All language subtitles for Look.Away.2021.1080p.WEBRip.x264.AAC-[YTS.MX]

Downloaded from
YTS.MX

Official YIFY movies site:
YTS.MX

Jag ser att du är 15 år gammal

Jag vill inte se ditt ID

Jag ser att du är långt hemifrån

Det är ingen stor grej

Det är inget allvarligt brott

"Jag ser att du är 15 år gammal.
Jag vill inte se ditt ID."

"Det är ingen stor grej.
Det är inget allvarligt brott."

"Stray Cat Blues" av Stones.

"Jag bryr mig inte att du är 13 år.
Du är bara för snygg."

"Jag vet att du troligen är ren."

Ted Nugent, "Jailbait".

"Jag låg med Sable när hon var 13.
Hennes föräldrar var för rika."

Iggy Pop, "Look Away".

De sjunger om
att ha sex med unga flickor.

Det finns så många låtar om flickor.
Hur många som helst.

Det finns fortfarande en väldigt
mörk sida av musikbranschen-

-och den finns överallt.

Jag kan berätta historier om många.

Och alla tittar bort medan det pågår.

Jag var lyckligt lottad-

-som växte upp med 40-talets swing
och R&B och rock'n'roll på 50-talet.

Musiken var alltid på hemma.

Mamma var dansare
och hade många musikervänner.

Hon kände Etta James.

Hon var vän med Tina och Ike.
Så vi hade bra grejer.

Jag gillade det.
Det hade stor påverkan på mig.

Min familj kom från South Bay
utanför Long Beach i Kalifornien.

Det är en deprimerande plats.
Ingenting händer där.

Förutom droger och många gäng.

Jag tror att de flesta vill därifrån.

Jag har ett specifikt minne-

-av att vara på Interstate 605
och åka norrut mot Hollywood.

Den möter I-5 och svänger av.
Man ser Los Angeles centrum.

Staden lyser och det är kväll.

Rutorna är nere. Det är sommar
och vinden blåser i håret.

Det ser ut som Oz.

Som "Alice i Underlandet", du vet.

När man är 13 år och bor på
en trist plats utan nånting-

-och upptäcker
att man kan åka till Hollywood...

Jag lockades av musiken.
Det var musiken som drog in mig.

Det var glamrockens era.
Man ville vara en del av den världen.

Banden kom till Sunset Strip.
Alla ville vara där.

Vi gick till Starwood eller Rainbow
och man kunde se en rockstjärna.

Det fanns läskiga personer
och fester som man var tveksam till-

-men man gjorde det för att hänga
med andra på Sunset Strip.

Det kändes som en väg
till en mer glamorös värld.

Jag var en töntig tonåring,
men jag älskade rock'n'roll.

Jag började skolka
och hänga i Hollywood-

-för det var lite mer spännande.

Man kunde gå till klubbar
och se stora rockband.

Det var oskyldigt och väldigt roligt.

Vi kände oss sofistikerade och vuxna,
vilket vi inte var.

Men det fanns definitivt
mörka underströmmar.

Rodney Bingenheimers English Disco.

Det var ett bra ställe på den tiden.

Rodney's var lite som Oz.
Det lockade många ungdomar.

Det var ingen 21-årsgräns.

Jag tror att många där
ville fly från nåt, precis som jag.

När jag började åka till Hollywood
så gällde Rodney's English Disco.

Jag gick fortfarande i high school.

Rodney Bingenheimer älskade musik
och startade allt.

Han var dj för "Rodney on the ROQ",
som var ett bra radioprogram.

Rodney var glamorös
och han var alltid där.

Du ska säkert fråga
om en massa som jag inte minns.

Rodney brukade vara där
och spela skivor.

Ibland sa han: "Kom upp och spela."
Det var roligt.

Jag vet att jag gick dit
när jag var 12 eller 13 år.

Jag vet att där var andra tonåringar,
men jag var yngst. Vad jag visste.

De var 14, 15 och 16 år
upp till tidiga 20-årsåldern.

De flesta killarna och musikerna
var mycket äldre.

För banden
var det stället man skulle gå till.

Alla kom till Rodney's.
Zeppelin. New York Dolls.

David Bowie.

Iggy Pop.

Det var väldigt roligt
och musiken var fantastisk.

På helgerna åkte jag till Hollywood
och det var väldigt roligt.

Iggy Pop spelade.

Han spelade på dansgolvet.

Jag hängde med Sable.

Lori Lightning och Sable Star
var som våra rocknamn.

Jag var modell för Teen Magazine.

Tidningen hade ett tema
med unga tjejer som groupies.

Det var hela tanken med tidningen.

Det var så allt började
och jag var väldigt ung.

Jag var tonårsmodell,
men klädd som en vuxen.

Man ville vara vuxen,
men man var fortfarande ett barn.

Man blev fotograferad överallt.

Om man var med i tidningarna-

-så blev man plåtad
av paparazzi på klubbarna.

Så Sable och jag blev som stjärnor.

De var glamorösa
och hängde med rockstjärnorna.

Lori Mattix och Sable
var de som vi såg upp till-

-och de som vi ville
hänga med i Hollywood.

Jag dyrkade Sable
och tyckte att hon var så cool.

Hon levde för
att ligga med rockstjärnor.

Jag låg med Sable när hon var 13

Hennes föräldrar var för rika
för att göra nåt

Hon rockade sig fram
genom L.A.

Tills en New York Doll
tog henne därifrån

Titta bort

"Jag låg med Sable när hon var 13.
Hennes föräldrar var för rika."

Det var Iggy Pop.

De sjunger om
att ha sex med unga flickor.

Det är konstigt
att ingen ifrågasatte det.

Det blev nåt som var normalt.

Jag kan inte förklara varför män
älskade minderåriga flickor.

Varför hade Rodney en klubb
med minderåriga flickor?

Och banden drogs till den klubben.

Det var nog hela fascinationen.
Tror ni inte det?

Om man ser tillbaka på det idag,
varför svärmade de till klubben?

Alla band som kom till stan
gick raka vägen till den klubben.

Det fanns ett pyttelitet dansgolv
och bredvid var ett bås-

-där "dignitärer" på besök
brukade sitta.

Killarna sa i princip:
"Den, den och den."

Det finns så många historier
om Rodney's. Det var galet.

Unga tjejer gick runt topless
och killarna tafsade på deras bröst.

Det fanns några tonåringar
med ganska hårresande historier.

Jag är inte den enda.

Jag minns att jag kom till klubben
strax innan den öppnade.

När jag öppnade dörren
så grep en man tag i mig.

Han stod i baren.
Han tog med mig in och våldtog mig.

Sen dammade han av mig,
satte mig på en barstol-

-och sa: "Här är en Coke."
Jag var bara...

Jag försökte bearbeta vad som hänt.

Det var ingen stor grej för honom
så jag antog att det inte var det.

Många av killarna
tyckte inte att de gjorde nåt fel.

Rock'n'roll hyllar dåligt beteende.

När man ser alla göra det
så blir det normaliserat.

Jag ville inte prata
om det här offentligt till en början.

Jag hade inte berättat för mina barn
om mitt förhållande med Steven.

Jag ville hålla
den delen av mitt liv privat-

-så att det inte skulle påverka dem.

Men sen var jag i affären
och såg Star Magazine.

Det var en bild på Steven och en
rubrik om hans tonåriga älskarinna-

-vilket var jag.

Min äldsta son ringde min make
och sa: "Mamma är i tidningen."

Det var jobbigt för dem.
De hade alltid sett mig som mamma-

-en omhändertagande mor
och hängiven katolik.

Det var en helt annan bild
av deras mamma.

Jag ville att de skulle veta
att jag ångrar det-

-och att jag älskar dem alla.

Vi bodde i Oregon.
Jag var en helt vanlig flicka.

Min mamma var lärare.
Min mormor var lärare.

Jag var duktig i skolan.
Vi gick i kyrkan.

Min pappa övergav oss när vi var små
så familjen splittrades.

Min mamma gifte om sig,
men äktenskapet var inte lyckligt.

Kom hit, Ayushman. Ligg!

När mammas
andra äktenskap gick i kras-

-så var det traumatiskt för familjen
och det kom olägligt.

Vår familj blev...
Grunden bara försvann.

När jag var 15 år hörde jag
låten "Dream On" på radion.

"Dröm tills drömmarna besannas.
Herren hämtar dig kanske imorgon."

Jag hade gått igenom mycket i livet
så orden var som poesi för mig.

Vid femton träffade jag en ung kvinna
i 20-årsåldern som var groupie.

Hon sa att jag kunde komma backstage
och träffa rockstjärnor.

Jag kunde gifta mig
med en rockstjärna. Det var moroten.

Vid femton verkar allt bra i livet
handla om rock'n'roll-

-så det verkade vara en dröm.

Hon sa att jag fick vänta tills jag
fyllde sexton för jag var för ung-

-men hon skulle hjälpa mig
att förbereda mig.

När hon berättade om
en kommande konsert med Aerosmith-

-så gjorde jag allt hon sa
för att få komma dit.

Jag hade sett en bild av Steven
och blivit fascinerad av honom.

Jag idoliserade honom.

Jag ville träffa honom.

Hon tog med mig
till en secondhandbutik-

-och köpte en väldigt provokativ
20-talsbaddräkt i svart taft.

Jag hade en svart spetssjal
runt midjan som kjol.

Jag såg inte ut
som en vanlig 16-årig flicka.

Jag togs till konserten
som en Lolita.

Det var november 1973.
Portland i Oregon.

Jag presenterade bandet varje kväll.

God kväll, Portland.
Är ni redo att rocka?

Låt oss alla välkomna
killarna från Boston.

Mina damer och herrar - Aerosmith!

När jag gick backstage
var det uppenbart vad som pågick.

Ett halvdussin unga damer
struttade runt i bandets loge.

Julia var yngst
och hade nätstrumpor och en minikjol.

De använde henne som bete.

Det var som att dingla godis
framför bandmedlemmarna.

De andra tjejerna var lite äldre
och inte riktigt lika attraktiva.

Julia var ung och vacker.

Ingen kollade id.
"Låt mig se ditt körkort."

Det hände inte.

Jag var lite rädd.
Det var min första gång backstage-

-och jag skulle träffa Steven.

När Steven och jag träffades
så hände nåt.

Det var som... Vi såg bara varandra.

Efter den vilda rockkonserten
hamnade vi på en Denny's.

Vi pratade till 03.00.

Han pratade länge med mig
och ställde frågor som:

Vem var jag? Varför var jag där?

Var var mina föräldrar?
Vem var tjejen?

Hur promiskuös var jag?
Hur många... Var jag oskuld?

Hade jag haft
ett förhållande tidigare?

Han gillade att höra mig pladdra,
som unga flickor gör.

Sen tog han med mig till hotellet.

-Stannade du över natten?
-Ja.

Samtyckesåldern i Oregon är 18 år

Julia var 16 år gammal

Dagen efter ville han ta med mig
till Seattle och nästa konsert.

Han skickade hem mig med taxi
och jag hämtade mina saker.

Jag berättade för min mamma
var jag hade varit.

Jag tror att min mamma
omvärderade hela sitt liv.

Hon slutade gå i kyrkan.

Jag tror att hon nästan gett upp.
Hon var trött och utsliten.

Jag sa att jag träffat
sångaren i bandet på konserten-

-och att han ville
ta med mig till Seattle.

Hon gick med på det
och skjutsade mig till flygplatsen.

Och det var början på
en berg- och dalbana med Steven.

Först kände jag mig lyckligt lottad.

Det var spännande att sitta
vid scenen och se bandet uppträda-

-och få åka limousine.

Jag hade ett förhållande
med en 26-årig rocksångare.

Det fanns droger och alkohol...
Allt sånt fanns hela tiden.

Det var nästan som
att vi stod över lagen.

Vad är din motivation
till att skriva låtar och sjunga?

-Vad driver Steven Tyler?
-Droger. Kvinnor. Mitt piano.

Aerosmith gav mig ett drogberoende
och en skilsmässa.

Det var ganska vilt. Alla tog kokain
och var vakna hela nätterna.

De köpte 28 gram
och var vakna i en vecka.

De gjorde tre värdelösa shower.
Turnélivet sög.

Min känsla var:
"Det här är en berömd person"-

-"som är älskade av alla
och han älskar mig."

"Så det måste vara okej."

Den första låten han skrev till mig
var "Seasons of Wither".

Men texten var så sorglig.

"Kärleken till djävulen
lockade henne till mig."

När han sjöng de orden var det...
Det var som ett slag.

Jag minns att jag sa: "Steven..."

"Du är inte djävulen.
Jag älskar dig. Du är en konstnär."

Han sa: "Du är för ung
för att förstå, men jag är djävulen."

"Om du älskar mig
så älskar du djävulen."

Jag minns att jag tänkte
att han inte förstod.

Men vem vet?

Han försökte kanske varna mig,
men jag kunde bara se det goda.

Jag var för idealistisk, för naiv.

Jag jobbade i musikbranschen
som mellanchef.

Jag fick möjligheten
att åka på turné med Aerosmith.

Steven Tyler
är en väldigt barnslig person.

Steven brukade säga att drogerna
fick honom att sluta växa.

De hade gjort honom
X antal år yngre än vad han var.

När jag var på turné med Aerosmith
och vi lämnade arenan-

-med limousinen
så hoppade folk på taket.

Och folk undrar varför så många
rockstjärnor använder droger.

Det är så intensivt.

Skivbolagen gjorde allt
för rockstjärnorna.

När rockstjärnorna bestämde
så bröt helvetet löst.

Om de fick bestämma själva
så skulle de alla implodera.

När man umgås med rockstjärnor
känns det som att vara en av dem.

Man är med bandet
och är också rockstjärna.

Man lever den här livsstilen
och tappar sitt goda omdöme.

Kort därefter
bad han mig att flytta till Boston-

-och tillbringa sommaren med honom.
Jag var så lycklig.

Jag var en ung flicka
som ville vara med Steven.

Så jag flyttade
till Boston över sommaren.

Vid slutet av sommaren sa han
att han ville bli min vårdnadshavare.

Han sa att vi inte kunde gifta oss
på grund av min ålder.

Jag kunde inte följa med honom
på turné om han inte hade vårdnaden.

Han behövde ha vårdnaden-

-för att inte bli gripen
när han korsade delstatsgränser.

Jag förstod inte riktigt
vad som hände.

Jag visste att jag ville följa
med honom och vara med honom.

Jag minns att jag sa: "Jag tror inte
att mamma går med på det."

Han besökte henne själv.
Hon sa nog nej första gången.

Sen sa han att det var för
att jag skulle kunna gå i skolan.

När jag ser tillbaka på det
så tror jag att mamma tänkte-

-att jag var oregerlig.

Hon kände kanske
att hon inte kunde kontrollera mig-

-eller så trodde hon
att vi skulle gifta oss.

Jag vet inte...
Hon pratade aldrig med mig om det.

En dag sa han
att papperna var undertecknade.

Hon hade gett honom vårdnaden
så jag var hans skyddsling.

Jag hoppade av high school
och började resa med honom.

Det är en sån grej
som när man ser tillbaka...

Man minns saker från den tiden
och bara väntar på avslöjandet.

Jag var aldrig glad över situationen.

Det var inte alls min grej,
men jag kunde inte göra mycket.

Min åsikt spelade ingen roll.
Jag kunde inte ifrågasätta det.

Det förvånar mig inte
att folk runtomkring tittade bort-

-för personerna som var förövare
tjänade pengar åt bolaget.

Jag tycker synd om henne.

Flickan är umbärlig, men inte mannen.
Det är en enkel förklaring.

Det fanns troligen inte
så många konsekvenser.

Om inte deras eget samvete sa ifrån.

Om inte de hade ett samvete
då alla nyktrade till.

Om inte de själva
funderade på vad de hade gjort.

Du vet...
Det är svårt att spekulera om.

Jag kan inte förstå varför män
är så fascinerade av unga flickor.

Du vet... Jag förstår inte det.
Det är ganska sjukt.

Det var väldigt ensamt på turné.

Råddarna hade ett jobb att göra.
Bandet var där för att uppträda.

När man är en underårig flicka
i en sån situation-

-så blir man ignorerad för alla vet
att man inte borde vara där.

Det var några som tog illa upp
av vad de såg.

Jag minns en gång...
Det var Halloween.

Min mamma hade skickat en dräkt
för att jag skulle dela ut godis.

Det var en dräkt
från "Alice i Underlandet".

När Steven såg mig i den här
flickklänningen med lockat hår-

-så skrek han till av förtjusning.

Han blev jätteglad
att jag var klädd på det viset.

INSPELNING PÅGÅR

Sen bestämde han sig för
att ta med mig till New York-

-när de skulle spela in en demo.

Jag minns att jag satt och väntade
med den här klänningen på mig.

Han gillade den så mycket
och ville att jag skulle bära den.

Jag måste ha sett ut som en 12-åring.
Jag var så ung.

En annan kändis kom dit.
Han såg mig med Steven-

-och började ställa frågor.

Vem är du? Vem är du här med?

När han fick veta
att jag var Stevens skyddsling-

-så blev han chockad.

Han frågade: "Var är föräldrarna?
Hur gammal är hon?"

Han försökte ta reda på
om det fanns nåt att göra.

Såja.

Steven var rädd.
Sen blev han arg på mig.

Han sa:
"Du kan inte ha såna klänningar."

Jag minns att jag sa:
"Det var du som valde den."

Jag förstod det inte då,
men nu när jag tänker tillbaka-

-så var jag
i en väldigt utsatt situation.

Jag förstod
att jag inte var gift med Steven-

-men han var som en fadersfigur
och vi hade ett intimt förhållande.

Jag kände mig sårbar.

Det enda jag visste var
att Steven ville ha mig där-

-och tänkte ha mig kvar
så länge han ville.

Det är väldigt svårt. Makt och pengar
kan åstadkomma mycket.

Och Steven hade allt det.
Det hade han verkligen.

The Runaways var unga tjejer-

-som sjöng om sitt unika perspektiv
som tonåriga tjejer vid den tiden.

Man såg inte tjejer
som ville spela rock'n'roll.

När jag ser tillbaka på det
så var The Runaways på väg-

-att bli ett av världens
största rockband.

Det är accepterat
att de förändrade musikhistorien.

Men ibland är det inte
de som står för förändringen-

-som det stiger åt huvudet.

Allt som glittrar är inte guld.
Definitivt inte.

Vad som hände
under min tid med The Runaways...

Jag ville bilda ett rockband
med bara tjejer.

Jag ville bli låtskrivare.

Jag ville även producera, men...

Jag var 14 år.
Låt oss vara realistiska.

Rodney Bingenheimer tog med mig
till Alice Coopers födelsedagsfest-

-på Hollywood Palladium.

Kim Fowley var där.

Kim Fowley var en känd låtskrivare
och producent-

-och han blev manager
för The Runaways.

Kim satt vid ett bord
med några andra musiker.

De pratade om musik och Rodney sa:
"Den här tjejen skriver låtar."

Så han bad mig komma fram-

-och jag sjöng lite för honom.
Han sa: "Okej..."

Han sa: "Du kan skriva låtar
och tjäna mycket pengar."

"Jag kan se
en mycket ljus framtid för dig."

Han sa att han ville
skriva ett kontrakt med mig.

Jag berättade för honom
om en idé jag hade.

"Jag vill ha tjejer
i skinnjackor och kängor."

"Vi ska vara som The Ronettes"-

-"men spela rock'n'roll
som Stones eller New York Dolls."

Jag tyckte att det vore så häftigt.

Jag hade dagböcker
som jag brukade rita i.

Det var mina små drömmar.
Jag kan ha visat bilderna för honom.

Han sa: "Det kommer aldrig hända."

Men å andra sidan var det:
"Det låter ganska sexigt."

Kim var som en svengali
och han hade alla kontakter.

Så han ordnade ett möte
med ett gäng tjejer-

-för att repa
och bara se vad som hände.

En kväll var Trudie och jag
på en klubb i Hollywood och dansade.

En kille kom fram till alla och sa:
"Spelar du ett instrument?"

Det var Rodney Bingenheimer.

Jag försökte spela självsäker,
men det gick inget vidare.

Jag sa: "Jag är 15 år.
Vad tänker du göra åt det?"

Han sa: "Du måste träffa en kille"-

-"som ska bilda ett tjejband.
Du skulle vara perfekt."

Efter tio minuter i bilen träffade vi
en väldigt teatralisk manager.

Rodney presenterade mig och sa:
"Jackie är 15 år gammal."

"Hon spelar gitarr
som Ace Frehley i Kiss."

Det var typ: "Det duger!"

Jag ville så gärna
vara med i ett band.

Men sanningen är
att det var ett helvete.

För kvinnor på 70-talet-

-fanns det inga förebilder
som visade hur man är musiker.

Det närmaste vi kunde komma var
att vara groupies-

-och reflektera nån annans strålglans
för vi fick inte stråla själva.

Man kunde springa naken på gatorna
och yla mot månen-

-men ingen skulle märka det
om inte en man pekade och sa:

"Kolla! Är det inte toppen?"

Jag var inte världens bästa musiker,
men jag ville bara spela.

Jag provspelade
för The Runaways på gitarr.

Managern var desperat
att hitta en basist-

-till ett gig på nyårsafton
som redan var bokat-

-så jag fick vara med på prov.

Plötsligt fick jag chansen
att vara med i ett band.

Så de träffades och jag tänkte:
"För ---! De här tjejerna kan spela."

Jag blev helt exalterad.
Det var... Fattar du?

Innan The Runaways
fanns bara ett kvinnligt rockband.

Så när vi kom
blev vi som rockens Spice Girls.

Vi hade den atletiska,
som var trummisen.

Vi hade vår Scary Spice, Joan Jett.

Vi hade vår Sexy Spice, Lita Ford.

Och jag var Posh Spice.

Det var ett band med jämnåriga tjejer
så det var spännande.

Den mesta rockmusiken
handlar om män.

The Runaways var unika.

De sjöng låtar om hemligheter,
dölja saker för sina föräldrar-

-hur det är att växa upp
i södra Kalifornien.

De åkte utomlands
och det var som Beatlemania.

Men jag förlorade kontrollen
för han kände doften av pengar.

Han kände doften av pengar
och tänkte: "Okej, det funkar."

Det finns en mörk baksida-

-och en sanning
i Hollywood och musikbranschen-

-som många inte känner till.

En ung flicka
vet inte vilken makt hon har.

Och när man inte vet
vilken makt man har-

-så kan man bli
manipulerad och kontrollerad.

Dina drömmar kommer att krossas.

Kim hade en lägenhet.

En kväll
var det många som övernattade.

Jag var 15 år och låg i en sovsäck.

Kim kom ut och tog tag i min fot
och släpade mig...

Han gjorde så här
när han drog in mig i sitt sovrum.

Han sa: "Du kan sova hos mig."
Jag sa: "Jag vill inte."

Han fortsatte att prata med mig-

-för att försöka få mig
att sätta mig på sängen.

Jag satt på sängen
och han kom ut ur badrummet naken.

Han tillfredsställde sig själv.

Han gjorde det över mig.

Ja, det var definitivt pedofili.

Men när man är ung
så tänker man inte så-

-för man vet inte ens
vad pedofili är.

Man tänker bara:
"Det känns ingen vidare."

Det påverkade min självkänsla.

Jag tittade på bilder av mig själv
i en fanzine eller nåt sånt-

-och rev sönder bilden.

Jag började göra såna konstiga saker.

Kim började med det klassiska:
"Du kommer aldrig jobba igen."

"Du är inget utan mig."
Hans version av det.

Och han började
stänga alla dörrar för mig.

Han lät mig inte repa.

Han slöt cirkeln, så att säga.
Jag tyckte att det var pinsamt.

När förövaren säger till en
att inte berätta för någon...

Man känner: "Det händer ingen annan
så jag har ingen att prata med."

Man vågar inte gråta för man är rädd
att man inte kan sluta.

Rockstjärnor och branschfolk
söker alltid unga tjejer-

-för de är sötast
och har minst erfarenhet.

Det sker hela tiden i popvärlden.
Där är tjejerna som yngst.

De känner ingen skam.
De bara gör det.

Jag flyttade till L.A. som 21-åring
och jobbade som servitris.

Min dröm var att bli
världens bästa kvinnliga manager-

-och jag känner
att jag har uppnått det.

Som kvinna i början av 80-talet...
Det fanns inte många i branschen.

Så man försökte vara en av grabbarna,
det försökte jag i alla fall.

Musikbranschen är kvinnofientlig.

Musikbranschen
har alltid varit männens värld.

80-talet var ett årtionde
av total frigjordhet och överflöd.

Det var stora budgetar.
Det var mycket kokain.

Alkohol och droger. Allt sånt.

Sunset Strip var det förlovade landet
för hårdrocksband.

Alla band kom hit.
Jag kom hit i precis rätt tid.

Hollywood var självklart drömmen
och alla kom till Hollywood.

Jag hade alltid
en kamera runt halsen.

Alla skivbolag fanns här
och allt A&R-folk.

De använde min tidning
för att hitta nya band.

Jag minns när jag pratade
med Axl Rose när bandet var nytt.

Jag såg dem spela och gillade dem.
Jag såg Axl vid Rainbow och sa:

"Ni är grymma, Axl."

Han sa:
"Är du från Scratch Magazine?"

Han gjorde så här och sa:
"Wow! Du har skapat scenen."

På mitten av 80-talet var jag agent
på Silver Lining Entertainment.

Det var då jag träffade Axl Rose.

Axl ringde och sa:
"Kan du hjälpa oss att fixa shower?"

Jag sa: "Skicka ett band."

Några timmar senare
spelade han en oslipad demo-

-av några låtar som hamnade
på "Appetite for Destruction".

Hans röst liknade ingen annans.
Jag var golvad.

Jag tänkte: "Det här är fantastiskt."

Jag bara visste
att han skulle bli nåt.

Guns N' Roses replokal
var väldigt liten.

Guns N' Roses hängde där
och det kom dit tjejer.

De hade små lägereldar
på parkeringen.

Det var bara ett litet hål i väggen.

Axl tog upp en tjej dit...
Jag vet inte exakt vad som hände-

-men han kastade ut henne
och hon ringde polisen.

Slash ringde mig och sa:

"Kan Axl sova på din soffa?"
Jag sa: "Varför?"

Han sa: "Polisen letar efter honom."
Jag sa: "Varför?"

Han sa:
"Jag vet inte, men det rör en tjej."

Så jag lät honom komma.

Jag bodde nära Sunset Strip
på Clark Street-

-precis vid Whisky a Go Go.

Axl dök upp med en liten resväska
och en sopsäck.

Några dagar senare letade
polisen fortfarande efter honom-

-så de körde förbi replokalen.

Det var därför
som alla killarna bodde hos mig-

-för det var svårt för dem
att gömma sig.

Mitt jobb var att ta hand om bandet.

Guns N' Roses var oroliga
så jag skaffade en advokat åt Axl-

-för tjejen hade anmält honom.

Anklagelserna lades ner
för det fanns ingen bevisning-

-så han klarade sig.

De hade inga bevis.

Jag var manager
och gjorde vad en manager gör.

Jag tog hand om bandet.

Om det hjälpte dem
att få ut sitt namn?

Ja, det gjorde det nog.

Det är en legendarisk
Hollywoodhistoria.

De hade spelat många gånger
för mindre än hundra personer-

-och plötsligt blev det 200
och sen 300-

-och sen var Troubadour packat.

Så det hjälpte dem i karriären
till viss del.

Mystik hjälper alltid ett band
att bli signerat.

Min bild av Axl...
Han förändrades inte så mycket.

Jag ser ett förändrat beteende
som det skrivs om i tidningarna-

-och i nyheterna,
men det stämmer inte med personen.

Men det är så det blir
när man drabbas av berömmelse.

Somliga får storhetsvansinne
och blir själviska.

Man förändras.

De flesta rockstjärnor
är lite narcissistiska-

-och de har en
skådespelarpersonlighet inombords.

Jag tror att de gillade det.

Axl hade ett par personligheter.
En var en mycket snäll kille-

-och den andra
var en demonhund från helvetet.

Om han inte gillade nånting
så kunde han få ett utbrott.

Axl Rose hoppade ner i publiken
vilket fick efterdyningar.

De river scenen.
Det är skador för tusentals dollar.

Jag och Robert John var de enda
som fick fotografera Guns N' Roses-

-och Axl var väldigt bestämd
när det gällde det.

En kväll gick Axl upp på scenen.
Jag var nedanför och fotograferade.

Nån kille bakom mig i publiken
fotograferade också.

Axl hoppade ner från scenen
rakt över mig-

-landade på killen
och slet av honom kameran.

Han tog ingen skit av nån.

Om han såg nåt han inte gillade
så släppte han det inte.

Han konfronterade dem.
Det var sån han var.

Man var tvungen att vara en bad boy.
Ingen ville se ett mesigt band.

Mesiga band var dött.
Man var tvungen att vara en bad boy.

Vi blev anlitade
för att vara bad boys-

-men plötsligt måste vi vara
respektabla affärsmän.

"Ni får bara vara bad boys
när ni inte jobbar."

Jag är psykotisk så det är
ett problem att tänka:

"Nu är jag klar med affärerna
så nu kan jag bli psykotisk."

Det är som att tvingas
hitta en balans mellan-

-att förstöra allt runtomkring
och att vara snäll mot alla.

Man kan inte styra de oregerliga.
Det lärde jag mig med Guns N' Roses.

Jag var nog 22 år när jag besökte
Cathouse med min vän Suzi.

Så fort vi kom in på Cathouse
fick min vän syn på Axl Rose.

Hon sa: "Vi går dit."
Jag tänkte: "Wow! Han är skitsnygg."

Jag tänkte: "Han är så jäkla het."
Jag sa: "Okej, vi går dit."

Jag hade varit på omslaget
av Penthouse Magazine fyra gånger-

-vilket är ganska unikt.

Sen blev jag Pet of the Year 1983.

Det var underbara tider.

Jag kände att jag vunnit på lotto
för jag kom från en fattig bakgrund.

Jag kunde festa hela nätterna
och sova hela dagarna.

Jag levde som en rockstjärna.

Vi var pseudokändisar på den tiden,
Playmates och Penthouse Pets.

Vi blev presenterade för alla
på grund av min "Penthouse"-status.

Vi blev presenterade för honom
och vi hängde med Axl.

Han bjöd mig, en modell
som vi kan kalla B, Riki Rachtman-

-och några andra
till sitt hotell för att festa mer.

Klockan var väl ett eller två.
Vi festade och drack.

Jag gick på toaletten i Axls rum.

I badrummet såg jag all hans medicin.

Jag tänkte: "Jösses!
Så han tar kokain, tabletter"-

-"litium
och han har druckit hela kvällen."

Alla drack och tog droger.
Det var så det var.

När jag kom ut från toaletten
såg han mig.

Han tryckte upp mig mot väggen...
Varsamt.

Vi kysste varandra
och det var väldigt hett.

Han sa: "Ja, det här är bra."

Men sen blev det väldigt konstigt.

Axl börjar strula med B,
alltså verkligen strula.

Jag tänker:
"Jösses! Jag vill inte vara här."

Jag tänkte: "Okej..."
Och gick in i det andra sovrummet.

Cirka 20 minuter senare
hörde vi skrik-

-och glass krossas
i den andra sviten.

Han skrek åt modellen B
och hon sprang därifrån.

Plötsligt hör jag Axl
komma i korridoren och skrika.

Han sa:
"Försvinn härifrån för helvete!"

"Vad gör du här? Vad gör du här?"

Jag visste inte vad jag skulle säga.
Jag var chockad.

Han var jättetrevlig och vi hånglade
och plötsligt är han Dr Jekyll.

Han kommer efter mig
och jag ser honom i ögonen.

Jag tänker: "Jösses!
Han har verkligen tappat det."

Han är arg.
Jag vet inte vad han är kapabel till.

När jag försöker lämna rummet
griper han tag i mitt hår.

Han tar ett rejält grepp-

-och börjar bokstavligen
att dra mig i håret.

Han drar mig genom korridoren
och jag ramlar.

När han drar mig
skrapar mina knän mot mattan-

-och jag ser att de blöder.

När jag kommer till hans rum
så drar han upp mig igen.

Helt plötsligt
kastar han ner mig på sängen.

Mina ben blöder fortfarande
och jag gråter.

På några sekunder
förvandlas han till en annan person.

Nu är han tyst.
Han skriker inte längre.

Han försöker inte göra mig illa.

Han ser att jag har blod på benen-

-och börjar bokstavligen
att be mig om ursäkt.

Han säger: "Jag är ledsen.
Jag är hemskt ledsen."

Han drar försiktigt mina händer
bakom min rygg och binder mig.

Sen har vi sex.

Jag gick med på det.
Jag tillät det och det var okej.

När det var över tänkte jag:
"Vad fan är det här?"

"Vad var det som hände?"

Vad jag ville ha var ett engångsligg.

Det var vad jag förväntade mig,
men det blev nåt hemskt.

Jag var med på det.
Jag försatte mig i den situationen.

Jag såg det inte som våldtäkt.
Det var med samtycke.

Därför gick jag aldrig till polisen.
Jag bearbetade det bara.

Jag kände mig så generad
och förödmjukad, ärligt talat.

Det är jobbigt att säga till nån:
"Det här är vad han gjorde mot mig."

Efteråt kände jag mig smutsig.
Jag kände skam.

Jag kände vad han borde ha känt.

Jag vill inte gråta,
men det är sanningen.

Jag försatte mig i den situationen
så jag förtjänade det.

Jag bar på hans vidrighet.

Allt som han gjorde mot mig
bar jag på, än idag.

Det är känslosamt att prata om det.
Varför känner inte han så?

Idag kan jag säga...

Jag förtjänade inte det.
Jag förtjänade inte det.

Det är han som ska skämmas.

Jag vet att jag inte är den enda
som han har utsatt.

Flera år senare
googlade jag på hans namn-

-och hittade fruktansvärda saker
som han gjort mot andra kvinnor-

-som var berömda modeller
och skådespelerskor.

1994 stämdes Axl Rose av en kvinna
för misshandel och övergrepp

Hon påstod sig ha blivit utsatt för
år av fysisk och psykisk misshandel

Rose förnekade anklagelserna

Målet slutade med förlikning

Berömmelse betyder
att man kan undgå konsekvenser.

Man förstår inte riktigt
hur man påverkar andra.

Man gör vad man vill
tills nån ställer en till svars-

-vilket aldrig verkar hända.

Bandens managers
tolererade bad boy-imagen-

-med droger, tjejer och allt.

När man blir berömd
och alla tycker om en-

-så kan man göra vad man vill.

Jackie var basist i The Runaways.

Hon hade håret
och var lång och smal som sin bas.

Hon hade en bra image på scen
och passade verkligen in.

Det var häftigt att Jackie gjorde det
och att hon stod på scen-

-och fick uppträda
istället för att se andra uppträda.

The Runaways första framträdande
NYÅRSAFTON 1975

Det var elva dagar
efter att jag fyllt sexton.

Det var mitt första gig med bandet.

Jag var uppspelt.
Vi spelade fyra låtar-

-och blev mycket väl emottagna.
Det blev en succé.

Men vad vi inte visste var-

-att vår manager var en förövare
med smak för tonåriga flickor.

Han gick ut genom dörren
och tjejerna bara skrek.

De tog med sina vänner,
inte pojkvänner, fäder och bröder.

Man låg bara där
och man åt hela tiden för att orka.

Men det roliga med kukar...

Hur trött man än är får man alltid
upp den för en ny naken tjej.

Vi visste inte
hur hemsk den mannen var.

-Och vem var den mannen?
-Han som inte ska namnges.

Det var Lord Voldemort.

Jag vill inte säga hans namn
för han förtjänar att bli glömd.

Vi kände oss lyckligt lottade att få
se deras första show med Jackie.

Vi hade jätteroligt.
Det var en mycket rolig show.

När det var fest efteråt
på ett motell-

-blev det ännu bättre
för vi fick hänga med bandet.

Efter showen åkte vi till motellet
med våra vänner.

Vi gjorde bara som Kim sa.

Han hade bokat rummet
så han hade planerat att åka dit.

Jag varken drack eller tog droger-

-men det var nyårsafton
och vi hade nåt att fira-

-så vi drack så här mycket alkohol
för att skåla för framgången.

Vi var i det andra rummet.
En flaska skickades runt.

Vi drack ur den och rökte.
Du vet hur tonåringar är.

Det fanns öl,
men jag gillade inte öl.

Vad jag minns
så fanns det inget annat att dricka.

Därför blev jag förvånad
när Jackie redan verkade vara full.

Hon var lite så här och jag tänkte:
"Hur blev hon full så snabbt?"

Jag minns bara att vår ledare
kom med en Quaalude-

-och sa att vår manager ville
att jag skulle ta den.

Jag vet inte varför det verkade vara
en bra idé, för jag tog inte droger-

-särskilt inte
med så mycket folk där...

Det är därför jag tror
att drinken troligen var spetsad.

För jag minns bara
att jag tog en Quaalude.

Sen började jag känna mig
yr och konstig-

-så jag la mig på sängen.

En roadie kom fram och sa:
"Mår du bra?"

Jag försökte svara honom,
men mina läppar rörde sig inte.

Nästa sak jag minns
är att vår manager våldtar mig-

-och många såg på.

Nu vill jag inte prata mer om det
för jag tror att det finns folk-

-som tycker om att se kvinnor gråta
över sexuella övergrepp.

Om du är en av dem - dra åt helvete!

Du kan ta med det.

Din tid är slut.

Jag kände mig obekväm
och hade ingenstans att ta vägen.

Sen kom nån ut ur rummet
där jag hade sett Jackie och sa:

"Kim knullar nån."
Eller nåt i den stilen.

Vi tänkte: "Det här blir kul."

När vi gick in i rummet
så var vi glada att nåt hände.

Men när jag såg att det var Jackie
så tänkte jag:

"Åh nej... Det är Jackie.
Han lyckades fånga henne."

Jag visste inte att hon blivit drogad
och att han våldtog henne.

Det tog en stund för mig att inse
att hon var så hög-

-att de inte hade sex,
utan Kim hade sex med henne.

Hon var helt utslagen.
Om man lyft armen hade den fallit.

Folk sa till honom:
"Hur vet vi att hon gillar det?"

"Hur vet vi att hon vill?"

Han pratade hela tiden.
Det var som en uppvisning.

Han sa:
"Hon gillar det. Eller hur, Jackie?"

Hon mumlade nåt. Jag hörde inte.
Han sa: "Hon sa att hon älskar det."

Om en kvinna är för full
för att ge sitt samtycke till sex-

-så är det definitivt våldtäkt.

Alla var medvetna om vad som pågick.

Alla. Ingen gick därifrån
utan att veta vad som hänt.

Men ingen gjorde nåt.

Det var en känsla av
att ha hållits som gisslan.

Jag kände mig maktlös,
som ett barn som såg på.

Men jag kände inte
att jag kunde säga ifrån.

Jag är säker på att alla i rummet
känner skuld för att ha sett det-

-så det är vad Kim gjorde mot alla.

De som bevittnade det
var främst tonåringar.

Hur kunde de förväntas ingripa-

-när det var tre vuxna män i rummet,
varav en av dem hjälpte till-

-att utöva fruktansvärt sexuellt våld
mot en tonårig flicka.

Det var chockerande
att han gjorde så framför folk.

Till slut gick nån.
Då tänkte jag: "Jag går."

Så...jag gick.

Jag minns att jag kände mig vilsen
och inte visste vad jag skulle göra.

Det var som en blackout för jag
minns inte vad som hände efter det.

Jag försökte nog glömma det,
vilket jag självklart ångrar idag.

Vad som hände mig
var inte rock'n'roll överhuvudtaget.

Det var inte okej.

När jag gick till repetitionen
flera dagar senare-

-tittade ingen i bandet mig i ögonen.

Då tänkte jag:
"Okej, jag kan inte prata om det."

Man kämpar med fruktansvärda känslor
som man aldrig har känt förut.

Det är många känslor.
Man tänker på de andra.

Man fruktar konsekvenser
om man berättar.

Jag ville inte förstöra bandet.

För då skulle jag inte bara
behöva leva med skammen-

-utan även vara personen
som krossade fyra andras drömmar-

-och det ville jag inte.

Jag tänkte ofta
att mitt liv var underbart-

-och att jag var lyckligt lottad
som hade ett förhållande med Steven-

-men sanningen är att jag var vilse.

Jag befann mig i en farlig värld
och jag undkom knappt levande.

Steven var väldigt attraherad av
min oskyldighet och naivitet.

Jag minns att Steven brukade säga
att jag visade alla mina känslor-

-och att jag var känslosam.

Han skrev "Sweet Emotion".
Det var så han såg på mig.

Han skrev i sin andra bok
att jag var personen i låten.

Om man läser texten
så var det saker som hänt mellan oss.

Kaninen som dör
är när jag blev gravid.

Du kan inte fånga mig
För kaninen är död

Han bad mig
att skaffa barn med honom.

Trots att han frågade mig
om jag ville ha barn med honom-

-så kändes det inte som
att han älskade mig.

Det var mer att han ville ha barn.
Han sa: "Jag vill ha ett eget barn."

Han var min förmyndare
så jag var i en mycket utsatt sits-

-och han bestämde över mig.

Han hade makten över mig.

Senare det året
berättade jag att jag var gravid.

Han sa att jag skulle lita på honom.
Han skulle ta hand om mig.

Han sa att vi skulle gifta oss
och jag blev jätteglad.

Det var som om allt föll på plats
på ett underbart sätt.

Vi skulle gifta oss, få barn
och bli en familj.

Men sen sa han att advokaterna sagt
att han inte hade nåt val.

Han var tvungen att gifta sig med mig
för förmyndarskapet och min ålder-

-annars kunde han
få juridiska problem.

Vi var tvungna att gå till hans pappa
och be om tillåtelse-

-och Steven
gick aldrig emot sin pappa.

Hans pappa sa till honom
att be sin farmor om hennes ring.

Om hon gav honom den
så kunde vi gifta oss.

Hon sa nej.

Hon såg inte ett förhållande
som hon ville satsa sin ring på.

Vem kan klandra henne?

Det var som om jag stod på randen
till att allt skulle bli underbart-

-men puttades ut för stupet.

Allt var avblåst.
Det skulle inte hända.

Han åkte på turné utan mig.

Jag visste inte att Steven
redan hade ett annat förhållande-

-som han hade inlett
när han var på turné.

Jag blev lämnad ensam i lägenheten.

Jag var gravid och helt ensam.

Maten var slut
och jag hade bara mjölk hemma.

Jag levde på mjölk
och efter några veckor-

-så kände jag mig trött och tänkte
att jag skulle vila en stund.

Jag fick en blackout.

När jag vaknade...

...så brann lägenheten.

Rummet var fyllt av svart rök
och jag hade svårt att andas.

Det var hetta, lågor och rök.

Jag insåg
att jag inte kunde ta mig ut-

-så jag var tvungen att ta skydd.

Vårt sovrum hade en eldstad
och rökkanalen var öppen.

Jag kröp in i eldstaden
och där fanns en gnutta luft.

Det gick upp för mig
att jag skulle dö.

Jag var rädd och kände
att jag inte var redo att dö.

Jag hade en tavla av Jesus som barn
som hette Världens ljus.

Den hängde över eldstaden.
Jag kunde inte se den-

-men jag visste att den var där
och den var en stor tröst.

Jag låg där och tänkte på döden-

-och kom plötsligt ihåg några verser
som min farmor lärt mig.

"I din hand befaller jag min ande."

"Du förlossar mig,
Herre, du trofaste Gud."

Mitt nästa minne är från sjukhuset.
De fick återuppliva mig.

Jag hade andats in mycket rök.

Läkaren undersökte mig.
Barnet mådde bra. Det rörde sig.

Han sa att jag skulle
återhämta mig helt.

När jag låg på sjukhuset
började Steven tala om en abort.

Jag minns att jag tänkte:
"Hur förhindrar jag det?"

Jag bråkade med honom och sa nej.

Den enda gången i mitt liv
som jag verkligen känt mig maktlös-

-var när jag bönade och bad Steven
att få behålla mitt barn.

Jag kände mig som
ett lika stort offer som mitt barn-

-för jag förlorade
nåt som jag ville ha.

Han hade ordnat allt.
Det var ett katolskt sjukhus-

-så de utförde inte aborter,
men han hade ett annat ställe.

Det skulle ske samma dag
för jag var för långt gången.

Jag gjorde motstånd ett tag,
men sen gav jag upp.

Jag var 17 när jag blev gravid
och 18 när jag gjorde abort.

Jag gjorde ingreppet
och det var fruktansvärt.

Det var en abort med saltlösning.
Mitt barn måste ha lidit.

Hans mycket korta liv
måste ha varit fruktansvärt.

Jag ångrar aborten
av hela mitt hjärta.

Jag blev känslomässigt störd efteråt.

Steven var där och såg vad som hände.

För honom var det nog...förkrossande.

Jag vet att han sa det.
"Herregud, vad har jag gjort?"

Han var själv en plågad individ.

Jag tror inte att han kunde
titta på mig utan att känna ånger-

-när han såg hur skadad jag var
på slutet av vårt förhållande.

Inom några månader informerade hans
advokater mig att jag skulle hem.

Advokaterna skickade mig
med taxi till flygplatsen-

-och sa till mig
att min mamma skulle hämta mig.

Jag fick i princip bara
en flygbiljett hem.

Jag sa inte ens adjö till Steven.

När jag ser tillbaka ser jag det
som en tragisk period i livet.

Jag drabbades av många förluster
under de åren-

-och jag kom hem
som en knäckt och sårad person.

Min mamma var snäll
och tog mig tillbaka.

Jag kunde se positiva förändringar
i min mammas liv.

Med min mammas hjälp
skaffade jag ett jobb, köpte en bil-

-döptes, gick på college
och jag började bli självständig.

Jag lyckades ta mig samman
och fortsätta mitt liv.

Jag kände en stor tacksamhet
för att jag levde.

Jag kände mig räddad.

Jag har letat efter ett sätt
att kunna förespråka livet.

För när jag blev gravid-

-så var jag tvungen att försvara
mitt barns rätt att födas-

-och min egen rätt att bli mamma.

Steven kom tillbaka in i vår värld
när han skrev om sitt liv-

-och om min roll
i hans liv i sin bok.

I den första boken
använde han inte mitt namn-

-men som domare i "American Idol"
skrev han en andra bok-

-och då nämnde han mitt namn.

Hej! Hur är läget?

Jag kände mig nästan...

Jag kände mig tvingad att tala om det
trots att jag inte ville.

Jag hade jobbat hårt
för att lämna det bakom mig.

Jag vill att min berättelse
ska bli en inbjudan-

-till alla som upplevt nåt jobbigt.

Jag vill visa dem
att de kan återuppbygga sitt liv.

Det finns ett foto
där jag hålls av vår manager.

Det är taget backstage
efter en show på Santa Monica Civic-

-vilket var en hemmashow.

Det var en väldigt stor grej
för vi var huvudnummer.

Det var mycket folk backstage,
familj och vänner.

Vi poserade för bilder med bandet.

Och vår manager bestämde sig för
att lyfta upp mig.

Vad ska man göra?
Ställa till med en scen inför alla?

Skulle hemligheten
komma ut på det giget-

-vid det viktiga ögonblicket?
Nej, man ställer upp på det.

Så man låtsas att det inte hänt.
Om det betyder-

-att låta personen som våldtog dig
hålla dig på en bild-

-och ha ett stort leende,
så är det vad man gör.

Jag ville inte att nån skulle få veta
för jag skämdes nåt fruktansvärt.

Jackie Fuchs fortsatte att spela bas
tills hon lämnade bandet 1977

Jag klev nog fram
för att jag i 40 års tid-

-hade låst in händelsen
i en del av hjärnan...

Den var bakom en stängd dörr
med brottsplatstejp framför.

Jag tapetserade över väggen
för att inte påminnas om det-

-och fortsatte mitt liv.

Jag blev advokat
och har gjort mig ett namn.

Jag representerar
kända skådespelare och regissörer.

Jag var ganska nöjd.

Men sen kom en tid
då kvinnor började kliva fram-

-och berätta sina historier,
och i värsta fall inte bli trodda.

Jag insåg
att jag kunde göra nåt åt det-

-och om jag inte gjorde det
så var det mitt ansvar.

Kim Fowley dog
utan att ha utretts av polisen

Även ledaren och roadien, som var
närvarande vid våldtäkten, har dött

Musikbranschen är full av förövare-

-och riktiga narcissister.

Kim är ett exempel,
men jag har sett så många band...

De kontrolleras av sina managers.

De kontrolleras av
så många människor i sin närhet.

Det handlar om kontroll.
Det är ett kontrollsystem.

Det är så konstigt
för i musikbranschen-

-verkar man kunna göra
vad fan man vill.

Metoo-rörelsen verkar inte
ha haft nån påverkan på det.

Steven Tyler och Axl Rose
ville inte lämna nån kommentar

Enligt Rodney Bingenheimer saknades
åldersgräns för att man serverade mat

Han känner inte till några brott
och inga brott hade tolererats

Det är som om musikbranschen
inte kan rensa ut-

-för det skulle inte finnas nån kvar.
Det är så utbrett.

Folk tänker nog att jag överdriver.
"Så illa kan det inte vara."

Jo, det kan det.

Räkenskapens dag har inte kommit
för musikbranschen ännu.

Så musikbranschen...
Det är kanske dags.

Ibland känner jag...

Allt som finns att säga om det här
har redan sagts.

Nu måste vi börja lyssna.

Text: Viktor Björkman
Iyuno-SDI Group