Original subtitles

Textning: SVT Språk & Tillgänglighet Sveriges Television AB

I århundraden hade forsen dånat.

Bygdens sägner var förbundna med forskarlen och hans lockande musik.

Mycket hade han på sitt samvete.

Ingen glömde den dag för 20 år sedan då älven tog Gertrud från Olsgården–

–och en spelman för vars skull hon övergivit sin trolovade.

Alla trodde att spelmannen stått i förbund med forskarlen.

Ingen hade därför velat kännas vid Gertruds och spelmannens son – Jon.

Med hugg och slag hade prästen till sist lovat göra en kristen av honom.

Men det fanns en som var starkare än prästen i kampen om Jon...

Ptroo!

Jon! Sluta!

Hör du inte vad jag säger? Sluta!

Jaså, här är du, i stället för att sköta arbetet! Du lovade sluta spela!

–Det är inte lätt när en hör låtarna. –Var?!

Överallt...i skogen, i forsen, i huvudet.

Ditt förbannade spelande leder dig till helvetet!

Jag vet det, kyrkoherden, men jag måste spela.

Då ska jag hjälpa dig bli fri otyget!

NEJ!

Så!

Ge dig nu i väg hem och fortsätt arbetet!

Det finns så många stintor

men ingen är så fager och grann som den jag vill ha...

–Nej, se Jon! –Morrn.

Det var fasligt vad du knogar.

Man ska tjäna sitt bröd i sitt anletes svett, säger prästen.

–Ska arbetaren ha sig en slurk? –Nej, det är för varmt.

Brännvin kan aldrig bli för varmt. Jag får väl truga mig en själv då.

Jon, ska du bli med mig och spela på Utanvikslogen på lördag kväll?

Jag spelar mig i fördärvet, säger kyrkoherden.

–Jag kommer till helvetet, säger han. –Jaså, säger han det...

Ja, han vill förstås ha dig till att spela harpa!

Låt bli det. Det förstör du bara fingrarna på.

Kom med mig på lördag i stället!

Kyrkoherden har slagit sönder fiolen.

Å, fasiken!

Då ska jag skaffa dig ett speleverk som du inte har sett maken till!

–Vad var det jag sa? Duger den inte? –Jo, nog duger den!

Men så har den också tillhört den styvaste speleman som nånsin funnits.

–Menar du att det var fars fiol? –Just det.

På den spelade han så kvinnfolk miste vett och sans.

Jag bytte till mig den. Det var strax innan forsen tog honom och Gertrud.

–Nej! Jag vill inte ha den! –Äh, var inte stollig nu.

Nej, nej! Behåll den! Det var den som lockade mor i olycka!

Det är den som gjort att moster Elin på Olsgården inte velat veta av mig!

Ta i'n, ta i'n! Så lätt och fin...

–Ja...lätt och fin är den. –Ja, ackurat som mor din.

Kände du mor? Tror du också att hon vart trolltagen av far?

Inte vet jag. Men glad i'n var hon–

–eftersom hon kunde överge en sån fästman som Germund.

Fiolen är din! Men då ska du vara med mig och spela om lördag kväll!

Tag stråken, så får vi se om du kommer ihåg Järvsö-låten!

Dadam-daram...

–Vad gnolar du på, Barbro? –Järvsö-låten. Jon spelade den!

–Tvi! –Nämen, vad spottar Kerstin för?

Jon hör till de förkastade.

Far hans sålde sin själ åt de under- jordiska, där han lärde sig spela.

–Och sånt går i arv. –Inte finns det några underjordiska!

När du blivit så gammal som jag är du nog inte lika säker, Marit.

Jon har lovat spela i kväll också.

Jaha...här har du förklädet.

Så lätt man blir på foten när Jon spelar!

–Bli inte FÖR lätt på foten, bara. –För då kunde jag bli trolltagen...?

Marit, låt inte far din veta att du gett dig på dans där Jon spelar.

Skrock ska man inte tro på, har far sagt.

Det finns en del som han inte har sagt också...

Far dröjer länge i Olsgården...

Han hjälper Elin med bouppteckningen. Det är nog en hel del att gå igenom.

–Här är kannan du gav Simon och mig. –Jag kommer ihåg när jag köpte den!

–Det var då du ville glömma Gertrud. –Vi tar opp den till två riksdaler.

–De här borde vi ha gjort oss av med. –Varför det? Så granna pjäser?

Dem köpte far till ert bröllop innan hon gav sig av med spelmannen–

–och drog skam och vanära över oss.

–Vi måste försöka glömma. –Det är lätt för dig att säga.

Du fick en annan grann hustru.

När hon dog hade du ju i alla fall Marit. Men vad har jag?

Ja, tänk om du haft en arvinge. Men annars trodde jag ni hade det bra.

Du har alltid varit ett blindstyre. Och du tycks inte ha blivit bättre.

Någon sa att Jon har börjat spela på logen, och dit låter du Marit gå!

–Marit är inte Gertrud. –Men Jon är spelmannens avkomma!

–Nå, vad ska vi ta opp stakarna till? –Sätt vad du vill.

Skynda er så vi inte kommer för sent. Du vet Mats humör om han får vänta.

Han kan gott lära sig vänta.

Akta dig för att vara för fjär. Mats kan få tio på vart finger!

Så får han ta en av de andra nio om inte jag passar. – Aj!

Du tänker väl inte ta nålen på dig! Du vet hur rädd far din är om den.

–Jag ska nog akta den. –Ja, det vill jag hoppas!

Dansa inte för mycket med de andra.

Det lär inte bli många tillfällen, som Mats hänger mig i kjolarna. Adjö!

–En stor och grann gård du har, Elin. –Ja, för stor att sitta ensam på.

Och det hade jag aldrig behövt göra om det gått så som far tänkte sig.

Han hade väl sina planer, men det blir inte alltid som man tänker sig.

–Ha det i minne, som får måg i huset. –Mats är en bra karl.

–Bättre gifte kunde Marit aldrig få. –Desto större anledning att se upp.

Jag förstår, men jag litar på Marit.

–Det gjorde du på Gertrud också. –Ja...

–Nej, det är sent. Adjö, Elin. –Adjö, Germund. Och tack för hjälpen.

–Bjud upp Marit nu när Mats är borta! –Tror du jag är rädd för honom, va?

–Ja, Mats är inte go' att tas med. –Inte jag heller, det ska du få se.

–Ska du ha en sväng, Marit? –Ja, tack.

Ska vi dansa, Barbro?

Har du något brännvin kvar, Olle?

Ja, när det gäller såna som dig, Mats, då kluckar det alltid här.

–Glabo-Kalle är inte ensam i kväll. –Glo inte för mycket på Jon, bara!

–Tack ska du ha, Olle. –Tack, Mats.

–Var är Marit? –Hon dansar.

Va' fan nu då!

Stopp, där!

Du ger tusan i Marit! Hon är min!

Nu blir det livat, Jon! Slagsmål och gravöl är det roligaste jag vet.

Lugna dig, Mats! Bråka inte, är du snäll!

Kom, så går vi ut ett slag.

Fruntimmer ska då förstöra allt. När det såg ut att bli så livat! Tvi!

Släpp mig! Du gör mig illa.

–Varför fick jag inte dansa? –Jag kan inte lika att nån tar i dig.

Varför är du så snäv mot mig jämt?

Varför får jag aldrig ligga på rote hos dig, som andra hos sina flickor?

Jag ska inte röra dig.

Det säger du jämt, men jag litar inte på dig.

–Var är Marit? –Hon for till dansen.

–Vem har gett henne lov till det? –Germund brukade inte be om lov.

–Det är skillnad. Jag är karl. –Mats är nog karl, han också.

Men det finns otyg vid logen i kväll – Spelmans-Jon.

Elin sa att han gett sig i lag med Glabo-Kalle igen.

–Vem är det som har tagit nålen? –Marit.

Hon ville väl göra sig fin för fästmannen.

Marit har mött Mats förr utan den. Nej, här är annat sattyg i görningen!

Försök hålla dig lugn nu, så går vi in och dansar. Släpp mig!

–Var snäll nu, vi är ju fästfolk. –Låt bli mig! Du är full!

Aj som satan! Sticks du?!

Är det så du tar hand om Marit?!

–Fader Germund... –Var är hon?!

Hemma, antar jag. Hon kände sig visst lite trött...

Hade du hållit dig ifrån brännvinet hade hon stannat.

–Jag var inte fuller då. –Varför är du det nu?

Att vara trolovad och inte få röra vid flickan sin... Är det rätt, det?

–Tittade hon efter någon annan? –Ja, hon dansade med Per i Lillebyn.

–Men ingen annan? –De aktar sig nog när jag är med!

Det är bra. Gå hem nu och sov fyllan av dig.

Tack, Knut! Synd att ni skulle behöva åka hem så tidigt för min skull.

Det skadar inte att komma i säng ordentligt en lördagskväll. God natt!

Marit!

–Kerstin! Har du sett Marit? –Nej. Var hon inte på logen?

Hon hade gått, och hemma är hon inte!

Hon har väl stannat hos Knut och Barbro...

Tralli-la tralillali-la...

–Titta, en jänta! –Den ska vi ha!

Hjälp!

Hjälp! Hjälp!

Hjälp!

–Nu behöver du inte vara rädd. –Jag är inte rädd.

–Inte för mig heller? –Nej, varför skulle jag vara det?

–Jag är ju i förbund med strömkarln. –Äsch, strömkarln...

Skrock ska man inte bry sig om. Det säger far.

Det kanske är bäst att du inte FÖR säker. Vi är ju alldeles ensamma...

Jag skulle bara behöva röra vid dig.

Jag tror inte du skulle röra mig om jag själv inte vill.

Nej, Marit, du ska inte behöva vara rädd för mig.

Jon, du blöder ju! Kom, ska jag hjälpa dig.

–Är Marit här? –Nej, vi skildes nere vid vägskälet.

–Var det länge sedan? –Ja, det är en bra stund sedan.

–Så, nu blir du nog snart bra igen. –Det här har jag aldrig varit med om.

–Vadå? Att slåss? –Nej, att bli så här omskött.

Var det i slagsmålet du fick skjortan sönderriven? Jag ska laga den.

–Inte behöver den lagas. –Ta av den!

Det var ju för min skull du fick den sönderriven.

Vad är det för märken du har på ryggen? Vem har slagit dig?

Bönderna försökte piska trolldomen ur mig när jag var utackorderad hos dem.

–Du har nog haft det svårt, Jon. –Inte värre än många andra.

Och du ska gifta dig, har jag hört.

–Jaså, folk säger det... –Far din har valt länge för dig.

–Du vet mycket, du. –Germunds är storfolk. Det pratas ju.

–Kan jag lämna skjortan till Kalle? –Kalle hör också till dem som pratar.

Jag lägger den vid stora stenen på Lillängen.

Jag måste skynda mig nu. Hela gården är nog vaken. Adjö, Jon. Och tack.

Det är du som ska ha tack.

–Var det vid logen du tappade nålen? –Ja, jag tror det.

Marit! Kom hit!

–Var har du varit hela natten? –Dansat, vet väl far.

Sen tänkte jag att jag skulle ta genvägen över gärdena och...

–Så märkte jag att nålen var borta. –Vem hade gett dig lov att ta den?!

Lov? Det var tur att jag hade den, så jag kunde freda mig för Mats.

Freda dig? Ni är ju fästfolk.

Han ville åt mig. Det var då jag tappade nålen. Och jag stack honom.

Stack? Det var rätt! Mats är lite het på gröten, men det ska en karl vara!

Och du kan tydligen sköta honom.

Jag har varit orolig för dig. Du är det enda som betyder något för mig.

Jag skulle bli otröstlig om det hände dig något.

Om söndag kommer Eliases och Mats. Då ska det bli klart om bröllopet.

Men det kan vi tala om i morgon. Gå och lägg dig nu. God natt.

–Se dig för! –Spring inte i vägen för varandra!

Stina! Lägg mera ved på spisen.

Kerstin ser väl till nu så inte ostkakan blir för hård?

Jag har lagat ostkaka åt landshövdingen!

Då lär det väl duga åt Eliases också.

–Var är Marit? –Hon har gått till Knutsgården.

Gå bort när vi väntar främmande? Och jag behöver hjälp med halsduken...!

Stina! Spring och säg till Marit att hon kommer hem med detsamma!

–Jag tror du darrar på handen. –Jag kanske håller på att bli gammal.

Oj, vad du skrämde mig!

Jag trollade! Jag önskade att du skulle komma – och vips var du här!

–Har du trollat fram nålen också? –Nej, den hittade jag.

Tack, Jon. Och tack för blommorna.

Här är min present. Var så god.

Nä! Tvättat och strukit den har du också!

Den nänns jag nog aldrig ha.

–Nå, har du inte Marit med dig? –Nej, på Knutsgården var hon inte.

Välkomna!

Så vackert du spelar!

Nej, det är nog bäst att jag går nu, så jag är hemma innan de kommer.

–Får jag aldrig träffa dig mer? –Det blir nog bäst så.

–Kommer du till dansen på lördag? –Kanske...

–Kommer han med? –Jag antar det.

Jag är nöjd bara jag får se dig.

–Varför håller du dig inte hemma?! –Jag skulle ner till Knutsgården...

På vägen dit tänkte jag på nålen, så jag letade efter den... Här är den!

–Nålen var väl inte så viktig! –Förut lät det inte så på far.

Ser du ut nu så du kan gå in och hälsa?

Nu ska ni smaka på Kerstins ostkaka. Den är god, det vet jag.

Då ungdomarna är överens, bestämmer vi väl bröllopet till helgamäss.

–Ja, det blir nog bra, det. –Då har vi fått in grödan.

–Nå, Elias, är den nya logen färdig? –Nej, takläggningen är kvar.

Ena drängen blev slagen sönder och samman härom lördagen.

Han blev överfallen av Spelmans-Jon, och blev närapå ihjälslagen.

Det var visst en jänta de slogs om.

Kanske flickan hade blivit överfallen och Jon ville försvara henne!

–Det märks att du inte känner Jon! –Han gör nog ingen människa förnär.

Alla här på gården talar illa om Jon, men man får aldrig veta varför.

Om du visste vad ont Jons far gjort din far, skulle du inte behöva fråga!

Nog pratat om det! Nu ska vi dricka en skål för Mats och Marits välgång.

Jag går ut ett slag...

–Har Mats kommit? –Nej, du behöver inte vara ängslig.

Det är det som är det märkvärdiga. Jag borde skämmas, men gör det inte.

Kom...

–Marit har gått för att träffa dig. –Men jag skulle ju hämta henne.

Jaså... Ja, då har hon väl glömt det. Du vet väl hur fruntimmer är.

–Marit brukar inte vara så glömsk... –Med unghästen är du snart där!

–Mats, ta bättre vara på Marit nu! –Det ska inte fallera, fader Germund.

–Vad dina händer är mjuka och fina. –Jag är ju spelman...

–De darrar ju. –Det är väl inte att undra på...

Är det för att du spelat så mycket?

Nej, Marit, det är det inte.

Jon!

De ropar på dig! Kom!

–Om du lovar att dansa med mig. –Jag lovar!

–JON! –JON!

JON!

Vi kan inte gå opp tillsammans.

–Men du lovar att dansa med mig? –Ja!

JON!

–Har inte ni sett till Jon? –Nej!

–Du måste spela! –Det är ingen fart på Kalle annars.

Jag ska spela, men först ska jag ha en dans själv. – Kom, Marit!

Kalle! Spel opp "Strömkarls-polkan"!

–Ska Jon dansa, när han ska spela? –Det är inte därför han får betalt!

Förbannade stryker! Vem har lovat dig att dansa med Marit?

Ta inte i mig!

–Jag dansar med vem jag vill! –Nej, det gör du inte!

–Låt dem hållas och följ med mig hem! –Nej, jag stannar!

–Tänker du inte spela, säger du? –Jag spelar när jag vill!

Gör skäl för betalningen, ditt as!

–As kan du vara själv! –Nä, nu...!

Mats!!

–De slår ihjäl varandra! –Ånej, de klarar sig nog.

–Mats, ge'n på käften! –Slå in skallen på'n!

–Jon är mycket bättre än ni tror! –Må vara, men du är Germunds Marit.

På honom, pojkar! – Vi ska nog banka trolldomen ur dig!

Jon!

–Kom, Jon! –Ta hand om fiolen, Kalle!

–Ska inte husbonn gå och lägga sig? –Nej, inte förrän Marit kommit hem.

Det dröjer nog. Mats lär inte släppa henne ifrån sig i brådrasket.

Jag tar mig en runda kring gärdena...

–Nu var det du som räddade mig. –Jag kunde inte låta dem döda dig!

Kan en sådan som jag betyda något för dig?

Mer än någon annan.

–Är det sant? –Ja...

Knut! Stopp ett tag!

–Det är morbror. Vad ska vi säga? –Vi låtsas som om vi inget sett.

–Är det redan slut på dansen? –Nej, men jag ska opp tidigt.

–Och Mats kom fram ordentligt? –Jadå.

–Var Spelmans-Jon där i kväll med? –Kalle är inte mycket att ha längre.

–Mats kör hem Marit. Var inte orolig! –Vem har sagt att jag är orolig?!

–God natt. –God natt, morbror.

Så här skulle vi ha det jämt, bara du och jag.

Du är Stor-Germunds dotter...

Jag önskar att Germundsgården inte fanns, att jag var fattig som du...

–...lika fri. –Men nu är det inte så.

I natt bryr jag mig inte om hur det är, bara hur det skulle vara...

Finns det någon här?!

–Se, fader Germund, så tidigt oppe? –Var är alla de andra?

Det blev tidigt slut i går kväll, på förekommen anledning...

–Vilken anledning? –"Det stod inte i programmet"...

...sa domptörn, när björnen sket i manegen!

–Dig tycks man inte få mycket ur! –Nej, bara i...!

Alltid får det plats med några stop till. Så är det så att det bjuds...

–Jag super inte med skojare! –Jaså, inte det? Det var synd, det.

Annars hade jag kunnat tala om vilket gentilt par jag spelade för i går.

Nu tror jag allt att du fick nåt att tänka på, Stor-Germund...!

–Var har du hållit hus?! –Ska jag tala om varje steg jag tar?

Du dansade med Jon. Är det med honom du har varit hela natten?

Nå, svara!

Jag är glad i Jon.

Satans slyna! Du ränner med en löskekarl. När väntar du barnet hans?

Jon har aldrig rört mig. Jag kan bära kronan med heder.

–Så, du kan det? –Ja.

Fast ibland önskar jag att det inte vore så.

Och det vill du att Mats ska vara nöjd med?

Tänkte du träffa strykern i lönn?

–Då var Gertrud hederligare. –Det har bara blivit så här, far!

Först Gertrud och sedan du – tvi fan!

Att jag skulle behöva uppleva det här en gång till...!

–Är det sant att han inte rört dig? –Ja, far.

Nå, då ska vi inte bli till åtlöje en gång till.

Du och Mats gifter er. Och så blir det ingen mer dans före bröllopet!

–Far! –Var det nåt mer?

Jag gifter mig inte med Mats!

Jaså, inte?!

Då ska jag jaga dig från gården som en skabbig hynda!

Gör det, så måste jag gå till Jon!

Han ska inte slippa undan!

När jag slagit sansen ur honom ska jag gälla'n! Hör du det – gälla'n!

Far!

Är ni här, allihop? Vi börjar med att finkamma Klackberget.

Gud nåde den som låter honom slippa igenom!

På vägen tar jag mig en titt in till Glabo-Kalle. Sätt i gång!

Germund kommer, Jon!

–Var har du Jon? –Jon? Ja, om jag det visste...

Han har varit så osynlig på sista tiden. Kanske har han kärat ner sig?

Där är han ju, din fähund!

Mor Elin! Mor Elin!! Mor Elin måste hjälpa mig!

–Far har bådat upp hela byn. –Lugna dig, det där går över!

Jag fick heller inte den jag ville.

Det var ingen tjuvstryker jag höll av, utan socknens grannaste karl.

Jag vet det. Kerstin har berättat. Mor Elin måste hjälpa honom.

–Jon är ju mor Elins systerson! –Just det...Gertruds pojke.

Ska Jon behöva lida för sin mors skull? Han har inte gjort någon illa!

Men han skulle kanske göra det...

Nej, rör honom inte!

–Kan du släppa in mig? –Ja, kom!

Är de efter dig? Så våt du är. Du har varit i forsen!

Ja, jag trodde den skulle ta mig, men så kom jag att tänka på dig.

–Forsen får inte ta dig ifrån mig. –Men den tar mig nog ändå till slut.

Du får inte säga så!

Du skakar! Ta av dig, så ska jag gå efter något torrt åt dig.

Är det så ni sköter drevet? Ge er i väg opp åt myren till!

–Var det någon som kom? –Nej.

Det kanske är bäst att jag går. Jag drar olycka över dig.

Du kommer aldrig att dra olycka över mig.

Lägg dig och vila. Det är inte ljust än på ett par timmar.

–Har ni inte sett till honom? –Anders såg honom gå mot Germunds.

Den där kan man tro om vad som helst. Säg till de andra, så går vi dit!

Finns han här, ska han inte slippa undan. Ni tar norra och västra sidan!

Du ser till att han inte smiter här.

Och jag kan svara för lidret.

–Öppna! –Jon... Jon...!

Öppna, har jag sagt!

–Har du spelman här? –Det ser väl far att jag inte har.

Du är fan så listig, men den här gången lurar du mig inte!

Olle! Du kan ta en titt neråt logen också!

Jon! Det är Knut. Kom ner, så ska jag hjälpa dig.

–Ingen får veta att jag varit här. –Nej, men nu måste vi skynda oss!

Ni får inte jaga Jon så här!

Jag ger mig inte förrän jag vet att han är ofarlig för dig!

–Det är din lycka jag tänker på. –Inte ett ögonblick tänker ni på den.

–Ni vill bara ta hämnd för Gertrud! –Nämn inte det namnet en gång till!

Ni fick honom inte i dag heller. Ni borde skämmas...jaga en människa så!

Här är fanstyg med i spelet.

Ni är så fulla med hat, så ni vet inte vad ni gör!

Nu börjar du ta strykerns parti!

–Inte alls, men rätt ska vara rätt. –Var är jäntan?

–Hämtar Majros. –Hon får ju inte lämna gården!

Jag kan väl inte tjudra henne som ett annat kreatur heller!

Du ska inte behöva vänta så länge. Jag ska bara ner till Knutsgården.

Knut! Du måste gå till Glabo-Kalle och höra efter vart Jon tagit vägen!

Det behövs inte. Jon har lämnat socknen för att inte komma tillbaks.

–Inte tillbaka?! –Nej. Och det blir nog bäst så.

Om far din har satt sig nåt i sinnet så fullföljer han det också.

Nu är han i stånd till vad som helst.

Så det allra bästa blir att du gifter dig med Mats.

Ja, det blir nog ingen annan råd, Marit.

Germund har haft nog sorger i livet utan att du ska dra på honom flera.

Vi kan inte dra skam över gården en gång till.

–Har du tänkt över saken, Marit? –Ja, jag har tänkt...

Jag gifter mig med Mats om far lovar att aldrig göra Jon illa!

Ja, om han håller sig borta från dig.

Kerstin, då blir det att rusta till bröllop!

–...och älska henne i nöd och lust. –Ja!

Inför Gud, den allvetande, och i denna församlings närvaro–

–frågar jag dig, Sigrid Marit Germundsdotter–

–om du vill hava denne Mats Olof Eliasson–

–till din äkta make och älska honom i nöd och lust?

HON HÖR SVAG FIOLMUSIK

Om så är, svara "ja".

Nej... NEJ!

Jaså, Mats, bruden sprang ifrån dig–

–fast du var så tvärsäker på att hon var din!

–Följ med hem, så talar vi om saken. –Det är väl inget att tala mer om!

–Mats kan vara glad som slapp slynan! –Stilla dig, mor!

Hon har rätt. Det är som om det vilar en förbannelse över mig och mitt hus.

Ptroo, ptroo!

–Marit! –Jon!

–Du kom tillbaka ändå! –Jag kunde inte hjälpa det.

Det var som om en osynlig makt drog mig.

Jag kände detsamma som du. Nu lämnar jag dig aldrig mer!

Elin! Hur gick det? Hur är det med dig?!

Det är nog inte så farligt. AJ!

Satans...!

Men Germund! Skäms han inte? Kom så ska jag hjälpa honom i säng.

Nej... Jag kan gå själv.

Låt se det, då.

–Gudskelov, barn, du lever! –Ja, varför skulle jag inte det?

Vi trodde du hade gått i forsen!

Jag förstår inte hur du vågat dig hem innan Germund hunnit lugna sig.

Jag har aldrig sett honom så.

Jag ville bara lämna igen de saker som inte var mina.

Barn! Det får inte gå med dig som med Gertrud!

Här är vi i säkerhet, Marit.

Där borta kan du se Björnbobergen med Björnboklack.

Där i dalen rinner älven.

Och långt där nere, flera mil bortom skogarna, ligger Germundsgården.

Vid klar sikt kan du skymta den från Björnboklack.

Jag har inget ärende till Björnboklack.

–I dag är han visst värre än vanligt. –Jaa.

Kerstin! Ta in mer brännvin!

Hörde du inte?

Det blir inget mer i dag. Vi har fått nog.

–Är jag inte herre i mitt eget hus?! –Jo bevars, men inte över sig själv.

–Det har blivit för mycket för mig... –Det man sått får man lov att skörda.

Men Elin hade väl inget ont gjort, och ändå ligger hon där...

Det är Guds straff för att hon lät Gertruds pojke växa opp vind för våg.

–En horunge... –Det finns inga sådana för Vår Herre.

Elin är förblindad av hat. Germund har SIN skuld, som lät henne hållas!

Herr Olof, han rider att hämta sin brud

långt borta i främmande land

Skön jungfru, hon sömmar en gyllene skrud

hon väver de skira gullband

När hösten är kommen skall brudkrans man vira

och Olof sitt bröllop med jungfrun skall fira

Men framtiden står uti Herranoms hägn

Driver dagg faller regn

Herr Olof tar tygeln, han hejdar sin häst

Förhäxad mot älven han ser

ty Älvkungen där för sin dotter en fest

på ängen i skymningen ger

Herr Olof tar av sig sin hjälm och sitt pansar

han bjuder opp Älvkungens dotter, de dansar

Gud tage den djärve herr Olof i hägn

Driver dagg faller regn

Det är om dig själv du sjunger...

För mig är du som Älvkungens dotter – lika grann, lika fager.

Och du är herr Olof som jag vill dansa med – jämt, jämt.

Tror du inte vi är förtrollade? Jag tycker att vi levt så här i många år.

Och ändå är det bara några veckor.

Tänk, aldrig kunde jag tro att jag och du, rika Germunds Marit...

–Nu är jag lika fattig som du. –Ångrar du dig?

Aldrig!

Jag var så rädd först. Jag trodde något skulle hända oss, något hemskt.

Det är så underligt...att vi kom undan, att du ville stanna hos mig.

Du vet ju hur det gick för herr Olof.

Jag har gjort ett nytt slut på visan. Vill du höra det?

Herr Olof och Älvkungens dotter, de dra

långt fjärran att reda sitt bo

Den lede stod redo att riddaren ta

som givit en älva sin tro

Men hon var skön jungfru han red för att vinna

och Olof var riddarn hon längtat att finna

Och kärleken håller dem tryggt i sitt hägn

Driver dagg faller regn

–Nå, hur hade hon det? –Elin kommer aldrig opp mer.

–Och det öser och öser ner. –Ja, nu ruttnar väl kornet också.

Kornet tänker han på, men Marit som inte har tak över huvudet...

–Henne har han inte en tanke på! –Hon har fått det som hon har velat!

Tre månader har de varit borta. Har han tänkt på vad det kan innebära?

–En sak som inte angår mig! –Det är en skam...

...att en karl som Germund låter sin dotter gå omkring som ett fattighjon!

Hallå! Vad gör ni där borta?

Stanna, annars skjuter jag!

–Gör det mycket ont? –Nej.

Jaså, du fortsätter tjuvjakten, förbannade stryker!

Jon är ingen stryker!

–I morgon bitti ska ni vara härifrån! –Men Jon har ett sönderskjutet ben.

Han kunde ha stannat när jag ropade. I morgon skickar jag länsman på er.

Vi håller inte hus för slödder och tjuvpack.

Jag visste att det skulle bli så här! Du skulle gift dig med Mats...

Jag är lyckligare med dig på landsvägen än på Eliasgården.

Var hälsad, sköna morgonstund

som av profeters helga mun

är oss bebådad vorden!

Du stora dag, du sälla dag...

Får vi stiga på?

Det var rart främmande på juldags- morgonen! Kom fram, kom fram!

Har du plats för oss – över helgen?

Ja! Stugan är liten, men finns det hjärterum, så finns det stjärterum!

–Nu ska ni få något varmt i er! –Tack.

–God dag, Elin. –Det var snällt att du kom, Germund.

–Hur känner du dig? –Det bär utför.

–Du är snart på benen igen! –Nej, jag vet att jag ska dö.

–Sånt känner man. –Så du pratar!

Det blev inte mycket glädje med mitt liv.

Men du ska leva och bli lycklig igen.

–Ingenting kan göra mig lycklig mer. –Vi får se.

Kanske måste jag dö för att kunna ge dig den glädje du tarvar.

Hur menar du?

Jo, det är en sak som har legat över mig...

Du måste laga så att jag får tala med Marit och Jon.

Nej, det får du inte be mig om!

Jag förstår att det är svårt–

–men det kanske är sista gången som jag besvärar dig.

–Ja. Jag ska tala med Marit. –Tack, Germund.

–Var så god. –Tack.

Här är vinterkläder åt Marit och en rock åt Jon.

Den stackarn har det väl inte så vidare ställt med vintergarderoben.

Vad har vi här? Smör, bröd, fårbogen och julkorven.

–Är det något annat ni behöver? –Nej, brännvin ordnar jag själv.

Ja, det tror jag honom om. Skynda sig nu innan Germund kommer!

Vad är det ni har för er?

Vet inte fader Germund att det alltid varit gott mellan Kerstin och mig?

Jag tog med mig lite julgåvor åt'na, men jag tar allt min säck och går.

Stopp! Säg till Marit och Jon att Elin vill tala med dem.

–Marit och Jon? –Gör dig inte till!

Och tala om för dem att det hastar, för hon har nog inte långt kvar.

–Här är vi. –Varför skickade I bud på oss?

Trodde du jag skulle slakta den gödda kalven när jag låg på mitt yttersta?

Jag trodde I var mån om er salighet.

Och nu går jag miste om den ifall jag inte låter dig ärva mig?

Ånej, därtill känner jag er för väl.

Ta inte i så. Mor Elin kanske vill be om förlåtelse för allt hon gjort dig.

Jag? Han skulle be MIG om förlåtelse för allt ont hans mor gjorde mig.

–Egentligen skulle jag kasta ut dig. –Vi har hört nog nu. – Kom, Jon!

Nej, ni ska stanna! Jag har något som jag vill säga er.

Det var så att det skulle bli gifte mellan Germundsgården och Olsgården.

Jag var den äldsta.

Men en sommar var Gertrud fullvuxen, och kunde konster som jag inte kunde.

Hon lockade Germund, och sedan kom Jons far, spelmannen...

–Räcker det inte att forsen tog dem? –Ett rättvist straff!

Men ingen rättvisa är det att Germund ska lida för deras synder.

–Vad har far lidit?! –Du har aldrig ägnat honom en tanke!

–Jag vill att Germund ska bli glad. –Jag kommer aldrig att överge Jon!

Du får göra som du vill, men jag har bestämt att du ska ärva Olsgården.

–Jag? –Ja, inte för din egen skull...

...men för Germunds.

Om det är nån som ska ha Olsgården så är det Jon. Jag tar inte emot den.

–Var tänker du föda ditt barn, då? –Det blir min sak.

Om mor Elin inte tänker ge Jon gården har vi ingenting mer här att skaffa.

Du kan känna dig stolt, Jon.

Marit avstår från de två största gårdarna i socknen för din skull.

Ja, det hade varit bäst för Marit om jag aldrig kommit tillbaka.

Det är gjort nu och kan inte ändras.

Sätt dig här på sängkanten, pojk.

–Jag tänker inte bita dig. –Gör nu som mor Elin säger.

Jag har visst aldrig sett dig ordentligt förut.

Det är som om jag såg far din. Jag börjar nästan förstå Gertrud.

I borde kanske inte tala så mycket...

Du får som du vill, Marit. Jon ärver Olsgården.

NEJ! Jag kommer bara att dra olycka över den!

Det blir som jag har sagt. I morgon skriver vi gården på dig.

Men först är det en annan sak...

Säg till kyrkoherden där ute att vi är färdiga.

Han kan ta bröllopsvittnena med sig och komma in.

Ja, om det är så att brudgummen passar den här gången...

Det gör han, mor Elin.

–Jag mötte Knut i morse. –Jaså.

Han hade varit borta till Olsgården–

–och hjälpt Jon med en häst som fått kvarka.

Folk tycker nog det är lite underligt att Jon ska behöva få hjälp av Knut–

–när det finns en hästkarl som Germund på närmre håll.

Var det nåt mer du hade att säga?

Jo, det lider för Marit. Hon kan få sitt barn när som helst.

Tusan, vad du håller reda på allt!

–Ska hon behöva vara ensam då? –Ensam?! Hon har ju spelmannen!

En karl är inte mycket att ha när man är i barnsnöd.

Jag minns väl hur det var när Marit kom till världen.

–Är inte husbonn med? –Nej, han skulle gräva diket färdigt.

–Han unnar sig då ingen vila. –Det är ju åt sig själv han arbetar.

Nog vet jag vad jag skulle göra om jag hade en egen gård.

Inte ett skapande grand!

Å, vad jag har väntat! Var har du varit så länge?

Jag gick över skogen. Knut hade sett björnspår.

Gick du på björnjakt med fiolen?

Jag ljög. Jag skulle ha fortsatt med diket, men jag kunde inte stå emot...

Men du gör ju nära två mans arbete. Du är övertrött, det är alltsammans.

Det blir bättre när vi får drängen.

Det är inte det. Det är fiolen...och låtarna. Jag kommer inte ifrån dem!

–Jag har inte nekat dig att spela! –Men kyrkoherden hade rätt!

Spelandet leder mig till helvetet!

Jag kan inte få någon ro så länge fiolen finns här!

–Det är trolldom i den! –Det finns ingen trolldom!

–Vad tänker du göra?! –Den ska inte få spela oss i forsen!

Jag ville det inte, Marit... Jag ville det inte!

Bud till husbonn. Han ska vara med i byalaget och dra laxnot i morgon.

–Vi drar i forsen ovanför fallet. –Tack, det är bra.

Fallet... Forsen...

Barnmorskan säger att barnet kan vara här när som helst.

Nå, hur har du det med Jon?

–Jo tack, det är lite bättre i dag. –Har han varit sjuk?

Nej, vanlig sjuka är det nog inte.

Men kyrkoherden borde aldrig sagt att spelandet för honom till helvetet!

Jag förstår inte...

–Jon slog sönder den i går. –Jon?!

Och det är er skuld, kyrkoherden! Ni har jagat glädjen från Olsgården.

–Morbror skickade ut Jon ensam... –Han ska göra sitt!

Det där är inget för nybörjare.

Är du galen, pojke?! Gå ner från toften!

Gå ner från toften!

Hugg tag i båten!

Ge er inte i! Ni åker utför fallet bägge två!

Inte om jag kan genskjuta honom före holmen. Hjälp mig av med stövlarna!

Jon, hur är det med dig? Jon!

–Var är vi? –På holmen.

–Då är det I som har räddat mig! –Ja, det slumpade sig så.

I hade väl helst velat att jag aldrig kommit opp igen.

Förr hade jag nog önskat det. Men när jag såg dig ute i forsen insåg jag–

–att nu hade Vår Herre gett mig tillfälle att bli kvitt min skuld.

Då är I starkare än han...forskarln. Jag kände hur han drog och drog!

–Tror du också på det där! –Jag är trolltagen, precis som far!

Han var människa, och det är du med!

Det var trolltyg med i spelet när Marit sprang ifrån Mats vid altaret!

Kalla det trolltyg, du. Marit visste nog vad hon gjorde!

–Vad då? –Och det frågar du, som ska bli far.

–Marit, ja... Jag måste hem! –Nej, ta igen dig en stund till, du!

Den här pratstunden skulle vi haft för länge sedan. Här är näven min!

Menar I att...I tar mig i hand?

Visst tusan menar jag det! Du har ju fått riktiga bondnävar redan, pojke!

Ni vet alla att jag har predikat mot tron på forskarlar och annat otyg.

Men det borde jag aldrig ha gjort! För tittar vi närmare efter ser vi–

–att troll och otyg finns lite varstans – men inte i forsen, Jon!

Nej, inom oss finns de onda makterna som vill driva oss i fördärvet.

Men det har vi aldrig velat förstå.

Fula troll och lea trollpackor, det är vad vi har varit.

–Nu kryper sanningen fram. –Just det, ja!

Men det största och fulaste trollet – det har allt varit jag själv, det.

Och nu står det trollet här och vet inte hur det ska vrida och vända sig.

Troll tål ju inte glädjen.

Fader Germund har rätt. Vi har varit trollbundna, allesammans.

Och jag inte minst, när jag trodde att ditt spel var djävulens verk.

Tack vare Glabo-Kalle har du här din fiol, både lagad och stämd.

Nu vet vi att de toner du lockar ur den är något som vi inte kan undvara–

–för i dem bor glädjen.