Original subtitles

"Att vara igen, det är frågan."

Nu ser jag.

Min rara son, döden är bara en rökridå.

Sträck bara ut handen genom den, så hittar du

-...dem du älskar. -...dem du älskar.

Det var här jag hittade henne.

-Hej. -God morgon.

Hej. Jag är Stellan, din rådgivare.

-Eva. -Vad bra.

Jag ska visa dig runt.

-Varsågod. -Tack.

Det här går till biblioteket, och det här går till museet. Dygnet runt.

Och det här går till kaffeautomaten.

-Tack. -Antikens läkekonst.

Renässansens.

Och i biblioteket har vi ett antal texter om förcolumbiansk läkekonst.

-Jag ska ju forska om 1700-talsmedicin. -Ja, jag ville bara visa barnet.

Okej.

Jag har inte tid att visa dig 1700-talet, men det hittar du i slutet av korridoren.

-Okej? -Javisst.

Eva! Vad ska du göra nu?

Vart ska du? Sitt ner, vi har inte pratat klart!

Vad ska du göra? Svara mig, för fan! Titta på mig! Titta på mig!

Rör mig inte!

Resultatet visar att terapin är ansträngande för hjärtat,

vilket i ditt tillstånd försvårar saker.

Du riskerade mycket när du flyttade hit.

-Men nu är jag här. -Ja, det är du.

-Hej. -Jag tog med munkar och kaffe.

Du, kom hit.

Förlåt för igår. Jag var stressad och hade bråttom.

Du behöver inte fjäska för mig.

Du tog din medicinska examen skola vid universitetet i Leiden.

Du fick högsta betyg.

Din avhandling behandlade tillämpning av bioteknik inom onkologi.

Du blev kirurg, och sedan släppte du bisarrt nog allt,

och började studera en 1700-talsläkare från landsorten i Preussen.

Vad är det för bisarrt med det?

Det är en ovanlig karriär bara. Får jag fråga: Varför Dr. Anmuth?

Jag vill förstå varför läkare har slutat lyssna på sin patienter.

När blev patienternas drömmar och uppfattningar om sina kroppar irrelevanta?

Anmuths arbete kanske bevisar det. 1700-talets anatomiska dockor är perfekta.

Då gjordes enorma framsteg. Man lärde sig att rekonstruera kroppen i varje detalj,

Men samtidigt slutade man betrakta patienter som människor.

Man fokuserade bara på kroppen. Kroppen blev ett objekt.

Den blev ett fält att leka på. Varför gick vi över hudens gräns?

Jag vill visa dig något. Kom!

-Nu? -Ja.

Det här är den mest värdefulla boken i samlingen. Varsågod.

Hundratals personliga inlägg från Anmuths patienter, troget registrerade av honom.

Det finns ingen bok om förhållandet mellan patienter och läkare som denna.

Och jag försöker hitta fallen som han nämnde för kungligheter och andra.

Det finns säkert en sådan koppling. Du kanske kan hitta den?

Ja.

-Ursäkta... -Är allt bra?

-Ja. -Eva...

-Mår du bra? -Ja.

Jag oroade mig för dig. Du sprang ju iväg häromdan.

-Har de namn? -Ja.

-Vad heter de? -Det här är Alexandre.

-En pojke? -Ja.

Och det här är Tina.

Det är ingen fara.

Vart skulle de ta vägen om inte taket stoppade dem?

Hon är nära. Hon ska snart hitta mig.

Hon är ett par sidor bort från vårt ursprung.

"18 april 1729. Min unga tjänarinna Maria skulle precis föda.

Hennes drömmar var tydliga. Hon hade ont, så jag gav henne rött korallpulver.

Men smärtan blev starkare. Jag brukade inte bistå vid födelser,

men för att jag kände för Maria, hjälpte jag barnmorskan. Det skedde i en lada,

för det krävdes akut handling och diskretion."

Det går bra, Maria.

Såja...

Det är inget barn.

Maria...

Jag förstår inte. Maria åt ordentligt med er, inte som fattiga kvinnor.

Det ordnar sig.

"När naturen stöter ut innehållet i livmodern i förtid,

kallas processen "amblos", från grekiskan,

en referens till knoppar på en vinranka, som faller av innan nya skott har kommit."

Marias drömmar beskriver ett helt annat scenario: en oönskad graviditet.

Drömmar vilseleder ibland läkare.

Elizabeth von Ouerbach, guvernören av Tecklenburgs gemål,

gav mig bevis för detta för några år sedan.

Jag kände mitt hjärta slå, och blodet pumpade kraftigt.

Allting var rött och virvlande.

Sedan kollapsade jag, utmattad.

Er dröm låter mer som en gravid kvinnas...

...än en febrig kvinnas.

Det tror jag inte. Min man är mycket ambitiös,

och har pliktkänsla.

Åren går fort för en man med en militär karriär.

En officer måste tänka på sitt rikes framtid främst.

Familjen kommer i andra hand.

Jag har lärt mig att acceptera det.

Trots att min familj är mer lagd åt litteraturkonst än stridskonst.

Det är kanske därför mina drömmar är så ovanliga.

Endast på våren växer kvitten och granatäpplen.

De vattnas av bäckarna i jungfruns okränkbara trädgård.

Och de svällande druvblommorna blommar under skuggan av vinstockarna.

Men för mig...

...finns inga kärleksfria årstider.

Ända sedan dess bor en del av mig fortfarande kvar i hennes rum.

Ställ ner den! Fortsätt här.

-Ni bad att få träffa mig, herr Langwer? -Jag tackar er av hela mitt hjärta, frun.

Jag har velat säga detta länge.

Mäster Günter är mycket talangfull.

Han behöver all uppmärksamhet, särskilt i fråga om latin och filosofi.

Därför vore det bra om mäster Valentin fick en annan lärare.

Jag förstår inte varför.

Så att jag kan fokusera på mäster Günter.

Hans studienivå kräver mer av mig.

Valentin, vad tycker du?

Jag är nöjd, för läraren luktar.

Tack för ert råd, mr Langwer. Günters framgång gläder mig.

Och Valentin håller med. Vi ska leta upp en annan lärare.

Jag är tacksam för att min begäran beviljas, frun.

Och du, mäster Valentin, behöver studera utan att bli störd.

-Ljusen är tända. -För att välkomna dig hem, Heinz.

Tack, Elizabeth, men jag stannar inte länge.

Då är ditt besök ännu viktigare. Jag har något att berätta.

-Din tredje son föds i sommar. -Det gläder mig, Elizabeth.

Jag ska engagera en läkare som ska hjälpa Johan Anmuth.

En värdig ung man som kan ta över några patienter.

Och han får också ta hand om dig, genom din förlossning.

Men Johan var ju med och förlöste våra två söner.

Vår familj kan omöjligt ta emot Johan Anmuths vård mer.

Jag ber dig att inte ifrågasätta mitt beslut.

Mitt barn mår bra.

Va?

Barnet mår bra. Han är i trädet.

-Vad talar du om? -Var inte ledsen.

Det är inte längre blod, utan sav.

Maria, när du pratar så där, bekräftar du allas fördomar om dig.

De talar till mig, de så kallade döda.

De kallas döda, för de lever inte längre.

Då vet jag inte vad de är, men de talar till mig.

Valentin?

-Vem förde dig hit? -Maria.

Jaså, gjorde hon?

Det var roligt att se dig!

Du har blivit stor.

-Vem är det där? -Det är jag.

Åh, jag trodde att det var jag!

Vi tittar på oss själva, och ser om vi kan skapa en bild.

Günter, vänta där.

General von Ouerbach. Slå er ned.

Vad ger mig den äran?

Dessvärre har det varit oroligt i Tecklenburg.

Och med oroligheter föds rykten, frukten av okunnighet och vidskepelse.

Ryktena handlar om förmodad trolldom.

En förbannelse som hindrar kvinnor från att föda normalt.

Man påstår att era åderlåtningar är verkningslösa.

Det mest orimliga skvallret hävdar att åderlåtningen är förbannelsens ursprung.

Det är nonsens och vi tar det inte på allvar, det försäkrar jag.

Men rykten kan bli farliga och besvärliga.

Ni måste ha hört ryktet att er tjänarinna, eller som hon kallas, trollkvinnan,

bar på ert barn, och att det var till er fördel att bli av med det.

-Jag skulle aldrig tro något så absurt. -Maria är som en dotter för mig.

Jag har känt er länge, Anmuth, och jag litar helt på er integritet.

Ni har alltid tagit väl hand om min familj.

Men det var mycket olyckligt att ni började sörja för Maria.

Hennes familj kunde knappt ta hand om sig själva, och jag står fast vid mitt beslut.

Kan ni be er pojke att låta mina redskap vara?

Günter!

Jag förstår era motiv, Anmuth, men jag har ett ansvar gentemot medborgarna

och Hans Majestät Fredrik Vilhelm. Ryktena måste undanröjas.

Vidskepelsen kryper in i folkets sinnen. Det är en mask som försvagar oss.

Vår lilla landsdel ska snart gå in i en ny era.

Äntligen ska vi bli en riktig del av Preussen. Ni behöver vila.

Därför ska jag engagera en läkare som ska hjälpa er, Nils Lindgren.

En lysande ung man från Sverige, som hovet håller högt.

Med små spadtag bygger man ett rikes ljusa framtid.

Hovet kan anse det vara olämpligt att en generals familj står under er vård.

Åtminstone så länge ryktena håller i sig.

Ni behöver inte längre besöka vår bostad. Lindgren tar hand om min familj.

Günter!

Allt ser bra ut. Ni behöver inte oroa er.

God middag, frun.

-Anmuth skulle ha gett mig korallpulver. -Ja, jag vet. Men det behövs inte nu.

-Nu får ni förklara er. Ni rörde min fru! -Lita på mig, herrn.

Bara om vi undersöker kroppen, upptäcker vi sjukdomar. Det kan verka förhastat,

eller vanhelgande. Men läkare är upptäcktsresande,

Det okända territoriet är människokroppen, och den döljer ett helt universum.

Likt er utforskar vi tappert nya vägar.

Tala inte om mod! Jag skulle gärna tro er, om det inte var på min frus bekostnad.

Inget ont menat, herrn. Men för att göra min plikt samvetsgrant,

måste jag följa det jag tror på. Jag bryr mig inte om patienters berättelser.

Jag bryr mig om deras organ, under huden.

Jag vet inte om ni är ovanligt oförskämd, eller ovanligt mogen.

Herrn.

-För djupt, han förlorar för mycket blod. -Det behövs för att bränna såret.

Jag gör det. Ge mig järnet. Ursäkta mig.

Hirsfrö!

Klart.

Att skära under knäet var det rätta, för att ta bort det dåliga blodet.

Elizabeth, också marken jag går på känns ostadig.

Kvinnor föder inte längre som naturen föreskriver.

Maria är en av dem.

Hon talar om de döda som om de vore frön man planterar.

Hon anser att jorden är en livmoder som ger näring åt alla barn som har dött.

Bör sådana tankar tas på allvar?

Eller bli avfärdade, som farligt nonsens?

-Hej! Jag kunde inte sluta läsa dem. -Du kom tillbaka.

-Tack för att jag fick ta hem breven. -Det är bra.

Titta, vi scannar äntligen in boken och breven.

Och sedan, med hjälp av en algoritm, kan vi hitta och söka efter

händelser, platser, namn... Då kan vi jämföra de två källorna.

Å ena sidan har vi då breven och händelserna,

och så har vi boken, berättelsen.

Breven är otroliga. De sätter nytt ljus på Anmuths arbete.

Det är som att läsa anatomi genom en dikt.

Boken är huden, och breven är hjärtat.

Du vet inte vad du ger dig in på.

Låt oss träffas på samma plats som förut.

Jag var inte säker på om jag skulle komma.

Jag ville veta hur du mådde. Jag har hört att du har fått en läkare till hjälp.

Elizabeth, det finns inget du kan göra.

-Min make är inte din fiende. -Jag ska nog pensionera mig.

Jag är med barn.

En månad har gått sedan min senaste menstruation. Han föds i sommar.

Ja, en pojke. Jag känner det, som jag har gjort förut.

Jag vill att du ska ta hand om mig. Jag vill kunna vara öppen mot dig.

-Jag kan inte. -Johan...

Jag måste gå.

Hur mår Valentin?

Han dagdrömmer hela tiden.

Han har så vackra drömmar.

Valentin!

Håll dig borta från min son! - Du får aldrig lämna min sida igen!

-Varför vill du hugga ner trädet? -Vägen ska gå här.

-Nej... -Tyst, häxa! Eller så får du se på annat!

Om ni inte kan se efter er tjänarinna, så gör jag det!

Den häxan leder Valentin på villovägar. Förstår ni det?

Att umgås med henne är det sista han behöver.

Pojken påverkas lätt. Hans fantasi är en fara, precis som för hans mamma.

Ibland känner jag inte igen honom. Han är svagsint.

Jag förstår inte hur han tänker. Allting verkar så oklart.

Det som verkar oklart för er, är för Valentin

precis utom räckhåll. Har ni försökt att observera ett ting med en kikare?

Går man för nära, så blir det bara suddigt och abstrakt.

Observera samma ting från längre avstånd, så märker ni

att det tar form och blir tydligt.

Valentin tittar långt ut.

Ni tittar bara på det ni krossar med fötterna. Använd en kikare, herr Ouerbach,

så kommer ni att se er son tydligt.

"Ända sedan dess bor en del av mig fortfarande kvar i hennes rum."

Men varför ersattes Anmuth med en yngre läkare?

Och varför slutade Ouerbach stödja hans forskning?

Där sker övergången från forntida till modern medicin. Den unge Lindgren

hade studerat i Halle, i Preussen, och kom med en helt ny syn på medicin.

Han gick över en gräns. Anmuth, å andra sidan,

stod för det förflutna. Han rörde aldrig sina patienter. Han lyssnade på vad de sa,

och att deras själar påverkade deras kroppar.

Vi tittar närmare på breven. Det måste stå något här...

-Vi kan väl tala mer över en drink? -Ja...

-Hej! Jag beställde en whisky åt dig. -Tack.

Tack! God kväll! Nu har vi kommit fram till kvällens jam.

Ikväll hyllar vi The Velvet Underground. Någon?

Jag vill sjunga.

Kan ni "Candy Says"?

Javisst! Sjung, så kompar vi dig. - "Candy Says".

Åk hem nu. Din vän sover. Hon mår bra. Åk hem och sov.

Tack.

Välkommen tillbaka.

Här.

Att svimma gör man som bekant ibland i ditt tillstånd.

Var försiktig, så behåller vi kontrollen.

För övrigt har du ett svårt beslut att ta.

Lova mig att du bestämmer dig snart.

Kom in!

-Hej. -Hej.

Du är inte den första kvinnan som har svimmat i min famn.

-Inga blommor? -Jag har med mig något annat.

-Förlåt mig. -Säg inte så.

Jag har ingen lust att prata om det.

Jag borde inte ge dig denna, men jag vill verkligen.

-Jag måste gå. -Okej.

-Vi ses senare. -Tack.

Hej då.

Maria...

Maria... är det något du oroar dig för?

Ja, ja... Sätt dig där, Ludwig.

Varför så ledsen?

Min mor är döende.

Jag tror inte på sådant nonsens, och jag vet inte varifrån du får det.

Men jag ska besöka din mor.

Hon må vara oansvarig.

Men hon har verkligen otur.

Men ni får inte göra läkarbesök längre. Lindgren följer er som en skugga.

Åt helvete med Lindgren!

Maria, jag beklagar men din mor är död.

Jag såg det i glaset.

Vila idag. Arbeta inte.

Vilka har rätt att vara med i er bok?

Officeraren och hans fru kommer att hyllas av eftervärlden.

Heinz Ouerbach förblir en välgörare, trots allt han har gjort.

De döda, som min mor och mitt barn, kommer att tyna bort. I tider som dessa,

är det viktigare att tala om de döda, än de levande.

Uteslut inte folks andar! Tala om levande och döda!

-Maria, lugna dig! -Ingen lyssnar på mig.

Jag dör spårlöst, för jag saknar historia.

Berätta om mig, och om de döda! Ge oss själen som vi förtjänar!

Maria, du får inte gå ut!

Sabbatsmåltid med dekanen... Att jag lyckades övertala dig!

Det gjorde du.

-Det är fint här. -Ja.

Det var första gången!

-Det måste vara din väns inflytande. -Dr. Morgan, det här är Eva.

-Angenämt. -Trevligt att träffas. Kom in.

-L'chaim! -L'chaim!

Eva...

...du har alltså ett forskarstipendium vid vårt universitet. Vad forskar du om?

Jag var onkolog i Holland, men nu ska jag utforska läkarvetenskapens historia.

-Intressant! -Jaså?

-Så bortkastat! Varför vill du göra det? -Måste vi göra samma sak hela livet?

Givetvis inte, om hon jobbar med sjukdomar!

Förlåt om jag förolämpade dig, men varför forska om de förflutna,

när du kan fokusera på samtida utmaningar?

-Hur långt ska man pressa vetenskapen? -Eva menar nog bara...

Eva kan försvara sig själv! - Du borde tänka på framtiden.

Hur vi ska möta de verkliga utmaningarna vi står inför.

Jag ifrågasätter det förflutna, samtiden och framtiden. Jag vill veta varför.

Jag vet vad jag gör, och det är mitt val.

Dessa luncher kan vara ganska tråkiga,

men den här är underhållande.

Ni två låter som ett gift, gammalt par.

-Du glänste idag. -Det var inte min tanke att glänsa.

Jag brukar försöka att undvika debatter.

Jag gillar att se på, och sedan slår jag in matchbollen.

Men varför håller du tillbaka?

För att då kan jag intala mig själv att jag har kontroll, på ytan.

Det är som att surfa.

Då kan jag vara mig själv med någon jag gillar.

Med någon som är värd det. Någon som du.

Sluta!

-Snyggt, Stellan! -Det måste vara min turdag.

Ja, du har många sådana dagar.

Jag måste berätta en sak.

Förlåt för det där vid lunch. Saken är den att Eva är min patient.

-Ja, jag vet att hon är sjuk. -Ja, men visste du att hon är gravid?

-Nej. -Nej.

Hon måste avsluta graviditeten. Annars riskerar hon och bebisen att dö.

Och du måste övertala henne...

Stellan! Stellan!

Ingen människa kan vara säker på sina sanna motiv.

Jag är inget undantag.

Jag är inte medveten om varför jag skriver denna bok.

En man kan vara vänlig, för att det gör honom glad.

En annan kan vara extremt vis, för att visdomen läker hans själ.

En tredje kan vara martyr,

för att han enligt sin natur vill gå under bland lågorna.

Hur kan vi veta att våra motiv är uppriktiga?

Endast när våra handlingar går emot vår natur.

Och hur kan vi veta att våra handlingar går emot vår natur?

Endast när vi färdas på två motsatta vägar samtidigt.

Maria, varför är du tyst?

Du måste tala med mig!

Jag kommer att lyssna, jag lovar.

Min mor kommer ner från trädet.

Jag säger åt henne att stanna, men hon lyssnar inte.

Hon kommer till mig.

Hon viskar i mitt öra.

Hon berättar om en tragedi.

Om ett barn.

En liten pojke.

Valentin.

Bränn allt! Där borta också!

Valentin! Valentin!

"Dagen då det stora trädet höggs ner, dog Valentin Ouerbach, åtta år gammal.

Sjöns djupa vatten svalde hans kropp.

Dödsorsaken var drunkning."

Stellan!

Stellan?

Vad är det?

Vad är det själv?

Jag letade efter dig hela dagen igår. Du stal boken från biblioteket.

-Är du galen? -Jag ville berätta. Något otroligt hände.

Jag drömde om Valentins död. Boken berättar exakt samma sak.

-Du måste ha läst det i boken. -Nej, det är i slutet av boken.

Vad är det nu?

Oroa dig inte för drömmarna. Du har större problem än så.

Morgan har berättat att du är gravid.

-Det är min ensak. -Nej, inte om du riskerar livet.

Min bebis kommer inte att göra mig illa. Vi kommer att klara oss.

Du är galen.

Valentin...

-Min sons död beskriven. Han skrev detta! -Han håller nog på att bli galen.

Han trodde på den onda kvinnan. Hur vågar den häxan förolämpa mig så...?

-Elizabeth, gå och lägg dig. -Vad pratar ni två om?

Hur fick ni tag i dessa?

Bryr er inte om detta, frun. Det är en galnings anteckningar.

Elizabeth... Elizabeth!

Min älskling...

Vad är det, mamma?

Ingenting.

Valentin får inte gå ut längre.

Och du är stor nog att se efter din bror.

-Försök att älska honom. -Oroa dig inte, mamma.

Du tror väl inte att jag förlåter Anmuth? Han måste straffas!

-Släpp mig! -Elizabeth, kom hit!

Elizabeth! Elizabeth, jag tolererar inte detta från dig!

Elizabeth...

Tjänare! Tjänare!

Andas långsamt, är ni snäll.

Sakerna vi aldrig sade till varandra, de är inte bortkastade.

Varenda steg, misstag och hemlighet ledde mig hit.

Jag kan inte leva utan din kärlek.

Men det måste du.

Det är en vacker pojke! Precis som ni tänkte er.

Nej! Ni får inte gå in där!

"På order av kung Fredrik Vilhelm, och general Heinrich von Ouerbach,

ska läkaren Johan Anmuth föras till Tecklenburgs mentalsjukhus."

Nej, ni får inte göra det! Släpp mig!

-Nej, ni får inte! -Maria...

Snälla, gör inte så här! Snälla!

-Nej, nej, nej! -Maria!

-Tänk på hur du uppför dig. -Nej!

Hon når mig snart, där skuggorna växer.

Soldaterna ska skylla på febern. Folk som hatar henne ska glädjas.

Men ingen dör egentligen.

-De har i vilket fall fört bort honom. -Vem då?

Anmuth, som är lika galen som Maria, som du älskar.

Maria är vacker!

-Ert träd finns inte längre kvar. -Det är inte sant!

Varsågod, gå och titta efter själv.

Håll ögonen öppna. Vidöppna.

Så vitt att du håller andan.

Tiden, rummet och rädslan är borta.

Rädslan är borta.

Bara en glimt av förståelse, när man går på en ny väg.

Barnet mår bra.

Men du måste göra kejsarsnitt.

Men innan dess måste vi behandla ditt hjärta. Ju snabbare, desto bättre.

Robotkirurgi blir nog enklast för dig, men likväl är det allvarligt.

Jag är inte rädd. Inte nu längre.

Det var det som hände mellan oss.

Sakerna vi aldrig sa till varandra.

De är inte bortkastade.

Varenda steg, misstag och hemlighet ledde mig hit.

Alla dessa känslor kommer att överföras till andra människor.

Vi kommer att hitta vår tro, upptäcka nya världar och nya kärlekar.

Jag önskar att jag hade din styrka, Eva. Då skulle jag vara en bättre man.

Det är en jättejobbig situation, och du ska inte behöva vara ensam.

-Jag tillhör dig. -Och du tillhör mig.

-Jag har försökt ringa. Eva behöver dig. -Hon ljög för mig.

-Hon älskar dig, för Guds skull! -Vad vet du om kärlek?

Okej, men jag åker till sjukhuset nu. Jag ska göra allt jag kan för henne.

Jag vet inte hur det slutar, men jag vet att jag gör detta av kärlek!

Sitt här och tyck synd om dig själv, eller ta del av en kärlek

som kommer en gång under en livstid, om man har tur!

"Käre Johan,

jag kunde aldrig tänka mig att en enda dag kunde avgöra ett helt liv.

Samma dag som min tredje son föddes, fördes du bort,

och Valentin hittades död i Tecklenburgs sjö.

Inget blir sig någonsin likt.

Jag vet inte hur du kunde förutse detta. Jag önskar att jag hade din styrka.

Då skulle jag känna mig mindre vilsen. Var är dina ord nu?"

Milord.

Mäster Günter.

Förlåt mig.

Till dig, mamma.

Doktor Morgan, allt är förberett.

"Min kära Elizabeth, en människa, till och med en medelmåtta som jag,

kan höja sitt sinne och uppfatta änglarnas värld.

Ändå finns det något i människan som slår an avund, även hos dessa varelser.

Vi kan ha huvudet bland molnen, och samtidigt ha fötterna på jorden.

Min son Valentin dog inte.

Han står bara på tårna, och försöker se en ny uppenbarelse."

Och här är jag.

Lycka till, min pojke.