Original subtitles

I SVT:s serie Historien om Sverige berättar experter–

–om hur det här landet växte fram efter istiden.

Ofta är det händelser som inträffade långt innan nån skrev ner dem–

–så hur kan man veta nånting om vad som pågick på den tiden?

Vilka var människorna, och vad var det för land de levde i?

Vi har tittat närmare på vetenskapen bakom Historien om Sverige.

Den har bl.a. gjort att vi nu kan få se Sveriges första ansikte.

De första människorna vandrade in i Skandinavien söderifrån–

–för drygt 11 000 år sen.

De stötte snart ihop med en jägargrupp med rötterna österut.

De senaste tio årens dna-forskning visar hur kolonisationen gick till–

–och att de första migrationsvågorna skulle följas av flera.

Arvsmassan visar inte bara släktskapet bakåt i tiden–

–utan också detaljer om enskilda individer.

Man vet att de första pionjärerna var mörkhyade och blåögda–

–och de östliga jägarna hade ljusare hy med blandad färg på ögon och hår.

Men hur har forskarna skaffat sig den kunskapen?

Svaret är att det har varit en lång resa.

På 1800-talet ledde Darwins teorier fram till förståelsen om evolutionen.

På 1940-talet utvecklades kol–14–metoden–

–som gjorde att forskare kunde avgöra åldern på fornfynd.

Tekniken innebar en andra revolution för arkeologerna.

Och nu har vi den tredje. Vi får plötsligt tillgång till genetiken–

–och kan säga med säkerhet att vi har haft tre stora migrationer.

Den europeiska befolkningen består av jägare-samlare–

–anatoliska bönder och nomader från stäppen.

Dna-forskarna tar prover på skelett från stenåldern.

Materialet skickas till ett sekvenseringslabb–

–och kommer tillbaka i form av listor.

Vi tittar på delar av genomet–

–som vi vet påverkar t.ex. ögonfärg. Det är första steget.

Man tittar på 41 markörer som påverkar pigmentering.

Här är stor sannolikhet för blå ögon, på t.ex. den här individen.

Individen verkar ha mellan blont och brunt hår–

–och hårpigmenteringen går åt det ljusare hållet, enligt sannolikheten.

Den här individen har någon form av mellannyans till ljusare nyans–

–av pigmentering på huden.

Ju mer data du har, desto säkrare kan du vara på resultatet du får fram.

Historien om Sverige berättar om den s.k. Österödskvinnan–

–som levde för nästan 10 000 år sen.

Hon var en ättling till de två första grupperna som koloniserade Norden.

Klappa.

Problemet vid rekonstruktioner av människor som levde på stenåldern är–

–att även om man hittar skådespelare med rätt färg på ögon, hår och hud–

–blir det ändå aldrig riktigt rätt.

Det finns inga nu levande som ser ut exakt som de första pionjärerna.

Men vi ska visa det äldsta svenska ansiktet som det förmodligen såg ut.

Den s.k. Bredgårdsmannen levde i nuvarande Västergötland–

–samtidigt som Österödskvinnan. Han var 50 år gammal när han dog.

Skelettet är unikt, eftersom hela kraniet är bevarat.

Skulptören Oscar Nilsson har arbetat med en 3D-skannad kopia av skallen–

–sen 2015.

Jag rekonstruerar muskel för muskel.

Jag ser var muskelfästena har suttit, de lämnar små reliefer på skelettet.

Det finns utvecklad teknik för att ta fram näsans form från näshålan–

–munnens form efter tänderna och ögonen efter ögonhålan.

Det är en arsenal av vetenskapliga metoder–

–som jag kan använda för att få en ram.

Jag vet att inom ramen finns det här ansiktet.

Det går inte att komma runt det här med att han ser väldigt maskulin ut.

Kindbenen sticker ut och är breda.

Området runt ögonbrynsbågarna och glabellan är väldigt välvt.

Det är väldigt maskulina drag.

En ganska fyrkantig underkäke–

–och sen också muskelfästen i nacken som är väldigt stora...

Det som är mest avvikande och unikt – jag har aldrig sett det tidigare –

–det är tinningmuskelns fäste.

Om vi tittar på oss idag: Här nånstans brukar muskeln fästa–

–men i hans fall ligger det här uppe.

Det beror på att man på stenåldern använde tänderna–

–på ett helt annat sätt än nu.

De har ett plant tandslitage, som är väldigt ovanligt idag.

De har slipat ner sina tänder, och de använder munnen som en tredje hand.

Oscar Nilsson har också följt dna-analyserna av skelettet.

De visar att han var en blandning av östliga och västliga jägare.

Han hade blå ögon, ljust eller mellanblont hår–

–och en hudfärg som påverkats av arvet från båda grupperna.

Jag får bara reda på om de är väldigt bleka, bleka, mittemellan–

–mörka eller väldigt mörka. Han ligger på en mittemellan-hudfärg.

Här är resultatet. Oscar Nilsson ska placera dockan–

–som ska ställas ut på Ekehagens forntidsby, på en insjöstrand.

Analyser av skelettet visar att han hade ätit kost från inlandet.

Det är hisnande. Sveriges äldsta ansikte, man får ju...

Det är lite gåshud när man tänker på det.

Jag är jätteglad att vi fick fram dna–

–för det tar bort mycket spekulation och frågeställningar som är laddade.

Det vetenskapliga underlaget förfinas hela tiden–

–i takt med att forskarna får in mer data.

Bilden av Österödskvinnan har förändrats–

–bara sen Historien om Sverige spelades in.

När serien filmatiserades hade vi inte jättemycket dna från henne.

Det vi såg då stämmer väldigt bra med bilden i filmatiseringen.

Men nu när vi har mycket mer data–

–ser vi att hon är ännu mörkare än vad vi trodde tidigare.

Bredgårdsmannen, vad skulle du säga om honom?

Han har ju ungefär samma blandning av öst och väst.

Han är kanske lite ljusare än vad jag hade räknat med.

Idag finns det nya sätt att ta fram ett ansikte med teknikens hjälp.

Helena Malmström och Magdalena Fraser driver ett eget projekt–

–där de ska återskapa utseendet hos en man som levde för 5 000 år sen.

Skallen har avbildats med en 3D-skanner–

–och nu försöker forskarna bygga ett porträtt med hjälp av dna.

All data skickas till ett labb i England–

–som jobbar på samma sätt som Oscar Nilsson, fast helt digitalt.

Så långt vi har kommit just idag är–

–att de har börjat på en utformning av näsan.

Men vi hoppas snart få en mycket tydligare bild av hur han såg ut.

Här är några andra ansikten som tagits fram av labbet i England.

Helena Malmström räknar med att hennes porträtt blir lika detaljerat.

Men vad blir nästa steg vad gäller dna-forskningen?

Kristian Kristiansen tror att svaret finns nere i marken.

Nästa revolution som följer, som är en del av den här revolutionen–

–är det som kallas miljö-dna.

Det vill säga man går ut och tar ett prov–

–i en avfallsränna från en boplats.

Då får man fram dna från växter, djur–

–människor, patogener, bakterier, sjukdomar...

Man får allt!

Den revolutionen har precis börjat.

I Sverige pågår projekt där man söker efter dna i marken och på sjöbottnar.

I Uppåkra utanför Lund pågår en stor utgrävning av hallbyggnader–

–som stod här under järnåldern.

Här hoppas man kunna hitta bevarat dna nere i marklagren.

Det mest intressanta är vad som hände här i slutet av folkvandringstiden.

Det finns indikationer på, i England och södra Tyskland–

–att den justinianska pesten vid Medelhavet har kommit längre norrut.

Det hade varit spännande att se om vi också har här.

Tekniken ger också möjlighet att få fram dna från forntida människor–

–på platser där man inte hittat skelett.

Man hoppas hitta spår av de stenåldersjägare–

–som en gång befolkade Norrland.

Om de skulle lyckas hitta dna i marken–

–betyder det att man kan plocka fram utseenden från de människorna också?

Det vore ett drömscenario. Jag vet inte om vi kommer dit.

Det kräver att vi får fram väldigt stora mängder dna i så fall.

Men å andra sidan gör vi saker idag–

–som vi inte trodde skulle gå att göra för tio år sen ens.

Dna-forskningen visar att folk rört sig runt i Europa sen stenåldern.

Folk reste för att göra affärer eller gifta in sig i betydande släkter.

Här underlättades kontakterna av–

–att de flesta nordeuropéer talade samma språk under tusentals år.

Nu börjar språkforskare avslöja hur det lät.

Rēḱs est. So n̥putlos. Rēḱs sūnum u̯l̥nto.

Tósi̯o ǵʰeu̯torm̥ prēḱst: "Sūnus moi̯ ǵn̥i̯etōd!"

Gʰeu̯tōr tom rēǵm̥u̯eu̯ked: "Iaǵesu̯o dei̯u̯om U̯erunom."

Orden avslöjar myter och levnads- mönster som skapades på den tiden–

–och som har levt kvar långt fram i historien.

Jenny Larssons forskningsprojekt LAMP försöker ta reda på–

–hur människor och språk har spritts över världen.

Språkforskningen har gamla traditioner.

Redan på 1600-talet försökte Olof Rudbeck den äldre bevisa–

–att svenskan var upphovet till alla andra språk.

Det finns en del roliga exempel:

Svenskar har spritt sig över hela jorden–

–och då ger de svenska namn till olika ställen–

–som t.ex. "Thebe", som egentligen är "Täby"–

–och "Troja", som egentligen är "tröja".

I slutet av 1700-talet insåg forskare att det fanns stora likheter–

–mellan så geografiskt skilda språk som sanskrit och latin och grekiska.

Kanske fanns det ett okänt språk som hade gett upphov till alla tre.

De senaste 10–15 åren har genetiker visat–

–hur herdefolk från stäppen mellan Svarta havet och Kaspiska havet–

–började röra sig över världen för 5 000 år sedan.

De tycks först ha rört sig mot norra Europa och Skandinavien–

–och i ett senare skede ända bort mot Indien och Iran.

Dna-forskningen har inneburit ett genombrott även för språkforskarna.

Hade kartorna visat nåt annat hade vi inte varit lika entusiastiska.

Men de visar hur vi tror att de indo- europeiska språken har spridit sig.

Bilden klarnar mer och mer.

Idag tror man att ca tre miljarder talar ett indoeuropeiskt språk.

Forskarna har sett att utvecklingen inte skett slumpvis–

–utan efter tydliga och förutsägbara regler, så kallade ljudlagar.

I vår del av världen uppstod början till den germanska språkgruppen–

–för omkring 3 000 år sedan.

Ett av de tidigaste skrivna exemplen–

–finns i runorna på de danska s.k. Gallehushornen från 400-talet.

"Ek Hlewagastiz Holtijaz horna tawidō."

"Jag, Hlewagastiz från Holte, gjorde hornet."

I hur stor del av Europa hade man förstått den här texten?

"Ek horna tawido" skulle man ha förstått även i Nordeuropa.

I vår del av världen talade man förmodligen dialekter av samma språk–

–ända sen de första indoeuropéernas ankomst i slutet av stenåldern.

Först i början av vikingatiden fick människor i norra Europa–

–allt svårare att förstå varandra.

Historien om Sverige berättar om en bronsåldersprinsessa från Tyskland–

–som reser till uppländska Tierp med sin nye make.

Förmodligen hade hon inga svårigheter att göra sig förstådd där.

På 400-talet var räkneorden i stort sett de samma–

–i Norden som nere på kontinenten.

Då skulle jag säga: "Ainaz, twai, thriz."

Helt i enlighet med ljudlagarna för- ändrades räkneorden till vikingatiden.

Där har tonande S blivit R.

Det heter "einn, tveir, thrir" nu.

Vi har fått ett R istället för S. Det finns ju belagt på runstenar.

Men hur skulle en medeltidsmänniska ha använt räkneorden?

Det är ēn, twē, þri. Då har R:et försvunnit helt.

Och nu är vi nästan framme vid det moderna "en, två, tre" i svenskan.

Om man är medveten om den här ljudutvecklingen blir det möjligt–

–att återupptäcka språket som talades i Norden långt före skriftspråket.

Forskarna närmar sig urindoeuropeiskan–

–genom att följa ljudlagarna bakåt i tiden.

Man har kartlagt en hel del av orden–

–som människorna ur stridsyxekulturen förde med sig för 4 500 år sedan.

Räkneorden är lätta att rekonstruera, för de har inte ändrat sig så mycket.

Man kan lätt föra dem tillbaka till en urform: "Oinos, dwo, treies."

Steppherdarna från Svarta havet kom till Norden i slutet av stenåldern–

–och hade med sig hästar, vagnar och andra nymodigheter.

Företeelser som har fastnat i språket.

Hjulet kände indoeuropéerna till. "Kwekwlós" på urindoeuropeiska–

–som är vårt "hjul", "hjól" på isländska, "kyklos" på grekiska–

–och "chakra" på sanskrit, som är det gamla ordet för hjul.

Men forskarna nöjer sig inte med att ta reda på hur människor talade.

De vill veta vad språket kan berätta om deras tankar och sätt att leva.

Anders Kalif, arkeolog, har ägnat sig åt studier av–

–hur relativt moderna livsmönster–

–kan ha sina rötter långt tillbaka i forntiden.

Från sent 1800-tal, tidigt 1900-tal, finns en enorm mängd uppteckningar–

–av folkloristik, folktro, folkliga föreställningar, seder och bruk.

Det är upptecknat i en tid då det fanns sagesmän.

Man sätter kött på de ganska torftiga benen som vi arkeologer hittar.

Ett uttryck som dyker upp är "kóryos", en benämning på en sorts krigarband.

Ordet har utvecklats till det moderna "här".

Anders Kalif ser framför sig grupper av unga män–

–som tvingades bort från stammen innan de kunde bli mogna krigare.

De lever i ett laglöst tillstånd i utkanten av sina samhällen–

–och kan plundra, röva och stjäla boskap hos angränsande folk.

Det är en initieringsritual som pågår under några år.

Dessa sedvänjor har levt vidare långt fram i historien.

Initiationsriter förekommer i texter från Indien, antikens Grekland–

–fram till tidig modern tid.

Det finns traditioner på Irland där man har ägnat sig åt boskapsstöld.

Och det tycks ha levt kvar.

Det finns exempel på att man har sysslat med det fram på 1700-talet.

Efteråt återvände pojkarna till stammen som fullfjädrade krigare.

Kanske är stridsyxan, symbolen för de första steppherdarna i Sverige–

–beviset för genomgången initiation.

Jag skulle säga att yxorna snarare är någonting–

–som den fullinitierade mannen får efteråt.

Sen följer de männen genom livet och läggs i gravarna så småningom.

Alla överlevde inte till vuxen ålder.

Den här bronsåldersgraven i Kivik har tolkats som ett kungamonument.

Men när man undersökte benresterna visade det sig–

–att nästan alla i kistan var pojkar i 14–15–årsåldern–

–som hade avlidit under en period av 600 år.

Vår tolkning är att de begravda är yngre män från riktigt fina familjer–

–som genomgått initiationsritualen men förolyckats under tiden.

Det var inga barnlekar, så många klarade det inte, helt enkelt.

Anders Kalif liknar stenålderns kóryosgrupper med de unga nordbor–

–som senare har gett sig ut i Europa för att handla, kriga och plundra.

I många fall har de tagit sig gestalten av rovdjur–

–där de vikingatida sagornas ulv- hednar och bärsärkar är två exempel.

Mest känt, men samtidigt okänt, är–

–att den europeiska varulvsmyten har sin grund i–

–yngre män som klär ut sig till vargkrigare–

–och sen beter sig förfärligt illa.

De smög sig på nattetid i skepnad av vargar och björnar.

Det är klart att det har satt spår i folktraditioner.

De senaste årens upptäckter har förändrat bilden av de människor–

–som levde i Skandinavien under forntiden.

Och forskarna har nya verktyg för att avgöra varifrån deras föremål kom.

Resultatet överraskar. Bronsålders- sköldarna hittades i Västergötland–

–men metallen kan knytas till södra Spanien.

Det är en av de största gruvorna man undersökt i Spanien–

–och Europa från yngre bronsåldern.

Fynden berättar om resor, handel och slavräder.

En vikingatid långt före vikingarna.

Metallerna var hårdvaluta i Norden under bronsåldern.

Samhällena hungrade efter brons.

Tillverkningen av vapen, smycken och redskap slukade två ton varje år.

Legeringen består av ungefär 10 % tenn och 90 % koppar.

Några gruvor fanns inte här uppe.

Hövdingarna skickade ut expeditioner söderut för att skaffa mer råvara.

Vi gjuter allt hemma i Skandinavien.

Vi får en bronsindustri redan 1600 f.Kr.

För bara några år sen ansåg forskare–

–att kopparen hämtades från gruvor i Alperna och Wales.

Men Johan Ling, som forskar om bronsålderns handelsvägar, har visat–

–att en stor del av metallen härstammar från södra Spanien.

Vi var kritiserade, inte minst från forskare från Centraleuropa–

–och Brittiska öarna som sa: "Det är för långt borta."

Men de har fått krypa till korset.

Hur kan han vara så säker på sin sak?

Jo, man kan se spåren i själva metallen.

Den här kvinnan satte de svenska forskarna på spåret.

Det kan finnas mineralisering, spår av kopparmineralisering, här.

Zofia Stos-Gale är expert på att särskilja kopparprover–

–från olika gruvor utifrån de små mängder bly som finns i metallen.

Blyet förekommer i olika former, isotoper–

–som skiljer sig mellan olika områden i världen.

Det blir en databas. Varje malmfyndighet får en uppsättning siffror–

–för isotoper som är typiska just där, som en signatur.

Forskarna har analyserat kopparn i omkring 400 nordiska bronsåldersfynd–

–och jämfört med prover från gruvor i Europa.

Först verkar importen ha skett från Alperna och Brittiska öarna.

Men de flesta föremålen från den yngre bronsåldern–

–har blysignaturer som pekar mot den iberiska halvön.

Många av de bronsföremål som hittats i Skandinavien–

–har samma signatur som spansk malm.

Det har fått forskarna att söka efter de platser där brytningen skedde.

Och här i Las Minillas i Extremadura har arkeologerna hittat vad de sökte:

Ett dagbrott där bronsålderns gruv– arbetare har lämnat spår efter sig–

–längs den 200 meter långa malmådran.

På marken ligger tusentals stenhammare som använts i brytningen.

På bronsåldern hade de skaft av trä.

Vi har hittat såna här städ.

De här stenhamrarna har de skaftat.

Den jag håller i handen är effektiv, men långt ifrån de skaftade.

Så lägger du mineralklumpen på, och så bankar du till.

De är extremt effektiva. Du ser...

Den här gruvan kan ha producerat 800 ton råkoppar under bronsåldern–

–och antagligen fanns det ett 50-tal såna här fyndigheter i området.

Det här är en av de största gruvorna man någonsin undersökt i Spanien–

–och Europa från yngre bronsåldern. Här blir vi nog fast ett antal år.

Sydvästra Spanien var länge ett av världens centrum för metallutvinning.

Kopparn här finns i ett mineral som kallas malakit.

Malakit innehåller ungefär 75 procent koppar.

Så det är ett rätt kopparrikt mineral.

Intill gruvan finns rester av de lerugnar–

–där kopparn smältes och formades till tackor–

–för export till bl.a. Skandinavien.

I ugnarna har man rostat och smält kopparmalmen som man hämtat i gruvan.

Man har fått upp det till uppemot 1 100 grader med hjälp av ved.

Det var nog en fruktansvärd arbets- plats, med alla de här ångorna...

Det innehåller ju bly och arsenik.

Tydligen är det även viss radioaktivitet också.

Man hittar rester av matkärl och hyddor–

–där arbetarna har sökt skydd mot sol och regn.

Förmodligen var långt ifrån alla här av fri vilja.

Samhällena här är djupt engagerade i kopparproduktion i någon form.

Sannolikt har de ofri arbetskraft, d.v.s. slavar som utför det här.

Det skulle inte fungera utan ofri arbetskraft–

–för du har så mycket produktion.

En del av metallerna såldes troligen på handelsplatser längre norrut.

Men några av bronsålderns nordbor–

–kan ha tagit sig hela vägen ner till Spanien för att köpa koppar–

–och att det är bilder av såna resor vi ser på hällristningarna här hemma.

Många forskare anser också att just slavar som har tagits på vägen–

–kan ha varit en del av betalningen för metallen.

Ett mönster som går igen under vikingatiden ett par tusen år senare.

Därför har vi lite samma bild som vi ser i vikingatid gällande silvret–

–där vikingarna försökte ta sig så nära som möjligt–

–till de källor eller de platser där silvret fanns–

–istället för att ha dyra mellanhänder.

Här tror vi samma sak – så långt som möjligt försöker de pusha båtarna.

Vikingatiden har sin upprinnelse i bronsålder.

De system vi ser i vikingatid sjösätts under bronsåldern.

System med långväga handel, system med att importera metaller–

–och system med ofri arbetskraft.

Vi underskattar i regel det här med mobilitet i förhistorien.

Men nya analyser av dna, isotoper, strontium och dylikt har visat–

–att vi totalt underskattat det.

Det är faktiskt augusti.

Det är mitt på dagen, även om det inte ser ut så.

Året är 536. Det har inträffat en katastrof.

Den plötsliga kylan på 500-talet är bara en av många prövningar–

–som människorna i Norden har utsatts för.

Sen istiden har möjligheten att överleva här–

–varit beroende av svängningarna i klimatet.

Men hur kan man säga nånting om vad som hände för tusentals år sen?

Forskarna har skaffat sig bättre verktyg–

–för att följa kasten mellan värme och kyla, stormar och bränder–

–regn och torka.

Klimatets växlingar sen isen började släppa taget för drygt 11 000 år sen–

–finns fortfarande bevarade som spår i den svenska naturen.

Det här är nationalparken Store Mosse i Småland.

Våtmarkens historia går tillbaka till när inlandsisen drog sig tillbaka.

Då så, då kör jag.

Malin och Jenny använder mossen som ett arkiv över forntidens klimat.

När de borrar sig ner genom lagren av torv, reser de genom årtusendena.

–Det är fyra, fyra. Det är sju meter. –Det är rekord.

Sju meter ner har de nått gyttjan som avsattes här på stenåldern.

Borrkärnan innehåller material som begravdes samtidigt–

–som Bredgårdsmannen ljustrade gäddor en dagsmarsch härifrån.

Här skulle jag gissa på 10 000 år sen–

–och här uppe, nånstans 8 500 år sen.

Vänta, nu är jag tillbaka.

Här finns massor av information för den som vet vad man ska leta efter.

Torvlagren visar bl.a. hur systemet har svarat–

–på värme eller kyla i årtusenden.

Per Lagerås undersöker pollen som bevarats sen inlandsisen drog undan–

–för att se hur växtligheten började erövra det nya landet.

Det är tack vare pollenanalys vi vet hur utvecklingen varit i stora drag.

Proverna visar hur landskapet gick från tundra till grässtäpp–

–och hur björk, tall och hassel så småningom vandrade in.

För jägarna här... Jag tror att det fanns mycket att jaga.

En bra kombination av att det var rätt öppet och ändå varmt.

Här kan de också följa skiftningarna–

–mellan nederbördsrika och torra perioder.

Man kan se det på att det är mer nedbrutet här.

Det kan tyda på att somrarna var torrare, för då sjunker vattennivån–

–och det organiska materialet får mer syre och bryts ner.

Det kan man se i en sån här sekvens.

Med tiden har de lärt sig att urskilja fler detaljer i historien.

När de tittar i mikroskop kan de se kolpartiklar–

–som har spritts i skogsbränder.

På senare år har de också försökt avgöra hur mycket det har blåst.

Stora stormar har avsatt lager av tunga kvartspartiklar från sanddyner.

De är större och behöver starkare vindar för att transportera dem–

–flera kilometer in i torvmossen.

När vi ser fler kvartspartiklar vet vi att det har blåst mycket hårdare.

Vår första ledtråd kom när vi hittade större partiklar–

–runt 6 000 till 5 000 år sen, och där verkar det ha blåst mer.

Sen har vi fortsatt med stormspåren och hittat att det är flera perioder.

Hur samverkar det här med klimatet i övrigt?

Oftast var det kallt, men det är inte helt tydligt–

–att det alltid är kallare perioder som leder till fler stormar.

Forskningen visar hur klimatet gång på gång prövat människorna i Norden.

Pollenprover visar hur landet drabbades av en plötslig kyla–

–för drygt 1 500 år sen, orsakad av en serie kraftiga vulkanutbrott.

För jordbruket betydde det en katastrof.

Det upphör, framför allt på de högre delarna av Sydsvenska höglandet.

–Hur länge består det här? –Ganska länge uppe i Småland.

På många ställen där odlingen upphör på 500-talet–

–så sker en expansion, kanske på 1100-talet.

Men lagren i torvmossar och sjöar ger bara en grov uppskattning–

–av hur klimatet har varierat.

Vill man ha en tydligare bild får man gå till andra arkiv.

Forskare vid Göteborgs universitet studerar hur skogen har växt till.

De tittar på trädens årsringar.

En varm sommar ger en bred ring, en kall sommar ger en smal ring.

Forskarna samlar in döda träd, bl.a. från sjöar och flodbäddar.

Här i Sibirien har man tagit prover på 8 000 år gamla stammar–

–som har smält fram ur permafrosten.

Genom att jämföra med årsringarna hos yngre träd–

–kan de bygga arkiv bakåt i tiden, en så kallad dendrokronologi–

–och på så vis följa klimatets svängningar genom historien.

Här har vi en väldigt fin disk från norra Sverige–

–daterad till 1485 till 1779.

Vi ser här, väldigt fint, mönstren i ringbredd.

Vi har ett ljust lager som vi kallar för vårved.

Det bildas tidigt på tillväxtsäsongen.

Och ett mörkare lager, höstved, som bildas senare på tillväxtsäsongen.

Forskarna har en metod för att se fina detaljer–

–i trädens svar på klimatet.

De tittar på enskilda celler inne i varje årsring.

När vi har t.ex. ett vulkanutbrott som sänker temperaturen på jorden–

–kommer höstveden att vara väldigt mycket tunnare.

Och en tunn höstved beror på cellväggens tjocklek.

Så de här små cellerna i höstveden, de har väldigt, väldigt tunna väggar.

Det är alltså egentligen ett dåligt tecken för träden–

–och visar på svåra förhållanden.

Det kan också överföras till svåra förhållanden för människor–

–eftersom de lever av andra grödor.

Metoden gör att forskarna inte bara kan skilja mellan kalla och varma år.

Nu kan de också avgöra exakt när det sker plötsliga klimatförändringar.

Här är mikroskopbilder av ett träd som växte under krisen på 500-talet.

Här ser vi år 535 efter Kristus.

Det kan man säga är ett normalt år om man tittar på höstveden.

Vi ser att den är väldigt mörk och markerad.

Sen glider vi över in i 536.

Då ser vi att försäsongen är normal–

–men att det händer nånting under år 536–

–som gör att höstveden är starkt påverkad av nånting–

–förmodligen sänkta temperaturer som har att göra med ett vulkanutbrott–

–som inträffade förmodligen på vårkanten eller sommaren.

536 sätter igång den här processen–

–och sen har vi några årtionden av väldigt, väldigt kalla temperaturer–

–och sen återhämtar det sig kanske till 650–

–då vi är tillbaka på normala nivåer igen.

I den senaste studien har de granskat träringar från Sverige och Finland–

–från 800-talet till idag.

De har analyserat 50 miljoner enskilda celler under tre års tid.

Mätningarna visar bl.a. att den medeltida värmeperioden–

–inte var så varm som man tidigare har trott.

Vi trodde att den medeltida värme- perioden t.o.m. var varmare än nu.

Men så var det inte, enligt vår studie.

Det här får betydelse för vår förståelse av historien–

–och kan också ge säkrare kunskap om vad vi kan vänta oss i framtiden.

Man trodde att värmeperioden var ungefär en halv grad varmare än idag.

Det stämde dåligt med de simuleringar som gjorts av dåtidens klimat:

Samma datormodeller som används för att förutspå framtidens klimat.

Men enligt nya mätningar stämmer modellerna överens med verkligheten.

Den fysikaliska kunskapen som är inbyggd i klimatmodellerna är sund–

–eftersom vi har nu två olika oberoende källor av klimatet–

–tillbaka tusen år i tiden, som säger i princip samma sak.

Vi kan vänta oss att temperaturen stiger, så som modellerna visar–

–och att perioden vi lever i nu är unik sett ur ett tusenårsperspektiv.

Men det var inte bara klimatet som avgjorde människornas öden.

Ända sen de första jordbrukarna i Norden–

–har befolkningen drabbats av sjukdomsutbrott med jämna mellanrum.

Nya dna-prover visar att pesten dök upp här redan på stenåldern.

Men det värsta utbrottet var digerdöden under medeltiden.

Forskningen visar att delar av Sverige drabbades hårdast i Europa.

I mitten av 1300-talet levde drygt en miljon människor–

–i området som omfattar dagens Sverige.

Befolkningen hade ökat efter den medeltida värmeperioden–

–och en av platserna som växte snabbast var Lund–

–som blev Skandinaviens största stad på 1300-talet.

Folk kom från många olika platser:

Från hela nordvästra Europa men även Östeuropa.

Och det har vi precis nyligen fått en del uppgifter om via dna.

Men tiderna skulle förändras både för Lund, som tillhörde Danmark–

–och resten av Norden.

År 1349 lägger en båt från England till i Bergens hamn.

Ombord är besättningsmännen antingen sjuka eller redan döda.

Pesten har kommit, och ett år senare kommer den över gränsen till Sverige.

En tredjedel av alla människor i Sverige dör–

–när pestepidemierna drar fram över landet i vågor.

Men hur vet man egentligen hur många som dog i digerdöden?

Per Lagerås har intresserat sig för vad som hände under perioden.

Han använder samma pollenprover som i klimatforskningen.

Lite grann påverkat av att historiker också visat–

–att den gamla bilden att Sverige kom lindrigt undan – den stämmer inte.

De data vi har tyder på att Sverige drabbades hårt.

Lagerås har sammanställt alla pollen- diagram från Småländska höglandet.

Det handlar om över 600 pollenprover–

–som visar förändringarna i jordbruket på medeltiden.

Då blir det en förvånansvärt tydlig bild.

Man kan se hur odlingsmarken på hög- landet gradvis ökar från 1100-talet–

–genom 1200-talet, fram till mitten på 1300-talet. Sen stupar det.

Skogsbygderna tycks ha drabbats hårt av pesten redan vid utbrottet 1350.

Lagerås menar att nedgången i jordbruket motsvarar en halvering–

–av befolkningen på höglandet.

Jag förväntade mig en långsam effekt, om vi skulle se nån överhuvudtaget.

Det här talar för att nedgången är... Den första pestvågen får omedelbar...

Det är en enorm katastrof, även uppe i skogsbygderna.

Sen går det väl lite upp och ner, men det är först på 1600-talet–

–som vi är uppe på samma nivåer som före digerdöden.

Det visar hur länge...

Den har en effekt på befolkningen och på landskapet i mer än 200 år.

Han har jämfört pollendata med andra områden i Europa–

–och bedömer att Sverige var ett av de hårdast utsatta områdena.

Intressant är att Sverige framstår som ett ganska hårt drabbat område–

–i alla fall Sydsvenska höglandet, men områden som är lika Sverige...

T.ex. Norge är hårt drabbat. Det ser man fint i pollendatan.

Men hur såg det ut i städerna, där det inte finns nån odlingsmark?

Här, under en restaurang i centrala Lund, finns en viktig ledtråd.

Det här är Drottens kyrkoruin, där arkeologer tagit hand om kvarlevorna–

–av 3 000 människor som begravdes här från slutet av 900-talet–

–och fram till reformationen 1536.

Idag finns skeletten bevarade i ett magasin på Kulturen i Lund.

Det finns inget annat material i Sverige eller Danmark–

–där du kan studera en och samma grupp under 500 års tid.

Det är en man och den är relativt ung.

Han är relativt ung när han dör, ser jag inte minst på bäckenbenet.

Och sen har man också gjort dna-analyser–

–som visar att personen dog i pesten–

–det vill säga digerdöden, 1350, nånstans där.

Mannen verkar ha varit vid god hälsa. Skelettet visar inga tecken på svält.

Det verkar inte som att farsoten skonade nån särskild samhällsgrupp–

–åtminstone inte till en början.

1350 är ju... Då drabbas alla.

Men de två följande epidemierna 1359–60 och 1369–70...

Då är ju många av de vuxna antingen döda eller immuna.

Och då är det de nya generationerna, alltså barn, som drabbas mycket mer.

Forskarna räknar med att 30–50 % av Lunds befolkning dog i digerdöden.

De stöder sig bl.a. på att antalet begravningar ökade kraftigt.

Att finna pestens offer är jättesvårt.

Vi är helt klara över att pestens offer ligger på vanliga kyrkogårdar.

Det är inte massgravar med 500 individer i samma.

De ligger prydligt bland de övriga.

Men under en period så är det mycket, mycket tätare med gravar.

Där finns också lite fler dubbel- och trippelgravar.

För hela Lund kan det vara att det dör ungefär 1 500 fler än normalt.

Forskarna kan också se en tydlig bild av vad som hände efter digerdöden.

Efteråt fanns det inte längre många människor från övriga Europa i Lund.

Dna visar att det var folk från trakten runtomkring som flyttade in.

Pollendiagrammen visar att även landsbygden förändrades.

Många av åkrarna ersattes av betesmarker i slutet av 1300-talet.

Det är en intressant anpassning till de nya förhållandena.

Om granngårdarna har ödelagts har du tillgång till mark där.

Det finns röjd mark som är skogfri.

Djurhållning kräver mer mark, men det är inte så arbetsintensivt.

Det har man anat i historiska källor, och nu ser vi det i pollendiagrammen.

Och materialet från Drotten i Lund säger samma sak.

Förändringarna har satt sig i kroppen på de överlevande människorna i stan.

Kroppslängden ökar efter pesten.

Det kan betyda att de som överlever pesten har större möjlighet–

–att få bättre tillgång på mat till exempel.

Pesten slår urskillningslöst.

Den tar inte bara fattiga personer utan den tar ju alla kategorier.

Det innebär att de som haft det lite sämre–

–plötsligt kan säga till sin arbets- givare: "Vi vill ha bättre betalt."

Det innebär att de kan köpa lite mer varierad kost, eller skaffa sig det–

–och det påverkar kroppslängden.

När det gäller senare epoker finns det andra möjligheter–

–att ta reda på vad som egentligen hände.

En stor del av historikernas arbete går ut på att läsa bevarade dokument.

Men även när det finns skriftliga källor kan de stöta på problem.

När Marie-Antoinettes brevväxling–

–med den svenska adelsmannen Axel von Fersen återfanns–

–var en del av texten överstruken.

Nu har forskare lyckats avslöja en del av det dolda–

–med hjälp av modern teknik.

Och kanske innehåller de svaret på frågan:

Var den svenske greven drottningens älskare, som det påstås i programmet?

Revolutionsåren 1791–92.

Den franska kungafamiljen satt i husarrest efter ett flyktförsök–

–organiserat av den svenske greven Axel von Fersen.

Marie-Antoinette lyckades ändå hålla hemlig brevkontakt med von Fersen–

–som anses ha varit hennes och många andra kvinnors älskare.

Fast hur var det med den saken?

En ledtråd finns i nationalarkivet i Paris–

–som köpte in några av breven på 1980-talet.

Vi har brev skrivna av Marie-Antoinette och vi har brev som von Fersen skrivit.

En del av breven är kopior, gjorda av von Fersen som befann sig i Bryssel.

På 1700-talet var det en vanlig metod för att arkivera post.

Det här brevet är ett originalbrev från Marie-Antoinette till von Fersen.

Hon skriver om politik och mycket om det som pågår i Frankrike.

Några brev är skrivna med hjälp av en kod som avslöjats för länge sedan.

En svårare nöt att knäcka var att delar av texten har dolts med bläck.

De här överstrykningarna har sysselsatt historiker i 150 år.

Många forskare trodde att von Fersens släktingar hade censurerat breven–

–men ingen visste säkert.

Anne Michelin är forskare vid Naturhistoriska museet i Paris.

Hennes labb har avslöjat historiska texter–

–gömda i rullar av papyrus eller pergament.

Hon fick tillgång till brevväxlingen mellan von Fersen och drottningen.

Vi fick frågan vad vi skulle kunna göra i dag–

–med den teknik vi har och alla framsteg vi gjort.

Forskarna provade olika metoder–

–men fastnade för en teknik som kallas röntgenfluorescens eller XRF.

Skannern läser av den kemiska sammansättningen i bläcket–

–som användes i brevet som Marie- Antoinette skrev till von Fersen.

Resultatet visar sig som ett diagram.

Varje topp motsvarar en av de metaller som ingår i bläcket.

Där finns järn, koppar och zink.

Nästa steg är att jämföra med bläcket som använts i överstrykningarna.

Här är bläcket i överstrykningarna. Det innehåller järn och zink.

Lägger man resultaten över varandra–

–skiljer sig Marie-Antoinettes bläck på en punkt.

Det innehåller koppar, som saknas i överstrykningarna.

Upptäckten innebar ett stort genombrott.

Nu kunde de plötsligt separera de två lagren från varandra.

Eftersom koppar bara förekommer i ursprungstexten–

–kan vi se vad som skrivits av Marie-Antoinette.

På samma sätt fick man fram dolda ord–

–i de brev som von Fersen hade skrivit själv–

–om överstrykningarna var gjorda med ett annat bläck än själva texten.

Och faktiskt kunde överstrykningarna avslöja vem som censurerade breven.

Det var inte någon sentida släkting utan greven själv.

Vi fann ett brev med överstrykningar där von Fersen lagt till ord ovanför dem–

–med samma bläck. Det bevisar att det var han som gjorde överstrykningarna.

Vad var det som var så viktigt att dölja?

Det här gömde sig bakom von Fersens överstrykningar–

–i ett av drottningens brev.

"Nu ska jag sluta. Men först vill jag säga, dyraste vän, att jag älskar er till vanvett"–

–"och att den stund aldrig kommer när jag inte älskar er."

Vad jag själv kände? Jag blev berörd av att hennes känslor var så starka–

–och hur hon uttryckte dem till sin vän eller käraste.

Att hon var en vanlig människa med äkta känslor.

Ungefär samma saker har strukits i breven–

–han skrev till Marie-Antoinette och i de som han har kopierat.

Ömhetsbetygelserna har raderats–

–inte kommentarer om politik eller frågan om kungafamiljens framtid.

"Jag älskar er till vanvett." Det står här. "Jag älskar er till vanvett."

Tycker du att det tyder på att de verkligen hade en kärleksrelation?

Vi kan slå fast att de hade en innerlig relation–

–för de använder starka ord som "älskar", "till vanvett"...

Det finns en intensitet i ordvalen.

Om det var en kärlekshistoria, fick den i alla fall inget lyckligt slut.

Marie-Antoinette avrättades i Paris redan 1793 och Axel von Fersen–

–som stått både den franska och den svenska kungamakten nära–

–misshandlades till döds av en folkmassa i Stockholm 1810.

Tack! Tjusigt..

Det här är exempel på hur modern vetenskap–

–har gett en tydligare bild av historien.

Utvecklingen fortsätter i samma takt.

Bara sen SVT:s serie spelades in har det dykt upp nya fynd–

–som visar hur landet växte fram.

Räkna med att det snart kommer fler upptäckter i historien om Sverige.