Original subtitles

Livet består av en rad händelser. En del oförutsedda, överraskande.

Och vi tänker att de sker av en tillfällighet, en slump.

Men det kan lika gärna vara precis tvärtom.

Att allt som händer i våra liv har en mening–

–och att det är en del av vårt redan förutbestämda öde.

Detta har hänt. /TÅGTUTA/

Varje vardag klockan 18 avgår ett norrgående expresståg från Malmö.

Och så skedde även idag, torsdagen den 29 juni 1976.

För drygt en timme sen, klockan 19.59–

–gjorde tåget ett kort uppehåll i Alvesta.

Aj!

Och denna till synes slumpartade händelse ledde i sin tur–

–till att tåget avgick några minuter för sent.

Jonas Berglund här. Klockan är nu 21.25.

–Tåget har ännu inte kommit. –Jonas, kom nu.

Mycket talar för att nåt oväntat har inträffat.

Oj! Hur gick det? Din kedja hoppade.

Det är lugnt.

–Vem är du? –Eh... Jag heter David.

Jag heter Jonas Berglund. Och det här är min syrra Annika.

Jag fyller år idag. Kolla vad jag fick!

–Vi spelar in tågljud. –Blanda inte in mig i det här.

Grattis. /LÅGT BULLER/

Hörde ni? /BULLER/ Det händer nåt där borta!

Han ska bli journalist. Letar efter sitt scoop. Du är inte härifrån, va?

/SKRÄLLHOSTA/

Jag ser en mystisk ljusblå båt med svart rand.

Den befinner sig i ån av okänd anledning.

–Så ni kom hit idag eller? –Ja.

Vi ska bara vara här under sommaren. Pappa ska renovera kyrkorgeln.

–Var ska ni bo, då? –Klockargården, tror jag det hette.

Behöver du hjälp med det där?

–Sådär! –Jobbar du med sånt här, eller?

Jag ser också en man med en konstig hosta.

På grund av vegetation–

–kan jag inte ge exakta upplysningar om båtens anläggningsplats.

Jag måste se vad Jonas håller på med.

Men vill du att jag visar en genväg till Klockargården?

Om inte tordyveln flugit in i ögat på truckföraren–

–om inte tåget från Alvesta blivit försenat–

–så hade det här mötet aldrig inträffat.

I alla fall inte här och nu.

Och då hade inte vissa gömda och glömda hemligheter avslöjats.

Hörni!

Det var nån som rodde! Jag såg inte vem det var.

Jag ropade, men han svarade inte. Han hade en jättekonstig hosta också.

/KRAXANDE FÅGLAR/

Vad är det?

Selanderska gården. Varför frågar du om den?

Jamen, visst var det konstigt?

Hallå? Annika?

–Är det ingen som bor här? –Det är ett pensionat.

Det är nån gammal tant från Stockholm som äger det.

Jag tror inte att vi får gå in här.

Vi anländer nu till Selanderska gården.

Pensionatet drivs av någon Eva Göransson.

Det ser tomt ut. Och trädgården är övervuxen.

Jag har inte varit här på evigheter och har ingen information om nuläget.

Det är så konstigt. Som att jag har varit här förut.

–Va? –Åh, vad kallt det blev.

Det är nån där.

Hörni, vi kollar lite närmare!

Nej! Jag vet inte heller vad som är så speciellt med de där växterna.

Ja, men vad ska jag göra? Ja...

Det är ju hon! Eva Göransson.

–Eva: Ja, men självklart. –Jonas, kom ner!

Nej, men det förstår du väl. Nej. Nej! Int...

Jag ser också ett mystiskt paket.

Ser du nån konstig växt med blå blommor?

Vad då? Varför frågar du om det?

Nu får du sluta tjata om det där.

Du får lita på mig. /NÅN SKRÄLLHOSTAR/

Det är samma hosta som jag hörde vid båten!

Du, ingen kommer ändå att tro på en idiot som han.

–Jonas, kom ner. –Eva: Vi kan ändå inte göra nåt.

Jonas, kom ner! /STEGEN SKRAPAR/

Vänta lite.

/SKRÄLLHOSTA/ Nämen, du får...

Jag sa ju att det var nåt skumt på gång!

Det är så konstigt. Det är som att jag har varit där förut.

–Okej... Jonas, kom nu! –Ja. Vi ses!

–Trevligt att träffas. –Ja. Hej då.

Hej då!

–Han var ju schyst. –Mm. Men lite speciell, va?

/CYKELKEDJAN SMÄLLER TILL/ Äh!

/ANNIKAS MOPED KNATTRAR IVÄG/

/EN MAN GRYMTAR TILL/ Du där!

Kom hit!

–Vem är du? –Eh... Jag heter David.

–Var har du varit? –Va?

–Var har du varit? –På pensionatet.

Du ska hålla dig borta därifrån, ser du.

Det vilar en förbannelse över Selanderska gården.

Håll dig borta därifrån, säger jag! Hör du vad jag säger?!

Var har du varit? Jag hade behövt lite hjälp här.

–Förlåt, det hände en grej, som... –Har den gått sönder?

–Kedjan hoppade. Men du, pappa... –Ställ den där, så lagar jag den sen.

Inspelning: Nu får du sluta tjata om det där. Du får lita på mig.

Du, ingen kommer ändå att tro på en idiot som... Nu är det...

/BANDET SPOLAS TILLBAKA/

Nu får du sluta tjata om det där. Du får lita på mig.

Du, ingen kommer ändå att tro på en idiot som... Nu är det som det är.

Nu får du sluta tjata om det där. Du får lita på mig.

Du, ingen kommer ändå att tro på en idiot som... Nu är det som det är.

–Var är Annika? –Hon är ledig. Hon ligger och sover.

–Jag måste snacka med henne! –Men du får ta det sen, hon sover.

Men åh!

–Vart ska du? –Kommer snart!

–Glöm inte att du ska hjälpa mig sen. –Vad du har bråttom idag.

–Glöm inte att du har sommarlov. –Har inte tid nu, mormor!

–Alltså, vi har inte öppnat ännu. –Godmorgon!

Två paket Mood mentol.

Ja, men vi har faktiskt inte öppnat riktigt...

–Du, och en tändare också, om du har. –Mm. Så...

–Nej, mentol! –Jaha.

Jag hörde om pensionatet. Vad tråkigt att du inte fick snurr på det.

Ja... Snurr och snurr. C'est la vie.

–Lite ändrade planer, bara. –Jaha?

–Vem ska ta över efter dig nu, då? –Det får vi se.

–Jaha, var det bra så? –Mm.

Mamma!

Så...

Jo! Har inte ni nåt barn i tonåren?

–Jo, Annika. Vad tänkte du på? –Jag skulle behöva hjälp med en sak.

Hej! Ursäkta om jag stör. Är du Davids pappa?

Jag är hans nya kompis. Jonas.

–David är nog i köket. Kom in. –Tack.

David, du måste hjälpa mig. Jag kan inte höra vad hon säger.

–Va? Vad då? –Lyssna.

Nu får du sluta tjata om det där. Du får lita på mig.

Du, ingen kommer ändå att tro på en idiot som... Nu är det som det är.

"En idiot som..." Som vad då? Vad är det hon säger?

Vänta, kan du spola tillbaka?

Nu får du sluta tjata om det där.

Kvinna viskar: ...sommarrummet. Jag, Emilie.

–Du, ingen kommer ändå att tro... –Vem var det där?

–Vad då? –Det är ju en annan röst också.

–Nu får du sluta tjata om det där. –I sommarrummet. Jag, Emilie.

Du, ingen kommer ändå...

Vem är det där?

"Jag, Emilie." Säger hon inte det?

"Jag, Emilie"? Nej, det hörde inte jag.

–"I sommarrummet. Jag, Emilie." –Hur kan du höra det?

–Nu får du sluta tjata om det där. –...sommarrummet. Jag, Emilie.

Du, ingen kommer ändå att tro på en...

Nu hör jag också! Men jag fattar inte. Vem är det som pratar?

Vi måste ta oss in i det där huset.

Nej, fem år. Det har bara gått i ett här.

Du kan inte föreställa dig hur mycket jobb det har varit.

Helpension. Vad sjutton fick jag det ifrån? Va?

Det är frukost, det är lunch, det är middag.

Och så fika däremellan. Du hör ju själv.

Jag måste bara få komma bort lite grann och hämta nya krafter.

–Men hur gammalt är huset egentligen? –Urgammalt!

Var det han som lät bygga det här, eller?

Ja, mycket möjligt. Men du, kom hit ett tag, så ska jag visa dig.

Det är de här, alltså, som du ska vattna.

Det är tydligen nåt väldigt speciellt med dem.

–Ja, den här verkar väldigt speciell. –Ja, inte minst den.

Den har tydligen funnits här i huset i flera hundra år.

–Vilken fin klocka. –Den är trasig.

Den har inte funkat så länge jag har varit här.

Rör ingenting! Oj!

Förlåt...

Du ska vattna blommor när du är här. Ingenting annat.

Inte röra nånting.

Bara vara här nere.

Och du... Inte ta hit nåt ungdomsgäng.

–Nej. Såklart inte. –Och svara inte om telefonen ringer.

Här, om du kan...

Du, förresten. Den där lilla väskan, den tar jag. Tack.

–Du vet vad du ska göra nu? –Ja. Vattna.

Hej då.

–Annika! –Hej.

Du måste höra det här. Jag och David har upptäckt en röst på bandet.

–En kvinna... –Tjena.

Jag vet var nyckeln till Selanderska är.

Va? Vi måste dit ikväll!

–Vad viskar ni om, då? –Äh, inget.

–Hemligt. –Syskon, du vet.

Hej!

–Hur mår du? –Jo, men det är bra.

Hänger du med oss till Köpenhamn på fredag? Vill du det?

–Ja, varför inte? –Kul.

Vi hämtar dig på morgonen, då.

–Ska du med och bada sen? –Får se. Jag kanske ska hjälpa mamma.

Viskning: I sommarrummet...

Jag, Emilie.

–Vad då för blomma? –Du ska hålla dig borta därifrån.

David! Hej.

Din pappa visste inte var du var. Och så var du redan här!

Det hände en konstig grej igår kväll när jag var på väg hem genom skogen.

En full gammal gubbe kom fram till mig och liksom hotade mig.

Han sa att jag skulle hålla mig borta från Selanderska gården.

–Det vilar en förbannelse över den. –Va? Vad konstigt.

–Förbannelse? Vad menar han med det? –Ingen aning.

Eva Göransson sa att jag inte fick ta hit nåt ungdomsgäng, men...

Wow! Vad gammalt.

Visst är det fint?

–Ja. Verkligen. –Men det är lite kusligt.

Jag letar upp köket och spelar in mer ljud.

–Gå inte vilse, bara. –Ja, ja.

Jag försöker nu hitta rösten som vi hörde på bandet.

Jag är i köket där Eva Göransson och mannen med hostan befann sig.

Och jag har dubbelkollat – det är samma hosta som den nere vid ån.

Men var det den här växten du pratade om?

Fast jag känner inte riktigt igen den.

Men jag förstår bara inte hur...

–Du har ju inte varit här förut, väl? –Nej.

–Paketet är borta! –Vilket paket?

Paketet som var här igår, såklart! /DET BÖRJAR SKALLRA I HUSET/

Vad är det som händer?

Det måste vara tåget.

"Vinden."

"Sommarrummet."

Det måste vara där.

Wow. Här kan det inte ha varit nån på 100 år. Minst.

/SURRANDE INSEKT/

Vad är det där?

En tordyvel.

Vi måste hjälpa den.

–Försiktigt, så du inte gör illa den. –Nej, vänta!

/KLOCKAN SLÅR/

Men Eva Göransson sa att klockan inte...fungerade.

Ett genombrott! Under en planka i sommarrummet ligger ett...

Men Jonas... Inte nu.

Jaha.

"Emilie Selander."

Vänta, Emilie? Men det är ju hon från bandet.

"I sommarrummet. Jag, Emilie."

Här är nåt Emilie har skrivit.

"Det är idag den 30 juni, 1763."

"Jag hörde just klockan slå åtta slag nere i salen."

Men det är ju den 30:e idag.

Och klockan slog precis åtta slag.

"Jag sitter vid mitt skrivbord vid fönstret och skriver."

"Jag har inte lång tid kvar att leva."

"Min sorg och min skuld över Andreas död har gjort mig sjuk."

"Jag önskar att du som finner detta skrin"–

–"kan berätta min och Andreas historia."

Vad menar hon med skuld över Andreas död?

Sen står det: "Jag har alltid, alltid älskat Andreas. Emilie".

/DAVID ANDAS HACKIGT/ David, vad är det?

Nä, inget. Det var bara...

/TELEFONEN RINGER/

–Ska vi inte...? –Eva sa att vi inte skulle svara.

Jag måste ta det.

Eh... Hallå?

God kväll. Mitt namn är Julia J:son Andelius. Hör du mig?

–Ja. –Bra.

Jag skulle gärna vilja prata med dig om en sak.

Det står nån därute!

Textning: Stina Hedin Iris Media för SVT