All language subtitles for 84C.MoPic.1989.1080p.WEBRip.x264.AAC-[YTS.MX]

Filmen är tillägnad
soldaterna i kompani

C, 2:a bataljonen,
502:a regementet, 82:a

luftburna divisionen och
173:e luftburna brigaden.

Och även till träningscentret för
militära reportrar i Vietnam.

Där ni inte har varit.

1 augusti 1969. Dokumentärfilm.
Observerande officer

löjtnant Drowley.

VIETNAMKRIGETS KRÖNIKOR

- Redo?
- Ja, sir.

- Säg till när vi börjar.
- Ni kan börja, sir.

Drowley, Richard
B., löjtnant. Stab och

stabskompaniet, 173:e
luftburna brigaden, Vietnam.

"En utvald lektion". Regi,
filmning.

- Vad glömde du?
- Uppdraget, sir.

Underrättelseuppdrag. Samla information
om atypiska fenomen i den givna

stridssituationen.

Lillen, du har en snorloska.

Vem här är sergeant Donegan?

Jag, sir.

Jag ser fram emot att
arbeta med er, sergeant.

Jag är er nye observerande officer.

Major Knowen har instruerat mig,
vi kan ge oss av.

Det får vi se.

- TV?
- Nej, armén.

Kom igen, dags för kvällsmönstring.

Menige Lillen, snart blir jag
befordrad till CD - civila dagis.

- 20 dagar kvar, sen är det slut.
- Och sen då?

Efter det kan jag gå runt
på alla fyra, sir.

Specialist av 4:e klass Baldwin,
Kalifornien.

Titta inte på mig, titta in i kameran.

Säg något.

- Något...
- Och nu får du sjunga lite.

"Jul, granatkastare, vietnameser ut.
Skottet kommer att hinna ikapp er,

"sov en evig sömn."

- Thorpe William, kulspruteskytt.
- Totalpsykopat.

- Du kommer att ångra det där.
- Jag ska knulla dig i öronen. Kom hit.

- Dra åt helvete.
- De älskar varandra. De är förlovade.

- Utmärkt, och du då? Varför står du bara?
- Han har Meredith.

Frye, vapenspecialist av 5:e klass.
Jag har harmynthet,

en puckel på ryggen och är paranoid.
Jag ansvarar inte för mina handlingar.

Alla, packa era saker,
vi ger oss av.

Och vad heter du?

Ta bort kameran.

Vi håller oss lågt.

Kom igen! Rör på er! Rör på er!
Kör! Kör! Häng med!

Spring, soldat.

Var inte rädd.

Glöm inte att hämta ut ditt vapen.
Ge dig av!

Uppfattat, uppfattat. Arthrouder 2 talar.
Vi har landat säkert. Jag upprepar,

vi har landat säkert.
Situationen är normal. Uppfattat.

Arthrouder 2, jag hör er
högt och tydligt. Vi har landat

säkert. Situationen är normal.
Uppfattat.

- Det var allt. Slut.
- Slut.

Har de inte lärt dig ljuddisciplin?
Snygging, Lillen, hjälp dem.

Snygging, ge mig tejpen.

Vadå, är ni rädda? Ni låter som
två skelett som knullar.

- Ja, med kastruller.
- Eller med koklockor.

Eller med vietnameser.

Vi hjälper er med utrustningen
och sen drar vi.

Ursäkta, men allt gick så
snabbt att jag bara hann ta med mig

min uniform och mitt vapen.
- Har ni aldrig varit vid fronten, sir?

Konstigt, de gav oss en löjtnant,
men varför en färsking.

En HN, det var allt vi behövde.
Inget personligt, sir.

- HN?
- Hjärndöd nybörjare, sir.

Du kan nå grenen med en kvist,
du är ingen cowboy.

Onödiga explosioner behövs
inte. Det är klumpigt och ointressant.

De ville skicka er en frontsoldat,
men hans helikopter kraschade.

- Hur länge har ni varit i landet?
- 48 dagar. 308 kvar.

Ni kan anse att ni inte
ens är född än.

- Jag har nästan åkt hem.
- Och sen då?

Då kan jag gå runt
på alla fyra.

- Och vad är du för specialist?
- Krigsfotograf.

Seriöst? Krigsfotograf –
nästan som en soldat.

- Och vad filmar du?
- Jag filmar krönikor.

- Farligt jobb, va?
- Hittills har jag mest filmat ceremonier,

medaljutdelningar och sådant.

Vad har hänt?

Det måste vara våra,
era jävla hundsöner.

Äntligen, nu går vi.

- Gå före, jag tar eftertruppen.
- Kom igen då.

Jag säger det framför
kameran, det här tänker

jag inte tolerera längre.
Om du skjuter mot mig

en gång till anmäler
jag dig till krigsrätt.

Löjtnant, det här
är inte hemmafronten.

Ingen kan ställa en
officer inför krigsrätt.

Och alla andra män
här, och vi, är i krig.

Jag kom inte heller från gatan.
- Jag har gått utbildningen.

- Det där är Disneyland,
det här är krig. Vi letar efter

fienden och spelar efter
hans regler. Vi har lärt oss,

men det har inte du.
- Jag lär mig också. Och han också.

Vi behöver alla det.

Jag är redo att lära mig,
men sikta inte på mig.

Okej, du lär dig. Sista gången
jag varnar dig, en anmärkning till

och det är slut med dig.

Blomsterbarn.

- Vad vet ni om ert uppdrag?
- Samma gamla skit: hitta fienden,

skaffa information, skjuta
gulisar. Allt som vanligt.

- Plastsprängämne.
- Är det också något jävla skämt?

Det verkar som om ni inte respekterar
varken er själva eller mig.

Var inte så tjurig. Är du
fortfarande arg på honom?

Han hotade mig, sa
att han skulle döda mig.

Det kan jag inte acceptera.

Bråka inte med
oss. Hans ord är inga

tomma hot. Om du
är självmordsbenägen,

kör då, visst. Och håll fanan högt.

Han är rädd att
du ska vara i vägen.

Han är så galen att även
insekterna är hans fiender.

Hammer, gå till sjukvårdaren.

Och eftersom han har rätt, bad han dig att
vara tyst. Han menade att säga: "schhh".

De gör sig ofta av med oss.
Här är vi alla bröder.

- Det är sant. En familj.
- Har ni kommit hit på picknick?

Man kan inte leva utan mat, sir. Man måste
äta, för man vet inte vad som väntar.

Låt oss äta, sir.

Titta vad jag hittade. Mitt gräs. Jag ska
spara det, så att ingen snor det.

Du har sparat det!
Jag trodde dig nästan.

Håll tyst, ingen
pratar med dig.

Om du är radiotelegrafist, varför
har du en karbin? Jag tror att

du ska ha en Colt.
- Jag måste också skjuta på gulisarna.

- Vad är det där?
- Ransonen, den är fortfarande varm.

Hörru, Kexet, håll i den här.

Antingen jobbar vi,
eller så röker vi gräs.

- Okej då.
- Vill du att jag ska bli dödad?

Sergeant, det var jag som tog med det.

Fan också! Om ett halvår
kommer jag tillbaka för skörden.

Ursäkta, sir, men det är
förbjudet att röka här.

Har ni kommit överens eller?

Ni behöver inte skrika,
sir. Rökning är en farlig

vana. En natt kommer
ni att avslöja oss alla.

Vid bra väder kan röken
luktas på en halv kilometers avstånd.

- Ge honom en salttablett.
- Ta inte illa upp, sir.

Fotografen också.

Tack.

I 6:e har de större problem.

Bataljon 616 är sydvietnameser. De är
bra gulisar, polare.

De börjar evakuera de sårade.

Är de långt borta? Kan vi hjälpa dem?

Även om vi hinner
dit har vi ingen

eldkraft, vårt
uppdrag är spaning.

Vi sticker.

Kom igen, fotografen.

- Jag älskar vietnamesiska solnedgångar.
- Ja, det är vackert.

Åt helvete med den
skönheten. Det viktigaste är

att dagen är slut och
tjänstgöringen minskar.

Läskigt ställe. Vi
borde dra åt helvete

med alltihop och låta
dem klara sig själva.

Och säga till generalen i himlen: "Hörru,
din hundson, lägg dig inte i här mer".

Synd att du inte var här från början.

På Ho Chi Minh-leden gick tigrar
och elefanter. Enorma elefanter.

Och de övernattade vid sidan
av vägen.

Fienden gick på vägen,
och kunde ha sett oss.

Så är det.

Det blev varmt,
tycker ni inte?

- Ta din ranson.
- Mat – vad mer kan man begära.

Första vaktpasset är jag med
Hammer och Kexet. Efter dem är

Snyggingen och Lillen.
- Jag kan också.

Jag känner inte dig. Du måste
vänja dig, acklimatisera dig.

Får jag?

Fotografen bär fruktkonserverna.
Jag lät honom bära dem.

Din jävel. Vad har du
fått stackars pojken att bära,

dina konserver?
- Dra åt helvete, Snygging.

Han behöver träna.

Kompani E. De blir beskjutna.

De blir beskjutna med granatkastare.

De sårade har fortfarande inte evakuerats.

Väldigt dåligt väder.
Helikoptrarna kan inte lyfta.

Hörde du?

De säger att de kanske lyfter
imorgon. Och det är ett kanske.

Fotografen, du borde äta något.

Hej, vad är det där?

Tetracyklin. Jag fick syfilis här.

Varsågod. Det här är Vietnam. Var
annars kan man få det

för bara 5 dollar?

Nåja, syfilis är bättre
än flatlöss.

Lössen är inget
problem. Du köper en

bajonett och en
flaska varm vätska,

rakar av håret. Och när
de små jävlarna kommer ut

på penis, häller du på det.

Stäng av, vi har tröttnat.

Sergeant, vi måste göra
några intervjuer med var och en.

- Jag tänkte börja med er.
- Vad ska intervjun handla om?

Var ni kommer ifrån, vad ni

gjorde i kriget, allt sådant.

Det är mitt privatliv.
Armén kan dra åt helvete.

- Okej, hur mår ni, sergeant Frye?
- Specialist av 5:e klass.

Helst senare,
om ni inte misstycker, sir.

- Ta Lillen.
- Hur länge har du varit vid fronten?

Väldigt länge. Jag har 4 Purple
Hearts, 2 Bronze Stars.

för skada och för tapperhet.
Antennen är som en måltavla på min rygg.

Du tar maten i affären och säger till
killen i kassan: "Oroa dig inte,

jag bjuder". Och så går du.

Vad ska du göra hemma?

Jag vet inte. Röka gräs, knarka.

- Ligga med min fru.
- Varför gick du ut i krig?

Domaren skrev in mig som frivillig.
Fängelse väntade mig.

Vad är dåligt med kriget?

För mycket våld.

- Pressade domaren dig?
- Nej, jag är tacksam.

Armén räddade mig från fängelset.
Om inte militären sätter mig i fängelse.

När jag straffades enligt artikel 15,
tog de min grad och lön.

Kriget räddade
mig från fängelset.

Och spaningen kommer
att rädda mig från kriget.

Det enda jag inte
gillar är natten.

Det är jobbigt på något sätt. För
jag har inget kvar.

Och när du har lite kvar,
blir du paranoid.

Här är alla paranoida.
Och alla är redo att döda.

Är du också redo?

Vart skulle jag ta vägen?

Överge vännerna? Jag tror
att jag ger dem tur.

Vart skulle man ta vägen?

Känn skillnaden.

Militärradio.

Vilken röra. Mina män skjuter
på sina egna i mörkret.

"Varg 1", vi behöver en till
lysgranat för artilleriet.

"Hund 6", här är "Varg".
Vi har avfyrat fler granater.

Hur många har ni kvar?
Rapportera status.

Jag vet inte ens hur många män jag har.
Åh, fan! Jag tror de anfaller.

"Varg", här är "Hund". Vi är under attack.
Skicka förstärkning. Akut!

Löjtnanten är sårad! Akut behov av läkare!

Överste, fienden har brutit igenom
frontlinjen. Hjälp!

Vill du att jag ska be artilleriet
att slå mot våra egna.

Stackars jävlar.

Vi borde ha hjälpt dem.

Det kunde ha varit vi.

Rapportera er status.

För att vi också ska bli dödade?

Finns det någon levande? Rapportera,
för helvete, er status.

Gå och lägg dig genast.
120 man dog just.

Många fler dog.

Spela inte dum, annars
är det slut med dig.

Kriget räcker åt oss alla.
Med råge.

Kände du någon där?

Ja, jag kände två.

Förstår du... Jag kan inte
se det här längre.

Jag blir mer och mer rädd, jag är rädd.

Sista gången.

- Sista?
- Det här är sista operationen.

Efter det åker Lillen hem.

Självklart är kroppen också trött.

Jag vet inte om jag överlever
den här sista gången.

För sista gången den här stigen, ödlorna,
de där glänsande vietnamesiska ögonen.

Man måste skaka ur skorna, annars
kryper all möjlig skit in under natten.

Vill du ha kaffe, kakao?

Jag har kokat vatten.

- Är det du som är chefskocken nu?
- Vad har jag för val.

Men inte jag. Jag har 26 dagar kvar,
och sen... Som ni vet, på alla fyra.

Löjtnant, räkna patronerna.
Ladda inte mer än 18.

- Jag vet.
- Så varför gör du det inte?

De måste torka under dagen.
Vissa kan klara sig utan strumpor.

Jag kan inte det. Under regnperioden
är strumpor viktigare än sex.

Har du varit i krig länge?

Ja, tre helvetiska
månader. Jag har

sett allt du kan
föreställa dig och det

du inte borde. Tre gånger har jag
evakuerats som död.

En gång stoppade de mig
till och med i en liksäck.

Vi satt fyra stycken i ett skyttevärn
när en granat träffade oss.

De andra tre blev till köttfärs.
Men jag blev bara skadad.

Det blödde från
öronen och näsan.

Jag var täckt av blod,
mitt eget och deras.

Läkarna trodde att jag var död
och tog mig till helikoptern med de döda.

Och där... där vaknade jag.

Jag hade en jävla tur,
självklart.

En gång när vi sprang över ett
risfält, sköt de på oss

med en tung kulspruta.
De träffade killarna

till vänster och
höger, men inte mig.

Och hur många sådana historier

finns det inte, det är läskigt.

En gång gick en kula igenom min hjälm,
men fastnade i håret.

- Konstiga skämt.
- Bara tur.

Tur, Gud, karma.

Mitt karma är starkare
än dogman.

Nej, jag menar...
det är fantastiskt.

Killarna förstår inte heller.
Jag är typ en schaman.

I krig blir folk konstiga,
de börjar tro på konstiga saker.

De letar efter amuletter.

De bär Bibeln nära hjärtat, men har
aldrig satt sin fot i en kyrka.

Min tur. Hela kompaniet,
hela brigaden pratade om det.

När vi blev beskjutna, tryckte
killarna sig mot mig som barn.

Jag började till och med tro på det själv.
Nej, seriöst.

Som om Gud har
pekat ut dig på ett speciellt sätt.

Speciellt bra,
eller speciellt dåligt?

Drick bara rinnande vatten.
I stillastående finns det allt möjligt.

Lägg i en "halazone"-tablett
och drick lugnt.

En gång fyllde vi vattenflaskorna och såg
sedan 5 döda gulisar uppströms.

De var ruttna in på benen.
Deras kött flöt runt omkring dem.

- Och vi hade redan druckit hälften.
- Vad gjorde ni?

Vi spottade och fortsatte. Vad är
skillnaden. Vi kallade det "soppa".

- I krig som i krig.
- Exakt.

Kan vi prata lite?

Fan, varför inte?

- Tog du värvning själv?
- Nej. Det var komplicerat.

Jag jobbade på min fars gård och stod inte
ut med den där 9-till-5-skiten.

Jag började skolka.
Jag är från en liten

stad, och jag och mina
vänner var kungar där.

Ingen rörde oss. Vi hade problem
med sheriffen, men bara småsaker.

Sedan sa min far till mönstringsnämnden
att jag inte hade fast jobb.

"Gör en man av honom",
sa han.

Och det gjorde de.
Jag var ju en idiot.

Mina vänner gav
upp, en efter en.

Larry gifte sig, Ed började på college,
och jag fixade hemma, skar linoleum.

Lite av varje.

Bestämde du själv att
gå med i den här enheten?

Ja. Jag hade lite problem.

Mycket droger. Jag
var rädd att gå över

till tunga. Jag tog
LSD, rökte hasch.

Och jag tröttnade på allt. Där var det
ständiga inspektioner, för att skorna

skulle blänka och så.
Här är det lite lugnare.

Ingen stör oss.

Inga inspektioner eller rapporter.
Ingen behöver oss, inte ens officerarna.

Och de tror
att vi alla är galna.

- Mördare som ramlat av karusellen.
- Och i grund och botten?

Sergeanten säger att vi är de enda
förnuftiga personerna i armén.

- Vilket fantastiskt gäng ni har.
- Ja, legosoldater dödar för pengar.

Sadister för nöjes skull, fallskärmsjägare
för båda delarna. Så är det, brorsan.

Snygging, vad är det för mässingsarmband?
Ni har alla sådana. Varför?

- För att vi är bröder.
- Är det allt?

Är inte det tillräckligt?

Och det andra? Vad ska
det betyda?

- Det här?
- Ja, var fick du det ifrån?

Jag fick det i present.

Jag har alltid velat ha en hund.
Se hur söt den är.

Min lilla goding, min lilla goding.

Ibland skrämmer
de dem till döds. Det

finns såna små
ödlor, vi kallar dem:

era jävla hundsöner. De älskar
att göra det. De gör det så att

det låter som: "Era jävla hundsöner".

Men den här, tror jag, är en av våra.
Smart, snäll, snäll.

Jag är från South Carolina.

Nordstatarna kallar oss "hillbilly Billy",
men det stämmer inte.

Förr betydde det en
bonde från Michigan.

Men vi är lägre
stående, fattiglappar.

Vi har stora familjer. Bara
jag har fyra barn.

2 pojkar, 2 flickor. Än så länge.

Och den här fick jag av min äldste.

I armén - det är inte så illa.
De ger dig en bra pension.

De ger utbildning.
De gav mig till och med ett diplom.

Här finns svarta och latinamerikaner,
och alla pratar engelska.

Armén är den ärligaste
arbetsgivaren i världen.

Och jag kan bli sergeant först,
och sedan underofficer.

Pengarna är bra.

Tror du att det vi gör
här är rätt?

Det tänker jag inte alls på. Rätt eller
fel. Människor som jag lever dag för

dag med en enda tanke,
hur man ska försörja sig.

Min far var den bästa snickaren i
världen. Men han kunde inte arbeta mycket.

För artriten gjorde
hemska saker med hans händer.

Om han tog sig an något, ett skåp,
en pall, blev det den bästa

pallen som kunde göras.
Och det lärde han mig också.

"Ansträng dig till det yttersta, även
om du inte gillar jobbet"

En gång gjorde han en skänk
av svart ek.

Och när mamma sa till honom att den måste
målas vit, för att

den inte passade med golvfärgen,

målade han den, trots att det var vacker
svart ek med vågigt mönster.

Han målade den i en klar, vit
färg. Inte ens mjölk är så vit.

"Gör ditt jobb och tjäna pengar,
och låt andra tänka"

Sergeanten tycker likadant,
därför är vi vänner.

Jag är förstås den äldre.

Du växte upp i South Carolina. Har du
något emot att svarta kommenderar dig?

Ställ inte såna frågor
här. Det är en fråga

för det civila livet. När
jag kommer tillbaka

till Carolina, fråga mig då. Men nu,
fråga mig om sergeanten kan

vara den bästa vännen i mitt liv?
Den bästa som kriget kunde ge mig.

Ja, jag älskar honom som en bror och är
redo att döda för honom.

Ja, det har hänt.

Och är jag redo att dö med honom
i samma strid? Ja, det är jag.

Och kanske han känner likadant?

Sluta, antagligen.
Ta bort din jävla kamera.

Kom, jag ska visa dig något.

En snubbelmina.

En spänd tråd.
Ser du hur den är dold?

- En kinesisk kommunistisk granat.
- Kan du desarmera den?

Man rör vid tråden och granaten
exploderar. Den som är nära,

kan du inte ens känna igen. Den som är
längre bort dör också av splitter.

Charlie vet vad han gör.
Hela stigen är full av såna.

Och han är nära.
Det är bäst att inte gå på stigen.

Jag går först,
var extremt försiktig.

Aj, aj. Herregud.

Titta inte, vänd dig om. Sådär.

Nu drar vi härifrån snabbt.

Okej, jag pratar igen
när vi är i skydd. Förstått?

- Förstått, förstått.
- Det rinner och rinner. Du kommer att få ett Purple Heart, gubben.

- Nej, grabbar, jag
gillar inte det här.

Igår slaktade de sydvietnameserna, idag
börjar det med de här minorna, och nu de

här Ho Chi Minh-anhängarna.
Det är bara att

de inte har börjat
gå på våra ryggar än.

- Är det infekterat?
- Allt är normalt.

Lillen, lugna ner dig.

Allt är okej. Det viktigaste är att ta
tetracyklin var tredje timme.

Lugna ner dig själv,
Hammer. Jag har en

känsla av att de här
gulisarna förföljer oss.

- Jag har nästan klarat mig till muck.
- Min mamma skickar plåster,

de är bättre än bandage.
- Jag är helt uppslukad av skräckfaktorn.

Skräckfaktorn, det är
när man svettas överallt.

När man blir rädd. Och det är som att
något händer med arslet, det

börjar liksom andas.

Ja, till exempel vid ett
bakhåll. Det är 10 av 10.

När du hör ljudet av en
granatkastare och väntar

på att granaten ska
slå ner. Det är en 6:a.

- Och alla krypskyttar är 10.
- Där på stigen var det runt 8.

- 7.
- 9.

- 3, jag somnade.
- Jävla cowboy.

Löjtnant, du är
den första som blivit

sårad hos oss, vi
har inte haft det förut.

Det kommer mer. Allt
det här har slutat vara

roligt. Det är helt
enkelt inte värt det.

Träsk. Feber.

Det är många gulisar.
Vi måste vara på vår vakt.

Den där jävla radion.

Fan, jag har fastnat.

Fan ta det.

Som vanligt, inte spaning,
utan skräp.

Jag har sagt det, jag har en gammal
Mustang 351, 4 cylindrar, 4 växlar.

Handbroms, röd kupé.
Jag beställde den via en militärbutik,

den kommer snart.
- Vad gäller fiendens rörelser,

observerade vi honom här.

Och du hade väl en gammal
Ford från 1954.

Den har jag fortfarande, fast
jag gav den till min bror.

Lillen kan inte ljuga. Det syns
alltid, hans läppar rör sig.

Och jag vill ha en
Jaguar med radar i bagaget.

Löjtnant, vad tycker du om

övernattningen?
- Du har blivit riktigt fräck.

- Nu ska jag slå dig på käften.
- Om det kliar i nävarna, kom till mig.

Jag ska slita av dina
pungkulor och torka dem.

Jag ska slita av ditt huvud
och sätta det på en påle.

- Löjtnant, vad har du för bil?
- En Volkswagen Bubbla från 1965.

- Automat?
- Manuell.

Utmärkt jobb, bra val.
Fin utsikt. Titta här.

Utmärkt, låt oss slå läger
för natten.

- Vackert, lämnade du det till Charlie?
- Lämna det.

Volkswagen Bubbla, manuell.
Löjtnant, du är inte dum.

Du vet vad du ska köra.

- Mina föräldrar gav mig den.
- Tyst där.

Fan, här har du hela

spaningsinformationen.

Där är de, filmar du?

Syns årtalet "1969"?

Vi anfaller dem härifrån.
På morgonen har vi solen i ryggen.

Vad kan man säga? De är en fräsch,
reguljär armé, 20 man.

Ny uniform. Vapen: Simonov-karbin,
några AK, granatgevär.

Granatkastare, kaliber
60 millimeter. Tre

Vietcong-soldater.
Jag berättar allt detta,

för även om något händer,
måste denna information

nå våra.
- Och varför tror du att de kommer att

vänta på oss just här?
- De grävde skyttegravar.

Knappast bara för att skita.

För det behöver man inte gräva.
Ordvits.

Ett gevär med förlängd pipa
skjuter ungefär 450 meter.

Varför ska vi ens skjuta
om de anropar vårt artilleri?

För att skapa panik.

Om centern hamnar i ett bakhåll,
måste vi rensa upp.

Om vi hamnar i ett, går de bara därifrån.
Nu steg för steg.

Först: Lillen ringer till staben.
De ska inte öppna eld än.

Andra: jag och Kexet skjuter på
huvudmålen överraskande.

Tredje: Lillen begär eld.
De börjar. Vi drar oss tillbaka.

- Och viftar på svansen.
- Vi återvänder till lägret, kontaktar

staben, kommer överens om
evakuering, omgrupperar.

Vi drar oss
tillbaka till Ladybird.

Kompassriktning - 132
grader. Kommer du ihåg?

132, ja, jag kommer ihåg.

- Några frågor?
- Ja, vad ska jag göra?

Inte vara i vägen.

Fotograf, pissa
inte på mig, pissa

på kameran. Kom
igen, gör alla glada.

Skaka av den, visa
vad en riktig soldat är.

Det här är mitt vapen, min pistol.
Med den dödar jag, med den njuter jag.

Ge mig kameran, stanna.

Berätta hur du hamnade här.

Jag jobbade på ett laboratorium,
klippte filmer. Ofta kom det

filmrullar utan fotograf,
bara rullarna.

Alltså, fotograferna dog här.
Och det värsta är att framkalla sådana

rullar och se vad det blev.
Ibland blir det inget.

Och ibland är det bara läskigt.

Och det är inte det läskigaste.

- Vad har hänt?
- Din film är slut.

Så är det alltid med honom.

Ska vi byta plats, löjtnant?

Kanske det. Jag har plågat er,
nu är det er tur att ta revansch.

Så, löjtnant, hur
länge har du varit vid

fronten? Nej, det
ska vi inte prata om.

Låt oss säga så här - hur
länge har du varit i landet?

Ursäkta, ursäkta. Hur
länge har du varit i armén?

I armén? Ungefär två år. På college
gick jag med i nationalgardet.

Jag ville studera på West Point,
men de släppte inte in mig. Politik.

Och så - i den reguljära armén?
Det var jag tvungen till.

Löjtnant, varför är du alltid så
sträng mot oss? Vi är bara några

vanliga killar som gör
ett smutsigt jobb.

Lägg av, Lillen.

Nej, det är en bra fråga.

Jag tycker att ni behandlar
det här kriget som en lek.

Ni har klätt ut er till soldater
och sergeanter. En sorts maskerad.

- Fullständigt nonsens.
- Jag är inte säker.

- Och vad tycker du om kriget, löjtnant?
- Affärer, stora affärer.

Armén är ett slags företag
"Köp-sälj", "Döda-behåll".

- Vi är kuggar i ett enormt maskineri.
- Tja, om ni vill, har han rätt

Kexet. Här kan man göra
karriär. Man kan förbli en kugge,

men om man vill kan man
stiga hela vägen till toppen.

Så, du är typ en
junior administratör?

Exakt. På ett år kan jag bli
förstelöjtnant, och om allt

går som det ska, lämnar jag Vietnam
som kapten eller major.

- Därför kom jag hit till er.
- Så du kom frivilligt?

Jag avancerade, kan man säga.

Vid fronten skulle jag
ha förblivit underlöjtnant.

Enda chansen
var om jag hade blivit svårt sårad och

överlevt. Hur som helst - över dig finns
för många människor som

kommenderar och får all ära.
- Självklart.

Hos er kan jag vara mig själv.
Och på hemmaplan går det inte,

för din tid är upptagen med överordnade.
Kontakter avgör allt.

- Det är inte vackert.
- Jag kan hjälpa er också.

Befordringar, medaljer.
Allt det där kan

jag fixa. Jag skriver
en rekommendation,

sen tjejer, permission.

Har du bestämt dig för att
växa på Vietnams bekostnad?

Krig är sällsynta. En yrkesofficer
missar inte en sådan chans.

Stridsinsats är grunden för en

framgångsrik karriär.
Jag försäkrar er.

Det är på grund av sådana

som vi förlorar krigen.

Exakt.

På natten, när du intar
din position, måste du

kontrollera ditt skjutområde,
och viktigast av allt

komma ihåg terrängen
framför dig. Ibland måste man rita

en översiktsbild i leran. För att
veta exakt vad de är - skuggor eller

onda killar?

Och det händer också, istället

för en buske, en guling.

Och han har bara flyttat sig en
handsbredd.

Jag gillar inte det här före en strid.

Ser du den lilla busken där?

Den ser precis ut som
en vietnames, eller hur?

Titta på den länge nog och
den kommer att röra på sig.

Jag menar allvar.

Det är läskigt. Från
Vietnam får du hjärtat

i halsgropen om du
föreställer dig det.

- Vill du ha något att äta?
- Nej.

Lillen, vem älskar kängurun
mest av alla?

Jag vet inte.

Handväskor.

Lillen, ge mig några tuggummipaket.

Vårt mål är att ge intrycket
att 15 man har passerat här.

Så att de skickar fler gulisar
efter dem. Ju fler som går,

desto färre blir kvar.
För de väntar en överraskning.

En vanlig granat exploderar efter
3 sekunder, men en rökgranat

- omedelbart. Den är idealisk för en
snubbelmina. Därför bytte jag

också deras platser.

Du får gå utan hjälm ett tag,
jag behöver den.

- Det var inte så vi kom överens.
- Du kan springa före vietnamesen

och utlösa den nu.
En stark upplevelse är garanterad.

- Och det är inte allt.
- Håll i!

25 dagar kvar. Jag
vill inte sitta på samma

plan som dem. Vet du,
när jag kommer hem,

ska jag öppna en
parkeringsplats. Titta själv,

det kostar inget,
och inga mutor heller.

Du betalar skatt en eller
två gånger om året, det är allt.

Jag svär, jag ska öppna
en parkeringsplats.

- Och jag ska vila.
- Normalt, du är ju en latmask.

Det här kallas i alla fall
"en liten vietnamesisk överraskning".

Huvudsaken är att inte gå
tillbaka. Och det ska vi inte.

Vi måste kamouflera den också. Men
först måste tråden spännas.

Mycket försiktigt. Så
här. Och nu, napp på kroken, fisk,

stor som liten.

Tydligen fick de
förstärkning under natten.

- Ja, nu är de dubbelt så många.
- Och du då? Redan rädd?

Kanske lite gräs, va?

Raketbasen, här är
"Arthrouder 25". Hur hörs jag?

- Bra, varsågod.
- Jag hör er bra.

Elduppdrag. För artilleriet.
Jag meddelar koordinater,

numerär, enhet,
position i alfabetisk ordning.

Delta, Oscar, Lima, Echo, November,
Golf, Foxtrot, India. Upprepa.

Delta, Oscar, Lima, Echo, November,
Golf, Foxtrot, India. Uppfattat.

- Allt är korrekt.
- Där är folk helt annorlunda.

- Jag ser inte radiostationen.
- Förstått.

- Den fladdrar någonstans.
- Ja, de letar efter oss.

Vi skjuter inte,
vi förlitar oss på artilleriet.

Som du säger.

- Öppna eld.
- Förstått, eld.

- 50 granater, de flyr.
- 50 granater, förintande eld.

Vi drar oss undan.

Där är de.

Där är de.

Fan, de träffade våra egna igen.
Ledningen är i panik.

- Vi måste inta byn, förstår du?
- Jag förstår. Därför har dessa gulingar

haft det bra hittills.
- Herregud, de omringar dem igen.

Jag kommer att rapportera situationen.

Uppfattat, här är "Arthrouder 25",
hur hör ni mig?

- "Arthrouder 2", jag hör er bra.
- Jag med.

Rapporterar
situationen. Uppdraget är

slutfört, fienden är
upptäckt, nu är han under

beskjutning från artilleri
och flyg.

Meddelande mottaget, slut.

Slut. Jag kan inte nu,
när de inte låter mig skjuta.

Men jag tvärtom,
självbevarelsedrift.

De där gulingarna gör mig så förbannad
att jag skulle skjuta dem alla.

Det handlar inte om det.
Det är bara att var och en av

dem som vi skonar, kommer
att skicka till andra sidan

två av våra.
- Och det är sanningen.

Vi reser oss.

- Hur mår du?
- Jag mår bra.

- Vi fortsätter.
- Förstått.

På linjen "Arthrouder 2".

Evakueringsplatsen
är flyttad till SBU 3.

Är du hungrig? Tugga på
torrmjölk, drick lite vatten.

Tills vi kommer till deras by
finns det ingen tid för mat.

Gulingarna är 50 meter
framför oss på vägen. Sex stycken.

- Bakhåll?
- Nej. Frukost.

- Ska vi gå runt dem, eller anfalla?
- Vi anfaller, nog med att gå runt.

- Kan vi gå runt dem?
- Det blir långt och komplicerat.

Kom igen, vi gör slut
på dem. Vad säger

ni, grabbar? Det
är vår sista dag,

vi behöver troféer.
Att omringa dem är en

smal sak. Löjtnant,
vill du leva för evigt?

Jag är för, jag gillar skämt.

Jag mår bra.

Så, de är vid bäcken.
Vi lägger oss så här.

Jag, Lillen, löjtnanten,
Snyggingen.

- På flanken: Kexet och Hammer.
- Okej.

Och fotografen?

Han stannar här.

Jag börjar, kastar en granat, sen
alla andra. Hammer, en av dem har en RPG.

Den jäveln först.

- Ja, och var försiktig med korselden.
- Ja, det gör vi.

Eld upphör!

- Hammer, titta till vänster.
- Alla är döda. Ingen kom undan.

- Där, en är vid liv. Dö, din hund.
- Soldat, det är en sårad. Vi tar honom

med oss.
- Aldrig i livet, jag dödar honom nu.

- Lugna dig, Hammer.
- Vi måste döda honom.

Inte längre. Vi tar honom
för förhör. För vi är spanare.

Fan, och vem ska bära honom?
Med honom kommer vi inte långt.

Han kommer att göra motstånd och ändå
dö. Låt oss rensa bort de döda.

Han kan inte gå.
Vi har haft en sån förut.

- Hör du? Jag pratar med dig.
- Jag bär honom.

- Jag hjälper till.
- De har blivit galna.

Han kommer med oss.

Löjtnant, grattis, din medalj
är garanterad. På första försöket.

De flesta av våra hamnar i bakhåll,
och du tar krigsfångar.

- Pojken hade tur.
- Håll käften och gå.

Fortare, fortare, vi drar.

Tänker ni stanna här länge?
Vi är avslöjade.

- Ner på marken!
- Krypskytt!

- Snyggingen är sårad.
- Eld upphör.

- Hitta målet.
- Eld upphör!

- Baldwin!
- Krypskytt!

Vem hjälper honom?
Hammer, Hammer!

Jag såg honom. Täck mig.

- Klart. Jag är sårad.
- Kryp, Snyggingen!

Nej, kryp inte! Håll er borta från honom!
Anropa staben, vi behöver eldunderstöd.

- Radion fungerar inte.
- Han lever fortfarande.

- Snyggingen, nej!!!
- Han försöker med granaten.

- Han kommer att spränga sig själv.
- Vänta, grabbar.

Stanna, stanna där du är.
Spräng den inte, du behöver inte.

Stanna! Håll i, jag drar.

Sträck ut handen.

Sträck ut.

Fan också!

Sergeant, snälla. Snälla!!!

- Nej!
- Snälla.

Nej, sergeant! Sergeant, nej!!!

Tyst.

Herregud.

- Var är krypskytten?
- Jag ser honom, där är han.

Här har du, din jävel. Det är två.

Jag sköt ner båda. Klart.

Vi måste välja. Antingen din vietnames,
eller Snyggingen. Vi kan inte ta båda.

Han är inte död.

Amerikaner lämnar inte
sina döda.

- Du kan inte döda honom.
- Nej, det kommer du att göra.

- Du kan inte tvinga mig.
- Om vi lämnar honom,

när hans folk kommer,
om han fortfarande

lever, kommer han
att skvallra om allt.

Att vi inte har någon
ammunition, att vi

har en sårad, allt.
Radion kan du glömma.

Nej, med kniven, löjtnant.
Ljudkamouflage.

Tja, det är rättvist.

Ditt första blod, löjtnant.
Ditt första offer.

- Han kommer att dö ändå.
- Det är inte bevisat.

Var inte rädd, löjtnant.

Vänta lite. En sekund.

Du måste veta vem du dödar.

Han heter Truong. N. H. Truong.

Han är 19. Gift.

Det ser ut att vara hans fru.
En vacker kvinna.

Kom igen, löjtnant.
Vad väntar du på? Döda honom!

Fan också! Löjtnant, du kan
inte ens avsluta det ordentligt.

Sergeant, det är dags att gå.

Vi måste göra oss av med
de långa gevären.

Från Snyggingens utrustning.

Hammer, ge mig en fosforpatron.

Ja, sergeant.

Och glöm inte radion.

Kexet.

- Är byn långt borta?
- Ytterligare 3-4 kilometer. På 79 grader.

Kom ihåg, Hammer, 79.

Jag kommer ihåg,
sergeant. Jag kommer ihåg.

Vi följer fortfarande efter dig.

- Jag skulle inte tacka nej till en öl nu.
- Och jag skulle vilja ha lite gräs.

Nej, nej, hasch. Bara
hasch skulle få mig

att slappna av, marijuana
gör mig nedstämd.

- Du är en inbiten knarkare.
- Jag är nästan fri, bara 25 dagar kvar.

- Och där ska jag gå runt med de 4.
- Och jag ska supa mig full på öl.

Här är ett råd: dröm mindre,
så går mer i uppfyllelse.

Sergeant, vilket jobb
kommer du att fixa åt oss på hemmaplan?

Jag vet inte, vi hittar något.

Huvudsaken är att det
finns luftkonditionering.

- Och ett kylskåp.
- Och öl i det.

- Och brudar, så många du vill.
- Ni kommer att ha sekreterare.

Och Lillen skickar
vi på permission till

Thailand, så att han
vänjer sig vid verkligheten.

Jag och Snyggingen...
Och vad ska vi göra med Hammer?

- Han är för brutal för hemmaplan.
- Till och med min skit är muskulös.

Han kommer att bränna vax-tomtarna.

Sist jag var på hemmaplan ringde jag
hem. Min fru svarade och länge

kunde hon inte tro att det var jag.

Vi pratade om det, och sedan
hade vi inget mer att säga.

Vi var bara tysta, inte ett ord.

Nu går vi.

- Kom igen.
- Jag reser mig.

Tack.

Kom igen, jag håller dig.

Eld!

Partisaner, jävlar.

Du är sårad, det blöder.

Har du någon hjärna? Lär de er ingenting?
Till attack, betyder till attack.

Jag bevakar eftertruppen.
Så har jag lärt mig.

Vi är i bakhåll, för fan.
Hur ska jag veta det?

Det gör ont. Herregud, det har
aldrig gjort så ont.

- Snygging, morfin.
- Sergeant, de sårade Kexet.

Kexet, våga inte dö.
Kexet, håll ut, du är min vän.

Oroa er inte, grabbar.
Tre kulor är ingenting.

Mycket värre sår har de överlevt.
Jag har sett det med egna ögon.

Jag räknade kulorna.
En, två, tre, alltså tre kulor.

- Kalasjnikov?
- Ja, det tror jag.

Herregud, jag tror han träffade
lungan. Tryck på såret!

Jag har morfin.

Vi måste röra på oss, sergeant.
Vietnameserna kan ha hört skottlossningen.

Kompis, allt kommer att bli bra.
Vi har varit i alla möjliga situationer.

Det har varit värre.
Jag har sett mycket värre.

Lämna morfinet.

Det gör inte ont längre.
Jag känner ingenting längre...

Vi skickar en helikopter efter dem.

Lillen, har du någon tejp?

Tack.

Det kommer att bli ett fint ärr.

Vet du vad jag tänker. Jag tror
att Snyggingens tur har kommit till mig.

Kanske blev det så.

Turen kommer till en,
och sedan till en annan.

Om det inte går, om turen
försvinner, säg till mina...

särskilt till den gamle, min far.

Att jag kämpade bra.
Jag kanske inte blev en hjälte,

men jag gjorde mitt bästa.

Men jag... jag
bryr mig inte alls.

Hans tur kom
till mig, förstår ni?

Jag kände det nästan,
när jag...

När han själv...

Sergeant, vet du, jag är rädd.

Det är väldigt läskigt här.

Kommer Stevie Wonder att förstå det?

Jag menar allvar, sergeant.
Jag är väldigt rädd.

Låt mig vila,
jag orkar inte mer.

Jag vill inte dö. Förut
brydde jag mig inte, men nu gör jag det.

Sergeant, jag vill leva!
Låt mig leva!

Är tabletterna slut?

Du ser själv, sergeant.

Titta inte på mig sådär,
din jävla hund, jag skjuter dig!

Förlåt, jag ville, vid Gud, inte
tvinga dig. Var inte arg.

Håll ut, pojk! Jag hjälper dig.
Jag lovar.

Ljuger jag för dig? Ljuger jag?

- Det är bra så.
- Allt är lugnt, du har rätt.

Förlåt. Det är bara tungt
efter Snyggingen och Kexet.

Vad är skillnaden mellan
biljard och schack?

Och vad är den?

Fickbiljard kan du
spela själv.

Vilket skämt, din jävel!

Lillen, om du vill, ta den.

- Ta inte av det där.
- Det ska jag inte.

Jag tänker ta befälet.
Du är ur spel.

- Dra åt helvete.
- Säg inte emot!

Med det såret kan du knappt gå.
Ser du, du kan inte ens ställa dig upp.

Och hur ska du göra
det? Nej, vi är i armén.

Hammer, jag har
befälet. Vi måste gå.

Och snabbt dessutom.
De kommer att evakuera oss.

Jag tror inte mina ögon, sergeant.
Du är en helt otrolig kille.

Och du är en dum cowboy, Hammer.

Så är det.

- Som Kexet säger...
- Sade...

Om du är en björn, var en Grizzly.
Jag bevakar vår rygg.

- Utmärkt, vi går.
- Vi går. Försiktigt!

Det kan finnas snubbelminor.
Gå inte på stigen.

Skynda inte! Stanna,
och lyssna.

Hammer, Hammer!

Vadå? Lugna dig, sergeant.
Allt är lugnt. Det är inte första gången.

Fan också!

Hammer, gubben!

Jag är ledsen. Så ledsen!

Han är död, kom igen.

Låt oss komma härifrån.

Fan också!

Gå till kanten!

Allt måste kontrolleras.
Helikoptern kommer snart.

Se upp för snubbelminor, löjtnant!

Det är oklart vem som gjorde det här.
Vi, eller de.

Tycker du att det är så viktigt?

Lämna kameran och hjälp oss!

Jag säger inte att de alla är lika, men
det är som att gå runt i Sin City.

Där finns det många
asiater. Jag har en känsla

av att jag redan har
dödat dem. Förstår du?

Det är läskigt. Spöken.

Och hur många av våra dog här,
kille?

Det är läskigt.

Vi känner inte dem.

Sergeant, vill du ha morfin?

Det behövs inte. Han måste vara vid
medvetande tills helikoptern kommer.

Han måste komma till sans.

Oroa dig inte för mig, löjtnant.

Lyssna efter helikoptern,
och lugna ner er!

Sergeant, kommer de att döda mig?

Varför skulle de döda en sån
galen idiot?

En halvtimme kvar.
Gulingarna kommer antagligen att anfalla.

- De har fortfarande mycket ammunition.
- Vi måste förbereda oss.

Skjutsektor.
Har du en "rävsvans" (raket)?

Nej, jag har bara en gul kvar.

När landningszonen
är farlig skjuter

de en röd, så att
de i helikoptern vet,

att fienden är nära.
- Det vet de, sergeant.

Vi är ju i krig.

Jag skjuter en gul,
och sen hem.

Lugn, löjtnant. Har du
beslutat dig för att leva för evigt?

- Är du redo?
- Ja, allt är klart.

- Jag tror jag mår bättre.
- Sergeant.

Gud, hjälp oss att komma härifrån
levande. Hjälp oss, Gud.

- Hur är det, sergeant?
- Jag känner inte mitt ben.

Tja, det är ingen dödlig smärta,
om du inte behöver springa snabbt.

Vi kommer snart att höra helikoptern.

Ja, det är det fina med Vietnam:
hör du en helikopter, är det våra.

Det har börjat.

De skjuter, de vill döda.

Löjtnant, kasta rökgranaterna.
Vad väntar du på?!

Kasta dem, din idiot!

Upp med er, de är här. Upp med dig!

- Spring, spring till helikoptern.
- Kom igen, kom igen.

Res dig, äntligen, kom igen.

- Snabbt!
- Det är två till där! Spring snabbt!

- Stig på.
- Ta kameran.

Jag hämtar sergeanten, strax.

Fotograf! Fotograf!!!

Okej, "Dragon" på linjen. Vi har lyft
från marken. En kvar.