Original subtitles

Se till att linsen är rak.

-Är den det? -Jag fixade det.

Vi är ett stormteam, bara sex stycken.

Håll lite avstånd mellan er.

-Vissa här gillar oss inte. -Bäst att du springer, get.

Det är min första patrull. Jag tänker: "Det är ett vackert land."

Där uppe när solen går upp undrar jag "Det här är så coolt".

Det doftar fantastiskt där ute, lite grand som malört.

Ser du det lilla området där?

Vi går till den gräsbevuxna kullen och ner på andra sidan.

Det finns stenhögar, talibanernas stridspositioner.

Jag börjar gå dit bort med kameran i hand-

-tar bilder och ser till att vi får allt dokumenterat.

Jösses.

Skotten träffade några centimeter ifrån mig.

Välkommen till Afghanistan.

I maj 2010 blir en liten enhet från legendariska 101. Luftburna-

-utplacerad för att försöka besegra talibanerna.

Det är i vårt intresse att skicka 30 000 trupper till Afghanistan.

Öka farten! Spring, spring!

Korengal-dalen beskrivs regelbundet som dödens dal.

-Skynda på! Stick ut dit! -Fan.

Vi visste att böcker skulle skrivas om den utplaceringen.

Jag ville dokumentera det.

Är det där en kamera?

Uppdraget: Att fånga upp vapen och stridande i dalen-

-från talibanernas fristäder i närliggande Pakistan.

I gruppen finns gröngölingar som aldrig varit i strid förr.

-Menige JJ McCool. -Vi ger oss av om 10 minuter.

-Och menige Kyle Boucher. -Så är det.

Jag var grön. Hade aldrig lämnat landet förrän jag tog värvning.

Vi visste inte hur illa det skulle bli.

Vi blev beskjutna från två håll.

Vi kunde dö inom några sekunder.

På sätt och vis är det resan från pojke till man.

Det är ett brödraskap. Man kan inte låta sina bröder dö.

Du klarar dig.

Ingenting knyter starkare band.

-Vi sticker! -De är mina bröder. Min familj.

Jävlar. De där var nära.

-Varifrån? -Vet inte. Bakom mig.

Nära mitt huvud.

McCool kom springande över kullen vi gömde oss bakom.

Han var upprymd, för han blev skjuten och sa: "Det här är på riktigt."

Jag tog en bild och allt jag hörde var...

Sir, det for runt mig när jag var på andra sidan.

Så nu skjuter vi på allt som rör sig.

Jag kunde se skotten träffa stenarna bredvid mig.

Det kom antingen från det där trädet eller den där åsen.

Det är svårt att bekämpa en fiende som man ofta inte kan se.

Det är som att bekämpa ett spöke.

Rörelser bakom den muren, sir.

Kan jag fastställa platsen utifrån ljudet kan jag se mynningsblixtar.

Österut 250 meter, på nästa utsprång.

Vi har CAS till hands, vårt luftunderstöd.

Vi samordnar med dem så att de kan bomba dem.

Täck mig. Jag ska rigga kameran där uppe.

De säger att de ser dem.

Det är farligt nära, så vi måste ta betäckning.

Kom ner nu.

Att höra bomben komma vrålande ovanifrån är suveränt.

Det är ett mycket distinkt visslande.

Cowabunga.

Kom igen. Sätt fart.

Nån som försökte döda mig nyss har inte den chansen längre.

Jag filmade det.

-Gjorde du? -Ja.

Det är som att åka nedför en backe på en berg-och-dalbana-

-när magen lyfts upp och man liksom-

-känner sig nästan viktlös. Inget kan jämföras med en eldstrid.

Det är lustigt att tänka på. De säger "Du kanske inte överlever"-

-"50 % överlever" eller "Du kan bli skjuten".

Det må vara sant, men känns overkligt tills man ser kompisar bli skjutna-

-eller ett skott träffar några centimeter från ens huvud.

Det gör att det snurrar i skallen, särskilt nu-

-när jag vet att jag får barn om några veckor.

Alla platser man är på, allt man gör. Det är utmattande-

-att alltid tänka på vad som kan vara det värsta som kan hända.

Bra. Vi lämnade ingen på berget.

Den lilla plutonen från berömda 101. Luftburna-

-är baserad vid en av USA:s minsta och farligaste baser.

Djupt i fiendeområdet är COP Michigan en viktig försvarslinje-

-mot talibaner som korsar gränsen från Pakistan.

COP Michigan är något större än en och en halv footballplan.

Det är 15 personer per bostadsenhet, alltså där vi sover.

Våningssäng på våningssäng på våningssäng.

Inte det minsta privat.

Det som inte är förstärkt med sandsäckar är fullt av splitter.

Bredvid min koj finns det kulhål. Där sover jag.

Dags för min tigermask.

-Visst är det skrämmande? -Ja, det är det.

-Skrämmande. -Jag ska säga en sak.

Jag var försäljare i köpcentret, men gillar att göra nya saker.

Nu!

Varje gång jag gjort nåt galet har jag velat få det filmat.

Jag beslutade att ta värvning för jag trodde det skulle bli kul.

Jag ville kunna dokumentera det.

Okej, de sista orden. Det här visas på er begravning.

Man älskade eller hatade McCool.

-Juarez, vad säger du? -Jag är inte färdig.

Han kunde vara irriterande som fan.

-Säg nåt. -Hej, mamma.

-Vilka är dina sista ord? -Det jag just sa.

Jag hade jobbat som rancharbetare, på biltvätt, på Subway.

Jag har provat alla slags jobb och kunde inte hålla mig till ett.

Jag blev uttråkad lätt. Då beslutade jag att ta värvning.

Jag har inga bekymmer.

Min mor grät då jag åkte och skrev på papperna. Jag var minstingen.

Jag hade kollat på datorn vart han skulle.

Det var det värsta stället i Afghanistan. Det farligaste.

Jag var rädd varje dag. Jag bad varje dag. Det var allt jag kunde göra.

Basen är strategiskt placerad för att förvägra talibanerna kontroll-

-över en viktig proviantled till Kabul.

De sa: "COP Michigan beskjuts varenda dag."

Talibanerna har en fördel i bergen.

De vet var vi är. Vi är lätta måltavlor.

Så vi väntar på att nåt ska hända.

Ingenting.

Vi sitter här och väntar och önskar oss ett bättre liv.

-Vad säger ni, sergeant Petry? -Ta bort den jävla kameran.

Vi gick runt i COP:en och undrade varför ingen sköt.

Att pissa påminner mig om att vara hemma.

Nästa dag trodde vi att vi skulle attackeras. Ingenting.

I 2-3 dagar hängde vi vid COP:en. Fortfarande ingenting.

-Åh, de är vänner. -Titta.

Jag tänkte att de överdrev. Det är lätt att utmåla det värre än det är.

Inte möjligt.

Vi visste inte hur illa det skulle bli. Vi visste inte vad som väntade.

Stick!

Öka tempot! Snabba på!

De sa: "Sluta larva er. Döda alla."

Okej. Kom igen nu.

Fan också! Var i helvete träffade den där?

Första gången COP Michigan attackerades sköt de rakt på oss.

Den träffade på baksidan.

Vi är på botten av dalen, omgivna av oändliga berg.

De kan sparka ner stenar som träffar oss.

-Det är ett elddop. -Jesus Kristus!

Jag hade gjort två vändor i Irak.

Nästan alla våra killar var nya i armén.

De hade aldrig gjort sånt här.

Var är markeringsbilen? Den måste stå här, för helvete!

-Vi rengjorde markeringen. -Var fan är den?

-Vi tog en i taget, sir. -Var är den andra? Fan.

Vi trodde att vi var män, men vi var pojkar.

Vi visste inte vad som väntade.

-Hur är det, Chisholm? -Bra. Det är tufft där uppe.

Jag var grön, men Shriver fick en att känna att allt skulle ordna sig.

De är här inne och längre ner. Fan.

Sergeant Shrivers smeknamn är Big Bear.

Han är hård, men man vill nästan krama honom.

Han är där för att skydda oss hela tiden.

Var fan är de?

Den träffade där.

Den träffade den jävla bilen.

Man inser snabbt att det inte finns nånstans på basen där man är säker.

Om den träffar där kan vi få splitter på oss.

Man kan inte göra nåt åt saken.

-Vad händer? -Ser du nåt?

Nä, det kommer. Löjtnanten sa... Okej, det var nära.

Vi blir beskjutna från en grotta åt sydväst.

-Varför är du inte vid missilerna? -Jag sprang hit.

-Till missilerna! Döda nån! -Det tar 5 minuter dit, sir.

Det hinner du, din förhalande jävel.

Kan missilen avfyras?

Jag älskar de missilerna för siktet gör att man ser bra.

Artilleristen kan avfyra en TOW-missil, som är trådstyrd-

-och träffa inuti en liten grotta.

Kör det här jävla fordonet till landningszonen.

Sätt fart.

Jag ska använda min största hammare för att chocka dem.

Om det blir en TOW-missil som kostar 65 000 dollar styck - okej.

Då använder jag den.

Bäst att ta skydd. Håll undan!

Talibanerna kallar den Dödens finger.

Skjut.

Skrämmer slag på dem.

Bra skjutet!

Efter det klev de upp en nivå.

Man kan vänta sig minst en per dag, om inte två eller tre.

Det är bara normalt.

Vem är det?

Fan också!

I princip kastar man tärning och hoppas på god tur.

Man inser ganska fort att man föredrar tur framför skicklighet.

Jag klarade mig.

Utomhus är chansen att man blir beskjuten förmodligen 75 %.

Spring.

Vissa sårades när de duschade och träffades av splitter.

Man känner sig som en råtta som springer i tunnlar.

Åt det hållet ligger duschen. Vi kallade den kärlekstunneln.

En träff i närheten? Det luktar svavel.

Man sätter sig och äter, men en kille blev skjuten här.

Så man äter fortast möjligt och fortsätter med sitt.

Få av oss sover på natten. Då sker det oavbrutet.

Det är besvärligt. Fienden beskjuter oss från ett berg-

-och vi försöker även hålla vägen öppen och fri från bomber.

Från sina fästen strider talibanerna för kontroll över dalen.

Plutonen har pansarfordon som skyddar dem när de patrullerar.

-Har vi plats? -Ja, sir. Ni kan hoppa in här.

Hur är läget?

Det finns utrustning i bilen som kan avgöra-

-från vilket håll en kula avfyras.

Ladda.

Man hör skott medan man kör, så man vänder tornet och skjuter.

Vår roll är att etablera säkerhet i Pech-dalen-

-för talibanerna rycker fram genom det området.

Dalen är väldigt lantlig. Människorna vill bara vara i fred.

Ju längre in bland bergen man kommer, desto hårdare blir de.

Men barnen är oskyldiga. De är nyfikna.

Fred vare med er.

Om barnen bara ser amerikanerna inuti dessa enorma-

-pansarfordon är man inte riktigt mänsklig.

-Vän. -En vän, ja.

Jag vill förmedla att det kvittar. Kristen, muslim... Vi är likadana.

Är det din hund?

Krigszonen gör en väldigt avtrubbad.

Att fåna sig med ungarna gör att man känner sig mänsklig igen.

Fred vare med er.

Om barnen känner att de vill träffa dig igen och gillar sällskapet-

-och kanske slutar hälsa på dig-

-som de brukade vet man att nåt är på gång.

Man arbetar med nationalpolisen för att få fotfäste i den regionen.

Vi fick info av dem att det finns en bomb vid sidan av vägen.

-2-67 i buskaget. -Vi kollar det.

Bomberna är extremt svåra att se.

Sladden kan vara smal som ett mänskligt hårstrå.

Du, McCool?

Bomberna var det perfekta vapnet för de slags fordon vi var i.

De var skickliga med dem.

Petry är tuff. Han hade jäkligt bra koll.

Han hade varit på de värsta platserna i Irak-

-och i många strider, så man såg upp till honom.

Om han skrek lyssnade man.

Många av killarna var så unga. Den yngsta grupp jag nånsin haft.

Jag och Petry börjar gå upp.

Uppfattat, 2-7. Alla fordon kör upp genom vårt område.

Man är inte i en skottsäker låda längre.

Nu är man oskyddad.

Det här är nåt nytt. Alla ungar är inomhus.

Bra dag för en eldstrid.

Jag tror att många av oss var rädda.

Man känner mycket rädsla och vet inte hur utgången blir.

Man vill tro att man kan styra saker, men ibland kan man inte det.

Ibland är så pass mycket osäkert att det är väldigt oroande.

2-7 säger att ingen ska fortsätta förrän det är säkrat.

Vi kände till bomben.

Från första dagen kände jag att nåt hemskt skulle hända mig.

Det var min tredje vända och det är då man råkar illa ut.

-På andra sidan bron? -Inte den sidan.

-Längre bort på den här sidan. -Okej.

Vi fick ett samtal om bomben från den afghanska polisen.

När de hittade såna grejer ringde de våra befäl och berättade.

Man vet aldrig om infon stämmer eller om det är ett bakhåll.

Man hoppas att det inte är i bilen som närmar sig.

Det är lätt att placera nåt.

Och när man går fram till det utlöser man det.

2-7, det här är 2-6 Romeo.

2-6 sa att de försöker avlägsna den. Vi vet inte vem-

-men det verkar som om nån gräver på plats.

Killen som gav oss infon tog faktiskt bort en del av den.

2-7, det här är 2-6 Romeo. Avvakta. Mannen som kapade sladdarna-

-meddelade oss att de har tagit den utplacerade bomben-

-och det som finns kvar är framför oss nu.

Den här polisen gick fram, tog upp den ur marken-

-och ryckte ut sladdarna.

Jag visste inte vad jag skulle säga om det.

Det är suveränt.

Löjtnanten går fram med den delen. Detonatorn. Jag tänkte:

"Är det säkert att det där är detonatorn?"

-Schyst. -Han har en bomb i handen.

När vi försäkrat oss om att den var ofarlig blev den nästan ett skämt.

Kan nån ta kort på mig och sir nu?

Jag lägger upp den på Facebook.

Vi tog kort på den lite snabbt.

Det är bara en ny sorts spänning för oss.

Där är jag och där är McCool.

Titta. Vi ler och håller i bomben. Toppen, eller hur?

När jag ser tillbaka på det fick man ett kusligt självförtroende.

Man känner sig nästan osårbar.

Hemma försöker man alltid hitta nåt som kan kopiera den känslan.

Ett sätt som nästan funkar är att utsätta nån annan för fara.

Allting luktar dyngsurt.

Uppdraget som helhet i Afghanistan är att få dem på vår sida, va?

Att hjälpa ortsborna utvecklas på vilket sätt som helst-

-vare sig det gäller en bro eller att laga deras kraftverk.

Vi tog dit ingenjörerna. De måste se vilka material skolan behövde.

Det blir en flickskola. Talibanerna gillar inte det.

Det strider mot deras religion och kultur.

Jag vill bygga en skola för flickor.

De har ingen utbildning och kan inte förbättra sina liv.

"Vi försöker hjälpa er. Vi vill förbättra era liv."

-JJ. Jag kommer att sakna dig. -Jag vet.

Jag är orolig. Vi sa till dem att det är farligt att gå in där.

Kom nu.

Mitt jobb var att se till att de inte blev skjutna där.

Så plutonen lämnade fordonen och gick mot den där skolan.

Den ligger nästan 200 meter från de säkra pansarfordonen-

-där Boucher och fem andra stannar för att ge eldunderstöd.

Skolan ligger i botten på dalen med berg runtomkring.

-Det där är inte en av våra. -Den är mycket sårbar.

Har dåligt rykte.

-Uppdatering. -Det är 2-7. Hör du mig?

Jag är långt bort på andra sidan floden, i en bil.

Fan!

-Det är ju för fan här. -Där borta?

-Det eskalerade ganska fort. -Skjut på den.

En AK skjuter mot oss på 200-300 meters håll.

-Pang! -Det kommer från sydväst också.

Uppfattat. Titta bakom mobilmasten. Ser du högen till höger?

Man kan se skott träffa. Det är väldigt precis eld.

Du hoppas att nästa salva inte ska träffa dig.

Till höger om masten. Skjut där.

Skjut på hela jäkla åsen.

Efter fem minuter sköt vi med kulsprutor.

Vi besköts från hela bergssidan.

Bort med hylsorna, ladda om, se till att den funkar. Vapenspaning.

Vi har team som spanar efter vapen och helikoptrarna täcker oss.

När man anropar dem kommer kavalleriet.

-Fan. Bra skott. -Ja, det...

De spanade många gånger.

Det gick åt många raketer.

Vi har bara två raketer kvar.

Äntligen tyst.

-Ska jag justera dem, sir? -Vill du ha 1-6?

Du, kan jag köra i väg dig norrut och...

De skjuter fortfarande. Skjut på dem!

Mark 48 är lätt.

Vi bar den för operationer i bergen. Ett bra vapensystem.

Ser du den där åskammen? Jag vill att du följer den upp.

Akta kon. Döda den inte. Sikta in dig på den.

Kom igen. Sikta in dig på den. Fan också.

Morelands Mark 48 krånglade.

Jag frågade var oljan var. Han tog inte med den. Vapnet behöver olja.

Flytta på handen.

Kolla det, lås det baktill, kolla det.

Jag var mycket upprörd. Såna misstag gör att folk dör.

-Jag har skottläge. -Träffa kammen till vänster.

Vad i helvete?

Packa ihop skiten. Ditt vapen är odugligt.

Ärligt talat var jag inte orolig för att vi besköts. Här är min soldat-

-med ett vapen som vi behöver och det funkar inte.

Vems fel är det? Inte soldatens. Det är mitt fel.

Förr eller senare måste vi ge oss av.

Vi hade begränsad mängd ammunition. Besvarar man eld så länge-

-tar ammunitionen slut.

Ladda om, allihop. Gör er redo för avfärd.

Vi måste ge oss av. Det kommer bara att bli intensivare.

Ta fyra man och börja dra fram över bron.

Få undan dem så kallar jag in förstärkning.

Vi gillar inte att fly. Man måste svälja sin stolthet.

Avvakta.

Inför varje beslut jag fattar försöker jag se konsekvenserna-

-och även varje möjlighet. Jag försöker.

De ska säkra bron, i grupper om fyra.

När första gruppen når bron och går över springer nästa fyra.

När ni kommer till andra sidan ska ni söka skydd.

-Rör på er! -Nu sticker vi framåt.

Första gruppen sprang ut.

Jävlar.

Plötsligt började fienden skjuta norrifrån, från ett tredje håll.

Det var ungefär ditåt vi var på väg.

Ser man människor springa mot skott ifrågasätter man deras vett.

Men jag gör vad än Sergeant Shriver säger åt oss.

Man följer order.

Att leda en pluton mannar och säga:

"Vi kommer att möta eldgivning norrifrån."

Det har mycket tyngd och är väldigt stressande.

Gör er redo. Nu sticker vi, allihop. Jag är eftertrupp. Spring!

Spring!

Öka farten! Spring, spring! Snabba på! Siste man!

Jag sprang över bron och tänkte: "Du kan springa snabbare."

Det kan jag inte.

Man ger allt. Man måste försöka rädda sitt liv.

Löjtnant!

Oj!

-Kom nu. -Vi är i säkerhet.

Snabba på.

Till slut kom vi till bilarna och klarade oss.

Man blir liksom lättad. "Allt väl. Vi gör om det i morgon."

Man vänder om, åker hem, käkar och ser på film eller nåt.

Först när vi kom tillbaka såg jag att jag hade ett skotthål.

Kulan träffade mig inte, utan gick genom byxbenet.

Kör fort som fan.

Jag hade verkligen tur.

Man får fart få teorin om osårbarhet och...

Det är en kick. Man tror att man klarar allt.

I det civila livet försöker alla hitta nånting-

-för att uppleva känslan-

-av att vara i en eldstrid. Spänningen, känslan.

Folk hanterar det på olika sätt. Jag spelar poker.

Om inte annat så lär man sig att inte visa sina känslor-

-vilket är värdefullt i ett spel som poker.

Det finns tillräckligt mycket osäkerhet och risk-

-för att ge dig lite av den känslan som du är så van vid-

-och lite av den där kicken.

När jag ser tillbaka på det var jag uppenbart naiv.

Jag hade ingen aning om vad vi gav oss in på.

Ingen är redo för det vi såg och det vi tvingades göra.

Vid det laget var nog ingen samma person som då de gav sig av.

Det kan man inte vara.

När man har upplevt så mycket strid är det inte möjligt-

-att förbli samma person som då man gav sig av.

Lämna oss i fred! Jävlar!

De är en bit norrut.

Efter ett tag inser man att det här är ens hem i ett år.

Nån kommer att försöka skjuta mig under de kommande 12 månaderna.

Snubben sitter i ett hus där borta och skjuter på oss.

I öppen terräng sprang man till nästa dolda position.

Så fort jag gick ut sköt de mot sandsäckarna.

Tusan.

Vad är det där?

-Det låter som 4-5 vapen. -Som skjuter.

-Nej. -Han har ett hål...

-Lägg av. -De har sytt honom nu.

Vi hade en kranförare som arbetade på COP Michigan.

Vi var tvungna att anlita civila arbetare. Det innebär pengar-

-till ortsborna och stärker relationerna.

Talibaner ogillar att ortsbor hjälper oss.

-Han blev skjuten i huvudet. -Herrejävlar.

Ett av skotten snuddade skallen.

Det bildade en perfekt kanal längs hans skalle.

Kulan följde kanten av skallen, men gick inte in i huvudet.

Jag har aldrig sett nåt tursammare.

Det var liksom ännu en väckarklocka beträffande-

-var vi hade placerats.

-Behöver ni mig, sir? -Vilket fordon åker jag i?

Den dagen var som alla andra. Vi gjorde våra vanliga kontroller.

-Vi lämnade COP Michigan. -Mad Dog basen, 2-7.

Jag tror att man börjar få ett visst lugn och en samlad attityd-

-för det är så bekant, men man slutar aldrig känna sig osäker.

Vi skulle laga nån sorts teknisk utrustning.

Min största oro: Det finns bara en väg in och ut.

Min förare, min kanonjär. Vi var bäst. Vi var längst fram-

-i det främre fordonet vid varje uppdrag.

Vi höll ungefär 30-40 meters lucka mellan fordonen.

Jag spanade på vägen som alltid. Satt längst fram.

Att köra genom byarna är aldrig nåt problem.

Det verkade bli en ganska okomplicerad patrullering.

Allt var normalt.

Det exploderade längst fram.

En jävla bomb.

Petry kastades ur fordonet och låg ovanpå några stora stenar.

Charlie och Kyle kommer bakifrån!

En vuxen man skriker på ett sätt som gör att man fattar allvaret.

Jag trodde att det var illa.

Det såg inte alls bra ut. Inte alls.

Johnson och Herrera hjälper läkaren. Vad han än behöver.

Första prioritet var att stabilisera Kyle-

-och ta honom därifrån.

Hur är det, Kyle? Är du okej, broder?

Jag vet att ryggen och nacken är brutna.

Huvudet är krossat och jag kan inte röra benen.

Herregud, lukterna... Jord blandat med blod-

-och sen lukten av död.

När jag närmade mig såg jag att Charles redan var borta.

Jag skrek: "Chisholm, är du okej?"

Det kom inget svar, så...

Chisholm var inte längre med oss.

Det var första gången... jag grät när jag var utplacerad.

Jag fick höra att min vän var död. Det kändes som en mardröm.

Du måste meddela detta.

Två döda. Vi behöver en jävla bår fort.

Tyvärr var det inte första gången jag förlorade mannar, vänner.

Men för de flesta av dem var det första gången-

-de förlorade vänner, bröder.

Jag ska se vad jag behöver.

Det är svårt att ta sig samman.

Men man har fortfarande mannar kvar som behöver vägledning.

Förbered en motattack. Snack på ICOM.

Talibanerna sa över radion att de skulle överfalla oss.

Löjtnant! De snackar på ICOM.

De sa: "Sluta larva er och döda allihop."

Det kan komma en andra våg.

Det var helt utom kontroll.

Okej. Kom nu.

Man vet inte om de attackerar. Man vet inte.

Herrera, titta här upp till toppen av berget.

Jag ville nästan att nåt skulle hända.

Då kan man slå tillbaka.

Bästa sättet att sörja sin vän är att jaga och döda jävlarna.

Släpp en bomb.

Det tycktes vara från 2-3 olika håll.

Samma krypskytt!

Skjuten genom halsen, ut ur ryggen.

Ingen av killarna skulle ifrågasätta att bära en sårad broder.

Det är brödraskapets band som vi delar.

NORRSKEN