All language subtitles for Pretend.Its.a.City.S01E03.720p.WEB.H264-STRONTiUM

EN ORIGINAL-DOKUMENTÄRSERIE FRÅN NETFLIX

Jag har rest mycket.

Jag brukade gilla det mer än
jag skulle göra nu.

Jag var yngre. Jag brukade vara…

Jag kan inte säga
att jag nånsin varit särskilt lättsam,

men absolut mer än jag är nu.

Jag har alltid varit lättirriterad,
men nu är jag konstant arg.

När man går ut från sin lägenhet är
problemet att det finns så mycket folk.

Det som är bra med min lägenhet,
förutom att den är bra,

är att jag bestämmer
om andra ska vara där.

Det är väldigt viktigt för mig.

Det kan man inte göra i en hotellobby.
Jag har försökt.

Okej? Och inte på ett flygplan.
Ett vanligt passagerarplan.

Det går på ett privatplan,
men jag äger inget.

Jag blir alltid förvånad
när jag går ombord på folks privatplan.

Vore det mitt plan
skulle ingen annan vara där.

Vad är poängen med ett privatplan
om det är andra ombord?

Folk säger: "Vill du inte ha
dina vänner med dig?" Nej.

23RD STREET-STATIONEN STÄNGS TILLFÄLLIGT

FRAN LEBOWITZ I EGEN HÖG PERSON!

LIVEINSPELNING PÅGÅR

Nu är vi här.

Vi vill att du ska känna dig
så bekväm som…

Vid inspelningen av Wolf of Wall Street
såg jag inte dig förrän jag klantade mig.

-Jag tvingades komma.
-Alla sa: "Gud, här kommer Marty."

Det sorgliga med rymdfärder är
att det hör till det förflutna nu.

Något som kändes så fantastiskt…

Den första rymdfärden… Inte till månen.

När John Glenn gjorde sin rymdfärd.

De tog en tv-apparat till min skola,
vilket var chockerande,

för tv och skola var två olika världar.

Jag var aldrig, inte ens i den åldern,
så intresserad av vetenskap,

men jag tänkte:
"Det är något bra, fantastiskt."

Att folk kunde lista ut att göra det.
Så jag tyckte att det var något bra.

Och jag tyckte att det var viktigt.

Jag vet att några av de rika snubbarna
har sina egna NASA-liknande…

För NASA har förändrats.

Rymdfärder är privatiserade nu,
och Elon Musk har ett NASA-liknande

"rymdraketsföretag",
och de kallar det rymdturism.

Folk kommer att ha det jättetrevligt.

-Tänker du inte åka?
-Nej, men turisterna får gärna göra det.

Jag vill inte åka ut i rymden,
så det intresserar mig inte.

Men jag tycker att det är bra
för ett land att utforska sånt.

Förarlösa bilar.

Det är en sak som har förvånat mig.
Förarlösa bilar.

För jag har aldrig tänkt på det.

När de började skriva om det, tänkte jag:
"Vem ville ha det?"

Jag har aldrig tänkt på det.

Många uppfinningar låter intressanta,
tycker jag.

Jag förstår att någon skulle vilja ha den.

Men förarlösa bilar…
Jag har en bil. Jag kör.

Och jag tänkte…

Jag har aldrig tänkt:
"Tänk om bilen kunde köra sig själv?"

-Jag har bara 20. Har du växel?
-Inga problem.

Skulle man vara rädd i en förarlös bil?
Jag har varit rädd i bilar med förare.

Jag har varit skräckslagen.

Som scenen i din film En natt i New York,
när taxin kör iväg.

Ja, det var från en riktig taxiresa,
med flamencon. Det hände mig.

När jag såg filmen och taxin körde iväg…

-Det är Griffin, va?
-Ja.

Herregud!

Jag kunde inte sluta skratta.
Det var början på galna taxichaufförer.

Taxi fanns innan,
men vid en viss tidpunkt…

Vi vet inte varför, men plötsligt
blev alla taxichaufförer galna.

De kör i tusen kilometer i timmen
och lyssnar inte på dig.

Man måste säga: "Snälla, sakta ner"
och ljuga för dem. "Jag har ont i ryggen".

När jag var yngre sa jag: "Jag är gravid".
Det skrämde dem.

Nu kan jag inte säga det,
om de inte är blinda.

Så det finns så många
otroligt dåliga förare att

om man tar alla de dåliga
och alla de fulla förarna

och alla som är höga,
så är förarlösa bilar förmodligen säkrare.

Så det är inte som att
människan har så bra omdöme.

Fran Lebowitz nya bok
heter Social Studies.

Vi pratade under reklamavbrottet
om något som New York är känt för.

Innan du blev en bästsäljande författare
var du taxichaufför.

Var du en bra taxichaufför?

Jag vill inte skryta. Jag var en utmärkt…
Jag var en superb taxichaufför.

Men jag gillade inte att köra taxi.
Det var inte färgstarkt eller pittoreskt.

Jag lärde mig inget.
Jag vill aldrig göra det igen.

Att köra taxi är ett gräsligt jobb nu,
men det var hemskt då också.

I början fanns det några hippier
som körde taxi,

men i regel var taxichaufförerna
i New York City

judiska arbetarklasskillar
med en cigarr i munnen.

Man fick röka i bilarna på den tiden.
De var elaka.

Om nån av dem fortfarande lever,
så var de väldigt elaka mot mig.

Och det förvånade mig
för de såg ut som min farbror.

Jag trodde att de…

Jag inser nu, och gjorde kanske redan då,
att de var väldigt oroliga.

"Va? Vad är det som händer med yrket?

Ska långhåriga tjejer
komma in och ta över?"

Det var ett bra jobb
med tanke på vad man tjänade,

så killarna jobbade åtta timmar om dagen,
fem dagar i veckan.

De gifte sig. De fick barn.
Fruarna jobbade inte.

Okej? Och de försörjde sig.
De bodde i Queens eller Brooklyn,

som var annorlunda på den tiden,
och det var ett bra jobb.

Det fanns en kafeteria på
Lower Park Avenue som hette Belmore.

Det var där taxichaffisarna åt.

Den var öppen dygnet runt,
och av nån anledning…

De måste ha haft en deal med polisen.
Man kunde stå där utan att få böter.

Det var därför taxichaffisar gillade det.

Inte för att de hade den godaste maten.
Nåt som taxichaffisar vet allt om.

När jag åkte dit, pratade ingen med mig.

Så jag var väldigt populär
i kafeterian på high school,

men inte alls på taxichaffisarnas kafé.

De pratade inte med mig, och om jag
frågade om nåt svarade de inte ens ibland.

På den tiden fanns det garage
med massor med taxibilar,

och man gick dit och hämtade sin taxi.
Det fanns en bensinpump där.

Man betalade inte för bensinen.

De skrev bara upp antalet liter
för att se att det stämde med körningarna.

De ville inte att man tog taxin
och åkte till East Hampton över helgen.

Så det var som…

Vi tvingades göra ett prov.

Ett taxiförarprov, du vet.
De kan omöjligt ha det nu.

Fast jag vet inte.
Jag har inte sökt det jobbet på länge.

Men jag har faktiskt klivit in i en taxi

och sagt "Grand Central Station"
och fått till svar: "Va?"

Okej, de hittar inte
till Grand Central Station.

Vi var tvungna att… När jag säger "vi"…

Det låter som Harvard Business School.
Det var det inte.

Och inte som i London där de har ett
ökänt svårt test med åtta miljoner frågor.

Men det var ganska svårt.

Man måste kunna flygplatserna,
olika affärer och många platser.

Nu gör de inte det.

Det är ett väldigt nedvärderat jobb nu.

Då så.

19 Gramercy Park South, tack.

Taxibilar är obehagliga. Så är det.

De har de där skärmarna framför en.

Jag upptäckte att jag är dålig på
att stänga av dem.

Nej. Det här telefonsamtalet
funkar inte för mig.

Jag har sett det en miljon gånger.

-Okej.
-Ursäkta…

Ursäkta mig. Det har inget. Inget alls.

Han har precis kommit ut ur fängelset.

-Pappa är i Cleveland.
-Han kom precis ut.

Jag kan inte stänga av dem.

Jag trycker en miljon gånger fast jag vet
att skärmen är hur skitig som helst.

Man kan förmodligen äta en tiodollarsedel

och det är renare än
att ha tummen på en skärm

som en miljon människor
har försökt stänga av.

Jag är dålig på det.
Jag har ingen tur med dem alls.

Jag har haft tur i mitt liv på vissa sätt.
Och otur på andra.

I min ålder förändras inte sånt.

Jag kommer inte vakna i morgon
och ha tur på fastighetsmarknaden.

Eller kunna stänga av
den där grejen i taxin.

De hänger inte ihop, jag vet.
En sak är liten. En är stor.

Men båda är saker jag inte kan göra.

Nu tar mr Scorsese och jag
frågor från publiken.

-Wow. Det är mycket folk.
-Vi ser ingenting.

Räck upp handen så säger jag "du". Du.

Hej, jag är Laura från Barcelona.

Min fråga är…

Jag också…

Jag råkade ut för nåt. Jag går på kryckor.

Jag flyttade till New York
och blev påkörd av en polisbil.

Och jag stämmer staden New York
för folk säger:

"Du måste stämma staden så att
du får pengar. En polisbil körde på…"

Är det här en fråga?

För det fortsätter, ja.

En bra story.

Frågan är…

Du bor i New York.

Hur lång tid tar det
att få pengarna från staden?

Okej, här kommer frågan.

Hon är från Barcelona.
Det ingår inte i frågan.

Hon bor i New York.
Hon blev påkörd av en polisbil.

Hon stämmer staden och vill veta
hur lång tid det tar att få pengarna.

Ja.

Alla frågar mig det.

-Ja.
-Okej, jag kan säga så här.

Jag bor tvärs över gatan

från en av dessa advokatbyråer
som man hör reklam för hela tiden.

Den slags advokatbyrå som säger:
"Har du brutit en nagel?

Tappat ett ägg?"

Ja.

"Du kan få pengar."

STATIONEN KOMMER ATT
STÄNGAS FÖR RENOVERING

Jag är i min tunnelbanestation en dag

och ser alla dessa skyltar om
att den ska stängas för…

…"stationsförbättringar."

Stationsförbättringar.

Vi ska inte laga tunnlar,
som är trasiga. Spåren är trasiga.

Signalerna är trasiga.
Vagnarna också. Allt är trasigt.

Det saknas tåg. De går sönder.
De är gamla. De lagas inte.

Utan stationsförbättringar.

Det fanns stora affischer
med listor över allt de tänker göra.

Stationen skulle stängas i fem månader.

Fem månader?

Så jag tittar.
Jag börjar läsa den här affischen,

och det står en kille bredvid mig, som…

När jag hade läst klart insåg jag
att vi hade läst exakt lika fort.

Allt de tänker göra
med stationen står där.

Och längst ner på listan…
Jag hittar inte på det här.

Satir är omöjligt dessa tider.
Jonathan Swift skulle ha misslyckats.

Längst ner stod "konstinstallation".

Jag läser det samtidigt
som killen bredvid mig,

som säger:
"Konstinstallation? Vad är det?"

Jag sa: "Jag vet inte,
men driver det inte dig till vansinne?"

Står du och väntar på tåg
som aldrig kommer och tänker:

"Vad är felet här? För lite konst."

William Wegman
har installerat mosaikhundar,

som jag antar att jag betalat för.

De är söta, okej, men allvarligt?
Och det tog fem månader?

Och… Men det är allt. Med andra ord

så är det trasiga kaklet kvar.

All schmutz är kvar.

Den trasiga cementen på golvet är kvar.
De rörde den inte.

Hur kunde det ta fem månader?

Sen tänker man på hantverkaren
som renoverade ens lägenhet.

De måste ha använt honom.
Därav de fem månaderna.

Man må älska mosaikhundar eller inte.
Men ingen…

Jag är säker på att till och med
William Wegman skulle säga:

"Tycker du att det är avgörande
för livsnerven i New York

att vi har de här hundarna
i tunnelbanestationen?"

Det är det inte. Det är fint.

Med vissa saker kan man tänka:

"Om vi har tagit hand om allt viktigt
så kan vi göra det."

Visst? Men det har vi inte.

Inget viktigt har tagits om hand.
Vi gör det andra först.

-De kanske tänker att det är för anden.
-Ja.

Men ingen i tunnelbanan har någon kvar.

De har slagit den ur oss.
Det skulle ta en tunnelbaneresa

för Dalai Lama att förvandlas
till en vettvilling, en galning

som skriker:
"Vem bryr sig om konst i tunnelbanan?"

För att garantera New York City Transits
enastående säkerhetsstatistik

utbildas våra män
för att utföra ett perfekt arbete.

Vid myndighetens testanläggningar
lär sig männen att köra på stadens gator

i tät trafik och under svåra förhållanden.

Deras färdigheter utvärderas noggrant
av utbildade experter.

Är man över 14 år
har man inte tid att vänta på bussen.

Är man åtta eller nio tänker man:
"Bussen tar en och en halv timme,

men jag kan slösa bort den tiden för
jag är nio." Är man inte nio tänker man:

"Jag är för gammal.
Jag har inte tid att vänta."

Jag är en av dem som,
om jag väntar på bussen…

Det är många som väntar,
men medan man står där

i en slags gemenskap
med folk som väntar på bussen,

så ger vissa upp.

De bara går sin väg. En del tar taxi.

Jag är en sån som tänker:
"Jag har investerat i det här.

Jag har redan väntat 25 minuter.
Om jag går nu förlorar jag dem.

Jag får aldrig tillbaka dem."

Äntligen kommer bussen.

När jag klev på frågade jag chauffören:
"Kan du vara snäll och tala om

vilken hållplats är närmast 27th Street?"

Han sa: "Jag vet inte."

Så jag sa: "Vad sa du?

Vet du inte?"

Vet du inte vilken hållplats
som är närmast 27th Street?"

Han sa: "Vad vill du?
Att jag kan alla hållplatser utantill?"

Jag sa: "Ja, det gör jag!

Jag förväntar mig
att du kan alla hållplatser.

Varenda en!"

Han sa: "Det är många hållplatser."
"Du ska kunna dem", sa jag.

"Du är busschaufför!"

Jag säger inte:
"Jag förstår. Du spelar Richard III.

Du kan inte memorera hela pjäsen
och alla hållplatser."

Men du är busschaufför. Det är ditt jobb.

Du gör två saker i ditt jobb.
Du kör bussen. Okej?

Vilket jag också kan göra, okej?

Och du ska memorera hållplatserna,
vilket jag kan.

Richard III kan jag inte göra,
men jag kan…

Hur många hållplatser är det?
Knappast 10 000.

På alla restauranger i New York

kan alla servitörer och servitriser
memorera 4 000 specialiteter.

Det är inte klokt.
De radar upp miljontals rätter.

När de kommer till slutet
har jag glömt vad de sa i början.

Så jag säger:
"Du sa öring vid ett tillfälle."

Och de rabblar upp allt om den.

De borde ta
alla servitörer och servitriser,

de flesta tror att de gör Richard III,
och göra dem till busschaufförer.

För de har fantastisk minneskapacitet.
Och de memorerar inte bara rätterna.

De vet också hur de lagas.
"Den har koriander och den har…"

Sen säger nån: "Hur mycket koriander?"
Jag är inte sån.

Men det finns folk som är väldigt kinkiga.

Varifrån kommer koriandern?

"Jag äter aldrig middag med dig igen",
tänker jag.

Jag vet inte ens vad koriander är.

Det är gott. Jag har provat.
Koriander är okej.

Men så är det att åka buss.

Staden förändras.

Man ser det på
att ljuset är tänt i byggnaden.

Var det på Roosevelt Island sjukhusen låg?

Ja, precis där.

Och det var där tyfussjukhuset låg?

Ja, tuberkulos och tyfus.
De satte dem där. Ja.

En dag blir allt det här ditt.

Precis… Det var min replik.

-Ser du planet? Var?
-Det ser ut som en trollslända. Titta.

-Jag ser det inte.
-Där.

Det landar.

-Var?
-På flygplatsen.

Vilken är?

Ligger LaGuardia vid Rikers?

-Ja.
-Jaha.

Men det landar inte på Rikers.

Annars skulle fångarna säga:
"Jag vet inte. Flyga Delta? Nej."

-Jag ser det.
-Ja.

-Är det ett plan? Finns det två?
-Två plan.

Två. Så det är som Delta.

-"Var är planet?"
-"Vi har bara två, så vart ska du?

Du får vänta, för det ska flyga
till 16 andra städer först."

Var i vårt samhälle

gillar du inte att vara med andra?

Var kryper det i huden på dig?

-Ett flygplan.
-Flygplan?

Jag fattar inte att andra fick gå ombord.

Varför är plan så hemska?
Det är passagerarna.

Hur har flygresorna ändrats?

När jag började flyga
var jag inte ett barn. Jag var vuxen.

-Det var lyxigt att flyga.
-Självklart.

Det var verkligen lyxigt.
Det låter omöjligt, jag vet.

Men det var för att
flygbolagen var reglerade

och de fick inte konkurrera med priset.
Så alla flygbiljetter kostade lika mycket.

New York till LA var samma pris hos alla,

så om du missade ditt flyg tog ett
annat bolag din biljett. Inga problem.

Så de fick konkurrera om service.
Det fanns reklam för flygbolag som sa:

"Vi har biff, hummer, en pianobar.
Vi har en strippa. Vi har en salong."

Skämt åsido. Hur många här flög
med Pan Am innan de gick i konkurs?

Jag flög det gamla planet
till San Francisco på västkusten.

"Clipper of the Skies".

Ett nytt koncept inom flygtransport.

Resandet har blivit mindre mödosamt.

Så här ser det ut
ombord på en Jet Clipper.

Utsökt mat gör resan behaglig.

Den förbereds i fyra olika kök samtidigt,
där rätter kan tillagas på fem minuter.

Nyligen greps tre kvinnor i 50-årsåldern
på ett plan någonstans norrut.

En var advokat. En var läkare.
En var mäklare eller nåt.

En av dem började bråka med flygvärdinnan.

De andra la sig i.
De fördes bort i handbojor.

En vän sa: "Tänk att folk i den åldern
tvingas bort från ett flygplan."

Jag sa: "Det händer bara folk i den åldern

för vi är de enda som minns
när det var toppen att flyga."

Så när de säger: "Sätt inte den där",
säger vi: "Vadå? Var är min hummer?"

Medan 20-åringar har alltid vetat
att det är en trist upplevelse.

-En flygande buss.
-En hemsk upplevelse.

Varför ska det ta sex timmar
att flyga till Los Angeles?

Om de låter Concorde flyga till LA
behöver man inte övernatta.

Det är ett viktigt nationellt mål,
enligt mig.

Som president skulle jag säga:
"Vi har ett viktigt nationellt mål.

Vi ska kunna flyga till LA
och tillbaka utan att behöva övernatta.

-Att ha ett möte och flyga tillbaka.
-Ja, direkt.

Jag stod i entrén med bagage kl. 6
på morgonen för att ta ett flyg

och nån i huset, en granne…

Vissa kommer hem från gymmet
klockan sex på morgonen.

"Det är därför de har pengar", tänker jag.
Å andra sidan, kallar du det ett liv?

Sex på morgonen kommer de hem från gymmet!

Okej, så de säger:
"Fran, ska du på semester?"

Och jag tänker: "Är du galen?"

Så jag sa: "Nej. Semester? Nej."

"Vart ska du?"

Jag minns inte vart jag skulle.
Jag sa: "Jag håller tal.

Jag ska arbeta."

Om man ser mig i entrén med bagage

ska jag tjäna pengar. Okej?

Jag tänker inte spendera dem.
Det gör jag här.

Jag spenderar dem här. Jag går
ombord på planet. Jag tjänar pengar.

Pengarna kommer tillbaka. Jag lägger dem
på huset. Jag stannar där.

Jag tjänar pengar
för att kunna ha mitt hem.

Jag måste fortsätta resa
för att kunna stanna här.

Jag kan inte fatta att folk reser
för att ha kul.

När jag ser folk på flygplatser,
som ska åka på semester,

tänker jag: "Vilket trist liv".

Hur tråkigt måste ens liv vara för att
man ska tänka: "Vet du vad som vore kul?

Vi tar barnen och åker till flygplatsen
med tusentals väskor,

står i kö överallt,
blir åthutade av en massa idioter,

lyfter för sent, kläms ihop på planet.
Och det är bättre än vårt vanliga liv."

Och tagning!

Ett åtal för medhjälp
till värdepappersbedrägeri.

Två åtal för värdepappersbedrägeri.

Ett åtal för medhjälp till penningtvätt.

Tjugoen åtal för penningtvätt.
Ett åtal för hindrande av rättvisa.

Borgen är tio miljoner dollar.

Ja?

Vad tycker du om elektroniska cigaretter?

I din film, när Leo gick in i rättssalen,

rökte han en cigarett.

Och jag tänkte…
Vi var i en riktig domstol, okej?

Filmstjärnor har mer frihet
än folk som inte är filmstjärnor,

men jag tänkte:
"Låter de honom röka i en domstol?"

När han kom närmare
kände jag ingen röklukt.

Jag tänkte att om han får röka,
kan jag också göra det.

Och han rökte en elektronisk cigarett,
och sen, under en paus,

frågade han om jag ville ha en.
"Har du provat?" Jag sa nej.

Han sa: "Jag ger dig en",
vilket han gjorde.

Han sa: "Prova".
"Jag vill ha en riktig cigarett", sa jag.

Han insisterade, så jag låtsades.
Jag sa att det var toppen.

Så han gav den till mig
och sen glömde jag den.

Och sen var jag på ett flygplan
på väg till LA

och tänkte för mig själv:
"Jag kommer att döda nån."

Då kom jag ihåg
att jag hade den här falska cigaretten.

Förresten… Leo sa: "Du får inte…"

Det första jag frågade var:
"Får man röka dem på planet?"

Han sa nej. "Inte på ett vanligt
passagerarflyg?", sa jag.

"Nej ". Jag sa: "Vad vet du om det?

Har nån berättat det för dig?"

Han sa: "Nej, jag flög i ett vanligt
plan och de lät mig inte röka den."

"Om de inte låter honom röka den
får inte jag göra det heller."

Men jag tänkte: "Varför inte?"

Så jag var på ett privatplan
men man fick inte röka.

"Jag har cigaretten som Leo gav mig",
tänkte jag.

Så jag använde den på planet,
och den tar bort lusten att mörda.

Det är trevligt av killen som äger planet
att flyga mig till LA.

Men varför låter han mig inte röka?

De är inte lika bra som riktiga
cigarretter men bättre än inga alls.

Och man får inte röka dem på plan,
men ingen märker nåt om man gör det.

Så man kan röka dem på flygplan.
Särskilt på toaletten.

Men inte en riktig cigarett.

Direkt när man tänder den
lyser nåt i cockpit och de skriker åt en.

Tro mig, jag vet.

Varning. Rökning är skadligt för hälsan.

Fran Lebowitz och Leonardo DiCaprio stöder
inte rökning av elektroniska cigaretter

och är inte ansvariga för olyckor
som kan inträffa vid användning av dessa.

När du körde taxi,
minns du några priser från den tiden?

Nej, faktiskt inte. Vad jag minns är

att många ville ge jointar som dricks.

Okej.

Och de var ofta unga,
så de tyckte att det var helt okej.

Och minst sex eller sju gånger,
kanske mer, du vet…

Folk gav mig ofta en joint.
"Här, ta den här."

Jag gav tillbaka den.

Först och främst ville man inte
ha droger i sin taxi!

Polisen kunde stoppa en.

Och jag skrek åt folk
som rökte jointar i bilen.

Man fick röka i taxibilarna.

För jag tänkte: "Vi blir stoppade.

Jag åker i fängelse
för att du röker en joint".

Och jag sa: "Så här är det.
Jag vill inte ha det i bilen.

Och det andra är
att jag gör det här för pengar.

Jag kör taxi för att tjäna pengar.
Det är ingen festival här inne.

Jag kan inte gå till en matbutik
och betala för en macka med en joint.

Så att köra taxi är lika med
att köpa mackor för mig,

så, så är det."

Jag ville inte ha det i taxin.
Det var vanligt att folk försökte.

Folk sa ofta att det fanns
en annan kvinna som körde taxi.

Jag letade efter henne på kafét för att ha
nån att prata med! Jag såg henne aldrig.

Undertexter: Janica Lundholm