All language subtitles for Rock.n.Roll.Guns.For.Hire.The.Story.Of.The.Sidemen.2017.1080p.WEBRip.x264.AAC-[YTS.MX]

Downloaded from
YTS.MX

Official YIFY movies site:
YTS.MX

De flesta vet nog inte
vad en kompmusiker är.

Jag är kompmusiker
och har varit det i 40 år.

Jag heter Earl Slick
och var David Bowies kompmusiker.

Earl Slick på gitarr.

Vi stöttar de stora namnen.

En kompmusiker tävlar inte
med frontmannen.

Då är man en arbetslös musiker.

För det mesta är vi osynliga.
Spöken vid honnören.

Vi tar er bakom kulisserna med
några av världens största stjärnor.

Vårt jobb är att passa in
i stjärnornas vision.

Att ha personlighet, men inget ego.

Bernard Fowler!

Kompmusiker till Rolling Stones

Kompmusikern jobbar
främst under turnén-

-men ibland är gränserna suddiga.

Är du redo, Steve Cropper?

Kompmusiker till Otis Redding

Vissa är gitarrister, vissa sångare,
keyboardspelare, spelar blås-

-och vissa är allt i ett.

På slagverk, saxofon,
keyboard, munspel och allt annat:

Professor Crystal Talifero.

För den nya generationen
kompmuskier är allt annorlunda.

Crystal Torres
Kompmusiker till Beyoncé

Den här filmen berättar historien
om rockens inhyrda vapendragare.

Hur det började, hur vi överlever-

-och hur våra liv skiljer sig
från vad ni tror.

En kompmusiker som kan sin sak
får aldrig nån uppmärksamhet.

Det är hela poängen.

Den alternativa berättelsen
om rock'n'roll

HAVANNA, KUBA 2016

Den revolutionerande Ronnie Wood!

Folk frågar om man blir nervös.

Inte när jag klär på mig
och sminkar mig.

Charlie "Che" Watts!

Inte när jag går till scenen.

Keith Richards!

Så fort jag går upp på scenen
känner jag energin.

Bernard Fowler!

Trummorna börjar,
och då börjar jag bli nervös.

Sen tittar jag på killarna.

De var vanliga nyss, men har
förvandlats till superhjältar.

Jag är nervös
tills jag börjar sjunga.

Så fort jag sjunger första tonen
infinner sig lugnet långsamt.

Nu är jag i maskinen och vi kör på.

Det är speciellt
för att det är Rolling Stones.

Det är världens bästa rockband.
Det är speciellt.

Min vän Bernard har jobbat
med Stones i 30 år.

Han är en stor del av showen.

Jag gillar att jobba med Bernard
och att ha honom där.

Under showen har han strålkastaren
på sig inför 60 000 människor.

Han skämtar
och är definitivt närvarande.

Han presenteras och får applåder.
Han ingår i teamet.

Han är väldigt bra på det han gör.
Han sliter och gör inga misstag.

Jag är inte så bra på
att ta lärdom av andra sångare.

Jag kan nog lära mig mycket
av honom om jag anstränger mig.

Bernard ger Mick trygghet.

Från soundcheck,
då de har ett samförstånd-

-som ger dem styrka under livegiget
då allt måste levereras rätt.

Vänta på det! Nej, inte än. Här.

Det har funnits ett par andra gånger
då Mick av nån anledning-

-går av scenen tidigt och snyter sig.

Då har B tagit över nån vers.

Det är väldigt svårt
att tänka sig Stones utan honom.

Jag förlitar mig på honom
för så mycket-

-för han har total kontroll
och ibland är jag vilse i dimman.

Jag tittar på B och han...

Att vara mångsidig
och vara som en brandman-

-är ett till krav för
den ultimata kompmusikern.

Vi klarade oss i 30 år
utan kompmusiker.

Men han tillför kvalitet och klass.

För mig är Bernard Fowler-

-en av de bästa
oupptäckta rösterna i USA.

Jag har sett deras barn växa upp.
Jag älskar musiken.

De är som en familj nu.

När jag ser Bernard
med Rolling Stones tänker jag-

-att den här killen sjunger
med grabbarna.

Han sjunger med dem, inte för dem.
Inte bakgrundssång. Så ser jag det.

Inget ont om publiken.
De sugs in av Rolling Stones.

De sugs in av David Bowie.
De sugs in av Beatles.

Man är bara ett bihang till dem.

Jag minns att jag gick in
på en klubb och en kille sa:

"Det där är Bernard Fowler."

"Han är Rolling Stones
bakgrundssångare."

Och nån sa: "Skitsnack, det finns
inga svarta i Rolling Stones."

Han hade uppenbarligen
sett alla konserter.

Det är ens jobb
att inte tränga sig på.

Ordet "komp" har
alla möjliga bibetydelser.

Att vara osynlig
är en sublimering av egot.

Ett stort ego är inte bra
för en kompmusiker.

Man måste veta vem man är
och var man står i hierarkin.

En bakgrundssångare
måste acceptera det.

Det kanske känns kränkande-

-men är man smart
så förstår man anledningen.

Det är inte för att du är ful.

Jag växte upp i Long Island City
i Queens. I Queensbridge Projects.

Första tunnelbanestoppet
utanför Manhattan.

Det var ett tufft område.
Riktigt tufft när jag växte upp.

Det förblev det länge.

Det här var ett riktigt dåligt område
och jag bidrog till det-

-innan jag tog
mitt förnuft till fånga.

Jag var väldigt ung-

-och gjorde som många svarta barn
i innerstan. Jag var en skojare.

När polisen kom
skingrades vi som kackerlackor.

Alla kastade sina grejer.
Jag kastade mina grejer.

Polisen kom förbi med en ficklampa.

Han såg på mig och sa:
"Vet du vad, Fowler?

"Jag kan sätta dig i fängelse."

"Jag känner din mamma.
Jag känner miss Pearl."

"Om jag ser dig här nere igen"-

-"så sätter jag dig i finkan,
även om jag känner din mamma."

Det var en väckarklocka.

Bernard var som oss andra och
siktade inte på att bli kompmusiker.

De flesta av oss ville vara stjärnan.
Ja, för fan!

Vi satte ihop bandet Peach Boys.

Innan vi visste ordet av
var vi i en studio.

Jag gick in och sjöng låten
"Don't Make Me Wait".

Den var en hit. Vi var kungarna
av etern när skivan släpptes.

På varje klubb man gick till
hörde man Bernard.

Han började bli ett känt namn.

Inte som bakgrundssångare,
för mycket var leadsång.

Jag hade gjort skivor i olika genrer-

-och när sång behövdes
tänkte jag på Bernard.

Men precis när Bernard började bli
en respekterad frontman-

-fick han ett samtal
från producenten Bill Laswell.

Samtalet skulle förändra
resten av hans liv.

När jag kom hem ringde Bill Laswell.
"Hej, vad gör du?"

Jag sa: "Inget."
"Coolt. Åk till flygplatsen."

Jag sa:
"Nej, jag kom nyss från flygplatsen.

"Jag kom precis hem."

Han sa: "Åk till flygplatsen."

Jag sa: "Bill, du förstår inte.
Jag kom nyss hem."

"Åk till flygplatsen."

Jag åkte till flygplatsen och frågade
om det fanns en biljett till mig.

Det var på den gamla goda tiden.
"Ja, ni har en förstaklassbiljett."

"Vet ni inte vart ni ska?
Ni ska till London."

Jag visste inte
vad jag gjorde i London.

Bill hämtade mig
i en stor svart Bentley.

Vi gick uppför trappan till ett hus.

Ringde på. Bill gick in
och jag gick in bakom honom.

Nån satt på golvet med en gitarr
och vände sig mot mig.

Det var Mick. Jag hade ingen aning.

Jag stod där och sa för mig själv:
"Åh, fan. Åh, fan."

Det enda jag kunde tänka var:
"Åh, fan."

Han gav mig en kassett och sa:

"När vi kommer till studion i morgon
ska vi jobba på det här."

Så jag åkte till hotellet-

-och gjorde sångarrangemangen
på en fyrkanalsporta.

Vi jobbade rätt nära ihop
på skivan "She's the Boss".

Jag minns inte exakt vad vi gjorde.
Men det var ett nära samarbete.

Jag gjorde sångarrangemangen
på "She's the Boss".

Alla refränger och allt i bakgrunden.

All sång man hör
förutom hans röst fick jag lägga.

Vanligtvis sjunger jag stämmorna.
men han anpassade sin sångstil-

-så att det låter som
att jag sjunger två gånger.

Eller så kan han låta
som två olika människor.

Förhållandet
mellan Mick och mig var lätt.

Det blev inte lika lätt-

-när hela bandet dök upp.

Jag vill upp dit med ett till ackord.

Bernard fick jobba med hela bandet
på deras skiva "Steel Wheels" 1989.

Mick sa att Stones gjorde en ny skiva
och att han kunde behöva min hjälp.

Jag sa: "Okej, coolt. Var är du?"
Han gav mig adressen till studion.

En efter en började Stones dyka upp.

Charlie dök upp.

Jag tänkte: "Åh, fan."
Jag säger "åh, fan" ofta.

Bill Wyman dök upp. "Åh, fan."

Ronnie Wood dök upp. "Hej!"

Coolt. Keith dök upp. "Åh, fan."

Jag kom med idéer och Mick sa:

"Jag gillar idén,
så nu gör vi det på riktigt."

Inte illa. Det är okej.

Jag kände brännande blickar
från Keith.

Jag kände att det här är inte bra.

Jag tittade på hans dreadlocks.

Stirrandet pågick alldeles för länge.

Så jag kände
att jag behövde prata med honom.

Jag tittade på honom och sa:
"Är allt okej?"

-Då sa han...
-"Jag ville inte gilla dig."

Jag tänkte: "Åh, fan."

Jag sa: "Varför? Jag är schyst."

Han sa: "Jag trodde
att du var en av Micks killar."

Jag bara...

Mick och jag låg i luven på varandra.

Nån Mick väljer kommer inte
att spela in med Rolling Stones.

Sen sa han:
"Jag vet att du är schyst."

Vi fortsatte jobba
och jobbade jättebra ihop.

Den dagen blev vi goda vänner.

Det var ett lustigt sätt att träffas.

När Bernard sjunger körer
är han en stödsångare.

Han stöttar det de gör.

Många sångare som körar och även
kan sjunga lead så bra som han-

-brukar bli sämre på det ena.

Antingen är körsången dålig
eller så minns man inte delar.

Men det finns inget
som han inte klarar av.

Han säger bara: "Jag fixar det."

Jag har alltid tyckt att Bernard
egentligen är för bra.

Men samtidigt förstår jag att
han älskar att jobba med Stones.

När jag steg i graderna
var det alltid viktigt för mig-

-att bli erkänd
och respekterad av personerna-

-som verkade vara ovanför mig.

De jag ville spela med.

Det är nåt som jag alltid letar efter
mer än nåt annat.

Att bli mottagen av snubbarna
som har lyckats.

De har nått det jag eftersträvar.

Det betyder att jag är bra nog
för att umgås med dem.

Inte bara bra nog för att umgås
utan för att spela med dem.

Det är bekräftelse.

Bekräftelsen Bernard känner
med Rolling Stones vill vi alla ha.

Att vara en del av nåt
hellre än att vara utomstående.

Jag jobbade i 40 år med David Bowie
och det definierade mitt liv.

Att spela musik var aldrig ett val.
Det var ett kall.

Jag var en usel elev. Jag lyder inte
och vill inte bli tvingad till nåt.

Det eliminerar 99 procent
av arbetsmarknaden.

Jag kunde inte plugga på college.
Jag klarade knappt high school.

Jag älskade att spela och lyssna-

-vilket jag gjorde dygnet runt,
och fortfarande gör.

Jag visste inte
vad en kompmusiker var.

Jag tänkte aldrig: "Jag skulle
vilja vara den artistens gitarrist."

När jag var 18 hade jag
ett eget band och ett nytt namn.

Han skapade en personlighet.

Frank Mattaloni blev Earl Slick.
Det låter rätt bra.

Han hade utseendet, attityden,
säkerheten och kaxigheten.

1974 fick jag ett samtal
från en britt som hette David Bowie.

Jag var inte bekant med hans musik
men jag tänkte: "Varför inte?"

Jag satt och väntade som en idiot-

-och sen dök det upp
en mager, läskig kille-

-med knallrött hår och inga ögonbryn.

Det var David. Han var schyst
och hade en gitarr med sig.

Han hade en flaska konjak
som vi drack när vi spelade.

Vi drack konjak och pratade.
Det var roligt och trevligt.

Han sa: "Prata med min assistent
så håller vi dig underrättad."

De ringde nästa dag
och undrade om jag var intresserad.

Det var så det började.
Jag satsade på säkra kort.

Det var så jag blev kompmusiker.
Det var inte mitt mål.

David kunde ha valt
vilken gitarrist som helst-

-men i stället valde han
en talangfull, men rå, ung-

-rätt otyglad själ från Brooklyn.

Efter att ha lärt känna David
så förstår jag varför han gjorde det.

Han kände av människors
glöd och vibbar.

Han såg vad de kunde bidra med
musikaliskt och personlighetsmässigt.

Att förstå vad man kan bidra med
är vad alla kompmusiker vill.

David sa inte åt mig
vad jag skulle spela eller göra.

Han lät mig uttrycka mig
genom hans musik.

Han accepterade mig i sin vision.
Jag var ingen utomstående.

"Station to Station"
som "Stay" finns på-

-var en av de mest spännande
perioderna med David.

Han bad mig komma på delar
för första gången.

Ett stolt ögonblick.

Han tittade på mig med ett leende.

Innan solona kom, hade han
ett stort leende på läpparna.

Det gav mig energi.

Respekt för det vi bidrar med
är vad vi kompmusiker lever på.

Det ger en det där lilla extra.

Men jag glömde aldrig att det var
David Bowies namn på affischen.

Ibland kastas kompmusiker
rakt in i strålkastarljuset-

-och blir nästan lika synliga
som stjärnorna själva.

För Prince and the Revolution
behövdes kompmusiker.

I det här fallet var det kvinnor
som kunde bidra med nåt lite extra.

Och såg rätt ut.

Det var Wendy och Lisa.

Princes vision om ett blandat band-

-med män, kvinnor, svarta, judar-

-var ett medvetet beslut,
och en önskan från hans sida.

Lisa och jag var inte bara kvinnor.

Vi var ett kärlekspar.

"Herregud!
Det är kvinnligt, det är gay."

Alla flippade ut.
Det var kontroversiellt. Herregud!

Med new wave-musiken
dök det upp många band med tjejer.

Det var nog nyhetens behag i början.

Bara sexigt sällskap.
Nån som kunde spela den rollen.

Men Wendy och jag visade styrka
och var inte bara nåt för ögonen.

Jag hade 80-talsstrumpor
och ville göra dem lite fräckare.

Jag gick med på att ha strumpeband
för att det kändes lekfullt.

Men jag tänkte inte visa tuttarna.

Jag var den kvinnliga motparten
som gav honom utrymme-

-att vara som en sexig, läcker,
och androgyn tornado.

Han visste var han skulle gräva
och när han hittade guld-

-så innebar det frihet.

Vi var perfekt inrutade
som bra kompmusiker.

Ge frontpersonen friheten
att falla på arslet.

Se till att de har den perfekta
miljön för att vara den de vill vara.

Wendy och Lisa förstod Prince.

De visste vad han behövde
innan han gjorde det.

Och de kunde verkligen spela.

Lisa var faktiskt en skolad musiker.

Lisa kunde säga ifrån
för hon var den enda musikern-

-som kunde göra saker bättre än han,
på sitt instrument.

Wendy och Lisa
växte upp tillsammans.

Lisa bjöd in Wendy
att följa med på några av turnéerna.

Hon var tillgänglig,
kunde låtarna och kunde spela.

Prince blev tydligen lite paff
när han fick veta-

-att Lisas vän kunde spela så bra.

På "Purple Rain" finns en låt
som heter "Computer Blue".

Vi skrev den tillsammans
och Prince kom på en idé och sa:

"Jag måste stoppa den i grytan
och sätta på tryckkokaren nu."

"Så får vi se vad det blir."

Jag började spela slingan.

När vi skrev låten
kom Wendy på huvudslingan-

-medan jag lekte med syntljud
vilket jag tror inspirerade Prince.

Han tyckte att det var
en viktig del av låten och rytmen.

Han gav oss en high five
och delade på upphovsrätten.

En bra uppgift för mig-

-som nån som försöker vara
en så bra musiker som möjligt-

-är att kunna erbjuda artisten
nånting för att bli bättre.

Innan vi spelar "Purple Rain"
säger han i filmen:

"Jag vill framföra en låt
tjejerna har skrivit."

Jag var på en intervju
och nån felciterade mig.

De frågade: "Skrev du Purple Rain?"
Och skrev att jag svarade ja.

Prince ringde mig
och var extremt upprörd.

"Varför sa du så?"

"Tror du att du skrev 'Purple Rain'?"

Och jag sa: "Vänta."

"Nej. Men vi hjälpte dig."

Prince kom in i rummet och sa:
"Här är ackordföljden."

Jag såg det som en countryföljd.

Nåt jag är stolt över
är att hitta sätt-

-att arrangera om nåt
som är väldigt enkelt.

Så jag spelade ackorden, men jag
sträckte ut tonerna och färgade.

Här kommer ackorden.

Det är introt till "Purple Rain".

Skrev jag "Purple Rain"? Nej.

Men hade "Purple Rain" varit låten
man hör än i dag-

-om inte kocken hade kommit in
med ett recept på maträtten?

Jag har samlat ett otroligt team.
Vad ska vi göra?

Versionen av "Purple Rain" i filmen-

-var Wendys första liveframträdande
med bandet. Hon var bara 19 år.

Jag ville bli en bra gitarrist
och ett bra band.

Jag ville bli en bra musiker.

Men det finns
en ambivalens kring min roll-

-och vad jag visste
att Lisa och jag gav honom.

Det fanns stunder jag blev arg.

Jag ville alltid att han skulle säga:
"Du är toppen!"

"Jag skulle inte klara det här
utan dig! Jösses!"

Det gjorde han aldrig.
Det sa han inte.

Prince var tydlig med
att om man var där-

-och hade rollen som kompmusiker
bredvid honom-

-så var det hans bekräftelse.

För att vara helt ärlig
ville jag ha hans bekräftelse.

När det kom till kritan
hade han all rätt att ignorera oss.

Han anlitade oss, hade ett projekt
och ett kontrakt med Warner Bros.

Det var inte specificerat
och det fanns inget förtydligande-

-att man nu ska ta del av hans soppa.

Det skulle bara bli toppen.

"Har ni inte kul? Jag har kul."
Och vi bara: "Ja!"

Att stå på inför tusentals fans
tillsammans med Prince, eller Bowie-

-eller vem det nu är,
är en speciell känsla. Det är det.

Men kompmusiker måste acceptera
att de inte är stjärnorna.

Jag visste hackordningen
med David Bowie.

Jag var vapendragaren med ett jobb.
Kompmusiker ska bara stötta.

Om han var trött eller distraherad-

-förlitade han sig på att jag
skulle kliva fram. Det var mitt jobb.

Slick utgjorde bakgrunden för David.

Slick var den mer djuriska av de två.

Det djuriska inslaget
behövde verkligen vara där.

Det jordnära
som Slick personifierade.

Det är ändå hans turné.

För att han under sin turné
ska kunna vara så bra som möjligt-

-är det mitt jobb att fånga honom
när han faller-

-se till att bidra med energi
om han inte har nån-

-och få det att fungera på scenen.
Det gör jag som kompmusiker.

Man måste komma ihåg det,
för vissa kompmusiker spårar ur.

Plötsligt tror de att de är stjärnan.
Dåligt drag.

De samarbetar
både ljudmässigt och visuellt.

Earl överglänser aldrig David.

Det är en bra kombination
av ömsesidig respekt.

När jag var med David fick jag
spela både på turnén och i studion.

För mig var det toppen.

Men det finns musiker
som bara anlitas för studion.

Studiomusikerna.

Det finns killar
som bara har studiojobb.

De turnerar inte
och spelar inte live.

Det är skillnaden mellan
en studiomusiker och kompmusiker.

En kompmusiker spelar inför publik.

En studiomusiker kanske aldrig
spelar live, eller bara ibland.

En studiomusiker
är i inspelningsstudior.

Kompmusikern har större inflytande
på artisten de jobbar med.

Deras feedback är otroligt viktig.

Jag har haft inspelningar då jag
har förändrat stämningen i studion-

-utifrån vad jag spelade.

Ibland vill inte artisten det
och då blir det obekvämt.

"Det är inte ditt gig", säger de.

Vad menar de? Vi har en vision.
Ditt jobb är att förverkliga den.

Att förverkliga artistens vision var
extremt viktigt för studiomusiker.

Särskilt på 60-talet.

Nån som jag verkligen såg upp till-

-som lyckades vara både
studiomusiker och kompmusiker-

-var gitarrlegenden Steve Cropper.

Ring upp. Jag är mitt i en intervju.

Det låter rätt bra.

Steve Cropper hörde till skivbolaget
Stax i Memphis, Tennessee.

Steve Cropper är utan tvekan-

-en av de bästa kompmusikerna
och studiomusikerna jag har sett.

Han kunde anpassa sig till
alla stilar på ett trovärdigt sätt.

Hans engagemang var totalt.
Det gjorde Steve speciell.

När vi hörde Booker T:s låtar
trodde vi att alla var svarta.

Jag blev förvånad över att Steve
och basisten Dunn var vita.

På den tiden var det ganska unikt.

Booker T och MG's hade hits
men var även verksamma-

-som bandet som kompade
olika sångare i studion.

Stax skapar känslan av ett band
med ett karaktäristiskt sound.

Formeln på 60-talet-

-var att alla hade sin egen studio
och sina egna musiker.

De letade inte i telefonkatalogen
och ringde nån som var bra.

Det var samma killar hela tiden.
Vi spelade på nästan alla skivor.

Förutom Steves arbete
med Booker T-

-var han även Wilson Picketts
och Sam & Daves kompmusiker.

I en bransch där alla
är oumbärliga är det ovanligt.

I studion med Sam & Dave
hittade Steve stilen vi letade efter-

-som behövdes för projektet
för att låta som Sam & Dave.

Om han spelade
med Booker T och MG's-

-så lät det som Booker T och MG's.
Men det var samma fyra musiker.

Man måste vara en speciell
kompmusiker för att klara det.

Stax Records hade vita musiker
som kompade svarta artister.

Vi var ledande med det.
Kom ihåg att det var på 60-talet.

Det fanns idioter
och rasister på 60-talet.

Vita rasister som hatade att svarta-

-gick på samma gata som vita
och spelade i band med dem.

Att låta vita kompa en svart artist
var revolutionerande.

Så var det på Stax Records.

Det fanns killar som Steve Cropper-

-som var villiga
att ta rollen som kompmusiker.

Under konserterna stod de på scenen
och blev kallade alla möjliga namn.

Steve Cropper var
en fantastisk kompmusiker.

Han bidrog till låtarna
genom att spela grundkompet-

-men var smart nog att komma på
intron och andra delar.

Som med "Knock On Wood".

Eddie Floyd och jag
var på motellet och han sa:

"Jag har en bra låtidé.
Jag vill skriva om vidskepelse."

Jag sa:
"Vad gör folk för att få tur?"

Och han... Där hade vi det.

Vi började skriva
och visste att det blev bra.

Vi skrev klart låten
och jag satt där länge-

-och försökte komma på ett intro.

Det enda som slog mig var-

-hur "In the Midnight Hour"
skulle låta baklänges.

Jag minns inte hur jag kom på
originalet, men det började på D.

Det är samma vända, fast baklänges.

Och det var "Knock On Wood".

Jag sa:
"Vill du lära dig spela gitarr?

Alla gitarrer har samma prickar.
Det är väl en skala, antar jag.

Jag sa: "Följ prickarna
så kan du skriva hitlåtar."

Det spelar ingen roll.

Steve Cropper spelade hitlåtar
och var med och skrev dem.

"Knock On Wood",
"In The Midnight Hour" och fler.

Han var låtskrivare, studiomusiker-

-producent och kompmusiker i ett.

När soulstjärnan Otis Redding
kom till Stax 1964-

-visste Steve och Jim Stewart
att han var speciell.

Trummisen Al Jackson
kom till mig och sa:

"Du vet den där stora, långa killen?"

"Han tjatar om att nån
måste lyssna på honom sjunga."

Jag sa: "Okej. Ta honom till pianot."

Han kom fram
och jag sa åt honom att spela.

Men varken han eller jag
kunde spela piano.

Han sa: "Kan du spela
några kyrkliga ackord för mig?"

Kyrkliga ackord. Sen började han
sjunga "These Arms of Mine".

Jag sa: "Sluta. Vänta. Jag vill
att Jim Stewart ska höra dig."

Jag gick till kontrollrummet och
sa åt Jim att lyssna på honom sjunga.

Jag ljuger inte.
Håret på armen reste sig.

Vi hade 17 hitsinglar i rad
med Otis Redding.

Han hade ingen flopp.

Steve är en originell gitarrist.

När jag hörde de första licken
på hans Otis Redding-skivor...

Där har vi nåt.

En annan sak med kompmusiker
kan nämnas med Steve Cropper-

-är förmågan att läsa
en låt väldigt snabbt.

Det finns ett sammanhang
med musiken man spelar-

-när man sätter sin egen prägel.

Att lyckas förstå en låt är
kännetecknande för en kompmusiker.

Otis Redding stod Steve så nära-

-att han ville
ha honom med sig på turnéerna.

Otis sa: "Ni måste turnera med mig.
Ni måste vara mitt kompband."

Det var det som gjorde det unikt.

Bandet som spelade på hitskivorna
spelade på scenen med artisten.

Samma licks av samma människor,
som spelade samma arrangemang.

Det var ovanligt
för det fanns studiomusiker-

-och det fanns turnémusiker.
De gjorde inte både och.

I vår historia är Stax viktig.

Steve fick, om inte stjärnstatus,
åtminstone uppmärksamhet-

-på ett sätt som tidigare
hade varit rätt ovanligt.

Steve spelade bakom Otis,
men var viktig för hans framgång.

Det här var sista låten Steve
och Otis jobbade på ihop.

Otis hörde aldrig låten färdigställd.

Han dog i en flygolycka,
bara 26 år gammal.

Min roll med Otis lät oss festa
och gå på klubbar tillsammans.

Otis var en bakåtsträvande lantis
men hade nåt extremt magiskt.

Det finns ingen som han.

Steves relation med Otis var speciell
och därmed var hans rykte definitivt.

Han jobbade med Rod Stewart,
Eric Clapton och Blues Brothers.

Som kompmusiker
är ett rykte vad som krävs.

För artisterna man jobbar med
har inte alltid jobb åt en.

Men om man har tur
kanske nån annan har det.

Jag hade verkligen tur
när jag fick ett samtal 1980.

Jag hade inte
träffat David Bowie sen 1976-

-när producenten
Jack Douglas ringde och sa:

"Jag har några sessioner
men jag kan inte berätta för vem."

Efter tre eller fyra dagar
listade jag ut det.

Det var John Lennon.

Jag brukar inte bli nervös,
men det blev jag då.

John hade studiomusiker
som han hade använt och sa:

"Jag behöver en joker från gatan
som gör som han vill."

Det var så jag fick jobbet.

Det var inte svårt att jobba med John
för han lät mig göra vad jag ville.

Jag var överlycklig och det var
en fin period i min karriär.

Inte bara i karriären, utan livet.

Jag älskade det.
John släppte loss mig.

När jag är med så kallade stjärnor
känner jag mig som en jämlike.

Jag behandlas som deras jämlike.

Jag fick jobba med David och John
under en period-

-som jag nu ser som glansdagarna
för kompmusiker, 70- och 80-talet.

På den tiden behövde soloartister
kompmusiker, och respekterade dem.

Om man var kompmusiker
under den här guldåldern-

-och var multiininstrumentalist,
så fick man många spelningar.

Slagverk, sång, saxofon-

-keyboard, munspel, allt möjligt.
Hon är från Gary, Indiana.

Professor Crystal Talifero.

Crystal är ett proffs.

Hon levererar alltid
och utgör en del av showen.

Jag kan lita på att hon levererar.
Oavsett vad vi gör.

Det är skönt att kunna lita på det.

Jag oroar mig aldrig för
vad hon ska göra.

Jag har aldrig velat bli en stjärna.
Inte ens som barn.

Det här valde mig.

Jag trodde att jag skulle vara gift
med barn och jobba som revisor.

Helt allvarligt.

Jag är glad att det blev så här.
Bästa tiden i mitt liv. Tänka sig.

Crystal träffade Billy på 80-talet-

-efter att ha jobbat med storheter
som John Mellencamp-

-Joe Cocker och Bruce Springsteen.

Hon gick från keyboarden
och började spela saxofon.

Hon är vacker och jordnära.

Hon har talang och scennärvaro.

Det är nog därför Crystal
fortfarande är i branschen,

Hon är en tillgång för vem som helst.

Vi började jobba ihop och jag märkte
att hon visste vad hon gjorde.

Hon arrangerade stämmor,
spelade slagverk...

Jag visste inte om det var permanent.
Det var upp till henne.

I dag är kvinnliga kompmusiker
en del av showen.

Man glömmer lätt att på 80-talet
handlade allt om killarna.

En kvinna i bandet var annorlunda.
Några "flaggor" hissades.

Men jag visste att det skulle hända.

Jag förväntades vara den sexiga.
Tack för det, Billy.

Jag tror inte att det var meningen.
Det blev så och jag är tacksam.

Jag vill höra en kille säga:
"Du är sexig." Tack.

Det får mig att må bra.

Det finns fördelar med
att vara en sexig kompmusiker.

Många fördelar. Killar gillar
sexiga tjejer. Man blir populär.

Man får mycket bekräftelse.

Jag fick mycket bekräftelse. Det var
nog därför jag fick många spelningar.

Jag såg inga problem med
att hon var kvinna.

Hon var en bra musiker.

Alla jag jobbade med på den tiden
respekterade henne.

Jag tror att det handlade om-

-att hon är en bra musiker,
och då måste man stå på sig.

Att vara en av killarna,
men inte vara kille. Att hänga.

När de säger:
"Du är en av killarna. Du får hänga."

Då är det en komplimang.

Man accepteras som en av dem
men respekteras som kvinna.

När jag dök upp var det första gången
Billy hade jobbat med en kvinna.

Det var intressant.

Han skötte sig bra.
Det gjorde killarna också.

Efter 28 år spelar Crystal
fortfarande med Billys turnéband.

Men det spelar ingen roll
hur länge man är med stjärnan.

När turnén är över så undrar alla
kompmusiker vad som väntar nu.

Som kompmusiker
behandlas jag som en kung.

Jag behöver bara spela musik.

Det är toppen! Det är Disneyland.
Jag får göra vad jag vill varje dag.

Ingen ifrågasätter vad jag gör.
Alla mina behov tillgodoses.

Sen är turnén över.

Kompmusikern åker hem och väntar
på att telefonen ska ringa.

Det är okej i början
när det finns pengar kvar.

Men pengarna går åt hela tiden.

Ingen ringer, och man undrar
varför de inte ringer.

Får jag ringa och plåga dig igen?

Man hittar på
alla möjliga anledningar-

-som kanske är sanna, eller inte.

Men ju kändare man är-

-och ju synligare man är
som kompmusiker till sin frontman-

-desto mindre tillgänglig är man.

Jag kan sitta här hela året.

Telefonen ringer inte
för de tror att man är ägd.

Vad gör vi här?

Folk tror att vi badar i pengar,
köper hus, och får arvode.

Att vi när som helst måste rycka in.
Men det är inte sant.

Sanningen är att mellan turnéerna
så kunde det gå flera år.

Jag är bra på att göra ingenting.
Jag gillar det här.

Jag tänker inte göra nånting
när ni har åkt.

Det är ett tveeggat svärd.

Man spelar med
världens bästa rockband-

-och det blir svårt
att få en ny spelning.

Folk tror att man är med i bandet.

Jag blir anlitad.
Jag önskar att jag tjänade mycket.

Jag önskar att jag tjänade pengar
som Rolling Stones. Så är det inte.

Jag tjänar inte så mycket pengar
att jag kan ta semester eller vila.

Jag har försökt ta en paus
efter en Rolling Stone-turné.

När pengarna tog slut var det
supersvårt att hitta ett nytt jobb.

SUG MIN K...

JAG ÄR EN MEGA-BITCH
OCH DU ÄR EN BITCH

Man kan inte bara ringa och säga
att man vill åka på turné.

Sånt händer inte.

Jag har gjort det förut
och det bet mig i röven.

Jag tar några veckor ledigt
men sen är jag tillbaka.

Varje gång Stones har turnerat
så har jag fått följa med.

Men det är lustigt, för ibland kan
vänner eller fans ringa och säga:

"Stones ska på turné.
Ska du inte följa med?"

Och jag har inte fått höra nåt.

När det händer börjar man undra
om man ens får följa med.

Problemet som kompmusiker
är att inte kunna veta säkert.

Broder B har inget att oroa sig för.

Frågan är om Stones lever,
inte om han ska följa med.

Det är upp till honom.
Så länge han vill.

Han är med oss till slutet.
Då är han en Rolling Stone.

När vi går i pension ger vi honom
en bricka där det står:

"Jag är äntligen med i bandet."

Enligt mig är han officiellt
en Rolling Stone.

Broder B är en klippa.

Jag ser mig fortfarande
som kompmusiker till Rolling Stones.

Jag är ingen Rolling Stone
och kommer aldrig att bli det.

Skulle Rolling Stones
bli sämre utan mig?

De kan fortsätta.

Men de skulle sakna mig.

Bernard har tur.

Trots osäkerheten har han
ett långtidsjobb med Stones.

Jag jobbade med David
till och från i 40 år.

Men det var inte oavbrutet jobb.

Jag visste aldrig
vad som väntade runt hörnet.

Han sparkade mig en gång
men jag fick komma tillbaka.

Varje gång en gitarrist försvann
eller slutade, så ringde han mig.

Men jag kände mig inte utnyttjad.
Han gjorde det han behövde göra.

När jag tog jobbet så gjorde jag
det jag behövde göra.

Så det var en hand
som tvättade den andra.

Men om man blir sparkad, ersatt,
eller vad man än vill kalla det-

-så blir man både sårad
och förbannad.

Från det att jag anställdes
tills det tog slut, var det nonstop.

Jag kände aldrig
att det skulle ta slut.

Det var som att nån sparkade
på sängen när man sover.

Vad? Vad?

Så kändes det när det tog slut.

Jag och Lisa fick sparken.

Kvällen vi fick sparken. Jag kan
inte säga att Prince tackade oss.

Jag kunde känna hans känslor
motsäga varandra inom honom.

Han stod vid ett vägskäl.

Det var svårt för honom
att säga tack just då.

Han sa att han behövde
ändra på saker-

-och hade tagit sig an för mycket.

"Ni är självständiga
och jag behöver ha större kontroll."

Vi blev chockade
men förstod på samma gång.

Så är det som kompmusiker.
Alla kan offras.

Det kändes som
att mitt liv exploderade.

Det tog mig på en otrolig resa
och sen plötsligt...

Det blev inget man gör längre.

Det var som att göra slut
i ett kärleksförhållande.

Jag tror att han saknade oss också.

Det skrämmer mig när jag ser tecken
på att han saknade oss-

-och undrade var vi var.
Det gjorde mig arg.

Prince skulle aldrig
vara medlem i ett band.

Han var aldrig för samarbeten
med det han tänkte släppa.

"Purple Rain" var perioden
med flest samarbeten i hans karriär.

Efter succén var det omöjligt
att ha fler samarbeten.

Ingen kunde säga nej till honom igen
för han hade visat sig veta bäst.

Wendy och jag var rätt vilsna
efter uppbrottet-

-och visste inte vad vi skulle göra.

Vi hyrde ett hus i några veckor-

-och slickade såren tillsammans.

Vi tyckte synd om varandra
och sen började vi skriva låtar.

Folk väntade på
att vi skulle skriva en Prince-låt-

-men det var inte Prince,
utan nåt annat.

När vi inte var en prydnad
så kunde vi faktiskt fronta.

Det drev oss.

Sen kom frågorna.
"Vad pratar ni om?"

"Vad säljer ni?"

Vi förstod att vi behövde sälja
en produkt och vara ett varumärke.

Men att vara
en kvinna i musikbranschen-

-blev en slags motsägelse.

Jag ville inte spela det spelet-

-men när min tvillingsyster sjöng
med Wendy and Lisa-

-blev marknadsförarna uppspelta.

Susannah var läcker och sexig.

"Det kan vi marknadsföra!"

Wendy and Lisa var toppen-

-men att gå från kompmusiker
till soloartist är svårt.

Med alla skivbolag
blev vi signade och droppade.

De tyckte att...

Jag vet inte vad de ville ha.

"Little Red Corvette"?
Det skulle inte hända.

Vi hade en försiktigare framgång
då vi fick slutsålda klubbspelningar.

Enligt mig betyder det
att vi lyckades.

Vi kunde fortsätta jobba.

Jag har inte behövt skaffa jobb
på McDonalds, så...

Var det en besvikelse att inse
att jag inte var en stjärna?

Jag skäms för att säga det, men ja.

Jag ville betyda lika mycket för
artisterna som de betyder för andra.

Jag ville att folk skulle lyssna
på mina insatser.

Min dröm om att bli rockstjärna-

-matchade nog inte
mitt musikaliska skapande.

Där har vi den. Okej, låt mig testa.

När Wendy och Lisa inte blev
stora popstjärnor på egen hand-

-kunde de anpassa sig
tack vare sin mångsidighet.

Med varumärket som Wendy och
Lisa blev de enormt efterfrågade-

-och fick spela med Madonna,
Joni Mitchell och Seal.

De kunde bygga en karriär
på det sättet i stället.

Det är för hektiskt i det tempot.

Efter det fick de börja skriva musik
till tv-serier och filmer.

Det är inte tillräckligt ironiskt.
Det känns för storslaget.

Wendys och Lisas musik
är som en skådespelare-

-och jag har behandlat dem
på det viset.

Man säger inte åt skådespelare
hur de ska säga varje replik.

Även om studion eller tv-bolaget
skulle vilja ha specifik musik-

-så gav jag dem inte det intrycket.

Vi borde spela nåt ironiskt
och inte för romantiskt.

Jag har bara varit med om att de har
fått omarbeta nåt kanske fyra gånger.

Det handlar om 200 tv-avsnitt.
Det är otroligt.

Wendy och Lisa lyckas igen
som kompmusiker, men nu på tv.

De skriver musik till
några av de största tv-serierna.

De har till och med
en Emmy som bevis.

För att överleva
när man inte turnerar-

-behöver kompmusiker
dra in pengar med talangen de har.

Jag har inte varit
tillräckligt mångsidig i min karriär.

Är du polis? Jag ser
ingen uniform, din sorgliga jävel.

Många som inte var tillräckligt
mångsidiga har försvunnit-

-och kommer inte tillbaka.

Det kom som en käftsmäll
för tio år sen-

-och jag var tvungen
att sprida ut mig, men vart?

-Den har en naturlig läderdoft.
-Det funkar.

Vad har jag för talanger?
Vad fan kan jag göra?

Jag spelar musik, men jag målar
och skräddarsyr egna kläder också.

Varför inte dra in pengar på det?
Det är väl värt ett försök? Inte?

-Extra kulhål.
-Det är bara sandpapper.

Man kan göra kulhål så.
Jag kan förstöra vad som helst.

Om det är nåt jag gör kan jag
lika gärna tjäna pengar på det.

Christian Benner är modedesigner.
Jag gillar hans stil.

Jag tog med mina grejer
för att se om vi kan göra nåt ihop.

Sen lägger man det i blekmedel
och använder rostiga spikar.

Hagelpatroner. Man kan inte
spela på den, men den ser coolt ut.

Jag har inte det han har,
och han har inte det jag har.

Det här är underbart.

Jag vill ha det han har,
han vill ha det jag har.

-Det blir ett bra partnerskap.
-Ett Christian D-original.

-Jag har gjort saker med den.
-Jag såg det.

Jag gör bälten och jackor,
men sättet jag målar på-

-kan faktiskt bidra till hans grej.

Några av mina grejer
är bra som de är.

Den lyckades jag med.

Han är i branschen och har
maskineriet som jag inte har.

Där sker utbytet.

Mitt namn hjälper honom lite-

-och jag får maskineriet, hjälpen,
marknadsföringen, allt som behövs.

Våra managers
får prata med varandra.

För mig är det mode, men alla
kompmusiker måste hitta nåt eget.

Chrystal Talifero är lektor-

-på Indiana State University
när hon inte turnerar. Inget för mig.

Jag är begåvad på fler sätt
än att bara vara musiker.

En talang är
mina sociala färdigheter.

Det bör uppskattas
på samma sätt som uppträdandet.

En begåvad människa
kan spela 50 000 instrument-

-men saknar sociala färdigheter.
Vem vill umgås med honom?

Han kan inte hänga. Han är ute.

Crystal undervisar lovande musiker-

-och kanske
nästa generation kompmusiker.

Jag lär ut hur man får jobbet,
hur man behåller det-

-scenframträdande,
framförande, spontanitet.

Jag lär ut hur man överlever.

Använd de stora,
fantastiska ögonen du har.

Har mina studenter möjligheten
att också bli kompmusiker?

Ja, men det är lite svårare
för den yngre generationen.

De är begåvade musiker
men har blivit urvattnade.

Inga identiteter.
Bara stjärnan får ha en identitet.

Jag kanske borde tänka om
och skapa soloartister i stället.

Musikbranschen i dag
är som en annan värld.

Som tur är finns det stora artister
som behöver kompmusiker-

-och i Beyoncés fall,
kvinnliga sådana.

När Beyoncé turnerade 2007-

-hade hon branschens bästa
kvinnliga kompmusiker.

Det är närmare 30 musiker på scenen
med Beyoncé under showen.

Jag får se folk bli som galna när de
ser sin idol för första gången.

Beyoncés konserter är en stor fest.
Alla borde få det perspektivet.

Crystal Torres är enastående.
Hon är multiinstrumentalist-

-och började jobba
med Beyoncé 2007 som trumpetare.

När vi började hade Beyoncés
repertoar inte mycket trumpet.

Vi fick kreativ frihet-

-om vi inte inkräktade på melodin
eller var i vägen.

Vi fick lägga till vad vi ville.

Hon bad mig att spela ett solo,
men sa inte vad jag skulle spela.

40 000 personer stirrade på mig
och Beyoncé sa...

Över till mamma.

Det var min stund.

Hon föreslog nåt dramatiskt
och ville att jag höjde trumpeten.

Det gick bra ibland, för det är svårt
att spela i högklackat bakåtböjd.

Jag hade varit med
på fem världsturnéer.

Allt handlar om Beyoncé
så det är nåt man måste acceptera.

Den moderna kompmusikern-

-måste vara redo på
vart musiken kommer att leda en.

Efter att ha turnerat
med Beyoncé i flera år-

-kom dagen då Crystal inte fick
följa med på Beyoncés turné 2012.

Att de inte ringde efter alla år
gjorde definitivt ont.

Ibland ingår man i artistens vision,
och det är nåt vackert-

-men ibland är man inte det.

Hur en musiker
hanterar såna bakslag-

-avgör deras öde,
framgång och framtid.

Det handlar om en verksamhet
och man jobbar med en stjärna.

Man får marknadsföra sig själv
men jobbar för ett större varumärke.

Ibland går det varumärket först
och måste skyddas.

Man måste komma på hur
man passar in och kan samarbeta.

Nu, mycket mer än tidigare,
måste man kunna växla snabbt.

Det var då jag började skriva låtar,
producera och träffade Lupe.

Lupe Fiasco är
en Grammybelönad rapartist-

-som alltid letar efter nya talanger.

Crystals namn dök upp hela tiden
och jag undrade vem hon var.

Vi frågade: "Crystal, kan du komma
och spela på några skivor?"

Det är häftigt att arbeta med nån-

-som jobbar på
en internationellt känd nivå.

Jag visste inte vad som väntade
men han sa: "Gör din grej."

Jag satte in en sordin
och han reagerade direkt på ljudet.

Miles Davis-sound
från "Kind of Blue".

Som att vara i studion med nån av
samma kaliber som Miles Davis.

Då man ber om en viss sak
och det blir fantastiskt.

Sen ber man om en variation
och det blir lika fantastiskt.

I slutet av sessionen blev låten-

-en jazzig, organisk hiphop-mix.

När det gällde mitt nästa album
var valet enkelt.

Om jag ska spela in
så behöver jag Crystal.

De bästa artisterna förstår
att vi tjänar musiken.

Trots att alla har
sina specifika roller-

-så är det musiken som lockar folk.

Det finns en plats
för nästa generation kompmusiker-

-men går det för alla
som har varit med i alla dessa år?

Min framtid som kompmusiker
ser faktiskt rätt dyster ut.

2016 gick David Bowie bort
och det förändrade allt.

Det är där han säger "lift off".

Jag kände så när David gick bort.

Han lyfte.

Jag har tänkt på David
varje dag sen våren 1974.

När man har spelat så länge med nån
så försvinner det inte.

David betydde mycket för mig.

Han var den första personen
i min karriär-

-då jag gick upp på en scen
inför 20 000 personer-

-och hade en guldskiva
inom ett halvår.

Det jag lärde mig av honom
var att jag var hans gitarrist.

Nu är jag gitarristen Earl Slick
som jobbade med David Bowie.

Utan David blir det tufft.

Många jag kände som anställde
kompmusiker har lagt av.

Det är läskigt,
men det kanske kan vara befriande.

Bernard gör sin egen grej
samtidigt som han kompar Stones.

Det måste vara skönt.

Förhoppningsvis kommer fler att se-

-att jag bara är kompmusiker
åt Rolling Stones.

När Stones inte turnerar
försöker Bernard tjäna pengar.

Jag ser mig själv
som soloartist i framtiden.

Allt är självständigt.
Jag gör allt själv.

Det finns inget maskineri
så det är svårt att få saker hörda.

Sologrejen gynnas inte av
att vara med Rolling Stones.

Det är svårt
att lyckas i nöjesbranschen-

-när tusentals band vill slå igenom.
Det är ingen lätt bransch.

Bernard älskar att kliva fram
ur skuggan för att stråla.

Han får folk att må bra.

Det är nog Bernards belöning.

Om jag visste hur jag skulle få
mina sologrejer-

-att bli stora nog för att uppträda
hela tiden, så skulle jag göra det.

Det är en fin hund,
men den är fortfarande en valp.

Steve Cropper föredrar
att vara i skuggorna.

Det har han råd med efter att
ha skrivit tidernas största hits.

Jag har inte hängt upp den än
men det här är för-

-tio miljoner spelningar från BMI.
Fortfarande inplastad.

Jag ville bara vara bandmedlem.

Jag skulle aldrig vilja bli så känd
att alla jagar en.

Jag är stolt över att jag i åratal
lyckades hålla mig under radarn.

För jag får spela bakom sångare
som underhåller och dansar.

Jag sitter bakom och har kul.

Så länge det finns bra sångare
behövs det kompmusiker.

Men jobbet kanske förändras.

Mitt jobb har förändrats på 30 år.
Jag får inte lika många solon.

Jag ger plats åt yngre talanger.

Vi gör det för att andra artister
ska få synas.

Det är okej.
Det är en naturlig utveckling.

Jag älskar där jag är.

Jag har blivit mer erfaren.
Förstår ni? Erfaren.

I dag brukar många kompmusiker
återbesöka vårt förflutna-

-vilket ärligt talat är
ett tveeggat svärd.

Prince Revolution har återförenats
för att hylla Prince liv.

Fansen vill alltid ha det.

De vill att Revolution ska turnera-

-för det håller Prince
vid liv för dem.

-Är det fortfarande A?
-Ja, A till D.

Men hur kan det inte
vara en medelålderskris-

-då man vill känna smaken av
sin egen storhet i den stunden?

Det vi försöker göra som band
är att lista ut-

-om det finns liv i det,
eller om det inte finns nåt mer.

Jag tänker inte vara dum.

Om en medelålderskris driver oss-

-så säger jag hej då och drar mig ur.

Jag har alltid hatat att sluta på D.
Om vi inte kan göra det stort.

När jag återupplevde mitt förflutna
hamnade livet i ett nytt perspektiv.

För mig fanns David Bowie alltid där,
även när han inte var det.

Och nu känns det konstigt
att uppträda utan honom.

Men det är helande.

Att göra det med andra kompmusiker
får mig att må bra, på nåt sätt.

Två kompmusiker från två olika läger
som förenas för att göra nåt.

Vi tar inte bara med oss
kompgrejerna.

Vi tar med oss
våra egna vibbar och känsla.

Det är väl sång överallt?

Jag tror att det kommer
att leda till nåt riktigt bra.

Jag ville inte försöka
efterlikna David Bowie-

-med en pseudo-britt
som sjunger karaoke.

Uppdraget slutfört
och jag fick jobba med Bernard.

Vi är bästa vänner och
kommer att fortsätta jobba ihop.

Kul att se er. Hur är läget?

Hur mår ni?

Jag heter Bernard Fowler
och är glad att få vara här.

Här är min kumpan, och anledningen
till att jag är här - Earl Slick.

Det är bara han
som inte bara kan sjunga bra-

-utan även äga scenen.
Han tänkte inte imitera.

Han skulle vara Bernard
och det var det jag ville.

Bernard är magisk.

Det låter bra i kväll!

Han fick dem att gråta,
skratta och skrika.

Han träffade dem i magtrakten
och det är inte lätt.

Det hände grejer i går på scenen.
Det var min lön.

Jag åker hem leende.

Jag jobbar för att tjäna pengar,
betala mina räkningar-

-ta hand om mina barn och äta,
precis som alla andra.

Men jag har nåt som andra inte har.
Jag har frihet.

Jag gillar inte att bli tillsagd
vad jag ska göra.

Jag kan sitta här vid bäcken ibland
och inte göra ett skit.

Jag sitter inte i trafiken halva dan
och väntar på att bli 60 år-

-för att få en skitpension
och en falsk guldklocka.

Sen då?

Reality-tv, Budweiser och popcorn?
Herregud, skjut mig.

Text: Magnus Öberg
Iyuno