Original subtitles

Herregud, vad är det jag har gjort?

Hur kunde det bli så här – hat, bara hat?

Hans liv eller mitt...

En gång trodde vi att ingen av oss kunde göra den andra ont.

Fredsdagen... Alla var som tokiga av glädje – hurrade och dansade.

...way to Tipperary, it's a long way to go

It's a long way to Tipperary...

På kvällen tog Jack med mig ut på restaurang.

Ska vi också sluta fred, Lora? Vi kan kalla det vapenstillestånd.

Plötsligt stod Walter där. Han bara såg på mig. Sen var allt förvandlat.

Den förlorade sonen! Har du kommit tillbaka?

–Det ser så ut. Tjänare, lillebror. –Var har du hållit hus den här tiden?

Var jag än har varit borde jag tydligen hellre ha varit här.

Det här är min bror Walter. – Det här är Lora.

Vi dansade tills gryningen trängde in genom fönstren. Bara vi två.

Så dog pappa.

Jag hade saknat honom så länge att hans död inte blev verklig för mig.

Din far är borta, Lora. Han var en framstående och allmänt aktad man.

Men alltsedan din mor lämnade honom var han också en mycket ensam man–

–för vilken arbetet fick ersätta allt annat.

Kanske ägnade han sig för mycket åt sin firma, och försummade dig.

Din kära moster Annie har varit dig till stor hjälp–

–men ingen kan ersätta en mor.

Jag har fått förtroendet–

–att i egenskap av din förmyndare förvalta arvet efter din far.

För mig är det en hederssak–

–att aldrig det livsverk rivs ner som han byggt upp.

Jag tänkte bara på Walter och mig och på VÅR framtid.

–Får jag komma in? –Ja, visst.

Nu är du ensam.

Nej, jag har moster Annie och farbror Fred.

–Och mig? –Ja...och dig – kusin Olle!

Ja, jag har alltid varit till hands.

Ändå hoppas jag att du aldrig blir så ensam som jag, och inte glömmer mig.

När allt det här är över har jag nånting att tala med dig om.

Nej, jag kunde aldrig mer bli ensam – jag hade ju Walter.

Han gav mig en sån lust att leva, och lärde mig att skratta.

Han såg alltid så stolt ut när jag var glad.

Jag kände mig så lätt och lycklig i hans armar. Borta var all frusenhet.

...det vet varken du eller jag

I dimma dold

följer jag vägens led

mitt hjärtas väg

om bara du är med

Och låt mig få med dig tillsammans gå...

Sälj den här gamla likkistan och köp konjak! Det flyter man bättre på.

Du får ju din hjärtevärmare snart.

–Ja, det kan sannerligen behövas! –Skönt med folk som vet vad de vill.

Där sitter Walter med sin Cherry Brandy. Han sover, det murmeldjuret!

Säg vem det är, älskling!

Hallå? Är det du, Annie? Är DU där?

Ja, Lora ville att jag skulle ligga kvar här hos henne. Hon har lagt sig.

–Ville du henne något särskilt? –Ja, det är viktigt!

Viktigt och viktigt... – Säg till Lora att hon har telefon.

Det har väl inte hänt nånting?

Fru Willding. Fru Willding!

–Hon är inte hemma. –Är hon inte?

–Walter är död. –Död? Har han...

–Nån har skjutit honom. –Jag tar en bil ut med detsamma.

Annie kommer hit.

Får jag Kriminalen.

–Men...var är Lora? –Kanske på bio.

I så fall på nio-föreställningen. Jag tänkte ligga kvar hos henne i natt.

Hon bad mig om det, efter vad som hände i går.

Jag gick in till mig vid halv åtta. Då tänkte hon själv gå och lägga sig.

–Hon gömmer sig. Lora sköt Walter. –Du är tokig! Walter blev...

Varför skulle hon det? I går sa Lora till Walter att hon ville skiljas.

–Men Walter ville inte släppa henne. –Var kan hon vara nånstans?

Hon har nycklar till min våning. /TELEFONSIGNAL/

Hallå. Ja, ett ögonblick, så kommer kommissarie Myrman.

Myrman. Jaha.

Nåt nytt ifrån Norr Mälarstrand? Jaså, inte det.

Fru Willding har inte synts till, men vi har hittat hennes bil.

Den hade kört av vägen vid Duvnäs- viken. En pistol låg i handskfacket.

–Och Lora? –Hennes hatt låg i strandkanten.

–Får jag betala. –Fem och fyrtio med cigaretterna.

Ska inte damen ha kaffet?

Tack.

Jag är så trött. Snart orkar jag inte längre.

Snart kommer polisen: "Är ni fru Lora Willding?"

En gång i tiden längtade jag efter att få heta det.

Ha inte bråttom! Vi har hela natten. Det är fröken Annies sovrum...

–Var är käringen, då? –Kvar hos fru Willding i natt.

Hörrudu...du har inte nåt drickbart att bjuda på, inte?

Det är typiskt! Nyss var det så bråttom, och nu är du törstig.

–Balkongdörrn är öppen. –Ge fan i det! Kom nu!

Den 6 maj 1946... Ska jag kalla det för lyckodag eller olycksdag?

–Det här telegrammet är från Rio. –Tack.

Från Olle – gamla präktiga Olle.

Att inte brudbuketten kommer!

Är du säker på att Walter kommer? Men känner jag honom rätt kommer han nog.

Är det nåt jag är säker på är det att han älskar mig...

Det var inte DET jag tänkte på. Men jag hoppas det blir du som får rätt.

/DÖRRSIGNAL/ Blommorna!

Vi skulle hålla ihop till döden skilde oss åt.

Så som jag älskade trodde jag vi skulle lyckas–

–trots att så många varnade mig.

Fru Willding ville alltså skiljas. Varför det?

Min bror var inte lätt att vara gift med.

Men om hon ville skiljas hade hon ingen anledning att döda honom.

Var är hon?

–I Duvnäsviken. –Du är full, Jimmie!

Eller också är hon i Annies våning.

–Var ligger våningen? –Valhallavägen 82.

Vad gör man inte för polisen...

/TELEFONSIGNAL/

Ja, vad gör man inte för polisen...! – En radiobil till Valhallavägen 82.

–Har du en tändsticka? –Tyvärr inte.

–Nybörjare? –Nej, jag är bara utan jobb och rum.

Det var väl inget vidare. Vänta här.

Har du kosing? Du kan få hyra in dig hos mig. Jag har en säng ledig.

–Vi kan gå dit nu. –Tack, men jag tror inte...

För all del. Jag tränger mig inte på.

Tack för i kväll. God natt.

Kära nån, vad gör fröken här mitt i natten?

Ni är väl inte sjuk?

Det är inte lätt att bära sin börda jämt. Gå hem nu, fröken.

–Jag är ingen fröken. –Förlåt mig, jag menar bara väl.

Gå hem till sin man nu. Inte kan man sitta här hela natten. Seså!

Ni kanske har grälat?

–Grälat...? –Ja, sånt händer ju. Gå hem nu.

Det bästa med ett gräl är försoningen.

Är det du igen? Går du brandvakt?

Kom med mig, du. Nu är det slut för Bojan för i natt.

–Vad heter du själv? –Lissi.

Okej, kom med mig nu. Kom nu.

Å, man får slita i det här jobbet...!

Nu sover vi, va? Så pratar vi i morgon bitti.

Sommaren 1948 – det var då helvetet började.

Walter hade mycket arbete, och måste stanna i stan till sent på kvällen.

Det var outhärdligt tråkigt utan honom. Solen hade ingen mening.

Walter ringde. Han skulle ha en affärsvän med sig ut i kväll.

Ska han göra om villan till hotell?

–Du är alltid elak mot Walter. –Det kanske finns orsaker...

–Är Walter lojal mot dig? –Den man älskar ska man tro på.

Ändå vet du att jag har rätt.

–Ni har fel allihop. –Du vet det – därför blir du arg.

–Gå inte, om jag gjort dig ledsen. –Jag ska sitta modell för Jack.

Societetsmålare har väl tid att vänta – han har ju väntat så länge på dig!

Vad det roar dig att vara elak...

Fan, jag får inget grepp på det här...

Ja, jag vet inte – jag är bara en klåpare!

–Du vet att du kan om du vill. –Inte när du har den där sura minen.

Varför skulle vi börja med det här?!

–Walter kom med förslaget. –Måste vi tala om Walter?

Jag talar om min stora förebild...

–Jag tycker att ni är rätt olika. –Vi är båda egocentriska och elaka.

Skillnaden är att jag är kär i dig...

...och han är bara kär i sig själv. Kom och sätt dig här.

Börja inte med det där igen.

Varför prata alls? Kom och sitt i lugn och ro.

Ja...det är just så jag vill ha det – lugnt och tryggt.

Walter är så teatralisk. Du borde inte tro all smörja han pratar.

Det gör jag inte. Men han kommer och går som om jag var en främling.

Och giftkapslarna han hade med sig från Tyskland, de skrämmer mig.

Och det är ingen idé att fråga, jag får inget svar.

–Så frågar du mig i stället... –Glöm inte att jag älskar Walter.

Det skulle jag vilja glömma! Att mitt kräk till bror nånsin fick tag i dig!

Jack, du hatar bestämt Walter?

Du skyller dina misslyckanden på honom. Men du vet så lite om honom.

–Du vet inte hur öm han kan vara... –Lora!

Stå still så – precis så!

Walter har kommit nu.

Jag tyckte Annie sa att du hade en affärsvän med dig?

Det var som om de hånskrattade åt mig. Och så i går kväll...

Tack för festen, Lora. Men ingen behöver hålla tal, för ingen är gäst.

Du hör ju till familjen, Olle. Gammal barndomsvän. – Inte sant, Lora?

En förlorad vän just återbördad till fosterjorden. Det dricker vi på.

Livet är härligt om man är med goda vänner och sköna kvinnor.

Cigarr luktar förbannat bra, som...

...karl.

Är det nån som följer med ut på sjön i morgon? Jag är hemma vid åttatiden.

Jag går inte frivilligt i den där båten du leker fartdåre med.

Den är lika lätt att sköta som en bil.

Ska du säga, som fått körkortet indraget.

Hur har ni det med era favoritgifter?

Jimmie, en hel butelj svart Renault! – Jack, samma sort, om det blir över.

Olle? Förlåt, Lora OCH Olle...

...Cointreau. – Annie, tre droppar slånbärslikör.

–Fred – Martell? –Nej tack, jag ska köra.

–Och jag själv... –Arsenik!

Tur att ni inte tycker om Cherry Brandy. Då får jag behålla den själv.

Ni är förstås rädda för den, för den innehåller ju lite...cyankalium.

Skål!

Äsch, folk smuttar på likör – det är fel. Den här ska svepas!

–Hur går affärerna, Olle? –Bra. Har du nånting att anmärka?

–Ni ligger ute med mycket pengar. –Har direktörns lönekonto stigit...?

Huvudsaken är väl att pengarna räcker.

–Till pälsverk och svart Renault...! –Ja, och till juveler.

–Din förra man har väl släppt till. –Eller någon annans man...

Är det ingen som vill ha kaffe? Eller nöjer sig herrskapet med spriten?

Du borde smaka på likören. Du vet väl att den innehåller cyankalium...

Slå i lite åt henne, älskling.

Mors. Känner du dig lika vissen som jag, skulle jag inte vilja byta.

Å, fy fan, nu har det varit ett mord igen!

"Direktör Walter Willding skjuten i sin villa. Fru Willding försvunnen."

"Bilen påträffad i Duvnäsviken. Har fru Willding begått självmord?"

Ja, hon har nog skjutit killen och gått i sjön.

De har hittat hennes hatt, men de saknar handväskan.

En brun väska med axelrem.

Du heter inte Lissi – du heter Lora Willding! Du är en mör...

Jag tänker inte tjalla. Tror du en sån som jag går till snuten?

Hur många gånger har inte jag velat ta kål på hallicken som klår en...

Ja, det är ett helvete! Men ditt är nog något alldeles extra nu.

–Jag ska nog gå. –Det spricker förr eller senare.

Ja, stick, innan jag ångrar mig!

En frälsningssoldat såg henne i natt på Valhallavägen, på en bänk.

Hon hade en ljus regnkappa.

–Har ni skickat ut signalementet? –Allt är under kontroll.

Radiobilarna är på spaning – och så allmänheten förstås.

–Vi tar henne snart. –Tror du? Jag tror...

Jag tror hon kommer själv när hon rett ut tankarna.

–Tror du en sån som hon tänker? –Du har inga höga tankar om henne.

Jo, för all del – snygg, bortskämd, verkar lite skrämd...

Skrämd, ja. Den verklige brottslingen kanske är den mördade själv.

Willding är död – den saken kan man inte bortresonera.

–Och inte flickans handlingssätt... –Nej, visst.

Vi måste få tag på henne. Sätt in mer folk.

Hon åker fast. Signalementet är bra:

"Grå dräkt, bruna skor, ljus regn- kappa, brun väska och alliansring."

Det låter som en bouppteckning.

–Du...skaplig brud, va? –Mm, inte så illa.

Fan, det är ju hon! Lora Willding!

Polisen – Kriminalen.

Fru Willding?

Jag är kommissarie Myrman vid Kriminalen. Jag utreder er mans död.

Det var jag som sköt honom.

Jag måste fråga, fru Willding – varför har ni hållit er undan?

Er moster Annie låg över här och trodde ni låg och sov.

Om ni inte hade kört av vägen hade ni haft ett alibi. Inte sant?

Trodde ni verkligen att ni skulle klara er ur det här?

Jag var desperat – jag sköt honom.

Varför anhåller ni mig inte?!

Det ligger inte så enkelt till.

Era skott dödade inte er man.

–Menar ni att Walter lever? –Nej, han var redan död – av gift.

Han hade fått i sig cyankalium. Det upptäcktes vid undersökningen.

Vi höll tyst om det för tidningarna.

Fru Willding, ni är fri.

Men ni måste stå till vårt förfogande om och när vi så behöver.

Ni är fri i lagens ögon – er man var redan död när ni sköt mot honom.

Ni kan inte ställas till ansvar för skotten.

Jag är i alla fall skyldig.

Det återstår en fråga – en avgörande fråga.

–Hur fick er man i sig giftet? –Hur...

Visste ni att han var död när ni sköt mot honom?! Att han dött av gift?!

–Älskade barn, vad har hänt?! –Ring efter läkare!

Ring efter doktor Nygren.

Kära barn, vad jag har varit orolig! Nu måste du i säng!

Doktorn kommer på momangen. – Gå nu! Herrn gör henne bara nervös.

–Hur länge stod ni och lyssnade? –En dam lyssnar aldrig.

–Bara en liten stund... –Vad hörde ni?

Ingenting nytt. Jag visste att Loras skott inte dödade Walter.

Jag var sjuksköterska som ung – jag såg på Walter att han var förgiftad.

–Varför sa ni ingenting om det? –Vad betalar vi skatt för?

För att hålla er med cigaretter?

Jag tog mig nämligen friheten att lukta på Walters likörglas...

–Det luktade bittermandel. –Cyankalium.

–Självmord, kommissarien! –Jaså?

–Varifrån fick han i så fall giftet? –Nu är ni verkligen för odräglig!

Ni har förhört oss ett helt dygn, men vet ännu inte var giftet finns.

Vad betalar vi skatt för?!

De inblandade vet inte att vi vet om att det är fråga om gift.

–Men ni tycks vara initierad? –Asch, det visste vi väl alla!

Walter hade tre giftkapslar. Han gick omkring och visade dem, och skröt!

–Varifrån fick han dem? –Han hade skaffat dem i Tyskland.

Såna som Himmler och Göring åt till frukost. Walter åt sina till middag.

–Var hade han dem? Vi hittade inget. –Inte så underligt.

Han hade dem i en spegelkonsol i sovrummet. Det visste vi allesammans.

Och ingen kunde ge oss en upplysning? Vad betalar ni skatt för?!

Alltså kunde vem som helst ha tagit dem. Jag far ut till Solsidan nu.

Jaha, då åker vi väl då!

Var så god!

–Två? –En är använd.

/EN DÖRR SLÅR IGEN/

–God afton, fru Hedström. –Gud, vad ni skrämde mig.

Det var väl en överraskning att träffas här. Vad gör ni här? Svara!

Ta inte i så förbannat! Jag fick lust att åka hit ut.

–Hur kan du ha nycklar hit? –Jag fick dem av Walter förstås.

Jag skulle hämta ett diamantarmband som jag fick av Walter i lördags.

–Varför tog ni inte med er det då? –Det skulle visst justeras.

–Jag skulle få det tillbaka senare. –Lora tvingade Walter att återta det!

Du hatar mig precis som du hatade Walter – din gamla satkäring!

Hon har sagt käring sen jag hindrade Walter från att ge henne en livränta.

Den där skökan försökte lura Walter, men det satte jag stopp för.

Jag är den enda som har försökt skydda Lora.

Ja, jag är gammaldags av mig – håller på gammaldags moral.

Jag begrep vad som försiggick här.

–Nå, hur gick det med livräntan? –Jag hade ett samtal med Walter.

Det finns metoder som inte ens en sån som Walter kunde motstå.

Utpressning, kommissarien. Psykisk utpressning...

Jag sa att jag kände till affärerna i Tyskland, och hotade avslöja honom.

–Vad hade han för affärer i Tyskland? –Asch, det var bluff från min sida.

Akta mattan!

Händelserna kvällen före dödsfallet...

Fru Willding bröt upp från festen tidigare för att gå upp till sig.

–Hur kunde det komma sig? –Hon blev förbannad på Walter.

Det artade sig till ett praktgräl. Om Lora levde kunde hon berätta.

–Hon lever. –Lever Lora?

–Utmärkt! Då kan hon ta sitt straff. –Du är hysterisk, Jimmie!

Tänk dig Lora i fängelse...

Hon kommer inte i fängelse. Kände ni till direktör Willdings giftkapslar?

Det visste alla. Han hade dem i... Vad är det frågan om egentligen?

–När hon sköt var han redan död. –Självmord.

Tror du Walter skulle begå självmord? Aldrig!

Han tyckte alldeles för mycket om att leva. Det måtte väl jag veta.

Giftet måste alltså lagts i flaskan på natten eller på morgonen.

Antagligen en av Walter Willdings kapslar.

Jag undrar det, jag.

Det var som fan! Sockerpiller...

...fullständigt ofarliga karameller!

Men den tredje kapseln kan ha varit äkta. Vi får klämma dem lite till.

Ta hit mostern nu på eftermiddagen.

Jag har nästan haft på känn att något skulle hända.

Jag varnade Lora... Vi varnade henne allesammans när hon gifte sig.

–Jag tror att hon bittert ångrat sig. –Vi har forskat en del i saken.

Vi har konstaterat att ni den sista tiden lyft ganska betydande belopp.

"Ganska betydande" – milt uttryck... Det har gällt firmans bestånd.

–Vart tog pengarna vägen? –I Walter Willdings ficka.

Eller hos fru Jimmie Hedström. När jag fick bevis för mina misstankar–

–lade jag korten på bordet och visade Lora hurdan Walter verkligen var.

Det hjälpte inte. Hon var fortfarande som besatt, vägrade förstå.

Vidhöll att Walter skulle ha vad han sade sig behöva för sina "affärer".

–Av lojalitet? –Nej, det var nog fråga om stolthet.

Hon ville inte erkänna sitt misstag, utan skydda sin ynkrygg till man.

Ja, även till priset av sin fars livsverk!

Jag talade om att jag kallat hem Olle Lindaeus för att ordna affärerna.

–Det gav henne en tankeställare. –Vad hände när Lindaeus kom tillbaka?

Det mötte motstånd från Walter. Men plötsligt började han bjuda hem Olle.

Det tycktes roa honom att se dem tillsammans igen–

–för han kände till att Olle en gång varit mycket fäst vid Lora.

Det är inte lite kommissarien vill veta! Tro mig – Walter var ett kräk.

Att Lora inte kollapsade tidigare...

Om hon nu ville ha skilsmässa, varför for hon då ut och sköt sin man?

Det var Lora som ville ha skilsmässa, inte Walter.

Vad kapslarna beträffar kunde ju vem som helst av er ha tagit en av dem.

Till exempel natten före mordet, samma morgon eller ändå tidigare.

Ni menar väl inte... /TELEFONSIGNAL/

Ja. Be honom vänta. – Det var allt för i dag.

Jo jo!

Kvällstidningarna är inte nådiga: "Dagarna går och inget blir gjort."

De är förbannade för att fru Willding är oanträffbar.

–När kommer hon ut från vilohemmet? –I dag. Jag ska just gå dit.

Ja, jag antar att du vet vad som är att göra.

Det är smart att hon först förgiftat mannen och sen skjutit honom.

–Det blir ett alibi, det också. –Nåja, vi vet inte än...

–Varför står det en byling på vakt? –Vi vill ta en plåt.

–Vi vill visa att polisen gör nåt. –Det måste vi väl ta en bild på...!

–Allting lugnt? –Ja. Men direktör Lindaeus är där.

Det är en lättnad att du kommit hem. Jag har varit olycklig för din skull.

Vi ska inte tala mer om det.

Lora, jag har något jag vill säga dig.

På kvällen efter din fars begravning–

–talade vi då också om en annan gång. Den kom inte.

–Kan vi inte bara vara vänner? –Jag har alltid varit BARA din vän.

Jag behöver din hjälp. Det finns en del saker som vi borde reda ut.

–Jag tänker på kapslarna... –Vilka kapslar?

–Walters giftkapslar, vet du väl? –Jag har varit borta så länge...

Han hade tre. Han skulle använda dem om jag tog ut skilsmässa.

För att begå självmord, eller döda dig?

–Det är ohyggligt – som en mardröm. –Finns kapslarna kvar?

Får man stiga på? God dag, fru Willding – roligt att se er frisk!

–Känner herrarna varann? –Ja, vi börjar bli gamla bekanta.

–Direktör Lindaeus... –HERR Lindaeus räcker.

I realiteten är det ju ni och advokat Sjövall som sköter firman.

Delar ni advokatens oro för firmans bestånd?

Jag tror nog att vi ska ordna upp det. Jag måste iväg till kontoret...

–Ni stannar väl i stan? –Jag har redan varit i Sydamerika!

Vi ses, Lora.

Adjö, kommissarien.

Jag är rädd att jag måste fråga er om ett par saker, fru Willding.

Rena rutinfrågor, men...

Det verkar inte som om ert äktenskap var särskilt lyckligt...

Nej.

–Hade er man haft kapslarna länge? –Ett par år.

–Han tycks ha talat om dem? –Ja.

–Visste ni varför han hade dem? –Nej, hur skulle jag kunna veta det?

–Tror ni att det var självmord? –Jag tror ingenting.

–Är herr Lindaeus en vän till er? –Ja, vi är kusiner.

–Var er man emot att ni umgicks? –Nej.

–Umgicks fru Hedström i familjen? –Ja.

Är hon också en gammal vän till er?

Vad säger ni om advokat Sjövalls oro för firman?

Jag tror farbror Fred överdriver.

Var det inte ganska betydande belopp er man fick?

–Jo. Vart vill ni komma egentligen? –Ett mordmotiv.

Får jag hjälpa er...

Ni ska inte bli oroad mer i dag. Det är allt jag kan göra för er just nu.

Adjö, fru Willding.

Oj, hela poliskåren är här! Jag heter Jack Willding och är straffad förut.

–Välkommen hem, Lora! –Tack ska du ha.

Vad ville kommissarien förresten? De kan vara så fulla i fan.

Vill Vilma sätta de här i vatten.

Polisen har för sig att nån i den inre kretsen har förgiftat Walter.

Kanske Vilma, till och med...!

Motiv har vi ju alla.

–På sistone har jag saknat Walter. –Verkligen?

Det är tomt att vakna och inte ha nån att tycka riktigt jävligt illa om!

Jack, du har inga känslor alls...

Det är fel. Men det är tomt på morgnarna...!

Vi har fått en anonym anmälan. Det är nån i Willdings villa.

Personen lyste med ficklampa.

Vem ringde? Kolla det. Tack.

Det är nåt skumt ute i villan. Här har vi vår chans!

–Vad tusan gör Vilma här? –Ja, jag...

–Jag kanske kan få en förklaring? –Det är bäst jag säger som det är.

Alla människor har sina fel – kommissarien med. Den andra med.

Och mitt är att jag smakar lite starkt ibland. Ja, inte mycket.

Men jag är tokig i likör, se. När det var slut i flaskan for jag hit ut...

–Är det Cherry Brandy Vilma dricker? –Ja, just det, kommissarien!

Vilma tog inte en skvätt ur direktör Willdings flaska samma dag han dog?

Jo, jag smakade ur den där likörflaskan – natten till söndagen.

Men bara lite.

Och då fanns det inte gift i flaskan – annars sutte väl inte jag här.

–Varför har inte Vilma sagt något? –Man ropar inte ut att man dricker!

Ja, håller Vilma tyst, ska jag hålla tyst också.

Vilma har väl sett och hört det mesta här?

Om han tror jag är en sån som lyssnar vid dörrarna, då tar han fel.

Och det knarrar för mycket i golven. Fast jag tar mig en del friheter.

–Då kände Vilma till giftkapslarna? –Ja, så rädd som jag var för dem!

–Märkte ni nåt natten innan han dog? –Bara det gamla vanliga.

–Och vad var det gamla vanliga? –Inte ett dugg.

–Vilma kan få följa med bilen in. –Nej, jag är en hederlig människa!

Nu har du stått och stampat på samma fläck månad efter månad.

Jag kan förstå att man kan köra fast. Men nu undrar jag VAD...

...eller kanske VEM du har kört fast på? Hur är det egentligen?

Det är inte så roligt för mig. Här heter det att jag är oduglig!

Och i den där... Ja, det gör detsamma.

Men någon ledtråd måtte du väl ha fått fram?

Jag vet vem som mördade Willding – men jag har inget fällande bevis.

/TELEFONSIGNAL/

Dråp vid Lindarängen? Ett ögonblick. – Jag kommer in till dig sen.

Låt mig få detaljerna.

–God dag, Vilma. –God dag...

–Söker han mig? –Nej.

–Jag hade tänkt känna frun på pulsen. –Han lovar väl att hålla tyst?

–Tack! Så snällt av er. –Ja, jag tänkte...

Hösten har varit så mulen och tråkig och nu när solen kom, så...

–Så kom ni med blommor? –Ja, som en sorts skadestånd...

Eller en form av tredje graden.

–Är ni alltid så här uppmärksam? –Det var en svår fråga.

–Vill ni ha nåt att dricka? –Nej tack.

–Ni är alltså här i tjänsten? –Ja...tyvärr.

Men ni får mig så lätt att glömma det, så...kanske ett glas vermouth.

–Hur vet ni att den står där? –Den kvällen jag väntade på er...

–Ni kanske kom på en hel del då? –Ja.

Det där porträttet till exempel – det är inte likt er.

–Är jag förskönad? –Nej, tvärtom.

–Det är ett ytligt porträtt. –Varför olikt, om det är ytligt?

–Ni är inte sån. –Vad ni låter säker på er sak.

Ja, jag är säker på min sak...

–Men ni känner mig ju inte. –När lär man känna en människa?

Första gången jag såg porträttet kände jag att det var fel...

...liksom jag ibland kan känna att poesi i översättning inte stämmer.

Jag tror att det som är äkta och rätt kan kännas rakt igenom alla felen.

Ni ska inte tro nånting om mig.

Ni är förvillad av pengar, olyckliga omständigheter och dåligt sällskap.

–Ni menar att jag är miljöskadad? –Ja, man brukar ju säga så.

Juridiskt är ju det en förmildrande omständighet för vad ni gjort, men...

Jag förstår. Det man har gjort, det har man gjort. Det ska man stå för.

Och jag sköt honom.

Det är det jag inte begriper. Varför göra sånt man innerst inne inte vill?

Jag ville det.

Är ni säker på det? Hur kommer man fram till ett sånt beslut?

Jag såg en gång en film där detektiven var i ett svårt dilemma.

Valet mellan pliktkänslan och...

Han blev betagen i den mordmisstänkta och ville fria henne från misstanken.

Hur kom ni att tänka på den filmen?

Det är mycket enkelt – den hette också "Laura".

–Spökar kommissarien? –Och ni?

Jag har också ärende hit. Kan ni gissa vad? Nyfiken?

Är inte nyfikenheten en yrkessjukdom? Men ni kanske inte är här i yrket?

–Låt inte fru Willding vänta. –Nej, man ska aldrig låta Lora vänta!

Inte när de bästa år man gav henne var de som Walter tog.

–Var det så ni höll av er bror? –Ja, en sån broderskärlek...!

För att riktigt glädja mig har jag firat mina födelsedagar på Solsidan.

Men säg mig den glädje som varar beständigt...

–Och i år? –Blir det Norma.

En pilsner och dagens rätt. God middag, lilla kommissarien!

Hallå...Rembrandt.

Om ni stör? Det är klart ni stör – varför skulle ni frångå era ovanor?

Är det nånting jag kan trassla till?

Har jag uttryckt mig tydligt nog? Inte?

Ja, hör på då.

–Nå? –Ingenting förvånar mig.

Men NI gör det, ta mig fan!

Tack.

Vad sa han?

Att livet börjar bli riktigt kul igen.

–Såna jäklar att köra! –Kör inte så fort!

Vad ska det här vara bra för? Jag menar middagen!

Vem har hittat på det? Det är väl aldrig den där trevliga kommissarien?

–Nej, det är ju Jacks födelsedag. –Han kunde väl ta hänsyn till andra!

/VINDEN VINER/

Som alla stora andar börjar jag med att citera en annan stor ande...

...han som sa "allt går igen" – alltså också födelsedagar.

Jag hälsar er välkomna i kväll i den hemliga förvissningen–

–att vi kommer att få en intressant och oförglömlig kväll. – Drick.

Varför lurade du mig med på det här?

Vilket jäkla väder!

"Storm ute, storm inne, storm i hjärta, storm i sinne."

–Har du något hjärta? –Du tycks i varje fall inte ha något.

–Skål för den glada änkan! –Du är odräglig, Jack!

Hur många blir det till middagen?

–Sju, du kokkonstens bistra musa! –Jag frågade fru Willding.

–Varför sju? Du, jag och Annie... –...Fred, Jimmie, Olle och en till.

–Vem då? –Det är min lilla hemlighet.

Bäst du får leka, då. – Sju, alltså.

Alla är nervösa! T.o.m. den värdiga advokaten och den präktiga Olle...

Nej, ryck upp er, ungdomar! Skål!

–Middagen kan serveras. –Inte en minut för tidigt.

–Ska vi knalla in i gästabudssalen? –Vi skulle bli sju – vi är bara sex.

–Vi är sex, men sju är närvarande. –Vad tusan menar ni med det?

Walter och jag höll ihop på födelse- dagarna. Vi blir sju med Walter.

Och nu ska det bli gott att få bita i nåt.

Ingen tycks komma över sin blyghet och skåla med födelsedagsbarnet.

Då får jag be min bror göra det. – Skål på dig, Walter!

–Du ser rädd ut, Jimmie! –Vad skulle jag vara rädd för?

–Vad ont du har förbrutit... –Vad menar du med det?

–Ja, inte vill jag insinuera... –Nej, jag dödade honom inte!

Men jag bidrog kanske till att han blev dödad.

Vad fan glor ni på?!

–Tänker du försöka skrämma oss? –Jag firar min födelsedag.

Smakar det inte, Olle? Det var väl bättre frukter i Sydamerika, förstås.

Skål på dig! Lycka till i firman – och med dina andra projekt.

–Får det vara lite mera frukt? –Jag tackar å Walters vägnar.

–Blir Olle verkställande direktör nu? –Den saken är inte avgjord än.

Har du tänkt på Olles fina motiv?

Att befria Lora från en tyrannisk man – få flickan och halva kungariket!

–Dumheter! –Vad ska det här tjäna till?

Finns det inget kaffe i huset, Vilma?

Hur känns det, Annie? Ryck opp dig! Walter hade väldig respekt för dig.

Du var den enda han var rädd för. Du var i stånd till lite av varje...

Förresten, brukar du inte smyga omkring här i huset på nätterna?

Till baren, till exempel...

...där Walters Cherry Brandy stod?

Du kanske inte har nåt emot att jag frågar DIG om en sak?

Var fanns du natten innan Walter dog – du som älskade storebror så?

Bom! Jag var i biblioteket och gjorde ingenting, för jag kunde inte sova.

Plötsligt kommer det någon ner för trappan. Någon går ut i köket–

–kommer tillbaka och går in i vardagsrummet till baren–

–och sysslade där en liten stund – baren där Walters Cherry Brandy stod.

Någon som sen försvann opp igen.

Vet du vem denna någon var? – Det var du...

...Lora.

Ja. Men jag hämtade bara vichy- vatten i köket och ett glas i baren.

Du bevisar inget med anklagelserna.

Du var själv med kvällen före Walters död. Har du glömt hur den slutade?

Lora och Walter grälade. Jimmie hade försökt hetsa upp Walter och lyckats.

–När hon och Walter... –Sluta! Jag fann mig inte i det.

När jag kom upp i övre hallen...

–Jimmie ska ut! –Hör på den!

Hon eller jag ska ut härifrån. Du får välja, Walter!

–Ta det lugnt, Lora. –Rör mig inte! Jag kan dina knep.

Ge mig armbandet!

Jag vill vara ensam med Lora.

–Lägg dig inte i mina affärer! –Kärleksaffärer, menar du?!

Håll käften!

Men det är slut nu. På måndag lägger jag in om skilsmässa.

Du pratar... Det har varit för ansträngande för dig sista tiden.

Det har det varit alldeles för länge. Jag vet vad Jimmie lever på.

På din fars pengar – precis som du.

Tror du det är för att jag älskar dig som jag hjälpt dig?

Nej, det beror på nåt helt annat, nånting som du inte har – stolthet.

Du har förödmjukat mig så att jag inte längre har nån stolthet kvar.

–Jag släpper dig aldrig! –Jag SKA ha skilsmässa!

Det kan räcka nu.

Får jag föreställa kvällens överraskning – den sjunde gästen!

Tack för föreställningen.

–Har ni varit här hela tiden? –Ja.

Fru Willding, ni har äntligen talat om varför ni mördade er man.

Natten innan er man dog upptäckte ni att er man var hos fru Hedström.

Ni hämtade en giftkapsel på er mans rum och gick ner till baren.

Ni la kapseln i Cherry Brandy-flaskan.

Ni visste att er man inte skulle dricka ur den förrän på söndagen.

Dagen därpå for ni in till stan.

Det var bara bluff när ni körde hit och sköt! Ni visste att han var död!

Sen höll ni er undan för att er historia skulle verka mer trovärdig.

Fru Willding, vi ska göra en biltur tillsammans – till Kriminalen.

Men jag...gjorde det inte.

–Det är fullkomligt löjligt! –Jag ber att få protestera.

–Får jag hämta min kappa? –Jag ska följa frun.

–Men... –Det tjänar inget till!

Varför skulle Lora förgifta Walter? Hon ville ju skiljas från honom.

Jag klarar mig själv nu, Vilma.

Å, om jag slapp minnas det som hände den där morgonen innan...!

Det var så förvridet och omänskligt.

Jag skulle vilja ge frun ett råd i all välmening. Stå på sig, frun!

Det ska jag göra. Vad gör de andra?

Herr Jack och herr Olle badar, fröken Annie är i trädgården. Slampan sover.

–Och Walter? –På sitt rum. Humöret är på noll.

Stå på sig, frun! Stå på sig!

Du tror väl inte du skulle få något underhåll efter en skilsmässa!

Lora? Är du där, Lora?

/KNACKNING/

Kom in.

God morgon.

–Har du fått påtår? –Och du själv?

Inte än.

Har du funderat över det vi talade om i går?

–Två bitar? –Du har kanske ändrat dig?

–Grädde? –Det vet du att jag aldrig använder.

–Vad fan tar du dig till?! –Jag såg dig. Jag stod i badrummet.

Du tänkte ta livet av mig! Du, din...

Är det så här du vill ha det? Du ger mig ju inget val.

Jag har alltid avskytt dig – dig och din förbannade efterhängsenhet!

Tror du jag hade kunnat härda ut med dig i fem år om jag inte haft Jimmie?

Jag har haft Jimmie hela tiden! Hon var med i kyrkan när vi gifte oss...

Du ska inte tro att jag släpper dig. Avstå från det enda som betyder nåt?

–Pengarna, menar du? –Ja, just pengarna.

Det misslyckades nu. Men om du inte slutar tjata om skilsmässa–

–ska jag nog se till att jag lyckas bättre en annan gång.

Jag har inte gjort det. Men jag kan inte gå ner till de andra.

Gå den här vägen genom köket.

–Hur kan ni bevisa Loras skuld? –Det kommer fram inför rätten.

Ni gör er löjlig när ni säger att Lora tog en av Walters giftkapslar.

–Har ni något annat förslag? –Ja. Jag tror på en högre rättvisa.

Walters egna synder dödade honom. Han skröt med sina giftkapslar...

...men de sista fem månaderna var det bara tomt hot.

Jag bytte nämligen ut kapslarna mot tre likadana, ofarliga.

–Kände nån annan till det? –Tror ni att jag är född i går?

Så länge Walter inte kände till det var Lora säker. Ingen kände till det.

Åjo, vi kände till det. Vi visste bara inte vem som hade gjort bytet.

–Var finns de riktiga? –På ett apotek.

De var deponerade på Apoteket Hjorten – men nu är de här.

Därmed svängde historien, och jag fick bevis för vad jag redan visste.

Bara en av er kan ha begått mordet – och vi vet vem det är.

/GLAS KROSSAS/

/DUNS/

/BÅTMOTOR/

Sitt stilla! Lora... Stackars, stackars Lora.

Alla dessa hemska år med Walter... Men varför skulle du skjuta honom?

Jag trodde alla våra problem skulle lösas när jag gav honom giftet.

Du skulle bli min! Jag försökte få det att se ut som självmord.

Jag planerade det redan i Rio. Jag tog giftet med mig hem.

Du skulle äntligen bli fri, Lora! SITT STILLA!

De kan inte få tag i oss! Vi ska fara långt ut mot havet – långt bort.

Lora – bara du och jag, vi två.

/SLAGSMÅL/

LORA!

/SKOTT/

Han sprang på mig. Sen minns jag inget förrän jag vaknade i båten.

Jag placerade en man vid bryggan. Han kröp ner i ruffen i skydd mot regnet.

–Han hann inte ut när Lindaeus kom. –Ohyggligt!

–Hur visste ni att Olle var skyldig? –Annie...

–Förlåt. Fröken Eriksson, menar jag. –Säg Annie, ni.

Annie bytte kapslarna. Mördaren måste vara nån som inte kände till dem.

Lindaeus avslöjade sig på den punkten för fru Willding. Jag lyssnade då.

Den omständigheten är givetvis rätt så suggestiv för den som har fantasi.

Men den står sig inte inför domstol.

Nej. Därför var jag tvungen att sätta igång denna makabra föreställning.

Vi måste pressa honom psykiskt så han gjorde något som avslöjande honom.

Ni var tyvärr den som lämpade sig bäst för det syftet, fru Willding.

Förlåt att jag spelade detektiv! – Alla trodde att jag var tokig.

–Ja, men det är du ju också! –Jag drar mig tillbaka.

–Jag har lagt varma krus i sängen. –Vilma tar väl vara på frun.

Lora...fru Willding, det är något jag vill tala med er om.

Inte nu – en annan gång.

–Ni förstår säkert att för mig... –Glöm inte att jag sköt honom.

Det finns en sak som inte ens ni känner till.

Ni menar den tredje kapseln – den ofarliga som försvann?

Det fanns ju tre kapslar på apoteket, men bara två i flaskan.

–Vart tog den vägen, den försvunna? –Det talar jag inte om.

En annan gång kanske – lite längre fram.

Svensktextning: Britta Landén Bergman (c) Sveriges Television AB