Original subtitles

CUSTOM BY DUMMESCHWEDEN ONLY ON SUPERBITS

Vi måste bort!

Bomber exploderade. Soldater sköts.

Det kunde man förvänta sig i ett krig.

Om du vet det, behöver jag inte besvara dina frågor.

Har du svarat på en fråga? Det måste jag ha missat.

- Vad hoppas du få ut av detta? - Få ut av det?

Om det är en svår fråga, bör du ompröva journalistiken.

- Jag är nyfiken. - Det är aldrig ett gott tecken.

Kanske för dig.

Det är mycket ståhej för ingenting. Det är bara bilder.

Det håller jag inte med om. Det måste finnas historier bakom dem.

- Varför spelar det roll? - De borde komma fram.

Vill du inte att hela världen ska känna till dig?

Var det inte därför du åkte dit?

- Gick jag i krig för att bli känd? - Det sa jag inte.

- Jag vill inte förhöra dig. - Alla intervjuer är förhör.

De bra i alla fall.

- Trycktes de alla? - Några av dem.

Men inte alla.

- Vad får jag? - Vad menar du?

Jag berättar om bilderna, du får alla mina historier.

Vad får jag i gengäld?

- Måste det vara ett byte? - Så är livet.

Jag berättar en historia om mig om du berättar en om dig.

Okej.

Jag hade varit modell, musa och ingenue.

Men det var jag klar med.

Jag var bra på att dricka, ha sex och ta bilder.

Och jag gjorde alla tre, så ofta jag kunde. Livet var kul.

Håll hummern vid ditt högra öra, -

- som om du pratar i telefon med din älskare.

Det är vackert.

Fantastiskt.

Hur många gräl har de haft sen vi åkte?

Tror du de har gått upp?

Hallå?

Nej, han är inte galen. Han är beräknande och ond.

- Han håller inte. - Tyskarna älskar honom.

- Fransmännen gör inte det. - Så är det dags för lunch.

Ingen mer politik.

Jag tycker att vi ska bada innan kvällens drinkar.

Underbart. Jag håller med.

Frankrike kommer inte tolerera hans upptåg. Vi kommer att sätta oss emot.

När det misslyckas kommer England till undsättning igen.

Där är du. Vi skulle skicka ett sökteam.

Engelsmännen skryter om att klara allt.

Det hjälper att vänta till sista stund.

- Roland. - Välkommen.

- Var resan lång? - Från Cassis?

- Från London. - Jag fastnade bakom en bonde.

- Känner du Roland? - Skulle jag gilla honom?

Han är ganska charmig.

- Så jag kommer inte ha tråkigt? - Det tvivlar jag på.

Hans galleri säljer dina nakenbilder.

- För hur mycket? - Får jag tala för mig själv?

Priset var uppenbarligen inte högt nog. De såldes för snabbt.

Jag hade gärna behållit dem ett tag.

Det är okej för mig. Jag stannar sällan kvar.

Det gör alla tidigare modeller.

Reser världen runt och låtsas att de är intressanta.

Varför känner jag inte till dig?

Jag är inte särskilt viktig. Jag säljer bara deras varor.

- Så du borde få mindre i provision. - Jag sliter för dig dag och natt.

Du ser inte ut som någon som sliter dag och natt.

Och du har färg på händerna, så du är väl också konstnär.

Du tvättar inte bort det. Är det för att folk ska veta det?

Eller för att övertyga dig själv?

Du häller upp vin själv utan att fråga värden om lov.

Jag skulle gissa att ditt namn är känt bland viktiga engelska familjer.

Du är en del av systemet, och du hatar det.

Har jag rätt?

Min familj är kväkare. Så inte direkt en del av systemet.

- Men annars... - Hon genomskådar oss alla.

- Får jag försöka? - Gärna.

Lycka till.

Du kommer från medelklassen, -

- så de rika tyckte att du var fattig, och de fattiga tyckte att du var rik.

Därför passade du aldrig in.

Du är van vid att ditt utseende distraherar folk.

Det har du lärt dig att använda, vilket gör dig smartare än de flesta.

Du tycker inte om dem som tvivlar på dig.

Särskilt när du vet att du har fel.

Och du har många hemligheter...

som du aldrig kommer att avslöja.

- Jag har aldrig fel. - Det är typiskt Lee.

Och jag kan också hälla upp själv.

Jag har känt dig nästan lika länge som Jean.

Och jag älskar dig nästan lika mycket.

Vi saknar dig. Följ med oss till Paris.

Jag vet inte längre vem jag är i Paris.

Frågan är...

vem du vill vara nu, Lee Miller?

Och vad vill du göra åt det?

Jag har sett ditt arbete.

Nakenbilderna. Det minns jag väl.

Nej, ditt riktiga arbete. Ditt fotografiska arbete.

- Du är mycket imponerande. - Tack.

Jag tar hellre en bild än... vara en.

Får jag följa med in?

Du har känt mig i fyra timmar.

Tänk vad jag kan känna till efter fem.

Roland?

Roland?

Min kära, med 69 sätt att säga att jag älskar dig

- Hej. - God morgon.

Vi slog vad om när vi skulle få se dig idag.

- Vem vann? - Gissa.

Han är mycket mindre konventionell än jag trodde.

- Han lever. - Nästan.

- God morgon. - God morgon.

- Får jag äran? - Gärna.

Titta hitåt.

Om jag faller nerför trappan och dör, så prata väl om mig.

Låt inte Man Ray babbla på.

"Hon levde som hon såg ut. Flamsig och full av äventyr."

Jag är inte flamsig. Det är jag inte.

Vad ska vi göra nu?

Vi ska åtminstone inte dit ner igen.

Jag åker imorgon.

Vill du följa med mig till London?

När spenderade du senast mer än några månader på samma plats?

Hur kan man lära sig allt om man stannar på samma plats?

Ger det dig ett syfte?

Kanske har jag inte hittat något tillräckligt intressant att stanna för.

Något eller någon?

Herregud.

Spring inte.

Kan du bara...

SKOMODE

Den här lilla damen visar upp skor för poliser.

Det finns snygga saker att titta på. Och man kan också titta på skorna.

Och nu till något helt annat.

Hitlers 48-årsdag var en stor show.

Där borta inkluderar en lyckad födelsedag -

- ett par hundra män med fladdrande fanor.

- Titta på dem. - De är idioter.

- Men farliga. - De är hjärntvättade.

De måste väl kunna se vad han är.

Men det gör de inte. De spelar inget spel.

Den enda rimliga reaktionen på tyranni är att måla och skapa.

- Och dricka. - Och skriva.

Och dansa.

Jag förstår inte att ni inte såg det komma.

Det hände mycket långsamt... men ändå plötsligt.

Vi vaknade en morgon, och Hitler var den mäktigaste mannen i Europa.

Även när det hände kändes det inte verkligt.

Vad gjorde du då?

Jag fortsatte med mitt liv. Europa var i krig.

Men det kändes långt borta från London.

Eftersom Roland var konstnär och vapenvägrare, -

- hade han anlitats för att utveckla kamouflagetekniker.

Och vi kände oss säkra.

- Roland? - Du är hemma, älskling.

- För helvete. - Då är det din tur.

- Jag måste laga middag. - Jag har haft ett genombrott.

- Du lovade det. - Nej. Jag lovar aldrig något.

- Okej då. - Hur var det inne i stan?

Fruktansvärt. Det tog en evighet att få tag på en taxi.

- Var vill du ha mig? - Precis här, tack.

En stor seger mot Mussolinis flotta.

Är du redo?

Luftwaffes bombattacker mot engelska städer ökar.

Gör mig osynlig.

Om jag kan göra dig osynlig, kan jag dölja allt.

Enligt inrikesministeriet är antalet förlorade tyska plan...

Skynda dig. Jag är dödshungrig. Köerna var hemska.

Men jag hittade lite smör, och de hade paprika på Fortnum's.

Så om vi ska äta råttor, blir de åtminstone välkryddade.

Flygen fortsätter att spela en avgörande roll i kriget.

- Koncentrera dig. - Det är ganska svårt.

Åh gud.

- Var inte så territoriell, Audrey. - Du menar nog redaktionell.

Lee Miller vill tala med er, fröken Withers.

- Lee Miller? Vad gör hon i London? - Herregud. Visa in henne, Maud.

Kom in.

Tack.

- Cecil Beaton. God dag. - Men oj.

Har du något att säga?

Lee Miller. Du är den man talar med om ett jobb.

Audrey Withers. Ja, det är jag. Sätt dig.

- Får jag äran? - Vi anställer inga äldre modeller.

Gå inte i taket. Jag är inte modell längre.

- Vad är du då? - Cecil? Kan du gå ut ett ögonblick?

- Var så snäll. - Jag rättar till katastrofen.

- Jag beklagar. Han kan vara... - Ett monster?

Han har aldrig kunnat dölja sin besvikelse över att kvinnor åldras.

Det är sant. Det är inget unikt bland män i modebranschen.

Men han är irriterande talangfull, så jag står ut med det.

- Var är den tagen? - I Syrien.

Här är mitt studiouppdrag.

- De är verkligen vackra. - Tack.

Men tyvärr har Cecil rätt. Vi anställer ingen just nu.

Med allt som pågår vet vi inte hur länge vi kan fortsätta.

Efter nästa nummer ser jag var vi står, och sedan kan vi prata.

Vad säger du om det?

- Hon sa inte nej. - Hon sa inte ja heller.

- Du ser på det på fel sätt. - Sluta nu. Du var inte där.

Jag vill bara göra min del. Hur svårt kan det vara?

- Du hittar något, älskling. - Vad nedlåtande.

Det är något jag måste berätta för dig.

Jag har hört att folk går under jorden i Paris.

- Vad menar du? - Det börjar bli farligt.

Paul, Nusch, Solange och Jean kommer att gömma sig för nazisterna.

Varför åkte du inte till Paris?

Jag kunde inte just då.

Paris var ockuperat av nazisterna. England stod helt ensamt.

Vi var helt avskurna.

- Vad finns mer att veta? - Massor.

Även om mina vänner levde under en ockupation gjorde de något.

Paul och Nusch hade gått med i motståndsrörelsen.

Men det visste jag inte då, och jag kunde inte få kontakt med dem.

Roland var ute som luftvärnsvakt, och jag kände mig värdelös.

Ju mer deprimerad jag blev, desto mindre blev min rumpa.

- Gav hon dig jobbet till slut? - Ja, hon blev snabbt övertalad.

Att bråka med Cecil Beaton skulle vara roligare med en annan kvinna.

Cecil Beaton.

- Är alla oskadda? - Ja, tack och lov.

- Var är Audrey? - Där.

Det är inte så illa, men vi måste flytta ner i källaren en stund.

- Ska vi stänga? - Absolut inte.

- Vi har fått vår papperstilldelning. - Vilken lättnad.

Vårt uppdrag är att uppmuntra Englands kvinnor att göra sin plikt.

- Får jag låna det här en stund? - Självklart.

Maud, kom med mig.

- Vill du följa med oss? - Vad kreativ hon är.

Bara håll den på plats med det fåniga bandet.

- Jag ser ingenting. - Herregud. Sätt dig där.

Precis här. Sådär.

- Sådär. - Herregud.

Maud, sätt dig där.

Bry er inte om den brinnande byggnaden bakom mig.

Blitzen vände upp och ner på hus och gator -

- och skapade kaos för Londons invånare.

Men alla fortsatte, och jag gjorde allt för att skildra det.

Män sändes ut i krig.

Deras fruar lämnades att ta hand om barnen.

Utan det ansvaret hade vi bara ett mål.

Vi arbetade dygnet runt. Allt för att få nästa nummer klart.

Månaderna gick.

Det regnade bomber. Det blev en del av vardagen.

Ibland frös vi som hundar, men vi fortsatte bara.

Audrey var en fantastisk chef, och vi blev vänner.

Det var inte så mycket mer än så.

Åh, Audrey.

- Vill du ha barn? - Herregud, nej. Vad säger du?

Herregud, nej.

Får jag äran?

Så du ville inte ha barn.

Jag trodde inte att jag kunde få barn.

Jag var inte lämpad att bli mor.

Varför ställer du en gammal kvinna så många frågor?

Så gammal är du inte.

Det är typiskt män.

Först är jag inte ung nog, och sedan är jag inte gammal nog.

- Jag försöker bara förstå. - Vad?

Jag försöker förstå dig.

Mål i sikte. Bombplan i formation.

Jag var ambitiös. Jag var bra på att fotografera ensam.

Ställ er i rad.

Min erfarenhet var att samarbete var svårt.

Det kan bara finnas en chef.

God kväll.

Men sedan dök Davy Scherman från Life Magazine upp.

- God dag. - Hej.

Jag hade inte förväntat mig att hitta en annan amerikan här.

- Det är lite mörkt. - Det vet jag.

Får jag äran?

Plötsligt var det ingen tävling. Vi var ett team.

Det kändes enkelt.

- Lite till vänster. - Javisst.

- Säg "blitz". - Blitz!

Tack.

- Tack. - Det var så lite.

- Tyvärr får de inte komma in. - Jag kommer från Vogue.

- Hon är med mig. - Ni behöver militär ackreditering.

Helt ärligt.

Tidningarna har informerats. Endast civila kvinnor har tillträde.

Gå vänligen till mässen.

Man skulle tro att de skulle slappna av efter timmar i den förbannade bilen.

Kom med.

INGET TILLTRÄDE FÖR MÄN

NATTENS LIV NU

- God dag. - Lee Miller från Vogue.

- Ann Douglas, ATA. - Du flyger.

Jag transporterar bara bombplan mellan baserna, men ja.

- Får jag ta en bild på dig? - Det är okej.

Ditt arbete berättar för oss vad som händer där ute.

Tack.

Låt oss ställa dig vid dörren.

Låt oss prova så här. Sådär.

- Kanske kan du komma med i tidningen. - Trycks sådant här?

Förhoppningsvis.

Kan du ta av hatten?

Underbart. Sådär.

Så. Jag ska inte störa dig mer.

- Det var trevligt att träffa dig. - Detsamma.

Bor du fortfarande på det där usla hotellet?

Inte länge till, om jag fortsätter krossa speglar.

Du får gärna bo här. Vi har plats.

Är du säker? Hur är det med Roland?

Endast män som jag inte går till sängs med bryr sig om vem jag går till sängs med.

Bort? Vart då?

Till kusten. Bara ett par timmar bort.

- Hur länge? - Ett tag.

Vi förbereder oss, eller hur? För invasionen av Europa.

Jag vet inte mer än du.

Jag ska få stridsvagnar att se ut som glasskiosker. Men det har jag inte sagt.

Davy. Ta en bild på oss innan han åker.

Ja.

- Res inte. - Jag är inte borta länge.

Sluta.

Nej, nej, nej. Inte en stackars kvinnas underkläder.

- Om Lee Miller tror att hon kan... - Det handlar inte om Lee Miller.

Det handlar om vår plikt gentemot våra läsare.

De utan hembiträden och varmt vatten bryr sig om mycket mer än couture.

- Det ankommer inte på Vogue. - Det ankommer inte på dig!

Underkläderna blir kvar, tack.

- Lee. - Cecil.

Han har nog satt på sig underkläderna fel.

- De där kunde bara en kvinna ha tagit. - Tack.

Hör du, Audrey. När tiden är inne, så skicka mig till Europa.

Ministeriet har gjort det klart att då är vår plikt...

Att göra vår del. Ja, det vet jag.

Men varför bestämmer män att kvinnor inte får åka till fronten?

Jag beundrar verkligen din ihärdighet, men det skulle inte fungera.

Du skulle inte kunna rapportera utan militärt godkännande.

- Jag beklagar. - Fråga dem igen.

Ja. Jag kommer.

Bra. Vi ses.

- När ska du åka? - Dakota åker i morgon.

Du kan inte ens tala franska.

- Hej. - Flytta på dig.

Vad är det som händer? Allt okej?

Det är bara skitsnack!

Det är inte ditt fel, men jag borde också ha rätt att åka iväg.

Den enda anledningen till att du får åka är att du har ballar.

Jag låg och sov. Jag har ingen lust att åka.

Jag är nöjd här tillsammans med dig i sängen.

Jag förstår det. Men britterna kommer aldrig skicka dig iväg.

Dessutom är du amerikanska.

Herregud.

Herregud! Det är sant. Jag är amerikanska.

Jag är amerikanska. Du är genial, Davy Scherman.

Du är jävligt genial!

Jag hade varit ute på villovägar.

Britterna skulle aldrig skicka en kvinnlig korrespondent i krig.

Men amerikanerna var annorlunda och otraditionella.

- Är du säker på att du vill göra det? - Ja, ja, ja.

Klarar du det?

Vi får hoppas det.

- Var försiktig. - Jag ska försöka.

NORMANDIE, FRANKRIKE 1944

Jag föddes beslutsam och hade aldrig känt mig så levande.

Det var ett äventyr för mig.

Jag ville vara där det hände i Europa.

Och jag hade anlänt och kunde äntligen se det med egna ögon.

Inga kvinnor på presskonferensen.

Det kan du inte mena.

Finns det en damtoalett här?

Fienden är välutbildad, välutrustad och stridserfaren.

Vår luftoffensiv har försvagat dem både i luften och på marken.

Vi har intensifierat bombningen av Tyskland under de senaste veckorna.

Ni kommer att tilldelas specifika enheter när vi attackerar här i Frankrike.

Det blir hektiskt. Titta både över axeln och framför er.

Håll ögonen på vägen. Avmarsch.

Du där.

- Du måste vara Lee Miller. - Det här är en krigszon. Kalla mig Lee.

Inga kvinnor på presskonferensen. Du har väl fått instruktionerna.

Jag måste ha hört fel.

- Hör du mig nu? - Ja.

- Vi skickar inte kvinnor i strid. - Det är ett problem, för jag är här.

- Det betyder... - Att jag måste ta hand om dig.

Följ med.

Läkarna här utför över 100 operationer varje dag.

Ligg stilla.

Jag klipper upp den här.

Jag behöver en sax.

Herregud. Ljuset. Jag behöver ljus här.

- Här. - Kom hit. Ljus!

Kom hit.

Gasbinda.

Även när jag ville titta bort...

visste jag att jag inte kunde göra det.

Roland skrev till mig varje vecka och bönade att jag skulle komma hem.

Han förstod inte varför jag ville vara där.

Det fanns stunder när jag inte heller förstod det.

- Får jag lov? - Självklart.

Vi måste fortsätta.

Hej.

Jag har sett dig här.

- Vem är du? - Jag heter Lee.

Jag kommer från Vogue.

Letar du efter modeller?

Det är inte nödvändigt. Jag har hittat dig.

- Vad heter du? - Kurt.

- Du har vackra ögon, Kurt. - Jag har min mors ögon.

- Du är en lycklig pojke. - De säger att jag ska åka hem.

Vill du ta ett foto av mig?

När jag kommer hem snyggt, ska min flickvän få se hur modig jag var.

Självklart.

Miller.

- Ser du till att de publicerar det? - Det lovar jag.

Hämta din utrustning. Du ska till Saint-Malo.

Du kan åka med Civil Affairs.

Skriv din egen nekrolog och skicka den innan du åker. Standardprocedur.

Bli inte för entusiastisk. Staden är pacificerad.

Kom därifrån!

Vad? Vi måste dra! Vad gör du här?

- De sa att staden var pacificerad. - Du får inte vara här.

Stanna där! Kom igen! Följ mig!

Charlie 3, det här är Baker 1-5. Vi är fortfarande under tung beskjutning.

Charlie 3! Håll utkik vid hörnet!

- Koordinater 3-2-5. - Koordinater 3-2-5.

- 9-3-6-4. - 9-3-6-4. Slut.

- Bry er inte om mig. - 100 upp, 200 till vänster.

Håll dig borta från fönstret. Det finns prickskyttar.

Vad i helvete var det?

- Är det du igen? - Jag skulle stanna här.

- Gå ner nu! - Nej, vänta!

Vill du vara till nytta? Det finns några franska kvinnor i källaren.

Hitta en som kan engelska.

- Det är hon! Det är hon! - Håll tyst!

Jag är inte klar. Ska jag hålla tyst?

Hon har skvallrat och berättat allt för tyskarna.

Sluta. Det räcker. Var tyst.

Var tyst.

Är allt okej, fröken?

Berätta vad som har hänt. Jag är ingen soldat. Se själv.

Han var inte som de andra.

Han var vänlig. Han sa, att han älskade mig.

Och nu är jag rädd.

Jag är ingen kollaboratör. Han sa att han älskade mig.

Det säger de allihop. Det är inte ditt fel.

Du behöver inte gråta.

Vad har du?

Den elaka häxan säger att grannen har tipsat tyskarna.

Blondinen?

- Hon har bara blivit utnyttjad. - Helt klart.

- Vad sa du? - Det säger de allihop.

Hur vågar du?

- Vad fan? - De har hissat den vita flaggan!

Din skitstövel.

Heil Hitler.

Fan.

Vem måste jag ligga med för att få lite middag här?

Det var på tiden.

Jag vill inte bli sentimental, men jag är glad att du inte är död.

Trevligt att se dig.

- Kom in. - Nå?

Är allt i ordning?

Ja. Jag mår bra.

- Det förbannade tomma pappret. - Sagt som en sann skribent.

Det måste vara bra. Det måste vara sant, men bra.

Ta hand om det sanna först, och gör det bra senare.

- Jag är glad att se dig. - Detsamma.

- Det var napalm, eller hur? - Det fick vi veta långt senare.

Audrey kunde inte räkna ut varför det inte fick tryckas.

- Jag tackade henne aldrig. - För vad?

För att hon försökte.

- Vad är det? - Det är en dikt.

Av Paul Éluard.

Vem är det?

Han är... Han är min vän.

"På mina skolböcker, på mitt skrivbord och på träden.

På sanden, på snön skriver jag ditt namn."

Vad säger de?

"Hon är en hora. En smutsig, kollaborerande hora."

Ingen kan berätta hur det känns. Skammen.

Det finns olika slags sår.

Inte bara de man kan se.

Befrielse.

Ordet var lika ljuvligt som det kändes.

Folk firade det.

Men Paris var bara en stad.

Kriget fortsatte i Europa.

Striderna var långt ifrån över.

Och jag hade precis börjat.

David Scherman och Lee Miller.

Finns det några paket till Lee Miller?

Ännu en kärleksfull metafor?

Gud välsigne dig, Audrey Withers.

Hinner jag raka mig innan vi går?

Det är lugnt. Jag...

Jag ska besöka en vän. Jag är inte borta länge.

Slappna av nu. Ta av den.

Kom igen.

Sluta nu.

Knäpp upp den. Kom igen.

Håll käften.

- Håll käften för helvete! - Släpp henne!

- Släpp mig! Galna jävel! - Låt henne vara!

- Din skitstövel! - Herregud.

- Ni borde vara mer tacksamma. - Försvinn härifrån.

- Förbannade... - Stick! Försvinn!

- Dumma idiot. - Fan.

Är allt okej?

Varsågod.

Nästa gång... så skär av den.

Förlåt, frun.

Förlåt, frun. Jag letar efter någon som bodde här.

Frun?

- Solange? - Lee!

Solange?

Solange.

Herregud, du är skinn och ben.

- Du är iskall. - Ja.

Sitt ner. Kom och sitt ner.

Solange.

De är borta.

Alla är borta.

Min son är borta.

Han ville åka till utkanten av Paris för att välkomna amerikanerna.

Vi är här nu. Allt kommer bli bra.

De sköt honom.

- Tyskarna. - Va?

Han lovade Jean att inte gå med i motståndsrörelsen, -

- men jag kunde inte stoppa honom efter att de förde bort hans far.

- Förde de bort Jean? - Ja.

- Vart tog de honom? - Jag letade efter honom när jag släpptes.

Släpptes? Från vad? Solange, jag förstår inte.

Du måste fråga, för du var inte här.

Så du vet inte.

Följ med till mitt hotell.

Tänk om Jean kommer tillbaka och inte hittar mig?

Tänk om han kommer tillbaka och allt är kaos?

Vill du inte följa med mig? Jag lovar att ta hand om dig.

- Jag lovar. - Lova inget du inte kan hålla.

Davy?

Davy! Davy Scherman!

Lee, vad gör du?

De har låst... De har låst dörren.

- Kom igen! - Ja ja.

Var tog du vägen? Vad hände?

Här. Drick det här.

Bra.

Du är en bra kille, Davy.

Du är en av de goda.

Ja, jag är god nog.

Men dåliga saker händer ju.

Dåliga saker händer några av oss flickor.

Lee...

Vad menar du med det?

Vet du vad?

Det kan vi prata om senare. Nu ska du gå och lägga dig.

Luta dig tillbaka. Sådär.

Det kommer bli bra.

Man kan lugnt säga, att du kommit på rätt spår.

Det är riktigt bra.

"Och med ordets makt börjar jag mitt liv på nytt.

Jag är född till att känna dig, ge dig ett namn ..."

Frihet!

Jag gav henne min hjälm, hon kissade i den -

- och hällde ut den genom fönstret.

Desinficerar den med sprit och ger den till mig igen.

Varpå Davy självklart genast tar på sig den.

Män beter sig alltid idiotiskt när vår Lee är i närheten.

Det känns konstigt att skratta.

Vi kunde aldrig skratta när vi var under jorden. Knappt ens andas.

Paris är som ett leende där halva tänderna saknas.

Jag träffade Solange.

De höll henne fängslad i tre månader. Vi visste inte var.

Vi visste inte om hon var vid liv. Och en dag var hon tillbaka.

- Varför tog de henne? - Vem vet? Ond nazilogik.

Vad har hänt med Jean?

- Vet ni något om det? - Nej.

Alla letar efter någon, men ingen hittar svar.

De förbannade barbarer.

Och de går inte bara efter judarna.

Konstnärer, kommunister, homosexuella, färgade, romer.

Vem som helst med åsikter som inte passar deras ideal.

De försvann bara. Utan förvarning.

Vi vet bara att de trycktes in i tågvagnar.

Gamla kvinnor. Små barn.

När de åker iväg med de tågen, kommer de aldrig tillbaka.

- Vart åker de? - De är bara borta.

Så många människor är borta.

Folk försvinner inte bara.

Det vet jag inte.

Det gör de.

Ja. Ja!

- Audrey Withers. - Tack för paketet.

Hur är det i befriade Paris?

Det måste vara en enda stor fest. Vi ser fram emot att höra om det.

Vi firar här. Mauds mamma har bakat en tårta.

Har du pratat med Roland? Hur mår han?

Lee? Är du där?

Har pressen nämnt försvunna personer?

Försvunna? Jag förstår inte...

Tusentals och åter tusentals försvunna personer.

Du hörs inte tydligt. Vem har försvunnit?

- Det är inte alls över än. - Det vet jag.

Men i nästa nummer kommer vi nog ha fler goda nyheter.

- Jag måste gå nu. - Vad? Ta hand om dig.

- Vad? - Se vem katten släpade in.

Mår du bra?

Jag tycker att du borde komma hem.

- Det kan jag inte bara göra. - Jag har saknat dig fruktansvärt mycket.

Allt är snart över. Nu måste du låta mig ta hand om dig.

Ta hand om mig?

Herregud.

- Vad är det? - Var det därför du kom?

För att eskortera mig hem? Nej. Inget är som förut.

- Allt är annorlunda nu. - Jag är densamma.

Du är densamma. Allt kommer att bli bättre och normalt igen.

Normalt?

Du vill bara ha mig hemma för att må bättre medan du målar skjul.

- Nu är du elak. - Vad pratar du om?

- Tona ner. - Våra vänner har försvunnit.

Jag kan inte komma hem och sitta med händerna i knät.

- Lee. - Jag har inget val.

- Det stämmer inte. - Hör du ett ord av vad jag säger?

Ja.

- Jag är bara orolig för dig. - Det behöver du inte vara.

Och jag älskar dig.

Kom hem. Snälla?

Jag älskar dig också.

Roland tycker...

"Roland tycker ..." är inte en mening jag vill höra resten av nu.

Jag åker till fronten.

Är du redo?

Det var inte det jag trodde du skulle säga.

DEN TYSKA GRÄNSEN 1945

Varför åkte jag inte bara hem? Det kunde jag väl ha gjort.

Men jag har alltid varit festens sista gäst.

Vill du ha några?

Alla tar dem. Det dämpar nerverna.

- Nej tack. - Det är upp till dig.

Åh gud. Hela kroppen värker.

Vi körde i flera månader. Badvägran i flera veckor.

Över 800 kilometer in i de värsta fasorna.

- Överste. - Miller.

Vi hittar självmordspakter överallt. Hela familjer som tog cyanid.

- Är vi de första här? - Ja.

Tack.

Det finns så mycket liv i en människas ögon.

Fram till att det inte längre finns det.

Nu var det inte längre något jag hade hört om eller föreställt mig.

Det var verkligt.

Det är nära nog.

När man väl har sett det... kan man aldrig glömma synen.

Inga tecken på liv.

- Åh gud. - Inga tecken på liv.

Inga tecken på liv.

Åh gud.

Davy.

Davy, ge mig en hästskosöm.

- Högre upp. Så. - Bra.

Oroa dig inte.

Oroa dig inte.

Se här.

Jag ska inte göra dig något.

Jag ska inte göra dig något.

Åh gud.

Vad?

Davy.

Och nu.

Nu går vi.

- Fick du det? - Ja.

Davy, sänk farten.

- Är det här? - Ja. Till vänster.

Prinzregentenplatz. Ja.

- Hej. Pressen. - Ingen tillträde.

Bara för officerare.

- En cigarett? - Tack.

- Det är en kall kväll. - Ja, eller hur.

Jag är Lee Miller. Det här är min vän, David Scherman.

Vi skulle väldigt gärna vilja komma in.

Bara några minuter, om det är okej.

Tack.

- God kväll. - God kväll, frun.

Har ni några önskemål?

Välkommen till Hitlers blygsamma bostad.

Tack.

- En cigarett? - Tack.

- Tack. - Ingen orsak.

- Hej. - Hej.

Davy.

Herregud.

Damerna först.

Davy, det finns varmt vatten.

- Davy, kom in här. - Va?

- Skynda dig. Du måste hjälpa mig. - Med vad?

- Är den där? - Ja.

Bra.

Sådär.

Här?

Ja.

- Klar? - Ja. Är du?

- Det är varmt! - Torka av bilden.

Den jävla... Vänta.

Herregud!

Är den med i bilden?

- Kolla efter. - Ja, den är med. Kom igen nu.

Man får inte se mina bröst, då blir den censurerad.

Nu.

Davy.

Jag vet inte...

Alla de människorna.

Alla de människorna.

De var mitt folk.

Hitler och Eva Braun var döda när vi kom till hans lägenhet.

De begick självmord i Berlin.

Ändrade det dina känslor?

Att tvätta mig i Führerns badkar?

Vad fick dig att göra det?

Tycker du att det var fel av mig?

Jag tycker att det är typiskt dig.

Att vara impulsiv och inte tänka på konsekvenserna eller ytan.

Varför skulle jag tänka på ytan?

Nu är det din tur att svara på frågor.

Okej då.

Berätta om din mamma.

- Vad vill du att jag ska säga? - Det är upp till dig.

Hela mitt liv har jag trott att jag var problemet.

Att min blotta existens var problemet.

Det tog mig lång tid att inse att problemet låg hos henne.

Hon skyllde på mig för allt som gick fel i hennes liv.

Det fick mig att känna att jag förstörde allt för henne.

Tror du verkligen det?

Finns det någon annan förklaring?

Det är nedslående.

Stanna.

Tack. Herregud.

Jag tror att det har kommit.

SEGERUTGÅVAN

Var är de?

- Var är mina bilder? - Är de inte där?

Nej, de är fan inte här!

Lee? Kan jag hjälpa dig?

Letar du efter något särskilt?

- Kan jag hjälpa dig? - Var är de?

Herregud. Sluta, det får du inte göra.

De är mina. Jag tog dem. Jag bestämmer över dem.

Lee...

Sluta, sluta, sluta!

- De är ett historiskt vittnesmål. - Och vad då?

- Ingen såg dem. Ni tryckte dem inte. - Jag kämpade för dem!

- De måste bevaras! - För att ligga i ett arkivskåp?

Ministeriet menade att de skulle oroa folk.

- Det hände! Det hände på riktigt! - Lee, Lee, Lee.

De skulle bara oroa folk ännu mer. Folk behöver gå vidare.

Gå vidare?

Den lilla flickan i ett utrotningsläger. Våldtagen och misshandlad!

Hur ska hon någonsin gå vidare?

Någonsin.

Jag har skickat dem till New York och hoppas -

- att amerikanska Vogue kommer trycka dem.

Jag försöker verkligen, Lee.

Inte tillräckligt hårt.

Du försöker inte tillräckligt hårt.

Jag vet att du tycker att jag har svikit dig.

Och jag önskar att du hade låtit mig förklara -

- innan du började förstöra dem.

Förlåt.

Min mamma blev sjuk när jag var sju år gammal.

Jag skulle bo hos några vänner till familjen tills hon blev frisk.

De var rara människor. De var snälla mot mig.

Men det var en annan man som kom på besök.

Han hade mörkt hår.

Han passade mig en dag när...

familjen åkte in till staden.

Han tog med mig in i sovrummet...

och sa att jag skulle lägga mig ner.

Och han...

Han...

Min mamma sa att jag aldrig fick berätta det.

Hon... hon skämdes så mycket.

Så jag har aldrig berättat det.

Jag är så ledsen.

Det är ofattbart.

Men det händer hela tiden.

Och de kommer undan med det.

Det här är...

en lock från första gången du klipptes.

Och det här är den första boken jag läste för dig.

Det här är den första teckningen du ritade.

Det här är den första bilden jag tog av dig och din far.

Jag vet att jag har gjort misstag.

Och jag vet att jag kanske inte har varit en bra mor, Tony.

Men jag försökte verkligen.

Varför berättade du inte något av det här för mig?

Jag önskar att jag hade vetat.

Lee Miller dog i Farley Farm House 1977.

Antony hade aldrig vetat vad hans mor gjorde under kriget.

Efter hennes död fann han Lees fotografier gömda på vinden.

Idag betraktas Lee Miller som en av vår tids främsta krigskorrespondenter.

Hennes fotografier är några av de viktigaste vittnesmålen om förintelsen.

Efter Lees död skapade familjen "Lee Miller Archives".

Roland dog 1984.

Sedan dess har Antony och Lees barnbarn Ami vårdat Lees arv.

Efter kriget återvände Davy till New York.

Han blev en av de längsta anställda på Life Magazine.

Han förblev en nära vän till Roland och Lee resten av deras liv.

Audrey dog 2001 vid 96 års ålder.

Hon ångrade att hon inte publicerade Lees bilder från koncentrationslägren.

Men amerikanska Vogue tryckte dem i juni 1945.

1946 fick Nusch en stroke och dog vid 40 års ålder.

Paul var förkrossad och skrev sina sista dikter till henne under pseudonym, -

- för att "hennes död tog livet av Paul Éluard".

Översättning: DUMMESCHWEDEN