Original subtitles

Det är alltid lite som en dröm. Det klibbiga golvet och lukten av cigg.

På den tiden då man fick röka och dricka.

De glamorösa människorna som man kunde få se där.

Den märkliga känslan sent på natten när man tagit nåt som höll en vaken.

Spänningen av att tillhöra en hemlig värld.

Ölfläckar på duken, och hela kåken skakar när tunnelbanetågen går.

Ljudanläggningen suger, men vi älskar det. Mark Moore på Scala.

Må vi ersätta oenighet med samstämdhet...

Mellan 1978 och 1993...

...och felaktigheter med sanning.

...i en tid av politiskt och socialt kaos...

...besökte över en miljon människor biografen Scala.

Många skulle bli kända filmare,

författare, musiker, konstnärer, skådespelare och aktivister.

Londons mest ökända och inflytelserika biograf visade över fyratusen filmer,

från konstfilm till sexploitation via skräck, kultur och HBTQ+

med helnattsvisningar, spelningar och klubbkvällar.

Gör er redo att bevittna årets största nyhetshändelse.

Hälsa på min lilla vän!

Jag går här!

Scala var magiskt. Det var som att gå med i en mycket hemlig klubb,

som ett mc-gäng eller nåt.

Som en medlemsklubb för förbrytare, galningar och folk som var höga,

vilket är ett bra sätt att se film på.

Jag tog med Divine för att se en Bergman-film på syra.

När hon slet av ansiktet i "Vargtimmen" sa han: "Detta gör jag aldrig om.

Jag tänker bara se Elizabeth Taylor-filmer."

Scala-teatern invigs i Fitzrovia i London.

Beatles spelade in "A Hard Day's Night" på Scala.

Scala-teatern rivs.

Socialistkollektivet The Other Cinema öppnar där den gamla teatern låg

och riktar sig till små men nischade åhörarskaror.

Men musikevenemangen är fullsatta.

Sid och Nancy på The Other Cinema

John Lydon i baren på The Other Cinema

The Other Cinema stängs och återinvigs som...

Del 1: ROCK 'N' ROLL-BIOGRAF

Jag måste ha upptäckt Scala 1979. Jag var väl fjorton eller femton.

Jag var en tonårspunkare.

Jag bodde i North Finchley, och min pappa hade gift om sig,

så han lät oss bo på ett B&B.

Han gav oss pengar till KFC och lät oss klara oss själva.

Jag lade pengarna på biobesök.

Där dina mardrömmar tar slut ERASERHEAD

Min kompis Simon Gargette hade stenkoll och tog med mig på band som Joy Division

och på filmer som "Eraserhead".

David Lynchs första långfilm blev populär på midnattsvisningar i USA.

Den premiärvisades på Scala och förändrade allt.

Jag stod först i kön för att köpa biljett till "Eraserhead".

Jag hade hört talas om filmen, ville se den - och tappade hakan.

I februari såg jag "Eraserhead". Biografen hette Scala.

Var den visades spelade mig ingen roll.

Jag kom dit fullständigt aningslös.

Och sen såg jag biografen.

Biografen var lika viktig som filmen, vilket överraskade mig.

Jag väntade mig att filmen skulle göra ett starkt intryck,

men inte stället jag såg den på.

Det var en annan värld.

Många av besökarna, särskilt i början på Tottenham Street,

de var nihilistiska, som vi alla var, och de tyckte om livets mörka sidor.

"Eraserhead" var sannerligen mörk och otäck.

Du är ju sjuk!

Det var en mardrömsvärld.

Kycklingen som rörde sig fastän den var stekt.

Flickan med kinderna, och alla obekväma blickar.

En vän tog med mig på "Eraserhead", och den gjorde mig livrädd.

Jag blev så rädd för den här saken som bultade.

Min vän såg hur illa till mods jag var och sa:

"Vi får gå nu, för den kommer att växa upp."

Hon lugnar sig snart.

Att sitta på Scala och se "Eraserhead" var överväldigande.

Det blev mallen för de filmer jag ville se.

Vissa biografer visade vissa sorters filmer.

Scala hade allt möjligt.

De bara sa: Vi ska vissa allt sånt, plus de här sjuka filmerna.

Vi ska visa pornografiska och förbjudna men faktiskt intressanta filmer.

Scala drevs av Stephen Woolley, programansvarig ihop med Jayne Pilling.

Båda var i tidiga tjugoårsåldern.

Man kunde inte se alla filmerna som man hade läst eller hört talas om,

Här kunde man upptäcka nya saker på vita duken.

Vi specialiserade oss på att leta upp kopior

av filmer som inte hade visats på åratal

eller som vi aldrig hade lyckats se. Vi var väldigt eklektiska.

Vi försökte ha med så mycket och så varierad musik som vi kunde

i filmerna som vi visade.

Det blev avgörande för att skilja Scala från andra repertoarbiografer.

Genom punken hade jag tidigt insett

att musik kunde ge ny kraft åt idéer

och introducera unga för politiska tankar

som de kanske såg som lite trista, hippieaktiga och inget för dem.

Och vi hade en fantastisk jukebox.

Där fanns fantastiska saker som Joy Division, lite rock 'n' roll och Magazine.

Vi var en samling människor

som var inne på idé om att vara subversiv.

Det var en underjordisk miljö, där folk pratade alltmer om Scala.

Scala vara en plats där saker hände.

Folk strömmade dit från spelningar och klubbar.

Punkare, postpunkare, new romantics - allt möjligt folk.

Det blev ett nytt ställe där man kunde se sig genom människorna.

Jag tänker alltid på Paul Schraders manus till "Taxi Driver".

"Djuren kommer fram på natten."

"Horor, knarkare, bögar, fjollor, pundare, billigt avskum."

Japp, det var vi!

Plus manliga prostituerade, aspirerande popstjärnor

och folk som inte ville gå och lägga sig på lördag kväll.

Jag står bakom kafédisken.

Det är lugnt, cirka halvtvå eller tre på natten.

Men det var då det kunde bli intressant.

En ung kille kommer in, och han har långt hår

som han har kammat upp med gelé, så att det står en halvmeter upp.

Jag hade aldrig sett nåt liknande.

Han gick gå så här i dörröppningen, och sen var han inne.

Han hade målat på ögonbryn också, och han var ordentligt uppklädd.

Hans kompisar är också uppklädda, men de bleknar i jämförelse.

Han kommer till disken och frågar: "Vad har du att dricka?"

Jag svarar att jag har kaffe, te och olika sorters juice.

Han säger: "Då tar jag en god kopp te."

Så jag lagar en kopp te åt honom och han tar med den.

Tio minuter senare hör jag honom sjunga.

"Didn't we have a lovely time, the day we went to Bangor?"

Han sjöng hela låten i kaféet. En riktig knäppskalle.

Tre månader senare tittar jag på Top of the Pops,

och där är han listetta med Culture Club

och sjunger "Do You Really Want to Hurt Me?"

Han var stammis, och jag visste inte vem han var.

Jag så såg han aldrig ut igen.

Det fina med Scala var

att man vanligen inte kom in på barnförbjudna filmer som fjortonåring,

men på Scala struntade de i åldern. De bara släppte in en!

Så man såg fantastiska filmer, som Pasolinis "Salò, eller Sodoms 120 dagar"

eller "Motorsågsmassakern".

Allt man drömde om att få se men aldrig kunde.

Ibland hade man inte pengar till inträdet,

så man skramlade till inträde för en person,

vilket oftast var jag, för jag så oskuldsfull ut.

Sen gick man ner till en liten dörr,

som ledde till källarutrymmet utanför, där trappan gick upp.

Man kunde öppna dörren, så att alla kunde smita in till bion.

Jag åkte fast många gånger och blev fysiskt utkastad.

Steve Woolley stämplade mig som bråkmakare.

Jag var portad i några veckor, tror jag,

men till slut bönade alla om att jag skulle få komma in

och Steve Woolley lät mig komma in.

Så jag var lite av en ung bråkstake på Scala.

Vi valde vissa kvällar.

Ett gäng på 30-40 personer kunde gå dit för att se "Jubilee",

punkfilmen av Derek Jarman.

Och vi var väldigt bråkiga.

Folk tappade tålamodet under de elisabetanska scenerna,

som kändes trista och för shakespeareska.

Var är Gud?

Är Gud död?

Och nu älskar vi de scenerna! Men på den tiden hatade punkarna dem.

Den väckte mitt intresse för Derek Jarman. Senare såg jag "Sebastiane" på Scala.

Jag hade aldrig sett en så homoerotisk film.

Den var fantastisk att se i den åldern, då man är utforskande

och precis börjar gå på gayklubbar.

Det var fantastiskt, och Derek Jarman blev snart en hjälte.

Slutet av 1979 och hela 1980 var en förändringens tid för modet.

Punken var på väg ut och new romantic kom i gång.

Jag minns att jag såg folk klädda som pirater och med knäbyxor.

Spandau Ballet var en grupp pojkar

som blev ett slags husband på klubben The Blitz,

vilket var den själsliga hemvisten,

för new romantic-scenen som jag tillhörde.

De ville ordna ett event för att visa upp sina låtar,

och stället som de valde var Scala.

Det var en stor händelse.

När man kom in på Scala

hade de bakbelyst scenen, så alltihop såg väldigt atmosfäriskt ut.

Det var ett viktigt ögonblick.

Det var startskottet.

Det blev början för ett spännande och kreativt landskap

inom konst, musik och mode,

som präglade hela 80-talet.

Så det var en historisk spelning.

Jag såg massor av konserter på Tottenham Street.

Den första vara nog Throbbing Gristle, Leather Nun och Monte Cazazza.

Det gick ett rykte att Genesis P-Orridge och hans gäng

hade skaffat en positiv jonisator.

Det var motsatsen till en negativ jonisator, som fick en att må bra.

Den här fick en att må dåligt.

Få det att kännas otrevligt.

Få det att kännas otrevligt.

Jag minns att jag såg The Mysterons och 23 Skidoo spela.

Sångaren i Mysterons tog tag i mickstativet och stelnade till.

Ingen förstod det, men han fick en elstöt på scenen.

Trummisen sparkade undan stativet.

Sen gick han till en annan mick, sa "Oj, vilken chock!" och föll ihop.

Alla stod och gapade. "Ja, vi är på Scala. Det är såna saker som händer."

Scala tvingas flytta till en gammal biograf i Kings Cross.

Biografen i King's Cross visar stumfilmer.

De är här Scala kommer in i bilden.

Allt har att göra med Bowies växande popularitet.

Och det faktum att Bowies manager var en kille vid namn Tony Defries.

Spelningarna på Scala var en gest från Defries

till både Lou Reed och Iggy Pop.

Lou Reed-spelningen var inget vidare. Han missbedömde publiken.

Till att börja med gick han på täckt i strass.

Han liknade en professionell skridskoåkare.

Han var så nervös!

Kvällen därpå spelade Stooges, och de var inte det minsta nervösa.

De var en liga och kom in som en pöbel.

Det vackra folket kom för att se Lou Reed, men de missanpassade kom på Stooges.

Om Fellini hade gjort en film i slutet av 60-talet med en nattklubbsscen

där nån märklig grupp spelade märklig musik,

då hade det varit den konserten. Det fanns ingen liknande musik.

Men Iggy var enastående.

Han hade kommit på olika rörelser med mickstativet.

Han kastade stativet och dök på det.

Han gjorde en volt när stativet var i luften och landade i publiken.

Sen kravlade han runt på magen - som en leguan!

Han bröt mot gravitationens lagar.

De flesta i publiken stod vid utgångarna, och de var livrädda.

De var inte beredda på det.

Men det förändrade mitt liv.

Jag var tjugo och sa: "Det är så här man ska göra!"

Man ska bara gå ut och kasta sig mot världen.

Man bara kastar sig mot världen.

Biografen i King's Cross slår igen.

Ni sitter på en kulle och blickar mot en glänta.

I gryningens ljus vaknar skogen till en ny dag.

I huset invigs slutligen Primatarium, en uppslukande miljöupplevelse.

Håll andan, så att du inte stör de alerta varelserna i denna exotiska värld.

Primatarium stänger efter mindre än ett år.

När Scala flyttade från Tottenham Street till King's Cross

låg de i ett hus som hette Primatarium.

Nu hette det Scala, men det kallades fortfarande för "aphuset".

Och den första filmen de visade på aphuset var "King Kong".

God dag, Scala.

Ja, den 22:e visar vi "Fritz the Cat" och tecknade Karl-Alfred-filmer.

Den 27:e? Då visar vi "Mondo Trasho" och "Hairspray".

DEL 2: SODOMS BIO

King's Cross var jävligt rufft. Det var nästan som medeltiden.

Så att gå på bio där en kväll var lite av ett äventyr.

Gray's Inn Road - jäklar!

Dåliga minnen flyger ner som fladdermöss från helvetet.

Bland alla dessa spelhallar och nattfjärilar som utövade sitt yrke

fanns det ett vackert stycke arkitektur.

Där fanns ett torn, som ett klocktorn. Man kunde tänka sig fladdermöss flyga.

Det tilltalade mig som skräckfantast. Precis så skulle det se ut.

King's Cross var skrämmande i sig. Det var varmt och jag var för påpälsad.

Det var sommaren 1985, tror jag.

Jag hade tajta svarta jeans, stora svarta kängor

och en lång rock som var alldeles för varm.

Jag träffade Joe och vi gick in,

och det kändes direkt annorlunda från en vanlig biografkedja.

Där är marmorgolv, och det är ett pampigt hus.

Det liknar en ambassad som inte längre används.

Kanske har det skett en katastrof i världen.

I King's Cross 1985 kändes det lite så.

Och ur civilisationens aska

har några personer startat en biograf.

"Vi startar en biograf i den övergivna ambassaden från Tiden före,

så att överlevarna, mutanterna och de andra

kan samlas för att se underhållning från den gamla världen."

Det var så det kändes.

En annan värld, när man gick genom den kulturella garderoben

och kom in i det alternativa Narnia.

Vi tre i Jesus and Mary Chain klädde oss från topp till tå i läder.

Även andra biografer visade film på dagen, som Everyman och NFT.

Fantastiska ställen. Men när vi kom dit klädda i läder,

så kände vi oss inte helt bekväma.

Men när vi kom till Scala var det annorlunda.

Det var inga problem, och vi kände oss hemma. Det var mycket välkomnande.

Andra hade ännu konstigare kläder vilket var otroligt.

Exakt vad vill ni göra

Vi vill åka på våra hojar utan att bli trakasserade. Och vi vill bli packade.

På Scala kunde outsiders och freaks känna sig välkomna.

Vi gick nerför Pentonville Road till Scala,

och vi var alla välkomna och fick komma in.

Så var det faktiskt inte i West End.

Eddie hade sitt rastahår och sin jättelika hatt.

Reece var också dread, liksom Trevor.

Vi hade en postpunkig look,

och var inte den typen av grupp som kom in på klubbarna i West End.

Vi såg väldigt ovanliga ut, och vi tyckte om att se ut så.

Och där träffade vi andra som liknade oss, vilket var väldigt spännande.

MEDLEMSKORT

På Scala behövde man vara medlem. Här har vi det. Jag har kvar det.

Som nåt för barn. Jag förstod aldrig hur det funkade,

men Joe förklarade att det var ett kryphål

så att de kunde visa sånt som de inte borde visa.

Välkomna till Café Flesh.

Gode gud!

Just det! Scalas underbara utvikningsplansch,

som man hade på väggen med allt som man ville se inringat.

Alla jag kände hade en sån här i köket - jag också.

Det var spännande att se vad nästa skulle bli.

Det förvånar mig...

Det här är -86, och redan så tidigt

hade programmet börjat bli kaotiskt

jämfört med när jag startade det. Här har vi ett bra exempel.

Det var längesen jag såg det här. Ögonen i mitten,

och hur bilden täcker saker.

Vi kan jämför det med den första som jag gjorde.

Det var när man bytte storlek,

och jag tänkte fortfarande som en grafisk designer.

Det måste vara rakt och precist, det måste passa och så vidare.

Det är det som en grafisk designer gör 99 procent av tiden.

Man blir inte hög på syra och börjar göra sånt här.

Så mina ansträngningar som designer att hålla det snyggt och prydligt

blev alltmer ignorerade.

Hur mycket jag än försökte var det alltid dålig passning nånstans.

Så med tiden sa vi: "Vi bara kör."

Och när man väl öppnade portarna vällde det ut.

De var underbara. Man kunde studera annonserna.

Alla hade dem på kylen eller på köksväggen.

Jag saknar det. Jag saknar reklam. Jag saknar papper.

Jag saknar att sätta upp affischer.

Vi gick ut och klistrade upp saker där man inte fick.

Det saknar jag, och det var effektiv reklam.

Jag vill fortfarande dela ut reklamblad. Folk vet inte vad det är - de blir rädda!

Och jag älskade hur det luktade!

Du sa att du inte tog droger, men du sniffade Scala-programmen!

Ja, de är ett surrogat för droger!

De här affischerna och texterna är från en tid före syndafallet.

Den här Scala-affischen är en Edens lustgård.

Med en märklig oskuld, trots att det är kvinnor på alla fyra med hakkors i pannan

och en chockerande bild från "La Bête", där vi båda vet vad hon tittar på.

Ett sånt här program gör det svårt för en katolsk flicka.

Tänk om min mamma hade vetat!

Men det är fantastiskt. Det är väldigt styggt, och så var Scala.

Jag önskar att Scala fanns kvar! De här kan jag se nästan varje dag!

Kanske inte en hel vecka med "Lonesome Cowboys" men...

Inspelad på Scala

Vi gick in och det var väldigt mörkt.

Jag minns inga biografvärdar eller ficklampor.

De sa: "In med dig, lycka till."

Och märkligt nog minns jag inte att lamporna nånsin tändes.

Det verkade alltid vara nåt som visades.

Antingen kom man in i slutet av förra filmen eller så hade nästa precis börjat,

men man hörde aldrig: "Då var filmen slut.

Nu ska vi städa och förbereda nästa visning."

De luktade konstigt och var kallt.

Det fanns inga mattor, bara klibbiga betonggolv.

Man fick famla sig fram i mörkret, hasa sig fram längs raden och sätta sig.

Och så vitt jag minns från mitten av 80-talet var det inga sköna stolar.

De kändes... Jag skulle säga "träiga".

Jag älskar att filmarna som planerar den här dokumentären

har lyckats skaffa en av de ursprungliga stolarna.

Den är lika obekväm som jag minns det! Och jag vill inte veta vad jag sitter i.

Sen blev jag medveten om ett muller, som om huset höll på att rasa.

Jag såg mig omkring och undrade vad som stod på.

Joe sa: "Det är tunnelbanetågen. Vi är precis bredvid King's Cross."

Och jag tänkte: "Wow... Är det coolt - eller bara kasst?"

Jag såg Scala som en sorts sagovärld.

När man kom in såg det ut som ett hemligt slott, en hemlig värld.

Och hela vägen uppför spiraltrapporna stötte man på snygga människor.

Man kände att man skulle kunna tillhöra den här världen,

ta med sig nåt från den här världen till sitt eget liv och göra nåt av det.

Man försöker vara cool. Olika medlemmar i Everything but the Girl är där,

och man försöker smälta in och hålla sig samman.

Sen minns jag vid ett tillfälle

att nåt strök sig mot mina ben och jag tänkte: "Vad är det?"

Man måste börja med katterna, som jag tyckte mycket om.

Huston mer än Roy, för Roy var reserverad.

Huston satt i mitt knä hela natten,

utom när jag reste mig för att säga till nån.

Det brukade hända nåt med publiken nån gång på småtimmarna.

En del blev rollfigurerna som de såg.

De började förkroppsliga filmen - eller tro att de var i den.

Jag reste mig upp för att hämta kaffe, så Huston tog en promenad.

Han gick genom raderna på jakt efter ett nytt knä att sitta i

och skrämde varenda jävel på raden.

Så hela raden gjorde vågen, och den spred sig fram och tillbaka.

Folk skrek bara för att andra skrek.

Var är dörren?

Hon och katterna är som människor för oss.

Mrs Reeve.

Vi kallar Scala för "henne" för att vi älskar henne

och ser henne som en människa.

Man sitter som fastnaglad i stolen,

särskilt när han springer omkring med en förbannad motorsåg.

Det var en av filmerna.

Men vi gillar sånt. Jag tycker att det är underhållande.

Sen gillar vi att jaga varandra på gatorna.

Jag älskar att se bilar köra över kullar.

Flygande uppe i luften.

Vi gillar allt sånt. Jag ser inget fel med det.

Jag går inte härifrån och vill motorsåga folk.

MOTORSÅGSMASSAKERN

Programmet var väldigt mångfaldigt, och jag älskade alla de olika bilderna.

Det var förstås mycket skräck men också mycket sexiga män.

Första gången jag såg Montgomery Clift på en bioduk.

Han tog andan ur en i "Red River",

och sen i "En plats i solen" och "Härifrån till evigheten".

Bara ansiktet och hans skådespeleri, men även vetskapen att han var en av oss.

Flera filmer förändrade mitt liv här.

Jag såg Genets kortfilm "Un chant d'amour" här,

och den blev oerhört betydelsefull för mig. Jag var besatt av den.

Scenen där han blåser rök genom muren in i den andre fångens mun

är nåt av det mest erotiska jag nånsin sett.

Det är sexigare än all gayporr jag nånsin sett.

Det var svårt material att hitta. Det gick inte att hyra på Blockbuster.

Det jag minns bäst är inte publiken som hörde hemma där,

utan dem som kom dit för att få tak över huvudet och inte förstod var de var.

Jag minns en visning av bröderna Kuchars "Thundercrack!", en mycket extrem film.

Jag skulle nog inte se den nu. Men det satt en gammal man vid balkongen,

och när filmen blev alltmer bisarr och obscen

ställde han sig hela tiden upp och frågade publiken

varför vi var där och vad det var för fel på oss. Sen fortsatte han se på filmen.

Sånt händer inte på en multibiograf.

Man glömmer inte en kväll på Scala.

Man kunde sitta med ryggen mot duken och se nåt lika roande

på grund av alla excentriker och freaksen - och katterna!

Och allt kaos som ibland rådde.

Stället kändes bara sjukt, som om vad som helst kunde hända,

men nån av de inblandade brydde sig verkligen om vad de visade.

Det var som om huset i sig hade rekommenderat filmerna.

Mina damer och herrar, ta en vild åktur med Watusi-katterna,

men tänk på att de sötaste katterna har vassast klor.

För er egen säkerhet, se" Faster, Pussycat! Kill! Kill!"

På måndagar, då det gick trögt

ville jag och den andre programansvarige, Mark Valen, piffa upp repertoaren,

för att folk skulle gå ut på en måndag.

Så började med Blue Mondays, då vi visade lite mer vågade saker.

De visade vad som annars vore sexploitation.

De hittade auteur-varianten i Russ Meyer och andra regissörer.

Jag skulle aldrig gå till en porrbiograf i Soho ensam,

men jag gick gärna till Scala och tittade i timmar.

Stället kändes väldigt tryggt.

För en otrolig nöjeskväll, en film så totalt tillfredsställande,

se Russ Meyers "Faster, Pussycat! Kill! Kill!"

Bland det mest perversa var när de bad mig gå in med en glassbricka

på en dubbelföreställning av Russ Meyer eller nån annan sexploitation

och sälja glass till besökarna. Det var bisarrt.

För mig som radikalfeminist kändes det ytterst märkligt.

Men det var skoj och jag gillade perversionen.

Död åt mansfascismen. Frihet åt kvinnofolket.

Den dagen visade vi "Var finns Mr. Goodbar?"

Biografvärden kom och sa

att det en person låg hopsjunken av nån okänd anledning.

Jag gick till den bakre änden av salongen, och där låg en person.

Jag och biografvärden lyckades lyfta honom

och släpa in honom på mitt kontor. Jag vet inte hur jag klarade av det.

Det var inte särskilt långt.

Vi lade honom ner, men han var väldigt stel.

Han var varm men stel, och jag ringde en ambulans

och sa att jag nog hade ett lik på kontoret.

Så ambulansen kom och polisen också, tror jag,

men tyvärr hade han dött av en hjärtattack.

Jag minns att när de kom

hade vi en jättestor affisch för "Evil Dead" i foajén.

Den gick inte att missa.

De sa: "Jaså, ni visar skräckisar. Var det därför?"

"Nej", sa jag. "Vi visade faktiskt 'Var finns Mr. Goodbar?'"

Sen var det dags för "Thundercrack!"

Man kan inte tala om Scalas historia

utan att nämna en film vid namn "Thundercrack!"

Det var en film som de visade mycket på Scala.

Den kom med några veckors mellanrum.

Upplägget påminde om "Rocky Horror Picture Show".

Tonåringar blir strandsatta, det regnar och de kommer till ett läskigt hus.

De går in för att söka skydd och sen...

Porr. Man såg mycket mer än man vanligen får se.

Jag var bara femton och hade som mest sett lite tuttar i "Porky's".

Det var extremt och jag tänkte att jag inte borde se det här.

Den visades ständigt på Scala,

förmodligen från dagen då biografen invigdes tills den stängdes.

Och enligt legenden fanns det bara en kopia av "Thundercrack" här på Scala

och att man körde den tills den gick i bitar.

På Scala fick man ofta sällsynta kopior, ofta i väldigt dåligt skick,

för att det var enda möjligheten att visa filmen.

Jag har alltid menat att Scala var villiga att visa

vilken filmremsa som helst med ett halvt dussin intakta perforeringshål.

Därför gick filmerna ofta sönder.

Ibland fastnade filmen och började brännas sönder.

På duken genom det lilla fönstret såg man sen

att bilden började försvinna!

Det blev vitt på duken, och vi fick vänta medan maskinisten lagade den.

Men det var ännu mer skrämmande när filmen fastnade

och lampan brände genom celluloiden, så att vi såg den fatta eld på duken.

När det öppnades blev man livrädd!

Det är som ett moln av orange ljus som svävar ut över havet.

En gång satte maskinisten på rullarna på fel håll för att han hade tagit syra,

men ingen märkte att de visades i fel ordning.

De trodde det var ett avantgardistiskt mästerverk.

Scala anordnade också många visningar

utvalda av sällskap, fanklubbar och agenter.

AVENGERS-KONVENT

Scala anordnade också möten för Helan och Halvan-sällskapet.

Att sitta med Helan och Halvan-fans eller bara komedifantaster

och se Stan och Ollie, det är ojämförbart.

Jag såg min första Helan och Halvan-film på vita duken på Scala.

Att se Oliver Hardy hoppa till och se in i kameran...

"Varför kan du inte hjälpa till?!"

Att se det på vita duken...

Det är underbart.

HELAN OCH HALVAN SOM SOTARE

Jag står utanför biografen Scala, norra Londons läskigaste ställe.

1987 anordnades den första Shock Around the Clock-filmfestivalen här.

Det var som Woodstock för den bisarra generationen.

Jag fick namnet Shock Around the Clock från en Freemans-katalog.

Lulu gjorde reklam för klänningar med orden "Frock around the clock".

Och jag tänkte "Shock Around the Clock".

Jag vill höra honom erkänna själv.

Därifrån kom idén, och nu tycker jag det är väldigt komiskt

att det var Londons två otrevligaste personer som ordnade festivalen.

Stefan var en sur jävel.

Jag var beryktad för att vara otrevlig. Det var punkattityden till att börja med,

men jag var elak och hade inget tålamod med folk.

Du, Bill!

Jag märkte att Stefan ofta kunde gå över gränsen och bli hotfull.

Folk hade antytt att det kunde gå illa.

På första Shock Around the Clock gick jag omkring med kedjan från dörrarna

för att kunna försvara mig.

Vi har skapat en situation

då publiken nu förknippar Scala med kung-fu.

De flesta är från Skottland, Irland, Manchester och Liverpool.

Det är oerhört högljutt där inne.

Somliga är glada att det är undertextat. Om det vore engelska skulle de inte höra.

Många av besökarna var kung-fu-fans i smyg.

De hade inte familj eller vänner som gillade det,

men här blev det en gemenskap

med en brokiga skara av figurer som man kanske inte ville umgås med

men kunde prata film med på samma plan.

En kille från Skottland sa att han hade fått ro med båt.

Här inne doftade det lite leopardskinn. Lite mer psychobilly.

"The Return of the Living Dead" hade premiär här,

och Cramps var på plats för att presentera filmen.

Det är Cramps av tegel och murbruk.

Det finns en bra filmskapare...

Nej, han är usel. William Castle. Han var gimmickarnas kung.

I alla hans filmer hade man antingen 3D glasögon

eller så var det nåt annat konstigt med dem.

Vi ville göra en dubbelföreställning, så vi gick till Jane på Scala.

De två filmerna var "The Tingler" och "Skriet vid midnatt".

"The Tingler" visades i "Percepto!", som i perception, varseblivning.

Och man blir varse följande: Vincent Price spelar galen vetenskapsman,

som kommer på att när det kryper i magen för att man är nervös

är det en organism som heter "kryparen".

Han tar en dövstum kvinna som inte kan skrika.

När man skriker dödar man nämligen organismen.

Så han skrämmer kvinnan, och den växer.

Sen dödar han henne och opererar ut en hummerliknande sak ur magen.

Men den rymmer från labbet till en biograf.

Man ser i projektorrummet hur kryparen hoppar på maskinisten

och dödar honom.

Då blir duken svart och man hör Vincent Prices röst:

Mina damer och herrar, grips inte av panik, utan skrik för livet!

Kryparen är lös i salongen.

Fortsätt skrika! Skrik för livet!

Sen hade man manicker som surrade under stolarna.

När man tryckte på en knapp skulle folk bli skrämda och hoppa upp.

Vi hade ringklockor och sex bilbatterier.

De blev bara ett lätt surrande.

Efter första visningen tänkte vi att vi behövde fler batterier.

Jag och Marc satt i receptionen,

och den första publiken gick ut och den andra kom in.

En kille var rasande, grep tag i folk på väg in och sa:

"Gå inte in, det är skit!" Han tog deras händer.

"Så kändes det! Skit!" Och jag var helnöjd!

Ännu en psykotronisk mondofilm gör pangsuccé!

Vi låg passande nog bredvid en populär gaypub vid namn The Bell,

som även var en dansklubb.

Så Scala visade gayfilmer, The Bell låg bredvid

och det fanns en gaybokaffär på andra hörnet.

Det gjorde King's Cross till ett spännande område för unga homosexuella.

En av de viktigaste ställena som jag gick till var The Bell,

som låg bara femtio meter från biografen.

Där hängde Pet Shop Boys, Derek Jarman, Jimmy Somerville...

Alla som var involverade i den alternativa popscenen.

Och samma queera gäng besökte också Scala.

Det fanns en viss motkultur,

som fanns i publiken som gick på Scala.

Vi såg dem som en del av vår kulturella identitet.

Både Scala och The Bell var ställen där olika grupper kunde samlas.

Det var det som ungdomar i dag kallar "queer" i vidare betydelse.

Det var människor med alla möjliga perspektiv på sexualitet och genus,

och alla hade det gemensamt att de var "alternativa".

Man sa inte så, men man var ett alternativ till mainstreamkulturen.

Här släppte vi in våra vänner från The Bell.

Vi gick ner och låste upp branddörren, och de kom upp den här vägen.

Andra bröt sig in här eller använde bakvägen till bakvägssysslor.

Jag fick städa på kvällen.

Det var alltid mörkt. Jag hade ficklampa och ville städa så fort jag kunde

innan jag flydde tillbaka för att inte stöta på nåt läskigt.

Jag fick hjälpa städerskan Serena plocka upp ett berg av latexhandskar

som hade kastats mellan stolarna under helnattsföreställningen för kvinnor.

Hon frågade vad de var till för,

och ville inte förklara det i detalj det för henne, som var troende,

så jag sa att det var en modegrej.

Oktober, gud vet när Nån gång på det tomma 80-talet.

Klädd för sexkväll.

Filmer som "Let Me Die a Woman", "Maîtresse" och "Thundercrack!"

En svettig historia.

Stringtrosor och genomskinliga kjolar visas upp - och det är bara killarna.

Hela natten skakar både toaletterna av febrig entusiasm.

Glass i tolv smaker och kondomer i sju

Jag såg också mycket häpnadsväckande som inte var på vita duken.

Det var väldigt raggigt, och min typ av pojkar kom hit.

Jag gillade tatuerade rockabilly-pojkar.

Jag gillade farliga pojkar med pomada i håret.

Och det var i hög grad estetiken på Scala.

En sorts 50-talsestetik som var poppis i mitten av 80-talet.

Folk hade bikerringar, läderjackor med nitar och allt sånt.

Jag vet en besökare på The Mix

som gick direkt till toaletten på ovanvåningen vid balkongen.

Han plockade bort alla lampor på toaletten

så att det enda ljuset kom från brandutgången.

Jag visste vem han var, för vi var vänner,

men det var hopplöst att försöka stoppa honom.

Han var fast besluten att ha ett litet område

där han kunde förlusta sig med vem som helst

som hade turen eller oturen att gå in.

Jag läste tyska på universitetet, så jag såg "Taxi zum Klo" om och om igen.

Jag lärde mig några fraser som tydligen inte var så anständiga.

Allt som krävdes för rackartyg fanns här på Scala:

Londons mörkaste salong, vansinniga filmer på duken

och en publik som bestod av galningar och missanpassade.

Så allt möjligt hände på biografen under visningarna

särskilt under helnattsföreställningarna.

I salongen, i bakre raden förstås.

Men mest på toaletterna, vilket är där vi är nu.

Jag minns inte alls att toaletterna såg ut så här.

De är alldeles för eleganta.

Jag vill föra till protokollet att jag aldrig ägnade mig åt

nån aktivitet över huvud taget på Scalas toaletter.

Skönt att ha det på film.

Scala vara väl det närmaste man kom en grindhousebiograf på 42nd Street.

Jag besökte ju såna under 70-talets glansdagar

och kan berätta att det var liknande.

Folk som satt med fötterna uppe, säten som slog

och i princip svängdörrar på herrtoaletten.

Och mörkret längst bak i salongen.

Man undvek det för att inte snubbla över nån som knullade på mattan.

Men det är väl en del av spektaklet?

Man gick till 42nd Street, liksom till Scala, inte bara för att se filmen,

utan för att se människorna där.

Tokstollen längst fram som skriker mot duken så fort en kvinna visar brösten.

Såna saker! Det var man ute efter, och då var Scala perfekt.

Och visst, såna människor kommer inte på en helkväll med Agnès Varda-filmer,

men för John Waters eller Russ Meyers filmer är publiken perfekt.

-Ja? -Miss Babs Johnson?

-Det är jag. -Expresspaket. Signera här, tack.

Så fort nåt hemskt hände jublade folk.

Åh, gode gud! Nån har skickat en tarmrörelse!

"Pink Flamingos" utan tvekan, i slutet där Divine äter hundskit.

Man hörde hur hela publiken skrek av äckel.

Förutom de som hade sett den och skrek av glädje.

Scalas publik var mest hardcore, i bästa möjliga bemärkelse.

Jag har bara sett en av mina filmer på Scala.

Jag blev chockerad, och då hade jag gått på midnattsvisningar i hela landet.

Det var den galnaste, festgladaste och mest fantastiska publik jag sett.

Hajar ni?

Hajar ni?

Att se "The Warriors" var en av mina bästa bioupplevelser.

Det var helt otroligt.

Det är helnattsföreställning, och filmen börjar nog

omkring klockan tre på morgonen.

Vi fem var rätt så fulla vid det laget, och vi hade sett filmen förut.

Vi älskar Walter Hill och har sett den massor av gånger.

Men den här kvällen hade alla memorerat hela filmen.

Jag vet inte hur, men alla kunde replikerna.

Så i början när Cyrus säger "Hajar ni?"...

...ställde vi oss upp: "Hajar ni?!"

Det var ett fantastiskt brechtianskt ögonblick i salongen.

Man deltog i filmen, filmen skapade känslor inom en

och man följde med dem men förändrade dem.

Vi kunde den inte ord för ord, utan improviserade också.

För mig var det en magisk stund.

Det är filmens magi. Det är en metafor för hur biofilm fungerar,

fångat under en fylla nån gång -84 med fyra polare.

Ofta efter en utekväll sov jag hemma hos andra,

i ockuperade bostäder och på golvet hos kompisar.

Men ett praktiskt alternativ dök upp i och med Scalas helnattsföreställningar.

Helnätterna var fantastiska. Då bodde jag i Acton i västra London.

Det var långt bort, så om man hade uppträtt i östra London

och kanske inte hade fått betalt,

då var det härligt att komma hit och sitta här hela natten.

Ingen yngling med självaktning kom till Scala tidigare än ett på natten,

och skälet var att biljetterna var lite billigare eller gratis.

Jag var mycket på helnätterna. Man gick dit efter spelningar.

En gång gick jag dit när jag var mellan bostäder med en övernattningsväska.

Det var socialt också.

Man umgicks i kaféet mellan filmer, och om man blev utbränd efter fem filmer

drog man sig tillbaka dit ett tag.

Många band som spelade i London hade inte råd med hotell.

De spelade på små pubar och gick till helnattsföreställningarna för att sova.

De såg förstås filmerna men försökte sova lite mot slutet.

Jag minns hur jag kom dit sent och försökte klämma mig mellan raderna

och kliva över sovande kroppar.

och folk som bad en att dra åt helvete.

Min favorit var helnattsvisningarna.

Den drömlika upplevelsen av att halvsova och sen vakna medan filmen pågick.

Filmerna och drömmarna flöt samman.

Jag vet inte hur folk höll sig vakna hela natten.

När man gick på helnattsvisningar på Scala

brukade man komma dit ganska sent och redan vara rätt så full.

-Möjligen var man stenad eller trippade. -Jo, det vet jag - droger.

Folk var där på amfetamin eller tände av från amfetamin. En del tog syra.

Jag skulle inte direkt säga att Scala var ett knarkigt ställe,

men där fanns helt klart folk på droger som såg filmen.

Bli inte stel med mig.

I så fall måste jag ge dig en dos medicin.

Saken är den att folk som går till en biograf

där programmet börjar vid midnatt, de behöver verkligen lite hjälp.

En kille vid namn Barry brukade komma.

Han bodde i ett ockuperat hus på Warren Street i närheten.

Barry kom till nattvisningarna och hade grejerna på sig

i en stor påse med blå amfetaminpiller, och jag brukade köpa.

En kväll tänkte jag att jag borde köpa massor.

Han brukade komma in bakom disken till matförrådet

och ge mig tusen tabletter i en plastpåse

för kanske 40 pund. Jag kan inte räkna nu, men man fick fyra för ett pund.

Sen sålde jag tre för ett pund över disk,

och tjänade en blå amfetamintablett för varje försäljning.

-Den här tabletten är värd två pund. -Två pund? Du är galen!

Dessa åt jag, för jag behövde också vara vaken även om jag inte såg filmerna.

Och vid det laget hade jag ändå blivit beroende.

Barry rakade sig så nära huden han kunde.

Man såg blodet tränga ut där han hade dragit rakkniven.

Han hade format håret som en hajfena och hade djupblå ögon.

En dag frågade jag varifrån han fick prylarna.

Jag kunde ju gå direkt dit i stället för att vänta till mitt i natten på lördagen.

Och han svarade: "Irans ambassad."

Jag minns en av min pinsammaste stunder här, då jag nästan fick sparken.

Jag skulle sitta och sälja biljetter. En av biografvärdarna rökte svamp,

och han räckte mig den här saken med svamp i.

Sen slogs dörrarna plötsligt upp, och det vällde in monster.

Louis och jag gömde oss under disken och var båda chockade.

Tentakler bankade på rutan och ville köpa biljetter.

Sen tror jag att vi gav bort en massa biljetter för att bli av med dem.

Jag undrar om min karaktär Danny från "Withnail and I" hade gått till Scala.

Om det hade funnit 1969 tror jag att han hade gjort det.

Jag vet inte om enorma mängder gräs håller en vaken hela natten,

men hade nog försökt sälja till en med det argumentet.

"Det är länge till gryningen, antagligen sex, sju, åtta, nio timmar.

Du behöver nåt för att hålla uppe intresset för det som pågår."

Ja, han hade varit där.

Jag minns en fantastisk nyårsafton då jag kom för att se "Pink Narcissus".

Jag hade aldrig sett nåt liknande.

Det är nog den mest psykedeliska av alla filmer man kan tänka sig.

Chockerande och vacker.

Den överväldigade mig fullständigt.

Det var en väldigt psykedelisk, drömlik upplevelse.

Varje gång jag kom hit var det nåt konstigt och underligt.

"Hände det där precis? Såg jag det? Var den där natten på riktigt?"

Hör nån mig? Vi har hittat nåt.

Ett favoritminne är från en nattvisning.

Jag satt bredvid en stupfull kille. Han pratade och nån bad honom vara tyst.

Det var "The Thing", och killen skrek till hela salongen:

"Håll käft, annars berättar jag slutet."

Alla protesterade, och han sa: "Den svarta killen och den skäggiga killen.

Alla andra dör."

En man mot trehundra. Det var rätt så imponerande.

Ingen kom undan. Han ropade ut det.

Han viskade det inte till mig, utan basunerade ut det till hela salongen.

Folk där framme bad honom hålla käft, men han sa: "Nej, nu är filmen slut."

Vi älskade publiken, men ibland var de svåra att flytta på.

En morgon städade jag och gick genom raderna med min soppåse

för att plocka upp skräp, plastmuggar, bitar av smörgåsar

och allt annat märkligt som folk hade lämnat kvar.

Det låg en kille längst bak och jag skrek: "Hallå! Vakna, gå hem."

Han reagerade inte. Jag tror att han hade sovit hela natten.

Det kanske var därför han köpte biljetten.

När jag kom till hans rad skrek jag på honom igen.

"Kom igen, kompis. Stick i väg!" Han rörde sig inte.

Så jag tog tag i honom - och slet av hans arm.

Det är alltså tidigt på morgonen. Jag är helt slut,

och vi har precis visat "Terror på Elm Street" nummer ett, två, tre, fyra...

Jag vet inte hur många det var. Det bara fortsatte.

Han sätter sig plötsligt upp, medan jag står där med hans arm i handen.

Han blänger och säger "Din fitta", tar sin protes, vilket det alltså var,

stormar ut ur huset och lämnar mig i chocktillstånd.

Att se "Terminator" som nattens sista film

och höra Brad Fiedels musik - dum-dum, dum-dum

och sen vakna precis när hon kör i väg och säger "Det är oväder på väg".

Hela filmen komprimeras till 30 sekunder, och sen vaknar man iskall

och stapplar ut på gatan i King's Cross.

Jag minns hur man brukade stappla ut på morgonen och mådde dåligt

när man hade sett sex filmer, tre av vilka man hade suddiga minnen av.

Den intensiva upplevelsen kunde man bara få där.

Att komma ut till King's Cross på morgonen var märkligt.

På vägen härifrån till stationen hände det alltid nåt märkligt.

En gång åkte en kille förbi, stående i en bil med taket uppfällt.

Han kastade vätska på mig och sa: "Gillar du det? Det är mitt piss!"

Klockan var väl 6.00 nån gång år 1990.

Folk kom fram och sa: "Vackert väder i dag, eller hur?"

"Vill du följa med hem till mig?" Som nån dum Monty Python-sketch.

Ska nån annan ut?

Den första helnatten jag hade hand om var till Alice i Underlandet-festen.

Det fanns en psykedelisk retrorörelse i London på mitten av 80-talet

Det var väldigt populärt,

så det var naturligt att välja nåt större som Scala och ha nattsvisningar.

Det var fullpackat och slutsålt.

Allt gick okej under kvällen fram till omkring tre eller fyra på morgonen.

Jag var i kaféet på ovanvåningen,

när jag fick ett samtal från kassan:

"Mark, polisen och brandkåren är här. Kan du komma ner?"

Herregud! Jag såg framför mig hur jag skulle hamna i häktet.

Jag gick ner väldigt lugn och samlad: "Ja, vad gäller det?"

De frågade om vi hade ett fönster högst upp

som var stort nog att klättra ut genom.

"Vad menar du?" Han sa: "Det ligger en kropp på trottoaren.

Vi tror att nån kan ha hoppat, men vi måste gå upp och titta."

Och jag sa: "Okej, jag visar vägen."

Och nu blev jag rädd, för där var en massa ungdomar höga på syra

som låg i hela salongen och såg på film.

Jag var säker på att de skulle märka det.

Men de brydde sig inte. Vi gick uppför trappan till herrtoaletten,

och mycket riktigt var ett av toalettbåsen låst från insidan.

De bad om lov att sparka in dörren, och fönstret stod öppet.

En pojke hade faktiskt hoppat ut genom fönstret.

Det var fyra våningar upp, tror jag.

Det var verkligen chockerande,

men polisen och brandkåren var väldigt yrkesmässiga.

De stängde förvånansvärt nog inte biografen. Festen fortsatte.

De ville bara ta reda på detaljerna, så jag gick ut och svarade på några frågor.

Sen sa de: "Tack. Vi ringer om vi har några frågor."

Så jag ringde JoAnne och var förkrossad.

Några dagar senare... Jag kunde inte göra nåt mer.

Några dagar senare fick jag ett samtal.

En kvinna bad att få prata med en chef, och jag sa att det var jag.

Hon sa: "Jag ringer för att det var min bror om begick självmord häromnatten."

Och jag hade så dåligt samvete och bad om ursäkt:

"Det är fruktansvärt.

Jag tror inget på vårt evenemang orsakade det, men jag vet inte."

Och hon sa: "Nej, jag ringer för att tala om att det inte är ert fel."

Han var manodepressiv, och det var väldigt sorgligt.

Han hade försökt ta livet av sig tidigare genom att hoppa från en bro.

Det var en tragedi,

men att hon gjorde det var en oerhörd lättnad för mig,

för jag hade undrat vad orsaken var.

DEL 3: SODOMS SISTA DAGAR DEN SLUTGILTIGA UPPLÖSNINGEN

Jag jobbade på Scala när King's Cross var rätt så nedgånget

och inte var trevligt att promenera igenom.

Det hade alltid varit lite sjaskigt,

men nu vadade man genom sprutor och blodpölar på trottoaren.

En polisman sa en dag till mig "Kulan går inte runt dig",

när det varit en incident utanför.

Det pågick mycket knarkhandel och prostitution.

Det var rätt så sjaskigt, även under dagen.

Jag minns att jag hörde att det låg bajs från en människa

på trappan till Scala-huset.

Men så var King's Cross. Det var rätt så smutsigt på den tiden,

vilket gav Scala sin brutala skönhet.

Det var en mycket svår tid.

Alla de krafter som formade London och Storbritannien via thatcherismen,

de var redan på plats. Man gjorde nedskärningar i kommunerna,

och kulturen var hotad.

Många av oss som var intresserade av oberoende film hade börjat göra filmer

som direkt behandlade tiden vi levde i.

Så det var i den kontexten som Scala blev en sorts fristad för mig.

Det var en extremt kaotisk tid med bland annat aids,

Thatcher, antigaylagar, gruvarbetarna och allt det.

Jag var engagerad i det, för jag anordnade välgörenhetsevent

eller donerade en del av vinsten till gruvarbetarna.

Det var ett stort antal välgörenhetsevent på Scala.

Stället var så välkomnande för queera,

inte bara på grund av filmerna och helnattsföreställningarna.

De visade var de stod i sina övertygelser och sin politik.

De samlade pengar till Switchboard och London Lesbian and Gay Centre

och senare till den nya Terrence Higgins Trust.

Och den 10 april 1984

slog tullmyndigheten till mot bokaffären Gay's the Word

och tog amerikanska böcker för tusentals pund.

Folk blev chockerade över det som hade hänt,

för Gay's the Word var ingen sexshop.

Det var uttryckligen en bokaffär om idéer.

Det som jag finner enastående och väldigt rörande är att den 1 maj,

två-tre veckor senare, har Scala ett event till stöd för Gay's the Word.

Så tack. De markerade direkt att det var oacceptabelt.

Folk glömmer att det fanns en stark gayrörelse i landet under 80-talet,

och därför fick vi ta stryk av tidningarna och sen på ett politiskt plan.

Vi stack upp huvudet ovanför bröstvärnet.

Många som jag kämpade ihop med var sjuka och hade inte länge kvar.

De var arga och ville göra skillnad.

Det kändes som om vi alla var allierade mot den konservativa regeringen.

Här var man trygg på nåt plan.

Man kände verkligen att man skyddade sin frihet.

När man såg filmer eller gick på stödevent kände man att man deltog

i nåt som verkligen var viktigt.

Scala existerade i vår fantasi som en plats som erbjöd en alternativ verklighet,

ett alternativt narrativ till det som skedde runtomkring.

Många fann styrka i det.

All restriktioner som regeringen ständigt lade på oss

blev bara alltmer inkräktande, homofobiska

och helt enkelt för jävliga. Det kändes laglöst och fritt.

Det kändes som rätt ställe att vara på i ett väldigt förtryckande klimat.

Det var oroande, för det kändes som om stället var hotat.

Jag tror att de hade det på sin lista,

för det som pågick där var väldigt nära gränsen

och kunde vara rätt så vågat.

De hade nog ögonen på det,

och kanske väntade de på det perfekta ögonblicket, som kom senare,

för att verkligen slå till och sätta stopp för det.

Nu finns det ingen återvändo.

DEN 1 APRIL 1992

Jag var förstaårselev på London School of Economics 1992.

De hängde en plansch på studentkåren

om att Lindsay Andersons film "If..." skulle visas

på en biograf som jag hade hört talas om men inte hunnit besöka än.

Vid samma tillfälle skulle även en "överraskningsfilm" visas.

Certifieringen kommer upp på duken, och det är "A Clockwork Orange".

Jag visste att den var kontroversiell och förmodligen att den var förbjuden.

Jag älskade ju Malcolm McDowell och var där mycket mer som fan till honom

än för nån entusiasm för filmen i sig eller för Kubrick i allmänhet.

Nån skrek nåt i stil med "Det var fanimej på tiden",

så det kändes som ett viktigt kulturellt ögonblick,

och folk applåderade och jublade.

Men det var helt klart han som ropade "Det var fanimej på tiden"

som fick mig att nästan hoppa till

och förstå att det nog inte var tillåtet att se filmen.

Men vi stannade naturligtvis.

Det var egentligen ingen stor sak, men under dagarna, veckorna, månaderna

och året efter visningen blev det en riktigt stor sak.

En tidigare chef på biografen Scala har dömts för brott mot upphovsrättslagen

efter att ha visat "A Clockwork Orange".

Jane Giles blev villkorligt frigiven och ålades att betala tusen pund

i åtalskostnader av Wells Street Magistrates Court.

Var ditt försvar att du ville visa filmen?

-Ja. -Hävdade du okunnighet?

Men det är inget juridiskt giltigt försvar.

Men de tyckte synd om dig, för du försökte inte tjäna pengar,

bara visa en film som din publik längtade efter att få se.

Men jag ska spela åklagare: Kunde du har hyrt den lagligt?

-Nej. -Du kunde alltså inte visa den lagligt?

Då tvingades du gå till pirater.

Så du åkte nästan i fängelse för filmen. Det gjorde jag.

Jag åkte fast när vi gjorde "Mondo Trasho" och hamnade i fängelse - eller i häktet.

Sen blev vi friade i rätten. Vi åtalades för stämpling till blottning.

Så vi har både blivit gripna för filmer. Det är bra att ha på sitt cv, tycker jag.

Det kändes som de sista dagarna.

Vi hade haft en stor insamlingskampanj.

Det kändes som om hela kulturlivet hade visat sitt stöd.

Men tyvärr räckte det inte till.

Vi visste också att vi behövde fira livet, inte bara sörja döden.

Vi hade förlorat nåt, men det skulle komma en framtid nånstans på nåt vis.

Och vi såg vilken inspiration Scala hade skänkt

så många konstnärer, musiker och filmskapare.

Och den framtiden har kommit, och vi kan glädjas åt den nu.

I en tid av lågkonjunktur och tekniska förändringar

uttömde "A Clockwork Orange" Scalas sista resurser.

Hyreskontraktet gick ut och dörrarna slog igen efter en sista visning.

När Scala lades ner var jag här på den stora festen den sista kvällen.

Jag såg "King Kong", och vi gick upp på taket.

Det var förstås en sorglig kväll, men det var även en kväll av firande.

Scala avslutade som man började,

med glada filmentusiaster som hade roligt och såg en fantastisk film.

Det är en katedralliknande lokal mitt i London,

och dess bultande hjärta är Northern Line,

som stiger upp som en vulkan genom hela byggnaden.

Det är så givande att utforska.

Precis på toppen av Scala, på taket,

finns det en liten serviceingång

till det som finns ovanför resten av huset.

Det är en magisk plats, för jag vet inte vad som finns i mörkret,

men det gör fantastiska ljud.

Det finns ett djupt, lågt, ondskefullt mullrande.

Man vet inte varifrån, för det är lågfrekvent.

Och sen högfrekventa pip, skrapningar och viskningar

Det var en magisk plats att utforska.

Det är en ynnest att få komma in, för ofta är vi utestängda.

Då inser man att ljuden ger stället en stor del av dess karaktär.

Det talar hela tiden. Även när det är tomt ljuder det.

Apexet finns i det här mörka, mystiska utrymmet som kallas "tomrummet".

Det påminde mig om "Eraserhead" och Alan Splets fantastiska ljudläggning.

Där hör man tågen mullra.

Är det tågen som mullrar, eller är det början på slutet där ute?

I den postapokalyptiska ödemarken.

Här finns många minnen, många spöken.

Många som jag brukade gå hit med men som inte lever längre.

Många kära vänner som jag haft roligt med på Scala har inte överlevt.

Så ja, det finns spöken här för mig.

DE DÖDA BLAND OSS

Jag kom hit för att se "Mannen med den gyllene armen",

och redan vid förtexterna var jag fångad.

Jag fäste mig vid berättelsen på grund av mitt eget oregerliga liv.

Jag hade redan grundlagt det, kan man säga,

på så vis att jag var bland likasinnade.

Jag kände mig trygg här oavsett tiden på dygnet och vilket tillstånd jag var i.

Det som plötsligt fick mig att vakna till var titelsekvensen.

Jag höll på att spela in albumet "Moss Side Story",

och jag ville släppa nåt först som sa: Det här är min grej.

Det här har filmen gjort med mig och för mig.

Det kändes som en perfekt kombination av de sakerna.

Det var en sorts grogrund för ungdomar i London

som var konstnärliga och ville försörja sig på kultur.

De hämtade näring från allt som fanns där och från varandra.

Jag vet ingen annan biograf som gjorde det.

Jag älskade repertoarbiografer, och Scala var den bästa av dem alla.

Det fanns nåt mångskiftande, katolskt och multikulturellt,

i bred bemärkelse, inte bara etniskt, med Scala.

Att förlora Scala var ett hårt slag.

Det hade varit en del av min historia i så många år.

Jag kom hit som ung man för fyrtio år sen. Den blev oss och vi blev den.

Alla kunde vara vilka de ville och behövde vara.

Jag ser inte Scala som en byggnad eller nåt icke-levande.

Jag ser det som en syster, och alla här var min familj.

Människorna där uppfostrade mig. Jag visste inget när jag kom hit.

Filmerna eller personalen där hjälpte mig att förstå livet

och även min egen plats och att man fick vara queer,

att brottas med mitt kön och min könsidentitet.

Det ifrågasattes aldrig. Den jag var, mina kläder eller mitt humör var alltid okej.

Så det möjliggjorde en övergång.

För många queera och knäppisar i allmänhet

var den här biografen nånstans där vi var med våra egna.

Jag tänker alltid på sången "The Green Door".

"Ett öga som kikar genom molnet bakom den gröna dörren."

Man hör klinkandet från pianot och vill in, och det fick man på Scala.

Man kunde gå genom den gröna dörren och ha en otrolig natt.

Och kanske minns man det inte riktigt nu, men kanske är det hela poängen.

2011 startade Scalarama, en filmfestival som för Scalas fackla vidare.

Scala blev ett musikställe 1999

och efter att ha överlevt nedstängningen under pandemin ser framtiden ljus ut.

Det här är till alla rock 'n' roll animals.

Alla ni street-walking cheetahs. Nu kör vi!

Lou Reed och Iggy Pop gjorde livedebut i Storbritannien här 14-15 juli 1972.

Mick Rock tog fotona som blev omslagen till "Transformer" och "Raw Power".

SLUT

Eller uppgången och fallet för världens galnaste biograf

och hur den influerade en förvirrad generation av missanpassade.

Kära nån, varför står det en toalett på scenen?

Det måste finnas nåt skäl.

Ska vi gå ner och titta?