Original subtitles

EN ORIGINAL-DOKUMENTÄRSERIE FRÅN NETFLIX

Ja?

På tal om folk på gatan, störs du…

Ja.

När folk stannar mitt i gatan, i trafiken, och tittar på kartor eller…

Tyvärr har jag inte tid att svara på frågan.

Stör folk på gatan mig? Ja, absolut. Jag ska berätta varför.

Jag borde skriva ett manifest. Jag var ju författare förr.

Titeln skulle vara som ett råd till dem du pratar om:

Låtsas att det är en stad.

Okej? Låtsas att det är en stad.

Jag kan inte stå stilla en sekund och röka en cigarett

utan att tio personer frågar efter vägen.

Det förvånar mig. Jag tänker: "Verkligen? Ser jag vänlig ut?"

Det finns många saker på marken i New York.

Många övergångsställen. Inte för att nån lyder reglerna, utom jag.

Jag skriker åt bilar: "Det är ett övergångsställe!"

Som om de bryr sig.

Det finns graffiti på marken. Det finns annonser på marken.

Och på många platser i New York finns det plaketter i trottoaren.

Det är nånting jag älskar,

för det betyder att de hoppas att nån kommer att titta på dem.

Jag tror inte att de tänkte: "Det blir bara Fran.

Alla andra tittar på sin telefon.

Det blir bara Fran, men hon är värd det. Vi gör alla till henne."

EGENDOM TILLHÖRANDE HESS DÖDSBO SOM ALDRIG HAR ÄGNATS FÖR ALLMÄNNA ÄNDAMÅL

Nära biblioteket finns plaketter tillägnade författare.

OCH NY:S STADSBIBLIOTEK.

Och sen finns det citat från författarna.

Det är nog optimistiskt att tro att folk läser citaten.

FRAN LEBOWITZ I EGEN HÖG PERSON

Ja? Du längst bak.

Hej, Fran. Jag har aldrig hört talas om dig förut.

Det är ett bra sätt att bryta isen.

-Ja? -Hur beskriver du din livsstil?

Hur jag beskriver den?

Jag skulle aldrig använda ordet "livsstil".

-Bravo. -Ungefär så skulle jag beskriva den.

Varför stannar du i New York?

Folk frågar ofta: "Varför är du kvar?"

Okej, var skulle du föreslå?

Okej, så här är det.

Kunde jag tänka mig annat ställe, skulle jag ha åkt dit.

-Okej. Vad tycks? Här är vi. -Det är bra.

Bra. Nu kör vi.

-Snyggt. -Herregud. Förlåt.

Minns du att jag sa: "Låt aldrig nån filma i din bil eller lägenhet"?

Du sa det efter att de förstört min bil. När jag klagade om bilen.

Ändrar klagomål nånting?

-Menar du om det hjälper? -Ja.

Om jag klagar på det jag klagar på, kommer det att förändras?

Ja.

Inte hittills. Men jag är förstås en ung kvinna.

Jag träffade en psykiater på en fest och jag sa till honom:

"Psykiater måste vara ett urtråkigt jobb".

Och han sa: "Du har ingen aning

om hur det känns att studera i 14 år

och sen lyssna på folk som klagar på oväsen hela dagarna."

Så det är tydligen en psykiaters vardag i New York.

I resten av landet pratar folk om sin mor, sin man…

I New York: oväsen.

De går in. Det kostar 500 dollar. De sitter och klagar på allt oväsen.

New York är aldrig tråkigt.

Med andra ord, om jag sitter nånstans och väntar på nåt, som en tunnelbana,

eller om jag sitter på stationen och väntar på att tunnelbanan ska åka,

tittar de flesta på sin telefon. Några läser, men det har jag aldrig gjort.

Jag sitter där och tittar på mina medmänniskor.

Och det är för det mesta oerhört intressant. För intressant.

Vad man ser i New York är inte bara folk som går och messar

eller står mitt på trottoaren när jag försöker ta mig förbi.

Men man ser också folk göra saker som aldrig skulle falla mig in.

Jag har ingen telefon så jag har aldrig messat,

men jag vet att om jag hade en telefon och messade,

skulle jag aldrig göra det medan jag går.

För ett tag sen… Jag har inte sett det ofta,

men den här kombinationen av saker fastnade hos mig.

Jag såg en ung kille cykla längs 7th Avenue.

Han messade med ena handen och åt pizza med den andra,

och han styrde med armbågarna. Han hade armbågarna på styret.

Han cyklade nästan på mig. Inte för att han märkte det. Så jag minns honom.

Och jag tänkte: "Jag är en person som tror att jag kan bli dödad varje dag

när jag korsar gatan.

Det här är en person som tror att inget kan hända honom."

Även utan messandet och pizzan skulle jag ändå inte…

Och armbågarna som styr cykeln.

Om nån gav mig en cykel och jag hade händerna på styret,

skulle jag ändå inte cykla på 7th Avenue. Jag kan cykla. Men jag skulle inte det.

Alla dessa saker,

och det förvånar mig att tiotusentals människor

inte slaktas på New Yorks gator varje dag. Jag förstår det inte.

Det är helt otroligt, för det finns miljontals människor.

Den enda som tittar framför sig är jag.

Jag är den enda personen i hela stan som tittar vart jag ska.

En av de värsta sakerna…

Det finns många hemska saker,

men en av de värsta är att New York-borna har glömt hur man går.

En bra sak med New York var förr

att även om gatorna var fulla av hemska människor,

så visste varenda människa på gatan

att när man går mot andra människor, så flyttar alla sig lite åt sidan.

Okej? Det var därför alla fortfarande var vid liv i slutet av dagen.

Nu gör inte folk det.

Okej, så vad jag gör nu…

De gör det inte för att de tittar ner på telefonen

eller för att de är ensamma i världen.

Och ibland… Jag krockade med nån för att den personen inte såg upp,

och jag lät honom gå rakt in i mig. Han tittade upp och blängde på mig

och jag sa: "Andra människor i en hotellobby. Förvånande, va?"

Som att, du vet… Så låtsas att det är en stad,

där det finns andra människor.

Och att det är en stad med folk som inte bara här för att turista.

Eller hur? Folk som måste ta sig nånstans.

Till möten, så att de kan betala för allt skräp man kommer hit för att se.

Times Square är världens värsta kvarter.

Men man måste sällan åka dit.

Så om man måste åka dit för att se en pjäs till exempel,

och tänker: "Jag måste se pjäsen, och den går på Times Square.

så jag tänker försöka komma till teatern

utan att ha hamnat i slagsmål med folk, för…"

Måste jag gå på en teater där tänker jag ibland ut vilken väg

jag ska ta för att gå minsta möjliga på Times Square.

Även om det betyder en enorm omväg.

Jag tänker: "Jag kan gå upp till 125th Street och sen hela vägen ner.

Då undviker jag det. Det är långt, men det är värt det."

Premiären av Fantomen på Operan var en stor aidsgala.

Jag var med i nån kommitté, jag minns inte riktigt vilken.

Så jag hade biljetter till premiären och jag bjöd med min mamma.

Vi hade mycket bra platser.

Vad folk tror är bra. Orkesterplatser i mitten.

Min idé om en bra plats är långt bak, vid mittgången, så att man kommer ut.

Direkt när jag går in på teatern planerar jag min utväg.

Och jag måste ha varit den enda i New York

som inte hade läst om det här, för det var en stor grej.

Så när ljuskronan föll från taket

trodde jag att den föll på oss på riktigt, och jag skrek.

Jag skapade… Hade internet funnits, skulle man fortfarande se det.

-Såg du inte filmerna? -Nej.

Och jag tänkte… Den är rakt ovanför en.

Men min mamma visste, för hon…

Mamma sa: "Hon har alltid varit ett problem. Och är fortfarande."

Jag var hysterisk. Den kom så här nära. Jag trodde att den föll på oss.

Det är vad jag minns om Fantomen på Operan,

förutom att jag tyckte att den var otroligt dålig.

"Det här är otroligt dåligt."

Det var exakt sånt som jag hatar. Som Evita, du vet.

Robert Stigwood gjorde den här grejen.

Han var producent för Evita.

Och han bjöd in ett fåtal personer, omkring 25 personer,

till Plaza Hotel, som fortfarande var Plaza Hotel då, och hade en liten teater.

Jag gick och såg den, och sen frågade Stigwood mig vad jag tyckte, och jag sa:

"Är du galen? En musikal om Eva Perón?

Du blir utskrattad i hela New York!

Gör det inte!" sa jag.

Det är därför jag aldrig kan tjäna pengar på teater.

Men vad det gäller en musikal om Eva Perón,

så hade jag helt rätt.

Jag såg den en kväll med två argentinska killar,

och de skrattade så mycket att vi nästan blev utkastade från teatern.

Jag tror inte att Evita går längre. Men den gick länge.

Varje gång jag såg Stigwood efter det sa jag:

"Jag tycker det fortfarande." Den drog in en miljon dollar per minut.

Ser du ner på folk?

Ser ner på folk? Är jag en snobb, menar du?

Vissa sorters snobberier är inte bra, enligt mig.

Självklart inte mina snobberier. Okej?

Snobberier som jag inte gillar är:

"Vem är din far? Var gick du i skolan? Var växte du upp?"

Jag är snarare: "Håller du med mig om det här?"

Det är mina snobberier. Eller: "Tycker du det? Nej."

Trots att jag vet att folk ofta är väldigt…

Inte irriterade, det är för milt. Rasande på mig.

Det är lite förvånande, för än sen?

Vem är jag? Tar jag beslut åt dig?

Jag bestämmer ingenting.

Jag kan förstå om folk blir arga när jag säger: "Gör så här",

eller: "Det blir så här", om de tror att jag kunde ändra nåt.

Men då skulle jag inte vara så arg.

Ilskan finns för att jag saknar makt men är full av åsikter.

Tunnelbanorna är bedrövliga. Och farliga.

Folk knuffas och trängs.

Ibland blir man rånad i tunnelbanan. Mitt på blanka dan.

Jag minns när kollektivtrafiken var en av New Yorks stoltheter.

Vad hände?

Är New York bättre eller värre idag än när du kom?

På 70-talet hörde man alltid hur hemskt New York var.

New York gick i konkurs. Jag förstod ingenting av det. För att…

Du trivdes. Du såg råttor, trasiga bänkar i parken, graffiti.

-Det var New York. -"Jag trivs."

För att…

"Jag är full. Jag tar bussen. Jag struntar i graffitin."

New York såg ut så när jag kom, så det var New York.

Det finns de som kommer hit nu och tänker: "Solstolar på Times Square."

När de tar bort dem

säger folk: "Var är solstolarna? Det var det riktiga New York."

Tror du att de kommer att behålla Times Square Café mitt på gatan?

Du vet nog inte det, Marty, för jag vet att du…

Jag går inte längre än till 57th.

Fram till för ungefär fem minuter sen, jobbade de 24 timmar om dan

med de där sakerna i betong, vad de nu kallas.

Ja, "öarna", mitt i Times Square.

Och sen precis innan han äntligen förlorade

såg jag att Bloomberg sa: "Och nu är de permanenta!"

Och jag tänkte: "Permanenta? Bonnläpp."

Vad är permanent i New York? Va? Permanenta! De är inte permanenta.

Men den dan fick jag veta vad de kostat. 40 miljoner dollar.

40 miljoner dollar. Och Bloomberg pröjsade dem inte.

40 miljoner dollar av våra skattepengar.

40 miljoner för de där. Okej? För att så många New York-bor har sagt:

"Det saknas liggplatser på Times Square."

Precis. Jag avskyr det.

-"Det är outhärdligt!" -Ja.

"Vi flyttar. Vi orkar inte längre."

Så gatorna är proppfulla av

dessa hemska, jag vet inte vad de kallas, blomlådor

med plastväxter, eller riktiga växter. Jag vet inte vilket.

Riktiga eller inte, jag har ingen aning. Vad gör växter på Times Square?

Och inte bara Times Square. The Bowery. Hela stan.

Det är överallt. Växter, solstolar. Du vet, krimskrams.

Det ser ut som min mormors lägenhet.

Man förväntar sig små foton av barnbarn och…

Små skålar med godis och…

När New York-borna hör om budgetnedskärningarna

vill de veta om New York City är på väg att kollapsa.

-Kan man säga att New York… -New York kollapsar inte.

Kan man säga att New Yorks fullmäktige är mindre effektiv,

gatorna smutsigare, medborgarna sämre skyddade från bränder och brottslingar?

Jag sa att New York City inte kollapsar. Staden klarar sig bra.

BORGMÄSTARE

Det är fortfarande världens bästa stad och har, även efter det här,

bättre service än någon annan stad i världen för sina invånare.

Jag skulle vilja vara borgmästare i New York.

Men det dåliga med borgmästarkontoret, för det är ett jättesvårt jobb…

New Yorks borgmästare har USA:s näst svåraste jobb.

Man börjar jättetidigt.

Det borde finnas två tjänster. Jag är kvällsborgmästare.

Jag tar det. Nån annan kan bli dagborgmästare.

Jag blir kvällsborgmästare.

Jag börjar kl. 16.00 och jobbar hela natten om ni vill.

Grejen med New York är att mycket händer sent på kvällen.

Vad skulle du ändra i New York på kvällen medan dagborgmästaren sover?

Det första jag skulle ändra i New York är tunnelbanesystemet.

Det är det första jag skulle ändra i New York.

För några veckor sen slog jag på radion och lyssnade på WNS News.

Och de sa: "L-tåget", som är ett tåg från Brooklyn,

"L-tåget går inte idag på grund av dålig lukt på tåget."

Det var så hela dan. Var tionde minut sa de:

"L-tåget går inte på grund av dålig lukt."

Och jag tänkte: "Är tunnelbanan stängd för att det luktar illa?"

Vad betyder det ens? Va?

Hur mycket värre än vanligt kan det lukta?

Vad kan det…? De vet inte vad det är.

Och jag tänkte: "Vem märkte det ens?" Så tåget luktar illa.

Sa nån: "Tåget luktar värre än vanligt"?

De beter sig som om det brukar dofta blåregn från en alpby.

Hela dan tänkte de: "Vi hittar inte varifrån lukten kommer."

Sen, när tunnelbanan varit stängd i fem timmar,

gick de som testar sånt ner och sa: "Det luktar inte lika illa längre."

Så klart. Tåget har stått tomt i fem timmar.

Jag kan tala om vad som luktar illa på L-tåget. Passagerarna!

Okej? Äntligen kom de underfund med att det var nån läckande motorolja.

Det kommenterade det på nyheterna också om att de hade testat den

och att den inte var skadlig.

Det var den bra motoroljan som luktade.

Det är som efter 11 september, en timme efteråt,

när Christine Whitman, som var chef för EPA då,

åkte dit och sa: "Det är bra. Luften är bra."

Jag sa till folk: "Hur är det möjligt? Självklart är det en lögn."

Och det var inte…

George Bush var president, så vi var vana vid vissa slags lögner,

men jag sa: "Det är omöjligt."

Man kände lukten av vad alla kallade "dammet" över 80 kvarter.

Eller hur? Men hon sa att luften var bra.

Och nu har naturligtvis tusentals människor cancer,

för det var inte damm, först och främst,

och den var inte bra.

-Skönt att se stan så lugn, eller hur? -Den är lugn för att den är tom på folk.

New York, så här tyst? Det måste ha hänt nåt.

Jag minns hur tyst staden var 11 september.

Du vet, jag menar, efter… Om man inte bodde precis där.

Den enda gången New York varit så tyst… Jag bodde i Midtown. Det var aldrig tyst.

Domstolens beslut om OJ Simpson skulle tillkännages.

Alla i hela stan tittade tydligen på tv, och det var dödstyst i hela stan.

Tills de meddelade domen.

Vad var det andra du ville? Vi skulle göra gummidräkts-Godzilla.

En Ishirō Honda! Vi ska trampa på hela staden.

Så man strosar längs… Är det Hudsonfloden? Det är East River. Så om nåt slår dig…

Jag är mer orolig över att jag slår till nåt än att nåt slår mig.

Finns det nån skillnad mellan modellen och hur New York är nu? Är något…

Första gången jag var här, för inte så länge sen,

letade jag efter huset där jag bor. När modellen byggdes

var det tre lagerbyggnader

som sen gjordes om till lägenheter. Jag hittade dem.

Och jag tänkte som vanligt att jag borde ha köpt en hyreskasern.

Jag försökte övertala en väns dotter att flytta tillbaka hit från LA.

Hon sa: "Jag vill, men jag har inte råd."

Jag sa: "Flytta tillbaka. Jag ska säga dig en sak.

Ingen har råd att bo i New York."

Ingen har råd att bo i New York. Ändå gör åtta miljoner människor det.

Hur klarar vi det? Vi vet inte!

Det är ett mysterium.

Vi har ingen aning.

Så är det. Vi vet inte hur, men vi är fortfarande här.

Så man kan komma hit utan att veta hur man ska kunna bo här,

och på nåt sätt lyckas man med att bo här.

Så enkelt är det.

Okej.

När man lämnar New York eller stannar nån annanstans ett tag,

kan man inte fatta hur enkel vardagen blir.

Först flyttar man till en lägenhet och tänker:

"Var ligger kemtvätten? Finns det nån?" Ibland hittar man ingen.

Eller det finns ingen! Ibland går man dit och…

Jag vet att efter nån månad har jag bråkat så mycket med folk

att jag aldrig kan gå dit igen.

Sen finns det folk som bor på ställen där

man bara helt enkelt går till kemtvätten. Som ett litet ärende!

Men allt i New York är som Wagners Ringen.

Allt i New York är så teatraliskt. Allt är otroligt problematiskt.

Man inser att det är så svårt att bo i New York

att när folk säger: "Varför bor du i New York?"

kan du faktiskt inte svara,

fast du vet att du föraktar folk som inte klarar det.

"Du bor på ett ställe där allt är lätt, där folk är snälla mot dig,

där ingen försöker lura dig jämt. Kallar du det ett vuxenliv?"

Jag förvånas över att många i 20-årsåldern

säger till mig på gatan:

"Fran, jag hade velat bo i New York på 70-talet. Det verkade så kul."

Det finns ett jag vet säkert.

När jag var 20 gick jag inte fram till folk i min ålder

och sa: "Jag hade velat bo här på 30-talet." Så tänkte jag inte. Så, du vet…

Eftersom de vet att jag bodde här då

är jag ett ögonvittne.

Som om nån som är intresserad av inbördeskriget

och såg Abraham Lincoln skulle säga: "Han var där. Jag frågar honom."

Vänta utanför om ni inte har bokat bord.

Nu ska vi spela en låt om en pojke i New York City.

De flesta jag kände som hade samma ekonomiska läge som jag

diskuterade värme ofta. Vi pratade jämt om det.

Jag brukade gå till Max's och ragga, men först frågade jag: "Har du värme?"

Det var väldigt lockande för mig.

Personen förvandlades till en ung Brigitte Bardot.

"Har du värme hemma? Vi går."

New York Dolls var bra, och så få såg dem.

De spelade på Mercer Arts Center, som en dag…

…rasade ihop. Det var så New York var.

Vi åkte jämt till Mercer Art Center för att se Dolls

och andra människor, men särskilt Dolls. Och en dag rasade det bara ihop.

Byggnaden bara rasade ihop. Underhållet var så försummat.

När folk sa: "Mercer Art Center rasade ihop",

sa ingen: "Vad menar du?" "Jaha, det rasade ihop."

Tre byggnader rasade ihop det året.

För att ingen tog hand om dem. Jag menar, så…

Det var bara så. Jag tänkte aldrig på det.

Jag tänkte aldrig på att New York kunde bli bättre.

NY var bra. Det var därför jag kom!

Men jag kom inte för att det var rent. Jag kom från en ren stad.

Jag tänkte inte: "Jag vill till NY, det är så rent."

Inte för att det var säkert. Jag kom från en säker stad.

Inte för att det var farligt.

Jag var inte glad över att vara i fara, men jag vande mig.

Jag har alla vanor jag hade på 70-talet.

Jag sitter på tunnelbanan och ser folk ställa ifrån sig sin väska bredvid sig.

Jag tänker: "Är du galen?" Jag får lust att sno den.

Oavsett vad jag håller i, du vet… Det kan vara en blyertspenna.

Jag håller den i ett dödsgrepp. "Du får inte min penna."

Jag skulle aldrig lägga nåt bredvid mig. Aldrig!

Och inte för att folk kan tro att det är en bomb,

utan för att nån tar det! Så klart! Det är vad som händer.

Jag menar, 1971 eller nåt sånt,

slog nån sönder vindrutan på min bil

från high school, som jag fortfarande hade,

och tog ett äpple och ett paket cigaretter från instrumenbrädan.

Ett cigarettpaket kostade 50 cent.

Ett äpple tio cent.

Jag kallade på polisen.

Jag ropade på dem, för de var fortfarande på gatorna då, och sa:

"Någon slog sönder vindrutan och stal saker som låg på instrumentbrädan."

Polisen säger: "Vad stal de?"

Så jag sa: "Ett äpple och ett ciggpaket."

Han säger: "Vad förväntar du dig?

Lämnar du ägodelar liggande så att folk ser dem

slår de sönder vindrutan på bilen! Vem skulle inte göra det?

Är du helt pantad?"

Han hade en poäng, så jag sa inte emot.

Jag insåg att "ja, vad förväntar du dig?"

Det fanns ju den där rubriken som sa:

"Presidenten till NY: Dra åt helvete" eller nåt.

Ja. "Ford till NY: Gå och dö."

Fast vem är död nu?

Även om New York inte är vad det var,

så tror jag inte att jag skulle få bo nån annanstans.

De skulle säkert ha nåt möte i stadsfullmäktige

och sen säga till mig: "Du måste flytta. Du får inte bo här."

-Det är ungefär vad de gör med mig. -"Tyvärr. Dags för dig att dra."

Undertexter: Janica Lundholm