Original subtitles

Doktorn! Doktorn!

-Vem är det? -Doktorn!

-Vi hittade honom på stranden. -Jag tror att han är jättekall.

Sluta tro. Ta in honom i undersökningsrummet.

-Känner ni honom? -Jag har aldrig sett honom förr.

Vi trodde att han var död.

-Är han död? -Nej.

-Är ni säker? -Försvinn.

Hallå?

Kan ni höra mig?

-Hej. -Kan ni säga ert namn?

-Är allt som det ska? -Vet du vem han är?

-Nej, tyvärr. -Törstig...

-Kan du fixa lite vatten? -Jag måste klä på James.

Okej, jag fixar vatten.

-Jag måste gå. -Nej. Ni stannar där.

Ni låg medvetslös på stranden. Hur gick det till?

-Jag måste gå upp, Martin. -Ja.

Ni verkar uttorkad.

Drick det här och vänta här medan jag klär på mig.

Morwenna!

Morwenna!

-Al? Vad håller du på med? -Flyttar in.

Jag ville göra det innan du gick till jobb.

-Det är flera timmar tills dess. -Klockan är 07.45.

Va? Herregud.

Morwenna?

-Vad heter ni? -Robert.

-Hela namnet? -Robert Campbell.

-Vet ni var ni är? -Cornwall.

-Lite mer specifikt än så. -Portwenn?

Är ni doktor Ellingham?

-Ja. Är ni registrerad här? -Nej, inte än.

-Vem är er husläkare? -Jag har ingen. Jag har flyttat.

De hittade er medvetslös. Har det hänt förr?

Inte så vitt jag vet. Jag måste verkligen gå.

Sätt er ner igen.

Djupa andetag. Känner ni er yr?

Jag mår bra. Jag har varit lite trött, bara.

Det är stor skillnad på att vara trött och att svimma.

-Bor ni här med er familj? -Det angår inte er.

Men det finns väl några Ellinghams här?

Jag ska ta ett blodprov. När åt ni sist?

Jag åt frukost. Igår.

Blodsockret kan vara lågt. Då kan man bli yr.

-Vem är det där uppe? -Sluta prata.

Er fru, er mor, er faster?

Var tyst.

Skriv ner mr Campbells uppgifter.

Ta er tid. Jag måste ha lite te.

Ett ögonblick, bara.

Portwennmottagningen.

Hej, mr Barnett. Hur mår ni?

Nej, jag sa "Hur mår ni?"

Ni ska nog smörja in ert utslag.

Ert utslag.

Nej, det smakade nog inte så gott.

Det tar inte lång tid, mr...

Oartigt.

Nej, jag kommer inte.

-God morgon. -Hej, Mike. Du var tidig.

-Nej, jag är precis i tid. -Är du?

-Hej, James. -Det är fint, jag klarar det.

-Hur är det, doktorn? -Michael.

Jag tänkte att vi skulle gå till lekstunden på biblioteket.

-Den börjar nog inte än. -Den började i måndags.

-Han kan inte vara inne hela dan. -Vi går till stranden.

Vi kan nog bygga sandslott.

-Han behöver solskydd. -Det är packat. Faktor 50.

-Kom då, Sol-Jim. -James.

-Är ni tillbaka vid 17? -Prick.

Hej då, älskling.

-Vi ses senare. -Hej då.

-Vet ni att skylten har en anledning? -Vad för en?

-Att stoppa er från att parkera. -Den funkar inte.

Ni måste flytta bilen, annars får ni böter.

Det tar bara två minuter, konstapeln.

-Säkert? -Absolut.

-Det är ju ändå ni, dr Ellingham. -Tack så mycket.

-Akta. -Tyst. Hur länge har ni haft ont?

Det har gjort ont hela natten. Jag har kräkt tre gånger.

Vi åt på Berts restaurang igår.

Det smakade märkligt.

-Vad åt ni? -Jag tog fisken. Det stod abborre...

-Inte ni. Vad åt ni? -Stekt kyckling.

-Är det matförgiftning? -Inte omöjligt.

Jag behöver ett avföringsprov. Kan ni ge mig ett?

-Vad är det? -Bajs.

Ni får en steril burk och när ni går på toa-

-lägger ni lite bajs i den och ger det till min receptionist.

Becky är sjuk, men kan ni läsa det här så att hon kan börja trycka den?

-Jag läser den sen. -Becky vill veta runt lunchtid.

Minsann? Jag ska gå ut en runda.

-Är allt som det ska? -Ja.

Och så en blå till längst upp.

Hej. Är allt som det ska?

-Ja. Själv då? -Det är jättebra.

Vi har jätteroligt.

Tror du att mamma kollar oss?

Nej, nej. Jag var bara tvungen att gå och hämta nåt.

Det här ser roligt ut.

Ska vi sätta den längst upp?

Så.

-Louisa? -Va?

Det är blå längst upp.

-Spelar det nån roll? -Nej.

-Eller, jo. -Varför det?

De står i en speciell ordning.

-Är det bättre så? -Ja.

Då fortsätter vi med den röda.

Snälla, Ruth.

Radio Portwenn klarar sig utan mig.

Vi har fått brev, vykort, till och med ett e-mail.

Lyssnarna älskade dig.

Psykiatriska råd bör ändå inte ges i 60 sekunders ljudbitar.

Men du gör det så bra med humor, värme och medkänsla.

Vi har nästan aldrig en riktig expert i studion.

De flesta jag jobbar med kan mindre än mig om sitt område.

Trädgårdsgurun är allergisk mot jord-

-nyhetsuppläsaren har dyslexi-

-och det finns ingen som har din expertis-

-när det gäller att ta galningar rätt.

-Folk med psykiska hälsoproblem. -De behöver dig. Det gör vi allihop.

Det är din chans att hjälpa oss.

-Du försätter mig i en svår sits. -Jag vet.

-Funkar det? -Eventuellt.

-Letar ni efter nåt? -Espressokopparna.

Vid faten nere till höger.

Hoppas det är okej att jag flyttade lite.

Det ser lite annorlunda ut i lådorna också.

Det verkar logiskt.

Det är väl okej för er?

Ni måste säga om det är nåt ni inte gillar.

Nej. Jag kan dricka kaffe nu.

-Är allt bra med Louisa? -Ja. Hon drack en kopp te innan.

Er första patient är här.

-God morgon. -Hej, Morwenna.

Morwenna.

Morwenna!

-Mår du bättre? -Ja, tack.

Är det skoltidningen? Jag har inte läst den än.

Ni gjorde inte det igår och jag kunde inte vänta.

-Hur många har du delat ut? -Jättemånga.

Jag har gett några till affärer och caféer. Det sa jag att jag skulle.

Ja, efter att jag hade godkänt det.

-Var skrev du ut dem? -Jag använde pappas skrivare.

Du får inte dela ut fler förrän jag har läst den.

-Men det är censur. -Ja. Följ med mig nu.

Jag är väldigt arg för att du inte lyssnade.

-Hur var första natten utan mig? -Jag kan inte ljuga.

Jag saknade din tandborste bredvid min.

Ta på dig det här och gå och skala potatis.

Det här är "Portwenn Junior Journal". De låg på trappan imorse.

Det finns en recension av restaurangen.

Det är nån Becky Wead som säger att hennes kyckling:

"Var den värsta måltid jag nånsin haft oturen att äta."

-Inte så bra, alltså? -Det blir värre.

"Jag mådde dåligt hela natten-

-och morgonen därpå, matförgiftad av ohygiensk tillagning."

Matförgiftad? Hon får inte skriva "matförgiftad".

-Räknas det som "förtal"? -Det är dåligt, i vilket fall som.

Vi behöver en ursäkt och ersättning.

Jag är förvånad över att du ens lät det publiceras.

Jag såg det inte förrän det redan var tryckt. Jag hade inte godkänt det.

-Allt jag skrev var sant. -Matförgiftning?

-Doktor Martin sa det. -Hur vet han att du fick det hos oss?

Herrarnas restaurang kan få problem för det här du har skrivit.

-Bra. -Jag tar hand om det.

Gå tillbaka till lektionen och så pratar vi sen.

-Jag vill ha en dementi. -Jag ska ordna det här.

Annars kommer ert folk att få höra från mitt folk.

-Vi har inget folk. -Håll klaffen.

-Vi kunde ha låtsats ha advokater. -Hon vet att vi inte har råd.

Vänta lite. Jag känner nog henne.

-Gör du? -Ja, det är jag säker på.

Vi ses sen, pojk.

-Jag ska köpa fisk. -Kan ni köpa en korv till mig?

-Nej. Primidonen är slut. -Jag vet.

-Har du köpt mer? -Nej. Apoteket är öppet igen.

-Är mrs Tishell tillbaka? -Nån annan sköter det så länge.

Jag tänkte gå dit imorgon.

-Jag går själv idag. -Okej.

-Bert! -Kul att du är tillbaka här.

-Jennifer. -Jennifer, just det.

-Den helgen i Polperro... -Polses...

-...och Pendogeth. -Ja.

-Du borde ha hållt kontakten. -Jag gifte mig.

Jag hörde det.

Organiseringen avslöjar mycket om en.

Allt står huller om buller.

Du har förändrats. Du har lite mer kurvor.

Detsamma.

Min son kan hjälpa dig att flytta in där uppe.

Det var visst privat område.

Jag hyr rum på Crab & Lobster.

Det är dyrt. Jag har ett ställe här.

Det är ett Bed and Breakfast. Rummet är fint och står tomt.

Crab blir ju lite högljutt på lördagskvällar.

-Det är en trevlig tanke. -Visst är det? Hej, doktorn.

Det här är doktor Martin.

Det här är vår nya, härliga apotekare - Jenny Cardew.

Jag behöver några saker.

Vi tar inte emot kunder förrän imorgon.

Jenny kan säkert göra ett undantag för er, doktorn.

Det tror jag med.

Okej.

-Prednisonet är på väg. -Prednison? Herregud, kvinna.

Det står "primidon" klart och tydligt.

Gör det? Jag får se.

-Ni borde skriva med stora bokstäver. -Ni borde gå och kolla ögonen.

Jag visste att ni två skulle gilla varandra direkt.

Jag måste prata med er om Becky Wead.

Hinner inte. Jag ska köpa lök.

Sa ni att jag hade förgiftat henne?

-Jag kan inte diskutera patienter. -Jag måste reda ut det.

Torsk. Allt annat var slut.

Säg hej till pappa.

Becky skrev en hemsk recension om Berts restaurang.

Det är en hemsk restaurang.

Den är inte så hemsk, men kycklingen var inte så bra.

-Hon sa att hon blev matförgiftad. -Det är möjligt.

-Är Bert oskyldig? -Det är sekretess.

Jag har inte fått provsvaren än men det är ändå sekretess på det.

-Det hjälper ju inte så mycket. -Du verkar spänd, Louisa.

Jag lämnar James med en främling och försöker jobba-

-men jag tänker bara på att jag vill hem till honom.

Jag sa ju att du gick tillbaka till jobbet för tidigt.

Och nu vill James inte äta heller.

Han fick en ordentlig frukost och mycket till lunch av Michael.

Kul för Michael då.

God morgon. Han ska vara vaken nu.

Vi hade en jobbig natt. Gå in.

Ju snabbare ni får in rutinerna, desto bättre för er alla.

-Hej, Ruth. -Hej.

-Vad förskaffar oss den äran? -Jag var ledig och kaffesugen.

Och så vill ni kanske säga "grattis".

Fyller du år? Grattis på födelsedagen, Ruth.

-Hur ska du fira? -Precis som vanligt. Inte alls.

Martin.

Ja, jag kan bjuda på lunch.

Okej. Hämta mig kl. 12.30. Jag är upptagen hela morgonen.

-Vad ska du göra? -Sända live med Radio Portwenn.

-Inte det där man får ringa in? -Jag ska läsa fotbollsresultaten.

-Hon skojade nog. -Minsann.

Sen kommer "Tillbaka i trädgården" med Gordon-

-som är frisk och redo att hugga i.

Men nu har dr Ruth Ellingham återvänt till oss-

-och ger råd till alla som behöver det.

Louisa! Louisa!

-Vill du gå tillsammans? -Jag är sen och måste skynda mig.

Hej då, älskling. Hej då, hjärtat.

-Har du fixat tidningen? -Jag har inte hunnit.

Alla besökare kan ju läsa om att min restaurang är farlig.

-Har du tappat besök? -De har inte blivit fler.

-Tidningen är full av förtal. -"Ärekränkning".

-Du borde göra nåt åt det. -Jag hinner inte.

-Och jag har inga gäster. -Det brukar du inte ha.

Vad är poängen?

Det finns ingen mening att leva, vad ska man se fram emot?

Det finns mycket att se fram emot, Sheila.

Det finns Bonnoc-mässan, Stoke Climslands blomutställning.

Lokalteatern ska sätta upp "Oklahoma" nästa månad.

Hallå?

Sheila försvann nog, så vi tar nästa samtal.

-Ska jag kanske ta det här? -Självklart, dr Ruth.

Dr Ellingham, tack.

Hej, dr Ellingham.

-Hör ni mig? -Det gör hon. Vad...

-Vad heter ni? -Ni kan kalla mig Bob.

-Vad har du för problem, Bob? -Det finns en kvinna...

Jag har känt henne i flera år.

Hon betyder allt för mig och jag ville...

Jag har tyvärr inget att säga om hjärtats affärer.

-Men vi vill inte säga hej då. -Jo, det vill vi.

-Dr Ruth har säkert nåt råd att ge. -Ellingham.

Råd är som snö.

Ju mjukare det faller, desto längre vilar det kvar-

-och desto djupare sjunker det in.

Jag minns inte vem som sa det.

Samuel Taylor Coleridge.

Om jag måste föreslå nåt-

-så är det att prata med henne.

Berätta hur du känner.

-Öga mot öga? -Det är alltid det bästa.

Kommer hon att känna likadant?

-Kommer hon att älska mig? -Dr Ruth nickar här.

Vem har vi på linje tre? Hej, Bethanie.

-Hör ni mig? -Ja, ut med språket.

Ni förstår, grejen är att...

Det är ett sår, men frågan är om det är magsår eller sitter på tarmen.

-Ni sa att det var matförgiftning. -Nej.

Jag ska boka tid för en endoskopi.

Ni höll med om att det berodde på kycklingen.

-Nej. -Säg till honom, mamma.

Ni nämnde nog att det möjligen kunde bero på den.

"Möjligen" är inte samma sak som "säkert". Förstår ni skillnaden?

-Ta inte den tonen. -Jag har vilken ton jag vill.

Proverna utesluter att det är matförgiftning.

Har nån av er svårt att förstå den meningen?

Bra. Ta det här och gå.

-Du skrämde mig. -Du visste att jag skulle komma.

Ja, det gjorde jag. Tack för tårtan.

Det var inte jag. Jag gillar inte tårta.

Kom nu.

-Nån har varit inne i huset. -Nån av dina vänner kanske.

Jag har inga vänner här. Vem vet att jag fyller år?

Du kanske sa det på radion.

-Lyssnade du på programmet? -Naturligtvis inte.

Jag sa inget om det på radio.

Kvinnor i din ålder glömmer saker. Du kanske sa det till nån granne.

Grattis på födelsedagen till mig, då.

Konstapel Joseph Penhale, 3021.

Gäller det liv och död? Jag har egentligen rast.

Är det väldigt viktigt att ni kommer igenom den grinden nu, mr Nugent?

Det passar sig inte att prata med en polis på det sättet.

Säger ni det igen kan jag faktiskt arrestera er.

Du ska väl inte köra sen?

-Jag hade inte tänkt det. -Bra.

Jag kanske har en hemlig beundrare.

-Låter det realistiskt? -Inte enligt dig.

Men en röd ros är en klassisk symbol för kärlek-

-och det låg en på min bil häromdan.

-En kärleksfull förföljare, kanske. -Rent önsketänkande.

Folk kan vara förvånansvärt vidsynta i sina sexuella önskemål.

"Vidsynt"? Det kan man också säga.

-Vill du att jag kommer ikväll? -Nej.

-Du har inte rört fisken. -Nej.

-Är det nåt fel? -Nej. Jag mår bra.

-Martin? -Jag mår bra.

Jag har kanske lite problem med blod.

-Hemofobin? -Ja, så det är inget.

-Den kommer att försvinna. -Om den inte gör det då?

Jag känner folk du kan prata med.

-Den försvinner säkert. -Det är möjligt.

Stanna där.

-Ja, kl 14.00 imorgon. -Nästa patient.

Meddelande från sjukhuset i Truro.

-Mitt ben bråkar igen. -Både det och du kan vänta.

Det är Robert Campbells provsvar.

Jag tänker inte undersöka ert ben i receptionen.

Gå in där och vänta.

-Campbell? Han från stranden? -Jag vet vem han är.

-Han har diabetes. -Ja. Få hit honom.

-Jag vet inte var han är. -Du fick väl hans uppgifter?

Hitta honom.

Hur ska jag göra det? Okej, tack så mycket för hjälpen.

Joe, det är Morwenna. Du måste hitta nån åt mig.

Det kanske ser bra ut men det känns ömt.

Ömt. Inga samtal!

Har ni ramlat på det eller vridit till det?

Svara, det är brådskande.

-Hallå? -Hej, doktorn. Det är Penhale.

-Vad är det? -Känner ni en Barry Nugent?

Han har en gård på New Cross. Hans grind blockerades av en bil.

Var inte det här brådskande?

En man vid namn Robert Campbell har sovit i bilen.

-Han är en patient. Är han där? -Inte direkt.

Men jag är förvirrad, för jag hittade en dagbok-

-och det är ganska smaklöst skrivet om Ruth.

-Campbells dagbok? -Jag tror det.

Han verkar vara en tvångsmässig typ.

Nån lämnade en tårta i Ruths kök.

Vad trevligt.

Åk till Ruth så snabbt ni kan. Vi ses där.

Jag har inte tid. Jag ringer.

Förlåt, dr Ellingham. Skrämde jag er?

-Mr Campbell. -Kalla mig för Bob, dr Ellingham.

Jag visste att ni kände igen min röst.

Tack för att ni var tydlig med vad ni ville.

Jag vet inte vad ni pratar om.

Berätta hur ni känner.

Öga mot öga.

-Hur hittade ni mig? -Boken gav mig så många ledtrådar.

Och den bilden...

Det leendet...

Jag har älskat er sen första gången jag såg er.

Fyra år, fem månader, tre veckor.

Jag är inte arg för att ni sa att det var farligt att släppa mig.

De var tvungna att ändra sig förr eller senare.

Nu kan vi börja vårt nya liv tillsammans.

-Vart ska du? -Bara till nedanvåningen.

Jag låste inte dörren.

Vi vill väl inte bli störda?

Jag vill skydda dig, Bob.

Jag ska bara ner till köket.

Jag har låst alla dörrar och fönster-

-och telefonen är utdra...

-Vad gör ni? -Kollar så att den är avstängd.

Vi kan väl ta lite te? Då kan du berätta allt som hänt sen sist.

Inget. Jag har inte gjort nåt sen... Du vet.

Jag vill ändå sitta ner och prata.

-Vi ska ta ett bad. -Naturligtvis.

Men vi tar lite te först.

Vi har all tid i världen på oss.

-Ni ringde nån. -Nej, jag lovar.

-Ni sa att ni älskade mig. -När då?

På radion. Hon skulle känna likadant. Hon skulle älska mig, ni nickade.

Vi måste vara ensamma nu.

Okej, lägesrapport. Jag ser en vit man inne hos er faster.

De har inte sett mig. Jag vill veta mer först.

Han är en förföljare med psykiska problem.

-Farlig? Våldsam? -Det är möjligt.

Vi behöver förstärkning - SWAT, beväpnade styrkor.

-Kan ni fixa det? -Nej.

Ruth! Var är du?

-Det är min brorson Martin. -Det vet man aldrig.

Det är jag, Martin.

Där ser du. Han vill bara säga hej.

-Vi vet inte om han är ensam. -Det är han.

Varför sätter vi inte oss ner?

Det är ingen fara nu.

Två beväpnade poliser till norra delen, en till södra.

En krypskytt på taket.

Håll hundarna tills jag ger order om att släppa lös dem.

Hundarna är på plats, inspektörn. Ska jag släppa helikoptern?

-Håll klaffen. -Förlåt. Förlåt.

Ni gör det bara värre. Försök ta er in genom dörren. Jag ser inget.

Den är låst. Jag provar på baksidan.

Oroa er inte. Vi får ut henne.

Ruth!

Kommer du in så dödar jag dig.

Hörde du? Jag dödar dig. Stick.

Nej, jag är orolig för min faster.

-Och för er. -Jag mår bra.

-Nej. Ni har typ 2-diabetes. -Du ljuger.

Lyssna på min brorson. Han vet vad han pratar om.

Jag måste kolla blodsockret, ge insulin och ta er till sjukhus.

-Jag ska ingenstans. Säg till honom. -Det ska jag göra, Bob.

Men innan han går kan han väl få hjälpa dig?

Tror du att insulin är det bästa för Bob just nu, Martin?

-Vad pratar du om? -Largactil kanske är bättre?

Eller benzodiazepine?

Jag håller med.

Polisen är i alla fall tyst. Det är väl bra?

-Planerar han nåt? -Det tvivlar jag på.

Ni får inte lämna mig.

Då gör jag inte det om du inte vill det, Bob.

Ni var alltid så snäll mot mig, dr Ellingham.

-Jag är redo. -Låt honom göra det, snälla Bob.

-Säg åt honom att gå. -Gör som han säger, Martin.

-Och lämna dig med en psykopat? -Jag är ingen psykopat.

Jag är ingen psykopat. Ska jag bevisa det?

-Nej, jag tror dig. -Gå härifrån då.

-Jag skadar dig. -Jag ska döda dig.

Jag älskar dig.

Jag visste det.

Och om du verkligen älskar mig så släpper du kniven.

Jag älskar er jättemycket.

Stå still! Beväpnad polis!

-Jag har en batong. -Herregud.

Är det galningen? Bli liggandes.

Reser du dig upp skjuter jag dig med elpistolen.

-Den ligger i bilen. Kan ni ta den? -Nej.

Jag älskar dig, dr Ellingham.

Inte mig. Han menar henne.

-Är han en före detta patient? -Ja. De Clérambaults syndrom.

Paranoida vanföreställningar med amorösa fixeringar.

Diabetesen gjorde nog det värre.

-Jag kan göra lite te, om du vill. -Jag går inte in i köket.

-Aldrig nånsin? -Inte ikväll i alla fall.

Jag har varit här ute länge nog. Imorgon ska jag leta boende i byn.

Oroa dig inte för honom. Han lär vara inlåst i flera år.

När han kommer ut har du... gått vidare.

Håll tummarna.

-Louisa! Hur går det med tidningen? -Hej, Bert.

Jag har bestämt mig för att inte göra nåt åt det.

Det är bara en skoltidning.

Jag har bara låtit en fritänkande, intelligent tjej-

-skriva en artikel om en måltid som hon inte gillade.

Jag förstår vad du menar, Bert-

-och jag är ledsen om Becky var orättvis, men hon är 10 år.

Jag har inte gett nån matförgiftning. Inte på länge.

Hjälper det om vi sätter in en annons i nästa nummer?

-Okej. -Då gör vi det.

Men jag vill ha en bild på restaurangen. Och en meny.

-Och kanske en kupong. -Okej.

Jag kan ta bilden själv men du får betala för utskrifterna.

-Vilken dag. Hur är det med handen? -Bra.

-Är du säker? -Ja. Hur var din dag?

Jag sprang på Bert och insåg att jag försvarade Becky Wead.

-Tryckfrihet och åsikter och sånt. -Det är riktigt.

Hon har skrivit om dig nu.

"Dr Ellingham vet inte alls hur man bemöter patienter."

"Han är nedlåtande, aggressiv och omedkänslig."

-Det är inte ens ett ord. -Jag vet, Martin.

Men förutom det är det välskrivet för en tioåring.

Mår du verkligen bra? Du ser blek ut.

Det är bra, tack.

Text: Linda Andersson Sync: BetteKaj