Original subtitles

Matilda!

- Jag måste ut på fältet. - Övningar först.

Nej, jag ska träffa Eriksson om fem minuter. - Max!

Om Pia ringer, ska jag säga att du är på rymmen?

Be henne ringa polisen.

Här bodde pappan och Yasmine.

Det måste ha varit här som vittnet såg den röda Golfen.

Där borta.

Undrar vad gärningsmannen gjorde här sent en fredagskväll mitt i sommaren.

Varför var han inte i stan?

Han körde runt och kollade in småflickor.

Vi kör fram en bit.

Du kan stanna här.

Ett brunt hus...

Om du funderar på att köpa villa, kan jag ta över din våning.

Varför står vi här?

- Du tror att det var här det hände? - Kudden.

Kudden och örngottet. Det var så jag kom på det.

Kvinnan som bodde här förut var en gammal operasångerska.

Karriären gick nerför, så hon gifte sig rikt i stället.

Varför skulle mordet ha begåtts här?

Hela miljön... Det är en känsla jag har.

Dunet och trådarna i flickans svalg,

tyder på att hon kvävdes med en kudde.

Men det var ingen vanlig kudde, och inget vanligt örngott.

Stoppningen i de flesta dunkuddar består av fjäder och dun,

från tamfåglar - ankor och gäss, och nästan alla örngott är av bomull.

Men den här kudden var fylld med ejderdun,

och örngottet var av fint linne.

Vad tror du att en sån kudde kostar i dag? 10 000? 20 000?

- Hade mördaren gott om pengar? - Nej. Det var inte hans kudde.

Den tillhörde troligen Margaretha Sagerlied, operasångerska.

Hon finns med i utredningen. Hon blev hörd i samband med dörrknackningen.

Här. Sagerlied, Margaretha. Dörrknackningen juni och juli 1985.

- Änka, 71 år. - Hon måste vara död nu.

När Yasmine Ermegan mördades var hon på resande fot.

- En mansperson i Sagerlieds närhet? - Dags för sjukgymnasten.

- Maken kan vi glömma. - Han är för gammal. - Boka av.

- Barn och barnbarn? - Nej.

Manliga bekanta?

Hon måste ha haft nån yngre kontakt, nån som polisen missade.

Hon måste ha haft en hel drös av beundrare. Hantverkare?

- Inte sen hennes man levde. - Tv-installatör? Sotare?

Du såg ju huset. Hon måste åtminstone ha haft en städerska.

- Hon städade själv. - Det tror jag inte på.

Hon hade säkert inte sett en röd Golf heller.

Nej.

- Hur är det med dig? - Jo då, det…

Ibland känns det som om jag åker hiss, rakt ner i schaktet.

Det är som om golvet bara försvinner.

Jag känner igen det. Ångest.

Jag är överviktig,

har högt blodtryck och bedrövliga kolesterolvärden.

Men ingen har sagt nåt om ångest.

Ångest, vad är det egentligen? Tryck över bröstet och en känsla av obehag?

Ja, exakt. Som man inte kan förklara.

Väntar man sig att möta ett lejon, blir man rädd.

Om man inte vet vad som väntar, så får man ångest.

Man stöter ju inte på lejon särskilt ofta.

Får du ångest?

Inte på senare tid.

Ångest...

- Matilda! - Har det hänt nåt?

Nej, här är det prima liv. Jag kör en larmövning, bara.

- Var är Eriksson? - Hon har gått.

Förälskade människor är det mest opålitliga som finns.

Hon lämnade den här.

- Sa hon vad det var? - "M. Sagerlied, 1985. Förhör."

Sätt i det.

Så. Då behöver jag inget mer än en kall öl. Skämtade bara.

Jag kände lilla Yasmine. Hon var ofta hemma hos mig.

Så söt och rar!

- Varför var hon hemma hos er? - Jag skulle ge henne pianolektioner.

Jag kände hennes pappa, en läkare. Hon hade det besvärligt hemma.

Föräldrarna skilde sig senare och jag tog henne under mina vingar.

- Vad gjorde ni? - Som sagt, spelade piano och sjöng.

Hon tyckte om "Uti vår hage".

Kom liljor och akvileja kom rosor och salivia

När såg ni Yasmine sista gången?

Jag var bortrest - när det hände.

- Ni vet när det hände? - Jag var bortrest hela sommaren.

- Max! Var har du hållit hus? - Jag har en överraskning åt chefen.

Samma modell som chefens förra, men med automatlåda och finesser.

- Evert? - Den startas med en knapptryckning.

Det är inga konstigheter att köra den med en hand och en fot.

- Utmärkt. - Om chefen vill, så kan vi ta en tur.

Det tänkte du? Det hade jag tänkt föreslå själv.

Jag behöver kolla upp en grej.

Yasmine hade inte kunnat välja en sämre dag att försvinna på.

Sommar, semestertider, fredagskväll.

En mardröm om man ska knacka dörr. Särskilt i burgna villakvarter,

där alla har lantställe på Bjärehalvön.

- Vad letar vi efter? - En gammal generallöjtnant.

Gammal nog att minnas nåt.

Vill du ha nåt att dricka? Lemonad? Grogg?

Nej, tyvärr. Jag är satt på sträng diet. Min övervakare står där nere.

- Du minns när flickan försvann? - Självklart.

Det var lite som när Palme dog.

Alla här vet vad de gjorde eller var de var när de fick reda på det.

Vill du ha en?

Tack.

Jag sparar den till sen.

Du tror väl inte att mordet skedde här ute?

Det är fel område. Det är bara vi pensionärer kvar här på somrarna.

- Umgicks ni med Sagerlieds? - Ja, en del.

Herregud... Damen där, Margaretha, var rätt hopplös.

Självupptagen. Hon var född Svensson, men det ville hon inte tala högt om.

Men hennes man var bra, en duktig affärsman i charkuteribranschen.

Så det gick ingen timlig nöd på frun, varken före eller efter hans död.

Huset är stort. Hon skötte väl inte det själv?

Nej. Hon avverkade folk på löpande band. Ingen orkade vara kvar.

Men till slut hittade hon en städerska och allt i allo.

Jaså? I förhöret förnekar hon att hon skulle ha anställt nån.

Hon jobbade väl svart. Det gjorde hon hos oss. Erika Brännström.

En bra person. Bor på Lilla Essingen.

Vi sågs på tunnelbanan häromdan. Hon måste ha jobbat där i flera år.

- Har du övergett mig? - Nej. Jag har lite att fixa.

Om du har en stund över, så kolla upp en Erika Brännström.

Hon bor på Lilla Essingen. Hon städade hos Sagerlied.

- Hallå? - Du kan väl säga hej då.

- Du knäpper av utan att säga hej då. - Okej.

- Vad är det nu, då? - Du är ohyfsad.

- Så du är tillbaka. - Slutledningen är det inget fel på.

Jag är väl myndig, inte tvångsintagen.

Jag är en fullvärdig medborgare.

Fortsätter du riskera hälsan, ska jag behandla dig som en mentalpatient.

- Var är Matilda? - Hon försöker hålla ordning på mig.

Max också. Det är jag som är envis som en gammal get.

Försöker du ta livet av dig?

När du somnar är jag rädd att du inte ska vakna igen.

Ibland sitter jag på nätterna och hör om du andas.

Lilla gumman, jag lovar...

Det ger mig energi.

Annars skulle min hjärna torka ut som ett gammalt sviskon.

Har du numret till din svåger? Jag vill bjuda honom på lunch.

Alf? Du står ju inte ut med att vara i samma rum som han.

Nu tar du väl i? I vissa stycken är han en alldeles utmärkt person.

Du är dig lik. Hur lever livet, Alf?

Det är en befrielse att vara pensionär. Slippa alla försök,

att smita ifrån skyldigheter som folk ägnar sig åt.

Du har visst börjat släktforska?

Jag driver ett framgångsrikt enmansföretag i den branschen.

Då är du Sherlock och jag Mycroft. Mycroft lämnade inte ens länstolen,

för att lösa de mest komplicerade brott.

Du är ju alltid villig att lyssna.

Alltid redo att möta alla former av lömska uppsåt och falska försåt.

- Redo. - Margaretha Sagerlied...

...och hennes make Johan Nilsson, Bromma. Jag vill veta allt.

- Allt? Sånt där kan bli kostsamt. - Det får kosta vad det kostar.

Conan Doyle är för mycket romantiker för att vara i min smak.

- Tack för att vi fick komma. - Vill ni ha nåt? Kaffe?

Nej tack, det är bra.

- Hur länge jobbade du hos Sagerlied? - Vad är det som har hänt?

Vi tar det sen. Hur länge?

I nästan 5 år, tror jag att det var.

- Yasmine Ermegan. Berätta. - Yasmine?

Jag känner igen dig som polis från tv, men jag förstår inte vad jag...

- Du träffade Yasmine när hon levde. - Men föräldrarna, då?

Det går inte att få tag på dem. De har lämnat Sverige.

Jag förstår ändå inte. Det är ju så länge sen.

Yasmine tog pianolektioner hos Sagerlied. Hurdan var Yasmine?

Ja... Hon var söt, charmig.

Pigg, glad, en riktig teaterapa. Margaretha var så förtjust i henne.

Hon var lik sin pappa, en stilig man. Margaretha var förtjust i honom med.

- Hade Sagerlied nån manlig bekant? - Nej.

Älskare? Nån som hälsade på henne, hjälpte henne?

- Släkting? Barn till hennes vänner? - Nej. Ingen vad jag vet.

Vad gör du om du hittar honom?

Mina händer är bakbundna. Mordet är preskriberat.

Enda hoppet är att mördaren gjort nåt som fortfarande är åtalbart.

- Vad händer om du går ut i media? - Då är han en död man.

Nån virrpanna dödar honom. Jag vill inte ha hans blod på mina händer.

- Om Yasmine hade varit din dotter? - För mig är hat en fråga om avstånd.

Om nån skulle göra nåt mot dig, skulle jag kunna ha ihjäl en sån man?

Svar ja, absolut.

På det gammaltestamentliga sättet - öga för öga, tand för tand.

Du kan inte tänka dig att släppa det?

- Aldrig. - Jag är orolig för din hälsa.

Hur skulle det se ut, om jag släppte nåt sånt här? Var skulle vi hamna då?

I en sån värld skulle varken du eller jag vilja leva.

- Ledsen att jag inte kom loss i går. - Du hade några ärenden.

Vi letar faktiskt lägenhet, Janne och jag. Och katterna.

Jag är nästan klar med Brännström.

Hon har två döttrar med Tommy Högberg, född 1956.

De var sammanboende ett tag.

Jag kollade upp Högbergs taxerade inkomster. Han verkar opålitlig.

En annan sak... Jag kollade upp Yasmines mamma, Maryam Ermegan.

Några år efter mordet återvände hon till Iran.

Varken UD eller ambassaden fick tag i henne. Hon försvann spårlöst.

Eftersom hon inte längre var svensk medborgare var ärendet avslutat.

Frågan är om hon höll sig undan,

eller om en totalitär regim hade röjt undan henne. Vad tänker du på?

Maryam Ermegan skulle inte ha behövt utsättas för det hon utsattes för.

Vi besöker din fästman och tar reda på lite mer om Tommy Högberg. - Max!

Det är synd att du är upptagen. Jag gillar äldre kvinnor.

Var rädd om en gammal man.

Det är som i småskolan när man ryckte flickorna i flätorna.

Hittat honom. Bor ute i Flemingsberg. Diagonalvägen 14.

- Vad har du på honom? - Lite blandade godsaker.

En rattfylla 1983, försök till försäkringsbedrägeri - nedlagt.

Våld mot tjänsteman - nedlagt.

Sex månaders fängelse för stöld 1992.

- Rattfylla och olovlig körning 2011. - Finns han i DNA-registret?

Nej. Men han är "daktad". Jag kan mejla över några bilder.

Tommy? Det är därför ni är här igen.

- Varför tror du det? - Du vet väl allt om honom.

- En del. Träffade Tommy henne? - Yasmine?

Nej, varken henne eller Margaretha. Tommy drack, men var inte farlig.

- Ingen polis pratade med dig? - Nej. Varför skulle de göra det?

Då så. Då ska inte vi störa längre.

Tack för att du tog dig tid.

Ursäkta...

- Du glömde den här. - Se där.

- Du känner inte igen det? - Nej. Varför då?

Har det inte tillhört dina döttrar? Fundera på saken.

Du har ju mitt nummer. Fundera på saken.

Jag har fått dina senaste provsvar. Du brukar ju tycka om raka besked.

Jag har haft patienter som har mått bättre än du.

- Några som har mått sämre också, väl? - Problemet är att de flesta är döda.

Ditt blodtryck är alltför högt igen. Och du har gått upp 2,5 kilo.

Jag har inte skött mig det senaste, men jag känner mig ganska pigg.

- Pia är bortrest har jag förstått. - Hon kom hem igår.

Jag ska skärpa mig för hennes skull.

För din egen också, hoppas jag.

- Och annars? - Med Yasmine, menar du?

Jag har läst på en del och hittat några bitar.

Polisen misstänkte pappan ganska länge.

Man var väl inte mer rasistisk då än nu.

Hur som helst skulle man kunna anklaga pappan för försummelse.

Innan han skilde sig från Yasmines mamma hade han en ung älskarinna.

Men att vara kvinnokarl är inget brott enligt Svea rikes lag.

Inte än, i alla fall.

Jag kommer att hitta gärningsmannen. Jag kan ju se runt hörn som du vet.

Kör, du. Jag är lite trött.

Det händer för lite med min arm. Den är lika obrukbar som en okokt torsk.

Tänk på jakten, chefen. Snart är det dags att fälla en tjur.

Hur fan ska jag kunna hålla i en bössa?

Pia är borta och Matilda är ledig, så i kväll lagar jag mat.

- Ryska piroger? - Kanske inte just det.

Ge mig vin, så äter jag vad som helst.

- Var är du född? - I Petersburg.

Farsan dog när jag var två, så honom minns jag inte.

Morsan smet genom muren, åkte till Sverige och kom aldrig tillbaka.

Så jag fick bo hos mormor och morfar. När de dog hamnade jag på barnhem.

Och sen kom jag till Sverige när jag var tio.

- Hur var barnhemmet? - Det försöker jag glömma.

Varför ordnade inte din morsa så att du kunde komma hit tidigare?

Ny man, nya barn, nytt liv.

Men hon började dricka, och snubben stack.

På rehab kom hon att tänka på mig. Då hade vi inte setts på åtta år.

När jag kom hade hon nytt jobb och nytt hem. Men för mig sket det sig.

Jag kunde inte ett ord svenska. Till slut placerades jag i ett fosterhem.

Jag var där tills jag var 15. Sen hamnade jag på ungdomshem.

När jag var 18 ordnade min övervakare jobb åt mig på Everts byggfirma.

- Vadå? - Det första Evert sa till mig var:

"Bete dig som folk, annars skickar jag tillbaka dig till Ryssland",

"och ser till att du inte får komma tillbaka."

Det låter som Evert, det.

- Det är bra för tarmfloran. - Usch!

Högberg hittar en ny kvinna och flyttar. Betalar inget underhåll.

Brännström behövde nog varenda krona. Förmodligen tacksam mot Sagerlied.

Hon döljer nåt. Ring upp din karl och ge mig telefonen.

- "Tack. Ring upp din karl, tack." - Jag är van.

- Hej, älskling. - Lewin! Tack för bilderna.

- Vi har suttit och beundrat Högberg. - Han är nog inte lika stilig numera.

- Skicka nån att "topsa" fanskapet. - Nej, det går inte.

- Ärendet är ju preskriberat. - Vi behöver bara hans DNA.

- Jag vill inte få JO på mig. - Då ringer jag nån annan.

Mördade Högberg Yasmine, var det nog inte enda gången han gjorde nåt sånt.

Jag hör vad du säger. Jag ska se till att han blir "topsad".

- Tack. - Bra.

Tack, det var längesen.

Att inte få äta glass en varm dag är kriminellt.

Roligt att du har börjat ta för dig mer.

Du har alltid varit så sträng. Mot dig själv.

Man vill ju göra sitt bästa.

Det är en vacker tanke. Till och med en barbar skulle sätta värde på den.

Här brukade jag sitta med Nilsson.

Vi hade våra hemliga möten här.

Det är längesen. En annan tid, ett annat liv.

Du tror inte att det är Högberg. Det är nåt med Brännström...

...som är fel. Det är som med Jarnis. Vi fyller i varandras meningar.

Vi måste sluta umgås så här.

Ja...

Sherlock! Hur går det för dig?

Arbetet framskrider i förväntad takt. Inga oöverstigliga problem.

Sätt dig.

Margaretha Sagerlied och Johan Nilsson var barnlösa.

- Inga ungar på byn? - Inga kända.

Inga andra unga män i lämplig ålder? Brorsöner? Systersöner? Kusinbarn?

- Vad menar du med lämplig ålder? - Det vet jag inte.

Varken Nilsson eller fru Sagerlied hade ens några syskon.

Nilsson var kötthandlare i tredje generationen. Född 1895, död 1980.

Hans pappa, grosshandlare Anders Nilsson, född 1862…

Så långt tillbaka behöver vi inte gå.

Sen kanske jag kan läsa på egen hand i dina papper.

Sagerliedskan, då?

Även hon var enda barnet. Pappan var körsnär i Stockholm, mamman hemmafru.

Lägre borgerskap.

Tyvärr tycks det vara lika illa där. Ingen närmre yngre manlig släkting.

Du kanske inte far efter en släkting? Om det nu ens finns nån.

Sagerlied: Jag är orolig och förtvivlad över vad som kan ha hänt.

Förhörsledaren: Sa hon om hon hade kontakt med nån hon inte borde?

Jag kan väl inte veta. Hon sa inte mycket om nånting.

Hon såg mest på en med sina stora ögon.

- Ni vet vem som kan ha gjort det. - Vem var jag att hindra ondskan?

- Det här med älgjakten... Har du tid? - Vad har jag annars tid för?

Än att rota runt i ett gammalt mord och äta medicin? Fortsätt.

Jag förklarade det här med chefens högra hand för en vapensmed.

- Kan du repetera i en ny patron? - Ja.

Så avtryckarfingret är problemet? Det går att lösa.

Det tror jag när jag ser det. Men du ska ha tack för omtanken.

- Åh! Är det från Postkodlotteriet? - Är du med i det?

- Nej. - Då så. Det här låg på hallgolvet.

- Nån måste ha lämnat det personligen. - Öppna det.

Ett namn. "Staffan Leander".

Staffan Leander?

- När var jag på Lilla Essingen? - För några dagar sen.

- Hon har haft tid att tänka efter. - Tack.

Jag behöver din hjälp. I nån kartong finns utdrag ur bilregistret,

på ägare till röda Golf i juni 1985. Se om du hittar nån Leander.

Kom in, du.

- Ingen Staffan Leander. - Du är helt säker?

Det var nästan 1 700 fordon.

En massa ägare heter Staffan, men ingen Leander.

Vem har sagt att det ska vara lätt?

- God natt, chefen. - Max...

Varför gör du det här? Hjälper mig?

- Chefen är en bra man. - Det är nånting mer.

När jag hamnade på barnhemmet lärde jag känna Nadja.

Hon blev som min storasyrra.

Efter läggdags smög hon in till mig och berättade sagor och kramade mig.

Viskade tills jag somnade så jag inte skulle drömma mardrömmar.

Men när hon fyllde tolv fick hon besök av barnhemmets gynekolog.

Han gjorde som han brukade med de söta flickorna som fått hår på musen.

Nadja blev helt förändrad efter det.

Det var som om jag inte fanns längre. Hon gick omkring som en zombie.

Barnen visste om det, men inte de vuxna.

Det var vad de sa när snuten kom.

Och varför kom polisen?

Nadja dog.

Kvävdes av sina egna spyor. Han hade hällt i henne en massa sprit,

så att hon inte skulle skrika medan han höll på.

Då var jag nio år, för liten för att slå ihjäl honom.

Är det där du, tänker du?

- Det här är Jeanette Eriksson. - Är du Watson?

Du är Sherlock och jag Mycroft, så den analogin haltar.

- Doyle är för mycket romantiker. - Är det nåt fel att vara romantiker?

Jag har hittat nåt intressant: en okänd halvsyster till Johan Nilsson.

Född den 21 oktober 1921, så hon var 26 år yngre.

Släktskapet med Johan Nilsson framgår inte av folkbokföringen.

Enligt den är hennes fader okänd, denna närmast klassiska notering.

- Hur vet du att de är syskon, då? - Genom ett testamente.

Johan Nilsson upprättade det efter sin fars död, Anders Gustav Nilsson.

En gissning är att Anders Gustav berättade för Johan om systern,

först när han låg för döden.

- Är du helt säker? - Ja. I Johan Nilssons testamente...

...testamenterar han tillgångar till "min kära halvsyster Vera Nilsson".

Den 5 september 1960, vid 39 års ålder,

föder Vera Nilsson en son.

Fadern okänd. Så historien tycks upprepa sig.

Men Nilsson skriver ett nytt testamente,

när han gifter sig med Margaretha Sagerlied, där allt tillfaller henne.

- Vera, då? - Nämns inte.

- Vad heter Vera Nilssons oäkte son? - Staffan Leander Nilsson.

- Lever han? - Ja.

Ensamstående, inga barn. Senaste adressen är i Sundbyberg.

Från födseln och fram till 1986 bor han på Birger Jarlsgatan 104.

Samma adress som mamma Vera. När hon dör lämnar han landet,

och återvänder först hösten 1998.

- Utomlands? - Sannolikt Thailand. Adress saknas.

Men han har en skatteskuld, så han har goda skäl att...

- Hur säker är du på det med Thailand? - Hyfsat säker.

Han är delägare i nåt hotellprojekt i Pattaya.

Staffan Leander Nilsson. Nu du, din jävel.

Andra lådan.

Skål.

Vi måste snart ta oss en titt på fanskapet, ta hans DNA.

Jag vet att vi kommer att få träff på honom.

Det har inte känts på riktigt.

- Men nu slår verkligheten till. - Den brukar göra det.

- Vad gör vi nu? - Förvissar oss om att det är han.

Det är som du säger, verkligheten har hunnit i kapp.

Därför säger jag så här: Aldrig att jag låter den fan slippa undan.

Preskriptionen kan juristerna och de andra skönandarna stoppa upp där bak!

Vi måste hitta nåt mer på honom.

Staffan Leander Nilsson blev ägare till en röd Golf GTI den 5 juni 1985.

Du ser! Skam den som ger sig.

- Är det här han bor? - Mm.

Tredje våningen?

Enligt uppgift, ja.

Vad gör vi nu?

Vi åker hem. Nu vet vi i alla fall var fanskapet bor.

Laxen är väl okej,

men majonnäsen är rena dödskyssen för såna som jag.

Det är inte nån med våldstendenser och udda sexvanor.

Nej, en vanlig Svensson. Enligt krogägaren mittemot,

äter Nilsson där flera gånger i veckan. Alltid lugn och städad.

Enligt ägaren jobbar han som fastighetsmäklare i Thailand.

Vera Nilsson. Staffan hittade henne. Hon låg i vardagsrummet.

På soffbordet stod vodka och en burk som hade innehållit sömntabletter.

Tragiskt.

Omständigheterna kring dödsfallet var oklara. Hon kördes till Rättsmedicin.

- Inget självmordsbrev? - Nej.

Hon dog av stora mängder sömnmedel,

och en alkoholkoncentration i blodet på drygt tre promille.

"Inget tyder på alkoholmissbruk." Rubrik: Misstänkt dödsfall i hemmet.

Ingen kan väl ha tvingat i henne det?

Vad vet man?

Inget mer? Var är dödsfallsutredningen, då?

Åk och prata med Jan Janne Lewin, för i himmelens frid!

- Vad ska jag göra under tiden? - Sitta här. Tänka på ingenting.

Hur tänker man på ingenting? Det är en förnuftsmotsägelse.

- Rehab! - Nej, vi ska ta en promenad.

Hinner ni med?

- Lite kaffe till chefen? - Nej tack, det är bra.

- Chefen? - Va? Nej, det är lugnt, barn.

Dödsfallsutredning Nilsson, Vera. Självmord, sömnmedel och alkohol.

Hjärtat la av, organsvikt. Inget självmordsbrev?

- Hennes son kanske gömde ett brev. - Så kan det ju vara.

Staffan Nilsson hade försökt ringa mamman och även ringt på dörren.

Han går in i lägenheten, hittar henne död och ringer omedelbart polisen.

- Är det enda förhöret med honom? - Vänta lite.

En vecka senare när teknikerna varit där, hörs han upplysningsvis.

Teknikerna tyckte att lägenheten verkade genomsökt.

- Vad sa lille Staffan om det? - Vera hade varit deprimerad.

I samband med att hon slutat arbeta. Började dricka rejält.

Hon kunde vara berusad i flera dar, och hon hade även varit förvirrad.

- Hon insåg att sonen mördat Yasmine. - Och då mådde hon säkert inte så bra.

Jag och din fästmö har skaffat oss vanan att fylla i varandras meningar.

- Vi är inte förlovade. - Ännu.

Jag tycker det är töntigt att förlova sig.

Polisen la ner utredningen. Inga misstankar om brott. Det var 1986.

Man utredde mordet på statsministern, så ingen gjorde några invändningar.

- Vad gör vi nu? - Den frågan har du ställt förut.

- Tålamod är inte din starka sida. - Jag sitter ju här med dig.

- Jag försökte bjuda ut dig tidigare. - Försökte eller tänkte?

SNARKNINGAR

- Jag har hittat honom. - Lever han?

Ja. Och han verkar inte plågas över vad han gjorde med henne.

Det är helt obegripligt. Vad tänker du göra nu?

Det frågar alla hela tiden, men jag har inget svar.

Hur gör man det outhärdliga möjligt att leva med?

- Jag köpte den på H&M. - Den svarta?

Mm.

- Har du den på dig? - Mm.

Får jag se, då.

- Du lovade faktiskt. - Jag vet inte.

Du kan ju knäppa upp lite i alla fall.

Mm.

- Men tänk om du inte tycker… - Om jag inte tycker vad då?

- De är så små. - Men jag tycker ju om små bröst.

Textning: Malin Westhall Svensk Medietext för SVT