All language subtitles for Doc Martin S05E08

God morgon, doktorn!

Färsk torsk, vitling, havsabborre,
sandskädda, ål, pigghaj, sej.

-Torsk.
-Det ska bli.

-Då ska vi se.
-Inte hela, bara en halv filé.

Okej. Naturligtvis.

Att äta ensam är ingen skam.
Du rakar dig åtminstone fortfarande.

De flesta män i din ålder
som inte har nån ger upp.

Hygienen är det första som ryker.
"Jag tänker sitta här i kalsingar."

Det är tragiskt, doktorn.
Håll ut. Till slut händer det.

-Nåt mer?
-Nej.

Bli smart...
Nootropil

"mart in".

Martin!

Martin...

-Hej!
-Clive!

Du skulle ju inte
komma tillbaka förrän den 11.

Det är den 11.

-Du är en grann syn.
-Clive! Nej!

Jag ska ställa blommorna i vatten.

Vänta lite, Sal.
Jag måste få säga en sak.

Jag tänker gå i pension.
Du ska också göra det.

Vad då? Nej!
Jag är för ung för att gå i pension.

Och för vacker för att stå
bakom en disk varje dag.

Vi ska leva, Sal.
Medan vi fortfarande kan det.

-Jag trodde att du skulle bli glad.
-Det kom så överraskande.

-Det var en överraskning.
-Ja.

Fundera på saken.

Jag ska till doktorn nu.
Artriten. Jag måste linka dit.

Skynda dig. Han har fullt upp
och vill inte vänta.

Nej. Jag vill ju inte göra det värre.

-Vi oroar oss för fotografierna.
-Våra bilder från smekmånaden.

-Med det här.
-Titta upp.

Jag är en gift man.
Min hustru får inte bli svartsjuk.

-Har ni kyssts mer än vanligt?
-Det är vår smekmånad.

Skäggstubben.
Undvik överdrivet kyssande.

-Men om...
-...det inte går?

Raka dig två gånger om dagen.
Annars förvärras reaktionen.

I nöd och lust.
Då rakar jag mig så ofta som behövs.

Jag måste skicka hem henne.
Hon skakade.

-Du borde ha pratat med mig.
-Det är influensa som går.

Nu har vi ingen i matsalen.
Vad gör vi i morgon?

Lugn, jag har ordnat det.
Jag har en ersättare.

-Vem då?
-Bert Large.

Fanns det ingen annan? Säkert?

Jag hörde mig för. Bert var den ende.

-Det här är en röra.
-Riggens läkare blir distraherad.

Ett fall gav en höftinflammation
och sen kände du artriten.

-Stämmer det?
-Ja. Jag föll från tornet.

-Ta av dig byxorna.
-En som hade artrit var Lucille Ball.

Det stoppade inte henne.

När jag träffade Sally
tyckte jag att hon var en skönhet.

Vänstra benet rakt.
Böj på höger knä.

Högra benet rakt.
Böj på vänster knä.

Den högra vaden är mycket större.

-Den är svullen.
-Verkligen? Det har jag inte märkt.

Men den har värkt sen fallet.

För tusan, doktorn!

-Varna mig före tortyren.
-Så ömt borde det inte vara.

-På riggen, gjorde du sjukgymnastik?
-Jag skulle ligga där och vila.

"Säg inget, Clive. Bara ligg där."

-Hur många dagar? På med byxorna.
-Tio. Vad tror du att det är?

Det kan vara en blodpropp,
förvärrad av sängliggandet.

Det måste skannas på sjukhuset.

En propp kan färdas vidare
till lungorna och orsaka lungemboli.

-Det låter inte bra.
-En blockerad artär dödar dig direkt.

Jäklar...

-Du brukar inte lämna posteringen.
-Jag skulle just gå ner.

Hur mådde doktor Ellingham?

Det kan vara dåliga nyheter.
Jag måste skannas på sjukhuset.

Kan du ibland känna att mycket
av livet har varit bortkastat?

-Att du har missat så mycket.
-Ja, det gör jag.

Okej. Jag ordnar tevatten.

Louisa? Kom in.

-Hur mår du?
-Bra.

Jag vill inte hålla på så här,
men jag har ett litet problem igen.

Du måste
ta hand om James i morgon.

Mamma har opererats
och influensa går på skolan.

Finns det ingen annan?

Skolpersonalen har influensa.
Hellre hans pappa än en främling.

-Men jag kanske hade fel.
-Nej då, men jag har patienter.

-Du har Morwenna.
-Hon har andra uppgifter.

Det är bara en dag, Martin.

-Det går bra i morgon.
-Tack.

Lugn, du far snart härifrån.
Det kommer inte att bli en rutin.

Du kommer väl hit och träffar James?
Som du ska, menar jag.

Varje helg.
Han ska inte ha det stökigt.

Varje helg blir svårt.
Men definitivt de flesta.

Dopet ska ordnas.

-Då ses vi i morgon.
-Hej då.

God natt, James.

Hej då.

-Barnpassning är inte mitt jobb.
-Jag vet, men...

-Får jag löneförhöjning?
-Nej.

Längre lunch?
Fråga åtminstone med ett leende.

-Morwenna!
-Visst. Ge honom till mig.

Man ska tänka sig för.

Ett barn är ingen modeaccessoar.
Man har dem för resten av livet.

Tror du verkligen att det är mitt?
Titta på ansiktet.

Jag skulle aldrig ha en sån bebis.
Ta inte illa upp.

-Jag har bilderna med mig.
-Doktorn väntar.

-Så trevligt.
-På Clive.

Vänta här, Sal.
Det här kan vara dåliga nyheter.

Då ska du få höra det av mig
och inte av nån doktor.

Som du ser hade jag rätt.
Det är en blodpropp.

-Kan jag dö när som helst?
-Inte om behandlingen påbörjas.

Inte warfarin.
Det blir en daglig heparininjektion.

Lyft upp skjortan.

Du ska göra det själv.
Så nära naveln som möjligt.

-Injicera själv?
-Varje dag.

Jag klarar det inte.
Som att hugga sig i magen.

Nej. Den här injektionen
förhindrar blodproppar, mr Tishell!

Sal kanske kan göra det?

Hon jobbar också med medicin.
Hon kan göra det varje dag!

Varför gråter du?
Du bara latar dig, äter och rapar.

Du blir uppassad.

Du är en naturbegåvning.
Varför fick du ingen egen?

-Jag kunde ha fått en om jag ville.
-Men nu är det väl lite för sent?

Eller inte.

Sal!

Doktorn vill att du ger mig dagliga
heparininjektioner. Vad det nu är.

Heparin syftar på grekiskans "hepar",
som betyder lever.

-Varför har du mitt barn?
-Han grät. Morwenna klarar det inte.

Ett väntrum
är ingen bra plats för ett barn.

-Patienterna hostar ut baciller.
-Jag är medveten om det.

Jag passar honom gärna.
Då kan du jobba i lugn och ro.

Ja. Bra.

Jag hämtar honom vid lunch.

-Lunchtid?
-Ja.

Då så, Sal. Gör ett försök.

-Mr Tishell.
-Kan du...? Så ja. Duktig pojke.

-Tackar.
-Så nära naveln som möjligt.

-Bra teknik.
-Tack, doktorn.

Ta den där. Hej, sötnos!

Nu åker vi hem, Sal.

-Du är ett geni.
-Ja, det är han.

-Då ses vi, doktorn.
-Ja.

-Råris? Couscous?
-Bert.

Vad hände med lever,
bacon, toad in the hole?

Menyn är genomtänkt.
Du ska laga mat, inte ändra menyn.

Mount Everest, fotbolls-VM 1966,
slaget vid Hastings.

-De männen åt inte kaninmat.
-Vegetarisk mat är näringsrik.

-Mamma? Är du okej?
-Ja.

Det är trist att vara sjukskriven.
Jag ville hälsa på hos min flicka.

-Jag är upptagen nu.
-Hinner du inte träffa din mamma?

-Jag arbetar och har en lektion.
-Jag kan vänta!

Stekt ris med grönsaker?

Stig på.

-Doktorn. Det gäller mina ögon.
-Jag ser det.

Jag tror att det beror på influensan.

-Har du influensasymptom?
-Nej.

Då är det inte det.
Är du ljuskänslig?

-Ser du suddigt? Okulär smärta?
-Ja.

Jag vet inte vad det sista betyder,
men det smärtar.

Regnbågshinneinflammation.
Jag ska skriva ut droppar.

Även andra ögat är blodsprängt.

-Varför har du bara en lapp?
-Kom igen, doktorn.

Jag skulle se lite dum ut
med lapp över båda ögonen.

-Då skulle jag vara helt blind.
-Ja.

Mer salt. Och basilika.

Du är ordinerad vila.
Låt munnen vila lite också.

Det ska vara basilika.
Han lyssnar inte.

-Barnen ska äta om en halvtimme.
-Jag behöver lugn och ro.

-Jag hörde att du ska hjälpa till.
-Hej, Al!

Behöver du hjälp?
Kan du laga allt det där?

-Det sa han också.
-Tack, Al.

Det är inte ditt jobb, mamma.
Låt dem sköta det.

-Couscous?
-Att kunna improvisera är nyckeln.

Det känns märkligt att se dig här.
Du är bestämd.

-Som en riktig lärare.
-Jag är en riktig lärare.

Du vet vad jag menar.
Som en lärare ska vara.

-Mamma!
-Jag vet. Jag ville bara säga...

-Jag är stolt över dig.
-Och?

-Det var allt.
-Nej, det är alltid nåt mer.

Det här stället
har gjort dig paranoid.

-Jag tänker flytta från Portwenn.
-Vad var det jag sa?

Ett litet tag.
Jag fick ett bra erbjudande.

-När ger du dig iväg?
-Senare idag.

Jag tål inte vintern i Portwenn.
Det är så kyligt.

-Tänker du komma tillbaka?
-Söderut nu, här till sommaren igen.

Men Martin flyttar ju också.
Jag ville kolla att det är okej.

Du får inte känna
att alla överger dig.

Det gör jag inte.
Åtminstone inte innan du sa det.

Det är ingen fara.

Det kan inte bero på skäggstubben.

Jag rakar mig, som du sa.
Oftare. Tre, fyra gånger.

-Är du allergisk?
-Mot nötter. Men jag ser upp noga.

-Dun också.
-Vi har våra egna kuddar.

Har du bytt tvättmedel eller smink?

Nej. Det är som Michael säger.
Jag är en vanemänniska.

Vi såg fram emot
att ta foton som vi kan visa.

Har du ändrat på nåt?

-Vi har provat några nya...
-Ställningar.

I sovrummet.
Om det är det du menar.

Nej, det är det inte.
Använder du andra produkter?

Nej, det tror jag inte.

-Gratissakerna.
-Ja, flaskorna som ingår där vi bor.

Det gör man ju när man är bortrest.

Badrumsprodukter innehåller nötter.
Hon är nötallergiker. Kolla det.

-Raklöddret! Förlåt!
-Det gör inget.

Apoteket har antihistamintabletter.

-Om symptomen är kvar...
-Då slipper du oss. Vi åker hem idag.

Ja, smekmånaden är över.
Tillbaka till jobbet.

-Du har haft tur som får bo här.
-Verkligen.

Jag har hittat den! Den perfekta.

-Vi behöver ingen bil.
-Inte en bil. En husbil.

-Ska du åka nånstans?
-Inte jag, Sal. Vi.

Det är vår stora chans
att få se världen.

Vi får vara tillsammans
och får se platser vi drömt om.

Southend-on-Sea,
Doncaster, Peterborough.

Jag vill inte.

Varför inte?

Jag ska byta om.
Sen äter vi lunch och pratar.

Det här släpper jag inte.

Ibland här i livet vill man ha nåt
och då måste man ta det.

Hej!

Doktorn sa åt oss att gå till dig.

Sa doktorn att ni skulle gå till mig?

-Bor ni på Castle?
-Ja. Det har varit underbart.

-Har du varit där?
-Nej, aldrig.

-Vi berättade för doktorn om det.
-Jag avundas nästa par.

-Synd att smekmånaden är över.
-Det måste den inte vara.

Önska er när en stjärna faller.
Hoppas av hela ert hjärta.

Om ni tror på kärleken
kan smekmånaden vara för evigt.

Poesi på apoteket.
Jag älskar den här staden!

Vilken underbar bebis!

Den är hans. Doktorns.

Han låter mig passa honom.
Vi står varandra mycket nära.

-Hur mycket är vi skyldiga?
-Ingenting. Det kostar inget alls!

Verkligen? Tack! Det var vänligt.

Nej, det är jag som ska tacka.

-Vad vill du?
-Doktorn ordinerade det här.

-Det är lunchstängt.
-Nej, det är det inte.

Som du vill. Jag har bråttom.

Skynda på.

Gå nu.

-Är du skadad?
-Nej.

Jag ser inget, doktorn.

Ögondropparna du sa
att jag skulle ta är en mardröm.

Låt mig få titta på dem.

Nej! Det här är pilokarpin!
Du skulle ta atropin.

-Jag lämnade bara över receptet.
-Det här är raka motsatsen.

Atropin vidgar pupillen.
Pilokarpin gör den mindre.

-Han har gjort sig själv blind.
-Skadade jag nån?

Jag tänker besöka apoteket.
Följ med mig.

-Doktorn!
-Såja. Se upp för dörren.

-Vilket vackert par!
-Idiot!

-Vad är det?
-Det är stängt.

-Jag måste få tillbaka synen.
-Jag ska hämta mitt barn.

Hon är inte ute på en promenad
för vagnen är kvar.

Mycket ansvarslöst,
att lämna barnet där.

Sa polismannen som just
kraschade vid hamnmuren.

-Mrs Tishell!
-Backa, doktorn. Jag löser det här.

Undan.

-Mrs Tishell?
-Vad är det för jäkla oväsen?

-Var är din hustru?
-Dörren! Vem betalar för det där?

-Är din hustru där uppe?
-Jag låg i badkaret.

Mrs Tishell?

Jag hittade de här.
Paroxetin och Modafinil.

-Det är oroande.
-Ja, mycket.

Paroxetin ges mot social ångest.

Modafinil kallas smart drog.
De ska inte tas samtidigt.

En drogpåverkad galning
har gett sig iväg med ditt barn.

-När såg du henne senast?
-För 15-20 minuter sen.

-Hade hon mitt barn?
-Ja.

Hon skrev ett meddelande, Martin.

"Jag fick meddelandet, kära Martin.
Vi ses på Castle."

Vad är det som pågår, doktorn?

-Vad menar du?
-Sal är en attraktiv kvinna.

-Ensam här när jag är på riggen.
-Dumheter!

Skickade du ett meddelande?
Vad är slottet?

Hon kanske menar Castle.

-Vad då?
-Castle Hotel.

-Var ligger det?
-Jag hittar dit.

-Du måste informera Louisa.
-Jag vet det.

Det är kaos. De får inte mat
och har väntat en halvtimme, Bert.

Var tysta, har jag sagt!

-Är maten klar eller inte?
-När som helst.

Där ser du! Ingen fara.
Skynda på! Nu serverar vi det.

Den stod inne lite för länge.

Det är inget stort problem.

-Pommes frites. Klart på tio minuter.
-Nej. Det finns regler för skolmaten.

Louisa.

-Jag måste få prata med dig.
-Ursäkta.

-Har nåt hänt?
-Har mrs Tishell kontaktat dig?

-Nej. Hur så?
-Hon skulle passa James en stund.

-Nu är hon försvunnen. Lugn.
-Gav du vårt barn till mrs Tishell?

Mrs Tishell är mer ansvarsfull
än Morwenna. Hon är en farmaceut.

-Var är hon då, och vårt barn?
-Troligen på Castle Hotel.

-Varför då?
-Hon vill träffa mig där.

-Vad då? Varför då?
-Hon tar en läkemedelskombination.

Hon tycks ha blivit besatt av mig.

Jag följer med dig.
Du har ansvaret här!

Vill ni ha pommes frites?

Hon ser inte glad ut.
Doktorn är nog illa ute.

Hon har nog lust att döda honom.

Han är jättefin!

Ja. Jag och hans pappa
är mycket lyckliga tillsammans.

Du är välsignad.

Ja. Vi är välsignade.

Sluta stirra på mitt barn!
Skaffa ett eget!

Lugn, Louisa.
Du får tillbaka ditt barn.

Varje man vill bli hjälte.
Jag tänker inte svika dig.

Joe! Du ger mig huvudvärk.

Jag försöker bara lugna dig.
Barnet kommer att klara sig.

-Hur kan du veta det?
-En polis kan lita på sin instinkt.

-Eller hur?
-Jag önskar att jag kunde hålla med.

Men vi vet inte hur mrs Tishell mår
eller vad hon är kapabel till.

Särskilt inte i en situation
där hon känner sig hotad.

Hon har tidningsurklipp
om mig i garderoben.

-Som ett altare?
-Skämtar du?

Kvinnor!

Din oro är förståelig, Louisa.
Om du vill gråta eller äta nåt...

Jag tänker inte bli hysterisk.
Vi hittar henne, får barnet tillbaka.

-Tishell. Två "L".
-Hon har vår bebis.

-Hon bär på en bebis.
-Hon kan bete sig underligt.

-Jag har inte sett nån sån.
-Har nån med ett barn checkat in?

-Jag måste ha tillstånd...
-Har hon checkat in? Ja eller nej?

Vi är fullt upptagna med ett bröllop.

Snart griper jag dig
för att du ödslar bort polisens tid!

-Det där gör ingen nytta, Joe.
-Sluta pressa honom, båda två.

Du slutar vara ynklig.
Ett barn kanske svävar i fara.

Visa lite kurage och kontrollera
om en kvinna med en bebis är här.

Okej.

Ja, för en timme sen. Ms Smith.

Hon ville ha en bebissäng. Rum 117.

Ms Smith? Det är ett alias.

-Stämmer vår beskrivning?
-Jag var inte här då.

-Ge mig nyckeln.
-Vi får inte göra så.

Snälla.

Mrs Tishell?

Tomt. Nästan för tomt.

-Hon är nån annanstans på hotellet.
-Var? Två restauranger och källare.

Hon är inte rationell
och kan vara var som helst.

Ms Smith är med
sällskapet Edmondson där nere.

Varför sa du inte det, din idiot?

Vänta, sir!

-Mrs Tishell!
-Polisen! Rör er inte!

Var är ni, mrs Tishell?
Eller ska jag säga ms Smith?

Hej.

-Det är hon!
-Var lugn. Gör henne inte upprörd.

-Skäll inte på henne.
-Låt mig prata. Jag är utbildad.

-Var är du?
-Lugn, jag väntar på dig.

Det var fyndigt
att låta paret instruera mig.

Jag är här, på hotellet.
Kom till receptionen med barnet.

Hotellet?

Doktor Ellingham!
Du leker med mig.

-Vi ses snart!
-Säg var du är!

-Sa hon nåt om barnet?
-Hon är inte här.

Jag sände ett par
som sa vart hon skulle gå.

-Ett par vad då?
-Personer.

-Vilka personer?
-Inte vet jag! Fråga inte så dumt!

Doktorn. Jag såg ett par
när jag var på apoteket.

15 minuter innan mrs T. försvann.

Kvinnan hade utslag i ansiktet.
Det kanske inte betyder nåt, men...

Skäggstubb! Tyst.

-Jag ska vara i Bude klockan tre.
-Han är nog här när som helst.

Du sa samma sak för 15 minuter sen.

Ja? Doktorn!
Det är nästan upplopp här.

Visst! Lugna ner dig lite.
Jag ska kolla det.

Michael och Mallory Wilson.

De hyr det där semesterstället
vid Carmore Point. Pentire Castle.

James Henry.

Jag var säker på...

Doktorn blir inte glad
om jag slarvar bort vårt barn.

Nej, det blir han inte.

Så där ja!

-Det är nog bäst att du väntar här.
-Jag är polis. Vänta du.

Jag har erfarenhet av sånt här.

Pendoggettfestivalen 2003.
Låter det bekant?

Årets gris-tävlingen
hade spårat ur utan mig.

Mycket lugnande.

Jag måste nog vara hård mot henne.
Gisslansituationer är såna.

Det är bäst att du är tyst, Joe.

Eller mjuka stilen:
"Jag är på din sida, mrs T."

Hon är en mycket nyckfull person.
Vi vet inte hur hon reagerar.

Det här är ingen Hollywoodfilm.

-Du är inte Clint Eastwood.
-Självklart inte.

Nu knackar det snart på
och min Romeo är här.

Det östern är, och Julia är solen.

Doktorn!

Du kan inte bara storma in!
Om hon anar nåt är barnet hotat.

Ska jag knacka på och artigt vänta?

Hon har rätt.
Var lugn för James Henrys skull.

-Mrs Tishell!
-Lugn! Hon är inte sig själv!

-Jag vet det.
-Låt bli att banka som en galning då!

Ert trätande är en sån hjälp.

Mrs Tishell? Hallå?

Doktorn!

Doktorn! Du är här!

Ända hit, ensam.
Jag visste att du skulle göra det!

Kom ner med barnet! Genast!

Du låter nästan arg.

Martin!
Få henne att tro att du är glad.

Nej!
Då blir vanföreställningarna värre.

Jag struntar i henne.
Jag vill ha mitt barn!

Du kan väl komma ner hit?
Låt oss prata om det.

Jag vill inte bli sårad!

Varför skulle jag såra dig?
Kom ner med barnet.

-När du kom hit förändrades allt.
-Jag förstår, mrs Tishell.

Jag har väntat på dig så länge.

Medan du var
med den där skollärarslampan.

Ena stunden ihop, sen inte.
Ni ska gifta er, sen inte.

Hon försvinner, återvänder.
Du ska flytta, sen inte.

Ni får ett barn, bor ihop. Sen inte.
Du flyttar, men kommer tillbaka.

Jag står inte ut längre!

Du har tagit en kombination
av paroxetin och modafinil.

-Det har gjort dig psykotisk.
-Nej!

Det gör att jag känner mig fri!
Jag har blivit smartare!

Jag har aldrig
varit mer klarsynt. Jag ser allt.

Det jag hoppas på,
mina drömmar, vår framtid.

-Du har kallat på polisen!
-Nej.

Jo! Varför skulle
assistent Penhale annars stå där?

Nej, det här går inte. Det är fel.

-Du har ljugit för mig!
-Nej!

Jag ville ha honom här för att...

-Vad då?
-"Vara del av vår underbara kärlek!"

Nej! Visa att du oroar dig för henne.
Att du bryr dig om henne.

-Att du älskar henne!
-Det hjälper inte.

Assistent Penhale är här för
att vara del av vår underbara kärlek!

Vill du att alla ska få veta det?

-Det du känner för mig?
-Ja.

-Verkligen, doktor Ellingham?
-Ja, verkligen.

Jag har alltid trott att du
har ansett mig vara intelligent.

-En intellektuell jämlike.
-Absolut.

-Varför ljuger du i så fall för mig?
-Det gör jag inte!

Om du vill avslöja dina känslor,
varför har du väntat så länge?

Du har haft så många tillfällen.
Så många tillfällen.

Säg åt henne att komma ner
så att ni kan prata om det.

Nej!
Få henne att känna att du bryr dig.

Varför, doktorn?

-Du vet inget om psykologi.
-Tyst! Säg att du är en svår person.

Säg att du är
en svår person. Säg det!

Jag är en svår person!

Att jag har väntat så länge
beror på att jag är en idiot!

Jag har vetat vad jag känner
ända sen jag träffade dig.

Sen första gången jag såg dig.

Jag är svår att prata med, ibland.
Det är jag medveten om.

Jag avskyr Portwenn. Människorna.

Deras sura miner och löjliga accent.

Deras osvikliga förmåga
att få vartenda virus inom en mil.

De sprider smitta
som en skogsbrand!

Men här vill jag vara,
eftersom du finns här.

Det beror på dig.

Om jag får vara med dig
spelar inget annat nån roll.

Jag försöker att säga
att jag älskar dig.

Herregud!

Jag älskar dig!

Kom ner hit och var med mig.

Ge mig en sista chans. Snälla!

Den stackars mentalsjuka kvinnan
hoppar nog från fönstret nu-

-för att visa sin kärlek.

Nej, jag tror att hon kommer ner.

-Varför är hon här?
-Därför att du tog mitt barn!

Nej! Du ska vara med mig.
Så här slutar sagan inte.

Den stilige prinsen och...

Den gifta farmaceuten som ska
följa med mig, för hon är psykotisk.

På grund av en överdos
av receptbelagda läkemedel.

-Doktorn?
-Följ med den doktor Ellingham.

Hon ger dig antipsykotisk medicin
mot effekterna av det du har tagit.

-Du förstår inte vad kärlek är.
-Vad då?

Lugn!
Jag föll, men det är nog ingen fara.

Jag griper dig,
för kidnappning av minderårig.

Det gör du inte.
Hon är sjuk och behöver hjälp.

De här jäkla sakerna
kan lika gärna ligga kvar i lådan.

Hjälp mig ta henne till bilen.

Jag ringde maken. Han är på väg.
Lugn, du får snart träffa honom.

Doktor Ellingham! Jag väntar på dig!

-Mår han bra?
-Jag tror det. Det verkar så.

Menade du
det du sa om att stanna, eller...?

Jag menade det. Alltihop.

Jag har väntat så länge
på att få höra dig säga fina saker.

Jag hade gett upp, helt och hållet.

Nu fick jag höra dig
säga det till nån annan.

-Det spelar ingen roll.
-Jo.

Alltihop, menar jag. James skola.
London. Inget av det spelar nån roll.

Jag tänker inte bli som min pappa.
Han ska inte bli som jag.

Och jag älskar dig.

Säg det igen.

-Jag har redan sagt det två gånger.
-Jag vet, men säg det igen ändå.

-Jag kommer alltid...
-Ursäkta.

Jag måste ha tappat min polisradio
när jag hoppade från balkongen.

Vi måste betala dem
om de försvinner. Fortsätt ni.

Text: Håkan Axén
Sync: BetteKaj