All language subtitles for Rose daenmasrk

FILMEN BYGGER PÅ
VERKLIGA HÄNDELSER

Sen prinsessan Dianas död i Paris
har Storbritannien haft landssorg.

–Så fint det låter, Inger.
–Ja.

Den ska spelas
på min och mammas begravning.

–Ska ni begravas ihop?
–Ingen har dött än.

Skönt att höra.

Vi är sena. Det var mycket trafik,
så vi måste skynda oss lite.

Inger är klar. Vi har packat allt.
Hon är så förväntansfull.

–Har du ett ögonblick?
–Ja.

–Har du med dig din musik, Inger?
–Ja.

–Det är min favoritmusik.
–Bra. Finns det nåt nytt också?

–Nej. Dagens musik är outhärdlig.
–Det kan du ha rätt i.

Inger har med sig sin medicin. Hon
behöver inte så mycket. Bara Nozinan.

Depotinjektionen håller
tills ni kommer hem.

Här är Stesolid om hon skulle bli dålig.

–Tack, Birgit. Vet Inger det?
–Hon har frågat om det flera gånger.

Det är fint
att ni tar med Inger på den här resan.

Det var Vagns idé. Han tycker
att Inger ska få uppleva Frankrike igen.

Gav Birgit dig extra Stesolid till mig?

–Det är ordnat.
–Jag vill ha med mig min rullstol.

–Det har vi pratat om.
–Jag vill ha med den.

–Du kan gå på ställena vi ska till.
–Det fixar du. Kom.

–Tror du det?
–Jag vet det. Annars bär jag dig.

Ja.

Trevlig resa, Inger. Vi ses om en vecka.

Ni är sena! Alla väntar!

–Hej, Gudrun.
–Hej, svärmor.

–Har ni Ingers medicin?
–Ja. Hon har fått depotsprutan...

–Och Nozinan före maten.
–Det säger sig självt.

–Hej, gumman.
–Hej, mamma.

–Har ni inte rullstolen?
–Inger kan gå mer än hon tror.

–Jag vill ha den.
–Jag begriper det inte heller.

Hotellet är inte anpassat för det.

–Jag hade velat ha med mig den.
–Du är starkare än du tror.

Bonjour. Så bra att ni kom.
Jag höll på att bli orolig.

Jag är Ole, chaufför och guide
i en och samma person.

Jag heter Ellen. – Min syster Inger.

Och mamma ska inte med.
Men det ska Vagn.

–Jag har hållit platser åt er.
–Tack.

–Hej då, gumman.
–Hej då.

Jag kommer att sakna dig så mycket.

–Hej då.
–Sköt om dig.

Så, Inger. Jag följer med dig
upp på bussen. – Vi ses.

–Ni lär sakna rullstolen.
–Hon tror att hon inte kan gå.

Där tycker vi olika. Jag har inte
en lugn stund förrän hon är hemma igen.

Ta hand om henne.

Det är här, Inger.
– Ursäkta att vi är sena.

Du ska hindra mig
om jag försöker hoppa ut ur bussen.

Du kommer ingenstans. Sätt dig ner.

–Hej.
–Där var du ju.

–Kan jag åka ut genom fönstret?
–Nej, bara lugn.

–Jag vill ha en Stesolid.
–Först åker vi.

Välkomna. Vi ska ha en skojig vecka
tillsammans. Très bien, mes amis!

Vi ska hinna med
Musée d'Orsay, Louvren, Versailles–

–Napoleons grav och Monets trädgård.

En dag på egen hand i Paris
och Landstigningsmuseet i Normandie!

Det är ju resans höjdpunkt för många.

–Vi ska se var Lady Diana dog.
–Nej. För makabert.

Vi tar en presentationsrunda,
så att vi vet vilka vi är.

Jag heter Esben,
och det är min fru Ulla.

Vi har knappt varit
söder om Randers. Det blir kul.

Jag heter Christian.
Det här är min pappa Andreas–

–men alla kallar honom Skelbæk,
för han är studierektor.

–Och det här är min mamma Margit.
–Hej.

Och... Vi kan inte ett ord franska.

–Välkomna i klubben.
–Men tyska.

Jag heter Inger,
och jag är psykiskt sjuk.

Alltså, jag är schizofren.

Det tycker jag bara att ni borde veta.

Ibland mår jag okej.

Men ofta mår jag riktigt dåligt.

Jag hoppas att vi får en bra resa.

–Tack.
–Bra, Inger.

Jag heter Ellen. Jag är förskolechef.
Det här är min bonde Vagn.

Vi är med för att hjälpa min syster Inger.
Jag är säker på att vi får en bra resa.

Vi är nygifta. Det har vi varit tidigare–

–men den här gången är det
med varandra, vilket inte gör det sämre.

Auf wiedersehen, Dänemark. Guten Tag,
Deutschland. Sind Sie alle schön?

–Kan du luta dig fram lite?
–Ja.

–Här finns en servett.
–Ja.

–Vill du knulla med mig?
–Nej, Inger...

–Så kan du inte prata med folk.
–Förlåt.

Vad säger du?
Här, inför min fru och min son.

Ursäkta, men den reaktionen kommer
ofta om Inger känner dåliga vibrationer.

–Jag har inte sänt ut dåliga vibrationer.
–Hon kan inte låta bli att säga det.

–Vad mer kan komma?
–Lugn, ingen har dött.

–Kan jag få en Stesolid nu?
–Vi åker tio mil till och sen ser vi.

–Hon kan väl få en.
–Vagn säger att jag får en.

Du ska inte vara halvt avdomnad.
Det räcker med din vanliga medicin.

–Vi vill ju att du upplever resan.
–Ja.

Se här. Gudrun och jag
hittade foton från när du var i Frankrike.

–Det är Gare du Nord.
–Varför säger du Gudrun?

–Mamma, alltså.
–Ja.

Det är från Gare du Nord,
när mamma åkte med dig till Paris.

Det här är från Normandie.

Och det här är från restaurangen
där du jobbade i köket.

Då var jag bara 18 år.
Det var direkt efter gymnasiet.

Man har storhandlat.

–Vad är det för brev?
–Det är från en gammal tjejkompis.

Så. Då har vi godsaker, som man säger.

De är goda. Skumtoppar.

–Va, Inger?
–Ja.

–Guten Appetit.
–Tack.

–Den där är jättegod.
–Jaså?

–En meny.
–Tack.

De är rätt bra ändå, tyskarna. Bra folk.

–Du är väl inte tysklärare?
–Fysik och kemi.

–Bingo.
–Tycker du att jag verkar vara tysk?

Inget fel på tyskar.
Du skulle passa bra här.

Tyskläraren är jag.
Annars blev det alltid wienerschnitzel.

En sån ska vi ha. Jag tar en sån.

Behöver du hjälp?

Jag vill strypa dig.

Kan det vänta till efter maten?

Ja.

–Kom hit. Vad vill du ha?
–Finns det burgare?

–Vill ni smaka?
–Ja tack.

–Sätt dig ner.
–Gulligt av dig.

–Vill hon verkligen strypa mamma?
–Nej, det tror jag inte. Nej.

–Det var nåt som Gyllensol sa.
–Gyllensol?

–Vem är det?
–Han är min vän.

–En osynlig vän?
–Nej. Han är mer...

Han är en sorts ängel. Han talar till mig.

Och han sa
att du skulle strypa min mamma?

Jag är rädd att jag stryper Ellen en dag.

Kom, du. Jag är mycket starkare än du.
De tankarna kan du slå ur hågen.

Och Vagn är med, så att jag inte
hoppar ut ur bussen när den kör.

När Inger får en idé i huvudet kan hon
inte låta bli att säga eller göra det.

Som när man inte får
gå på strecken på trottoaren?

Det kan man säga. Ja.

–Hur blev du så galen?
–Stör dem inte. Kom tillbaka hit.

Han stör inte det minsta. Det är trevligt.

–Det heter "psykiskt sjuk".
–Hur blev det så?

–Det var nog för att jag blev kär.
–Okej, det var läbbigt.

Det var en som hette Jacques.
Han var mycket äldre än jag.

Och så var han gift.

Fast inte med mig.

–Så får man inte göra.
–Nej.

–Han var jättebra i sängen. Han hade...
–Christian! Nu kommer du hit.

Hör inte på det där. Det är farligt prat.

Ta lite choklad
och titta ut genom fönstret.

Nu har vi det trevligt. Ta lite choklad.

Vart ska du?

Vart ska du gå?

Vart ska du, Inger?

–Titta, Ellen.
–Ja... Det var synd.

Men vi måste gå tillbaka till bussen nu.

Kom, vi går till bussen. Vagn blir orolig.

–Vi kan inte bara lämna den.
–Den är stendöd.

Vi kan inte bara lämna den här.

–Vad är det?
–Det är igelkotten.

–Vi kan inte lämna den här.
–Den är ju död.

–Gör inte så. Det är synd.
–Vi åker nu!

De andra väntar. Vi ska vidare till Paris.

Vi kan inte bara lämna den här.

–Den kanske lider.
–Nej, den känner inget.

–Vad har hänt?
–Vi kan inte bara lämna den här.

–Vi uppehåller alla. Kom.
–Nej!

Vad händer?

–Vad är problemet?
–Inger kan inte lämna ett dött djur.

–Å, den lilla krabaten.
–Det är ju rent nonsens.

–Vi ska komma fram i morgon bitti.
–Vi kan inte stå här.

–Vi måste åka. Igelkotten lider inte.
–Nej!

–Få ordning på henne.
–Prata inte om henne i tredje person.

–Kan Inger och jag prata lite?
–Jag pratade med dig.

–Du hörde visst inte vad jag sa.
–Kan vi prata civiliserat?

Inger? Varför kan du inte lämna den?

Jag tycker inte att det är värdigt.

–Det inte värdigt att den ligger här.
–Herre, min skapare.

Vi kan inte stå här hela natten.
– Vad gör du?

Vi kan ha en begravning.
Jag har plockat ur chokladen.

Bra idé. – Ole, visst har du en spade?

Det här är ju löjligt. Vi måste i väg.

Vänta. Jag hittade den här också.

Ja. Det är bra, Christian.

Så!

Det ska vara så djupt
att räven inte tar den.

Så där, ja.

Ska vi säga några ord?

–Ja.
–Bra idé.

Fader vår, som är i himmelen.
Helgat varde ditt namn.

Ta emot denna lilla oskyldiga igelkott.

–Amen.
–Amen.

–Amen.
–Amen.

–Tack.
–Ingen fara.

Blir det kaffe i församlingshemmet?

Om ingen annan säger det, gör jag det.

Det är djupt oansvarigt och egoistiskt
att ta med en så sjuk person på resan.

–Ja, men inget hände ju.
–Du måste göra nåt.

Vi har tittat på en igelkott.
Vi är på väg till Paris.

Lyssna inte på dem.

Jag ska på toa igen.

–Inger, stanna här!
–Jag kan inte mer.

Jag ska kasta mig ut på vägen!
Jag ska kasta mig ut!

Släpp! Jag ska kasta mig ut framför
en bil. Jag vill inte må så här mer!

–Stopp!
–Nej!

Jag vill inte mer!
Jag ska kasta mig ut på vägen!

Inger, för helvete!

–Det där bekräftar precis vad jag sa.
–Hon hörde nog vad du sa. Tyst.

Inget hände ju.

Så där får du inte göra igen.
Det måste du lova oss.

Annars måste vi avbryta resan
och åka hem.

Vagn, kan du sitta här med Inger?

–Tack.
–Då var det gravöl till alla.

Jag har varit med om mycket, men
en tysk rastplatsbegravning slår allt.

Du ska inte vara ledsen.

Inger är orolig för dig.
Hon gillar inte att sitta utan dig.

Det går bra.
Jag har hämtat mig lite. Kom.

Det var inte ditt fel.
Det var för att jag gjorde dig rädd.

Jag vill ha en Stesolid.

Skål, allihopa!
Och låt oss komma till Paris.

Då jäklar, Inger.

...frukostställen på Rue de Rivoli.
Vi ses om tre timmar på Musée d'Orsay.

Inget dåligt torg.
Det var här kungligheterna halshöggs.

–Ja. Det var ju för länge sen.
–Ja.

Det är en stor stad.
Känner du igen den?

Fantastiskt att vi tre är i Paris
tillsammans. Vem hade trott det?

–Man blir yr av blotta tanken.
–Jag kan inte gå mer.

–Bara lite till.
–Jag kan inte gå längre.

–Vi är bara...
–Jag kan inte gå mer nu.

Det kan du visst. Vi är här.

Inger...

Jag kan inte heller gå.
Nu när du säger det.

–Det här torget tar kål på en.
–Jag kan inte heller gå.

–Bonjour!
–Bonjour!

–Nu är ni för larviga.
–Jag har kramp i benet.

–Inger, du får inte gå.
–Jo, det får hon. Går det, Vagn?

Nu får du vänta.
Här är en som har fått kramp i skinkan.

Där är Notre Dame.

Den måste vi se.

Vi ska se allt, eller hur, Inger?

De här målarna, impressionisterna,
försökte fånga nåt nytt.

En massa prickar bildar en helhet.
De ville att vi skulle se verkligheten...

–Då är det mat i restaurangen nu.
–Yes, sir.

–Då blir det lite mat.
–Ja.

–Jag fattar noll.
–Menyn är bara på franska.

De har ändrat den sen förra gången.
Men jag ska göra mitt bästa.

Till förrätt finns lapin et foie gras.

Och det är gåslever och...

Kanin. Och så finns bisque de homard,
krämig hummersoppa med...

–Purjolöksringar.
–Ja, och så självklart hummerkött.

Till huvudrätt finns...

...turbot aux raisins.

Och det är...

–Piggvarfilé med druvor.
–Tack, Inger.

Till det får man persiljepotatis.

Vi har tournedos rossini,
oxfilé med legymer och rödvinssås.

Till dessert kan man få
l'assiette de fromage, osttallrik.

Till sist finns det också
croquem...bouche...

–Där hugger jag i sten. – Inger?
–Det är ett torn av petit-chouer.

Det kan också betyda en kvinna
som har legat med jättemånga män.

–Det är perfekt.
–Det visste jag inte.

–Ursäkta mig.
–Ja, madame?

Jag skulle vilja beställa vin till alla.

Crémant d'Alsace som fördrink.

Och sen ett gott rött eller vitt vin
efter önskemål. Jag betalar.

Betalar ni allt vin? Tack, madame.

Vad var det?

Inger har beställt en välkomstdrink,
crémant d'Alsace.

Och så kommer det vin ni vill ha
till maten. Inger bjuder.

Inget ska saknas.

–Jag har massor av kontanter med mig.
–Det är bra att veta.

Betalar hon med sin sjukpension
är det vi som bjuder.

–Andreas!
–Tack, Inger.

–Tack.
–Merci beaucoup, Inger.

Och välkomna till Paris,
världens vackraste stad.

Skål, alla. Och skål, Inger.

Skål! Salut.

Hallå! Va?

Titta här, Inger.

–Det är fint. Eller hur, Inger?
–Ja.

Fjärde våningen, långt från gatan.
En säng till dig, och en åt Vagn och mig.

Den kan jag inte sova i.

Vad är det för fel på sängen?

Om jag sover där hinner jag kasta mig
ut från balkongen innan ni vaknar.

Tar du enkelsängen, Vagn?
Så sover Inger med mig.

Ja, självklart.

Ni kanske inte vaknar om jag stiger upp.

Nej, men då gör vi bara så här.
Vi tar den här sängen.

Jag sover framför dörren.
Nu kommer du ingenstans.

Men jag kan gå ut från den dörren
och ner på gatan.

Ellen.

Det är som om nåt
har kommit emellan oss.

Hon ser fridfull ut när hon sover.

Hon mådde bra under middagen.

Man glömmer nästan att hon är sjuk då.

Vart tar du mig?

Fortsätt.

–Lite till.
–Vart för du mig?

Fortsätt. Lita på mig.

–Får jag titta nu?
–Akta.

Låt mig få titta.

–God morgon.
–God morgon.

Har du sovit gott?

När får vi se Paris på egen hand?

I övermorgon.

Är det nåt särskilt du vill se?

–Jag drömde nåt fånigt.
–Så bra att du vaknade, då.

–Har du sovit gott?
–Ja.

Så bra.

–Je me appel Christian...?
–Je m'appelle Christian.

–Snyggt.
–Tack.

–Jag är tolv år. J'ai douze ans.
–J'ai douze ans?

–J'ai douze ans.
–J'ai douze ans.

–Och 13 på fredag.
–Då är du ju vuxen.

–Redo? Det är världens största slott.
–Man får ont i fötterna redan innan.

Bonjour. Välkomna till Versailles.

Å, satan.

Här är 450 bänkar.
Du kan inte sätta dig på alla.

–Ska du vila lite?
–Ja.

Om den sängen kunde tala...

Visst är det tjusigt, Inger?

Jag ser Gyllensol.

–Var?
–Där. I spegeln.

–Han säger att jag inte får vara här.
–Såja, Inger. Andas.

Hej, Christian.

–Sitter du också i rullstol?
–Jag har hittat en till dig.

Är det sant?

–S'il vous plaît.
–Merci beaucoup.

S'il vous plaît.

–Vi kör till spegelsalen.
–Gärna det.

–S'il vous plaît.
–Jösses.

Där rök vår gå-själv-pedagogik.

Christian...

Christian!

Christian?

Var har du varit? Vi har letat efter dig.

–Jag hittade en rullstol till Inger.
–Du ska inte vara hennes assistent.

–Det var min idé.
–Han vill hjälpa henne.

–Lämna över henne till sin familj nu.
–Christian får gärna vara med oss.

–Då får han en paus från oss båda.
–Nej. Det är inte bra för Christian.

Jag smittar inte.

Christian...?

Dina elever där hemma
måste vara glada nu. Grattis.

Pappa brukar inte vara så där.
Han var klassetta på lärarseminariet.

Jag förstår inte
hur du blev psykiskt sjuk av att vara kär.

–Var han inte snäll, din kille?
–Jo, han var väldigt romantisk.

–Gav han dig blommor?
–Nej.

Men han sjöng för mig
och sa att jag var vacker.

–Och det gjorde dig galen?
–Nej.

Han kunde få mig till vad som helst.
Vi knullade i restaurangköket på natten.

–Grytor åkte i golvet.
–Sånt där har aldrig nån berättat förut.

Han gillade oralsex.

–När man har huvudet mellan benen?
–Ja.

–Det låter äckligt.
–Nej.

När han plötsligt reste, var jag mycket
mer ensam än innan jag träffade honom.

Det kanske började då. Jag är inte
säker. Han skickade ett brev–

–där han skrev att han hade en fru...

–...och ett litet barn.
–Vilket as.

Det är gammalt. Från innan jag föddes.

–"Jacks Du Bojs."
–Jacques Du Bois.

"13 Rue Malebransch"...

–Treize Rue Malebranche.
–Treize Rue Malebranche.

–Bor han kvar där?
–Kanske.

Jag har också haft olycklig kärlek.

–Ja.
–Kärlek är skit.

Jag tror inte att mina föräldrar
älskar varandra längre.

Nej, kanske inte.

Men båda älskar dig.

Ja. Så är det.

På Place de l'Alma i Paris
flockas turister och parisare–

–trots att det har gått sex veckor
sen prinsessan Dianas död.

–Jag vill inte.
–Men du måste.

Hemma duschar jag en gång i veckan.

Vi har suttit i bussen länge
och sover i samma säng. Slutdiskuterat.

–Du kan inte bestämma över mig.
–Nej, det kan jag inte.

Men då får du sova i den lilla sängen.

Helt otroligt.
Hela världen pratar fortfarande om det.

Vi kan inte åka hem utan att ha sett det.

Sluta, Vagn.

Det är bara några kilometer härifrån.
Vi kan åka dit själva.

Går det bra, Inger?

Vilken är schampon?

–Jäklar, Inger.
–Jag ska visa dig.

Det är den här. Ta balsam efteråt.

Vet du hur man vrider på vattnet?

Så där. Nu är det bra. Hoppa i, du.

Ja.

–Ja? Tack.
–Vem är det?

Hallå...?

–Hej, mamma. Dig slipper man inte.
–Du berättade inte rumsnumret.

–Jag fick prata med nån...
–Inger är i badet. Så, vad...

Jag vill prata med mamma.
Jag vill prata med mamma!

–Vänta lite.
–Jag vill prata med mamma.

–Vi blandar inte in mamma i resan.
–Jag vill prata med henne.

Inger kommer här.

–Jag vill åka hem.
–Ja, självfallet.

–Mår du dåligt, Inger?
–Ja. Kan du hämta mig?

–Jag vågar inte vara kvar.
–Har nåt hänt med Ellen och Vagn?

Nej, jag vågar bara inte vara kvar här.
Jag vill hem...

Får jag henne?

–Jag hämtar dig.
–Får jag henne?

–Hon kommer och hämtar mig.
–Inger mår bra, men Paris är mycket.

–Jag sa att hon inte skulle klara det.
–Inte den diskussionen nu.

–Om Inger vill...
–Res ingenstans innan jag ber om det.

Det vill jag!

–Jag lägger på nu.
–Lyssna på Inger.

Du svarar.

–Det där går inte.
–Hej, svärmor...

Sätt i gång nu.

–Jag mår dåligt.
–Ett bad gör dig gott.

Kom igen. Tvåla in hela kroppen.
Under armarna, mellan skinkorna.

Det är för varmt.

–Det är för kallt!
–Sitt still.

–Jag vill inte.
–Jag orkar inte höra det där. Ta tvål.

–Du kan inte gå runt och lukta svett.
–Det gör jag inte!

Du får inte gå. Ellen!

–Oj! Andreas vet inte att jag röker igen.
–Ursäkta.

–Jag ska bara ta lite luft.
–Sätt dig ner.

Här. Du behöver det mer än jag.

Det är jag som ska be om ursäkt
å Andreas vägnar.

I kväll tänkte han avbryta resan
och ta med sig Christian hem.

Saker måste vara normala runt Andreas.
Han blir osäker av det oväntade.

Det är modigt av er att åka på
den här resan. Med det stora ansvaret.

Inger
skulle bara få uppleva Frankrike igen.

Nu...tar jag en droppe till.

Hur länge har Inger varit sjuk?

Sen jag var 17.

Tack.

Var har du varit?
Inger vrålar, din mamma skriker...

Om ni inte kan vara ensamma
borde du ha tänkt dig för.

Jag visste inte att jag skulle stå med
en naken Inger när du ger upp!

När fan ger jag upp?
Jag skulle ta en nypa luft, bara.

Gräla inte. Jag badar nu.
Jag har kommit på hur man gör.

–Tack, Ellen.
–Varsågod, Inger.

Bara lite till.

–Fortsätt blunda.
–Bara lugn.

–Ingen fuskar här.
–Akta, det är en kant där.

Nu ska ni stanna.

Nu får ni titta.

Tack, Inger.
Ett jättefint sätt att uppleva det på.

Coolt, Inger. Hur visste du det?

Var det Jacques?

–Vad viskar ni om?
–Jag sa att stämningen är fin här.

Lite väl högtidligt, kanske.

–Nån åker i vattnet! Åker du i vattnet?
–Gör du?

Nu närmar vi oss resans höjdpunkt:
Landstigningsmuseet i Arromanches.

Christian, då var vi här. Där är det.

De stänger.

Ingen fara. Det är kvällsöppet i dag.

Hallå?

–Bonjour.
–Är det öppet i kväll?

–Det är stängt.
–Det är väl öppet i kväll?

–Har de stängt?
–Det är skollov.

–Vad händer, Ole?
–Snälla, jag ber!

–Ole?
–Vad händer?

–Vad är det?
–Jag beklagar verkligen.

–Vi har kommit för sent.
–Det går inte.

Det är röd dag i morgon,
och inte kvällsöppet.

–Jag är hemskt ledsen.
–Det är ju resans höjdpunkt.

–För helvete!
–Vi har åkt hela vägen för det här.

–Jag har aldrig varit med om det förr.
–Så obegåvat! Amatörmässigt.

–Du måste få dem att öppna igen.
–De kan inte bara stänga.

–Ursäkta? God dag.
–God dag.

Jag heter Inger.

Jag är med i den där gruppen.
Vi kommer från Danmark.

Jag bodde här i Frankrike för 20 år sen,
och sen blev jag...

Stryper hon henne? Hon är helfnoskig.

Vi har ett stort problem.

Mannen bakom mig är psykiskt sjuk.
Han är schizofren.

Du måste göra nåt! Ole! Men för fan...!

Han har inte haft ett lätt liv.

Hans högsta önskan har varit att åka
till Frankrike och besöka ert museum.

Han får nog aldrig möjlighet
att komma tillbaka. Han är för sjuk.

Snälla... Kan ni hjälpa oss
att uppfylla hans högsta önskan?

Vi öppnar.

Vad sa hon? – Inger, vad sa du?

–Vad händer?
–Får vi komma in?

Skynda er! Kom!

Tack, tack.

–Är din pappa kvar där inne?
–Som tur är har han glömt mig.

Han bor kvar där.

–Hur vet du det?
–Jag hittade namnet i telefonkatalogen.

Han är den ende Jacques Du Bois
på Rue Malebranche.

–Hej!
–Hej.

Visst är det fint?

Sången går, sången går!

Nej, nu villade jag bort mig.

Kanonbra. Fint.

Hon är stjärnan i gänget!

–Tack för i dag.
–Jag sover alltid naken annars.

Men när du sover mellan oss
måste du ha nattlinne.

–God natt.
–God natt, Ellen.

Vi får minst sagt vara med om saker.

I morgon är det Paris på egen hand.

–Vad är på tok?
–Inget. Det har varit en lång dag.

–Men du gråter.
–Nej, jag gråter inte.

Allt är bara lite överväldigande.

–Hon var fantastisk i dag.
–Ja. Hon strålade.

Det var värt hela resan.

Nu gråter jag inte mer.

Inger...?

Vad hände? Jag har letat överallt.

Andas långt ner i magen.

Det slutar aldrig.

Många kvinnor med schizofreni
blir bättre när de blir äldre.

–När de kommer i klimakteriet.
–Så blir det inte för mig.

Varför tror du inte det?

Gyllensol säger det.

–Vad händer?
–Inger mår inte så bra.

Mår du skit, Inger?

Det gick ju så bra i går.

Det är i dag vi ska se på stan.

Få oss nåt gott att äta.
Är du inte hungrig?

Jag kan vara kvar här om det blir bäst.
Vi kan få room service.

Jag får nog ge henne Stesolid.
Jag vet inte hur länge anfallet varar.

–Jag ska ha mina fina kläder.
–Ja.

Vad är det, Christian?

–Vad är på tok?
–Mamma och pappa har grälat.

För nåt jag sa.

Pappa har gått
och mamma vill inte komma ut.

Christian kan väl följa med oss?

–Okej. Vill du hänga med oss?
–Ja.

–Fråga din mamma om du får lov.
–I väg med dig.

Så, Inger. Vi är i Paris på egen hand.
Vad säger du?

15 kilometers promenad?
Ska jag börja, eller vill du?

–Ja.
–Det blir Vagn.

Jäklar!

Vad säger ni? Visst är hon bra?

–Bravo!
–Bravo!

Var kommer ni från?
Vilket land kommer ni från?

–Från Danmark.
–Vackert land.

Jag kan köra runt er lite i Paris.
Jag heter Nadir.

–Jag heter Inger.
–Inger? Det är ett fint namn.

Jag kan visa er vackra ställen
som turister aldrig ser. Min taxi står där.

–Vad säger han?
–Han vill visa platser turister inte ser.

–Ska vi åka?
–Tänk om han bara kör ut oss i skogen.

–Det här kommer att kosta skjortan.
–Bara för mig.

Lugna ner dig, Vagn.

Hälsa från mig så får ni rabatt.
Bästa kaféet i elfte.

Jag växte upp i 20:e arrondissementet.

Men pappa skickade mig
till universitetet i Alger.

Men nu är jag tillbaka. Jag pluggar,
men kör taxi för att tjäna lite pengar.

–Titta, det är min gamla skola.
–Okej.

Där kysste jag en flicka
för första gången.

De kallade mig blatte,
men tjejerna tyckte att jag var cool.

Albert Camus var algerier.

–Ja. Känner ni till Camus?
–Ja, självklart.

–Jag har läst "Fallet" och "Pesten".
–Jag fattar noll.

–Men "Främlingen" är min favorit.
–Min också. Det är klart.

–Vill ni se var Lady Diana dog?
–Ja!

–Det vill jag hemskt gärna.
–Nej, det ska vi inte göra.

Det blir kanon. De har städat upp där.

Rue Malebranche 13, tack.

–Vill ni åka till Rue Malebranche 13?
–Ja.

Okej.

–Det är här. Uppför trappan, bara.
–Bra.

–Vad gör vi här?
–Jag ska göra nåt.

–Vad ska du göra?
–Jag ska hälsa på nån.

–Vem då?
–Vänta lite.

Inger?

Inger! Kan vi inte...?

Vad ska...? Inger?

–Vem ska du hälsa på? Vänta på oss!
–Inger!

God dag?

Kan jag hjälpa er?

Det är länge sen, Jacques.

–Ursäkta, känner vi varandra?
–Ja.

Inger?

–Förlåt, jag kände inte igen dig.
–Nej, jag liknar inte längre mig själv.

Hon blev galen på grund av dig.

Det är min vän Christian.

Och min syster Ellen
och min svåger Vagn.

–God dag.
–Hej.

Det är nog bäst att ni väntar här.

Inger? Ska jag inte följa med?

–Ursäkta mig.
–Vad händer?

Vet inte. Bra fråga.

Jag är så glad över
att ha hittat dig igen.

Även om du har blivit gammal.

Är jag fortfarande din ros?

Är mitt leende
fortfarande som en gyllene sol?

Jag... Jag vet inte.

Livet har inte varit helt lätt för dig, va?

När blev du...?

Jag menar, vad hände med dig?

Du, som alltid verkade så...

När du lämnade mig...
så glömde jag vem jag var.

Det kom röster...som pratade oavbrutet.

Jag vet inte vem jag är.

Jag vet inte vem jag ska vara.

Så tråkigt att höra.

Men varför har du kommit tillbaka
efter alla dessa år?

Varför ville du vara min pojkvän
när du hade fru och barn?

–Det är så länge sen.
–Inte för mig.

Det var starkare än jag.

Och... Varför skrev du till mig
när du hade förstört allt?

Jag saknade dig.
Jag visste inte vad som hade hänt dig.

Men nu förstår jag
hur olycklig jag har gjort dig.

Det beklagar jag.

Verkligen.

Är du okej?

–Om du vill prata, så lyssnar jag gärna.
–Ja.

Titta!

Det var där Lady Diana dog. Där!

–Man ser spår efter olyckan.
–Helt otroligt.

Satan alltså!

Ingen dålig krasch. – Kan vi stanna här?

–Det tycker jag inte.
–Vi kan inte bara åka förbi.

–Vi åker vidare.
–Vi stannar i två minuter. – Christian.

–Det är ingen bra idé.
–Jag ska bara visa Christian det där.

Okej, titta här.

Ursäkta mig. Ursäkta.

Ursäkta.

ADJÖ FÖR EVIGT,
MIN ENGELSKA ROS

Vagn? Vagn!

Det är inte bra för Inger att vara här.
Vi måste gå.

–Inger!
–Inger!

Stopp!

Inger! Hör du mig?

–Inger?
–Jag ringer efter en ambulans.

Hör du mig?

Jag är här. Jag är här.

Jag är hemskt ledsen.
Jag borde inte ha stannat.

Ellen?

Jag är så himla ledsen. Jag borde
ha haft bättre uppsikt över Inger.

Förbannat
att man dras till olyckor och krig.

Det är bäst om du är tyst nu, Vagn.

Jag hjälpte Inger att hitta Jacques.

Det var lögn att mina föräldrar grälade.

Vet dina föräldrar inte var du är, då?

Jag skrev en lapp
om att jag skulle följa med er.

God dag.
Er syster har fått hjärnskakning.

Vi har gjort skiktröntgen på henne.
Och vi tror inte att läget förvärras.

Hon har hjärnskakning.
Skiktröntgen är normal.

Hon är chockad, men fysiskt utom fara.
Hon får vara kvar till i morgon.

Hon är chockad men fysiskt utom fara.
De behåller henne över natten.

Förlåt... Förlåt!

Vi är bara glada över
att det inte blev värre.

Det var mitt fel.

Vad var ditt fel?

Det är mitt fel att hon dog.

Jag har dödat Rose.

Jag hade kunnat förhindra det.

Jag gjorde inte det rätta.
Gyllensol sa det.

–Jag trodde att orsaken var Jacques.
–Det var mitt fel.

Inger. Se på mig.

Jag förstår att du är väldigt chockad nu.
Det är vi också.

Men det hjälper inte
att du förebrår dig själv.

Vi tar oss igenom det här tillsammans.

Okej.

–Jag gillar inte att hon är ensam.
–Så dumt att ingen av oss får vara där.

Tror du verkligen
att hon ville ta livet av sig?

Nej, det tror jag inte.
Jag tror att det handlar om att...

Inger känner stor stress i huvudet,
och hon vill stänga av den.

Men jag tror inte att hon vill dö.

Hallå?

–Hej, mamma.
–Hej. Hur går det?

–Ursäkta att jag ringer så sent.
–Det gör inget.

–Inger har råkat ut för en olycka.
–Vad säger du?

Hon gick ut framför en bil. Hon är
på observation efter hjärnskakning.

–Jag åker ner i morgon.
–Absolut inte.

–Hon blir säkert utskriven i morgon.
–Var det för att hon mådde dåligt?

Fick hon Stesolid? Hon hade inte
gjort så om hon hade fått extra medicin.

–Du har rätt.
–Det vet du ju.

Jag har svikit henne.
Det är det du säger, va?

–Du var mot resan från första början.
–Hon behöver sin medicin.

–Hon har mått bra hela veckan.
–Vad gör det? Hon ligger på sjukhus.

Det var Ingers val att åka hit. Inte ditt.

Hon har inte ork till det.
Det är vi som måste ta hand om henne.

Jag kan inte stanna
när hon är på sjukhus...

Hon menar det inte så hårt
som det låter. Hon har kanske lite rätt.

Vi kunde ha tagit med oss rullstolen.

Inte nu.

Jag behöver vara ensam.

Det är bäst att du sover där borta.

–Det är här.
–Stort tack.

Hej.

Hej, Nadir.

Jag har med mig något till dig.

Jag tror att den klär dig.

–Tycker du om den?
–Ja.

–Min systers säng är tom.
–Ursäkta?

–Min syster, Inger Louise Pedersen.
–Jag förstår inte.

Min syster.

–Inger Louise Pedersen.
–Jaha. Hon skrev ut sig själv i morse.

Hon har gått. Hon lämnade nåt till er.

Det här. Det är till er. Adjö.

Det är från Inger.

Hon har åkt med taxichauffören.
Han ska visa henne mer av Paris.

Den här majestätiska kyrkan
heter Dôme des Invalides.

Det blev Napoleons viloplats.
Han ligger i den stora sarkofagen...

Ole!

Vad är ni för människor? Ni tog med er
Christian utan att be om lov.

–Vi har letat hela dagen.
–Förlåt. – Vi behöver din hjälp, Ole.

–Vi har letat efter Inger hela morgonen.
–Vad har hänt?

–Din syster borde sitta på låst avdelning.
–Lugna ner dig.

–Vi måste hitta Inger.
–Du borde hålla koll på din svägerska.

Ni två och det tokiga fruntimret
borde ha stannat i Tyskland!

–Inger är en bra människa.
–Inte den tonen.

Hon skulle aldrig behandla mamma
som du gör!

–Vad gör ni?!
–Ursäkta.

–Jo, jo, jo...
–Vad var det där frågan om?

Lugn, lugn!

Det var inte jag som började!

Tack.

Tack för tröjan. Den är verkligen fin.

Det var så lite.
De hade ju klippt sönder din.

Jag tog den från min lillasyster.

Det sägs att man kan bli schizofren
av att röka gräs.

Men... Jag är ju det redan.

En av mina bästa barndomsvänner...

Jag har inte träffat honom på flera år.
Han bor på en psykiatrisk avdelning.

Jag tror att han är lite som du.

Okej.

Jag gillar honom,
men han vill inte ha besök.

När jag ringer lägger han på.
Personalen säger att han inte vill se mig.

Om han är som jag
vill han gärna ha besök.

Även om han säger det motsatta.

Jag vill strypa dig.

–Så du slapp undan med böter?
–Det kostade oss en halv dag.

Ursäkta att jag inte hade mer tid
att hjälpa er.

–Vad fan säger vi till Gudrun?
–Hon behöver inte veta nåt än.

Det är verkligen vackert, Inger.

–Jag så glad att du inte är död.
–Det är jag med, Christian.

God kväll.

–Det är fint att se dig.
–Ja.

Blås!

Inga flickvänner där!

–J'ai treize ans.
–Bravo.

Merci beaucoup, Inger.

–Grattis.
–Är du galen?

Ja.

Skål, allihop!

Tack för att du kom tillbaka med henne.

Jag vill bara säga
att om jag hade dött i Paris...

...så hade det ändå varit en bra resa.

Välkommen hem.

–Vad har hänt?
–Det är en lång historia.

Men gud, lilla Inger. Vad har du gjort?

Kära barn.

Så.

–Det var inte Vagns och Ellens fel...
–Du gjorde det väl inte med flit?

Det var inte med flit.

–Jag tror...
–Jag orkar inte prata om det nu.

Men det hade...
aldrig hänt om jag hade varit med.

Ska jag följa med dig in på rummet?
– Det fixar jag.

–Jag tittar in till dig senare, Inger.
–Ja.

Jag tror att det är bäst...

...att jag alltid följer med,
så att jag kan ta hand om Inger.

Nej. Så blir det inte, mamma.

Så blir det inte.

Gyllensol vill inte
att jag ska sova naken längre.

–Det ska fan inte han bestämma.
–Nej. Det ska han inte.

Han har varit irriterande
hela vägen hem.

För att jag har träffat Nadir.

Han kan lika gärna vänja sig.

–Bråkar du och mamma?
–Nej. Inte alls.

–Kommer ni snart och hälsar på?
–Vi kommer hela tiden.

–Eller hur, Ellen?
–Jo.

–Det gör vi ju.
–Ja, ja.

Jag går ut och säger hej då till Gudrun.
Ja, precis.

–Vi ses, Inger.
–Ja.

Nu är jag van vid att träffa er hela tiden.

Du kommer hem till oss också.
Det löser vi.

Ja, mamma planerar det säkert.

Jag tycker att det är bäst
om vi två löser det tillsammans.

Jag vill strypa dig.

Jag tycker också jättemycket om dig.

Ja.

Översättning: Fredrik Papp
Svensk Medietext för SVT