Original subtitles

WHEN NO ONE SEES US

HAIKU I SKUGGAN

BUNGALOW MORÓN CAMPING

HOTELL FRONTERA

KAPITEL 2 BLÅMÅNDAGEN

Samuel Navas, 16 år.

-Han sågs senast i tisdags morse. -Det var nästan en vecka sen.

-Varför anmälde de det först igår? -Mamman trodde att han var på boendet.

-De trodde att han var med henne. -Ursäkta?

Han bor på ett gruppboende.

Hans pappa stack. Hans mamma kunde inte hantera honom.

Han skolkade, rökte gräs...

Socialtjänsten ansåg att det vore bäst.

Varför trodde de att han var hos mamman?

De lät honom tillbringa en långhelg hemma.

Han kom inte tillbaka när han skulle i tisdags.

-Vem såg honom senast? -Hans bror.

Vi vet att Samuel åkte hem till sin mamma för att hämta en motorcykel.

-Hans mobiltelefon? -Ingen täckning.

-Har du pratat med Canales? -Ja.

Han organiserar sökandet.

Tio minuter. Du och jag ska till pojkens hus.

Ja, sergeant.

Vi har delat upp området i tre sektorer.

Vi utgår från Caleras de la Sierra där pojken sågs senast.

Vi förstärker enheterna i sektor två.

Det finns övergivna fastigheter, olivträd, raviner, diken, brunnar...

Det finns gott om saker att ramla ner i.

Stadsfullmäktige har bett allmänheten om hjälp.

Jag vill ha Blázquez, García och Romero med volontärerna.

Några frågor?

Då sätter vi igång.

Vi kan inte prata nu.

-Hej, Emilia. -God morgon.

Jag är sergeant Gutiérrez från kriminalpolisen.

-Hur är det med er? -Vi klarar oss.

-Har ni hört nåt? -Det är fortfarande tidigt.

Vi måste gå igenom Samuels saker.

-Allt kan vara till hjälp. -Ja, naturligtvis.

Kom in. Den här vägen.

-Vill ni ha kaffe? -Nej, tack.

Det finns, jag har varit uppe hela natten.

Jag skulle vilja se er sons rum, tack.

Självklart, följ med mig. Den här vägen.

-Min äldste son, Rober. -Hej, Rober.

Din bror var här i helgen, eller hur?

Jag antar att du pratade med honom. Vad sa han till dig?

Inget. Han skulle hämta hojen.

Och vart tog han vägen?

Samu kör sitt eget race.

-Var han ensam? -Ja.

Har du ritat de här?

-De är min brors. -Samuel är duktig på att rita.

Han vann en tävling som barn. Minns du, Rober?

Visa mig en nytagen bild på din bror.

Det här var de sista han lade upp.

Han är snäll innerst inne.

Men jag kunde inte hantera honom. Det gick inte, jag lovar.

Ingen dömer dig, Emilia.

-Vem är det här? -Han är med sin lärare.

Samuel är inte en särskilt duktig elev.

För några år sen anmälde jag honom till privatlektioner.

-De verkar komma bra överens. -Ja.

Antonio var den enda läraren som Samuel kom överens med.

Han oroar sig jämnt för honom.

-Sköt om dig, Emilia. -Du med.

Tack. Hejdå.

-Vad gör du, mormor? -Ser du inte?

-Sätter igång tvättmaskinen. -Med socker?

Det är din mammas fel. Hon städar och flyttar runt allting.

Var försiktig, mormor. Du börjar bli snurrig.

Jaså? Hur fick jag då reda på att du träffar en pojke?

-Hur vet du det? -För att jag inte är dum.

Och du har blivit illröd, som en tomat.

-Säg inget till mamma. -Skulle jag berätta det?

Aldrig i livet. Mina läppar är förseglade.

Men låt mig ändå säga att du borde passa dig.

Alla män vill samma sak - att förstöra våra liv.

Och du måste vara extra försiktig.

-Jag? Varför? -Du växte upp utan pappa.

-Än sen då? -Du har inget att jämföra dem med.

Män innebär bara problem.

Men din pappa var inte sån.

God morgon, sergeant.

-Vill ni följa med? -Självklart.

-Nu kallas det beteendestörning. -Och förut?

Stöld, problem med auktoriteter, skolk...

-Är han ofta borta? -Samuel? Han är oftare borta än här.

-Hur många dagar blir han borta? -Det beror på hur länge pengarna räcker.

En eller två dagar, högst tre.

Men en vecka är inte likt honom.

Varifrån får han sina pengar?

Samuel är en snygg kille.

Han umgås med vuxna. Det är de som ger dem till honom.

-Kom ni inte på tanken att anmäla? -Vad skulle jag anmäla?

Att han har äldre vänner?

Förra veckan ringde jag en av dem, men...

-Kände du honom? -Jag tror att han heter Antonio.

Han driver en slags skola

som Samuel gick på när han var liten, har jag hört.

Efter er.

Här är hans saker.

SÖNDAG 24 MARS SAMUEL ANMÄLD FÖRSVUNNEN

FREDAG 22 MARS ANTONIO, SJÄLVMORD

ONSDAG 20 MARS ANTONIO, SJUKHUS

SAKNAD - SAMUEL NAVAS BRÅDSKANDE

Jag minns inte, okej? Jag minns inte ett skit.

Oroa dig inte.

Du kommer att minnas böterna du kommer att få.

Hur länge måste jag stanna här?

Det bestämmer domaren.

Jag vill ringa basen.

Det har vi gjort. Och tro mig,

dina överordnade tycker inte att det här är särskilt roligt.

Jag har så ont i huvudet. Herregud, ge mig nåt, snälla.

Om du berättar vem som gav dig drogerna

kan jag ge dig nåt mot huvudvärken.

Jag tar inte droger.

-Så vad är det här? Va? -Fan.

Pop Rocks?

Visst. Okej.

Men jag kände inte killen som sålde dem.

Du kände honom inte. Men han var langare.

Det kanske inte var första gången.

Jag frågade bara några killar och de sa att han kunde fixa det åt mig.

Jag köpte, och det är allt.

Jag visste inte att huvudet skulle explodera.

Så...

Säger du att du aldrig har sett det förut?

Ja, precis. Det var därför jag tog det.

Kom igen, mannen, jag visste inte vad det var. Det såg häftigt ut.

Den jäveln borde sitta här, inte jag.

Det är mitt jobb att gripa honom.

Men jag behöver att du berättar nåt om killen, ett signalement.

Inte särskilt lång, mörkhårig, rätt skum.

Du måste ha märkt...

Jag vet inte...

Kläder, frisyr, en ring... Nåt mer.

Hans nacke var alldeles röd.

Som ett rivsår?

Vad vet jag, mannen? Bara rött.

Nå, tänker du ge mig nåt mot huvudvärken?

-Sergeant, har ni en minut? -Snabbt. Jag ska till domstolen.

Jag har pratat med amerikanen.

-Jaså? Varför? -Ingen annan talar engelska här.

-Och det gör du? -Jag klarar mig.

Fuengirola kryllar av britter.

Självklart. Borde du inte ha informerat mig?

Innan de förde hit honom körde polisen honom till sjukhuset.

De beslagtog det här och tog ett salivtest.

Och tänka sig, killarna från processionen och soldaten hade tagit nasaré.

Víctor, vi kan inte tvinga folk att sköta sig.

Det är en ny drog som vi inte känner till. Den är farlig. Vi borde utreda det.

-Jag ska prata med trummisen. -Okej.

Jag vill inte att du går ensam. Ta med dig nån.

Cardona är ledig och tjejen är lite oerfaren.

Leiva?

Jag har Antonio Jiménez toxikologirapport.

-Har jag bett dig om det? -Jag tog saken i egna händer.

Jag respekterar människor som begår självmord.

Förlåt.

Jag menar att det Antonio gjorde var extremt.

Man måste vara helt borta för att göra det.

Var han det?

Testet visade bara en liten mängd alprazolam,

som förmodligen togs 24 timmar tidigare.

-Inget mot smärtan? -Inte ens en värktablett.

Han plågades tills han dog. Och det tog flera timmar.

Det är Stilla veckan. Smärta, passion, syndernas förlåtelse...

Nej, han var inte sån. Hans hus är ett japanskt tempel.

Harakiri, prygel, ashura...

Jag vet få religioner som inte bygger på lidande.

Det är som om han drevs av skuldkänslor.

Det är utanför mitt arbetsområde. Skuld har med själen att göra.

Jag vill utreda Antonio Jiménez.

Är det inte lite sent?

Fru domare, ni får medge att det inte är normalt att begå harakiri.

Kanske i Tokyo, men inte i Morón de la Frontera.

Men det är inte upp till er eller mig.

Antonio kände pojken som försvunnit från gruppboendet.

Han undervisade andra barn i sitt hem.

Jag ser fortfarande inget konstigt.

Fru domare, minns ni Sergio Liván-fallet?

Det är samma profil: en ensam man utan socialt liv

som vill ha en ursäkt för att träffa barn.

Drev han en tennisskola?

Tennis, scouterna, fotboll, vad som helst. Mönstret är detsamma.

Han undervisade i både engelska och självförsvar.

Misstänker ni att han var pedofil?

Jag vill få kontrollera

att Antonio inte var inblandad i Samuels försvinnande.

Sergeant Johnsons grindlogg från de senaste fem månaderna.

Han tillbringar sina helger utanför basen.

Är det normalt här?

Det är hans fritid.

Vet ni vart han åkte?

En pilots enda skyldighet är att inte avvika mer än 100 km.

-Och vara tillgänglig. -Självklart.

Jag utgår från att jag kan lita på mannarna.

Just det.

Tack för informationen, sir.

-Jag har inte hittat hans laptop. -Vi har den i förvar.

-Ni kan få se den när ni behöver den. -Jag behöver den.

Ni lär inte hitta nåt. Vi har redan kollat.

-Har ni gått igenom hans dator? -Självklart.

Den tillhör flygvapnet.

Vi kunde bekräfta att han bara använde den i jobbet.

Vilket ni också kommer att kunna bekräfta.

Det kommer jag säkert.

FLYGBASEN MORÓN

-Vart ska vi, ma'am? -Vi letar efter en blomsterbutik.

Jag kan inte se Chacón på mässan.

Paquito har burit karnevalvagnen i åratal. Vi borde hitta honom här.

Så ja, rakt fram.

Långsamt, försiktigt.

Ta kortare steg. Kom igen.

Framåt.

Vi stannar där.

Mina herrar, stopp!

Vi kan ta lite frisk luft, ta en paus.

Behöver ni nåt?

Civilgardet.

Jag har hört att Francisco Chacón deltar i den här processionen.

Det här är en generalrepetition.

En repetition.

-För att se om killarna är i form...? -Påsken har varit rätt medioker hittills.

-Vi behöver prata med Francisco. -Han är inte här. Fredag räckte.

Menar ni att ni kastat ut honom ur brödraskapet?

Ja, och från bandet.

-Han var musikalisk. -Det borde han ha tänkt på tidigare.

Han gjorde fel, men att kasta ut honom är lite väl hårt.

Det var don Hipólitos.

I Morón är till och med ateisterna medlemmar i brödraskapet.

-Är inte du det? -Inte längre.

Kristus Golgata, Vår Fru av sorgerna...

Jag lider nog med Betis.

-Han är bärare. -Vadå?

Langaren. Han måste vara bärare.

Amerikanen sa att han hade skavsår i nacken.

-God morgon, sergeant Gutiérrez. -God morgon, löjtnant.

Var snäll och ta emot den här gåvan. Ni var väldigt vänlig igår.

Tack.

Jag gillar dem. De är tåliga och anspråkslösa.

Det här är sergeant Andrew Taylor.

-Chef för basens säkerhetspolis. -Trevligt att träffas.

-Nå...? -Jag har Johnsons grindlogg.

Jag behöver få veta vart han åkte och var han bodde.

-Han bodde nog på hotell. -Och alltid på samma.

Militärer är vanedjur.

Och ni saknar befogenhet att kontrollera hotellregister.

Det är samarbetet jag nämnde igår.

Det skulle ge oss information.

Rubén?

Du kan sitta med en av mina officerare. Han har befogenhet att göra det.

Ge löjtnant Castillo och sergeant Taylor allt de behöver.

Ja, sergeant.

-Lycka till. -Tack.

-God eftermiddag. -God eftermiddag.

Jag hörde att ni letade efter mig.

Señor Núñez. Ja, kontoret sa att vi kunde hitta er här.

Jag kan gissa varför ni är här, men de där två blev utkastade.

Deras beteende var oacceptabelt.

Vi bryr oss inte om köparna, bara om säljarna.

Och jag vill gå till botten med det här mer än nån annan.

Men man måste sålla agnarna från vetet.

Som ordförande är det du som avgör det.

Vi behöver en lista över bärarna i fredagens procession.

Att blanda droger och brödraskap är en dålig idé, eller hur, sergeant...?

Korpral. Korpral Víctor Martin.

Ursäkta, korpral.

Jag är van vid sergeant Gutiérrez...

-Hur som helst, hälsa henne från mig. -Ingen fara.

Vi uppskattar ändå att ni samarbetar.

Självklart gör jag det.

Ni ska få en lista över alla bärare. Men först vill jag be er om en tjänst.

Det är påskveckan och mycket står på spel.

Om vi inte sköter detta diskret, förlorar vi alla på det.

Ingen vill ha en skandal, tro mig.

Hur många hektar är det? 450, 500...?

Och 80.

Det är 580.

Får jag ställa den stora frågan?

-Vadå? -Varför blev du civilgardist?

Pappa och farfar är civilgardister.

Tradition.

Inte riktigt.

Jag var ensambarn och de trodde att jag skulle bryta mönstret.

Särskilt farfar.

Din pappa har kvinnliga kollegor, men på din farfars tid...

Du skulle ha sett examensceremonin i Baeza.

Floder av tårar...

Och du då?

Och jag vadå?

Den stora frågan är: varför gick du med i civilgardet?

Titta, där är rättssekreteraren.

-Börja med kontoret. -Ska bli.

Enligt artikel 588 i lagen om straffrätt måste allt som beslagtas registreras.

Låt mig skriva under.

FALSKA VÄNNER

Sergeant, telefonen är låst, men laptoppen har inget lösenord.

-Skicka telefonen till kriminalteknikerna. -Och en kamera.

-Nåt annat? Fakturor, kvitton? -Nej, ingenting.

Jag hittade den här i en låda.

Var du tvungen att släpa hit mig?

Min lillebror ska gå med för första gången.

Kolla, vad lustigt.

Kom, vi går ut.

Jag kommer strax tillbaka, pappa.

Jag har hört om Samuel.

Han dyker nog upp. Det är inte första gången.

Hej.

-Har du det jag gav dig? -En del av det.

-Du har väl inte tagit det? -Inte än.

Sen, när det är över.

-Och resten? -Jag har sålt lite.

-För helvete, Rafa! -Lugna dig!

Folk klättrar på väggarna. Jag drog nytta av situationen.

-Vem har du sålt till? -De vanliga.

Lite här och där.

Jag har rätt att försörja mig.

Har du nåt kvar? Ge det till mig.

-Va? -Ge mig det, för fan.

Okej, då.

Men ger du tillbaka...?

-Har ni hittat nåt? -Nej, ingenting.

Vi har kollat alla hotell inom en radie av 95 km.

Hundra kilometer.

Det är så långt soldaterna får åka från basen.

Även Airbnb, men inget under namnet Johnson.

Han kanske bodde hemma hos nån här i närheten.

Förr kanske, men nu är det sällsynt.

Soldaterna från basen brukar bara umgås med amerikaner.

Han kan ha hyrt ett hus på egen hand.

Jag känner nån.

God eftermiddag.

Sergeant, ni utsätter mig för fara.

Pollito, snälla. Vi ser ut som turister.

Löjtnant Castillo, Pollito.

-Trevligt att träffa dig. -Detsamma.

-Är du ny här? -Från Chicago.

Min pappa är från Wyoming.

Det säger mamma i alla fall. Jag är ett kulturellt utbyte.

Vill ni ha nåt att dricka?

Vet du om amerikaner hyr lägenheter i stan?

Det var förr. Nu stannar de på basen.

-De har allt där. -Hon menar under helgen.

När de är lediga.

Det finns en kvinna på La Carrera som hyr ut hus.

-Visst, lägenheterna på La Carrera. -Nej, dona Elisa bor på La Carrera.

Husen hon hyr ut ligger i utkanten.

Dona Elisa?

Känner du igen honom?

Titta noga. Ser han bekant ut?

Många kommer hit, och du vet varför.

Hör av dig om du får tillbaka ditt minne, okej?

Bra.

Håller du fortfarande på med det?

Vi ska ses om en halvtimme.

Kommer din svåger att vara där?

Jag antar det. Min syster ska dit, så...

Då går vi och gör lite botgöring.

Min man ser orolig ut.

Det är nåt på gång och han vill inte berätta vad.

Om det är till nån tröst så ser Hipólito ut som vanligt.

Borde vi vara oroliga?

-Jag vet inte än. -Nej, vi har fortfarande pengar kvar.

Ja, än så länge.

-Ingenting? -Hårddisken är tom.

Mapparna, papperskorgen och historiken. Inget i dem.

Men du har mobilen?

-Ja, de håller på att låsa upp den. -Jag är säker på att allt finns där.

Kanske, men det är konstigt.

Hörru. Vi ger inte upp här, okej?

-Nåt nytt om pojken? -En patrull är i tjänst ikväll.

Vi fortsätter imorgon. Vi ska ta en drink på Manolo. Häng med.

Visst, jag ska bara avsluta.

-Inte du? -Nej, jag måste plugga.

Plugga imorgon.

Mitt sergeantsprov är om en månad. Det finns inget "imorgon".

Det är upp till dig. Men att bo i kasernerna är som att ha en familj.

Om en kollega visar omtanke, återgäldar man det.

-Hej. Hur var din dag? -Jag har ont i huvudet.

Jag tar en Alvedon och går och lägger mig.

-Och mormor? -Hon tittar på TV.

-Mår hon bra? -Varför skulle hon inte göra det?

-Jag går och lägger mig. Vila lite. -God natt.

Kom så åker vi.

Undertexter: Sara Ulvinge plint.com