaller gör jag som vanligt, skyddar vårt hem-

- min familj, alla er. Ja, du också, Fred. Jag skulle dö för dig.

Skulle du dö för mig?

Vi måste vidare innan planet får för långt försprång.

Åt vilket håll tror du öst är?

Kom igen! Andas!

Andas.

- Ligg kvar! - Var... är jag?

- Snälla, säg att jag är okej. - Du är okej.

Du är bara trött, hungrig, törstig och utmattad.

- Varför ler du? - Upp med dig.

Kom. Det är okej.

Vi är okej. Vi klarar oss.

Jag tror jag måste kapa den vid mellanfotens tåbensled.

- Som betyder? - Leden närmast framfoten här.

- Jag är ledsen, mamma. - Du gjorde allt du kunde, Veena.

Diabetes är skoningslöst under såna här förhållanden.

- Jag vill att du biter på den här. - Kauterisera snabbt.

Remy! Du har ingen aning om vad det här är.

Jag tar inget som inte är rätteligen mitt. Du hittade det under min by!

- Du dödar alla! - Mitt folk kommer att vara långt borta.

Men hur säkra kommer ni att vara här i observatoriet?

Vill du stoppa mig?

Du har fem sekunder. Gör ditt drag, annars gör jag det åt dig.

Åh, David. Du lärde mig boxas.

Glömde du det?

Och barnen skrattade när du fintade mig med den jabbliknande kroken.

David, jag har dina två extra batterier. David!

David! Du, du!

Han tog allt. Jag är ledsen, William.

Jag har en fråga.

Hur visste Remy hur man öppnar skölden?

Amelie.

Hon var här för två kvällar sen. Hon kringgick vårt försvar.

Du visste det och sa inget? Hon berättade för Remy.

- Varför inte. Hon är hans syster. - Hon älskar Lucas.

Tror du inte Remy skulle få det ur henne?

- Hon förrådde min sons tillit. - Vi måste efter honom.

- Och lämna observatoriet oskyddat? - Du väntar på Lucas och Sam?

- Du tror inte att de återvänder? - Jag är realist.

- Då har du även gett upp om din dotter? - Jag har inte gett upp om någon.

Lyssna på mig, Fred. De kommer att klara det.

De överlever. Du får träffa din dotter igen.

Det svåraste jag måste göra är att tala om för min son att kvinnan han älskar-

-förrådde honom.

Håll ögonen öppna.

Håll dem öppna. Blunda inte.

Jag älskar dig, Milo.

- Jag älskar dig också. - Nej.

Jag skulle tillbringat varenda dag i mitt liv med dig.

Jag vet. Jag också.

Där!

Där!

Kovita?

Milo!

Sam!

Nu har vi vår chans.

- Vi måste fortfarande hitta fotbollen. - Jag tror jag vet var den är.

Den var här.

De måste följt efter oss hela tiden.

- Vi rör oss fort. - Jag är redo.

- Jag vet det. - Ni måste komma och se det här!

- Jorden återtar sin omloppsbana. - Skalven beror på det här.

- Vi är räddade. - Vi får se.

Farnwells vet inget om det här.

De har armékoderna. De kommer att använda dem.

Far.

- Vi följer inte med er. - Allt förändras.

Det är fem grader varmare här och därnere, vem vet?

Vi kan gå längre än nånsin. Det finns en korridor österut.

Tänk på potentialen. Resurserna vi kan hitta.

- Hur länge? - Så länge det behövs.

Och om det inte varar? Om kölden återvänder ner till prärien?

- Hur kommer ni tillbaka till oss? - Far, jag kommer alltid att hitta dig.

Jag måste.

Vi klarar oss.

Översättning, Mikael Jansson