Original subtitles

Alla flickor kan se glamorösa ut. Det är bara att stå stilla och se dum ut.

Hedy Lamarr

Hedy ville göra nåt viktigt med sitt liv och lämna ett avtryck.

Men alla dömde henne utifrån hennes ansikte.

En av tidernas mest glamorösa stjärnor.

En ojämförligt glamorös filmstjärna!

-En av världens vackraste kvinnor. -Ska vi säga det ihop? Vi vet nog.

"Girl in the world..." Hedy Lamarr.

Hon blir förlagan till Snövit.

Och hon inspirerade Catwoman.

Ja, gode gud! Hon är den vackraste filmstjärnan som nånsin levt.

Hon inspirerade mig.

-Tack, Hedy! -Inte Hedy. Hedley Lamarr.

Jag vet inte om det är sant, men man hör saker och ting.

Jag har hört att hon var vetenskapskvinna. Stämmer det?

Bland Googles nördar var Hedy Lamarr en älskad gestalt.

Hon är som en förlöjligad figur som blir superhjälte om natten.

Hon åstadkom stora saker, men ingen kände egentligen till det.

Jag minns när min mamma sa: "Titta, jag har fått ett patent."

"Ett patent? Har du uppfunnit nåt?"

"Ja, jag har uppfunnit ett hemligt kommunikationssystem."

Dagens wifi och bluetooth bygger på min mammas teknik.

-Förstår du? -Nej!

Ja, det är svårt att förklara.

Hedys ansikte var ett av sin tids mest kända.

Ändå sa hon att hon aldrig blev sedd så som hon var.

Vem var hon, då?

Berätta nåt som jag inte vet om dig.

Jag vill vara... Eller jag är en mycket enkel komplicerad människa.

-Kan du hjälpa henne? -Du vet vad jag menar!

-I din bok, finns det spännande...? -Incidenter.

Saker som ingen vet om mig.

-Ångrar du nåt? -Nej då, man lär sig av allt.

När jag var barn skrev hon jämt på sin bok. Världen skulle få höra-

-hennes historia med hennes ord, men det blev aldrig av.

Hedy blev enstöring. Hon träffade inte ens sin familj.

Vi ville umgås med henne, men hon höll oss på avstånd.

Det fanns så många olika skandaler, i flera omgångar.

Vi har filmen "Extas", som hon gjorde som tonåring.

Nakenheten och att den var så vågad.

Sen flera äktenskap och skilsmässor. Och sen att hon blev gripen.

Min mamma har en besvärlig sida och en enkel sida.

Att växa upp som Hedys son var svårt.

Hon hade så många sidor att inte ens jag förstod vem hon var.

Hedys familj anser att hon dog utan att ha berättat sin historia.

Jag har väntat på att nån skulle kontakta mig, för jag har banden.

Var jag hittade dem? Det är pinsamt. Bakom den där blå papperskorgen.

Jag flyttade saker som jag hade förvarat, och där var de.

Det var fyra band, och det här är det första.

Redo?

-Ja. -Fleming Meeks vid Forbes här.

Hej! Tusen tack för rosorna. De var underbara!

Det gläder mig.

Jag skrev för tidningen Forbes.

Min pappa var astrofysiker, och han ringde en dag och sa-

-att en kompis hade berättat en fantastisk historia om Hedy Lamarr.

Jag följde förstås upp det.

Jag vill sälja min livshistoria till Ted Turner, för den är otrolig.

Tvärtemot vad folk tror.

Människors hjärnor är mer intressanta än hur de ser ut.

Folk tror att jag är korkad. Jag visste aldrig att jag var snygg.

Min mamma ville ha en pojke vid namn Georg.

Det var jag tyvärr inte, och hon var inte så glad för det.

Jag var annorlunda, antar jag. Kanske är jag från en annan planet.

Hur som helst så har jag lätt för att uppfinna saker.

Hon var väldigt uppfinningsrik. I den här artikeln:

"Hedys intresse för apparater började vid fem"-

-"när hon plockade isär en speldosa och satte ihop den igen."

Det här var speldosan som hon hade som barn.

Man vrider upp den här kaninen, så spelar den en österrikisk melodi.

Min mamma var väldigt intellektuellt nyfiken.

Hon ville veta hur saker fungerade, och hennes pappa berättade saker.

Även om hennes pappa var bankdirektör-

-var han också intresserad av teknik.

Så när de tog promenader-

-förklarade han hur saker och ting fungerade.

Spårvagnen med sina strömavtagare-

-som fick ström via ledningar från ett elverk.

Hon kom att associera uppfinningar med sin pappa, som hon avgudade.

Min pappa var en underbar människa.

Jag saknar honom.

De bodde i Wien, i det fashionabla 19:e distriktet.

Där fanns en stor judisk befolkning och många konstnärer.

Föräldrarna var assimilerade judar. Det var vanligt i Österrike-Ungern.

De var förmögna och kultiverade.

De tog med dottern på opera och teater.

Alla var involverade i den här fantasivärlden.

-Jag saknar landet. Har du varit där? -I Österrike, ja.

Men inte i Wien? Hösten är den bästa tiden att åka dit på.

-Var gick du i skolan? -Privatskola i Wien.

Mitt favoritämne i skolan var... Vad heter det när man blandar saker?

-Kemi. -Just det! Tack.

Det är jag bra på.

I en annan tid hade hon mycket väl kunnat bli vetenskapskvinna.

Det är i alla fall en möjlighet som trängdes undan av hennes skönhet.

När hon var tonåring blev folk förstummade när de såg henne.

Hon var nog lite bländad av sin makt och testade hur den fungerade.

Det finns ett ord för det jag var. "Enfant terrible".

-Så mycket franska kan jag. -Bra.

Det berättas att hon gick till en fotograf för att få bilder på sig-

-med och utan kläder.

Hon levde i ett samhälle där det fanns många framstående kvinnor-

-som inte bara hade fantastiska karriärer-

-utan massor av älskare.

Särskilt inom konstvärlden hade kvinnor vissa friheter-

-som inte fanns i det vanliga borgerliga samhället.

En dag när hon var sexton bestämde sig Hedwig för att hon var redo-

-gick till det största filmbolaget och promenerade in.

Inom bara några dagar gav de henne en statistroll.

Jag har sett de märkliga små filmerna som hon gjorde i början i Wien-

-där hon är lite obekväm men förstås vacker.

Men det var "Extas" från 1933-

-som gjorde att folk fick upp ögonen för henne.

Hedy blev världsberömd när hon uppträdde naken i "Extas".

Påven fördömde den, och Hitler vägrade tillåta att den visades.

Folk blev chockerade.

Den var kontroversiell. Hon simulerade orgasm-

-vilket ingen hade gjort förut.

Det var som en sexvideo i dag.

Det var skandalöst och stämplade henne som en viss sorts kvinna.

-Jag vet inte om du har sett den. -Nej.

Där var en scen där jag var helt ensam-

-men den var klippt som en erotisk sexscen, vilket det inte var.

-Du har väl sett bilderna? -Ja.

Jag frågade varför jag skulle föra ihop armarna, men de skällde på mig:

"Gör bara som jag säger, annars trycker jag en nål genom soffan."

Jag ville inte bråka, så jag gjorde det.

När jag kom tillbaka till Wien var min pappa... Det var fruktansvärt.

Han ville nästan döda mig.

Men direkt efter det tänkte jag: "Jag ska nog visa dem."

Fritz Kreisler komponerade en musikal om Elisabeth, Österrikes kejsarinna-

-och jag hade stora framgångar med den, på scen.

Jag fick ovationer, och min pappa grät.

Kort efter det gifte jag mig.

Som skådespelerska fick Hedwig uppmärksamhet från många.

En av dem var en man vid namn Fritz Mandl.

Jag var gift med en vapenmagnat i Österrike.

Han är Österrikes Henry Ford.

Han var fjorton år äldre än hon.

Han samarbetar med nazisterna, eftersom han var vapenfabrikör.

Liksom i dag ville förmögna män smycka ut sig med vackra kvinnor.

Ett litet tag var hon nog fascinerad av det.

Vi hade en herrgård med 25 gästrum, och vi jagade.

Det älskade jag. Vet du nåt om skjutvapen?

Jag hade en Browning och sköt en kronhjort i halsen-

-på 350 meters avstånd. Jag är en bra skytt, så passa dig!

Mandl visade upp Hedy på banketterna som han höll-

-för amiralerna i tyska och italienska flottan.

Hennes roll var att vara vacker, men hon var uttråkad.

Fritz Mandl var enligt tyska mått mätt judisk.

Därför ville Hitler inte bli sedd med honom.

Jag tvivlar på att Hitler nånsin var gäst hos dem-

-men det var Mussolini.

Jag antar att er första man sålde vapen till...

Till tyskarna. Men han lät mig aldrig ens besöka fabriken.

Jag skulle störa arbetarna, av nån anledning.

Fritz tyckte inte om hur hans vackra fru påverkade andra män.

Han var oerhört svartsjuk och misstänksam i fråga om sin fru.

Han var jämt övertygad om att hon var otrogen.

Det stora misstaget som han gjorde-

-var att köpa upp kopiorna av den där dumma filmen.

Mandl ogillade den här sexfilmen, som han försökte köpa upp.

Så de började massproducera den, och till slut gav han upp.

De kunde ju göra så många kopior som han kunde köpa.

Han lät tjänsteflickorna tjuvlyssna på hennes telefonsamtal.

Hon hade allt hon kunde önska sig, utom det som hon alltid önskade sig-

-vilket var frihet.

1937 var kriget oundvikligt, och hennes situation var förtvivlad.

Hitler hade allt i sin hand.

När "Extas" kom ut sa Hitler till den amerikanska pressen-

-att han förbjöd den eftersom den hade en jude i huvudrollen.

Judar tilläts inte på gatorna under vissa tider.

Efter hand fråntogs de allt fler medborgerliga rättigheter.

Och det en bidragande orsak till att Hedys pappa Emil dog.

Stressen och oron över vad som höll på att ske.

Han dog plötsligt av en hjärtattack.

Det var nog vändpunkten för henne.

Djupa, traumatiska upplevelser förändrar oss.

Hon blev påmind om rådet som pappan hade gett henne när hon var barn:

Var dig själv. Välj och ta vad du vill ha.

Och sån var Hedy i hela livet.

Vem vet om det är sant, men det berättas-

-att det nästan var som att rymma från fängelset.

Han lät ständigt bevaka henne. Hon kunde inte ta sig därifrån.

En kväll hade de en middagsbjudning.

Min mamma hjälpte till att välja ut tjänstefolket-

-och hittade nån som liknade henne, för hon hade planerat det här.

Hon hade sömnmedel och kokade te.

Sen bytte hon kopp med hembiträdet, som drack det och somnade.

Min mamma stoppade dina smycken i fodret till sina kläder-

-tog på sig hembiträdets kläder och cyklade i väg.

Mina föräldrar hade vänner i England, så jag begav mig dit.

London före kriget var en fristad. Hedy var där i flera månader-

-och försökte räkna ut nästa steg.

En dag gick vi på bio. Jag har glömt vad det var.

Där råkade vara ett lejon. Metro-Goldwyn-Mayer, du vet.

Jag sa: "Åh, det vill jag vara!"

Hon fann snabbt en amerikansk filmagent.

Nån tog med mig till ett hotell, och där var det en liten man.

Jag visste inte vem eller vad han var. Jag kunde inte engelska.

Det var Louis B. Mayer, med sitt följe.

Louis B. Mayer från MGM hade kommit till Europa-

-för att köpa upp alla skådisar som flydde från Nazityskland.

Han tänkte ta med dem till Hollywood och förslava dem i sitt filmimperium-

-till en billig peng.

Han erbjöd henne 125 dollar i veckan-

-och påminde henne om att hon inte fick ta av kläderna.

Hon sa att det inte var tillräckligt och gick-vilket nog imponerade.

Folk brukade inte tacka nej till MGM.

Men hon ångrade sig direkt och bokade en resa på Normandie-

-skeppet som Mayer reste tillbaka till New York på.

Antagligen väl uttänkt såg hon till att han såg henne på däcket-

-när hon var iklädd tennisblus eller baddräkt.

På resans andra eller tredje kväll gick Hedy till sin oansenliga hytt-

-och tog fram sin designerklänning.

Hon tog på sig det sista glitter hon ägde-

-och gick genom Normandies matsal, förbi Louis B. Mayers bord.

Douglas Fairbanks Jr. sitter där-

-och han har ögonen fastklistrade vid Hedy Lamarr-

-liksom varenda man och kvinna där inne.

Och Louis B. Mayer visste att han måste ha henne.

Han knäppte med fingrarna, och jag förstod ingenting.

Plötsligt fick jag 500 dollar i veckan.

"Hedy Keisler... Kiesler? Vi måste göra nåt åt namnet."

Louis B. Mayers fru var där och sa:

"Jag älskar Barbara La Marr. Varför inte Hedy La Marr?"

"'Havet'-det blir perfekt. Vi säger Hedy Lamarr."

Hon kunde ingen engelska. Hon lärde sig några ord för att övertyga Mayer-

-om att han borde anställa henne.

Hon skapade sin egen verklighet, och det är fascinerande.

När det är motigt ska man lista ut varför och göra nåt åt det.

Och om folk vill trampa på en ska man inte tillåta det.

Hon klev av skeppet i New York och möttes av kamerablixtar-

-och journalister som ställde frågor till Hedy Lamarr-

-Metro-Goldwyn-Mayers senaste fynd.

Hej, allihop. Detta är Hedda Hopper som rapporterar från Hollywood-

-där alla vill bo men sällan gör.

Där slog hon klackarna i taket, lyssnade på musik och var fri.

Hon var orolig över att det fanns en prövotid innan hon skulle arbeta-

-och hon fick inga roller. Hon var rädd att de inte ville ha henne-

-särskilt med tanke på stämpeln efter att ha gjort "Extas".

En av hennes första intervjuer är med skvallerjournalisten Hedda Hopper.

Det är hennes största skådespelarinsats.

Hon gråter över att ha tvingats göra denna nakenscen-

-och blivit förledd av dessa omoraliska europeiska filmare.

Sen var min mamma av en slump på en fest.

Charles Boyer var där och blev betagen i henne.

Han bad henne vara med i en film.

"Nej då, min engelska är inte bra nog!"

Han kysste hennes hand och sa: "Jag håller dig i handen hela tiden."

"Är det sant? Okej, jag gör det." Så började det.

Charles Boyer var diamanttjuv och hon hade diamanter.

Han trodde att hon var en rik, adlig fransyska-

-och insåg inte att hon liksom han var en skurk från Paris gator.

Det finns en underbar replik då han säger: "Vad gjorde du innan?"

-Innan vad? -Innan du hade smyckena.

Jag ville ha dem.

Filmen gjorde henne omedelbart till stjärna.

När jag var barn och såg jag henne i "Algiers" sa jag:

"Jag ska ta mig till Hollywood och gifta mig med henne."

"Eller åtminstone bjuda ut henne och tafsa under bordet. Vad som helst!"

Efter "Algiers" var Hedy Lamarr på omslaget till alla filmtidningar.

Plötsligt är det många kvinnor i Hollywood-

-som har mittbena, färgar håret mörkt och sminkar sig som hon."

Alla kvinnor ville vara Hedy och alla män ville ha henne.

Hon förförde både män och kvinnor.

Hon träffade konstnärer, regissörer och briljanta skådespelare.

Den tidens storheter.

Jag kände Kennedy väl. Innan han blev president.

Han bjöd ut mig och frågade vad han skulle ta med.

Jag sa apelsiner, för jag hade brist på C-vitaminer.

Skulle nån annan ha bett om apelsiner?

Sån är jag! En dumbom!

Hedy Lamarr var inte alls så glamorös och sofistikerad som man kan tro.

Hon älskade picknickar och skattjakter.

Hon älskade charader. Hon var inte så duktig men hade väldigt roligt.

Hon var avslappnad och rolig att vara med.

Hon kunde ha gift sig med vem som helst, men till fansens förvåning-

-valde hon en korpulent manusförfattare och producent:

Gene Markey.

Hennes brev visar att hon var djupt förälskad.

"Kära mamma. Jag hade aldrig trott att jag nånsin kunde bli kär igen."

"Gene liknar pappa på otroligt många punkter."

"Han är så omtänksam att det är rörande."

Han lovade att skriva manus med Hedy, och de adopterade en son-

-men inom några månade började han träffa andra vackra aktriser.

Hedy var utom sig. Hon sa att folk aldrig såg längre än hennes ansikte.

Hon visste aldrig om de älskade henne eller sin fantasi om henne.

En man försöker inte skrapa på ytan och ta reda på vad som finns inuti.

Då hade han hittat nåt långt vackrare än en näsas form eller ett ögas färg.

Bara ett år efter "Algiers" höll äktenskapet på att gå i stöpet-

-och det såg illa ut för karriären.

Hon var missnöjd med sina filmer för MGM.

Louis B. Mayer gav henne dåliga manus och filmerna gick dåligt.

-Du fick väl inget ut av det här? -Jo, allt jag bad om, utom glasyren.

Hedy gick till Louis B. Mayer och bad om en roll i "Glädjestaden".

Jag ska göra det, för att jag vill.

Det var en liten roll, och Louis B. Mayer var tveksam.

Okej, främling.

"Glädjestaden" var en enorm framgång för MGM.

Efter det var Hedy Lamarrs karriär tryggad.

Det är svårt att begripa hur mycket hon arbetade 1940.

De förväntades göra det som filmbolaget ville.

Bette Davis har kallat det ett slavsystem.

De var egendom på så vis att de hade skrivit på kontrakt-

-som knöt dem till ett filmbolag i sjuårsperioder.

De pressade min mamma som en kapplöpningshäst.

Hon fick tabletter för att bli pigg.

Det var säkert uppåttjack.

Sen fick de sömntabletter för att somna.

De jobbade sex dagar i veckan. Kvinnor måste komma tidigt-

-för att fixa frisyren, bli sminkade och bli påklädda.

Sen jobbade de till sent på kvällen.

Och det makalösa är att efter en hård inspelningsdag-

-gick Hedy inte till sängs eller ut bland folk.

Hedy var hemma och arbetade på sin senaste uppfinnig.

HEDYS HEM 1940-1946

Uppfinnandet var hennes hobby.

Hon inte bara hade en uppfinnarbänk i sitt hem-

-Howard Hughes gav henne också en mindre variant av utrustningen-

-som hon hade i trailern där hon var mellan tagningar.

När Hedy träffade Howard Hughes dejtade han alla filmstjärnor-

-och hon dejtade honom också.

Hughes var ju en stor flygplanskonstruktör-

-så de passade antagligen bra ihop.

Det var utan tvekan cerebralt. Hon sa att hon aldrig haft en sämre älskare.

Howard Hughes ville bygga världens snabbaste flygplan-

-och sälja till flygvapnet.

Hon var fascinerad av hans intellekt och hans fabriker.

Hon ville se var allt tillverkades, och hon träffade hans forskare.

Han sa att om hon ville att de skulle göra nåt var det bara att be dem.

Han trodde på mig. Jag tyckte att flygplanen var för långsamma.

Jag kom fram till att vingarna inte borde vara rektangulära.

Jag köpte en bok om fiskar och en om fåglar-

-och slog ihop den snabbaste fågeln med den snabbaste fisken.

Sen ritade jag det och visade för honom. Han sa: "Du är ett geni."

Ja...

En mycket märklig människa. Genialisk men samtidigt missförstådd.

Under den perioden uppfann hon-

-en brustablett som man kunde göra cola med.

Howard Hughes lånade mig två kemister för att göra det.

Under kriget hade ingen Coca-Cola. Jag ville komprimera det till en kub-

-så att militärer och fabriksarbetare kunde gör det av vanligt vatten.

Men jag insåg inte att alla delstater har olika vatten.

Det löstes upp i botten, vid ytan eller i mitten. Det var en miss.

Men idéer kommer till mig av sig själva.

Vad kan den här unga kvinnan ha tänkt?

Hon har blivit en stor internationell filmstjärna.

Men samtidigt har hennes land och förflutna blivit utraderade.

1940 var det krig i Europa, och USA var neutralt.

Hitler höll på att ta över hela Västeuropa-

-och hotade Storbritannien.

-Om jag ändå kunde göra nåt! -Du har redan gjort massor.

Du fick mig nästan att glömma att vara rädd.

Åh, nu är jag rädd.

Hon hade en hemlighet.

När Hedy kom till MGM-

-gav Louis B. Mayer order till alla sina stjärnor-

-att inte prata om sin religiösa bakgrund.

Folk sa att jag var judisk, och jag ringde mamma:

"Är vi judar?" "Var inte löjlig", sa hon.

Jag hörde aldrig min mamma säga ordet "judisk".

Sin judiska sida lämnade hon bara bakom sig.

Hon var antagligen rädd av många anledningar.

Och jag kunde känna och se att hon skyddade sig själv.

Vi träffades när jag blev hennes manikyrist.

Jag sa att jag överlevt krigets dödsläger och flytt för livet.

Vi pratade om det som pågick och hur jag kom till USA.

Jag hamnade på ett amerikanskt fartyg.

Jag skakade av rädsla, för att vi hörde ljud.

Nazisternas ubåtar attackerade oss.

Jag minns att jag sa: "Snälla Gud, döda mig inte nu."

"Låt mig få se USA."

Vid samma tid förberedde sig Hedys mamma för samma farliga överfart.

Hon hade flytt från Österrike till London-

-där hon kunde brevväxla med Hedy.

"Mamma, jag är upptagen av tankar."

"Det vore skönt om du kom omedelbart. Tiderna är så osäkra."

"Jag har lyssnat på radion dygnet runt i över en vecka."

Nya bilder från ett sjöslag.

En dag sommaren 1940 sänktes ett fartyg fullt med barn.

Alla ombord dog, inklusive 83 barn.

Det var nära att ubåtarna skänkte tyskarna segern.

De tycktes vara osänkbara-

-för att de lätt kunde utmanövrera de omoderna brittiska torpederna.

I kristider känner sig de flesta av oss maktlösa.

Men en del finner en oväntad styrka inom sig.

Och eftersom Hedy var den hon var ville hon göra nåt åt saken.

I den här artikeln säger Hedy:

"Jag fick idén till uppfinningen när jag funderade på ett sätt"-

-"att hjälpa britterna. En radiostyrd torped vore en lösning, tänkte jag."

En torped som avfyras i en viss bana behöver kanske ändra riktning.

Det bästa vore om båten kunde kommunicera med torpeden.

Problemet är att radiokommunikationen inte är säker.

Fienden kan hitta frekvensen som man kommunicerar på-

-och blockerar den.

Tyskarna fyller luften med radiostörning.

Hon kom på ett hemligt sätt att styra torpeden.

Det kunde inte förhindras eller störas. Det var hemligt.

I stället för att bara använda en frekvens-

-föreslog hon ständiga synkroniserade byten av frekvens.

Frekvenshopp.

Det gick bara att störa en bråkdel av en sekund på en frekvens.

Frekvenshopp efter frekvenshopp.

Det konceptet, säker radiokommunikation-

-var genialiskt.

Det finns flera versioner av hur hon kom på sin oerhört originella idé.

En teori är att hon stal den.

Detta förfäktades av Robert Price, en ingenjör som intervjuade henne.

Robert Price var pionjär inom hemlig kommunikation.

Han bad mig ringa honom.

Hon är uppfinnare, men jag vet inte exakt i vilket avseende.

Om jag ville vara elak skulle jag säga att hon plagierar.

Hedys förste man var Österrikes ledande vapenfabrikör.

Price sa till mig att han trodde att hon hade smugglat idén-

-från sin mans styrelserum.

Han kallade henne andra världskrigets Mata Hari.

En ökänd spion som förförde män och fick dem att avslöja hemligheter.

Mandls ingenjörer kan ha känt till frekvenshopp.

Var det därför du kände till frekvenshopp?

Genom min man? Nej, ingen hade uppfunnit det förut.

Jag vet vad jag har gjort och bryr mig inte om vad andra säger.

Det är väldokumenterat att tyskarna inte hade stött på den här idén-

-som skulle vara Hedys framstående bidrag, det hon kallade frekvenshopp.

Hon var nog inte spion.

Det är ju uppenbart. De sköt torpeder åt alla håll-

-och träffade aldrig målet, så jag uppfann en lösning.

Det är svårt att förklara. Jag har ett uppfinnarhuvud.

Jag tror att Hedy fick idén genom en märklig slump.

1939 tillverkade Philco Radio Company-

-en ny exklusiv fjärrkontroll.

Det är en ny manick. Man väljer kanal här och hör den där borta.

-Var är sladden? -Det finns ingen!

Vi vet att Hedy var intresserad av hur fjärrkontrollen fungerade-

-eftersom hon har en skiss av den i en anteckningsbok.

Här är allt belägg för min mammas uppfinning.

Här är det.

Hon rattade in en radiokanal tänkte att vi kan hoppa mellan frekvenser-

-liksom hon hoppade mellan kanalerna.

Om torpeden har samma information kan det bli helt och hållet hemligt.

Så Philcos magiska låda var nog det som inspirerade alltihop.

Att hon förstår att signalen har frekvenser och hur de kan bytas-

-är genialiskt på sätt och vis.

Thomas Edison var ingen ingenjör.

Man behöver inte ha en åttaårig ingenjörsexamen-

-för att hitta på nåt nytt.

Under uppfinnarprocessen finns det ett ögonblick av stor klarhet.

Hedy upplevde denna klarhet utan att veta hur hon skulle tillämpa det.

Hon saknade utbildning för det.

Hon sa att idén var hennes men att tillämpningen var Georges.

Hon träffade George Antheil på fest hos Mitzi Gaynor.

Hon gillade honom mycket, så när hon lämnade festen-

-skrev hon sitt telefonnummer i läppstift på hans vindruta.

De upptäckte att de hade mycket gemensamt.

De kände nog båda att folk inte förstod deras verkliga förtjänster.

George Antheil var en ovanlig amerikansk kompositör.

Extremt avantgarde.

Musiker i hela världen älskar att spela Antheils musik-

-och konfrontationen han framkallar.

Han tog fram en pistol, smällde ner det på pianot-

-och skrek: "Lås dörrarna!"

Ibland låter hans musik som jazz upphackad i en matberedare.

I kapitel 32 av George Antheils bok "Bad Boy of Music":

"Hedy Lamarr och jag uppfinner en radiotorped."

"Vi började prata om kriget"-

-"som i slutet av sommaren 1940 såg extremt mörkt ut."

"Hedy ville inte vara filmstjärna när saker och ting var så illa."

"Hon övervägde att sluta på MGM och bege sig till Washington"-

-"för att erbjuda sina tjänster vid det nystartade uppfinnarrådet."

Hon var väldigt patriotisk och älskade USA.

Och hon ville se Hitler död. Det ville George Antheil också.

George hade en tolv år yngre bror vid namn Henry.

1941 gick han ombord ett flygplan-

-och strax därpå blev det nedskjutet av två sovjetiska jaktplan.

Han var den förste amerikanen som dog i andra världskriget.

George var utom sig.

Han ville ha hämnd för mordet på hans bror-

-och här kom en möjlighet med nån som visste vad hon pratade om.

Hedy och George jobbade på tre uppfinningar ihop.

De var alla vapen som skulle hjälpa de allierade.

Jag har brev från Antheil. I ett av dem skrev han:

"Hon vill bara vara hemma och uppfinna saker."

"En kombination av barnslig okunnighet"-

-"och plötsliga ögonblick av genialitet."

"Hon ringer mitt i natten för att hon har fått en idé."

Min mamma var en plåga. Hon var tvungen att uppfinna saker-

-och drog in George Antheil i det.

Deras mest lyckade uppfinning var ett hemligt kommunikationssystem-

-som byggde på frekvenshopp.

George gjorde anteckningar. Han fick nog ett aha-ögonblick och sa:

"Jag har ett system." Det kom från självspelande pianon.

"Det kan vi nog anpassa för att få din idé att fungera."

George Antheil blev relegerad i high school-

-så han var ingen utbildad ingenjör.

Men han visste hur man synkroniserar självspelande pianon.

Georges mest berömda komposition var till filmen "Ballet Mécanique".

Den var skriven för sexton självspelande pianon.

Georges insåg att om pianorullar kunde aktivera tangenter-

-borde de kunna aktivera frekvenser hos både en torped och ett skepp.

Idén är att om man använder två små pianorullar-

-som startar samtidigt och snurrar i samma hastighet-

-kan ett skepp och en torped kommunicera i hemlighet-

-med samma mönster av frekvenser.

Hedy och George vill att de skulle kommunicera på 88 olika frekvenser.

Ett krypteringssystem som ingen kunde knäcka.

En oerhört smart idé, och uppfinnarrådet instämde.

Rådet bestod av ingenjörer-

-bland annat en stor uppfinnare, Charles Kettering.

Han var vice-vd på General Electric.

De förde samman George och Hedy med en fysiker vid Caltech-

-som var expert på elektronik-

-och konstruerade det elektroniska i apparaten.

Så småningom utfärdades ett patent för uppfinningen.

Hedy och George donerade den till Nationella uppfinnarrådet-

-men det var underförstått att om militären använde en uppfinning-

-skulle uppfinnarna få betalt.

De gav den till flottan. George Antheil berättade senare:

"Jag besökte höjdarna, som slängde patentet på bordet och sa:

"Vill du stoppa in ett självspelande piano i en torped? Stick härifrån!"

Och så var det med det.

De jävlarna! De borde skämmas.

Därför tjänstgjorde jag i armén. Vid flottan var de inte så smarta.

Efter att uppfinningen blivit ratad ville Hedy fortsätta utveckla den.

Men George, som alltid hade räkningar att betala, var inte intresserad.

George var nog stolt över att ha gjort det men lade det bakom sig.

Hedy såg det kanske som en möjlighet att bli erkänd-

-som den genialiska kvinna hon var.

Och patentet placerades i nåt kassaskåp och hemligstämplades.

Det försvann ur världen under resten av kriget.

Flottan sa i princip till henne:

"Du skulle göra mer nytta för kriget, lilla gumman"-

-"om du sålde krigsobligationer"-

-"i stället för att försöka uppfinna nya sorters torpeder."

"Låt experterna sköta det. Gå ut och samla in pengar."

Man får inte vara Hedy Lamarr och dessutom smart.

Nej!

Jag jobbade åt staten på obligationsturnén.

Jag visade mig och dansade med folk.

Hedy underhöll soldaterna på Hollywood Canteen.

Hedy Lamarr skriver autografer.

Hon var ännu inte medborgare, men hon var där och arbetade-

-för USA:s och soldaternas räkning så ofta hon kunde.

Det är imponerande.

Hedy sålde krigsobligationer för kanske 25 miljoner.

I dagens penningvärde-

-blir det omkring 343 miljoner dollar.

Det är olyckligt att insamling var det enda hon fick göra.

Så trodde folk att hon kunde utnyttja sina förmågor på bästa sätt.

-F35, har nån det? -Jag!

Varsågod.

"Gå och sälj en kyss till en främmande man."

Kanske hade hon värderat sina bedrifter lite högre-

-om hon hade blivit erkänd för sitt intellekt.

-Du vänjer dig. -Det vill jag inte.

Jag har mitt eget liv.

För att göra det onda värre lade militären beslag på patentet 1942-

-som tillhörande en medborgare i en fientlig nation.

Jag förstår inte. De använde mig för att sälja obligationer.

Då är jag inte utlänning, men när jag uppfinner nåt så är jag.

Jag är Tondeleyo.

Hon hade tagit fram sin uppfinning-

-och vad erbjöd Louis B. Mayer då henne?

"White Cargo".

Vi låg i krig, och Louis B. Mayer ville underhålla soldaterna-

-som skulle betala för nåt som ansågs vara en snuskfilm.

Louis B. Mayer delade upp världen i två sorters kvinnor:

Madonna och hora.

Han såg nog aldrig henne som nåt annat än det senare-

-på grund av "Extas".

Du bör gå nu.

Publiken älskade det.

Det här var en kvinna som hade försökt vända krigslyckan.

Nu spelade hon i en usel film som avkoppling åt trupperna.

De tycker att jag är en dålig skådespelerska.

Ibland tycker jag att jag spelar mer i verkliga livet än på vita duken.

Hedy kämpade för att göra ett avtryck i Hollywood.

Hon visste att hon inte var respekterad som Garbo eller Dietrich.

Hon ville ha roller där hon fick göra nåt mer-

-och som utmanade henne.

Därför hamnade hon i konflikt med Louis B. Mayer.

Han stämde henne några gånger. Han ville hålla henne hårt-

-men det tillät hon inte, så hon fick rykte om sig att vara besvärlig.

EN PINA UNDER INSPELNINGEN

Jag har varit allt... men jag har aldrig varit mig själv.

Vi blir kontrollerade av oss själva, av hur vi tänker-

-och av hur vi hanterar andra.

Till slut står man inte ut mer och måste göra sig hörd.

Hon behövde få vara fri.

Jag tycker att hon var modig.

Hon kände att hon skulle göra och leva som hon ville.

Så hon sa: "Jag ska producera min egen film."

Jag minns ingen annan än Hedy som själv producerade en film.

Det var väldig ovanligt 1946.

Systemet ville inte att filmstjärnor gjorde som de ville-

-och producerade egna filmer, särskilt inte kvinnor.

Hon var långt före sin tid med att vara feminist-

-även om hon aldrig har blivit kallad det.

Oroa dig inte för mig. Jag kan hantera trubbel.

Det vet jag.

Sen var hon medproducent för "Dishonored Lady".

Jag tycker att båda filmerna var välproducerade.

Hon gjorde filmen med min far. Det var den enda de spelade ihop i.

Jag undrar om det är möjligt för såna som vi.

Det var en tid då USA hämtade sig från andra världskriget.

Liksom resten av landet ville hon ha familj och hemliv.

Jag gifte mig ofta för att jag gillade manligt sällskap, förstås.

Han var mycket äldre och britt. Han var nog inte hennes livs kärlek.

Hon sa att han var tråkig.

Du är inte alls som jag föreställde mig.

Här är ett brev från George Antheil.

"När jag senast träffade Hedy var hon blekare. Nåt plågar henne."

"John Loder är för trist för denna gnistrande, otroliga diamant."

Där slog han nog huvudet på spiken.

Hon var självständig, tjänade pengar och var inte bunden av äktenskapet.

-Var snäll och gå! -Javisst.

Han stack när vi båda var små, och jag hörde aldrig av honom.

Hon var ensam mamma på 40-talet, så hon var i princip ensam.

När vi var små var hon så charmig och underbar man kan bli.

Så snäll, varm och kärleksfull.

Hon öppnade mina knutna händer: "Somna inte arg."

En fantastisk mamma.

Jag lärde mina barn att simma.

Barnen har armband för att simma. Har du sett det?

Det är helt vettlöst.

Det här ju mitten av kroppen som ska flyta.

Så lärde jag mina barn, och de simmar som fiskar.

De var verkligen oerhört skötsamma. Jag gjorde ett bra jobb med dem.

Jag blev lite trött, men det hör väl till.

Min mamma fick slita. Hon var tvungen att tjäna ett uppehälle.

Det var en enorm press.

Men mormor hade i alla fall tagit sig till Kalifornien.

Hedy betalade för boende i närheten.

Hedys ekonomi var inte så god.

Hon hade gjort två egna filmer och en usel komedi-

-och karriären var på väg utför.

Hon behövde en nystart.

Av en tillfällighet sa hennes agent: "Jag pratade med C.B."

Det var Cecil B. DeMille, den store filmskaparen.

Han hade precis inlett sina bibliska epos med sex och sand.

Hedy ringde och sa: "Jag har hört att du rollbesätter en ny långfilm."

"Jag är Delila."

Ingen man lämnar Delila.

Se på henne, Simson.

Satan har lärt henne allt om att bedra.

Howard Hawks sa nåt bra om DeMille:

"DeMille är så dålig att han nästan är bra."

"Simson och Delila" var en jättehit, antagligen hennes största.

Det återupplivade Hedys namn hos allmänheten.

"Simson och Delila" var årtiondets näst största kassasuccé-

-efter "Borta med vinden".

Hedy beslöt sig för att producera ett eget epos i DeMilles stil.

Hon filmade den i Italien och gav den titeln "The Loves of Three Queens".

Hedy spelade alla tre huvudroller. Temat var skönhet-

-och hur det kom i vägen för kärleken för historiens stora kvinnor.

De leder dig i en fälla. Napoleon, du är blind!

Det var en jätteproduktion, och hon saknade kunskaper för nåt så stort.

När hon var färdig kunde hon inte hitta en distributör i USA.

Hon lade miljontals dollar på filmen, men ingen ville ha den.

Hon förlorade alla sina pengar och hade inget kvar.

Jag är en bra konstnär men usel i affärer.

Hon är inte längre en stjärna och har egentligen inga pengar.

På ett evenemang i Houston stötte hon på oljemagnaten Howard Lee.

Sen fick jag veta att jag nu hette Tony Lee-

-och att vi skulle bo i Texas.

Mamma pratade Texas-dialekt med wiensk brytning.

Det var helfestligt.

Han var snäll. Jag kände mig som en riktig Texas-bo ett tag.

I Texas blev Hedy återigen en troféhustru.

Texas var hennes pension, men en kreativ person måste ha nåt att göra.

Hon hade inte mycket att göra.

Vi åkte på semester i Aspen, Colorado.

Jag åkte skidor när jag var flicka, till skolan och överallt.

Jag åkte genom Aspen, och det var ingen där.

Bara en liten affär och några hus.

Jag tänkte att det kunde bli en underbar skidort.

Så jag började bygga Villa Lamarr.

Hon ville bygga en skidort och övertalade Howard att köpa mark.

Alltihop var österrikiskt. Tjusigt! Hon lade åratal på det.

Hon skapade lite av sitt hemland, så det betydde mycket för henne.

Hon hade nog verkligen hemlängtan.

Efter det började allt rasa samman.

Förhållandet var rätt så stormigt. Han var alkoholist.

Det var svårt med barnen, så jag lämnade honom och bad att få Aspen.

Mitt chalet där drar väl in en miljon om dagen nu.

Hedy berättade om och om igen om skilsmässan från Howard Lee.

Kanske hennes livs mörkaste tid.

Sen berättade min dotter att nåt hade hänt Tony.

Min son dog nästan i en bilolycka.

Medan hennes son låg på sjukhuset skulle Hedy vittna i domstolen.

Hon var nära sammanbrott och skickade sin stand-in från Hollywood-

-för att avlägga vittnesmål.

Domaren blev rasande, och hon förlorade sin andel vid bodelningen.

Han tog allt. Aspen, som var så vackert.

Det var en stor chock.

Jag orkade inte med all press-

-och fick ett sammanbrott.

Jag var död. Jag vet inte hur länge, men jag var död.

Jag såg till och med det där ljuset, som faktiskt finns.

I taket såg jag min pappa.

Hon sa att hennes pappa Emil var hennes största kärlek.

Och han kände henne innan hon var kändis.

Därför kände hon äkta kärlek.

Jag vet inte om hon kände det igen.

Hedy hade ytterligare två äktenskap, men ingetdera varade i mer än ett år.

Jag önskar att min mamma hade haft en man som kunde älska henne-

-men det fick hon aldrig.

När jag bodde med henne efter Texas var det väldigt besvärligt.

Det var nog drogernas fel. Minsta lilla kunde reta upp henne.

Hon betedde sig oberäkneligt och blev alltmer instabil.

Det började nog med Jimmy.

Som vuxen tittade jag på bebisbilder. Det var min första födelsedag.

Min mamma och pappa stod bakom mig, och mellan dem stod en pojke.

Jag frågade mamma vem pojken var, och hon sa:

"Det var en adoption som inte funkade."

Hon sa att han var rebellisk och alltid bråkade.

Jimmy placerades på en militär internatskola.

Idrottsläraren och hans fru tog Jimmy under sina vingar-

-och han frågade Hedy om han fick bo med dem.

Mamma blev tydligen så sårad att hon sa ja.

Jag fattar inte att jag inte minns honom.

Hon är min mamma och jag älskar henne.

Jag ringde henne ibland, och ibland ringde hon mig.

Jag har aldrig klandrat henne för nåt.

Jag vet att hon blev ledsen för att jag förolämpade henne-

-som om jag inte älskade henne.

Men sen träffade jag henne inte på kanske 40 år.

Hon var en ytterligheternas kvinna.

Hedy kunde bara lämna saker och ting.

Hon bröt med Jimmy och sin judiskhet. Hon saknade delar av sig själv.

Många stjärnor i studiosystemet blev beroende av "uppiggande tabletter"-

-eller uppåttjack.

Det förklarar mycket av hennes beteende.

Det finns många rykten om henne och den berömde "Dr Feelgood".

"Dr Feelgood" var Max Jacobson.

Lyssna på Aretha Franklin-låten.

Han kallades "Dr Feelgood" för att han fick dem att må bra.

DeMille fick hjärtattack under inspelningen av "De tio budorden".

Han lät han flyga in dr Max. Sen sa han att Charlton Heston var för slö.

Moses saknade glöd.

Hedy Lamarr blev hans patient-

-från 50-talet tills Jacobson förlorade sin läkarlegitimation 1974.

Nån lurade mig många gånger-

-och gav mig en spruta med nåt. Jag trodde att det var vitaminer.

"Prova en spruta med B-vitamin. Det ger en så mycket energi."

Max Jacobson sa att det var särskilda vitaminelixir-

-och han förberedde 40 mg metamfetamin, vilket var lagligt.

Och han gav Hedy en spruta.

Och efter några sprutor är man fast.

Hjärnan kräver mer och mer av belöningen.

Så hon blev beroende av de här vitaminerna.

Och de förvandlade henne till ett monster.

Vi stod i köket. Hon höll en gaffel och tappade den.

Plötsligt går hon fram och klipper till mig i ansiktet.

"Du ska ta upp sånt jag tappar!"

Hon hade förlorat kontrollen.

Nu kan jag förlåta hennes beteende. Hon var ju på sätt och vis ett offer-

-för samma system som gjorde henne berömd.

Tack så mycket! Jag heter Jimmy O'Neal och har äran att presentera-

-den vackra miss Hedy Lamarr!

Alla som växte upp i Hollywood i början av 60-talet-

-kände till henne som en karikatyr av sig själv.

Lucille Ball gjorde en fräck parodi på Tondeleyo.

Jag heter Tondeleyo.

Det var nog kränkande för henne. Hon ville inte vara ett skämt.

Mamma mådde inte bra. Jag var bortrest på college.

En dag på väg till skolan gick jag förbi ett tidningsstånd-

-och såg en bild av mamma i fängelse.

Mrs Lamarr shoppade på May Company-

-och blev gripen av en säkerhetsvakt.

Hon hade ungefär 14 000 dollar på sig-

-men hade ändå tagit varor för ungefär 80 dollar.

När man ser det på förstasidan vill man bara krypa ner i ett hål.

Svaranden sa: "Jag ville inte stjäla. Jag betalar gärna för varorna."

"Jag har pengar."

Hon blev frikänd och sa att det var ett missförstånd.

Vem vet. Folk hanterar stress på olika sätt.

Det kom som en chock. Hon var en så stor stjärna.

Nån som var ouppnåelig hade sjunkit så lågt.

De flesta trodde nog att det var nån sorts psykisk sjukdom.

Jag vill träffa butikschefen!

Andy Warhol gör en film som driver med hennes image.

Och hon blir ett skämt.

Snatteriet gjorde det också omöjligt för henne att spela sin sista roll.

I "Picture Mommy Dead" blev hon ersatt av Zsa Zsa Gabor.

-De gav mig sparken. -Blev du chockad?

Nej då!

-Det här hamnar väl i boken? -Ja! Den blir bara bättre.

Nån föreslog att hon skulle skriva en självbiografi.

Hon var ointresserad av boken, men hon ville ha pengarna.

Det hade inte kommit nån avslöjande skandalbok.

Hon pratade i många timmar med spökskrivare om sitt förflutna-

-sen översatte de det till en historia.

Hennes manager fick nog pengar för att få henne att godkänna det.

Hon ville slippa pappersarbete, så hon litade på honom.

Din bok "Ecstasy and Me"...

-Den är inte min. -Du skrev väl den?

-Nej. -Har den skadat din image?

Vad är en image? Vilken är din, Woody?

Samma som din.

Ska jag berätta vilken din image är?

En glamorös, vacker, internationellt känd stjärna-

-som åker limousin och har fantastiska juveler.

-Och du skrubbar inte köksgolvet. -Nej, det gillar jag inte.

Men berätta mer. Jag lever inte så.

-Är det inte det som allt handlar om? -Nej, inte för mig.

Hon var känd för glamour och skönhet.

Det var omöjligt att leva upp till med åldern.

Det insåg hon och det störde henne.

Hon började göra plastikoperationer innan hon blev femtio.

En av hennes plastikkirurger sa att hon kom med nya idéer även där.

"Huden på mina armar är slapp. Skär precis i vecket"-

-"och ta bort den överflödiga huden. Lägg ärret bakom knäskålen."

"Lägg ärret bakom mitt öra." Och det gjorde de.

Kirurgen sa att många av förslagen var sånt som de aldrig gjort förut.

Äldre plastikkirurger minns att alla skådespelerskor kom och sa-

-att de ville få gjort samma sak som Hedy.

Hon var en av de första som sa: "Varför är inte det här omöjligt?"

Hon var jättesnygg för sin ålder, men det hjälpte inte.

Folk ville fortfarande ha den gamla bilden av Hedy Lamarr.

Det enda som hade löst problemet var att dö ung.

Folk var grymma mot henne. De kom fram och sa: "Du var så vacker."

Pressen var elak.

"Hon är gammal, ful och oigenkännlig."

Jag sa: "Mamma, jag känner med dig och förstår vilken press det är."

Det var inte konstigt att hon gömde sig.

-Är du människoskygg? -Jag? Inte alls!

-Har jag varit reserverad mot dig? -Nej, jag menar här i USA.

Jag vet bara att de inte alls förstår mig.

Hur kan man förstå nån-

-som har så många faser i livet?

Jag har gjort så mycket, i hela livet.

Då tänker man: "Nu har jag upplevt allt i livet."

"Nu vill jag ha lugn och ro."

Jag känner hemlängtan.

-Jag vill gärna göra en film där. -Hur skulle den se ut?

Allt det vackra som jag såg som barn.

Operan.

Spanska ridskolan.

Schönbrunn. Min skola i Döbling.

Vad som helst! Jag vet inte.

Jag är och förbli österrikiska.

Vi har träffats två gånger i mitt liv.

Hon skickade signerade bilder av sig själv.

De var oftast foton från filmbolaget.

Även om det var en förbannelse för henne, så älskade folk det.

Av nån anledning trodde hon nog att även hennes barnbarn och barn-

-ville ha det.

Hon gjorde en hel del mindre lyckade plastikoperationer på senare år-

-och skulle ständigt rätta till det som blev fel förra gången.

Hon gick inte längre ut bland folk.

Sen började pengarna ta slut. Hon fick lite från Screen Actors Guild-

-och från socialen.

-De ger mig 300 dollar. -I månaden?

-Ja. Det är inte mycket. -Nej.

Har du nånsin försökt få ersättning för ditt patent?

Nej, jag blev förvånad över att de inte ens erkänner det.

1969 hade Hedy skrivit till en vän i flottan-

-och bett honom ta reda på vad som hänt med patentet.

"Lawrence Langner vid patentverket i Washington har min uppfinning."

"En fjärrstyrd torped. Kanske kan du hämta det?"

Så det var viktigt för henne.

Hans svar är borta men hon fick nog veta att hennes idé, frekvenshopp-

-hade använts inom militär kommunikation.

Under Kubakrisen-

-när president Kennedy skickade fartyg i en blockad mot Kuba-

-då hade alla fartygen radioutrustning med frekvenshopp.

När hon fick reda på det tänkte hon att hon borde få lite pengar.

-Där är väl normalt att man får nåt? -Ja.

-Det tyckte de tydligen inte. -Det har att göra med patentjuridik.

Det användes inte medan patentet gällde-

-utan började användas först när patentet hade gått ut.

Det tror jag inte. De använde det före det.

Om Hedy skulle få betalt måste flottan ha använt patentet-

-innan det gick ut 1959.

Det finns en del som tyder på att de gav det till en tillverkare.

Romulus Scibor skickade ett mejl till mig-

-och skrev att 1955-

-fick han patentet.

De fick i uppgift att göra en sonarboj.

Det är en flytande anordning för att upptäcka ubåtar.

Nån inom flottan hittade patentet och tänkte:

"Det är kanske inget, men vi ger det till en tillverkare."

Och han tog patentet och använde det som grunden-

-för kommunikationen mellan sonarjbojen och ett flygplan-

-som också skulle vara säkert.

Sonarjbojens uppfinnare hade en sajt-

-där han skrev en hyllning till Markey och Antheils uppfinning.

Vill du ta en titt?

"En hyllning till Hedy Lamarr av Romauld Scibor-Marchocki"

"Jag ritade sonarbojen, en tidig tillämpning av frekvenshopp."

Sen skriver han om övervakningsdrönare.

"Vid Aerojet General var jag ansvarig för byggandet"-

-"av en övervakningsdrönare, som senare flög över Vietnam."

"Jag har personligen utformat det säkra kommunikationssystemet."

"För första gången hade vi möjlighet att snabbt byta frekvens."

"Nu när jag vet vem som uppfann frekvenshopp"-

-"vill jag, som är ensam om att minnas dessa tidiga tillämpningar"-

-"uttrycka min uppriktiga beundran"-

-"och ett senkommet tack till Hedy Lamarr."

Det var som fanken!

Hon borde ha fått betalt.

När ett patent går ut har uppfinnaren sex år på sig att begära ersättning.

Hedy visste inte det.

Vad vill du att staten ska göra?

Nu bryr jag mig inte längre.

Där har vi henne! Den tyrolska skönheten!

Mot slutet av livet började hon fundera.

Hon började få insikt.

Saker och ting utvecklas inte alltid som man tänkt sig. De tar omvägar.

Det är en del av livet.

Jag hade inte väntat mig det här ödet, men så kan det gå.

Hon pratade alltid om att skriva sin självbiografi-

-och berätta om den verkliga Hedy Lamarr.

Hon tyckte att filmer var banala.

Nu börjar jag plötsligt bli smart. Bättre sent än aldrig.

-Ja. Kanske blir jag smart en dag. -Jag gav dig en lite lektion nu.

-Jag borde väl låta dig... -Ja! Det var trevligt att prata.

-Detsamma... -Kanske gör det nån nytta.

Jag hoppas det.

Jag tror att min artikel bidrog till att hon blev erkänd.

Forbes, maj 1990.

Det här är första gången den etablerade pressen skrev-

-om att Hedy förvisso var glamorös men inte korkad.

Jag ringde och sa: "Mamma, folk är intresserade av vad du tänkte på"-

-"då 1942."

Hon sa: "Det var på tiden!"

De som första tog upp berättelsen jobbade inom kommunikation.

De insåg att frekvenshopp var nåt revolutionerande.

Det började redan bli en del av GPS, wifi-teknik, bluetooth-

-och militärsatelliter värda miljarder dollar.

Fem, fyra, tre, tändning, ett-

-noll och start!

Milstars satellitsystem bereder skyddad, säker kommunikation-

-åt USA:s president och viktiga militära användare.

Milstar använde tekniken i Hedy Lamarrs patent-

-för att tillämpa frekvenshopp.

Detta kommunicerar vårt kärnvapenkommando med.

Flottan, Milstar och Lockheed Martin gav Hedy ett pris-

-för att hon kom på idén.

Jag ringde och sa: "Mamma, de tänker ge dig ett pris."

Men hon ville inte bli sedd.

Detta pris är för att erkänna en berömd skådespelerska-

-som blev uppfinnare, Hedy Lamarr.

Jag höll ett tal för 800 personer-

-men mitt i...

Är det på allvar?

Min mamma är här också.

Hallå? Hur det gick? Jag är mitt i talet.

Jag frågade: "Om du fick säga nåt, vad skulle du då säga?"

Och hon sa så här:

Jag är glad att den här uppfinningen har varit så lyckad.

Jag uppskattar ert erkännande och att ni hedrar mig.

Det har inte varit förgäves. Tack.

-Perfekt. -Okej?

-Jag älskar dig. -Och jag dig.

Alla ställde sig upp och klappade.

Det var verkligen härligt.

Han hade älskat att bli ihågkommen som nån som bidrog-

-till mänsklighetens väl.

Hon har gjort sitt avtryck.

Det är nåt som hon gjorde för andra-

-som hon kommer att bli ihågkommen för under lång tid.

Det var nyår, den 1 januari 2000.

Hon ringde min syster och mig var för sig: "Slå på tv:n. Det är Wien!"

"Ni får se Wien!"

Så vi satte på tv:n, och wienerfilharmonikerna spelade.

Hon dog några dagar senare.

Hon somnade och vaknade bara inte.

Jag ska läsa nåt fint för dig:

"Folk är oresonliga, ologiska och självcentrerade."

"Älska dem ändå."

"Om man gör gott blir man anklagad för att ha själviska motiv."

"Gör gott ändå."

"De som har de största idéerna"-

-"kan krossas av de mest småsinta människorna."

"Tänk stort ändå."

"Det som tar åratal att bygga kan förstöras över en natt."

"Bygg ändå."

"Om du ger världen ditt bästa får du en spark i ansiktet."

"Ge världen ditt bästa ändå."

Hedys uppfinning ligger nu till grund för säkert wifi, bluetooth-

-och teknik för mobiltelefoner, GPS och militär användning.

Uppfinningens marknadsvärde uppskattas vara 30 miljarder dollar.

Om dagens utveckling fortsätter tror experterna att alla i världen-

-snart är sammankopplade med hjälp av frekvenshopp.

Filmen tillägnas Roberto Haggiag och Jeremiah Duggan-

-som lärde oss älska historieberättande.

Och Robert Osborne, som gav oss inramningen med sin sista intervju.

Översättning: Richard Schicke www.btistudios.com