Original subtitles

En ny typ av högerextrema rörelser har börjat dyka upp: alt-right.

Det började i USA, och nu sprider de sig.

De flesta som kallar sig alt-right tror att vita hotas av utplåning.

Från att ha varit ensamma röster, möts nu alt-right-högern–

–och lägger upp strategier för det raskrig de tror ska komma.

Den brittiska organisationen Hope not Hate infiltrerade alt-right–

–för att undersöka vad som pågår där.

–Kan du koppla ihop oss med några? –Ja.

Här är historien om en mans år under- cover med nazister, nationalister–

–och vit makt-människor.

I Dokument utifrån i kväll: Spion i extremhögern.

Patrik Hermansson började redan i tonåren att uppröras–

–av diskriminering och förtryck.

Han började kartlägga nazister för en svensk anti-fascistisk organisation.

2016 flyttade han till London för universitetsstudier.

Han fortsatte sin aktivism här.

Joe Mulhall är chefsresearcher för Hope not Hate.

Mulhall kartlägger rasism och fascism.

Hans resultat publiceras på nätet för att motverka våld och diskriminering.

Han säger att han har ett projekt och förklarar London Forum:

En högerextrem organisation i London.

Han förklarar varför den skrämmer honom just nu.

Kunskapen om London Forum var liten–

–men det man visste räckte för att oroa.

Stora högerextrema rörelser, Brittish National Party och National Front–

–verkade använda forumet för att samverka med alt-right-toppnamn.

Den ende i ledningen vars identitet man visste var Jeremy "Jez" Turner.

Men var Turner den drivande kraften?

Vem eller vilka låg egentligen bakom London Forum?

Men först måste Patrik testas, för att se om han vågade och orkade.

Han sa: "Kan du gå på några möten?" Det kändes inte som en så stor fråga.

Att gå på ett möte och rapportera...

Det kändes som nåt praktiskt jag kunde göra–

–som faktiskt kunde göra skillnad.

Patrik fick i uppdrag att ta sig så djupt in i London Forum som möjligt.

Men för att lyckas behövdes en falsk identitet.

Inför nazisterna skulle han vara Erik Hellberg–

–student på University College. Han fejkade en bakgrund på nätet.

I oktober 2016 var han redo att ta en första kontakt.

Jag mejlade till den allmänna adressen och introducerade mig själv.

Jag var politiskt intresserad och lutade så starkt åt detta håll–

–att jag tog kontakt med dem.

De sa: "Du är ju svensk, du måste prata med Stead."

Stead höll på att lära sig svenska.

I november 2016 frågade Patrik Steadman om de kunde träffas.

Mulhall utrustade Patrik med en dold kamera.

När man har en kamera blir det konkret.

En kamera går inte att argumentera med.

Stead bjöd in honom till sitt favoritfik, The Nordic Bakery i Soho.

Han började prata svenska, ganska bra svenska.

Steadman hade varit i Sverige, på en konferens i Stockholm.

Han sa att han var så imponerad av den högerextrema rörelsen i Sverige–

–för här var folk utbildade, de hade bra jobb, och såg normala ut.

Han är fascinerad av svenska grejer.

Han älskar Skandinavien, han ser det som sitt ursprung.

Steadman tror att den ariska rasen kommer från Skandinavien–

–och att britterna är släkt med dem.

Därför lär han sig svenska. Han ber Patrik vara hans lärare.

Hej då.

Patrik sms:ar Joe att träffen är slut.

Man har alltid kontakt när man går in och ut: Nu går jag in. Nu går jag ut.

Det är en säkerhetsgrej.

Patrik skulle ta reda på vilka som träffades, vad de hette, ta foton–

–kartlägga deras nätverk och ta reda på deras planer för framtiden.

Jag träffade honom i princip varje torsdag. Det kändes genuint.

Och genom de mötena... Jag kunde fråga honom om vad som helst–

–med ursäkten att vi måste prata om nåt.

Patrik och Mulhall kommer på ett sätt att dra ur Stead mycket information.

Patrik ska påstå att han arbetar med en avhandling om extremhögern.

Han visade sig vara organisatören, den viktigaste personen.

Han hade alla kontakterna.

Jag sa att jag pluggade politisk teori.

Ämnet var "Political repression of non-orthodox right wing thought":

"Förtryck av högeridéer."

Med hänvisning till avhandlingen–

–säger Patrik att han vill träffa de mest erfarna medlemmarna i rörelsen.

Han började ta med mig på olika saker.

Jag träffade hans vänner och organisationen–

–och relaterade politiska grupper.

Gränsen mellan politiskt arbete och privata intressen är hårfin.

Steadman tar med Patrik till en böneceremoni för asagudar.

De första tyska nazisterna fascinerades av fornnordisk mytologi.

Liksom Steadman trodde de att Norden är vita människors urhem.

De började be till Oden för kraft till det kommande raskriget.

Med tiden öppnar Steadman dörrarna till London Forums politiska kärna.

Jez Turner berättar vad han försökte åstadkomma–

–då han 2015 höll ett kontroversiellt tal vid regeringskvarteret.

Turner avslöjar att den pyttelilla publiken där–

–inte var den han riktade sig till.

Precis det Turner försökte provocera fram, hade också senare skett.

Han åtalas för uppvigling. Nu återstår att se–

–om han lyckas bli frikänd, och därmed göra antisemitism mer rumsren.

Våren 2017 är Patrik så accepterad–

–att Stead och Turner börjar inviga honom i rörelsens dagliga arbete.

Där är säkerhet ständigt i tankarna.

Ju djupare in man kommer, desto mer paranoid blir man.

De litade på mig, men jag blev bara mer paranoid: Snart kommer de på mig!

Bara för att Stead släppt in dig–

–betyder det inte att de andra litar på dig.

Efter några månader får jag frågan av Stead...

Han undrar... Han undrar om jag vill göra bakgrundskollar–

–på människor som ska komma till forumet.

Här sitter jag, infiltratören, som de glömt att göra bakgrundskoll på–

–och bakgrundskollar nya personer.

Det är en av de viktigaste rollerna i organisationen. Bara 3–4 gör det.

Det man är ute efter är politik, deras övertygelse och aktivism.

"Varför ansökte du nu och inte för fem år sen?"

Då säger de: "För att Trump valdes. Våra idéer är mer accepterade nu."

Man ser det som ett tecken på...

...att vinden har vänt i deras riktning.

Sen hände det saker under året, som "Muslim ban"...

Allt händer med det som bakgrund.

Det var en utlösande händelse–

–för den här rörelsen, även i Europa och Storbritannien.

Det handlar om hans språk.

Det är allt man behöver för att se att han är på deras sida.

Han har målats upp som en frälsare. Då lägger man saker på honom–

–som han egentligen inte har sagt att han har stått för.

Men han har gjort olika indikationer.

En viktig sak var att han la upp en bild på sig själv som Pepe the Frog–

–som är en väldigt tydlig nick till alternativhögern.

De högerextremas Pepe the Frog–

–stals ur en tecknad serie om drogande tonåringar.

Alt-right-rörelsen använder Pepe–

–för att förmedla rasistiska skämt och slagord.

Det var en bild på Pepe the Frog mot en amerikansk flagga–

–med Donald Trumps hår och kostym, som han la upp själv på Twitter.

Såna små grejer tas ju upp direkt och blir enormt.

Man säger ofta: "Vi fick honom vald."

Och det har tagits upp av media att alternativhögern fick Trump vald.

Det är en överdrift. Numren är inte där.

Men den känslan är viktig för deras organisering.

Internetfenomen som Pepe the Frog är kraftfulla vapen för extremhögern.

När London Forum arrangerar en stor konferens i juni 2017–

–bjuder Stead in dem som är bra på att skaffa många följare på nätet.

Colin Robertson, en av huvudtalarna, försöker–

–under pseudonymen Millenial Woes bl.a. inskränka kvinnors rättigheter.

Millenial Woes är en stor Youtube- personlighet, som lägger upp filmer–

–med långa utläggningar om sina åsikter om samhället.

På tunnelbanan talar man om säkerhet. Många gäster vill förbli hemliga.

Alla vet hur det gick för Colin Robertson när han 2016 blev "doxad"–

–av sin hemtidning i Skottland.

Dvs. man spårade upp honom och av- slöjade hans riktiga namn och adress.

För att ingen gäst ska kunna doxas–

–hålls mötesplatsen hemlig in i det sista.

Gästerna möts vid en t-banestation och leds sen mot en annan stadsdel.

Vi vet inte var det är, bara att det är i centrala London.

Vi får instruktioner via sms.

Jag får veta långt i förväg vilka som ska komma, bl.a. Greg Johnson.

Johnson är en av alt-rights grundare och en av dess viktigaste ideologer.

På sin sajt vill han ge intellektuell legitimitet åt s.k. vit nationalism.

Han är extremt anonym, inga bilder finns. Man vet inte hur han ser ut.

Så en bild på honom, vore en stor vinst för oss.

När jag kommer dit står alla utanför, inklusive Greg Johnson.

Jag får sitta bredvid Tomislav Sunic, författare och en väldigt känd kroat.

Han har bott länge i USA och har stött nazistiska partier.

Han var också diplomat för Kroatien i London.

Under kvällen blir det tydligt att gästerna är från många samhällsdelar:

Grovarbetare, såväl som akademiker.

Här möts gammaldags konservativa och nynazister.

Det bra med en sån middag är mängden tid jag spenderar med människor.

Vi pratade. Jag frågade om jag fick träffa honom dagen efter.

Morgonen efter, dagen efter, så träffades vi: jag, han och Stead.

På samma hotell, i lobbyn.

Johnson har ganska nära kontakt med Steadman.

Han har kopierat Forums koncept–

–och startat ett i New York och ett i Seattle. Så han är inflytelserik.

Vi visste ju att alternativhögern kommer från USA. Den är starkast där.

De flesta ledarna är därifrån.

Så ska man nå kärnan av vad den rörelsen vill och hur den utvecklas–

–så måste man dit.

Jag var inbjuden att bara vara med.

Men på flygplatsen i London får jag ett meddelande.

Johnson frågar mig om jag vill hålla öppningsanförandet på konferensen.

Det säger jag såklart ja till, samtidigt som jag är totalt livrädd.

Bara att man är i USA ändrar ju kalkyleringarna lite.

Här har människor vapen.

USA visar sig vara en annorlunda spelplan även på andra sätt:

Det är olagligt att filma i Washington State.

Du får inte filma med dold kamera där.

Hope Not Hate beslutar att Patrik ska gå på konferensen, fast utan kamera.

Kvällen före var jag på en grillfest–

–med ett ganska litet gäng – femton personer, kanske.

Det är en annan sammansättning än i London.

Medelåldern är mycket lägre. 25, om inte yngre.

Många har en militär bakgrund.

Speciellt den här rörelsen är beväpnad.

Man tränar ju aktivt för...

...nån form av väpnad konflikt...

...i USA, eller i Washington State.

Man är rätt säker på att det ska ske.

Det var kretsen runt Johnson.

De pratar om det kommande raskriget, om vad de önskar åt anti-fascisterna.

Att "vi måste hänga anti-fascisterna i lyktstolparna", liksom.

Upptäcker de att jag är jag, så kan det gå riktigt illa.

Jag är i en förort till en stad jag inte känner.

Det är inte bara att gå ut och ropa in en taxi. Ingen taxi finns här.

Det finns inte ens lokaltrafik. Jag är riktigt rädd.

North West Forum har totalt foto- förbud. Ingen vill synas offentligt.

Här är medlemmar ur en extremt våldsbejakande grupp: True Cascadia.

Några mötesdeltagare är militärer–

–och vill inte att myndigheterna får veta vad de gör.

Först får Patrik inte spela in alls, men får till slut filma sig själv.

Ämnet var ju implicit redan bestämt.

Jag var killen som skrev om förtryck av högern.

Det är det läskigaste jag gjort i hela mitt liv. Väldigt obehagligt.

Från Johnsons ljusskygga värld flyger Patrik till östkusten–

–och dem som skapat begreppet alt-right.

I Washington finns The Alt Right Corporation, ledd av Richard Spencer–

–som 2008 var med och hittade på termen alt-right.

I motsats till Steadman och Johnson verkar Spencer älska rampljuset.

Nu har Spencer en ny stjärna vid sin sida.

Jorjani är rörelsens nya strateg.

Efter ännu en introduktion av Stead, ska Patrik möta Jorjani i New York.

Han vill ta reda på vad Jorjani tänker om den politiska kampen nu.

Jorjani berättar hur man försöker påverka Washington–

–att man har kontakter i Vita huset.

Jorjanis kontakt med Vita huset bröts när Bannon föll i onåd hos Trump.

Jorjani tror att USA:s enda väg till framgång är att bilda en koalition–

–med Japan, Indien och Europa. Den muslimska världen ska inte vara med.

Och om inte alt-right får makten, kan otäcka saker hända.

Han har egentligen inte värre åsikter än nån annan i den här rörelsen–

–men han har tänkt ett steg längre.

Han har stakat ut en plan–

–samtidigt som han har en vision av hur han vill att samhället ska se ut.

Han visste vad det skulle kosta – och vad det skulle kosta är extremt.

Jorjani och Spencer försöker ena världens högerextrema.

Som ett steg, arbetar de för att samla likasinnade i USA–

–till en manifestation: Unite the Right.

I Charlottesville, Virgina, försöker lokalpolitiker montera ner en staty–

–av sydstatsgeneralen Robert E. Lee. Extremhögern använder Lee som symbol–

–för en historia man försvarar: ras- segregeringen i de gamla sydstaterna.

Folk har flugit hit från hela landet.

Det ska börja klockan tolv. Jag är där runt nio, och det är redan fullt.

Unite the Right är redan där–

–och har nästan fyllt den lilla fållan runt statyn.

Det är polis överallt: det är poliser på taken, en helikopter flyger över.

Utanför parken och fastigheten står små grupper som är som milisgrupper.

De har full militär mundering och automatvapen.

Och inne i själva demonstrationen–

–så är folk klädda för och beredda på våld.

Runt fållan med högerextrema samlas många motdemonstranter.

Stämningen blir alltmer spänd.

Innan det ska börja–

–skriker polisen att demonstrationstillståndet dragits in.

Då startar allt.

Folk är mycket upphetsade. Man känner att "den här situationen är farlig".

De högerextrema blir allt aggressivare.

Enstaka motdemonstranter svarar med pepparspray.

Polisen marscherar in för att tvinga Unite the Right att dra sig tillbaka.

Reaktionerna låter inte vänta på sig.

De här människorna är så arga.

Sakerna de säger är bland de värsta sakerna jag har hört under hela året.

"Jag vill bada i blodet av...olika minoritetsgrupper."

Patrik följer med de högerextrema ut från centrum.

Motdemonstranter står på ömse sidor och häcklar dem.

Jag bara går där och tittar.

Det är då den här bilen kör rakt in i främre delen av demonstrationen.

Sen kommer hela gruppen som en våg och springer emot mig.

Det är panik. Då plötsligt ser man att det ligger människor på marken.

Det är den här mannen, Fields–

–som har kört sin bil rakt in i första delen av demonstrationen.

Han var i fållan med mig, Spencer och hela det här gänget.

Mannen som körde in bilen bland allt folk är 19-årige James Alex Fields.

Han skadar 35 personer, och dödar en: Heather Heyer.

Hon var 32 år gammal och arbetade med juridiskt stöd åt socialt utsatta.

På Facebook skrev hon inför demonstrationen:

Jag är chockad över att det hände där och då, men jag är inte så förvånad.

Såna här saker måste hända–

–om du kontinuerligt avhumaniserar människor.

Det är den logiska följden av den här rörelsen. Det är det den leder till.

Även om många av dem inte vill utöva våld själva, så leder det till våld–

–för att man uppmuntrar till det här sättet att tänka om andra människor.

Fields har nu åtalats för överlagt mord och riskerar livstids fängelse.

Men en del i Vita huset tvekade om skuldbördan.

Trump vägrade länge att fördöma dödsattacken i Charlottesville.

Initialt svartmålade han i stället motdemonstranterna.

I London sammanställer Patrik och Hope Not Hate all research.

I september 2017 släpps en avslöjande rapport–

–om London Forum och The Alt Right.

Medieuppståndelsen i världen är stor.

Patrik återgår till sina studier.

Han fortsätter att undersöka rasism och fascism.

Året i extremhögern förändrade allt. Han har gjort viktiga upptäckter–

–men också fått betala ett personligt pris: han lever nu på hemlig adress.

Men för honom och Hope Not Hate finns bara en väg framåt.

Textning: Barbro Garneij Hansson Svensk Medietext för SVT