Original subtitles

-Vad i hela friden sysslar du med? -Det fungerade i går. Nej, jag vet.

Dansa! Bara dansa.

-Nej, det gör honom nog bara... -Okej, ta honom, du.

-Röra barnet, röra barnet...! -Å, herregud....

Hallå?

Jag behöver de där.

Martin?

Jag har funderat och jag vill flytta till London med dig.

Tja, alltså... Vi flyttar till London.

-Jaha. -Jaså? Bara "jaha"?

-Nej. Bra. -Bra.

Martin... Se till att få ut honom!

-Den här är din. -Jag vill inte ha den.

Den bor här. Den var Joans. Den luktar.

Smiter den in i mitt hus igen, ansvarar jag inte för vad jag gör.

Tja, den kanske kan göra lite nytta som vakthund.

En ung man beslöt sig för att befria bilen från navkapslarna.

Jag bodde i London i 25 år utan mina lilla incident.

Oroa dig inte. Här lockas många av skinande saker.

En gång träffade jag en patient som hade ätit kvarterets alla katter-

-så i ett vidare perspektiv...

Men jag vill helst inte vakna och se nån ta bort mina lamphållare.

-Har den ett namn? -Nej, kalla den vad du vill.

-Dr Ellingham! Ellingham... -Ruth räcker gott.

Tog doktorn ett utflykt för att slippa all gråt?

Han sa god morgon. Du har missat all uppståndelse.

Jag fick besök av traktens navkapsel-tjuv.

-Hur såg han ut? -Din längd, långt, svart hår.

Han hade alla lemmar i behåll och försvann i den riktningen.

Det var nog Michael Dunwich. Han har bott hos sin mamma i åratal.

Lite gammal för att bo hemma.

Han har alltid varit lite udda. Jag bor ju hemma.

Tja, jag kan inte snacka med dig hela dan när du tar timlön.

-Jag tänkte just på min timlön... -Svaret är nej.

Sätt fart. Jag går och hälsar på grannarna.

Ursäkta, jag vet att jag är sen, men bara i dag.

-Din första dag? -Ja, farfar väckte mig inte...

-Köp en väckarklocka. -På lunchen.

-Och när har jag lunchrast? -Hade. Nästa gång får du sparken.

Lägg nästa patients journal på mitt skrivbord.

-Kan du få det lite tystare? -Javisst, Martin.

Jag trycker bara på knappen i nacken så att han tystnar.

Jag har mottagning nu. Ni kunde kanske ta en promenad.

-Säger du åt oss att lämna huset? -Nej, men nyfödda lugnas av rörelse.

-Det är ett faktum. -Ja, det är inte du, utan ett faktum.

Du borde lämna in din avskedsansökan om du menar allvar.

Det gör jag. Den är klar, jag behöver bara posta den.

-Perfekt läge att ta en promenad. -Okej, kom då, Albert.

-Albert? -"Bebisen" blir lite tröttsamt.

Ja, men "Albert"?

Stephen, Paul, Michael, Elton - vad som helst!

Du har patienter som väntar. Ingen fara, vi ska inte störa.

-Vad gör du här? -God morgon.

-Det är en privat tomt! -Och den är förtjusande.

-Jag bor på gården här intill. -Nej, där bor Joan Norton.

Ja, och jag är hennes syster.

-Det var ett tag sen jag såg henne. -Har du inte hört? Hon dog.

Ja, naturligtvis... Stackars Joanie.

-Du måste vara hennes syster! -Ja.

Vattnet kokar!

Joan tittade förbi med lite grönsaker ibland.

Lådor! Hon odlade dem i trädgården.

Och ägg ibland. Men vi åt aldrig nåt av det.

Man kan ju inte lita på andra människors mat.

Ja, det kan vara ett problem ibland.

Inte bara maten, utan vad andra tycker.

Ibland är det inte så trevligt.

Socker? Varsågod och sitt.

Jag har inget annat. Michael har inte handlat än.

Han har fullt upp med att skapa.

Hans mat är fruktansvärd.

Jag har magknip nästan varje dag.

Du borde låta dig undersökas av en doktor. För magontet.

-Är din son här? -Varför undrar du det?

-Det angår dig faktiskt inte! -Nej, det gör det förstås inte.

Han har slösat åratal på sin konst, har inget jobb.

Men han tror sig bli en sån där stor konstnär.

Vincent Van... Van.

Ibland tror jag att han är lite konstig.

Det har han efter sin pappa, var han nu är nånstans.

-När...? -Ta en kaka till.

-Det där var ett gevärsskott! -Just det.

Det där är mina navkapslar!

-Säkert? Michael hittar jämt saker. -Han hittade dem på min bil.

Nu vill jag ha tillbaka dem.

Då så!

Han säger att de representerar ett eller annat.

Att jag kommer att köra omkring med förstörda navkapslar. Trevligt!

-Benign paroxysmal vertigo. -Säg det fyra gånger snabbt i rad!

Yrsel, illamående, nystagmus, ögat roterar mot det infekterade örat.

Det kändes som sjösjuka.

Ja. Kalciumkristaller i innerörat rubbas, vilket påverkar balansen.

Kristaller i mitt öra?

Snart säger ni väl att jag har ett slott och en fe i näsborren.

Varför det?

Det är min första dag. Kan du ringa lite senare? Tack.

God morgon! - God morgon, lilla fis!

Jag är arg på dig. Du lovade ju att väcka mig!

Jag nickade till. Det ska inte upprepas.

Har en krigshjälpte någon chans att få träffa doktorn i dag?

Är det bara att ta pillren? Men om jag tar en båttur?

Gör sjösjukan örongrejen värre eller skulle de upphäva varandra?

Tänker ni ta en båttur? Gå.

Nästa patient? - Mr Newcross.

Varsågod.

Er receptionist hade säkert en bra ursäkt för att hon var sen.

-Men hon har ett väldigt bra rykte. -Jag vet att hon är er sondotter.

-Jaha... I min ålder blir man glömsk. -Varsågod och sitt.

-Vad är det som står på? -Armbågen är okej.

Tack för det, doktorn.

-Vad är problemet nu? -Att bli gammal.

Kroppen gör revolt, man kan inte göra sånt man gillar.

Jag tycker om att promenera. Fransmännen har ett ord...

-Vad är det för fel med er? -Flanör!

Den som lever sitt liv genom att flanera genom städer.

Ta mig fan om jag klarar det numera.

-En riktig skönhet. -Inflammation.

Ni behöver antibiotika.

Vi röntgar metatarsofalangealleden för säkerhets skull.

Jag ser till att receptionisten bokar en tid på sjukhuset.

Pippa! Hur mår du?

Frågan är väl ändå hur du mår?

Är det här hon? Det är svårt att se i den åldern.

Å, en sån liten prins!

Hur är dina bröstvårtor? Tvillingarna tog kål på mina.

Kål. Lägg i kylen, riv bort några blad och linda dem om... Funkar!

-Okej. Tack. -Trots allt besvär de ger en...

...är det värsta faktiskt att börja jobba igen. Vänta du bara.

Jag ser inte fram emot det, men det blir inte länge.

Vi ska flytta - till London. Det här är min avskedsansökan.

Vi måste ta ett glas innan dess.

Vi sitter nog bara och pratar bebisar men vi gör det medan vi dricker vin.

-Ska vi säga i morgon kväll? -Okej.

Då så, hem och utfodra familjen! Jag avundas dig. Bara en!

Du vet inte vilken tur du har! I morgon, alltså. Vi ses!

Jag har haft ont, doktorn. I magen.

Er faster föreslog att jag gick hit.

-Diarré? -Nej.

-Hur länge har ni haft ont? -Cirka... Hon minns inte.

-Vänta där ute. -Hon behöver mig här!

-Är hon imkompetensförklarad? -Hon mår bra.

Var tyst. - Inte ni!

-Hon säger att hon är okej. -Ut!

Stäng dörren.

Jag litar inte på honom längre. Han vill ha huset för sig själv.

-Hur länge har ni haft magont? -Han tänker göra nåt med mig.

-Jag förstår... -Han har den där blicken.

-Nåt annat än en blick? -Han hyser mörka tankar - alltid.

-Skriv ner det. "Mörka tankar"! -Jag tänker ge er ett test.

Visar det vad han planerar?

Jag tänker säga tre ord som jag vill att ni lägger på minnet.

-Äpple, apelsin, päron. -Det är uppfattat.

Samla urin i den här och kom sen tillbaka och upprepa de tre orden.

-Varför? -Njurfunktionen.

Njurinfektion kan ge buksmärtor och göra en förvirrad.

-Är det troligt att det är det? -Ja, man måste se upp med det.

-Hur billigt var det här? -Vi sparar 60 pence flaskan.

Köper ingen det, kan vi sälja det som färgborttagningsmedel.

Man får vänja sig liksom med de finaste viner.

Inta ej med alkohol

-Här... -Minns ni de tre orden?

-Varför testar ni hennes minne? -Hennes sinnestillstånd oroar mig.

-Hon kom hit p.g.a. magen. -Hon verkar paranoid.

Lägg er inte i det här.

-Lämna henne i fred! Förstått?! -Hotar ni mig?

Inte den tonen mot min pojke! Han är bättre än ni!

Sätt er, mrs Dunwich.

-Hellre dör jag! - Kom, Michael. -Ja, mamma.

-Farfar! -Det blir fisk till middag.

Ursäkta att jag svek dig i morse.

-Försöker du smöra med torsk? -Och pommes frites.

Din tok! Fisken får vänta.

Jag måste gå och köpa en väckarklocka.

Det vore kul med ett jobb jag faktiskt fick behålla.

Jag kan hjälpa dig. Du behöver bara lite uppiggande.

Från armén.

På tiden att du nämnde kriget.

-Jag bjuder på väckarklockan. -Tack.

Louisa... Louisa, barnet.

Nån är i huset.

-Vad i hela friden? -God morgon!

Hans lungor slår en väckarklocka.

-Klockan är halv sju... -Jag tänkte sortera journalerna.

Sen hörde jag grabben och visste att ni skulle vakna...

Först är jag för sen och nu är jag för tidig. Bestäm er.

Morwenna, Martin uppskattar säkert din entusiasm, men det finns gränser.

Jag tänkte att ni kunde behöva en kopp kaffe så här tidigt.

-Var tyst och försvinn! -Okej.

Vi ses!

Du har inte lust att mata dem?

Det är nåt med deras små ögon och arroganta näbbar.

Du har tur som har kvar dem. Gångjärnen är borta.

-Varför skulle nån vilja ta dem? -Varför tog nån navkapslarna?

Tror du att det är Michael?

-Ska jag ta och prata med honom? -Nej, gör klart det där.

Jag tar hand om grannarna.

-Jag är trött på ditt tjat! -Gå. Jag vill inte ha dig i mitt hus!

-Huset är lika mycket mitt. Gå själv! -Din konst är rena skräpet!

Vad har du gjort?!

-Hallå?! -Här inne, Martin!

Det var självförvållat.

Vet ni var ni är nånstans, mrs...?

Jag är hemskt ledsen, doktorn, men jag såg mig inte för.

-Kan ni sätta er upp? -Mamma...

Titta inte på mig så där. Det var en olycka.

Följ fingret med blicken.

Hon vaknade upp precis när jag hade ringt. Jag vill prata med dig.

Hon gick in i dörren när jag öppnade den.

Hon såg sig inte för. Vill du ha nybakade scones?

Nej tack, Michael. Jag blir allt bra.

-Det får Martin avgöra. -Om alla kan vara tysta, tack.

Ingen hjärnskakning, behöver inte sys men tvättas och läggas om.

Det gör jag. Jag är inte korkad. Ni kan gå härifrån nu!

-Mer magont? -Nu räcker det. Hon behöver vila.

-Snälla Michael... -Okej! Gör klart det ni ska.

-Och magontet? -Jag har faktiskt inte haft ont.

Men jag behöver kanske nya glasögon, min dumma kossa.

-Vad tror du om dem? -En mor och son kan ju ryka ihop.

Men de har en märklig relation.

Tja, vi är ju i Cornwall, men hennes mentala tillstånd är ändå försvagat.

Jag får ge henne en remiss till en psykolog och jaga urinprovet.

Och jag stryker dem från min julkortslista.

Bert?

-Jag förlorade mina sjöben, doktorn. -Tog ni pillren jag skrev ut?

-Upp med er. -Jag vet inte om jag klarar det.

Ta in på hotell!

Farfar ska laga kanin till middag. Några recept?

Jag kan göra en kaningryta eller steka den.

Kaniner är inga gnagare, de är faktiskt vilt.

De gillar ju trots allt att knulla.

Mr McIntyre har utslag - usch, och behöver ett nytt recept.

Den här damen har ryggont, kanske diskbråck, och herrn här...

-Jag börjar må dåligt igen. -Jag kommer.

Vem vill ha te och tårta?

Sätt er - på golvet. På golvet.

Eftersom ni inte hade vett att ta pillren jag skrev ut.

-Jag testade husets nya röda... -Tyst! Ni ska utföra Epleys manöver.

Gör ni rätt, hamnar partiklarna i örat rätt och problemen försvinner.

Symptomen var i vänster öra, vrid huvudet åt vänster och ligg ner.

Ligg så i fem minuter och vrid sen huvudet...

Nej, ligg kvar så där i fem minuter-

-och vrid sen huvudet åt andra hållet i fem minuter till.

-Ska jag komma ihåg allt det där? -Ja. Sitt sen upp i 30 sekunder.

-För i jösse namn! -Kan ni ta det en gång till?

-Vad gör du?! -Förlåt. Väsnas jag för mycket?

Jag hade tänkt sortera tidningarna, men varför inte baka en tårta?

Och kastrullerna behöver diskas.

-Har du druckit mycket kaffe? -En kopp, och lite varm choklad.

Jag älskar smaksatt choklad!

-Har du druckit nån energidryck? -De torkar ut en.

Sluta prata och titta mot ljuset. Vrid huvudet.

Utvidgade pupiller, mydriasis, orsak: sjukdom, trauma eller droger.

Jag knarkar inte.

-Har du slagit dig i skallen? -Nej. Jag tog piller, men inte knark.

-Vad gör ni? -Hög puls. Du får sparken.

-Stimulantia. -Jag tog energipiller.

Snarare amfetamin. Det är oacceptabelt!

Hur kan det ge mig sparken?

Du tog amfetamin innan du gick till jobbet på en läkarpraktik!

Bert? Bert!

Vakna! Epleys manöver.

Vad gör du?!

-Min gård är ingen konstnärsbutik. -Mamma sa att det var lugnt.

Det betvivlar jag starkt. Okej, ta dem, då.

Jag är för gammal att stå här och bråka om hönsfjädrar.

Hur mår hon förresten? Din mamma. Mår hon bättre?

Hon mår jättebra. Ni behöver inte störa igen.

Hon hälsar.

Mrs Dunwich? Hallå?!

Shirley?

Shirley!

-Vad är det som har hänt? -Han har dödat mig!

Jag är ute på ett spaningsuppdrag.

En av mina patienter har en hög koncentration av arsenik i urinen.

Arsenik? Förgiftning? Det var länge sen - första gången, faktiskt.

Jag tror att sonen försöker döda mamman.

Familjen Dunwich på Cliffside Farm.

Uppfattat. Tack, doktorn. Nu tar jag över.

Nej. Jag måste till apoteket först, men vi träffas där.

Sonen kan vara psykiskt störd och har ett gevär.

Jag väntar på er där.

-Vad gör du här? Vem är du? -Ruth Ellingham.

Shirley?

-Han har förgiftat mig. -Din son?

Han hällde ogräsmedel i min mat. Jag kommer att dö!

Nu ska vi inte förhasta oss.

Finns det en telefon här uppe eller bara där nere?

Inget att oroa sig för.

Ogräsmedel

Ställ ner den!

-Hej på dig, Michael. -Ni är här - nu igen.

Ja, jag var orolig för din mamma. Det är nog du också.

Det är inget fel med henne!

-Jag tror att hon kan vara sjuk. -Hon klagar alltid.

Ja, det har jag också märkt. Det måste vara smärtsamt för dig.

Jag har sett så många gevär sen jag flyttade hit.

-Alla verkar ha ett. -De behövs mot skadedjuren.

Vad är det för ett slags gevär? Är det för tungt för mig?

Råttorna stjäl mina ägg. Får jag...?

Jag vet just inte...

Okej, jag ville bara känna på det.

Jag skjuter antagligen hönorna och missar råttorna.

Peka inte på folk med det. Det är laddat.

-Mamma?! -Vi borde hjälpa henne. Eller hur?

Vad är det, mamma? Mamma?

Är hon döende?

Du klarar dig ju inte utan mig. Det borde du ha tänkt på!

Du förgiftade mig, mördare!

Nej, mamma, det hade jag aldrig gjort. Varför tror du det?

Hon vet inte vad hon säger.

Hon behöver vatten. Hämta lite vatten till din mamma.

Han häller ogräsmedel i det.

Aldrig! Även om jag gjorde det, hade ogräsmedlet...

Hörde du det där? "Även om jag gjorde det..." Ett erkännande!

Skynda dig bara, Michael.

-Ta mig härifrån. -Ja, men vi måste hålla oss lugna.

Finns det nån telefon här uppe? En mobiltelefon?

Det kanske ligger en i väskan. Där borta.

Precis som jag - kastar inget.

Din son ångrar sig nog.

Rädslan att förlora dig är större än önskan att döda dig.

-Varför säger ni så där? -Titta! Ogräsmedel!

Tänker du förgifta nån borde du försöka vara mer diskret.

-Titta mamma, det är inte... -Michael!

-Mamma? -Gå dit!

-Vad gör du? -Nu, Michael!

Okej, det är inte perfekt, men det får gå.

-Vakta honom medan jag... -Stanna där!

Jag menar allvar. Rör inte en fena!

Doktorn! Vi får inte förhasta oss.

Försiktighet räddar 9 av 10 i en potentiellt explosiv situation.

Du glömde slå av ljuset.

Hata mig inte, mamma. Jag lovar att vara snäll.

-Ge mig bara en chans till! -Visa lite värdighet, karl!

-Hallå? Det är dr Ellingham! -Kom inte hit, Martin!

-Jag mår bättre nu, doktorn. Tack. -Skönt att höra.

-Gevär... -In med dig!

Ställ dig där borta! Sätt fart!

Då så, mrs... Ni är förvirrad och det är helt förståeligt.

-All arsenik borde ha dödat er. -Jaså, är du på hans sida nu?

Doktorn, låt mig sköta det. Jag har lärt mig gisslanförhandling.

-Struntprat. Och vad gör du här? -Försökte hjälpa dem.

Var tyst! Jag skjuter nästa person som pratar.

Jag är oskyldig! Varför skulle jag göra dig illa?

Du är lat, och vill åt huset. Du är precis som din far.

Nej, mamma, jag hade aldrig gjort dig illa.

-Sluta gnäll. -Lägg ner den!

Sluta! Skulle jag kanske kasta den på er och hoppas att ni sväljer lite?

Giftfri och ofarlig för husdjur. Tyst! Ingen arsenik. Helt ofarligt.

Magontet, då? Det där bevisar inget.

Det bevisar att Michael inte har förgiftat dig.

-Det luktar konstigt här inne. -Det luktar mord.

-Som vitlök. -Och fransk matlagning.

Jag tror att det är koppararsenat.

Och jag tror att det kommer från den äckliga, gröna tapeten.

Den är jättefin, Shirley.

Förr användes arsenik som pigment, men ångorna dödar.

Ångor? Nej, ni ljuger!

Nej, det ligger vilande tills det rubbas.

-När började ni riva bort tapeten? -För nån månad sen.

-Var det då magontet började? -Jag vet inte. Kanske det.

Er paranoia började nog också då.

Arseniken påverkar er mentala förmåga, mrs Winchlesea.

-Där hör du! -Lär dig att avsluta saker.

Varför inte lägga ner geväret nu?

Struntprat! Det där går jag inte på. Förgiftad av en tapet?

Låt proffsen sköta det här. - Shirley...

-Vad gör du? -Tar befälet.

Jag har fullt upp, Shirley. Jag kan inte stå här och snacka hela dan.

Vi vet båda två att geväret inte är laddat, så var nu snäll-

-och räck mig det, bara...

-Är jag träffad?! -Idiot!

-Det där hade jag aldrig trott! -Ta den. - Inte du.

Ni ska få nåt som motverkar arseniken.

Dimercaprol. Eller vill ni fortsätta att må dåligt?

Bra jobbat. Du distraherar henne, jag tar geväret.

Bra jobbat, gott folk. Alla förtjänar beröm.

-Går det bra, mamma? -Ja!

Ni får inte skicka bort henne. Jag kan ta hand om henne.

Din mamma måste till sjukhus.

Hon blir frisk, och då kan ni ta upp er dysfunktionella relation igen.

-Det är då inte tack vare er! -Va? Helt otroligt.

Är han verkligen polis eller låtsas han bara vara en?

Ellingham. Vad då?

Lägg honom på sidan och håll honom varm.

Jag är där om några minuter. - En patient.

Din slöfock. Du gör vad som helst för att slippa gräsklippningen.

Där kom du på mig med att sova på jobbet, gumman.

Doktorn kommer snart.

Han behöver läxas upp. Han borde inte ha gett dig sparken.

Jag ska nog säga honom... några sanningens ord.

Farfar...?

Morwenna!

Farfar... Snälla farfar...?

Nej, nej, nej, nej... Snälla!

Ett, två, tre, fyra, fem...

Snälla farfar...

...elva, tolv - du skulle bara våga lämna mig.

Ett, två, tre... Han bara tuppade av. Gör nåt!

Hör ni mig, mr Dunwich? Jag har ringt efter ambulansen.

-När blev andhämtningen dålig? -För en minut sen, kanske.

-Stabil puls. Var lärde du dig HLR? -Jag såg det på TV.

-Har du aspirin? -Ja, jag hämtar dem.

Doktorn? Om ni inte ger henne jobbet tillbaka-

-väntar jag på er vid pärleporten med en stor käpp.

Ni har haft hjärtstillestånd, så hota mig inte.

Kände ni tryck över bröstet eller smärta tidigare?

-I käken eller vänster arm? -Nej.

Han har kutat runt överallt sen han började ta energipillren.

Visa mig pillren. Var det dem du tog?

Farfar hittade dessa armé-piller. Det är absolut inte amfetamin.

Jovisst! Ni har tagit metamfetamin!

-Men de kom ju från regeringen. -Soldater fick dem för att orka.

De är inte ämnade åt gamlingar och tonåringar.

Ni gav er själv en hjärtattack och såg till att hon miste jobbet.

Hon visste ju inget.

Nog förtjänar hon en andra chans?

-Hon är en bra flicka. -Det återstår att se. Sitt upp.

Ta de här. Här har ni lite vatten.

-Hur ser jag ut? -Lite rödflammig.

Pulsen är bra, regelbunden.

Tja, det är väl det närmaste en komplimang jag kan få.

Det känns fel att gå ut och lämna barnet.

Oroa dig inte. Jag lär ha lite medicinsk utbildning.

Kolla blöjan och läs en godnattsaga. Han gillar "Brandbilen som pratar".

Han förstår sig knappast på brand- bilar, och än mindre på talande såna.

Spädbarns kognitiva förmågor gynnas om man pratar med dem.

Ja, i viss mån.

Hej då.

En artikel av en Dr Henry Wolfstein-

-om behovet av cytotoxiska terapier för cancerpatienter.

Här har vi ett foto på doktorn.

"Patienter med levercancer som inte hade fått kemoterapi"-

-"delades upp i tre grupper."

"Minimala, konventionella och intensiva cytotoxiska behandlingar."

"Patienter med nedsatt njurfunktion ingick inte."

"Resultaten delades upp efter riskkategori"-

-"grundat på retrospektiv analys av tidigare studier."

"Resultaten stödjer slutsatsen..."

-Hallå? Polisen behöver hjälp! -Och ett par byxor!

-Vem är du? -Jag är Eleanor. Hans mormor.

-Lulu... -Vad gör du här?

Text: Christina Nilsson Sync: BetteKaj