All language subtitles for I Lapplandsbjörnens rike

En farofylld tid ligger bakom oss.
Ovisshetens dimmor höljer framtiden.

Sveriges män och kvinnor har
slagit vakt om vår urgamla frihet–

–om rikets gränser, om hem och jord
och om allt det vi kallar vårt.

Sveriges land med dess undersköna
natur är oss kärare än allt annat.

Mycket av det vi vill försvara
känner många, dock inte helt.

Då ni i våras tog er promenad genom
skogen, såg ni då orrspelet på heden–

–eller på myrens gulgröna mossmatta?
Såg ni örnen eller fjällvråken?

Då ni vistades på högfjällshotellet
för att stärka er kropp och själ–

–och känna vildmarkslivets tjusning,
såg ni då björnen i hans vilda rike?

Troligen inte. Allt detta ni inte såg
av svensk natur ska jag nu visa er.

Inte dresserade varelser som handlar
från mänskliga utgångspunkter–

–utan i en oförfalskad avbildning
av svenskt land–

–där de vilda djuren ovetande om
människorna sköter sina förehavanden.

Vi är på väg med min expedition
in i fjällvärlden längst uppe i norr.

Och snart måste vi lämna den sista
hjälpen, slädskjutsen, bakom oss.

Vi är då hänvisade till oss själva
och våra skidor och ackjor.

De vilda åborna
kommer oss strax till mötes.

Här flyger fjällvråken i spiraler...

...vid upptäckten av oss utstötande
sina långdragna klagande skrin.

De är på ständig jakt efter föda.

De finns i stort antal under goda
lämmelår, och ett sådant är det nu.

Överallt kilar fjällämlar omkring i
sin ödesbestämda vandring mot döden.

De är mat åt alla. Endast då de
är ovetande om främmande närvaro–

–uppträder de lugnt. Bara om de
fångas och släpps springer de undan.

Annars påminner de om Karl XII
– de kan inte konsten att fly.

Du var mig en liten ilsken rackare!

Adjö med dig.

Undan björnen, skogarnas okrönte
drott, drar ibland älgarna fram–

–över de helvita högfjällsplatåerna,
från fjälldal till fjälldal.

I våra kikare fångar vi deras bild
då vi upptar jakten på dem.

Vid
en fjälltopp finner vi den väldige–

–för vilken älgarna drog sina färde,
i rykande snöstorm, ätande en ren.

Nedanför går Mickel Räv och samlar
upp smulorna från den rikes bord.

1 juni.
Medan stormen tjuter kring fjället–

–på vars topp strax nedanför krönet
björnen ligger–

–våras det i dalen nedanför,
där björkknopparna börjar svälla.

Men här uppe härskar Kung Bore ännu
i enväldigt majestät.

Den väldiga slagbjörnen biter
med sådan kraft sönder renbenen–

–att "knasandet" hörs ner till oss.

För första gången har i bild en
europeisk björn oskrämd kunnat visas.

Då vi efter vår utflykt
in i köldens värld–

–åter tar oss ner i dalen
tusen meter under oss–

–lämnar vi den fruktansvärda drotten
lika ovetande om oss som då vi kom.

Med ramen över nosen
har han lagt sig att sova.

Nu gör våren på allvar sin entré.
Då börjar tjädertupparna sina lekar.

Mödosamt tar vi oss fram i vildmarken
där snötäcket nu hastigt försvinner.

Många örter har så bråttom att skjuta
sina gängliga stänglar ovan jord–

–att de inte inväntar snöns bort-
smältande, utan banar väg igenom den.

Det ser fantastiskt ut med bladen
uppstickande ur det vita snödoket.

Det porlar i alla bäckar,
snöytorna försvinner–

–och allt större barjordsfläckar
utbreder sig.

Snart har vi övergivit skidorna,
men ackjorna måste vi dra med oss–

–för att komma fram med vår tunga
packning över den kvarliggande snön.

Det är ett hårt arbete
i de vattendränkta markerna.

Det dröjer inte förrän även denna
möjlighet att komma fram är stängd.

Och till slut, just som den sista
snödrivan smälter bort under oss–

–måste vinterutrustningen överges.

Våren har nått fjället,
och fåglarna har återkommit.

Nere vid älven sitter redan
fiskgjushonan i dalens högsta fura–

–putsande sin fjäderskrud. Hon
uppträder som en liten kokett fru.

Men så är det ju också vår!

Snön har till största delen
smält bort, värmen har kommit–

–och älven som nyss brutit sin isboja
ger oss svalka efter långa marscher.

Då och då kommer ett isflak,
ofta med någon liten fripassagerare.

Det bär i väg åt fel håll för honom,
och så hoppar han i.

Nya isflak med nya små resenärer...
De simmar snart omkring överallt–

–ivriga att åter kunna fortsätta sin
ödesbestämda vandring i den riktning–

–de alla i miljonhövdade skaror
en gång tagit–

–från vilken intet avsteg är möjligt.

De kanske svänger förbi strömstaren
som finns vid alla större forsar.

Vid dem bygger han sitt rede. Och
forsar och fall finns det gott om...

...fall som i sjudande skumkaskader
ger blixtrande böljespeglar...

...fall som i glittrande silverslöjor
slukas av brusande bergskittlar.

Nedanför denna brusande värld
ligger sjöarna–

–i vilkas deltaland fjällgässen just
flyger in i fylkingar och flockar.

De uppträder vårtid i tusenden
på dessa låglänta marker–

–där de betar
av den spirande grönskan.

Egentligen är gässen högfjällsfåglar.
De vistas i dalarna endast så länge–

–som de i högfjällen
inte finner barmark och föda.

Deras ankomst är det slutliga tecknet
på att en ny tid ska randas–

–med fågelsång, lekar och spel
i alla skogens gömslen och vrår.

Vägledda av bruset från
vårnattens brunstheta kämpalekar–

–har vi letat oss fram
till orrarnas rännarbana–

–där de färgprunkande tupparna
i vårnattens dunkel samlas–

–likt riddarna till torneringar.

Spelplatsen utgörs av en lång sandås–

–där spårstämplar från heta strider
står tryckta i den lösa sanden.

Här har orrtuppen
i sin färgskimrande fjäderrustning–

–gjort sitt bästa för
att beveka till älskog.

Spåret ser ut
som om en barnvagn rullat fram.

Det är ju inte så oävet i vårtider!

Nå, ska vi försöka de här också?

Ja, det tycker mina medhjälpare, och
vi ordnar för vår kamerauppställning.

En vanlig filmfotograf skulle nog
betänka sig inför ett dylikt företag.

Men här gäller det att bli osynlig,
och därför måste vi ner i backen.

Medan gropen grävs
bärs instrumenten fram.

Och sedan placeras
det stora stadiga gyrostativet i den.

Arbetet räcker till för oss alla
i denna mängd av instrument.

Sedan stativet placerats, ordnas
spaken till lagom längd och lutning.

Mycket här är av egen konstruktion.

Här är objektivbrädan som fastskruvas
på den ljudisolerande foten–

–och fastsättes på stativet.

Objektivbrädan uppbär skelettet
till det yttre ljuddämpningshöljet.

På brädans bakre del anbringas film-
kameran, driven av elektrisk motor.

Därefter monteras
det stora objektivet vid kameran.

Sedan kan hopsättningen
av stålrören...

...som ska uppbära det yttre
ljuddämpningshöljet, avslutas.

Kameran måste gå absolut tyst.
I annat fall blir djuren skrämda.

Och då får vi ju inte – oanade
av orrarna – se dem och deras vanor.

Därför måste även
en inre ljuddämpning anbringas.

Ljudavdämpningen är ett av de allra
viktigaste problemen att bemästra.

En sökarkikare är nödvändig
för kamerans inriktning.

Samtidigt som kameran uppbygges
görs kojan i ordning.

Stativet kan inte bära hela kamerans
tyngd med bibehållen jämn gång–

–vilket är nödvändigt på grund av
linsens förstoringsverkan.

Därför anbringas ett hjälpstativs
övre fattning på linsens främre del–

–innanför solskyddet
som vi först måst avtaga.

Till hjälpstativet hör en stav
med en planslipad aluminiumkula.

Kring aluminiumkulan fastskruvas
en på insidorna läderbeklädd gaffel–

–som är försedd med en fjädrande fot
vilken fastlägges med stenar.

Nu återstår endast att göra
hela denna kamerauppställning färdig.

Den yttre ljuddämpningen spännes om
ställningen. Torv lägges mot störar.

En betryggande ljuddämpning uppnås
med tre olika och skilda lager.

Från oss ska orrarna inte höra ett
knäpp, hur mycket kameran än spinner.

Och mycket kommer de inte att se. En
förhöjning av markytan möjligtvis...

Ännu dröjer det åtskilliga timmar
innan tupparna kommer till sandåsen–

–för att uppföra sina befängda lekar.
Vi kan lugnt vila ut efter arbetet.

Det är ännu bara afton. Nattmörkret
smyger sig allt tätare inpå oss.

En sån lugn natt!

I morgon bitti
är nog orrtuppen i tagen.

Jag skulle inte som höna vilja
vara föremål för hans ömma låga!

–Hörde ni?
–Ja, det är bestämt ugglor i farten.

Hökugglor.
Då har vi nog boet i närheten.

Där har vi dem!

Där kommer en jorduggla emot oss.

Hon har väl också sina bekymmer
för familjens försörjning.

De häckar tämligen tidigt.

Nu måste vi ge oss i väg. Vi måste
hinna före orrarna till kojan.

Kan man se nånting?

Nej, men det kan inte dröja länge
förrän de kommer.

Nu har vi dem här.

–Han får inte mycket för allt besvär.
–Vore det jag, skulle hon få se...!

–Jaså, vad skulle Haldor göra då?
–Jag skulle försöka få henne spakare.

Så likt fruntimmer!
Det här påminner om logdansen hemma.

Nog kan hon konsten.
Inte är det nåt fel på det...

Att bli dragen vid näsan stup
i ett...! Se bara hur hon bär sig åt!

Nog ska man ha en ängels tålamod
för att stå ut med en sådan fru.

Nej, det gick inte den gången heller.

Det börjar ebba ut med leken. Men vi
får vara tacksamma för vad vi sett.

Det är strängt taget endast
under åtta timmar av årets 7 760–

–som det här skådespelet uppförs
i vildmarkens hemligaste gömslen.

Hönorna har farit – tupparna ställer
åter i ordning sin fjäderrustning.

Nu är tuppen vid sunda vätskor igen.
Och vi ska kanske dra vidare.

–Blev det många meter film?
–Jajamän!

Vi ordnar för våra kommande studier.
Sedan vi trängde in i fjällvärlden–

–har vi ständigt byggt gömslen och
maskeringar. Vi fortsätter därmed.

Gömslena byggs alltid innan djuret
kommit. Han blir då aldrig oroad.

Och därigenom kan vi uppnå
en intim avbildning av de vildas liv–

–då de opåverkat av människan
sköter sina förehavanden.

Överallt där ett bo är byggt
och en lya utgrävd finns de redan.

Här har vi ett, vid fjällvråkens bo.

Hannen flyger obesvärad över det
sedan han lämnat sitt rov i redet.

–Har du tatt osten?
–Nej.

–Visst har du tatt den!
–Haldor, fråga hermelinen!

Han kan ge besked.

Svärtor!

Sommar! Sent har den kommit hit, men
nu blommar ranunkler och tusenskönor.

Och i oräkneliga bon föds nya liv.

Redan efter några timmar
lämnar drillsnäppans ungar sitt rede.

Vippande med de små stjärtarna
söker de sig genast sin föda.

Så gör också bläsandshonans ungar.

De är inte äldre än några timmar,
men deras rätta element är vattnet.

Därför blir deras första åtgärd
att vandra ner till sjön–

–vägledda av den stolta moran.

Resultat av vårlekarnas heta strider
har det också blivit...

Omsorgsfullt vaktar tjäderhonan sina
små. Så snart sista ägget kläckts–

–lämnar hon sitt rede och lockar
de sina ut i den stora världen.

Även småfåglarnas skaror
har mångfaldigats.

Hos snöskatan
har verkliga hem skapats för de små.

De är inte färdiga att genast
träda ut i livet, de måste värmas.

Och den grå flugsnapparen
lägger sig omtänksamt över de sina.

De måste matas en längre tid,
för de är fullständigt hjälplösa.

Bergfinksparet
har all möda i världen–

–att tillfredsställa sina små
trollungars ständigt lika goda aptit.

Och blåhakesångaren tror att
en fjäril kanske ska förslå ett tag.

Högt över småfolket har rovriddarna
byggt sina borgar i klippbranterna.

Medan vråkhonan vilar ut
efter bestyren i boet–

–listar vi oss osedda till vårt
sedan i vintras inredda gömsle.

Åter monterar vi upp
vår vidlyftiga utrustning–

–som vi med möda
släpat med oss utmed fjällbranterna.

Utrymmet där inne är inte stort,
men vi kan ändå arbeta lugnt–

–i tryggt medvetande om att de gamla
vråkarna är utom syn- och hörhåll.

Där nu den riktiga linsen tittar
fram, satt förut en blindlins.

Inget har alltså förändrats. Och då
den gamla vråken flyger mot sin borg–

–belägen på en otillgänglig bergvägg,
anar hon intet oråd.

Hur skulle hon för övrigt kunna tro–

–att människor kunnat ta sig upp
till i jämnhöjd med hennes näste?

Och så snart hon anlänt
får hon genast fullt upp att göra.

En fjällämmel låg på bokanten,
ditburen av hannen.

Nu delar hon upp den åt sina glupska
ungar. Fjällämmeln är mat åt alla.

Vid fjällämmelvandringarna uppträder
rovdjuren därför i stora skaror.

Vråkar, hökar, falkar, ugglor, örnar–

–hermeliner, rävar,
till och med vargar och björnar–

–älskar hans kött
och slukar honom med hull och hår.

Nyss sprang lämmeln uppe på fjället.
I dalen förekommer han inte längre.

Därför fick hermelinen nöja sig med
ost. Men vråken hämtar föda överallt.

Och så slog hon plötsligt
sina klor i den lille stackarn.

Hon går till sitt skafferi för
att hämta mer, och drar fram en sork.

Barnkamrar är sig lika, och vem har
inte varit med om skafferistölder?

Det har en av de små passat på med.
Men varför ska HAN få, tycker en–

–och drar ut rovet
för att själv svälja det.

Och syndaren tvingas kasta upp.
Han ämnar nu återta den sköna steken–

–men den som tog bytet
var kvickare än han att svälja det!

Nu ska vråkhonan stycka sorken–

–och hon börjar mata ungarna.
Men hon får se upp–

–så att inte hela steken försvinner.
Det är ett kiv och ett liv om maten!

I ett obevakat ögonblick lyckades
en av ungarna lägga beslag på sorken.

Ur striden som följde
utgick så småningom två segrare.

"Ge mig en bit också."
– "Nej, det här klarar jag ensam."

"Det här ska du inte bry dig om."
– "Bara en liten bit?" – "Nej!"

Så sliter han av sorkens huvud
och sväljer det.

Ett sånt bråk ville moran inte lägga
sig i. Hon följer det i avskildhet.

Den som bemäktigat sig sorken
försöker nu klämma i sig återstoden.

Den andre inväntar sitt tillfälle.
Tarmarna slänger och blänker.

Nu kan han gå till angrepp!

Men där satt en ulv på andra sidan.
Nu hänger sorken i dennes näbb...

En fjärde unge ser sin chans,
men måste ge upp.

Med uppspärrat gap kastar den
nyblivne innehavaren i sig sorken.

Nu börjar vråkhonan åter mata de sina
sedan striden om sorken är slut–

–och ungarnas stridsiver lagt sig.

Lugnt vill hon dela ut en vattensork
från sitt zoologiska skafferi.

Men strax har åter en unge huggit
för sig, och kivet är i full gång.

Här saknas aldrig aptit
och en god vilja.

Det gäller att rädda åt sig
vad som räddas kan.

De nystar i sig tarmarna. Men även de
bör rättvist fördelas, anser honan–

–som förgäves försöker ingripa
till de lottlösas hjälp.

Vad får jag inte se genom min kamera!

Och nu ska en hel groda sväljas.

Hans långa bakben hänger redan ut
ur ungens vida gap.

Efter ett par kraftiga knyckar vinkar
grodans bakben farväl till världen.

Så här fortsätter kalaset dag och
natt. Klockan tolv håller de rast.

Men annars påminner de om en
nämndeman jag mött. Han klagade över–

–att han p.g.a. magsår inte fick äta
mer än en halv kalv i taget.

På en annan berghylla i närheten
har pilgrimsfalken sitt rede...

...en fördjupning i jorden. I falk-
boet är tillvaron betydligt lugnare.

Ibland kan honan
t.o.m. tillåta sig en tupplur–

–även om den för vakthållningens
skull inte kan bli så långvarig.

Utportioneringen av bytet försiggår
under lugna och rofyllda former.

Här inträffar sällan slagsmål,
åtminstone inte medan ungarna är små.

Rovet blir härigenom
ganska rättvist fördelat.

Falkens och vråkens levnadsvanor
ter sig kanske skenbart ganska lika–

–men här föreligger
stora skiljaktigheter.

Pilgrimsfalken är en av
de skickligaste flygarna i vår fauna.

Hans anfall är så blixtsnabba att han
inte kan ta sina rov nere på marken.

Hos pilgrimsfalken förekommer därför
i matsedeln aldrig lämlar och sorkar.

En annan egenhet är att bytet,
som alltid består av någon fågel–

–ofta sjöfågel eller ripa, plockas
innan det styckas och portioneras ut.

Hetsigt håller honan på
att rensa en gluttsnäppa–

–som hannen slagit till kvällsmål
åt sina vitduniga ungar.

Över avsatsen utanför boet
regnar fjädrar och dun.

Den blir snart nästan helt vit därav.

Men vid nästa vindstöt sopas de undan
och virvlas utför fjällväggen.

I en trädstam
har hökugglan inhyst de sina.

Utrymmet räckte nog till när ungarna
var små, men nu är det trångt.

Den ena ungen efter den andra
har kastats ut av de kvarvarande–

–som också förbereder sig på
att lämna redet.

De klättrar då ut i boöppningen
för att ta sig en titt nedanför.

Och att döma av deras miner måtte
det vara underliga saker de ser.

Ingen lämnar godvilligt boet. Mellan
de två sista ungarna står en kamp om–

–vem som först ska kasta sig ut.
De drar varandra i vingar och ben–

–och den svagare finner snart
för gott att rymma fältet.

Han tar sig fram över sin besegrare,
som lätt tippar ut honom i det fria.

"Men vart tog han nu vägen?"

Jo, där nere sitter alla på stubbar,
stenar och kullfallna trädstammar–

–högtidligt uppradade som om
de nyss mottagit doktorsgraden.

Undra på att den som kastat ut dem–

–med stor förvåning
nu iakttar deras nyvordna värdighet.

I fiskgjusarnas väldiga näste
på toppen av jättefuran–

–har också sent omsider
en lycklig tilldragelse inträffat.

Den förste tronarvingen har fötts.
Han når knappt upp till boranden.

Han är blott några dagar, men det
till trots matas han redan med fisk.

Gjusarna lever, fastän de är
rovfåglar, uteslutande på sitt fiske.

I en gjusfamilj har
den bättre hälften en lätt tillvaro.

Hannen utför allt arbete
och skaffar all mat.

Och sedan ungarna kommit till
deltar han i omsorgen om de små.

I motsats till vad som är brukligt
bland andra arter–

–försöker hannen även stycka
och utportionera bytet.

Han hjälper honan med ruvningen
och sedan med att hålla de små varma.

Nu kommer, förföljd av en stenfalk,
rymdens vingade tiger, kungsörnen–

–in mot sin bo-fura efter morgonens
jakter och slår till på en grov gren.

I klorna brukar han föra med sig
vråkungar, ungrävar och renlår–

–vilket lugnt styckas i det väldiga
redet, som är två meter djupt.

I detta näste häckar örnarna år
från år, och varje år byggs det på.

Till slut
har det blivit ofantligt stort.

Troget håller de gamla örnarna
samman i sitt äktenskap hela livet.

De kan bli mycket gamla
– hundra år och mer.

Ungen är snart flygfärdig och arbetar
ivrigt för att lära sig flygkonsten.

Men vi lämnar dalen för att genom
björkskogen och lapparnas domäner–

–ta oss en titt på högfjällsfaunan.

Lastade till bristningsgränsen
anträder vi vår långa upptäcktsfärd.

Vi har lämnat skogen, och framför oss
utbreder sig den kala fjällheden–

–så karg att knappast ens riset
finner existensbetingelser.

Här trivs inte de djur
som vi förut gjort bekantskap med.

På fjällheden
hade lappsparven sitt bo.

Här uppe kilar lämlarna långt efter
att de försvunnit nere i skogarna.

–Ger han sig i väg nu, tro?
–Går vi emot honom, skäller han igen.

Han skäller som en gammal lappkäring.

Se, där har vi ett fjällämmelbo.

Det ser bara ut som en gräshög.

Men stråna kan många gånger
vara väl sammanflätade med riset.

Under vintern har lämmeln
också ett bo, byggt under snöytan.

I en liten grop under gräshögen
ligger ungarna nu i en tät klunga–

–till den dag de som vuxna
så småningom skingras åt olika håll.

Men inte alltid är boet beläget i ris
som kan sammanhålla grässtråna.

Då brukar den goda lämmelmamman ha
ett förskräckligt bestyr dagen lång.

Där gjorde vi dåligt i ordning efter
oss. Allt gräs över ungarna är borta.

Det är riktigt roligt att se hur den
lilla rackarn ordnar sitt husbygge.

Det är vinden som blåst bort gräset
medan vi gick hit.

Javisst, ja.
Hon måtte inte ha det för roligt...

Tänk att bygga ett nytt hus för varje
vindkåre som sveper fram över heden!

Men energi tycks hon ha.

Nu noppar hon nytt gräs där borta.
Ser ni det? En hel binge...

Nu tar hon allt i munnen
och gnor i väg till boet.

Med ingångshålet ser det ut
att vara klent beställt.

Hon gör ny port var gång hon kommer,
och ett nytt hål var gång hon går.

Hon tänker bära bort ungarna!
En sån liten rackare...

Nu bär det i väg.

En stor familj!
Hannen och honan är här samtidigt.

Aha! De ska hälsa på varann. Det är
ju en hel liten ceremoni de uppför.

–De tycks ha respekt för varandra.
–Ja, det må man verkligen säga.

Det är inte i alla familjer makarna
hälsar varandra med sådan vördnad.

Vi tar oss närmare nu, då hannen
gräver upp ett ingångshål till lyan.

Jag tror inte vi kan få ett bättre
tillfälle att komma fram osedda.

Nu lär vi inte komma närmare, så
länge familjen är uppe på kulbottnen.

Hela familjen
springer oroligt fram och tillbaks.

I sina vanor skiljer de sig
påfallande från rödräven–

–med vilken de dock är nära släkt.
Rödräven, vars ungar är fullvuxna nu–

–far aldrig spanande åt alla håll
fram och tillbaks, som fjällräven.

Och ändå är han skyggare än denne.

Han lämnar lyan bara för att man gått
förbi den. Så gör aldrig fjällräven.

Fjällräven skäller ut inkräktaren
om han skulle få spaning på honom–

–och slutar inte förrän man kommit
kilometerlångt från hans hemvist.

Mest förekommer de i polartrakterna.

Men även där är de i starkt avtagande
till följd av den hänsynslösa jakt–

–som de för sitt dyrbara pälsverks
skull ständigt är utsatta för.

Det där gick ju fint.

Nu har vi dem något närmare.

Fjällräven har många namn, och är
nog Sveriges sällsyntaste däggdjur.

De kallas också polarräv, isräv,
blåräv, viträv och fjällracka.

–Ska vi försöka komma närmare?
–Jag tror nästan det skulle gå.

Över de karga högfjällsplatåerna
där ögat obehindrat famnar synranden–

–mognar nu bären i svällande klasar.

Den moss- och risbelupna heden
skiftar i rött, mossbrunt och gult.

Då går Nalle upp ur skogarna–

–för att på fjällsidorna äta sig
tjock av bär för vinterdvalan i idet.

Sen vi lyckats filma Sveriges kanske
sällsyntaste däggdjur, fjällrävarna–

–vilka aldrig setts i bild
från Skandinavien i vild frihet–

–har vi upptagit spaningarna
efter björn–

–och ännu en gång
överrumplat dessa ludna drottar–

–om vilka våra fäder sa att de hade
tio mans styrka, men tolv mans vett.

Försiktigt smyger vi allt närmare.
Och det förunnas oss inte endast–

–att för första gången i bild få ta
dem där de lufsar omkring på fjället.

Vi får också avbilda det märkligaste
som svensk natur haft att uppvisa–

–nämligen en vit landbjörn–

–varav intet mer exemplar för
närvarande är känt i hela världen.

Han är en av ungarna
i en familj på fyra djur.

Vi har nu på någon timme upplevt
en rundvandring i vår vackra natur–

–som tagit oss sex år att göra.
Men det har varit intressanta år.

När vi nu tar farväl av våra grannar
under denna tid, lapparna–

–sker det i medvetandet om
att vi lyckats fånga något av det–

–som ännu är typiskt
för svensk natur–

–om ock i vår maskinella naturdödande
epok förborgat för de flesta.

Det är ett stycke svenskt land
som vi velat visa. Inte ett sådant–

–som vi kan nå och se var som helst,
och som därför inte behöver avbildas–

–utan ett som de flesta aldrig
på egen hand blir förtrogna med:

vildmarken bortom allfarvägarna
som ännu i denna dag ser ut som den–

–mot vilken våra fäder stred, då bygd
för första gången bröts i Sverige!

Programtextning: Margareta Gladh
Sveriges Television AB