All language subtitles for Bombshell.The.Hedy.Lamarr.Story.swe

Alla flickor kan se glamorösa ut. Det
är bara att stå stilla och se dum ut.

Hedy Lamarr

Hedy ville göra nåt viktigt
med sitt liv och lämna ett avtryck.

Men alla dömde henne
utifrån hennes ansikte.

En av tidernas
mest glamorösa stjärnor.

En ojämförligt glamorös filmstjärna!

-En av världens vackraste kvinnor.
-Ska vi säga det ihop? Vi vet nog.

"Girl in the world..." Hedy Lamarr.

Hon blir förlagan till Snövit.

Och hon inspirerade Catwoman.

Ja, gode gud! Hon är den vackraste
filmstjärnan som nånsin levt.

Hon inspirerade mig.

-Tack, Hedy!
-Inte Hedy. Hedley Lamarr.

Jag vet inte om det är sant,
men man hör saker och ting.

Jag har hört att hon var
vetenskapskvinna. Stämmer det?

Bland Googles nördar
var Hedy Lamarr en älskad gestalt.

Hon är som en förlöjligad figur
som blir superhjälte om natten.

Hon åstadkom stora saker,
men ingen kände egentligen till det.

Jag minns när min mamma sa:
"Titta, jag har fått ett patent."

"Ett patent? Har du uppfunnit nåt?"

"Ja, jag har uppfunnit
ett hemligt kommunikationssystem."

Dagens wifi och bluetooth
bygger på min mammas teknik.

-Förstår du?
-Nej!

Ja, det är svårt att förklara.

Hedys ansikte var
ett av sin tids mest kända.

Ändå sa hon att hon aldrig
blev sedd så som hon var.

Vem var hon, då?

Berätta nåt som jag inte vet om dig.

Jag vill vara... Eller jag är en
mycket enkel komplicerad människa.

-Kan du hjälpa henne?
-Du vet vad jag menar!

-I din bok, finns det spännande...?
-Incidenter.

Saker som ingen vet om mig.

-Ångrar du nåt?
-Nej då, man lär sig av allt.

När jag var barn skrev hon jämt
på sin bok. Världen skulle få höra-

-hennes historia med hennes ord,
men det blev aldrig av.

Hedy blev enstöring.
Hon träffade inte ens sin familj.

Vi ville umgås med henne,
men hon höll oss på avstånd.

Det fanns så många olika skandaler,
i flera omgångar.

Vi har filmen "Extas",
som hon gjorde som tonåring.

Nakenheten och att den var så vågad.

Sen flera äktenskap och skilsmässor.
Och sen att hon blev gripen.

Min mamma har en besvärlig sida
och en enkel sida.

Att växa upp som Hedys son
var svårt.

Hon hade så många sidor
att inte ens jag förstod vem hon var.

Hedys familj anser att hon dog
utan att ha berättat sin historia.

Jag har väntat på att nån skulle
kontakta mig, för jag har banden.

Var jag hittade dem? Det är pinsamt.
Bakom den där blå papperskorgen.

Jag flyttade saker som jag
hade förvarat, och där var de.

Det var fyra band,
och det här är det första.

Redo?

-Ja.
-Fleming Meeks vid Forbes här.

Hej! Tusen tack för rosorna.
De var underbara!

Det gläder mig.

Jag skrev för tidningen Forbes.

Min pappa var astrofysiker,
och han ringde en dag och sa-

-att en kompis hade berättat en
fantastisk historia om Hedy Lamarr.

Jag följde förstås upp det.

Jag vill sälja min livshistoria
till Ted Turner, för den är otrolig.

Tvärtemot vad folk tror.

Människors hjärnor är
mer intressanta än hur de ser ut.

Folk tror att jag är korkad.
Jag visste aldrig att jag var snygg.

Min mamma ville ha en pojke
vid namn Georg.

Det var jag tyvärr inte,
och hon var inte så glad för det.

Jag var annorlunda, antar jag.
Kanske är jag från en annan planet.

Hur som helst så har jag lätt för
att uppfinna saker.

Hon var väldigt uppfinningsrik.
I den här artikeln:

"Hedys intresse
för apparater började vid fem"-

-"när hon plockade isär en speldosa
och satte ihop den igen."

Det här var speldosan
som hon hade som barn.

Man vrider upp den här kaninen,
så spelar den en österrikisk melodi.

Min mamma var
väldigt intellektuellt nyfiken.

Hon ville veta hur saker fungerade,
och hennes pappa berättade saker.

Även om hennes pappa
var bankdirektör-

-var han också intresserad av teknik.

Så när de tog promenader-

-förklarade han
hur saker och ting fungerade.

Spårvagnen med sina strömavtagare-

-som fick ström via ledningar
från ett elverk.

Hon kom att associera uppfinningar
med sin pappa, som hon avgudade.

Min pappa var en underbar människa.

Jag saknar honom.

De bodde i Wien,
i det fashionabla 19:e distriktet.

Där fanns en stor judisk befolkning
och många konstnärer.

Föräldrarna var assimilerade judar.
Det var vanligt i Österrike-Ungern.

De var förmögna och kultiverade.

De tog med dottern
på opera och teater.

Alla var involverade
i den här fantasivärlden.

-Jag saknar landet. Har du varit där?
-I Österrike, ja.

Men inte i Wien? Hösten är
den bästa tiden att åka dit på.

-Var gick du i skolan?
-Privatskola i Wien.

Mitt favoritämne i skolan var...
Vad heter det när man blandar saker?

-Kemi.
-Just det! Tack.

Det är jag bra på.

I en annan tid hade hon mycket väl
kunnat bli vetenskapskvinna.

Det är i alla fall en möjlighet som
trängdes undan av hennes skönhet.

När hon var tonåring blev folk
förstummade när de såg henne.

Hon var nog lite bländad av sin makt
och testade hur den fungerade.

Det finns ett ord för det jag var.
"Enfant terrible".

-Så mycket franska kan jag.
-Bra.

Det berättas att hon gick till
en fotograf för att få bilder på sig-

-med och utan kläder.

Hon levde i ett samhälle där det
fanns många framstående kvinnor-

-som inte bara hade
fantastiska karriärer-

-utan massor av älskare.

Särskilt inom konstvärlden
hade kvinnor vissa friheter-

-som inte fanns
i det vanliga borgerliga samhället.

En dag när hon var sexton bestämde
sig Hedwig för att hon var redo-

-gick till det största filmbolaget
och promenerade in.

Inom bara några dagar
gav de henne en statistroll.

Jag har sett de märkliga små filmerna
som hon gjorde i början i Wien-

-där hon är lite obekväm
men förstås vacker.

Men det var "Extas" från 1933-

-som gjorde att folk fick upp
ögonen för henne.

Hedy blev världsberömd när hon
uppträdde naken i "Extas".

Påven fördömde den, och Hitler
vägrade tillåta att den visades.

Folk blev chockerade.

Den var kontroversiell.
Hon simulerade orgasm-

-vilket ingen hade gjort förut.

Det var som en sexvideo i dag.

Det var skandalöst och stämplade
henne som en viss sorts kvinna.

-Jag vet inte om du har sett den.
-Nej.

Där var en scen
där jag var helt ensam-

-men den var klippt som en erotisk
sexscen, vilket det inte var.

-Du har väl sett bilderna?
-Ja.

Jag frågade varför jag skulle föra
ihop armarna, men de skällde på mig:

"Gör bara som jag säger, annars
trycker jag en nål genom soffan."

Jag ville inte bråka,
så jag gjorde det.

När jag kom tillbaka till Wien var
min pappa... Det var fruktansvärt.

Han ville nästan döda mig.

Men direkt efter det tänkte jag:
"Jag ska nog visa dem."

Fritz Kreisler komponerade en musikal
om Elisabeth, Österrikes kejsarinna-

-och jag hade stora framgångar
med den, på scen.

Jag fick ovationer,
och min pappa grät.

Kort efter det gifte jag mig.

Som skådespelerska fick Hedwig
uppmärksamhet från många.

En av dem var en man
vid namn Fritz Mandl.

Jag var gift med en vapenmagnat
i Österrike.

Han är Österrikes Henry Ford.

Han var fjorton år äldre än hon.

Han samarbetar med nazisterna,
eftersom han var vapenfabrikör.

Liksom i dag ville förmögna män
smycka ut sig med vackra kvinnor.

Ett litet tag var hon nog fascinerad
av det.

Vi hade en herrgård med 25 gästrum,
och vi jagade.

Det älskade jag.
Vet du nåt om skjutvapen?

Jag hade en Browning
och sköt en kronhjort i halsen-

-på 350 meters avstånd.
Jag är en bra skytt, så passa dig!

Mandl visade upp Hedy
på banketterna som han höll-

-för amiralerna
i tyska och italienska flottan.

Hennes roll var att vara vacker,
men hon var uttråkad.

Fritz Mandl var
enligt tyska mått mätt judisk.

Därför ville Hitler inte bli sedd
med honom.

Jag tvivlar på
att Hitler nånsin var gäst hos dem-

-men det var Mussolini.

Jag antar
att er första man sålde vapen till...

Till tyskarna. Men han
lät mig aldrig ens besöka fabriken.

Jag skulle störa arbetarna,
av nån anledning.

Fritz tyckte inte om hur hans
vackra fru påverkade andra män.

Han var oerhört svartsjuk
och misstänksam i fråga om sin fru.

Han var jämt övertygad om
att hon var otrogen.

Det stora misstaget som han gjorde-

-var att köpa upp kopiorna
av den där dumma filmen.

Mandl ogillade den här sexfilmen,
som han försökte köpa upp.

Så de började massproducera den,
och till slut gav han upp.

De kunde ju göra så många kopior
som han kunde köpa.

Han lät tjänsteflickorna tjuvlyssna
på hennes telefonsamtal.

Hon hade allt hon kunde önska sig,
utom det som hon alltid önskade sig-

-vilket var frihet.

1937 var kriget oundvikligt,
och hennes situation var förtvivlad.

Hitler hade allt i sin hand.

När "Extas" kom ut sa Hitler
till den amerikanska pressen-

-att han förbjöd den eftersom
den hade en jude i huvudrollen.

Judar tilläts inte på gatorna
under vissa tider.

Efter hand fråntogs de
allt fler medborgerliga rättigheter.

Och det en bidragande orsak till
att Hedys pappa Emil dog.

Stressen och oron
över vad som höll på att ske.

Han dog plötsligt av en hjärtattack.

Det var nog vändpunkten för henne.

Djupa, traumatiska upplevelser
förändrar oss.

Hon blev påmind om rådet som pappan
hade gett henne när hon var barn:

Var dig själv.
Välj och ta vad du vill ha.

Och sån var Hedy i hela livet.

Vem vet om det är sant,
men det berättas-

-att det nästan var
som att rymma från fängelset.

Han lät ständigt bevaka henne.
Hon kunde inte ta sig därifrån.

En kväll hade de en middagsbjudning.

Min mamma hjälpte till
att välja ut tjänstefolket-

-och hittade nån som liknade henne,
för hon hade planerat det här.

Hon hade sömnmedel och kokade te.

Sen bytte hon kopp med hembiträdet,
som drack det och somnade.

Min mamma stoppade dina smycken
i fodret till sina kläder-

-tog på sig hembiträdets kläder
och cyklade i väg.

Mina föräldrar hade vänner i England,
så jag begav mig dit.

London före kriget var en fristad.
Hedy var där i flera månader-

-och försökte räkna ut nästa steg.

En dag gick vi på bio.
Jag har glömt vad det var.

Där råkade vara ett lejon.
Metro-Goldwyn-Mayer, du vet.

Jag sa: "Åh, det vill jag vara!"

Hon fann snabbt
en amerikansk filmagent.

Nån tog med mig till ett hotell,
och där var det en liten man.

Jag visste inte vem eller vad
han var. Jag kunde inte engelska.

Det var Louis B. Mayer,
med sitt följe.

Louis B. Mayer från MGM
hade kommit till Europa-

-för att köpa upp alla skådisar
som flydde från Nazityskland.

Han tänkte ta med dem till Hollywood
och förslava dem i sitt filmimperium-

-till en billig peng.

Han erbjöd henne 125 dollar i veckan-

-och påminde henne om
att hon inte fick ta av kläderna.

Hon sa att det inte var tillräckligt
och gick-vilket nog imponerade.

Folk brukade inte tacka nej till MGM.

Men hon ångrade sig direkt
och bokade en resa på Normandie-

-skeppet som Mayer reste
tillbaka till New York på.

Antagligen väl uttänkt såg hon till
att han såg henne på däcket-

-när hon var iklädd tennisblus
eller baddräkt.

På resans andra eller tredje kväll
gick Hedy till sin oansenliga hytt-

-och tog fram sin designerklänning.

Hon tog på sig
det sista glitter hon ägde-

-och gick genom Normandies matsal,
förbi Louis B. Mayers bord.

Douglas Fairbanks Jr. sitter där-

-och han har ögonen fastklistrade
vid Hedy Lamarr-

-liksom varenda man och kvinna
där inne.

Och Louis B. Mayer visste
att han måste ha henne.

Han knäppte med fingrarna,
och jag förstod ingenting.

Plötsligt fick jag
500 dollar i veckan.

"Hedy Keisler... Kiesler?
Vi måste göra nåt åt namnet."

Louis B. Mayers fru var där och sa:

"Jag älskar Barbara La Marr.
Varför inte Hedy La Marr?"

"'Havet'-det blir perfekt.
Vi säger Hedy Lamarr."

Hon kunde ingen engelska. Hon lärde
sig några ord för att övertyga Mayer-

-om att han borde anställa henne.

Hon skapade sin egen verklighet,
och det är fascinerande.

När det är motigt ska man lista ut
varför och göra nåt åt det.

Och om folk vill trampa på en
ska man inte tillåta det.

Hon klev av skeppet i New York
och möttes av kamerablixtar-

-och journalister
som ställde frågor till Hedy Lamarr-

-Metro-Goldwyn-Mayers senaste fynd.

Hej, allihop. Detta är Hedda Hopper
som rapporterar från Hollywood-

-där alla vill bo men sällan gör.

Där slog hon klackarna i taket,
lyssnade på musik och var fri.

Hon var orolig över att det fanns
en prövotid innan hon skulle arbeta-

-och hon fick inga roller. Hon var
rädd att de inte ville ha henne-

-särskilt med tanke på stämpeln
efter att ha gjort "Extas".

En av hennes första intervjuer är med
skvallerjournalisten Hedda Hopper.

Det är
hennes största skådespelarinsats.

Hon gråter över
att ha tvingats göra denna nakenscen-

-och blivit förledd av dessa
omoraliska europeiska filmare.

Sen var min mamma
av en slump på en fest.

Charles Boyer var där
och blev betagen i henne.

Han bad henne vara med i en film.

"Nej då,
min engelska är inte bra nog!"

Han kysste hennes hand och sa:
"Jag håller dig i handen hela tiden."

"Är det sant? Okej, jag gör det."
Så började det.

Charles Boyer var diamanttjuv
och hon hade diamanter.

Han trodde
att hon var en rik, adlig fransyska-

-och insåg inte att hon liksom han
var en skurk från Paris gator.

Det finns en underbar replik då
han säger: "Vad gjorde du innan?"

-Innan vad?
-Innan du hade smyckena.

Jag ville ha dem.

Filmen gjorde henne omedelbart
till stjärna.

När jag var barn och såg jag henne
i "Algiers" sa jag:

"Jag ska ta mig till Hollywood
och gifta mig med henne."

"Eller åtminstone bjuda ut henne och
tafsa under bordet. Vad som helst!"

Efter "Algiers" var Hedy Lamarr
på omslaget till alla filmtidningar.

Plötsligt är det många kvinnor
i Hollywood-

-som har mittbena, färgar håret mörkt
och sminkar sig som hon."

Alla kvinnor ville vara Hedy
och alla män ville ha henne.

Hon förförde både män och kvinnor.

Hon träffade konstnärer, regissörer
och briljanta skådespelare.

Den tidens storheter.

Jag kände Kennedy väl.
Innan han blev president.

Han bjöd ut mig
och frågade vad han skulle ta med.

Jag sa apelsiner,
för jag hade brist på C-vitaminer.

Skulle nån annan ha bett
om apelsiner?

Sån är jag! En dumbom!

Hedy Lamarr var inte alls så glamorös
och sofistikerad som man kan tro.

Hon älskade picknickar
och skattjakter.

Hon älskade charader. Hon var inte
så duktig men hade väldigt roligt.

Hon var avslappnad
och rolig att vara med.

Hon kunde ha gift sig med vem som
helst, men till fansens förvåning-

-valde hon en korpulent
manusförfattare och producent:

Gene Markey.

Hennes brev visar
att hon var djupt förälskad.

"Kära mamma. Jag hade aldrig trott
att jag nånsin kunde bli kär igen."

"Gene liknar pappa
på otroligt många punkter."

"Han är så omtänksam
att det är rörande."

Han lovade att skriva manus
med Hedy, och de adopterade en son-

-men inom några månade började
han träffa andra vackra aktriser.

Hedy var utom sig. Hon sa att folk
aldrig såg längre än hennes ansikte.

Hon visste aldrig om de älskade henne
eller sin fantasi om henne.

En man försöker inte skrapa på ytan
och ta reda på vad som finns inuti.

Då hade han hittat nåt långt vackrare
än en näsas form eller ett ögas färg.

Bara ett år efter "Algiers"
höll äktenskapet på att gå i stöpet-

-och det såg illa ut för karriären.

Hon var missnöjd med sina filmer
för MGM.

Louis B. Mayer gav henne dåliga
manus och filmerna gick dåligt.

-Du fick väl inget ut av det här?
-Jo, allt jag bad om, utom glasyren.

Hedy gick till Louis B. Mayer
och bad om en roll i "Glädjestaden".

Jag ska göra det, för att jag vill.

Det var en liten roll,
och Louis B. Mayer var tveksam.

Okej, främling.

"Glädjestaden" var
en enorm framgång för MGM.

Efter det
var Hedy Lamarrs karriär tryggad.

Det är svårt att begripa
hur mycket hon arbetade 1940.

De förväntades göra
det som filmbolaget ville.

Bette Davis
har kallat det ett slavsystem.

De var egendom på så vis
att de hade skrivit på kontrakt-

-som knöt dem
till ett filmbolag i sjuårsperioder.

De pressade min mamma
som en kapplöpningshäst.

Hon fick tabletter för att bli pigg.

Det var säkert uppåttjack.

Sen fick de sömntabletter
för att somna.

De jobbade sex dagar i veckan.
Kvinnor måste komma tidigt-

-för att fixa frisyren, bli sminkade
och bli påklädda.

Sen jobbade de till sent på kvällen.

Och det makalösa är
att efter en hård inspelningsdag-

-gick Hedy inte till sängs
eller ut bland folk.

Hedy var hemma och arbetade
på sin senaste uppfinnig.

HEDYS HEM 1940-1946

Uppfinnandet var hennes hobby.

Hon inte bara hade
en uppfinnarbänk i sitt hem-

-Howard Hughes gav henne också
en mindre variant av utrustningen-

-som hon hade i trailern
där hon var mellan tagningar.

När Hedy träffade Howard Hughes
dejtade han alla filmstjärnor-

-och hon dejtade honom också.

Hughes var ju
en stor flygplanskonstruktör-

-så de passade antagligen bra ihop.

Det var utan tvekan cerebralt. Hon sa
att hon aldrig haft en sämre älskare.

Howard Hughes ville bygga
världens snabbaste flygplan-

-och sälja till flygvapnet.

Hon var fascinerad av hans intellekt
och hans fabriker.

Hon ville se var allt tillverkades,
och hon träffade hans forskare.

Han sa att om hon ville att de skulle
göra nåt var det bara att be dem.

Han trodde på mig. Jag tyckte
att flygplanen var för långsamma.

Jag kom fram till att vingarna
inte borde vara rektangulära.

Jag köpte en bok om fiskar
och en om fåglar-

-och slog ihop den snabbaste fågeln
med den snabbaste fisken.

Sen ritade jag det och visade
för honom. Han sa: "Du är ett geni."

Ja...

En mycket märklig människa.
Genialisk men samtidigt missförstådd.

Under den perioden uppfann hon-

-en brustablett
som man kunde göra cola med.

Howard Hughes lånade mig
två kemister för att göra det.

Under kriget hade ingen Coca-Cola.
Jag ville komprimera det till en kub-

-så att militärer och fabriksarbetare
kunde gör det av vanligt vatten.

Men jag insåg inte att alla delstater
har olika vatten.

Det löstes upp i botten, vid ytan
eller i mitten. Det var en miss.

Men idéer kommer till mig
av sig själva.

Vad kan
den här unga kvinnan ha tänkt?

Hon har blivit
en stor internationell filmstjärna.

Men samtidigt har hennes land
och förflutna blivit utraderade.

1940 var det krig i Europa,
och USA var neutralt.

Hitler höll på
att ta över hela Västeuropa-

-och hotade Storbritannien.

-Om jag ändå kunde göra nåt!
-Du har redan gjort massor.

Du fick mig nästan att glömma
att vara rädd.

Åh, nu är jag rädd.

Hon hade en hemlighet.

När Hedy kom till MGM-

-gav Louis B. Mayer order
till alla sina stjärnor-

-att inte prata om
sin religiösa bakgrund.

Folk sa att jag var judisk,
och jag ringde mamma:

"Är vi judar?"
"Var inte löjlig", sa hon.

Jag hörde aldrig min mamma säga
ordet "judisk".

Sin judiska sida
lämnade hon bara bakom sig.

Hon var antagligen rädd
av många anledningar.

Och jag kunde känna och se
att hon skyddade sig själv.

Vi träffades
när jag blev hennes manikyrist.

Jag sa att jag överlevt krigets
dödsläger och flytt för livet.

Vi pratade om det som pågick
och hur jag kom till USA.

Jag hamnade
på ett amerikanskt fartyg.

Jag skakade av rädsla,
för att vi hörde ljud.

Nazisternas ubåtar attackerade oss.

Jag minns att jag sa:
"Snälla Gud, döda mig inte nu."

"Låt mig få se USA."

Vid samma tid förberedde sig Hedys
mamma för samma farliga överfart.

Hon hade flytt
från Österrike till London-

-där hon kunde brevväxla med Hedy.

"Mamma, jag är upptagen av tankar."

"Det vore skönt om du kom
omedelbart. Tiderna är så osäkra."

"Jag har lyssnat på radion dygnet
runt i över en vecka."

Nya bilder från ett sjöslag.

En dag sommaren 1940 sänktes
ett fartyg fullt med barn.

Alla ombord dog, inklusive 83 barn.

Det var nära att ubåtarna
skänkte tyskarna segern.

De tycktes vara osänkbara-

-för att de lätt kunde utmanövrera
de omoderna brittiska torpederna.

I kristider känner sig
de flesta av oss maktlösa.

Men en del finner
en oväntad styrka inom sig.

Och eftersom Hedy var den hon var
ville hon göra nåt åt saken.

I den här artikeln säger Hedy:

"Jag fick idén till uppfinningen
när jag funderade på ett sätt"-

-"att hjälpa britterna. En radiostyrd
torped vore en lösning, tänkte jag."

En torped som avfyras i en viss bana
behöver kanske ändra riktning.

Det bästa vore om båten
kunde kommunicera med torpeden.

Problemet är att
radiokommunikationen inte är säker.

Fienden kan hitta frekvensen
som man kommunicerar på-

-och blockerar den.

Tyskarna fyller luften
med radiostörning.

Hon kom på ett hemligt sätt
att styra torpeden.

Det kunde inte förhindras
eller störas. Det var hemligt.

I stället för att bara använda
en frekvens-

-föreslog hon ständiga synkroniserade
byten av frekvens.

Frekvenshopp.

Det gick bara att störa en bråkdel
av en sekund på en frekvens.

Frekvenshopp efter frekvenshopp.

Det konceptet,
säker radiokommunikation-

-var genialiskt.

Det finns flera versioner av hur hon
kom på sin oerhört originella idé.

En teori är att hon stal den.

Detta förfäktades av Robert Price,
en ingenjör som intervjuade henne.

Robert Price var pionjär
inom hemlig kommunikation.

Han bad mig ringa honom.

Hon är uppfinnare, men jag vet inte
exakt i vilket avseende.

Om jag ville vara elak
skulle jag säga att hon plagierar.

Hedys förste man var
Österrikes ledande vapenfabrikör.

Price sa till mig att han trodde
att hon hade smugglat idén-

-från sin mans styrelserum.

Han kallade henne
andra världskrigets Mata Hari.

En ökänd spion som förförde män
och fick dem att avslöja hemligheter.

Mandls ingenjörer
kan ha känt till frekvenshopp.

Var det därför
du kände till frekvenshopp?

Genom min man?
Nej, ingen hade uppfunnit det förut.

Jag vet vad jag har gjort och bryr
mig inte om vad andra säger.

Det är väldokumenterat att tyskarna
inte hade stött på den här idén-

-som skulle vara Hedys framstående
bidrag, det hon kallade frekvenshopp.

Hon var nog inte spion.

Det är ju uppenbart.
De sköt torpeder åt alla håll-

-och träffade aldrig målet,
så jag uppfann en lösning.

Det är svårt att förklara.
Jag har ett uppfinnarhuvud.

Jag tror att Hedy fick idén
genom en märklig slump.

1939 tillverkade
Philco Radio Company-

-en ny exklusiv fjärrkontroll.

Det är en ny manick. Man väljer
kanal här och hör den där borta.

-Var är sladden?
-Det finns ingen!

Vi vet att Hedy var intresserad
av hur fjärrkontrollen fungerade-

-eftersom hon har en skiss av den
i en anteckningsbok.

Här är allt belägg
för min mammas uppfinning.

Här är det.

Hon rattade in en radiokanal tänkte
att vi kan hoppa mellan frekvenser-

-liksom hon hoppade
mellan kanalerna.

Om torpeden har samma information
kan det bli helt och hållet hemligt.

Så Philcos magiska låda var nog
det som inspirerade alltihop.

Att hon förstår att signalen har
frekvenser och hur de kan bytas-

-är genialiskt på sätt och vis.

Thomas Edison var ingen ingenjör.

Man behöver inte ha
en åttaårig ingenjörsexamen-

-för att hitta på nåt nytt.

Under uppfinnarprocessen finns det
ett ögonblick av stor klarhet.

Hedy upplevde denna klarhet utan
att veta hur hon skulle tillämpa det.

Hon saknade utbildning för det.

Hon sa att idén var hennes
men att tillämpningen var Georges.

Hon träffade George Antheil
på fest hos Mitzi Gaynor.

Hon gillade honom mycket,
så när hon lämnade festen-

-skrev hon sitt telefonnummer
i läppstift på hans vindruta.

De upptäckte
att de hade mycket gemensamt.

De kände nog båda att folk inte
förstod deras verkliga förtjänster.

George Antheil var
en ovanlig amerikansk kompositör.

Extremt avantgarde.

Musiker i hela världen älskar
att spela Antheils musik-

-och konfrontationen han framkallar.

Han tog fram en pistol,
smällde ner det på pianot-

-och skrek: "Lås dörrarna!"

Ibland låter hans musik som jazz
upphackad i en matberedare.

I kapitel 32 av George Antheils bok
"Bad Boy of Music":

"Hedy Lamarr och jag uppfinner
en radiotorped."

"Vi började prata om kriget"-

-"som i slutet av sommaren 1940
såg extremt mörkt ut."

"Hedy ville inte vara filmstjärna
när saker och ting var så illa."

"Hon övervägde att sluta på MGM
och bege sig till Washington"-

-"för att erbjuda sina tjänster
vid det nystartade uppfinnarrådet."

Hon var väldigt patriotisk
och älskade USA.

Och hon ville se Hitler död.
Det ville George Antheil också.

George hade en tolv år yngre bror
vid namn Henry.

1941 gick han ombord ett flygplan-

-och strax därpå blev det nedskjutet
av två sovjetiska jaktplan.

Han var den förste amerikanen
som dog i andra världskriget.

George var utom sig.

Han ville ha hämnd
för mordet på hans bror-

-och här kom en möjlighet med
nån som visste vad hon pratade om.

Hedy och George jobbade
på tre uppfinningar ihop.

De var alla vapen
som skulle hjälpa de allierade.

Jag har brev från Antheil.
I ett av dem skrev han:

"Hon vill bara vara hemma
och uppfinna saker."

"En kombination
av barnslig okunnighet"-

-"och plötsliga ögonblick
av genialitet."

"Hon ringer mitt i natten
för att hon har fått en idé."

Min mamma var en plåga.
Hon var tvungen att uppfinna saker-

-och drog in George Antheil i det.

Deras mest lyckade uppfinning var
ett hemligt kommunikationssystem-

-som byggde på frekvenshopp.

George gjorde anteckningar. Han
fick nog ett aha-ögonblick och sa:

"Jag har ett system."
Det kom från självspelande pianon.

"Det kan vi nog anpassa
för att få din idé att fungera."

George Antheil blev relegerad
i high school-

-så han var ingen utbildad ingenjör.

Men han visste hur man synkroniserar
självspelande pianon.

Georges mest berömda komposition
var till filmen "Ballet Mécanique".

Den var skriven
för sexton självspelande pianon.

Georges insåg att om pianorullar
kunde aktivera tangenter-

-borde de kunna aktivera frekvenser
hos både en torped och ett skepp.

Idén är att om man använder
två små pianorullar-

-som startar samtidigt
och snurrar i samma hastighet-

-kan ett skepp och en torped
kommunicera i hemlighet-

-med samma mönster av frekvenser.

Hedy och George vill att de skulle
kommunicera på 88 olika frekvenser.

Ett krypteringssystem
som ingen kunde knäcka.

En oerhört smart idé,
och uppfinnarrådet instämde.

Rådet bestod av ingenjörer-

-bland annat en stor uppfinnare,
Charles Kettering.

Han var vice-vd på General Electric.

De förde samman George och Hedy
med en fysiker vid Caltech-

-som var expert på elektronik-

-och konstruerade det elektroniska
i apparaten.

Så småningom utfärdades
ett patent för uppfinningen.

Hedy och George donerade den
till Nationella uppfinnarrådet-

-men det var underförstått att
om militären använde en uppfinning-

-skulle uppfinnarna få betalt.

De gav den till flottan.
George Antheil berättade senare:

"Jag besökte höjdarna, som
slängde patentet på bordet och sa:

"Vill du stoppa in ett självspelande
piano i en torped? Stick härifrån!"

Och så var det med det.

De jävlarna! De borde skämmas.

Därför tjänstgjorde jag i armén.
Vid flottan var de inte så smarta.

Efter att uppfinningen blivit ratad
ville Hedy fortsätta utveckla den.

Men George, som alltid hade räkningar
att betala, var inte intresserad.

George var nog stolt över att ha
gjort det men lade det bakom sig.

Hedy såg det kanske
som en möjlighet att bli erkänd-

-som den genialiska kvinna hon var.

Och patentet placerades i nåt
kassaskåp och hemligstämplades.

Det försvann ur världen
under resten av kriget.

Flottan sa i princip till henne:

"Du skulle göra mer nytta för kriget,
lilla gumman"-

-"om du sålde krigsobligationer"-

-"i stället för att försöka uppfinna
nya sorters torpeder."

"Låt experterna sköta det.
Gå ut och samla in pengar."

Man får inte vara Hedy Lamarr
och dessutom smart.

Nej!

Jag jobbade åt staten
på obligationsturnén.

Jag visade mig och dansade med folk.

Hedy underhöll soldaterna
på Hollywood Canteen.

Hedy Lamarr skriver autografer.

Hon var ännu inte medborgare,
men hon var där och arbetade-

-för USA:s och soldaternas räkning
så ofta hon kunde.

Det är imponerande.

Hedy sålde krigsobligationer
för kanske 25 miljoner.

I dagens penningvärde-

-blir det
omkring 343 miljoner dollar.

Det är olyckligt att insamling
var det enda hon fick göra.

Så trodde folk att hon kunde utnyttja
sina förmågor på bästa sätt.

-F35, har nån det?
-Jag!

Varsågod.

"Gå och sälj en kyss
till en främmande man."

Kanske hade hon värderat
sina bedrifter lite högre-

-om hon hade blivit erkänd
för sitt intellekt.

-Du vänjer dig.
-Det vill jag inte.

Jag har mitt eget liv.

För att göra det onda värre lade
militären beslag på patentet 1942-

-som tillhörande en medborgare
i en fientlig nation.

Jag förstår inte. De använde mig
för att sälja obligationer.

Då är jag inte utlänning,
men när jag uppfinner nåt så är jag.

Jag är Tondeleyo.

Hon hade tagit fram sin uppfinning-

-och vad erbjöd
Louis B. Mayer då henne?

"White Cargo".

Vi låg i krig, och Louis B. Mayer
ville underhålla soldaterna-

-som skulle betala för nåt
som ansågs vara en snuskfilm.

Louis B. Mayer delade upp världen
i två sorters kvinnor:

Madonna och hora.

Han såg nog aldrig henne
som nåt annat än det senare-

-på grund av "Extas".

Du bör gå nu.

Publiken älskade det.

Det här var en kvinna
som hade försökt vända krigslyckan.

Nu spelade hon i en usel film
som avkoppling åt trupperna.

De tycker att jag är
en dålig skådespelerska.

Ibland tycker jag att jag spelar mer
i verkliga livet än på vita duken.

Hedy kämpade
för att göra ett avtryck i Hollywood.

Hon visste att hon inte var
respekterad som Garbo eller Dietrich.

Hon ville ha roller
där hon fick göra nåt mer-

-och som utmanade henne.

Därför hamnade hon i konflikt
med Louis B. Mayer.

Han stämde henne några gånger.
Han ville hålla henne hårt-

-men det tillät hon inte, så hon fick
rykte om sig att vara besvärlig.

EN PINA UNDER INSPELNINGEN

Jag har varit allt...
men jag har aldrig varit mig själv.

Vi blir kontrollerade av oss själva,
av hur vi tänker-

-och av hur vi hanterar andra.

Till slut står man inte ut mer
och måste göra sig hörd.

Hon behövde få vara fri.

Jag tycker att hon var modig.

Hon kände att hon skulle
göra och leva som hon ville.

Så hon sa:
"Jag ska producera min egen film."

Jag minns ingen annan än Hedy
som själv producerade en film.

Det var väldig ovanligt 1946.

Systemet ville inte
att filmstjärnor gjorde som de ville-

-och producerade egna filmer,
särskilt inte kvinnor.

Hon var långt före sin tid
med att vara feminist-

-även om
hon aldrig har blivit kallad det.

Oroa dig inte för mig.
Jag kan hantera trubbel.

Det vet jag.

Sen var hon medproducent
för "Dishonored Lady".

Jag tycker att båda filmerna
var välproducerade.

Hon gjorde filmen med min far.
Det var den enda de spelade ihop i.

Jag undrar om det är möjligt
för såna som vi.

Det var en tid då USA hämtade sig
från andra världskriget.

Liksom resten av landet
ville hon ha familj och hemliv.

Jag gifte mig ofta för att jag
gillade manligt sällskap, förstås.

Han var mycket äldre och britt.
Han var nog inte hennes livs kärlek.

Hon sa att han var tråkig.

Du är inte alls
som jag föreställde mig.

Här är ett brev från George Antheil.

"När jag senast träffade Hedy
var hon blekare. Nåt plågar henne."

"John Loder är för trist för denna
gnistrande, otroliga diamant."

Där slog han nog huvudet på spiken.

Hon var självständig, tjänade pengar
och var inte bunden av äktenskapet.

-Var snäll och gå!
-Javisst.

Han stack när vi båda var små,
och jag hörde aldrig av honom.

Hon var ensam mamma på 40-talet,
så hon var i princip ensam.

När vi var små var hon så charmig
och underbar man kan bli.

Så snäll, varm och kärleksfull.

Hon öppnade mina knutna händer:
"Somna inte arg."

En fantastisk mamma.

Jag lärde mina barn att simma.

Barnen har armband för att simma.
Har du sett det?

Det är helt vettlöst.

Det här ju mitten av kroppen
som ska flyta.

Så lärde jag mina barn,
och de simmar som fiskar.

De var verkligen oerhört skötsamma.
Jag gjorde ett bra jobb med dem.

Jag blev lite trött,
men det hör väl till.

Min mamma fick slita. Hon var
tvungen att tjäna ett uppehälle.

Det var en enorm press.

Men mormor hade i alla fall tagit sig
till Kalifornien.

Hedy betalade för boende i närheten.

Hedys ekonomi var inte så god.

Hon hade gjort två egna filmer
och en usel komedi-

-och karriären var på väg utför.

Hon behövde en nystart.

Av en tillfällighet sa hennes agent:
"Jag pratade med C.B."

Det var Cecil B. DeMille,
den store filmskaparen.

Han hade precis inlett
sina bibliska epos med sex och sand.

Hedy ringde och sa: "Jag har hört
att du rollbesätter en ny långfilm."

"Jag är Delila."

Ingen man lämnar Delila.

Se på henne, Simson.

Satan har lärt henne
allt om att bedra.

Howard Hawks
sa nåt bra om DeMille:

"DeMille är så dålig
att han nästan är bra."

"Simson och Delila" var en jättehit,
antagligen hennes största.

Det återupplivade Hedys namn
hos allmänheten.

"Simson och Delila" var årtiondets
näst största kassasuccé-

-efter "Borta med vinden".

Hedy beslöt sig för att producera
ett eget epos i DeMilles stil.

Hon filmade den i Italien och gav den
titeln "The Loves of Three Queens".

Hedy spelade alla tre huvudroller.
Temat var skönhet-

-och hur det kom i vägen för kärleken
för historiens stora kvinnor.

De leder dig i en fälla.
Napoleon, du är blind!

Det var en jätteproduktion, och hon
saknade kunskaper för nåt så stort.

När hon var färdig kunde hon
inte hitta en distributör i USA.

Hon lade miljontals dollar på filmen,
men ingen ville ha den.

Hon förlorade alla sina pengar
och hade inget kvar.

Jag är en bra konstnär
men usel i affärer.

Hon är inte längre en stjärna
och har egentligen inga pengar.

På ett evenemang i Houston stötte
hon på oljemagnaten Howard Lee.

Sen fick jag veta
att jag nu hette Tony Lee-

-och att vi skulle bo i Texas.

Mamma pratade Texas-dialekt
med wiensk brytning.

Det var helfestligt.

Han var snäll. Jag kände mig
som en riktig Texas-bo ett tag.

I Texas blev Hedy återigen
en troféhustru.

Texas var hennes pension, men en
kreativ person måste ha nåt att göra.

Hon hade inte mycket att göra.

Vi åkte på semester
i Aspen, Colorado.

Jag åkte skidor när jag var flicka,
till skolan och överallt.

Jag åkte genom Aspen,
och det var ingen där.

Bara en liten affär och några hus.

Jag tänkte att det kunde bli
en underbar skidort.

Så jag började bygga Villa Lamarr.

Hon ville bygga en skidort
och övertalade Howard att köpa mark.

Alltihop var österrikiskt. Tjusigt!
Hon lade åratal på det.

Hon skapade lite av sitt hemland,
så det betydde mycket för henne.

Hon hade nog verkligen hemlängtan.

Efter det började allt rasa samman.

Förhållandet var rätt så stormigt.
Han var alkoholist.

Det var svårt med barnen, så jag
lämnade honom och bad att få Aspen.

Mitt chalet där drar väl in
en miljon om dagen nu.

Hedy berättade om och om igen
om skilsmässan från Howard Lee.

Kanske hennes livs mörkaste tid.

Sen berättade min dotter
att nåt hade hänt Tony.

Min son dog nästan i en bilolycka.

Medan hennes son låg på sjukhuset
skulle Hedy vittna i domstolen.

Hon var nära sammanbrott och
skickade sin stand-in från Hollywood-

-för att avlägga vittnesmål.

Domaren blev rasande, och hon
förlorade sin andel vid bodelningen.

Han tog allt.
Aspen, som var så vackert.

Det var en stor chock.

Jag orkade inte med all press-

-och fick ett sammanbrott.

Jag var död. Jag vet inte hur länge,
men jag var död.

Jag såg till och med
det där ljuset, som faktiskt finns.

I taket såg jag min pappa.

Hon sa att hennes pappa Emil
var hennes största kärlek.

Och han kände henne
innan hon var kändis.

Därför kände hon äkta kärlek.

Jag vet inte om hon kände det igen.

Hedy hade ytterligare två äktenskap,
men ingetdera varade i mer än ett år.

Jag önskar att min mamma hade haft
en man som kunde älska henne-

-men det fick hon aldrig.

När jag bodde med henne efter Texas
var det väldigt besvärligt.

Det var nog drogernas fel.
Minsta lilla kunde reta upp henne.

Hon betedde sig oberäkneligt
och blev alltmer instabil.

Det började nog med Jimmy.

Som vuxen tittade jag på bebisbilder.
Det var min första födelsedag.

Min mamma och pappa stod bakom
mig, och mellan dem stod en pojke.

Jag frågade mamma vem pojken var,
och hon sa:

"Det var en adoption
som inte funkade."

Hon sa att han var rebellisk
och alltid bråkade.

Jimmy placerades
på en militär internatskola.

Idrottsläraren och hans fru
tog Jimmy under sina vingar-

-och han frågade Hedy
om han fick bo med dem.

Mamma blev tydligen så sårad
att hon sa ja.

Jag fattar inte
att jag inte minns honom.

Hon är min mamma
och jag älskar henne.

Jag ringde henne ibland,
och ibland ringde hon mig.

Jag har aldrig klandrat henne
för nåt.

Jag vet att hon blev ledsen
för att jag förolämpade henne-

-som om jag inte älskade henne.

Men sen träffade jag henne inte
på kanske 40 år.

Hon var en ytterligheternas kvinna.

Hedy kunde bara lämna saker och ting.

Hon bröt med Jimmy och sin judiskhet.
Hon saknade delar av sig själv.

Många stjärnor i studiosystemet blev
beroende av "uppiggande tabletter"-

-eller uppåttjack.

Det förklarar
mycket av hennes beteende.

Det finns många rykten om henne
och den berömde "Dr Feelgood".

"Dr Feelgood" var Max Jacobson.

Lyssna på Aretha Franklin-låten.

Han kallades "Dr Feelgood"
för att han fick dem att må bra.

DeMille fick hjärtattack under
inspelningen av "De tio budorden".

Han lät han flyga in dr Max. Sen sa
han att Charlton Heston var för slö.

Moses saknade glöd.

Hedy Lamarr blev hans patient-

-från 50-talet tills Jacobson
förlorade sin läkarlegitimation 1974.

Nån lurade mig många gånger-

-och gav mig en spruta med nåt.
Jag trodde att det var vitaminer.

"Prova en spruta med B-vitamin.
Det ger en så mycket energi."

Max Jacobson sa
att det var särskilda vitaminelixir-

-och han förberedde 40 mg
metamfetamin, vilket var lagligt.

Och han gav Hedy en spruta.

Och efter några sprutor är man fast.

Hjärnan kräver
mer och mer av belöningen.

Så hon blev beroende
av de här vitaminerna.

Och de förvandlade henne
till ett monster.

Vi stod i köket.
Hon höll en gaffel och tappade den.

Plötsligt går hon fram
och klipper till mig i ansiktet.

"Du ska ta upp sånt jag tappar!"

Hon hade förlorat kontrollen.

Nu kan jag förlåta hennes beteende.
Hon var ju på sätt och vis ett offer-

-för samma system
som gjorde henne berömd.

Tack så mycket! Jag heter Jimmy
O'Neal och har äran att presentera-

-den vackra miss Hedy Lamarr!

Alla som växte upp i Hollywood
i början av 60-talet-

-kände till henne
som en karikatyr av sig själv.

Lucille Ball gjorde
en fräck parodi på Tondeleyo.

Jag heter Tondeleyo.

Det var nog kränkande för henne.
Hon ville inte vara ett skämt.

Mamma mådde inte bra.
Jag var bortrest på college.

En dag på väg till skolan
gick jag förbi ett tidningsstånd-

-och såg en bild av mamma i fängelse.

Mrs Lamarr shoppade
på May Company-

-och blev gripen av en säkerhetsvakt.

Hon hade
ungefär 14 000 dollar på sig-

-men hade ändå tagit varor
för ungefär 80 dollar.

När man ser det på förstasidan
vill man bara krypa ner i ett hål.

Svaranden sa: "Jag ville inte stjäla.
Jag betalar gärna för varorna."

"Jag har pengar."

Hon blev frikänd
och sa att det var ett missförstånd.

Vem vet.
Folk hanterar stress på olika sätt.

Det kom som en chock.
Hon var en så stor stjärna.

Nån som var ouppnåelig
hade sjunkit så lågt.

De flesta trodde nog att det var
nån sorts psykisk sjukdom.

Jag vill träffa butikschefen!

Andy Warhol gör en film
som driver med hennes image.

Och hon blir ett skämt.

Snatteriet gjorde det också omöjligt
för henne att spela sin sista roll.

I "Picture Mommy Dead"
blev hon ersatt av Zsa Zsa Gabor.

-De gav mig sparken.
-Blev du chockad?

Nej då!

-Det här hamnar väl i boken?
-Ja! Den blir bara bättre.

Nån föreslog att hon skulle skriva
en självbiografi.

Hon var ointresserad av boken,
men hon ville ha pengarna.

Det hade inte kommit
nån avslöjande skandalbok.

Hon pratade i många timmar
med spökskrivare om sitt förflutna-

-sen översatte de det
till en historia.

Hennes manager fick nog pengar
för att få henne att godkänna det.

Hon ville slippa pappersarbete,
så hon litade på honom.

Din bok "Ecstasy and Me"...

-Den är inte min.
-Du skrev väl den?

-Nej.
-Har den skadat din image?

Vad är en image?
Vilken är din, Woody?

Samma som din.

Ska jag berätta vilken din image är?

En glamorös, vacker,
internationellt känd stjärna-

-som åker limousin
och har fantastiska juveler.

-Och du skrubbar inte köksgolvet.
-Nej, det gillar jag inte.

Men berätta mer. Jag lever inte så.

-Är det inte det som allt handlar om?
-Nej, inte för mig.

Hon var känd för glamour och skönhet.

Det var omöjligt
att leva upp till med åldern.

Det insåg hon och det störde henne.

Hon började göra plastikoperationer
innan hon blev femtio.

En av hennes plastikkirurger sa
att hon kom med nya idéer även där.

"Huden på mina armar är slapp.
Skär precis i vecket"-

-"och ta bort den överflödiga huden.
Lägg ärret bakom knäskålen."

"Lägg ärret bakom mitt öra."
Och det gjorde de.

Kirurgen sa att många av förslagen
var sånt som de aldrig gjort förut.

Äldre plastikkirurger minns
att alla skådespelerskor kom och sa-

-att de ville få gjort
samma sak som Hedy.

Hon var en av de första som sa:
"Varför är inte det här omöjligt?"

Hon var jättesnygg för sin ålder,
men det hjälpte inte.

Folk ville fortfarande ha
den gamla bilden av Hedy Lamarr.

Det enda som hade löst problemet
var att dö ung.

Folk var grymma mot henne. De
kom fram och sa: "Du var så vacker."

Pressen var elak.

"Hon är gammal,
ful och oigenkännlig."

Jag sa: "Mamma, jag känner med dig
och förstår vilken press det är."

Det var inte konstigt
att hon gömde sig.

-Är du människoskygg?
-Jag? Inte alls!

-Har jag varit reserverad mot dig?
-Nej, jag menar här i USA.

Jag vet bara
att de inte alls förstår mig.

Hur kan man förstå nån-

-som har så många faser i livet?

Jag har gjort så mycket,
i hela livet.

Då tänker man:
"Nu har jag upplevt allt i livet."

"Nu vill jag ha lugn och ro."

Jag känner hemlängtan.

-Jag vill gärna göra en film där.
-Hur skulle den se ut?

Allt det vackra som jag såg som barn.

Operan.

Spanska ridskolan.

Schönbrunn. Min skola i Döbling.

Vad som helst! Jag vet inte.

Jag är och förbli österrikiska.

Vi har träffats
två gånger i mitt liv.

Hon skickade signerade bilder
av sig själv.

De var oftast foton från filmbolaget.

Även om det var en förbannelse
för henne, så älskade folk det.

Av nån anledning trodde hon nog
att även hennes barnbarn och barn-

-ville ha det.

Hon gjorde en hel del mindre lyckade
plastikoperationer på senare år-

-och skulle ständigt rätta till
det som blev fel förra gången.

Hon gick inte längre ut bland folk.

Sen började pengarna ta slut. Hon
fick lite från Screen Actors Guild-

-och från socialen.

-De ger mig 300 dollar.
-I månaden?

-Ja. Det är inte mycket.
-Nej.

Har du nånsin försökt få
ersättning för ditt patent?

Nej, jag blev förvånad
över att de inte ens erkänner det.

1969 hade Hedy skrivit
till en vän i flottan-

-och bett honom ta reda på
vad som hänt med patentet.

"Lawrence Langner vid patentverket
i Washington har min uppfinning."

"En fjärrstyrd torped.
Kanske kan du hämta det?"

Så det var viktigt för henne.

Hans svar är borta men hon fick nog
veta att hennes idé, frekvenshopp-

-hade använts
inom militär kommunikation.

Under Kubakrisen-

-när president Kennedy skickade
fartyg i en blockad mot Kuba-

-då hade alla fartygen
radioutrustning med frekvenshopp.

När hon fick reda på det tänkte hon
att hon borde få lite pengar.

-Där är väl normalt att man får nåt?
-Ja.

-Det tyckte de tydligen inte.
-Det har att göra med patentjuridik.

Det användes inte
medan patentet gällde-

-utan började användas
först när patentet hade gått ut.

Det tror jag inte.
De använde det före det.

Om Hedy skulle få betalt måste
flottan ha använt patentet-

-innan det gick ut 1959.

Det finns en del som tyder på
att de gav det till en tillverkare.

Romulus Scibor skickade
ett mejl till mig-

-och skrev att 1955-

-fick han patentet.

De fick i uppgift
att göra en sonarboj.

Det är en flytande anordning
för att upptäcka ubåtar.

Nån inom flottan hittade patentet
och tänkte:

"Det är kanske inget,
men vi ger det till en tillverkare."

Och han tog patentet
och använde det som grunden-

-för kommunikationen
mellan sonarjbojen och ett flygplan-

-som också skulle vara säkert.

Sonarjbojens uppfinnare hade en sajt-

-där han skrev en hyllning
till Markey och Antheils uppfinning.

Vill du ta en titt?

"En hyllning till Hedy Lamarr
av Romauld Scibor-Marchocki"

"Jag ritade sonarbojen, en
tidig tillämpning av frekvenshopp."

Sen skriver han
om övervakningsdrönare.

"Vid Aerojet General
var jag ansvarig för byggandet"-

-"av en övervakningsdrönare,
som senare flög över Vietnam."

"Jag har personligen utformat
det säkra kommunikationssystemet."

"För första gången hade vi möjlighet
att snabbt byta frekvens."

"Nu när jag vet
vem som uppfann frekvenshopp"-

-"vill jag, som är ensam om att
minnas dessa tidiga tillämpningar"-

-"uttrycka min uppriktiga beundran"-

-"och ett senkommet tack
till Hedy Lamarr."

Det var som fanken!

Hon borde ha fått betalt.

När ett patent går ut har uppfinnaren
sex år på sig att begära ersättning.

Hedy visste inte det.

Vad vill du att staten ska göra?

Nu bryr jag mig inte längre.

Där har vi henne!
Den tyrolska skönheten!

Mot slutet av livet
började hon fundera.

Hon började få insikt.

Saker och ting utvecklas inte alltid
som man tänkt sig. De tar omvägar.

Det är en del av livet.

Jag hade inte väntat mig
det här ödet, men så kan det gå.

Hon pratade alltid om
att skriva sin självbiografi-

-och berätta
om den verkliga Hedy Lamarr.

Hon tyckte att filmer var banala.

Nu börjar jag plötsligt bli smart.
Bättre sent än aldrig.

-Ja. Kanske blir jag smart en dag.
-Jag gav dig en lite lektion nu.

-Jag borde väl låta dig...
-Ja! Det var trevligt att prata.

-Detsamma...
-Kanske gör det nån nytta.

Jag hoppas det.

Jag tror att min artikel
bidrog till att hon blev erkänd.

Forbes, maj 1990.

Det här är första gången
den etablerade pressen skrev-

-om att Hedy förvisso var glamorös
men inte korkad.

Jag ringde och sa: "Mamma, folk är
intresserade av vad du tänkte på"-

-"då 1942."

Hon sa: "Det var på tiden!"

De som första tog upp berättelsen
jobbade inom kommunikation.

De insåg att frekvenshopp
var nåt revolutionerande.

Det började redan bli en del av GPS,
wifi-teknik, bluetooth-

-och militärsatelliter
värda miljarder dollar.

Fem, fyra, tre, tändning, ett-

-noll och start!

Milstars satellitsystem bereder
skyddad, säker kommunikation-

-åt USA:s president
och viktiga militära användare.

Milstar använde tekniken
i Hedy Lamarrs patent-

-för att tillämpa frekvenshopp.

Detta kommunicerar
vårt kärnvapenkommando med.

Flottan, Milstar och Lockheed Martin
gav Hedy ett pris-

-för att hon kom på idén.

Jag ringde och sa:
"Mamma, de tänker ge dig ett pris."

Men hon ville inte bli sedd.

Detta pris är för att erkänna
en berömd skådespelerska-

-som blev uppfinnare, Hedy Lamarr.

Jag höll ett tal för 800 personer-

-men mitt i...

Är det på allvar?

Min mamma är här också.

Hallå? Hur det gick?
Jag är mitt i talet.

Jag frågade: "Om du fick säga nåt,
vad skulle du då säga?"

Och hon sa så här:

Jag är glad att den här uppfinningen
har varit så lyckad.

Jag uppskattar ert erkännande
och att ni hedrar mig.

Det har inte varit förgäves. Tack.

-Perfekt.
-Okej?

-Jag älskar dig.
-Och jag dig.

Alla ställde sig upp och klappade.

Det var verkligen härligt.

Han hade älskat att bli ihågkommen
som nån som bidrog-

-till mänsklighetens väl.

Hon har gjort sitt avtryck.

Det är nåt som hon gjorde för andra-

-som hon kommer att bli
ihågkommen för under lång tid.

Det var nyår, den 1 januari 2000.

Hon ringde min syster och mig var
för sig: "Slå på tv:n. Det är Wien!"

"Ni får se Wien!"

Så vi satte på tv:n,
och wienerfilharmonikerna spelade.

Hon dog några dagar senare.

Hon somnade och vaknade bara inte.

Jag ska läsa nåt fint för dig:

"Folk är oresonliga, ologiska
och självcentrerade."

"Älska dem ändå."

"Om man gör gott blir man anklagad
för att ha själviska motiv."

"Gör gott ändå."

"De som har de största idéerna"-

-"kan krossas
av de mest småsinta människorna."

"Tänk stort ändå."

"Det som tar åratal att bygga
kan förstöras över en natt."

"Bygg ändå."

"Om du ger världen ditt bästa
får du en spark i ansiktet."

"Ge världen ditt bästa ändå."

Hedys uppfinning ligger nu till
grund för säkert wifi, bluetooth-

-och teknik för mobiltelefoner,
GPS och militär användning.

Uppfinningens marknadsvärde
uppskattas vara 30 miljarder dollar.

Om dagens utveckling fortsätter
tror experterna att alla i världen-

-snart är sammankopplade
med hjälp av frekvenshopp.

Filmen tillägnas Roberto Haggiag
och Jeremiah Duggan-

-som lärde oss älska
historieberättande.

Och Robert Osborne, som gav oss
inramningen med sin sista intervju.

Översättning: Richard Schicke
www.btistudios.com