Original subtitles

Förstår du, de hör hela... Jättetidigt.

Man kan spela musik eller prata med dem.

Det är så de känner igen ens röst.

Vänta, då.

Hallå, där inne. Det är din far som talar.

Så här är det: jag är filmregissör–

–och nu ska du lyssna på mig.

Jag försöker snickra ihop en liten familj här.

Hallå?

–Va? –Kom nu.

–Förstår du möjligheterna? –Ja...

Ja.

Kan ju lära ut allt jag kan.

Isabelle är en del av familjen. Det förstår du väl?

Karin.

Hej då, mormor.

Mm... Va?

/TELEFONEN RINGER/

Marianne: Kan du ta det? Jag nattar Isabelle.

Hallå?

Markus: Kan jag få tala med Marianne?

Hej.

–Kan inte du hålla min hand? –Jo.

Det är klart jag kan.

Marianne. Det var till dig.

–Ja, det är Marianne. –Hej. Det är jag.

Förlåt att jag ringer så sent.

He... Hej.

Ja.

Ja...

Ja.

Ja, så klart.

Eh... Ja.

–Ja? –Då kör jag förbi.

Ja. Hej.

–Vad ville han? –Han vill ses och prata om vårdnaden.

–Men advokaterna, då? –Nej, bara vi två.

–Du ska inte träffa honom ensam. –Jo.

–Det tycker jag verkligen inte. –Nähä. Varför inte det?

–Du kan inte lita på honom, inte nu. –Lägg dig inte i det här.

–När vill han att ni ska träffas, då? –Nu. Om en halvtimme.

–Det här ska ju gå genom advokaterna. –Han vill att det bara är vi två.

–Då kanske vi slipper rättegången. –Gör inte det, Marianne.

–Var inte så jävla dum. –Dum? Vad då dum?

Det här handlar om Isabelle.

Ring advokaten och se vad hon säger.

–Va? –Ja, okej! Okej.

Hej, Lena, det är Marianne Vogler. Ursäkta att jag ringer så sent.

Jo, det är så att Markus ringde precis–

–och föreslog att vi skulle ses och diskutera vårdnaden om Isabelle.

Vad då, i kväll? Skulle ni träffas nu?

Jo, men han föreslog att vi skulle träffas bara vi två i kväll.

Det rekommenderar jag verkligen inte. Det ska du inte göra.

Kan du ringa mig i morgon på kontorstid så bestämmer vi nåt?

Ja... Ja, men det blir fint.

Mm... Ja. Tack... Tack.

Ja. Tack för ditt stöd.

Mm. Hej.

–Vad sa hon då? –Hon menar att det är upp till mig.

Att jag är den som känner Markus bäst.

Hej då.

Hej.

Vad fin du ser ut.

Du med.

Men...jag har väl det inte så bra.

Nej.

Ska vi köra en sväng?

Ja, det kan vi väl göra.

Minns du när vi var här?

Så klart.

Jag drömde om dig i natt.

Vad gjorde jag?

Och förra natten... och natten innan den.

Mm... Nu blir jag ju nyfiken.

Jag grät när jag vaknade i dag.

Jag saknar dig också.

Eller jag...kanske inte får lägga min hand där längre?

Nej.

Alltså... Det här är bara så jävla dumt.

Jag uppför mig som en idiot.

Nej.

Jag har längtat efter att vi två ska kunna ses.

Får jag kyssa dig?

Det kanske inte är så smart.

Nej.

En liten kyss.

Vi måste sluta.

Kör mig hem.

Ja, fan. Förlåt.

Om jag får knulla dig i kväll får du vårdnaden om Isabelle.

–Va? Vänta... –Jag menar det.

Det är sjukt, men det är det enda jag kan tänka på.

Att få känna dig en gång till.

Och då ska jag få omvårdnaden?

Ja.

Har du inte lite lust?

Hur ska jag kunna lita på att du håller ditt ord?

Det kan du inte.

Jag vill inte. Jag vill inte.

Okej.

–Det känns fel. –Jag fattar.

Förlåt.

Säg det till min idiotiska ståkuk.

Jag kan runka dig.

Låt mig få se dina bröst i alla fall.

Okej.

De ser större ut.

Känn på min kuk.

Tycker du om den?

Mm...

Smaka på den.

Nej.

Bara en kyss. Bara en kyss...

Bara lite... Bara jag får knulla dig lite, så är det över.

Nej.

–Du får allt du vill. –Du får inte!

Blev det ett långt samtal?

Oj, är du...? Du är vaken.

Ja, jag kunde inte sova.

Sover Isabelle?

Jag vet inte.

Jag får omsorgen.

Plötsligt, bara så där?

Ja.

–Varför då? –Vi kom överens.

Åkte ni till huset?

Ja.

–Och ni gjorde...? –Pratade om praktiska saker.

–Praktiska saker? –Ja, om hur vi ska dela upp saker.

Två på natten?

Han ringer plötsligt och vill träffas och bli vänner.

Vill du ha det sista? Jag måste sova.

Är du så sliten?

Du, det här förhöret... Tar det aldrig slut?

Jag har varit jätterädd.

Det här är ingenting att vara rädd för, älskling.

Så du låg inte med honom?

Nej.

Är du säker på det?

Ja.

Ta av dig dina trosor.

–Lägg av! –Du luktar sex.

Få se då, ta av dig dina trosor.

Ta av dig dina trosor!

Gör som jag säger!

Där har du! Priset för omvårdnaden.

Jag vill ha mitt barn hos mig.

/YTTERDÖRREN SMÄLLS IGEN/

Marianne...

Är barnet mitt?

Vem är pappa till barnet?

/BESTICK MOT PORSLIN/

Förlåt, jag har inte ätit på hela dagen.

Du har saknat min mat, så är det.

Du ska väl inte förgifta mig nu och lägga mig i ugnen?

–Ser jag ut som en gammal häxa? –Ja... Litegrann.

–Ska du inte ha lite vin? –Och köra?

Men du kan ju sova över. Så låter jag dig få leva.

Och du springer inte till skogs om du blir förnärmad?

Nej. Det här är mitt hus, och här är jag civiliserad.

Så det bor inte ett monster i dig?

Om du frågade Markus skulle han svara ja.

Han brukade säga så.

Du var väl hans stora kärlek?

Mm.

Och han älskade dig som en bror.

Och jag älskade inte honom.

Du då?

Jag älskade dig.

Gjorde du verkligen det?

Ja. Så var det.

Och så är det.

Jag älskar dig fortfarande.

/TELEFONEN RINGER/

Vill du ha en extra kudde?

Nej tack. Nej, det här blir bra.

–Ja... –Ja.

Behöver du nåt att sova på?

Nej tack.

–Nej, men sov gott, då. –Sov gott, ja.

Ja...

Advokat: Två barn, Timothy Howard och Simon.

Och det hela är då undertecknat i Stockholm, 80-02-15...

...av Ove af Petersens, legitimerad läkare.

–Ja, det skulle väl vara allt, då. –Så...

-Är det nån som har nåt att tillfoga? –Nej.

/MARIANNE HARKLAR SIG/

–Då håller vi en 20 minuters paus. –Får jag säga nåt?

Javisst.

Jag skulle vilja berätta om nåt som har hänt mellan mig och Markus.

Är det nåt som är relevant med tanke på vem som ska ha vårdnaden?

Ja, jag tycker det.

Varsågod och fortsätt.

–Vad då? –Det går inte...

Vill du fortsätta?

Ja.

Jo, så här var det...

En kväll ringde Markus.

/MARIANNE SNYFTAR TILL/

Det gjorde väldigt ont. Och jag grät.

Markus grät också.

Han visste inte att jag var gravid.

Inte heller att barnet jag bar på kunde ha varit hans.

En vecka efter händelsen så...

...miste jag barnet.

Jag säger miste eftersom jag miste mig själv och genomförde aborten.

/EN DÖRR SLÅR IGEN/

Det är dags.

Vi har fattat ett beslut.

Jag vill poängtera att det beslutet är fattat–

–oberoende av det som Marianne har berättat för oss här tidigare.

Vi har bestämt att vårdnaden om er dotter Isabelle Vogler–

–ska vara hos Marianne Vogler.

Beslutet är baserat på vem som i praktiken har haft huvudomsorgen–

–men Isabelle är också i en känslig ålder–

–då en flicka traditionellt behöver sin mor.

Markus Vogler har vanlig besöksrätt, varannan helg och varje fredag.

Tack.

Vi pratar om det här på kontoret sen. Om du vill kan du åka med.

Nej tack, jag tar min egen bil.

/DAVID SPELAR MARKUS MUSIK/

Hinner du med ett bad innan du åker?

Marianne: Ja, titta. Nu har alla fåglarna dragit söderut.

Snart blir det för kallt.

Ville du verkligen dö?

Ibland.

Och så skulle du komma flytande här som ett lik–

–som i sista scenen i tragedin.

Ja.

Markus: Hej, gumman. Hoppa in.

Du tycker väl om risgrynsgröt?

Mm.

Det är inte många som vill köpa så här före jul.

Men nån är väldigt intresserad.

Måste du sälja, då?

Ja.

Jag vet ju inte när jag kommer tillbaka.

Jag har köpt en julklapp till dig.

Vilket fint kort!

Vad fint!

Jättefina.

–Var det inte såna du ville ha? –Absolut. Tack.

Jättefina.

Men du...

Det finns en sak till som jag önskar mig.

Jag vet att du har varit arg på mamma och David.

Ja.

Och det jag ville fråga om var...

...om du kunde vara snäll mot mamma.

Vad menar du?

Jag har gjort nåt dumt mot henne. Och jag vill att hon ska ha det bra.

Var du också otrogen?

Nej.

Men...

...det här är ett problem som du inte kan förstå förrän du blir vuxen.

Vad för problem?

Du måste vara snäll mot mamma...

...och mot David.

–Mot David? –Ja.

–Han är ju inte min pappa. –Nej, det är klart han inte är.

Det är jag, ju.

Så måste du lära dig spanska. Så får du komma och bo hos mig i sommar.

–Se där, ja. –Hon är inte död, i alla fall.

Nej, det var väl bra.

–Vem är han gubben? –David.

Ja, är det han? Den stora konstnären.

Mamma! – David!

Nämen hej! Nej, vad mysigt att ni är här.

Ja...

Isabelle trodde vi skulle släpa dig ur havet.

Nej... Har du börjat lyfta några vikter, då? Nej, det har du inte.

–Sluta. –Tunnis.

–Här... –Du måste hälsa på David, Tobias.

–Hej. –Ja...

Ska vi gå upp, då? Hej, söt!

Vad fint att du är här!

Har du sett min klocka?

Nej.

Du kanske glömde den nere vid stranden.

–Ja... –Åker du nu?

Ja, jag ska bara hämta min klocka som jag glömde där nere...

–Ska du med och bada, Tobias? –Nej.

Ja, men vad fasen...

–Är du säker? –Ja, Isabelle, jag är säker.

Snart frågar hon om jag är helt säker.

Är du helt säker?

Var tacksam för att du har en sån snäll mamma.

–I motsats till henne? –Precis.

Ja...

Lite te?

Kommer du ihåg när du fick bära mig för att jag fick så ont i fötterna?

Kommer du inte ihåg det? Jag hade glömt mina sandaler–

–och så lyfte du upp mig på ryggen och var min häst.

–Ja. –Nej.

Jag kommer fortfarande ihåg känslan–

–av att sitta på din rygg och känna hur stark du var.

Hm.

Du var så himla snäll mot mig när jag var liten.

Mm...

Nej, vet du vad, jag glömde baddräkten.

–Ja... –Det tar bara en minut...

Isabelle: Du hittade klockan.

–Är det kallt i vattnet? –Litegrann, kanske.

Du.

Ja.

Jag tycker väldigt mycket om dig.

Jag vet det.

Och så förstörde jag ditt liv!

Hm.

Det vet jag också.

Kom nu, så går vi upp till mamma.

Hon väntar ju alltid på dig.

–Isabelle... –Mm.

Vilken fin dag det blev!

/DE SKRATTAR TILL/

/KORTSPEL/

–Ovanligt för att vara dig. –Ja, det är inte min starka sida.

–Ska du ha några, eller? Två? –Två stycken.

Okej, du börjar.

–Två stycken till. Jag tar två till. –Nej, du får bara en giv.

–Såna regler körde vi förra gången. –Men nu kör vi med en giv.

–Ja, vi kör bara, då. –Du börjar i alla fall.

Mormor...

–Kör du först. –Okej.

Jag får den.

Ja, eh... Klöver fyra.

–Klöver fyra? –Mm. Nämen...

Jaha, sen då?

Svensktextning: Claudia Dyfverman Iyuno för SVT