All language subtitles for Djävulens öga

Mina damer och herrar, jag beklagar,
men vi måste nu tala om Helvetet.

Helvetet är som en strut.
Längst ner sitter de första syndarna.

Sen är det helveten ovanpå varandra.
Närmast Jorden ligger vårt inferno–

–konstruerat av kristenhetens skarpa
hjärnor och värsta högfärdsblåsor.

Detta inverterade pastorat sköts
av en satan som ständigt återskapas–

–ständigt förnyad, föryngrad, alltmer
mänskoliknande, nästan förandligad.

Härmed börjar alltså vår komedi.

Nu har Satan fått ont i ögat.
Kanske är det en vagel?

Antingen har han suttit i drag–

–vilket är praktiskt taget uteslutet
i Helvetet–

–eller också har något alarmerande
tilldragit sig på Jorden.

Han sänder bud på rådgivarna greve
Rochefoucauld och markis Macopanza.

Greven var en framstående politiker
och giftmördare–

–med djupa insikter
i gregoriansk kyrkosång.

Markisen var av ädelt blod, och hans
perversioner sände vällustrysningar–

–ända upp i ärkeänglarnas vingpennor
och ner i Helvetets förgreningar.

Om problemet inte vore så allvarligt
vore det stimulerande.

Vi får gå till roten med det onda,
till vageln i vår mästares öga.

–Och det är?
–En ung kvinnas oskuld, Herre.

Tjugo år, vacker som en vårdag,
intelligent, god fysik, förlovad.

–Och fortfarande oskuld.
–Fortfarande...

Situationen är mer än prekär.

Går hon obefläckad in i äktenskapet
får det oöverskådliga konsekvenser.

Himlen jublar, ärkeänglarna stöter i
basuner, det blir ett Herrans oväsen.

–Förskona mig.
–Och det farliga exemplets makt...

Denna unga kvinna har väninnor. Vad
händer om de följer hennes exempel?

Vad händer? Karaktär, ordning,
engifte – kanske lyckliga äktenskap.

Låt oss inte överdriva, herr greve.
Äktenskapet är Helvetets fasta punkt–

–vår pièce de résistance.

Ni har rätt,
vad vore Helvetet utan äktenskapet?

Jag har ont, mina herrar,
och något måste göras.

Ni har så rätt, något måste göras.

Något måste otvivelaktigt göras.

Satan har sina ögonblick,
mina herrar, medge det.

Där oskulden är som störst
är ondskan närmast.

Vårt helvete är ju laddat med vapen
som vi kan avfyra mot hennes sköte.

Jag vill bara nämna Francesco,
som våldtog och dödade 1 800 nunnor.

Och greve Schwarzenferkel–

–vars potens ökade Schlesiens
befolkning med åtskilliga tusental.

Och likväl – detta är intet...

...mot konstnären, fanatikern...

...drömmaren...

...den store...

...Don Juan!

God morgon, Herre.

–Ni befinner er väl?
–Ja, sen ni gav mig sömnen tillbaka.

–Och drömmarna?
–Jag uthärdar dem.

–Nöjd?
–Fullkomligt tillfreds.

Men min konsistens börjar bli spröd,
som vore mitt inre bortbränt–

–och huden ett tunt skal
kring en tomhet.

Det är långt kvar, Don Juan.
Och ert straff?

Jag vill inte klaga, Herre, men
jag finner mitt straff långtråkigt...

...närmast ovärdigt. Det är plågsamt
som tandvärk, men knappast olidligt.

Ni ursäktar?
/RINGER I KLOCKAN/

–Pablo! /KLOCKRINGNING/
–Ja! Jag kommer.

/HOSTAR/

–Förkyld?
–Bara rökhosta, Herre.

Jag har sovit och måste pudra mig.
Hämta min violetta morgonrock.

Dagens första straff väntar redan.
Ni känner igen henne under kjolarna.

Nu har du sagt den dumheten varje dag
i trehundra år! Finn på en annan.

Ni vet att det är förbjudet. Allt
måste vara som det alltid har varit.

Släpp in den sköna. Kunde du se
om hon gråter under slöjan?

Kvinnor lever ju i en storm av fukt.
Det blöter och skvalar.

En karl kvävs ju
i allt det salta vattnet.

Obegripligt hur sånt kan hålla i sig
i den här torra luften.

Och en kvinnas tårar kan vara värre
plåga än smält bly i navelhålet.

Nu är ni vacker, Herre. Jag har
pyntat er som en gammal sköka.

–Don Juan, ni hade inte väntat mig.
–Närhelst ni behagar...

Det förvånar mig att jag inte finner
er i famnen på någon villig slinka.

Förmodligen har er hantlangare redan
förpassat henne till något sidogemak.

–Min älskade, hur kan ni tro...
–Jag kommer för att döda er.

Ni är modig – och ni spelar ert spel.

Madame, ni bereder mig njutning.

Mitt bröst ska öppnas
för er lilla dolk–

–som ert sköte
för min kärleks klinga.

Skänk oss denna njutning, den enda
våra kroppar ännu inte smakat.

Jag skänker er min död, madame,
såsom jag skänkt er mitt liv.

Jag befaller er att fullborda denna
offerhandling som renar vår kärlek.

Det mörknar. Det slår lågor av silver
från er mun, och de bränner mig.

Ge mig er hand.

Min dyra skatt, min älskade,
vila dig ett ögonblick på sängen.

–Nej, Don Juan!
–Drick, och du återfår ditt hat.

Du andas så häftigt, dina bröst måste
befrias. Låt mig kyssa din panna.

–Lägg inte bort dolken, min älskade.
–Å, jag brinner, Don Juan!

Ditt hat bränner dig. Jag vill svalka
dig, befria dig från dina kläder.

Å, jag älskar er, Don Juan!

Föreställningen är slut, Don Juan.

Föreställningen är slut, Don Juan.

Om en stund kommer nästa kvinna,
och samma scen upprepar sig.

Samma scen och samma slut. Demonen
säger: "Föreställningen är slut."

Jag har ett förslag att göra er.
Ni kan acceptera eller avslå.

Det är ju Helvetet som på allvar
praktiserar den fria viljan.

Se på den här bilden, Don Juan.
Jag erbjuder er att resa till Jorden–

–och beröva denna unga kvinna hennes
oskuld, renhet och tro på kärleken.

Vad säger de övre makterna?

När det gäller unga kvinnors oskuld
är änglarnas naivitet gränslös.

Det borde ni veta.

Jorden, Don Juan
– en kväll, en natt, en morgon...

...all Helvetets makt bakom er rygg.

Vad är en ung kvinnas dygd
mot vår gemensamma anstormning?

Jag drar trehundra år
från ert straff–

–och sänker er i en barmhärtig
slummer utanför Himlens vetskap.

En sömn utan drömmar, Don Juan.

–Får Pablo följa med?
–Pablo får följa er.

Pablo, vill du följa med till Jorden?

Vid alla svansar! Är ni galen, Herre?

Det jordiska paradiset! Och jag ska
njuta det som en dåre sina inälvor!

–Vi blir levande, förstår du.
–Visst, Herre.

Och jag ska dia livet! Jag ska
svina ner mig så mycket jag hinner.

Då var det avgjort.

Mitt öga känns redan bättre.

Vi har utforskat olika metoder–

–att förföra unga kvinnor
i det nordliga landet.

Ett anfall är mera rekommendabelt
än den långvariga belägringen.

Förföraren bör begagna sig av ömhet
parad med beslutsamhet–

–som inte ger plats för osäkerhet.

–Det där kan vi.
–En ton av sydländsk livlighet.

Renhet och måttfullhet i seder
och uppträdande som inger trygghet.

En romantisk, elegisk ton,
en skugga av genomkämpad smärta–

–som väcker och eggar medlidande
hos objektet.

Där är vi närmast geniala.

Yttranden som ger föreställningar
om perversioner är strängt förbjudet.

Vad tror de om oss?!

En eller annan cynism baserad på
sårad idealitet är däremot tänkbar.

Slutligen är den nordiska kvinnan
ytterst känslig för smeksamt tonfall.

En manlig växt och skönhet
är ett plus men inte nödvändig.

Hon är ovan vid komplimanger.

Man bör därför försiktigt berömma
hennes företräden eller klädsel.

Blir förföraren alltför entusiastisk
tror objektet att han ljuger–

–och spelet är förlorat...

Sammanfattning: den nordiska kvinnan
är passionerad och självständig.

Hon är lojal och romantisk,
men hänsynslös i sin lidelse.

Hon har ofta kalla fötter...

Att förväxla hennes oblyga nakenhet
med lättsinne vore en underskattning.

Hon är oerfaren men nyfiken,
på sommaren är hon lättåtkomlig.

Hon är sällan medveten om sin
kvinnlighet och därför lättfångad.

Hennes moraluppfattning däremot är
outgrundlig. Hon är svår att behålla.

Det finns personer som anser att Gud
är död, kanske aldrig har funnits...

...himlen tom
och evigheten utom räckhåll.

De menar att ondskan är lika iskallt
funktionell som övriga naturlagar–

–och godheten en av mänsklighetens
mest oförklarliga perversioner.

En sån uppfattning
är ett fundament för en tragedi–

–men i afton spelar vi komedi.
Då måste världen te sig annorlunda.

Helvetet är i underjorden. Gud och
hans änglar befolkar de sju himlarna.

Mellan dessa utbreder sig mänskornas
jord i all sin prakt och rikedom.

Till komedins höstligt solbelysta
värld anländer Don Juan och Pablo.

De stiger upp ur en sinad brunn–

–som sträcker sig ner mot Helvetets
irrgångar och hissanläggningar.

Solblinda och omtumlade
skådar de det jordiska paradiset.

Se, Herre. Träd. Blommor. Och moln.

Mera träd. Och gräs. Vatten.
Fåglar.

Se där borta – också träd. Blommor.

–Vad gör du här?
–Jag ska vaka över er säkerhet.

–Jaså, du har Satans förtroende...
–Helt och hållet.

Jag hör till de elakaste djävlarna
i Övre och Undre Helvetet.

"Du är så elak så jag vet inte vad
jag ska göra med dig", säger Mäster.

Han säger det ömt, förstår du.
Vad var det nu jag skulle säga? Jo!

Jag ska se till att herrarna
sköter uppdraget, så att säga.

–Fy tusan.
–Satan la mig särskilt på hjärt...

Jag menar, Satan påminde mig om att
jag skulle ta vara på lilla Pablo.

"Inget skoj med fruntimmer", sa han.
"Det kommer jag inte att tolerera."

Mitt sinne för humor
är också begränsat.

Jag ska nog lura dig på något sätt.

Ja, du kan ju försöka.

Tyst!

Nu inträffar det som människorna
så slappt benämner "slumpens lek".

Där kommer kyrkoherden i sin bil.
Jag måste ombesörja motorstoppet.

/MOTORN STARTAR/

Ja, Herren hjälper de sina.

Jag får mitt första motorstopp, och
fram träder änglar, sända från ovan.

Mitt liv är en enda serie
av lyckosamma olyckshändelser.

Det är som om djävlarnas anhang flyr
så snart jag uppenbarar mig.

–Kyrkoherden är ogift, förstår jag?
–Inte alls, tvärtom!

Min hustru har intelligens, och är
vacker. Jag är ganska klen i huvudet.

Men jag har ett gott hjärta och är
lättlurad. Det väger upp vartannat...

–Har kyrkoherden några döttr...barn?
–Bara en dotter. Bara en dotter...

Men hon är mina ögons ljus,
en lilja i Saron, om ni förstår.

Ja, hon är giftasvuxen nu. Ja, ja...

Ja, det är en hygglig pojke, agronom.
Vi kan inte önska oss bättre svärson.

Han ska arrendera jordbruket som hör
till prästgården. De ska bo nästvid.

Följ med till prästgården på middag
– och sen har vi en angenäm afton.

Vi har ingen möjlighet att avböja
en så älskvärd invitation.

Innerligt välkomna, mina herrar.

Natta, lilla! Natta, jag har gäster.

Renata känner sig en smula krasslig,
men vill att ni kommer in och hälsar.

Var så god.

Här har du mina vänner och välgörare.

De har lovat att stanna till middag.
Jag hoppas vi får en angenäm afton.

–God dag.
–Vi kommer olägligt.

Tvärtom! Jag höll på att dö av
ledsnad. Ni har räddat mig i kväll.

Min man sörjer över att vårt liv här
är så trist och andefattigt.

–Min hustru skriver poesi.
–Jag hoppas få höra något av det.

Nej, det får ni verkligen inte...!
Man måste vara rädd om sina gäster.

Nu måste jag få visa er vår dotter.
Ni blir genast förälskade i henne...

–Det är jag övertygad om.
–Adjö, Natta. Vi är snart tillbaka.

En av mina företrädare i ämbetet–

–var en originell herre, med
djupa insikter i de flesta frågor.

En kväll fick han besök av en djävul
som erbjöd honom sina tjänster.

Vet ni vad prästen gjorde?

Han lurade in den fula figuren
i skåpet och låste dörren.

Se själv! Skåpdörrarna
är frätta av eld på insidan.

–Och vad har NI i skåpet?
–Sch!

Min hustru estimerar inte att jag tar
ett glas, så jag gör det i hemlighet.

Varför berättar jag det? Jag skulle
själv vilja ha en djävul i skåpet.

Han skulle sannerligen få
klämma fram med vad han visste. Skål!

Förlåt oss, kära Renata,
men det både smakade och rensade.

Och nu
ska vi söka reda på Britt-Marie.

Stig in.

Om ni inte ögonblickligen stiger upp
ur min säng ropar jag på min man!

Jag ber er...! Tänk på mitt anseende!

På skandalen
– och vad tjänstefolket ska säga.

Det är MIN säng. Jag lämnar den inte
för att en karl tar den i besittning.

Varför blåser ni mig i nacken?

Ni har de ljuvligaste guldfjun
på halsen.

Jag blåser undan ert hår
för att se dem–

–och låta mig eggas av deras glans.

Vet ni om att ni har en ovanligt ful
och besynnerlig näsa?

Vad den nu påminner om.

Och ni har en särdeles mun.
Vad nu den påminner mig om...

Dessutom blir jag nästan galen av
att lukta på er. Visste ni det?

Låt oss skjuta opp vad vi ämnar göra
ännu en stund. Bjud lite motstånd!

Det ökar vårt nöje. Nej, säg inget!
Jag vet allt – jag läser i era ögon.

Er klokhet, er starka karaktär–

–er kvinnlighet, ert ömma sinnelag,
er bräckliga hälsa...

Allt förbjuder er att ge er hän
i ett oundvikligt famntag.

–Jaså?
–Allt förbjuder er, säger jag.

Men det finns i ert väsen
en mörk punkt, Renata...

...en mörk punkt av obetvinglig
sinnlighet – alltför länge uppdämd.

Bara i era drömmar ger ni den fritt
lopp och hänger er åt njutningen.

–Det är ni säker på?
–Håll er uppe en stund till, Renata.

–Var var jag?
–I mina drömmar.

Där njuter ni en gränslös vällust–

–ända till smärtans
och skammens yttersta punkt.

–Var får ni allt?
–Ett och annat fastnar under åren.

Och man har ju stora föredömen.

Inspirationen är viktigast. Och nu
förmår jag nästan inte stå upprätt.

–Ni är trött.
–Ja, jag är trött...

Mitt blod kokar i benen.

Nej!

Var så god.

Hej!
– Jaså, god dag.

Jonas och jag har slagit vad om att
allt ska vara målat till i morgon.

–De har faktiskt tapetserat själva.
–Välkommen i mitt hus.

–En stor ära.
–Se där, en riktig värdinna.

Ni är den första gästen. Ett gott
omen. – Bilen fick motorstopp och...

Jag glömde att du
skulle ringa Berglunds! De väntar.

Å, käre Gud, vad jag är glömsk!
Nu måste jag minsann skynda mig!

Farväl, mina vänner.
Ta väl vara på er.

Matsal är förbaskat konservativt.

Jonas vill ha matsal i det andra
rummet. Där vill jag ha barnkammare.

Rummet ligger i söder och väster
– man kan väl inte tänka sig bättre.

–Men Jonas vill ha matsal.
–Vem vinner?

Tills ungarna kommer
får han som han vill.

–Blir det många barn?
–Jonas vill ha fyra, jag ett dussin.

Har ni några barn?

–Varför ler ni?
–Jag undrade varför ni iakttog mig.

–Jag jämförde er med Jonas.
–Det utföll till Jonas favör?

–Självklart. Vill ni se köket?
–Ja, gärna.

Det är mest färdigt. Vackert, inte
sant? Titta vad kopparkärlen blänker.

Klockan har jag fått av mormor.

Och på golvet
är det nån sorts praktiska plattor.

Titta, vad mycket skåp! Allt det här
har Jonas snickrat. Inte dåligt.

–En sån Jonas!
–Ja, han är verkligen enastående.

Han är så lugn och manlig fast han
bara är 25 år. Nästan som en far.

–Det måste vara underbart.
–Ja.

Och han kan räkna ut vad han vill
med sin räknesticka.

–Och om han glömmer den hemma?
–Aldrig!

–Och ni älskar honom?
–Sen jag var tretton och han arton.

–Och nu ska ni gifta er?
–Ja.

Det är så lugnt att ha
en stark människa vid sin sida.

–Grälar ni aldrig?
–Jo, det händer att jag blir ond.

Men då förklarar han mina reaktioner,
och så blir jag lugn igen.

–Har Jonas inga fel?
–Jo, han sörplar.

Och så tycker han inte om att tvätta
fötterna. Det är inga riktiga fel...

–Jag gratulerar till en sådan man.
–Tack. Jag är stolt över honom.

–Och nu får jag se sängkammaren.
–Nej, den får ni inte se.

Blunda.
Nej, gör som jag säger – slut ögonen.

–Nu ska ni beskriva mig.
–Blå ögon, ljust hår, behagfull näsa.

En mun för kyssar, höga bröst,
ett sköte skapat för kärlekens...

–Nej, stopp!
–Blev ni sårad?

Vi har inte känt varann i fem minuter
och så börjar ni tala om mitt sköte.

–Talar aldrig Jonas om sånt?
–En fråga för mycket...

–Förlåt mig.
–Ja, jag förlåter er.

–Har ni aldrig kysst någon annan man?
–Naturligtvis har jag kysst andra!

Får jag kyssa er, nu genast?

Gärna.
Ni är allt en riktig Don Juan, ni.

Ja, inte sant...

Det var verkligen oskuldsfullt.
Nu ska jag kyssa er.

Ni blir den 37:e. Jag tänkte hinna
till femtio innan jag gifte mig.

Har ni erfarenhet av kvinnor?
Det är klart att ni har erfarenhet.

Och så får jag er att darra,
jag som inte vet nånting.

Bara en sak vet jag säkert:

att jag älskar Jonas och att inget
kan skada min kärlek till honom.

–Ni kysser ju andra män.
–Jag skämtade.

När jag såg er mun ville jag kyssa
den för att pröva hur det kändes.

–Och det kändes?
–Det har känts hela tiden. Er röst.

Allt har känts. Och så kyssen.
Men det ändrar ingenting.

Jag älskar Jonas. Jag älskar
hans kyssar, alla hans rörelser–

–och hans sätt att ta i mig, hans
tonfall. Det är hela skillnaden.

–Ni leker ganska häftigt?
–Ja, vad trist om man inte ljög lite!

–Det underliga är att folk tror en.
–Som jag, till exempel?

Jag vet inte, det kanske är synd att
leka. Jonas säger att det är grymt.

Men det är så frestande,
särskilt med män. De ber om det.

"Ljug mig full!
Jag lovar att tro allt vad du säger."

–Och själv är ni oåtkomlig?
–Oåtkomlig?

–Jag ljuger aldrig för Jonas.
–Jonas skulle genomskåda er.

Jag har märkt att ni är ironisk
mot Jonas. Ni har njutit av er ironi.

Ni och er Jonas lever efter principer
– principerna är heligare än livet.

–Det där var både rått och dumt sagt.
–Tvärtom. Jag sympatiserar med er.

Principlöshet har varit min princip,
sveket min moral, lasten min dygd–

–och gudlösheten min religion.
Så vi är ganska lika, ni och jag.

–Blev ni rädd nu?
–Ja, jag blev rädd, men inte för er.

–För er själv således.
–En sak vet jag...

Att ni inte är nån vanlig man, och
att ni kan ge mig ett sår till döds.

Det är min högsta önskan.

–Det är förvånande...
–Förvånande?

Att jag innerst längtar efter
det såret. Men det får inte ske.

–Nej, ni måste tänka på er lille man.
–Jag måste vara rädd om min kärlek.

Er kärlek är bara ord. En ung kvinnas
självförälskelse, er inbilskhet.

Ert beskäftiga snusförnuft draperar
sig i den låtsade kärlekens klädnad.

Bara den som älskar
kan veta nåt om kärleken.

Ni talar som en troende om Gud:
bara den som tror på Gud tror på Gud.

–Men ni varken tror eller vet.
–Var inte så säker.

Jag är oförmögen att älska, men
jag har sett kärleken på nära håll.

–Och det är en sällsynt gåva.
–Det är en sällsynt gåva...

Mänskor som är mäktiga kärleken
är ett ringa fåtal.

Deras lidande är utan gräns.
Man har sagt att de står nära Gud–

–att de återkastar hans ljus–

–och gör livet uthärdligare för oss
andra stackare som famlar i mörker.

Jag vet inget om det. Jag valde vägen
som kallas förakt och likgiltighet.

–Jag förstår inte.
–Nej, ni förstår inte.

–Längtar ni aldrig?
–Nej, jag längtar aldrig.

–Har ni inga drömmar?
–Nej, jag har inga drömmar.

Då är ni död.

Ja, det är sant.

Vad vill ni mig egentligen?

Vill skada.

Vill förgifta.
Vill döda.

/BILTUTA/
Jonas!

Vad lustigt, han skulle inte komma
förrän i morgon! – Jonas!

Så slutade första akten.
Vi har nu lärt känna våra personer–

–sett de första turerna i denna
föga allvarligt menade kontradans.

Som alla anat är det Underjordens
makter som härskar över vädret.

Nu har Satan släppt lös
ett kraftigt regn.

Kyrkoherden som ömmar för sina gäster
har bjudit dem kvar över natten–

–något som de gärna accepterar. Var
det något mer jag skulle säga? Jo!

Den svarta katten har upptagits
i gemenskapen och kalasar i köket.

Kyrkoherden
när tre ormar vid sin barm...

Hösten kommer tidigt i år.

I det sydliga land där jag vistats
förebådades alltid höstens stormar–

–av ett väldigt gulviolett moln vid
horisonten sju kvällar efter varann.

Folk påstod att det var en säck fylld
av Guds tårar över mänskornas synder.

Och när molnet den sjunde aftonen
sprängdes var regnet bittert salt.

–Och man ringde i alla kyrkklockorna.
–Så ytterst intressant.

Vi kanske ska känna efter
om Gud gråter i kväll.

Var inte fånig, Jonas!
– Kan jag få lite mer krusbärskräm.

Vi får våra grisar,
och de måste gifta sig.

–Ja, Jonas, vi kan...
–Jag har en hel bruksanvisning.

–Inte nu, snälla Jonas.
–Vi får en astronomisk nativitet.

–Ta ner räknestickan.
–Varför det?

–Den är inte rolig!
–Rolig? Det är du som är rolig.

Först ringer du efter mig...

Du sa att jag skulle komma genast,
för du ville tala med mig.

Jag blev ängslig, du lät så konstig.

–Det är någon som har skojat med dig.
–Ett förbaskat dumt skoj i så fall!

Såja, nu har barnen gnabbats färdigt,
så allt är frid och fröjd.

Jonas är så drullig ibland.

Ska vi resa oss från bordet...

Tack, gode Gud, för maten. Amen.

Var inte dum nu! Jonas!
Jag förlåter dig om du förlåter mig.

–Jaså, du förlåter mig – hyggligt!
–Nu blir jag riktigt arg!

Du är ouppfostrad och drullig!
Oförskämd och otrevlig och arrogant!

Oförskämd och ouppfostrad!

Du är... Jag kan inte hitta på något.

–Bortskämd och egoistisk.
–Åja, genera dig inte.

Du är bortskämd och egoistisk.

–Vi har aldrig grälat så här förut.
–Nu ska jag gå i alla fall.

Jag vill inte stanna här. Då hittar
vi bara på fler jävligheter att säga.

–Förresten...
–Ja, säg vad du tänkte.

Jag undrade hela kvällen varför
du inte ville kyssa mig på munnen.

–Ah, det var inget särskilt.
–Det gjorde mig ledsen på nåt vis.

Känns det bättre nu?

–Nej, inte ett dugg!
–Ja, gå då, för katten!

Det var en höstkväll, med fullmåne
och begynnande svalka i luften.

Don Juan hade klättrat över en mur–

–och upptäckte
att han befann sig på en kyrkogård.

Framför honom höjde sig plötsligt
guvernörens staty.

Det var en man
som han nyligen dödat i en duell...

Vår gäst håller på med en biografi
över Don Juan.

Nåväl...

När Don Juan fick syn på stenkolossen
som stod så vit i månskenet–

–greps han av
en obetvinglig munterhet.

Han inviterade honom på supé.

Till Don Juans förvåning
böjde statyn på huvudet–

–som om han accepterade invitationen.

Den kvällen superade Don Juan ensam.
Pablo passade upp som vanligt.

Plötsligt bultade det på porten.
Det ekade i hela huset.

Han befallde sin betjänt att öppna.

/KRAFTIG VIND/

Han tyckte att statyn sa något:
"Ångrar du ditt liv?"

Han slungade sitt "Nej!"
mot stenstoden som ett vapen.

Den fruktansvärda handen som inte
släppte greppet strömmade is och eld–

–och Don Juan förnam
hur köttet smalt bort.

Han klamrade sig fast vid
den obarmhärtiga foten på sitt bröst.

Så pressades han ner genom golvet
...mot Helvetets botten.

–Så ytterst intressant!
–Varför berättar ni det där?

Ni frågade mig om upplevelser,
och jag berättade om Don Juans enda.

Upplevelser? Vad är det för nånting?!

Mina dagar är bräddade av upplevelser
– små och stora i en enda härva.

Jag kan nästan inte freda mig.

Renata lilla, var inte ledsen.
Lugna dig.

Du förstår ändå inget. Så löjligt!
Det är så man kan skratta ihjäl sig!

–Kan jag inte hjälpa dig?
–Nej, ingen kan hjälpa mig!

Alltsammans
är bara en idiotisk komedi!

Natta lilla!

Tack, Gud, för i dag. Amen.

Jo, en sak till... Hjälp mig
att komma underfund med min hustru.

Det är svårt att se henne plågas och
inte veta vad man ska ta sig till.

Jo, en sak till, förresten...

Gode Gud, gör mig seende.
Lär mig fatta människornas mörker–

–och deras bortvända plågor. Ta bort
ifrån mig min barnsliga enfald.

Ge mig en ny syn
som är skarp och klar–

–men ändå kärleksfull. Tack. Amen.

Renata?

–Förlåt om jag skrämde dig. Sov du?
–Jag tror inte det. Är du sjuk?

–Nej, jag är inte sjuk.
–Vad är det?

–Vet inte. Jag kom bara in för att...
–För att vad?

Ingenting.

–För att titta på dig.
–Kom och sätt dig här på sängkanten.

Tack.

–Skulle du bli ledsen om jag dog?
–Varför har du såna funderingar?

–Jag skulle sörja mig sjuk.
–Varför det?

För att jag älskar dig, förstås.

–Men jag är ju en plåga för er.
–Det är inte sant.

Vi har alla våra svårigheter
med oss själva och varandra.

Nej, du förstår inte vad jag menar.

–Gör jag inte det?
–Nej.

Jag vill så gärna, Renata. Jag vill
så brinnande gärna förstå dig!

Det är som en teater. Du ser mig
i en roll som du tror är jag.

–Ingen ser mig själv.
–Man måste vara ärlig.

Ja, just det, kyrkoherden.
Ärlighet varar längst!

–Sa jag fel nu?
–Nej då, du sa så rätt.

God natt, min vän.
Sov nu gott på ditt stora öra.

Och vakna i morgon till din vackra
värld och alla snälla människor.

God natt, då.

Vad skulle du göra om jag bedrog dig?

–Va?!
–Gick till sängs med en annan man.

–Du har då idéer.
–Vad skulle du göra?

Ja, vad skulle jag göra?
Vad skulle jag göra... Jag skulle...

–Det vet jag inte.
–Skulle du kasta ut mig?

Vilka förfärliga frågor!
Jag förstår ingenting.

–Skulle du fortsätta älska mig?
–Jag måste väl älska dig...

...vad som än sker. Kärlek upphör
inte. Den finns kvar orubbligt.

Åtminstone är det så för mig.

–Vet du att jag vill skrika nu?
–Nej, det vet jag inte.

God natt, min make.
Förlåt att jag skrämde dig.

Jag ska inte göra om det
i första taget.

–Renata...
–Ja?

Jag önskar att något rörde vid ditt
hjärta, att du kände medlidande.

–Tror du att det skulle vara bra?
–Jag vet inte.

–Jag ska tänka på saken. God natt.
–God natt, Renata.

Och Gud välsigne dig.

–Hur kom ni in?
–Genom dörrn, innan ni låste.

Så låg jag gömd här.
Nu har jag tittat fram. Här är jag.

–Gå er väg.
–Inte alls! Vårt ögonblick är inne.

Prata ni – ni är säkert en lika stor
bedragare i kärlek som alla andra!

Jag är en man med lidelse.

Jag ber er att tiga, att gå er väg.

Jag är vimsig och infantil, ett höns
– men väck mig inte ur min sömn.

Plåga mig inte med era konster. Låt
mig sova, gå er väg! Jag är trött!

Gå er väg!

–Ni vill inte gå till sängs med mig?
–Nej, det vill jag inte.

I trehundra år satt jag i Helvetet
och suktade efter fruntimmer.

I trehundra år
har jag med alla sinnen i behåll–

–utstått avhållsamhetens fördömelse
för att jag dog i famnen hos pigan.

I trehundra år
har jag samlat i ladorna.

Det är inte var dag
ni möter en man som är så laddad.

Även om han är en smula skamfilad...

Jaså, ni är från Helvetet?!
Och det vill ni att jag ska tro!

Tro eller inte tro, himmel
eller helvete – det är bara lögner.

Ni riskerar ju ingenting. Men ni kan
få uppleva något ni aldrig glömmer.

–Uppleva?
–En dröm. Det blir som en dröm...

Ja, det enda felet är att ni inte
kan övertyga mig om att det är min.

–Låtsas!
–Nej, jag är för gammal.

–Ni kan väl förställa er!
–Nej! Jag HAR förställt mig!

Kan ni se mig i Helvetet? Jag
sitter där mager och gubbig och grå–

–och andas damm så det ryker.

Dag ut och dag in lunkar jag
lika sorgligt i mina sysslor.

Kan ni se mig? Jag är ingen stor
skurk, ingen av Helvetets favoriter–

–bara en stackars medelfördömd
utan hopp.

I Himlen blir det lika tråkigt.
Ingen bryr sig om Pablo.

Så får jag jordeliv
– en enda dag och en enda natt.

Och jag möter er. Ni är det största,
skönaste, härligaste, ståtligaste–

–ljuvaste, bästa, finaste mästerverk
Pablo nånsin upplevt.

Ja, jag vet att jag tråkar ut er.

Nej, fortsätt.
Ni är ganska underhållande.

Nej, jag har ingenting mer att säga.

Jag vänder tillbaks till Underjorden
och min trista vardag.

Tänk nån gång på lille Pablo.
Även jag är en kvinnas barn.

Och min mor
grät varje dag över mina synder.

Och HON visade mig verklig ömhet.

Kom hit.

Ni skäms inte
att vädja till min moderlighet.

Ni har lyckats med något sällsynt
– ni har rört vid mitt hjärta.

–Det var vänligt sagt.
–Ni har gett mig en upplevelse.

–Det ger er rätt till belöning.
–Tack.

Var så god och kyss mig då.

Du minns förbudet? Vägrar du lyda
blir det värst för dig och henne där!

/VISSLING/

–Vad är det?
–Jag är en djävul från Helvetet.

Så ytterst intressant!
Men jag drömmer naturligtvis...

–Aj! Nej, jag är vaken. Vad vill du?
–Bara tråkigheter, kyrkoherden.

Jag hör inte till de glada djävlarna
– jag är en tråkighetersdjävul.

Likafullt är jag hedrad av besöket.
– Tack, gode Gud!

Aj! Låt bli sånt där! Lite hänsyn kan
jag fordra fast jag är från Helvetet.

Förlåt mig, min lilla gubbe, det var
tanklöst. Nå, vad har du på hjärtat?

Jag har inte något hjärta.

Men om du vill veta så går din hustru
nu till sängs med en av dina gäster.

–Vad är det du säger?
–Hör du illa, prostafjärt?!

Hustru Renata lägrar en karl.
Begriper du nu då?

Nej...

Nej... Du menar att Renata...

Nej, kära djävul, hitta på något
troligare om du vill göra mig ledsen.

Jag begär inte att du ska tro mig,
bara att du stiger opp ur din säng–

–går till Renatas dörr, som är låst.
Och du öppnar med den här nyckeln.

Nå?

–Och om jag inte går?
–Å, du går nog.

Inget har större dragningskraft
än det onda.

–Du är allt en riktig djävul, du.
–Det smickrar jag mig med.

Nå? Ska du inte låsa upp?

Äntligen bli varse, se klart–

–fatta och förstå –
se vidrigheten, den djuriska lusten.

Äntligen få ett giftigt bett i själen
som ska göra dig till människa...

...du som lekt dig fram genom livet,
du som blundar och tror alla om gott.

Va? Öppna dörrn nu.

Skåda bedrägeriet
i sin stinkande blomning.

Du med dina upplevelser! Här får du
en som sätter sig på tvären i halsen–

–och får dig att kippa efter andan.

–Jag tror vi måste ha en sup först.
–En sup? Ja, det är något, det!

Kom så stärker vi oss i vår ondska.

Käre bror, jag är så upphetsad så jag
hittar inte kruset. Hjälper du mig?

–Nej, jag ser det inte.
–Jo, det står där inne till vänster.

Du måste kliva opp på stolen. Så där.

–Nu ser du det säkert.
–Här är det!

Ja, där är det, och du har det!

Var så god! Du kan verkligen
behöva nåt att styrka dig med–

–för nu dröjer det
innan du kommer hem!

Jag har en djävul i mitt skåp!

–Hej! Hur har du det där inne?
–Jodå, din genever är inte dålig.

–Väl bekomme.
–Tackar.

–Ska du gå och titta på frun nu?
–Nej, det faller mig inte in.

–Du är en förbannad mes!
–Säg mer. Jag ska lyssna till allt.

Jag ska dra nytta av dina kunskaper,
men inte till skada utan till gagn.

–Å, din djävul!
–Inte gräla, vara ledsen eller bråka.

Om du är snäll ska jag be för dig,
så får du kanske komma till Himlen.

Att du kan vara så elak,
du som i alla fall är präst!

Du smickrar mig. Men vila dig nu
så talas vi vid i morgon. God natt.

"Dagbok...över djävulen i mitt skåp."

På detta sätt slutade andra akten,
och följs nu raskt av en tredje.

Jag ber om tålamod. Författaren
har bifogat en naturbeskrivning–

–en konstnärlig väderleksrapport som
man vill att jag ska vidarebefordra.

"Natten svart." Natten
är alltså svart. "Fullmåne, tystnad."

"Dofter, olika sorter." Något om
dagg. "Fullmåne igen." Och så vidare.

Nej, låt oss hoppa över allt detta
och gå rakt på sak.

Du får göra med mig vad du vill.

Jag kan inte uthärda ditt lidande
som jag inte förstår.

Det plågar mig mer än något annat.

Jag ber dig
att befria mig från ditt lidande.

MITT lidande?

Men jag älskar dig inte. Och jag
har ingen längtan efter din kropp.

Du är skrämmande och obegriplig.
Men jag är inte längre rädd för dig.

Min kärlek
till Jonas kommer du inte åt.

Det sår du kommer att ge mig
ska bara skada mig själv – och dig.

/KNACKNING/

–Har bror sovit?
–Jodå, jag har både sovit och drömt.

–Så djävlar har drömmar?
–Bara mardrömmar – åt andra.

–Vill du höra min dröm?
–Det vore ytterst intressant.

Du har en dotter – dina ögons ljus,
en oskuld i den jordiska köttgrytan.

–Hörru, tig nu!
–Som kyrkherrn befaller.

Nej, berätta hellre. Säg din dröm.

Medan din ena gäst lägrade din hustru
förförde din andra den fagra dottern.

Och du är skuld till det, för det var
du som bad de båda kumpanerna stanna.

Nå, vad säger du om det?

–Det kan inte vara så.
–Var så god och behåll, bror lilla.

Jo jo, nu ser du hurdant det är
att ha en djävel i skåpet.

/BULTAR/ Du kommer för sent!
Du kommer alltid för sent! Hahaha!

–Förlåt mig.
–Vad är det?

Vet inte, jag har antagligen blivit
galen. Jag har en djävul i skåpet.

Han drömde att du...att du...

–Går du i sömnen, pappa lilla?
–Nej, inte nu längre.

Det är det som är så förvirrande.
Man ser sammanhang, förstår du...

–Barn lilla, det är väl bra, allting?
–Visst är det bra.

Har du gråtit?

–God natt då, pappa lilla.
–God natt, min lilla flicka.

Nu ska jag ut och gräva opp det där
trädgårdslandet som låg halvfärdigt.

Och så ska jag sätta mig i gräset
och låta det regna på mig.

Och jag ska frysa riktigt skönt.

Så ska jag ta mig ett morgonmål av
de syrliga äpplena nere vid grinden.

Och så ska jag gå tillbaks
till Helvetet, Renata – men tacksam.

Förstår du det?

Renata...

Vad ska nu ske, Renata?

Han rörde vid mitt hjärta.

–Men det var väl inte det svåraste.
–Vad var det svåraste?

–Att jag hela tiden tänkte på dig.
–På mig?

Och jag kände medlidande med dig.

Vad ska nu ske?

Jag vet inte. Ingenting.

Så du stannar hos mig?

Vart skulle jag ta vägen...?

–Tror du vi kan börja från början?
–Nej, det tror jag inte.

Tror du vi kan ändra oss?

Vi kan försöka.

Gå in och lägg dig, Renata.
Du kan förkyla dig.

/KYRKKLOCKOR/

Jag har sökt er.
Varför har ni gömt er?

Jonas kommer. Jag måste samla mig så
att jag kan möta honom på rätt sätt.

Det var något jag först måste säga.

Jag älskar er.

Ja, jag SKA gå.

Ha barmhärtighet med mig.
Jag ber er...

Låt mig ett enda ögonblick få tro–

–att ni hyser en känsla
av vilket slag som helst för mig.

Ljug för mig! Jag ska tro er.

Jag ska tro er brinnande.

Jag ber er!

–Ser ni inte att jag förödmjukar mig?
–Ni säger att ni älskar mig.

Men det är likgiltigt.

Jag förstår inte.

I går var jag en flicka
som tyckte om att leka.

Det var spännande
med er kyla och er häftighet.

Jag ville att ni skulle skada mig.
Jag var kanske rädd, men inte mycket.

Jag tyckte att min kärlek till Jonas
bevarade mig från allt farligt.

I natt förstod jag att jag hade fel.

Min kärlek
skyddar mig inte från nånting.

Ert lidande brände mig.

Plötsligt ville jag ta er intill mig
och ge er allt jag kunde ge.

Men det var också lögn.
Jag vet det. Jag är säker på det nu.

Det jag kände var bara farliga
drömmar kring min egen lust...

...en lust
som jag aldrig förut har upplevt.

Den här natten har gjort mig vuxen.

Föreställningen är slut, Don Juan.

De övre makterna har lurat oss.

Vår ondska har stått sig slätt mot
Himlens iskallt kalkylerande godhet.

Jag är trött och uttråkad.
Jag ämnar dra mig tillbaka.

Himlen får klara sig utan Helvete–

–så får Han där oppe se
hur lätt det blir.

Här lockar oss en kvinnas oskuld att
sända vårt bästa vapen, och vad sker?

Jo, den känslolöse återvänder
drabbad av besinningslös kärlek.

Tablå, mina herrar. Tablå!

Men inte nog härmed... En kyrkoherde
med oskattbar enfald blir förvandlad–

–fångar min elakaste demon
i sitt skåp, får seende ögon–

–blir kort sagt en makt att
räkna med. Men inte nog med detta...

En för Helvetet väl meriterad kvinna
kommer till insikt om sig själv–

–grips av medlidande med sin man
och blir kanske rentav en god hustru.

Men inte nog härmed
– en liten fähund som heter Pablo...

...har vågat trotsa min vilja
och sina ålagda straff.

Vem kom på denna sällsport idiotiska
idé, att sända Don Juan till Jorden?!

Det är sant...
Det är sant, det var min egen idé.

Jag känner vämjelse
vid min hantering.

Det är trist, och okonstnärligt,
att behöva erkänna kärlekens seger–

–och ondskans fullständiga nederlag.

Jag håller på att bli gammal.
Lämna mig.

Don Juan kanske behagar hålla mig
sällskap ännu en kort stund.

Jag kan inte säga att jag älskar er
– och kärlek har ni ju fått nog av.

Men livet hade varit meningslöst
utan er.

Och jag ska vara er trogen
intill förbannelsens yttersta gräns.

Det var ingenting mer.

–Don Juan?
–Ja, Herre.

Ett av era svåraste lidanden
var er svartsjuka.

En liten gemenhet
kan jag i alla fall kosta på er.

–Hör du... Vad heter du, förresten?
–Det har jag glömt, Ers Nåd.

–Du är ju berömd för din hörsel.
–Så är det.

Vill du höra efter vad som just nu
händer den unga oskuldsfulla kvinnan.

Det kan intressera
vår känslosamme vän.

Vänta! Jag hör nånting förfärligt
obehagligt. Det är... Vad heter det?

...kyrkklockor. Å, förfärligt fult.
En röst talar – som en skådespelare.

"Vill du taga denna Britt-Marie
till din äkta..."

"Vill du taga denna Jonas
till din..." Å!

Kvinnan sa "Ja" – så högt. Jag
får ont av sånt där plötsligt ljud.

–Vad hör du mer?
–En stor fest.

Nehej, den unga kvinnan är inte där.
Var kan hon vara, månntro...

Hahaha, nu hör jag henne!
Hon skrattar.

En ung man andas häftigt på henne,
ungefär så här: hu-hu-he...

Hon försöker säga nånting,
men han kväver hennes ord med kyssar.

–Nå, vad hör du nu?
–Nu är det tyst, Ers Nåd.

Nu! Nej! Jag hör en säng som...
Och fraset av kläder som...

Nämen, det kan vara en hörselvilla.

Nu hör jag HENNE andas häftigt:
hu-ho...

–Vad hör du?!
–Hon flämtar. Hu-he-hu...

Nu är det tyst.

Nu är det tyst. Nu skrek hon till!
Men inte som om det gjorde ont...

Jag vet inte hur jag ska beskriva
skriket. Herrarna kanske förstår...

Nu gråter hon, men inte som av sorg.
Nej, det är jag övertygad om.

–Kanske av lycka?
–Vad vet jag, Ers Nåd...

Jag borde vara frisk i mitt öga,
men vageln sitter där fortfarande.

Sch! De båda unga talar med varandra.
Jag kan ju höra vad de säger.

Hon säger: "Du får inte kyssa mig
så hårt." Då säger han: "Varför det?"

"Jo, jag har ett litet sår
på läppen."

Då säger han: "Hur har du fått det?"

"Det kanske är någon annan
som har kysst dig?"

Hon säger: "Det var ovanligt dumt."

"Du vet ju att jag aldrig kysst någon
annan man!" Jag hör att hon ljuger!

/ÅSKSMÄLL/

Vid alla djävlar och min mormors
giftiga hörntand – vageln är borta.

Så vann Helvetet ändå en seger
på slutet.

–Får jag gå?
–Visst får ni gå, Don Juan.

God afton, mina herrar.

Gör det mycket ont?

Om det kan glädja er, så lider jag.
Men jag faller inte, och klagar inte.

Jag finner er löjlig med era straff
– ni, herr Satan, och Han där uppe.

Och jag föraktar er.

Aldrig i evighet
ska Don Juan böja sig.

Ni må sen lasta honom med värre fasor
än de som nu sliter hans inälvor.

Jag förblir Don Juan
– Guds och Djävulens föraktare.

Jag tillåter mig att spotta
framför era fötter...

God afton, Herre.

Jag önskar Er och Honom där uppe
all framgång i er futtiga hantering.

–Låt Don Juan sova.
–Med eller utan drömmar?

–Med drömmar, naturligtvis.
–Och vad ska vi låta honom drömma?

Om det jordiska paradiset.
Och framför allt om kärleken.

Är det inte väl grymt, Ers Nåd?

Inga straff är hårda nog
för den som älskar.

Mina damer och herrar,
här slutar vår komedi.

Himlen har vunnit
en lysande viktoria.

Även Helvetet tillskriver sig seger.

Och som vår komedis författare
uttrycker saken:

En knappnåls-liten seger i Helvetet
kan vara mer ödesdiger–

–än en stor framgång i Himlen.

Men för att den ärade publiken ska
glömma bort så obehagliga sanningar–

–har vi arrangerat en slutscen
föreställande stor och äkta kärlek.

Ni får nu se de unga tu omvärvda
av bröllopsnattens trolska berusning.

Det är verkligen ytterst intressant,
som kyrkoherden brukade säga...

–Jag älskar dig.
–Jag älskar dig...

Jag älskar dig in i evigheten. Amen.

–Får jag kyssa dig nu?
–Ja. Men försiktigt.

Textning: Christian Ottesen, SVT
Textbearbetning:
Svensk Medietext för SVT