All language subtitles for text-closed

I SVT:s serie Historien om Sverige
berättar experter–

–om hur det här landet växte fram
efter istiden.

Ofta är det händelser som inträffade
långt innan nån skrev ner dem–

–så hur kan man veta nånting
om vad som pågick på den tiden?

Vilka var människorna,
och vad var det för land de levde i?

Vi har tittat närmare på vetenskapen
bakom Historien om Sverige.

Den har bl.a. gjort att vi nu
kan få se Sveriges första ansikte.

De första människorna vandrade in
i Skandinavien söderifrån–

–för drygt 11 000 år sen.

De stötte snart ihop med
en jägargrupp med rötterna österut.

De senaste tio årens dna-forskning
visar hur kolonisationen gick till–

–och att de första migrationsvågorna
skulle följas av flera.

Arvsmassan visar inte bara
släktskapet bakåt i tiden–

–utan också detaljer
om enskilda individer.

Man vet att de första pionjärerna
var mörkhyade och blåögda–

–och de östliga jägarna hade ljusare
hy med blandad färg på ögon och hår.

Men hur har forskarna skaffat sig
den kunskapen?

Svaret är
att det har varit en lång resa.

På 1800-talet ledde Darwins teorier
fram till förståelsen om evolutionen.

På 1940-talet
utvecklades kol–14–metoden–

–som gjorde att forskare
kunde avgöra åldern på fornfynd.

Tekniken innebar en andra revolution
för arkeologerna.

Och nu har vi den tredje.
Vi får plötsligt tillgång till genetiken–

–och kan säga med säkerhet
att vi har haft tre stora migrationer.

Den europeiska befolkningen
består av jägare-samlare–

–anatoliska bönder
och nomader från stäppen.

Dna-forskarna tar prover
på skelett från stenåldern.

Materialet skickas till
ett sekvenseringslabb–

–och kommer tillbaka
i form av listor.

Vi tittar på delar av genomet–

–som vi vet påverkar t.ex. ögonfärg.
Det är första steget.

Man tittar på 41 markörer
som påverkar pigmentering.

Här är stor sannolikhet för blå ögon,
på t.ex. den här individen.

Individen verkar ha
mellan blont och brunt hår–

–och hårpigmenteringen går åt det
ljusare hållet, enligt sannolikheten.

Den här individen har någon form
av mellannyans till ljusare nyans–

–av pigmentering på huden.

Ju mer data du har, desto säkrare kan
du vara på resultatet du får fram.

Historien om Sverige berättar
om den s.k. Österödskvinnan–

–som levde för nästan 10 000 år sen.

Hon var en ättling till de två första
grupperna som koloniserade Norden.

Klappa.

Problemet vid rekonstruktioner av
människor som levde på stenåldern är–

–att även om man hittar skådespelare
med rätt färg på ögon, hår och hud–

–blir det ändå aldrig riktigt rätt.

Det finns inga nu levande som ser ut
exakt som de första pionjärerna.

Men vi ska visa det äldsta svenska
ansiktet som det förmodligen såg ut.

Den s.k. Bredgårdsmannen
levde i nuvarande Västergötland–

–samtidigt som Österödskvinnan.
Han var 50 år gammal när han dog.

Skelettet är unikt,
eftersom hela kraniet är bevarat.

Skulptören Oscar Nilsson har arbetat
med en 3D-skannad kopia av skallen–

–sen 2015.

Jag rekonstruerar muskel för muskel.

Jag ser var muskelfästena har suttit,
de lämnar små reliefer på skelettet.

Det finns utvecklad teknik för att
ta fram näsans form från näshålan–

–munnens form efter tänderna
och ögonen efter ögonhålan.

Det är en arsenal
av vetenskapliga metoder–

–som jag kan använda
för att få en ram.

Jag vet att inom ramen
finns det här ansiktet.

Det går inte att komma runt det här
med att han ser väldigt maskulin ut.

Kindbenen sticker ut och är breda.

Området runt ögonbrynsbågarna
och glabellan är väldigt välvt.

Det är väldigt maskulina drag.

En ganska fyrkantig underkäke–

–och sen också muskelfästen i nacken
som är väldigt stora...

Det som är mest avvikande och unikt
– jag har aldrig sett det tidigare –

–det är tinningmuskelns fäste.

Om vi tittar på oss idag:
Här nånstans brukar muskeln fästa–

–men i hans fall ligger det här uppe.

Det beror på att man på stenåldern
använde tänderna–

–på ett helt annat sätt än nu.

De har ett plant tandslitage,
som är väldigt ovanligt idag.

De har slipat ner sina tänder, och de
använder munnen som en tredje hand.

Oscar Nilsson har också följt
dna-analyserna av skelettet.

De visar att han var en blandning
av östliga och västliga jägare.

Han hade blå ögon,
ljust eller mellanblont hår–

–och en hudfärg som påverkats
av arvet från båda grupperna.

Jag får bara reda på om de är
väldigt bleka, bleka, mittemellan–

–mörka eller väldigt mörka.
Han ligger på en mittemellan-hudfärg.

Här är resultatet.
Oscar Nilsson ska placera dockan–

–som ska ställas ut på Ekehagens
forntidsby, på en insjöstrand.

Analyser av skelettet visar
att han hade ätit kost från inlandet.

Det är hisnande. Sveriges
äldsta ansikte, man får ju...

Det är lite gåshud
när man tänker på det.

Jag är jätteglad
att vi fick fram dna–

–för det tar bort mycket spekulation
och frågeställningar som är laddade.

Det vetenskapliga underlaget
förfinas hela tiden–

–i takt med
att forskarna får in mer data.

Bilden av Österödskvinnan
har förändrats–

–bara sen Historien om Sverige
spelades in.

När serien filmatiserades hade vi
inte jättemycket dna från henne.

Det vi såg då stämmer väldigt bra
med bilden i filmatiseringen.

Men nu när vi har mycket mer data–

–ser vi att hon är ännu mörkare
än vad vi trodde tidigare.

Bredgårdsmannen,
vad skulle du säga om honom?

Han har ju ungefär samma blandning
av öst och väst.

Han är kanske lite ljusare
än vad jag hade räknat med.

Idag finns det nya sätt att ta fram
ett ansikte med teknikens hjälp.

Helena Malmström och Magdalena Fraser
driver ett eget projekt–

–där de ska återskapa utseendet hos
en man som levde för 5 000 år sen.

Skallen har avbildats
med en 3D-skanner–

–och nu försöker forskarna
bygga ett porträtt med hjälp av dna.

All data skickas
till ett labb i England–

–som jobbar på samma sätt som
Oscar Nilsson, fast helt digitalt.

Så långt vi har kommit just idag är–

–att de har börjat på
en utformning av näsan.

Men vi hoppas snart få en mycket
tydligare bild av hur han såg ut.

Här är några andra ansikten
som tagits fram av labbet i England.

Helena Malmström räknar med att
hennes porträtt blir lika detaljerat.

Men vad blir nästa steg
vad gäller dna-forskningen?

Kristian Kristiansen tror
att svaret finns nere i marken.

Nästa revolution som följer,
som är en del av den här revolutionen–

–är det som kallas miljö-dna.

Det vill säga man går ut och tar ett prov–

–i en avfallsränna från en boplats.

Då får man fram dna från växter, djur–

–människor, patogener,
bakterier, sjukdomar...

Man får allt!

Den revolutionen har precis börjat.

I Sverige pågår projekt där man söker
efter dna i marken och på sjöbottnar.

I Uppåkra utanför Lund pågår en
stor utgrävning av hallbyggnader–

–som stod här under järnåldern.

Här hoppas man kunna hitta
bevarat dna nere i marklagren.

Det mest intressanta är vad som hände
här i slutet av folkvandringstiden.

Det finns indikationer på,
i England och södra Tyskland–

–att den justinianska pesten vid
Medelhavet har kommit längre norrut.

Det hade varit spännande att se
om vi också har här.

Tekniken ger också möjlighet att
få fram dna från forntida människor–

–på platser
där man inte hittat skelett.

Man hoppas hitta spår
av de stenåldersjägare–

–som en gång befolkade Norrland.

Om de skulle lyckas hitta dna
i marken–

–betyder det att man kan plocka fram
utseenden från de människorna också?

Det vore ett drömscenario.
Jag vet inte om vi kommer dit.

Det kräver att vi får fram
väldigt stora mängder dna i så fall.

Men å andra sidan gör vi saker idag–

–som vi inte trodde skulle gå
att göra för tio år sen ens.

Dna-forskningen visar att folk rört
sig runt i Europa sen stenåldern.

Folk reste för att göra affärer eller
gifta in sig i betydande släkter.

Här underlättades kontakterna av–

–att de flesta nordeuropéer talade
samma språk under tusentals år.

Nu börjar språkforskare avslöja
hur det lät.

Rēḱs est. So n̥putlos.
Rēḱs sūnum u̯l̥nto.

Tósi̯o ǵʰeu̯torm̥ prēḱst:
"Sūnus moi̯ ǵn̥i̯etōd!"

Gʰeu̯tōr tom rēǵm̥u̯eu̯ked:
"Iaǵesu̯o dei̯u̯om U̯erunom."

Orden avslöjar myter och levnads-
mönster som skapades på den tiden–

–och som har levt kvar
långt fram i historien.

Jenny Larssons forskningsprojekt LAMP
försöker ta reda på–

–hur människor och språk
har spritts över världen.

Språkforskningen
har gamla traditioner.

Redan på 1600-talet försökte
Olof Rudbeck den äldre bevisa–

–att svenskan var upphovet
till alla andra språk.

Det finns en del roliga exempel:

Svenskar har spritt sig
över hela jorden–

–och då ger de svenska namn
till olika ställen–

–som t.ex. "Thebe",
som egentligen är "Täby"–

–och "Troja",
som egentligen är "tröja".

I slutet av 1700-talet insåg forskare
att det fanns stora likheter–

–mellan så geografiskt skilda språk
som sanskrit och latin och grekiska.

Kanske fanns det ett okänt språk
som hade gett upphov till alla tre.

De senaste 10–15 åren
har genetiker visat–

–hur herdefolk från stäppen mellan
Svarta havet och Kaspiska havet–

–började röra sig över världen
för 5 000 år sedan.

De tycks först ha rört sig
mot norra Europa och Skandinavien–

–och i ett senare skede
ända bort mot Indien och Iran.

Dna-forskningen har inneburit ett
genombrott även för språkforskarna.

Hade kartorna visat nåt annat hade
vi inte varit lika entusiastiska.

Men de visar hur vi tror att de indo-
europeiska språken har spridit sig.

Bilden klarnar mer och mer.

Idag tror man att ca tre miljarder
talar ett indoeuropeiskt språk.

Forskarna har sett
att utvecklingen inte skett slumpvis–

–utan efter tydliga och förutsägbara
regler, så kallade ljudlagar.

I vår del av världen uppstod början
till den germanska språkgruppen–

–för omkring 3 000 år sedan.

Ett av de tidigaste skrivna exemplen–

–finns i runorna på de danska
s.k. Gallehushornen från 400-talet.

"Ek Hlewagastiz Holtijaz horna tawidō."

"Jag, Hlewagastiz från Holte,
gjorde hornet."

I hur stor del av Europa
hade man förstått den här texten?

"Ek horna tawido" skulle man
ha förstått även i Nordeuropa.

I vår del av världen talade man
förmodligen dialekter av samma språk–

–ända sen de första indoeuropéernas
ankomst i slutet av stenåldern.

Först i början av vikingatiden
fick människor i norra Europa–

–allt svårare att förstå varandra.

Historien om Sverige berättar om en
bronsåldersprinsessa från Tyskland–

–som reser till uppländska Tierp
med sin nye make.

Förmodligen hade hon inga svårigheter
att göra sig förstådd där.

På 400-talet var räkneorden
i stort sett de samma–

–i Norden som nere på kontinenten.

Då skulle jag säga:
"Ainaz, twai, thriz."

Helt i enlighet med ljudlagarna för-
ändrades räkneorden till vikingatiden.

Där har tonande S blivit R.

Det heter "einn, tveir, thrir" nu.

Vi har fått ett R istället för S.
Det finns ju belagt på runstenar.

Men hur skulle en medeltidsmänniska
ha använt räkneorden?

Det är ēn, twē, þri.
Då har R:et försvunnit helt.

Och nu är vi nästan framme vid det
moderna "en, två, tre" i svenskan.

Om man är medveten om den här
ljudutvecklingen blir det möjligt–

–att återupptäcka språket som talades
i Norden långt före skriftspråket.

Forskarna närmar sig
urindoeuropeiskan–

–genom att följa ljudlagarna
bakåt i tiden.

Man har kartlagt en hel del av orden–

–som människorna ur stridsyxekulturen
förde med sig för 4 500 år sedan.

Räkneorden är lätta att rekonstruera,
för de har inte ändrat sig så mycket.

Man kan lätt föra dem tillbaka till
en urform: "Oinos, dwo, treies."

Steppherdarna från Svarta havet kom
till Norden i slutet av stenåldern–

–och hade med sig hästar, vagnar
och andra nymodigheter.

Företeelser
som har fastnat i språket.

Hjulet kände indoeuropéerna till.
"Kwekwlós" på urindoeuropeiska–

–som är vårt "hjul", "hjól"
på isländska, "kyklos" på grekiska–

–och "chakra" på sanskrit,
som är det gamla ordet för hjul.

Men forskarna nöjer sig inte med
att ta reda på hur människor talade.

De vill veta vad språket kan berätta
om deras tankar och sätt att leva.

Anders Kalif, arkeolog,
har ägnat sig åt studier av–

–hur relativt moderna livsmönster–

–kan ha sina rötter
långt tillbaka i forntiden.

Från sent 1800-tal, tidigt 1900-tal,
finns en enorm mängd uppteckningar–

–av folkloristik, folktro, folkliga
föreställningar, seder och bruk.

Det är upptecknat i en tid
då det fanns sagesmän.

Man sätter kött på de ganska torftiga
benen som vi arkeologer hittar.

Ett uttryck som dyker upp är "kóryos",
en benämning på en sorts krigarband.

Ordet har utvecklats
till det moderna "här".

Anders Kalif ser framför sig
grupper av unga män–

–som tvingades bort från stammen
innan de kunde bli mogna krigare.

De lever i ett laglöst tillstånd
i utkanten av sina samhällen–

–och kan plundra, röva och
stjäla boskap hos angränsande folk.

Det är en initieringsritual
som pågår under några år.

Dessa sedvänjor har levt vidare
långt fram i historien.

Initiationsriter förekommer i texter
från Indien, antikens Grekland–

–fram till tidig modern tid.

Det finns traditioner på Irland där
man har ägnat sig åt boskapsstöld.

Och det tycks ha levt kvar.

Det finns exempel på att man har
sysslat med det fram på 1700-talet.

Efteråt återvände pojkarna till
stammen som fullfjädrade krigare.

Kanske är stridsyxan, symbolen för
de första steppherdarna i Sverige–

–beviset för genomgången initiation.

Jag skulle säga att yxorna
snarare är någonting–

–som den fullinitierade mannen får
efteråt.

Sen följer de männen genom livet
och läggs i gravarna så småningom.

Alla överlevde inte till vuxen ålder.

Den här bronsåldersgraven i Kivik
har tolkats som ett kungamonument.

Men när man undersökte benresterna
visade det sig–

–att nästan alla i kistan
var pojkar i 14–15–årsåldern–

–som hade avlidit
under en period av 600 år.

Vår tolkning är att de begravda är
yngre män från riktigt fina familjer–

–som genomgått initiationsritualen
men förolyckats under tiden.

Det var inga barnlekar, så många
klarade det inte, helt enkelt.

Anders Kalif liknar stenålderns
kóryosgrupper med de unga nordbor–

–som senare har gett sig ut i Europa
för att handla, kriga och plundra.

I många fall har de
tagit sig gestalten av rovdjur–

–där de vikingatida sagornas ulv-
hednar och bärsärkar är två exempel.

Mest känt, men samtidigt okänt, är–

–att den europeiska varulvsmyten
har sin grund i–

–yngre män som klär ut sig
till vargkrigare–

–och sen beter sig förfärligt illa.

De smög sig på nattetid
i skepnad av vargar och björnar.

Det är klart att det har satt spår
i folktraditioner.

De senaste årens upptäckter har
förändrat bilden av de människor–

–som levde i Skandinavien
under forntiden.

Och forskarna har nya verktyg för att
avgöra varifrån deras föremål kom.

Resultatet överraskar. Bronsålders-
sköldarna hittades i Västergötland–

–men metallen kan knytas
till södra Spanien.

Det är en av de största gruvorna
man undersökt i Spanien–

–och Europa från yngre bronsåldern.

Fynden berättar om resor,
handel och slavräder.

En vikingatid långt före vikingarna.

Metallerna var hårdvaluta i Norden
under bronsåldern.

Samhällena hungrade efter brons.

Tillverkningen av vapen, smycken
och redskap slukade två ton varje år.

Legeringen består av
ungefär 10 % tenn och 90 % koppar.

Några gruvor fanns inte här uppe.

Hövdingarna skickade ut expeditioner
söderut för att skaffa mer råvara.

Vi gjuter allt hemma i Skandinavien.

Vi får en bronsindustri
redan 1600 f.Kr.

För bara några år sen ansåg forskare–

–att kopparen hämtades från gruvor
i Alperna och Wales.

Men Johan Ling, som forskar om
bronsålderns handelsvägar, har visat–

–att en stor del av metallen
härstammar från södra Spanien.

Vi var kritiserade, inte minst
från forskare från Centraleuropa–

–och Brittiska öarna
som sa: "Det är för långt borta."

Men de har fått krypa till korset.

Hur kan han vara så säker på sin sak?

Jo, man kan se spåren
i själva metallen.

Den här kvinnan satte
de svenska forskarna på spåret.

Det kan finnas mineralisering,
spår av kopparmineralisering, här.

Zofia Stos-Gale är expert på
att särskilja kopparprover–

–från olika gruvor utifrån de små
mängder bly som finns i metallen.

Blyet förekommer i olika former,
isotoper–

–som skiljer sig
mellan olika områden i världen.

Det blir en databas. Varje malmfyndighet
får en uppsättning siffror–

–för isotoper som är typiska just där,
som en signatur.

Forskarna har analyserat kopparn i
omkring 400 nordiska bronsåldersfynd–

–och jämfört med prover
från gruvor i Europa.

Först verkar importen ha skett
från Alperna och Brittiska öarna.

Men de flesta föremålen
från den yngre bronsåldern–

–har blysignaturer
som pekar mot den iberiska halvön.

Många av de bronsföremål
som hittats i Skandinavien–

–har samma signatur som spansk malm.

Det har fått forskarna att söka efter
de platser där brytningen skedde.

Och här i Las Minillas i Extremadura
har arkeologerna hittat vad de sökte:

Ett dagbrott där bronsålderns gruv–
arbetare har lämnat spår efter sig–

–längs den 200 meter långa malmådran.

På marken ligger tusentals
stenhammare som använts i brytningen.

På bronsåldern hade de skaft av trä.

Vi har hittat såna här städ.

De här stenhamrarna har de skaftat.

Den jag håller i handen är effektiv,
men långt ifrån de skaftade.

Så lägger du mineralklumpen på,
och så bankar du till.

De är extremt effektiva. Du ser...

Den här gruvan kan ha producerat
800 ton råkoppar under bronsåldern–

–och antagligen fanns det ett 50-tal
såna här fyndigheter i området.

Det här är en av de största gruvorna
man någonsin undersökt i Spanien–

–och Europa från yngre bronsåldern.
Här blir vi nog fast ett antal år.

Sydvästra Spanien var länge ett av
världens centrum för metallutvinning.

Kopparn här finns
i ett mineral som kallas malakit.

Malakit innehåller
ungefär 75 procent koppar.

Så det är ett rätt kopparrikt mineral.

Intill gruvan
finns rester av de lerugnar–

–där kopparn smältes
och formades till tackor–

–för export till bl.a. Skandinavien.

I ugnarna har man rostat och smält
kopparmalmen som man hämtat i gruvan.

Man har fått upp det till uppemot
1 100 grader med hjälp av ved.

Det var nog en fruktansvärd arbets-
plats, med alla de här ångorna...

Det innehåller ju bly och arsenik.

Tydligen är det även
viss radioaktivitet också.

Man hittar rester av matkärl
och hyddor–

–där arbetarna har sökt skydd
mot sol och regn.

Förmodligen var långt ifrån alla här
av fri vilja.

Samhällena här är djupt engagerade
i kopparproduktion i någon form.

Sannolikt har de ofri arbetskraft,
d.v.s. slavar som utför det här.

Det skulle inte fungera
utan ofri arbetskraft–

–för du har så mycket produktion.

En del av metallerna såldes troligen
på handelsplatser längre norrut.

Men några av bronsålderns nordbor–

–kan ha tagit sig hela vägen ner
till Spanien för att köpa koppar–

–och att det är bilder av såna resor
vi ser på hällristningarna här hemma.

Många forskare anser också att
just slavar som har tagits på vägen–

–kan ha varit en del av betalningen
för metallen.

Ett mönster som går igen under
vikingatiden ett par tusen år senare.

Därför har vi lite samma bild som
vi ser i vikingatid gällande silvret–

–där vikingarna försökte ta sig
så nära som möjligt–

–till de källor
eller de platser där silvret fanns–

–istället för att ha
dyra mellanhänder.

Här tror vi samma sak – så långt som
möjligt försöker de pusha båtarna.

Vikingatiden
har sin upprinnelse i bronsålder.

De system vi ser i vikingatid
sjösätts under bronsåldern.

System med långväga handel,
system med att importera metaller–

–och system med ofri arbetskraft.

Vi underskattar i regel
det här med mobilitet i förhistorien.

Men nya analyser av dna, isotoper,
strontium och dylikt har visat–

–att vi totalt underskattat det.

Det är faktiskt augusti.

Det är mitt på dagen,
även om det inte ser ut så.

Året är 536.
Det har inträffat en katastrof.

Den plötsliga kylan på 500-talet
är bara en av många prövningar–

–som människorna i Norden
har utsatts för.

Sen istiden har möjligheten
att överleva här–

–varit beroende
av svängningarna i klimatet.

Men hur kan man säga nånting om
vad som hände för tusentals år sen?

Forskarna
har skaffat sig bättre verktyg–

–för att följa kasten mellan
värme och kyla, stormar och bränder–

–regn och torka.

Klimatets växlingar sen isen började
släppa taget för drygt 11 000 år sen–

–finns fortfarande bevarade
som spår i den svenska naturen.

Det här är nationalparken Store Mosse
i Småland.

Våtmarkens historia går tillbaka till
när inlandsisen drog sig tillbaka.

Då så, då kör jag.

Malin och Jenny använder mossen
som ett arkiv över forntidens klimat.

När de borrar sig ner genom lagren
av torv, reser de genom årtusendena.

–Det är fyra, fyra. Det är sju meter.
–Det är rekord.

Sju meter ner har de nått gyttjan
som avsattes här på stenåldern.

Borrkärnan innehåller material
som begravdes samtidigt–

–som Bredgårdsmannen ljustrade gäddor
en dagsmarsch härifrån.

Här skulle jag gissa
på 10 000 år sen–

–och här uppe,
nånstans 8 500 år sen.

Vänta, nu är jag tillbaka.

Här finns massor av information för
den som vet vad man ska leta efter.

Torvlagren visar bl.a.
hur systemet har svarat–

–på värme eller kyla i årtusenden.

Per Lagerås undersöker pollen som
bevarats sen inlandsisen drog undan–

–för att se hur växtligheten
började erövra det nya landet.

Det är tack vare pollenanalys vi vet
hur utvecklingen varit i stora drag.

Proverna visar hur landskapet
gick från tundra till grässtäpp–

–och hur björk, tall och hassel
så småningom vandrade in.

För jägarna här... Jag tror
att det fanns mycket att jaga.

En bra kombination av att
det var rätt öppet och ändå varmt.

Här kan de också följa skiftningarna–

–mellan nederbördsrika
och torra perioder.

Man kan se det på
att det är mer nedbrutet här.

Det kan tyda på att somrarna var
torrare, för då sjunker vattennivån–

–och det organiska materialet
får mer syre och bryts ner.

Det kan man se i en sån här sekvens.

Med tiden har de lärt sig att
urskilja fler detaljer i historien.

När de tittar i mikroskop
kan de se kolpartiklar–

–som har spritts i skogsbränder.

På senare år har de också försökt
avgöra hur mycket det har blåst.

Stora stormar har avsatt lager av
tunga kvartspartiklar från sanddyner.

De är större och behöver starkare
vindar för att transportera dem–

–flera kilometer in i torvmossen.

När vi ser fler kvartspartiklar vet
vi att det har blåst mycket hårdare.

Vår första ledtråd kom
när vi hittade större partiklar–

–runt 6 000 till 5 000 år sen,
och där verkar det ha blåst mer.

Sen har vi fortsatt med stormspåren
och hittat att det är flera perioder.

Hur samverkar det här
med klimatet i övrigt?

Oftast var det kallt,
men det är inte helt tydligt–

–att det alltid är kallare perioder
som leder till fler stormar.

Forskningen visar hur klimatet gång
på gång prövat människorna i Norden.

Pollenprover visar hur landet
drabbades av en plötslig kyla–

–för drygt 1 500 år sen, orsakad
av en serie kraftiga vulkanutbrott.

För jordbruket
betydde det en katastrof.

Det upphör, framför allt på de högre
delarna av Sydsvenska höglandet.

–Hur länge består det här?
–Ganska länge uppe i Småland.

På många ställen
där odlingen upphör på 500-talet–

–så sker en expansion,
kanske på 1100-talet.

Men lagren i torvmossar och sjöar
ger bara en grov uppskattning–

–av hur klimatet har varierat.

Vill man ha en tydligare bild
får man gå till andra arkiv.

Forskare vid Göteborgs universitet
studerar hur skogen har växt till.

De tittar på trädens årsringar.

En varm sommar ger en bred ring,
en kall sommar ger en smal ring.

Forskarna samlar in döda träd,
bl.a. från sjöar och flodbäddar.

Här i Sibirien har man tagit prover
på 8 000 år gamla stammar–

–som har smält fram ur permafrosten.

Genom att jämföra
med årsringarna hos yngre träd–

–kan de bygga arkiv bakåt i tiden,
en så kallad dendrokronologi–

–och på så vis följa klimatets
svängningar genom historien.

Här har vi en väldigt fin disk
från norra Sverige–

–daterad till 1485 till 1779.

Vi ser här, väldigt fint,
mönstren i ringbredd.

Vi har ett ljust lager
som vi kallar för vårved.

Det bildas tidigt
på tillväxtsäsongen.

Och ett mörkare lager, höstved, som
bildas senare på tillväxtsäsongen.

Forskarna har en metod
för att se fina detaljer–

–i trädens svar på klimatet.

De tittar på enskilda celler
inne i varje årsring.

När vi har t.ex. ett vulkanutbrott
som sänker temperaturen på jorden–

–kommer höstveden att vara
väldigt mycket tunnare.

Och en tunn höstved
beror på cellväggens tjocklek.

Så de här små cellerna i höstveden,
de har väldigt, väldigt tunna väggar.

Det är alltså egentligen
ett dåligt tecken för träden–

–och visar på svåra förhållanden.

Det kan också överföras till
svåra förhållanden för människor–

–eftersom de lever av andra grödor.

Metoden gör att forskarna inte bara
kan skilja mellan kalla och varma år.

Nu kan de också avgöra exakt när det
sker plötsliga klimatförändringar.

Här är mikroskopbilder av ett träd
som växte under krisen på 500-talet.

Här ser vi år 535 efter Kristus.

Det kan man säga är ett normalt år
om man tittar på höstveden.

Vi ser att den är väldigt mörk
och markerad.

Sen glider vi över in i 536.

Då ser vi att försäsongen är normal–

–men att det händer nånting
under år 536–

–som gör att höstveden
är starkt påverkad av nånting–

–förmodligen sänkta temperaturer som
har att göra med ett vulkanutbrott–

–som inträffade förmodligen
på vårkanten eller sommaren.

536 sätter igång den här processen–

–och sen har vi några årtionden av
väldigt, väldigt kalla temperaturer–

–och sen återhämtar det sig
kanske till 650–

–då vi är tillbaka
på normala nivåer igen.

I den senaste studien har de granskat
träringar från Sverige och Finland–

–från 800-talet till idag.

De har analyserat 50 miljoner
enskilda celler under tre års tid.

Mätningarna visar bl.a.
att den medeltida värmeperioden–

–inte var så varm
som man tidigare har trott.

Vi trodde att den medeltida värme-
perioden t.o.m. var varmare än nu.

Men så var det inte,
enligt vår studie.

Det här får betydelse
för vår förståelse av historien–

–och kan också ge säkrare kunskap
om vad vi kan vänta oss i framtiden.

Man trodde att värmeperioden var
ungefär en halv grad varmare än idag.

Det stämde dåligt med de simuleringar
som gjorts av dåtidens klimat:

Samma datormodeller som används
för att förutspå framtidens klimat.

Men enligt nya mätningar stämmer
modellerna överens med verkligheten.

Den fysikaliska kunskapen som är
inbyggd i klimatmodellerna är sund–

–eftersom vi har nu två
olika oberoende källor av klimatet–

–tillbaka tusen år i tiden,
som säger i princip samma sak.

Vi kan vänta oss att temperaturen
stiger, så som modellerna visar–

–och att perioden vi lever i nu är
unik sett ur ett tusenårsperspektiv.

Men det var inte bara klimatet
som avgjorde människornas öden.

Ända sen de första jordbrukarna
i Norden–

–har befolkningen drabbats av
sjukdomsutbrott med jämna mellanrum.

Nya dna-prover visar att pesten
dök upp här redan på stenåldern.

Men det värsta utbrottet
var digerdöden under medeltiden.

Forskningen visar att delar av
Sverige drabbades hårdast i Europa.

I mitten av 1300-talet
levde drygt en miljon människor–

–i området som omfattar
dagens Sverige.

Befolkningen hade ökat
efter den medeltida värmeperioden–

–och en av platserna
som växte snabbast var Lund–

–som blev Skandinaviens
största stad på 1300-talet.

Folk kom från många olika platser:

Från hela nordvästra Europa
men även Östeuropa.

Och det har vi precis nyligen
fått en del uppgifter om via dna.

Men tiderna skulle förändras
både för Lund, som tillhörde Danmark–

–och resten av Norden.

År 1349 lägger en båt från England
till i Bergens hamn.

Ombord är besättningsmännen
antingen sjuka eller redan döda.

Pesten har kommit, och ett år senare
kommer den över gränsen till Sverige.

En tredjedel
av alla människor i Sverige dör–

–när pestepidemierna
drar fram över landet i vågor.

Men hur vet man egentligen
hur många som dog i digerdöden?

Per Lagerås har intresserat sig
för vad som hände under perioden.

Han använder samma pollenprover
som i klimatforskningen.

Lite grann påverkat av
att historiker också visat–

–att den gamla bilden att Sverige kom
lindrigt undan – den stämmer inte.

De data vi har tyder på
att Sverige drabbades hårt.

Lagerås har sammanställt alla pollen-
diagram från Småländska höglandet.

Det handlar om över 600 pollenprover–

–som visar förändringarna
i jordbruket på medeltiden.

Då blir det
en förvånansvärt tydlig bild.

Man kan se hur odlingsmarken på hög-
landet gradvis ökar från 1100-talet–

–genom 1200-talet, fram till mitten
på 1300-talet. Sen stupar det.

Skogsbygderna tycks ha drabbats hårt
av pesten redan vid utbrottet 1350.

Lagerås menar att nedgången
i jordbruket motsvarar en halvering–

–av befolkningen på höglandet.

Jag förväntade mig en långsam effekt,
om vi skulle se nån överhuvudtaget.

Det här talar för att nedgången är...
Den första pestvågen får omedelbar...

Det är en enorm katastrof,
även uppe i skogsbygderna.

Sen går det väl lite upp och ner,
men det är först på 1600-talet–

–som vi är uppe
på samma nivåer som före digerdöden.

Det visar hur länge...

Den har en effekt på befolkningen
och på landskapet i mer än 200 år.

Han har jämfört pollendata
med andra områden i Europa–

–och bedömer att Sverige var
ett av de hårdast utsatta områdena.

Intressant är att Sverige framstår
som ett ganska hårt drabbat område–

–i alla fall Sydsvenska höglandet,
men områden som är lika Sverige...

T.ex. Norge är hårt drabbat.
Det ser man fint i pollendatan.

Men hur såg det ut i städerna,
där det inte finns nån odlingsmark?

Här, under en restaurang i centrala
Lund, finns en viktig ledtråd.

Det här är Drottens kyrkoruin, där
arkeologer tagit hand om kvarlevorna–

–av 3 000 människor som begravdes här
från slutet av 900-talet–

–och fram till reformationen 1536.

Idag finns skeletten bevarade
i ett magasin på Kulturen i Lund.

Det finns inget annat material
i Sverige eller Danmark–

–där du kan studera en och samma
grupp under 500 års tid.

Det är en man
och den är relativt ung.

Han är relativt ung när han dör,
ser jag inte minst på bäckenbenet.

Och sen har man också gjort
dna-analyser–

–som visar
att personen dog i pesten–

–det vill säga digerdöden,
1350, nånstans där.

Mannen verkar ha varit vid god hälsa.
Skelettet visar inga tecken på svält.

Det verkar inte som att farsoten
skonade nån särskild samhällsgrupp–

–åtminstone inte till en början.

1350 är ju... Då drabbas alla.

Men de två följande epidemierna
1359–60 och 1369–70...

Då är ju många av de vuxna
antingen döda eller immuna.

Och då är det de nya generationerna,
alltså barn, som drabbas mycket mer.

Forskarna räknar med att 30–50 %
av Lunds befolkning dog i digerdöden.

De stöder sig bl.a. på att
antalet begravningar ökade kraftigt.

Att finna pestens offer
är jättesvårt.

Vi är helt klara över att pestens
offer ligger på vanliga kyrkogårdar.

Det är inte massgravar
med 500 individer i samma.

De ligger prydligt bland de övriga.

Men under en period så är det mycket,
mycket tätare med gravar.

Där finns också lite fler
dubbel- och trippelgravar.

För hela Lund kan det vara att det
dör ungefär 1 500 fler än normalt.

Forskarna kan också se en tydlig bild
av vad som hände efter digerdöden.

Efteråt fanns det inte längre många
människor från övriga Europa i Lund.

Dna visar att det var folk från
trakten runtomkring som flyttade in.

Pollendiagrammen visar
att även landsbygden förändrades.

Många av åkrarna ersattes av
betesmarker i slutet av 1300-talet.

Det är en intressant anpassning
till de nya förhållandena.

Om granngårdarna har ödelagts
har du tillgång till mark där.

Det finns röjd mark som är skogfri.

Djurhållning kräver mer mark,
men det är inte så arbetsintensivt.

Det har man anat i historiska källor,
och nu ser vi det i pollendiagrammen.

Och materialet från Drotten i Lund
säger samma sak.

Förändringarna har satt sig i kroppen
på de överlevande människorna i stan.

Kroppslängden ökar efter pesten.

Det kan betyda att de som överlever
pesten har större möjlighet–

–att få bättre tillgång
på mat till exempel.

Pesten slår urskillningslöst.

Den tar inte bara fattiga personer
utan den tar ju alla kategorier.

Det innebär
att de som haft det lite sämre–

–plötsligt kan säga till sin arbets-
givare: "Vi vill ha bättre betalt."

Det innebär att de kan köpa lite mer
varierad kost, eller skaffa sig det–

–och det påverkar kroppslängden.

När det gäller senare epoker
finns det andra möjligheter–

–att ta reda på
vad som egentligen hände.

En stor del av historikernas arbete
går ut på att läsa bevarade dokument.

Men även när det finns skriftliga
källor kan de stöta på problem.

När Marie-Antoinettes brevväxling–

–med den svenska adelsmannen
Axel von Fersen återfanns–

–var en del av texten överstruken.

Nu har forskare lyckats avslöja
en del av det dolda–

–med hjälp av modern teknik.

Och kanske
innehåller de svaret på frågan:

Var den svenske greven drottningens
älskare, som det påstås i programmet?

Revolutionsåren 1791–92.

Den franska kungafamiljen satt
i husarrest efter ett flyktförsök–

–organiserat av den svenske greven
Axel von Fersen.

Marie-Antoinette lyckades ändå hålla
hemlig brevkontakt med von Fersen–

–som anses ha varit hennes
och många andra kvinnors älskare.

Fast hur var det med den saken?

En ledtråd finns
i nationalarkivet i Paris–

–som köpte in några av breven
på 1980-talet.

Vi har brev skrivna av Marie-Antoinette
och vi har brev som von Fersen skrivit.

En del av breven är kopior, gjorda av
von Fersen som befann sig i Bryssel.

På 1700-talet var det en vanlig metod
för att arkivera post.

Det här brevet är ett originalbrev
från Marie-Antoinette till von Fersen.

Hon skriver om politik
och mycket om det som pågår i Frankrike.

Några brev är skrivna med hjälp av
en kod som avslöjats för länge sedan.

En svårare nöt att knäcka var att
delar av texten har dolts med bläck.

De här överstrykningarna
har sysselsatt historiker i 150 år.

Många forskare trodde att von Fersens
släktingar hade censurerat breven–

–men ingen visste säkert.

Anne Michelin är forskare
vid Naturhistoriska museet i Paris.

Hennes labb har avslöjat
historiska texter–

–gömda i rullar
av papyrus eller pergament.

Hon fick tillgång till brevväxlingen
mellan von Fersen och drottningen.

Vi fick frågan
vad vi skulle kunna göra i dag–

–med den teknik vi har
och alla framsteg vi gjort.

Forskarna provade olika metoder–

–men fastnade för en teknik som
kallas röntgenfluorescens eller XRF.

Skannern läser av den kemiska
sammansättningen i bläcket–

–som användes i brevet som Marie-
Antoinette skrev till von Fersen.

Resultatet visar sig som ett diagram.

Varje topp motsvarar en av
de metaller som ingår i bläcket.

Där finns järn, koppar och zink.

Nästa steg är att jämföra med bläcket
som använts i överstrykningarna.

Här är bläcket i överstrykningarna.
Det innehåller järn och zink.

Lägger man resultaten över varandra–

–skiljer sig Marie-Antoinettes bläck
på en punkt.

Det innehåller koppar,
som saknas i överstrykningarna.

Upptäckten innebar
ett stort genombrott.

Nu kunde de plötsligt separera
de två lagren från varandra.

Eftersom koppar bara förekommer
i ursprungstexten–

–kan vi se
vad som skrivits av Marie-Antoinette.

På samma sätt
fick man fram dolda ord–

–i de brev som von Fersen
hade skrivit själv–

–om överstrykningarna var gjorda med
ett annat bläck än själva texten.

Och faktiskt kunde överstrykningarna
avslöja vem som censurerade breven.

Det var inte någon sentida släkting
utan greven själv.

Vi fann ett brev med överstrykningar
där von Fersen lagt till ord ovanför dem–

–med samma bläck. Det bevisar att det
var han som gjorde överstrykningarna.

Vad var det
som var så viktigt att dölja?

Det här gömde sig
bakom von Fersens överstrykningar–

–i ett av drottningens brev.

"Nu ska jag sluta. Men först vill jag säga,
dyraste vän, att jag älskar er till vanvett"–

–"och att den stund aldrig kommer
när jag inte älskar er."

Vad jag själv kände? Jag blev berörd
av att hennes känslor var så starka–

–och hur hon uttryckte dem
till sin vän eller käraste.

Att hon var en vanlig människa
med äkta känslor.

Ungefär samma saker
har strukits i breven–

–han skrev till Marie-Antoinette
och i de som han har kopierat.

Ömhetsbetygelserna har raderats–

–inte kommentarer om politik eller
frågan om kungafamiljens framtid.

"Jag älskar er till vanvett."
Det står här. "Jag älskar er till vanvett."

Tycker du att det tyder på
att de verkligen hade en kärleksrelation?

Vi kan slå fast
att de hade en innerlig relation–

–för de använder starka ord
som "älskar", "till vanvett"...

Det finns en intensitet i ordvalen.

Om det var en kärlekshistoria, fick
den i alla fall inget lyckligt slut.

Marie-Antoinette avrättades i Paris
redan 1793 och Axel von Fersen–

–som stått både den franska
och den svenska kungamakten nära–

–misshandlades till döds
av en folkmassa i Stockholm 1810.

Tack! Tjusigt..

Det här är exempel
på hur modern vetenskap–

–har gett
en tydligare bild av historien.

Utvecklingen fortsätter i samma takt.

Bara sen SVT:s serie spelades in
har det dykt upp nya fynd–

–som visar hur landet växte fram.

Räkna med att det snart kommer fler
upptäckter i historien om Sverige.