Original subtitles

Låt oss lova de ärliga män

och våra fäder,

den ena efter den andra.

Mång härlig ting haver Herren gjort med dem

genom sin stora makt.

Vi är samlade här idag för att tacka Gud

för Harold Abrahams liv.

För att hedra legenden.

Nu är vi bara två kvar -

unge Aubrey Montague

och jag -

som kan blunda och erinra oss

den handfull unga män vi var

med hopp i hjärtat

och vingar på hälarna.

Carlton Hotel, Broadstairs, Kent.

28 juni 1924.

Kära Mamma. Det var tråkigt att höra om din förkylning och hur trist allt är.

Vi har dåligt väder här också.

Tack för brev. Jag är ledsen att du och pappa är besvikna över att

jag låter Olympiaden inskränka på min stenografi,

Om ni var i min ålder och hade chansen att vinna världsmästerskapet i Paris,

då skulle ni vara lika galna som jag.

Det är rysligt hyggligt av pappa att finansiera mig här trots min galenskap.

Här råder en härlig laganda. De flesta av grabbarna är här.

- Cricket, Montague, i balsalen. - Nu!

Ogiltig!

Aubrey, en vänsterskruv!

- Det ni! - Inte ute.

Va? Man kunde höra det ända borta i Bournemouth!

- Hör du, Liddell, det är min tur. - Jag vidrörde den inte.

- Det var min handled som knakade. - Jag såg hur slagträt böjde sig! Andy!

Det var ingen kontakt.

Han är ute, det är helt klart. Fan, ni måste vara döva och blinda.

Aubrey, jag menar, för Guds skull!

Det är inte rättvist!

Ja, ja, mycket roligt.

Harold är här. Lika uppskruvad som alltid.

Precis som han var då vi kom till Cambridge för första gången.

Jag kommer ihåg att vi delade taxi.

De här tarjag.

- Vi ses därinne, Aubrey. - Okej.

Tack.

- Namn? - Vi är nya.

Det kan jag se, grabben. Vad heter ni?

Abrahams. HM.

- Här överst. Gått på Repton, serjag. - Stämmer. Gick ut för ett år sedan.

- Så ni har gjort ert för ert land, då? - Nej. Jag kom med för sent.

Otur, grabben.

Många som stupade hade gärna velat ha lite av den oturen.

Så sant som det är sagt.

Välkommen till Caius.

- Skriv på här. - Tack.

Det är på andra sidan gården, överst till höger, uppför trappan.

Tack.

Förresten, vad heter ni?

Rogers, jag är förste vaktmästare, och Mr Ratcliffe, min assistent.

Mr Rogers, Ratcliffe,

jag slutade vara "grabb" när jag trädde i Konungens tjänst.

- Är det uppfattat? - Ja... Mr Abrahams.

- Klart uppfattat. - Tack.

Jag skulle uppskatta om ni ville komma ihåg det.

- Vi ses. - Utmärkt.

Vad är det er kamrat studerar?

Kasärnjuridik?

Ingen aning.

En sak är klar.

Med ett namn som Abrahams, kommer han väl inte att sjunga i kyrkokören.

- Namn? - Montague.

- Vad? - Montague.

Jag tar listan över stupade

och läser genom den.

Namn efter namn, som jag inte kan läsa

och som vi, som är äldre än ni,

inte kan höra utan känslor.

Namn som bara är namn för er

som är nya här.

Men som för oss framkallar ansikte efter ansikte,

fullt av hederlighet och godhet,

entusiasm och spänst

och ett lovande intellekt.

Gräddan av en generation.

Englands prydnad,

och de dog för England

och för allt som England står för.

Och nu har deras drömmar av tragisk nödvändighet blivit våra.

Jag manar er. Lär känna er själva.

Låt var och en av er upptäcka

var just er möjlighet till storlek ligger.

För deras skull,

för ert college och för ert land, grip denna chans.

Ha er glädje i det,

och låt ingen tvinga er eller övertala er att avvika från er uppgift.

Torsdag, 10 oktober 1919.

Min första dag i Cambridge rundades av

med en recensiorsmiddag, en överdådig fest.

Mastern höll ett rörande tal

och jag väntar nu ivrigt på att få börja terminen på riktigt.

Rugbyklubb, golfförening, tennisklubb,

squashklubb, flora och fauna, frimärkssamling.

Är det allt? Du är en riktig latmask!

- Jag måste plugga ibland också. - Pröva på fågelskådning. Ta med en bok.

Hur kan jag titta på fåglar om jag läser en bok?

Följ i cricketspelaren WG Graces fotsteg. Några här från Yorkshire?

Jag är urusel på att slå.

- Abrahams, HM. - Kan du sjunga tenor?

- Vi har fruktansvärt ont om tenorer. - Bara under tortyr.

- Aubrey. Kan du sjunga? - Jag sjöng i skolkören bara.

Du, Stallard?

Jag fick inte ens vara med på sången i småskolan.

Tråkigt. Vi kan inte alla vara begåvade.

- Skriv upp min kamrat här också. - Hallå där!

Utmärkt! Vi börjar öva på måndag. Vi ska sjunga lolanthe.

- Jag sjöng altstämman som pojke. - Utmärkt! Du kan få vara älvdrottningen.

Var var du när landet behövde dig?

Vi har en högtidlig plikt mot de miljoner män som gick en förtidig död till mötes!

Glada att få dig med, Stallard.

Goda medeldistanslöpare växer inte på trän.

Jag vet inte om tiderna stämmer riktigt.

De flesta togs med skolans väckarklocka.

Plus minus en sekund, det är nära nog för mig.

Har du träffat på en kille som heter Abrahams? HM Abrahams?

Han har tagit upp sprintutmaningen.

Vad är det så särskilt med den?

På 700 år har ingen klarat av det.

Vad gör du då?

Tack! Tack.

Härmed kungörs att HM Abrahams från Gonville and Caius College

offentligen tagit upp sprintutmaningen.

Visa dem, Harold!

För dem av er som inte känner till reglerna...

Utmanaren ska försöka springa runt kanten av gården,

till och från en punkt under klockan,

på den tid det tar för klockan att slå tolv.

Ett avstånd som av tradition betraktas mäta 188 steg.

Hör du, Abrahams, vad har du på fötterna? Raketer?

Försöket startar den...

- Abrahams, du har inte en chans! - Gör det för Israel!

Försöket startar vid första klockslaget.

Utmanaren måste ha gått i mål före tolvslaget.

Abrahams, din skrytmåns!

Utmanaren göre sig redo.

Den här Abrahams. Vad vet man om honom?

Gick på Repton.

Jude.

- Hans far är finansman i London. - Finansman?

Undrar vad det betyder.

Jag antar att han lånar ut pengar.

Precis.

Och vad säger man om sonen?

Akademiskt lovande. Arrogant.

Hela tiden på defensiven.

De är sådana, judarna.

Men han har stark pliktkänsla och stor lojalitet.

Och han kan springa?

Som vinden.

Mina herrar, fårjag be er flytta på er? Bort från banan.

Tack.

Mr Abrahams, på er plats, tack.

I brist på ytterligare en utmanare,

springer Mr Abrahams ensam.

Fel, herr startledare!

Får jag be om ert namn och college.

Lindsay. Jag springer bredvid min kamrat här.

Vi springer för våra skolor Repton och Eton, och vårt college Caius.

- Jag visste inte du kunde springa. - Och jag visste inte att du kunde.

En kille berättade om det nyss. Jag tänkte jag kunde springa med som draghjälp.

- Gärna. - Utmärkt.

Lycka till.

Mina herrar, på era platser.

Kom ihåg, när klockan börjar slå tolv.

Heja!

Åtta!

Nio!

Tio!

- Elva! - Heja, Harold!

Klarade de det båda två?

Jag tror inte det.

- Unge Lindsay missade precis. - Synd.

Så nu har den erövrats. Av en från Caius! Vad stolt ni måste vara.

Första gången på sjuhundra år.

Kanske judarna är Guds utvalda folk, ändå.

Jag tror inte det finns någon snabbare i hela landet.

På era platser.

Färdiga.

SKOTSKA HÖGLANDET 1920

Din bästa vän, ja, men min älsklingsbror.

Jag tänker på honom och inte på ditt nedriga idrottslag.

Han är så inställd på att följa far i missionsarbetet.

Tror du inte han har fullt upp utan att börja springa också?

Han är så snabb, Jennie. Du har sett honom med en boll i handen.

Jag har sett honom med en bibel i handen.

Och jag vet vad som är viktigast.

Du kan inte ta den chansen från honom.

Om han kommer på en löpbana, då du...

Sluta, Sandy. Jag vill inte höra på dig.

Eric betyder något alldeles särskilt för mig.

Jag vill inte att han ska störas i sitt arbete av det här pratet om att springa.

Varsågod. Bra gjort.

Vet ni, mina damer och herrar,

en av fördelarna med att vara lite berömd,

även om det bara är som rugbyspelare,

är att ibland blir man inbjuden att dela ut pris.

Att giva är saligare än att taga, heter det.

Jag säger er: Att få se

glädjen i de små pojkarnas ansikten

var värt tio av bucklorna som står och samlar damm hemma hos mig i Edinburgh.

När vi var i Kina talade min far här

alltid så varmt om sitt lilla hem i dalen i Skottland.

Jag själv, som är född i Fjärran Östern,

liksom mina bröder och systrar här,

ställde mig lite skeptisk till det hela.

Men närjag ser omkring mig nu -

ljungen på bergssluttningarna -

då förstårjag vad han menade.

Det är något alldeles speciellt.

Tack för att ni välkomnar oss hem.

Och tack

för att ni påminner mig om attjag är, och kommer att förbli så länge jag lever,

skotte.

Mr Provost.

Innan ni släpper iväg Eric här...

Det stämmer väl att det är en punkt kvar på programmet?

Öppet mästerskap över 200 yards.

Av tradition kommer det allra sist på dagen.

Tror ni inte att, om vi kan hitta några kläder för honom,

att vi kunde övertala Skottlands bästa ytter att ge oss en uppvisning?

Vad säger du, Eric?

På era platser!

Färdiga!

Vad var detjag sa, Eric? Vad var detjag sa?

Lite fördragsamhet skadar väl inte.

Sandy, Guds kungarike är inte någon demokrati.

Herren söker aldrig omval.

Inga diskussioner, inga debatter,

inga omröstningar om vilken väg som bör väljas.

Det finns det som är rätt och det som är fel,

en enväldig härskare.

- En diktator, menar du. - Ja, men välvillig, kärleksfull.

Och den fria viljan då?

Du har fortfarande ett val, Sandy.

Det är ingen som tvingar dig.

- Vet du vad det är för dag idag? - Ja.

- Vad då då? - Söndag.

Sabbaten är väl ingen dag för fotboll, va?

Nej.

- Går du upp tidigt på morgnarna? - Morsan väcker mig klockan sju.

Då kan vi spela då. Blir det bra?

Mr Liddell, får farsan min komma med?

Visst. Kom med hela familjen.

Jag ger er ett försprång på fem mål.

Du måste med tåget klockan nio.

Jag har massor med tid.

Vill du att pojken ska växa upp och tänka på Gud som en glädjedödare?

Låt mig utbringa en skål för familjen Liddell,

som jag har glädjen att räkna bland mina vänner.

Pastor JD, Mrs L, unge Ernest.

Lycklig resa tillbaka till Kina.

Må de kommande åren bli fulla av lycka och belåtenhet.

Och till de kvarvarande sägerjag, må Gud skydda er,

inspirera er

och föra er till ära.

Tack, Sandy. Det var vänligt sagt.

Jag litar på att ni ser till att de uppför sig ordentligt.

Visst, Mrs L. Och om de inte gör det, så rapporterarjag till er på ett vykort.

Då kan ni genast läsa om alla de rysliga detaljerna.

Det kommer att kosta er en förmögenhet i frimärken.

Ingen fara. Jag tänker skydda min investering.

Jag ska styra med järnhand.

Bäst vi passar oss, då.

Du är en lyckligt lottad man, Eric.

Du har förlänats många rika gåvor.

Och det är din heliga plikt att se till att du förvaltar dem rätt.

Pappa har rätt. Spring som vi vet att du kan, starkt och hederligt.

Dina framgångar kan bara lända missionen till heder.

Det vi behöver nu är en kristen med muskler.

Så att folk börjar lystra.

Hur bra är du, Eric?

Sandy tror att han kommer att löpa för Skottland redan den här månaden.

Och efter det... finns det inga gränser.

Vad menar du?

Olympiaden kanske?

Eric, man kan prisa Gud genom att skala en potatis

om man skalar den perfekt.

Inga kompromisser. Kompromisser är djävulens språk.

Löp i Guds namn

och låt världen stå med öppen mun.

IDROTTSTÄVLINGAR

FÖLJT AV TAL AV ERIC LIDDELL FRÅN EVANGELISKA MISSIONEN

SKOTTLAND MOT IRLAND

BERÖMD INTERNATIONELL IDROTTSMAN FRÅN EDINBURGH UNIVERSITET

TALAR I KVÄLL KL. 18.00

Ni kom för att se tävlingen idag.

För att se någon gå först i mål.

Det råkade varajag.

Men jag vill att ni ska göra mer än titta på en tävling.

Jag vill att ni ska delta i den.

Den kristna tron kan liknas vid en kapplöpning.

Det är något svårt.

Det kräver viljekoncentration.

Själsstyrka.

Ni upplever lyckokänsla

när ni ser vinnaren spränga målsnöret,

särskilt om ni satsat pengar på honom.

Men hur länge räcker känslan?

Ni går hem. Maten kanske är vidbränd.

Ni kanske är utan arbete.

Så hur kan jag stå här och äga att ni ska ha tro,

inför dessa livets realiteter?

Jag vill ge er något mer bestående,

men jag kan bara visa er rätt riktning.

Jag har ingen hemlig formel för att vinna kapplöpningen.

Alla springer

på sitt eget sätt.

Och varifrån kommer kraften att hålla ut ända fram till mållinjen?

Den kommer inifrån.

Jesus har sagt

"Se, Guds rike är invärtes i eder."

"Om ni söker mig med allt er hjärta,

så skall ni säkerligen finna mig."

Om ni överlämnar er

till Kristi kärlek,

då löper ni ett ärligt lopp.

Tack. Tack för att ni kom.

Det är som en smärta.

Hjälplöshet.

Och ilska.

Man känner sig förödmjukad.

Ibland sägerjag till mig själv, "Du inbillar dig alltihop."

Så serjag den där blicken igen.

Hör det på tonfallet i ett yttrande.

Känner en kall motvilja i en handtryckning.

Det är min far.

En jude från Litauen.

Han är en främling.

- Han är utländsk som en frankfurterkorv. - Och en koscher frankfurterkorv också!

Jag älskar och beundrar honom.

Han avgudar det här landet.

Han startade med tomma händer och byggde upp något som han trodde

skulle räcka för att göra engelsmän av sina söner.

Min bror är läkare.

Ledande på sitt område.

- Vilken är han? - Den där med lockarna, han som ligger.

Han hade allt han kunde önska sig.

Och här ärjag.

Installerar mig vid det finaste universitet i landet.

Men pappa hade glömt en sak.

Hans älskade England är kristet

och anglosaxiskt.

Och det är maktens korridorer också.

Och de som vistas där vaktar dem svartsjukt och ondskefullt.

Du gjorde rätt i att väljajuridik. Du talar övertygande.

För en gångs skull en fördel med att varajude. Vi har talets gåva.

Vad ska du göra då? Låtsas som ingenting?

Nej, Aubrey.

Jag ska utmana dem. Allihop.

En för en.

Springa ifrån dem allihop.

England hägrar för sprinter.

Från vår utsände.

Seger för stjärna från Cambridge.

Abrahams gör det igen.

Från vår utsände.

FYRA FRÅN CAMBRIDGE DOMINERAR TÄVLINGARNA

Bravo!

Bravo, Harold!

SKOTSKA IDROTTSFÖRENINGEN

SKOTTLAND MOT FRANKRIKE

4-1 Liddell!

Vad är oddsen?

25 pund att Liddell vinner.

Är det inte Mr Mussabini?

Jag heter Keddie. Kapten John Keddie.

- Jag är... - Ordförande för de tre skotska A-en.

Jag vet. Trevligt att lära känna er.

- Hur gick det med benet? - Inte farligt.

Det var en otäck vurpa.

Angenämt. Lycka till.

Ni är välkommen hit, förstås.

Men vi håller strängt på amatörregeln.

Kapten, ni behöver inte oroa er.

Jag är här som åskådare.

Bra. Jag är glad att ni förstår.

Jaha, till drabbning!

Jag hoppas ni kommer att tycka om spelen.

Spel? Ni skämtar.

Jag har sett uppror som är bättre organiserade.

Heja, Skottland!

Mina herrar, på era platser.

Färdiga.

Upp igen! Upp igen!

Han klarar det aldrig.

Tro inte det, du. Han har inte huvudet bakåt än.

Heja, Eric!

Flytta på er! Ge honom luft!

Bra gjort, Eric. Bra gjort.

Han hämtar sig snart. Jag går efter kläderna.

Ta väl hand om gossen, Mr McGrath.

Om ni förlorar honom kommer ni aldrig att hitta någon annan som han.

Det var inte de bästa 400-metrarna jag sett, Mr Liddell.

Men det var de djärvaste.

Upp med honom. Så där, försiktigt.

Håll armen runt.

Mr Mussabini.

Mr Abrahams, harjag rätt?

Så ni har kommit resande 50 milbara för att se mig?

Er och Liddell.

Jag har hört att ni båda var bäst.

Och var säger ni nu?

Eric Liddell?

Jag har aldrig sett sådan energi, sådant engagemang hos en löpare.

Han löper som ett vilddjur.

Han gör mig nervös.

Det trorjag det.

Mig skrämmer han sanslös.

Jag vill att ni hjälper mig utmana honom.

Säg mig, Mr Abrahams, är ni gift?

Nej. Varför frågar ni?

Jo,

när ni träffar rätt flicka,

vad skulle ni tycka om det var hon som friade?

Ser ni, Mr Abrahams,

precis som att det är brudgummen som friar,

är det tränaren som ska komma med frågan.

Mr Mussabini,

jag kan springa fort.

Med er hjälp trorjag jag kan springa ännu fortare.

Kanske fortare än någon gjort tidigare.

Jag vill vinna den där olympiska medaljen.

Jag kan se den där.

Den väntar på mig.

Men jag kan inte göra det utan hjälp.

Vi har ett gammalt talesätt i gamet.

Man kan inte sätta dit något som Gud utelämnade.

Men överlämna det åt mig.

Jag ska hålla ett öga på er. Och om jag tror attjag kan vara till hjälp -

om jag ser det stora priset hägra -

tro mig, då ärjag där som ett skott.

När vi ses igen,

då blir detjag som står där och bönar.

Så ni kommer att följa mig?

Om ni är bra nog...

då kommerjag att plocka sönder er bit för bit.

Tack.

- Vad var detjag sa? Visst är hon söt? - Strålande.

Bravo!

Jag tycker det går riktigt bra.

Jag har aldrig sett något sådant förr, men jag tycker om det.

- Och vad tycker du, JB? - Jag har givit bättre föreställningar.

- Kommer du ihåg vilka det var? - Nej bevars!

Så stenhjärtat är mottagligt i alla fall.

- Säger du att Abrahams är förälskad? - Kär? Över öronen.

- Det går inte att resonera med honom. - Stackars grabben är kär!

Han harjust fått syn på henne. Jag har avgudat henne i åratal.

- Förresten, var är han nu? - Gått och bjudit ut henne på middag.

- Har han, för tusan! - I pausen?!

- Tack. Är det här mitt? - Å, Harold.

Det var gott.

Nå?

- Vad då, "nå"? - Pratade du med henne?

Ja.

- Kommer hon? - Ja.

- På middag? - Ja.

Hennes lillebror är idrottstokig. Pratar alltid om mig!

Monty, bäst du tar mitt glas. Jag har en otäck känsla av att du behöver det.

Ursäkta, Monty.

Ja, tack så mycket.

Naturligtvis.

God kväll, Miss Gordon!

Stor succé, efter vad jag hört.

Vem var han där borta?

Musikkritiker på The Star.

- Riktig tråkmåns, egentligen. - Han tyckte om det i alla fall.

Det trorjag inte.

De säger alltid det. Sparar elakheterna för artikeln.

- Lite haltande i dag, tyckte jag. - Vad? Ni var strålande!

Tack.

En av mina små flickor har gått och blivit med barn med en av gondoljärerna.

Vi var tvungna att använda en inhoppare. Trion...

- Samma som vanligt, Miss Gordon? - Tack, Toffy.

Och ni, min herre?

Tack.

Det här är Mr Abrahams. Han är en mycket känd löpare.

Han tänker pröva er specialare för första gången.

- Jag hoppas ni tycker om den. - Det trorjag säkert.

Nå, få se vad ni tycker!

Det är ett av Toffys hemliga drinksrecept,

ett slags husets cocktail,

så jag hoppas för er skull att ni tycker om den.

- Utmärkt. - Hörde ni, Toffy!

Ni har fått en vän för livet.

Min favoriträtt, tack.

- För två. - Tackar.

Vad harjag beställt?

Överraskning.

- Skål. - Skål.

Tänka sig... den store Harold Abrahams.

Min bror kommer att bli vansinnigt avundsjuk.

Min också.

Ni ser inte särskilt hänsynslös ut.

Varför skulle jag göra det?

Det säger min bror. Tim säger att det är därför ni alltid vinner.

- Varför springer ni? - Varför sjunger ni?

Det är mitt yrke.

Nej, det var dumt. Jag gör det för attjag älskar det.

Älskar ni att springa?

Jag är mer en slav under det. Det är mer ett tvång. Ett vapen.

- Mot vad? - Att varajude, antarjag.

Det menar ni inte?!

Ni själv är inte jude,

annars skulle ni inte fråga.

Nonsens!

Folk bryr sig inte om sån't.

Förresten, ni har inte tagit skada av att varajude.

Jag är halvt missgynnad.

Det låter djupt. Vad betyder det?

Det betyder att de leder mig till vattnet men låter mig inte dricka.

Ni är en riktig kuf, Mr Harold Abrahams.

En kuf...

men en fascinerande sådan.

Fascinerande accepterarjag gärna.

Livet är väl inte så ledsamt egentligen, eller hur?

Inte i kväll.

Ni är så vacker.

Ni också.

Le pieds de porc anglais, madame.

Grisfötter.

Å, gode Gud.

LONDON 1923

Tåget som kommer in på plattform 2

är The Flying Scotsman från Aberdeen.

7.30, Mr Liddell! Klockan är 7.30.

Varsågod. Varmt te och rostat bröd.

Utmärkt.

- Har ni sovit gott? - Som en sten.

Ja. Då måste ni har rent samvete.

Långt därifrån.

- Är vi framme? - Ja. Just kommit in på King's Cross.

Och här är tidningen, med bild på er i.

Folk väntar sig mycket, verkar det.

Gör de?

- Se här. - Tackar.

Ni har ingen brådska. Vi sparkar inte ut er förrän om en timme.

- Och lycka till i eftermiddag. - Tack.

Tid att vakna. Vi är på King's Cross.

ABRAHAMS SÄGER "JAG ÄR REDO"

Ja, Mr Abrahams. Det är skotten också.

Mr Abrahams?

Mr Liddell.

Får jag önska lycka till.

Tack. Och må bäste man vinna.

På era platser.

Färdiga.

Otroligt.

Harold.

Det här är helt enkelt löjligt.

Du har förlorat ett lopp, inte en släkting. Det är ingen som har dött.

För Guds skull, Harold. Ryck upp dig. Du uppför dig som ett barn.

- Jag förlorade. - Jag vet!

Jag var där, kommer du väl ihåg.

Det var fantastiskt.

Du var fantastisk.

Han var bara ännu mer fantastisk.

Det var helt enkelt bäste man som vann.

Jag var tvungen att titta efter honom.

Det är grundläggande. Man tittar inte.

Han låg före. Det var ingenting du kunde göra. Han vann klart.

Så det var det, det, Abrahams.

Om du inte kan ta ett nederlag, då var det bäst som skedde.

Jag springer inte för att förlora!

Jag springer för att vinna.

Om jag inte kan vinna, då springerjag inte.

Om du inte springer kan du inte vinna.

Ring mig när du har tänkt genom det.

Sybil...

Gå inte.

Jag vet helt enkelt inte vad jag ska göra.

Prova med att bli vuxen.

Harold.

Du är en stor man.

Du sprang som en gud.

Jag var stolt över dig. Gör nu inte så jag får skämmas.

Det är inte nederlaget, Syb.

Eric Liddell är en bra man och en bra löpare.

Det är mig det är fel på!

Efter allt det där arbetet,

vad i fridens namn strävarjag efter?

Att besegra honom nästa gång.

Sybil, jag kan inte springa fortare.

Mr Abrahams!

Jag kan ge er två yards till.

Charlie Paddock.

Kanonkulan från Kalifornien. Världens snabbaste människa.

Vinnare, 100 meter i Olympiska spelen

- 1920 i Antwerpen. Tid? - 10,3.

Jackson Scholz,

blixten från New York.

Andraplats i Olympiska spelen 1920.

Förlorade för han tittade åt höger.

Titta, det här är finishen. Ser ni?

Paddock seglar förbi honom vid målsnöret.

Den blicken kostade Scholz loppet.

- Scholz är snabbast? - 10,3... 4.

Eric Liddell. Ja, honom vet ni allt om.

Titta på dem.

Tänk på dem. Andas dem.

Jag vill att ni ska se dem framför er varje gång ni blundar.

Flygande skotten först. Det gör verkligen ont.

Vad då, Eric Liddell?

Ja, han är inget problem egentligen.

Han är en fantastisk löpare, men han måste löpa på längre distans.

- Han är ingen 100 - meterslöpare. - Jaså, det döljer han väl!

Ja, han är snabb.

Men han blir inte snabbare, inte över så kort distans, i alla fall.

Han hämtar viljestyrkan till att löpa djupt inom i sig.

Ett kortdistanslopp löper man på nerverna.

- Det är som gjort för neurotiker. - Jag tackar.

Nej, jag menar det. Viljestyrka kan man egga upp, men nerver kan man finslipa.

Paddock, Scholz och Eric Liddell.

Kom hit ett ögonblick, Mr Abrahams.

Vet ni varför ni förlorade häromdan?

För ni tar ut steget för mycket.

Bara några tum. Titta här...

De här slantarna motsvarar era steg i era 100 meter.

Har ni två slantar till, Mr Abrahams?

Nå, vi kanske kan hitta dem.

Som jag sa,

ni tar ut steget för långt.

Det är döden för en sprinter.

Ett slag i ansiktet för varje steg ni tar.

Kastar tillbaka er.

Så här.

Så här...

och så här!

Titta här...

Jag vill att ni föreställer er att ni springer på varma tegelstenar.

Om ni har kvar fötterna för länge på marken, bränner ni er.

Upp, upp, upp. Lätt lätt lätt! Lätt som en fjäder.

Färdiga!

Nej! Inte huvet bakåt igen!

Håll det rakt! Gå och gör om det.

Så ja!

Snabbare, skynda på!

Spring om bilen! Fortsätt!

Fortsätt! Fortsätt!

Gå på! Fortsätt, gå på!

Rytm, Mr Abrahams, rytm!

Träning, träning, träning. Allt jag hör är träning.

Tror du på vad vi gör här eller inte?

Å, Jennie, jag är ledsen.

Jag var sen. Jag ber så mycket om ursäkt.

- Det duger inte, Eric. - Men jag bad om ursäkt.

Till mig, ja. Det är inte mig du har förorättat.

Det spelar väl ingen roll!

Herren blir inte förolämpad för att man missar bussen.

Ja, Eric, du missade bussen. Men varför?

Du tänker inte på oss längre.

Du har huvudet fullt av att löpa och starta och medaljer och steglängd.

Det är så fullt av det att du inte har plats att stå stilla.

Jennie!

Var inte orolig.

Men jag är orolig, Eric.

Jag är orolig för dig.

Orolig för hur det påverkar dig.

Mr Liddell! Kan jag få er autograf?

Javisst.

Vill du välja penna?

- Var så god. - Tack.

Kom, Jennie, så promenerar vi lite. Jag har en sak att säga dig.

En så'n underbar utsikt, va, Jennie?

Kära gamla Edinburgh. Jag kommer att sakna det.

Jag har bestämt mig.

Jag reser tillbaka till Kina.

Jag har fåttja från missionen.

Å, vad glad jag är!

Men jag har mycket löpande att göra först.

Jennie...

Jennie, du måste förstå.

Jag tror Gud skapade mig för ett visst ändamål.

För Kina.

Men han gjorde mig också snabb.

Och närjag springer... då kännerjag att han gläder sig.

Att ge upp det skulle vara att visa förakt för honom.

Du hade rätt.

Det är inte bara att det är roligt.

Att vinna är att hedra honom.

Jennie...

Jag måste ta min examen.

Allt vårt arbete.

Sedan är det Paris.

Olympiaden.

Jag räcker inte till för allt.

Jag ville be dig att sköta missionen

ensam fram till dess.

Vill du göra det för mig, Jennie?

Andy, jag har förlorat honom.

Kan inte nå fram till honom.

Det kommer du att kunna, flicka lilla.

Han säger att han måste få mig ur huvudet.

Han kan inte älska mig, när han säger så.

Syb.

Världen är mot honom, eller det är det han tror i alla fall.

Nu har han en chans att visa vad han går för.

Han kan inte se eller höra något annat än det, inte ens dig.

Det är svårt, det vetjag, men du måste försöka förstå.

- Varför skajag behöva göra det? - För han är den du vill ha, eller hur?

Och du då?

Och Stallard och Aubrey?

Ni är samma som förut. Chansen är där för er också.

Att vara en bland de snabbare, ja, men inte den snabbaste.

Den snabbaste mannen någonsin.

Pappa kommer aldrig att lära sig det där.

Det är odödlighet.

Sätt dig in i hur det är att vara en som Harold.

För mig är det hela en rolig sak. Inte ett djupt behov.

"Släng bekymren" och allt det där.

Men för Harold är det en fråga om liv och död.

- Så alltjag kan göra är att vänta? - Tyvärr.

Och be som bara den att han vinner!

Och om han inte gör det?

Oroa dig inte, lilla vän.

Jag har aldrig sett någon så förälskad som vår Harold.

Det är bara det attjag är lite avundsjuk, det är allt.

Å, Andy.

- Ert parasoll, Miss Gordon. - Tack, Mildred.

Lycka till i kväll.

Han är en förbaskad idiot!

Förr trodde jag att det var irländare som hade mer än sin beskärda del av tur!

- John, Savoy-teatern. - Ska ske.

Utmärkt.

Mildred, hämta spikskorna.

Allt är klart!

Nu, Coote, tala om om jag spiller en enda droppe.

Vidröra men inte spilla, ja?

Åren går, Abrahams.

Åren går.

Men vårt fina gamla universiteter bjuder vissa kompensationer.

Ja, verkligen, sir.

Jag antar då att det skulle plåga er mycket om ni fick höra

att något som ni gör vållar vår kära alma mater sorg?

Naturligtvis. Det skulle plåga mig djupt.

Bra. Jag trodde det.

Här i Cambridge har vi alltid varit stolta över våra idrottsliga bragder.

Vi anser, har alltid ansett, att vår idrott är oumbärlig

för att forma en kultiverad engelsman.

Idrott är karaktärsbildande.

Idrott främjar mod, ärlighet och ledarskap.

Men mest av allt en ovillkorlig anda av lojalitet,

kamratskap och delat ansvar.

- Håller ni med? - Ja, det görjag.

Tyvärr hyser vi en allt starkare misstanke här på universitetet -

och jag säger detta utan att på något sätt

vilja nedvärdera era framgångar, som vi alla är stolta över - men vi känner

att ni i er entusiasm för framgången

kanske har förlorat ur sikte några av dessa ideal.

Får jag fråga vilken form denna illojalitet, detta svek, tar?

- Å, inget svek precis! - "Vållar sorg" sa ni.

Man säger att ni har en personlig tränare.

Mr Mussabini, ja.

- Är han italienare? - Har italiensk bakgrund, ja.

- Jag förstår. - Men han är inte helt italiensk.

- Jag är lättad att höra det. - Han är till hälften arab!

Kan jag anta att ni anlitar denne Mr Mussabini på professionell basis?

Sam Mussabini är den bästa, mest avancerade,

mest klartänkta idrottstränaren i landet.

Jag är hedrad att vara värd hans uppmärksamhet.

Men han är en professionell tränare.

Vad annars? Han är den bästa.

Si det är där, Mr Abrahams, som våra uppfattningar går isär.

Ni ser, detta universitet anser att det endast är amatören

som kan ge tillfredsställande resultat.

Jag är amatör.

Ni har en professionell tränare.

Ni intar en professionell attityd.

Under det senaste året har ni koncentrerat er på att förbättra er teknik

i en enveten strävan att, om jag så får uttrycka mig, nå individuell ära.

Det är något som inte precis är ägnat att främja laganda.

Jag är först och främst Cambridgestudent.

Jag är först och främst engelsman.

Det jag har uppnått och strävar att uppnå, det görjag för min familj,

mitt universitet och mitt land.

Och jag känner mig kränkt när ni påstår att det inte är så.

Ert mål är att vinna, kosta vad det kosta vill, inte sant?

Nej, det är inte sant. Mitt mål är att vinna, men inom reglerna.

Kanske ni skulle föredra att jag lekte gentleman och förlorade?

Framför att leka hantverkare, ja.

Er inställning har varit lite plebejisk, om jag får uttrycka det så.

Ni hör till eliten

och förväntas uppföra er därefter.

Tack, sir,

för er gästfrihet.

Det har varit en mycket upplysande kväll.

God natt, sir.

Vet ni, mina herrar,

ni trånar efter seger, precis som jag.

Men en seger som kan uppnås helt utan märkbar ansträngning.

Era värderingar är förlegade ideal från skolgårdens lekar.

Det är bara ni själva som går på det.

Jag tror på strävan efter perfektion...

och jag har framtiden på min sida.

Jaha, där går din jude, Hugh.

En annan gud.

En annan bergstopp.

Harold! Harold! Vi är uttagna.

Allihop! Du, Henry, Andy och jag, vi är uttagna allihop!

Du 100 och 200, Andy 400 och häck,

Henry engelska milen, och jag hinderlöpning.

Paris, här kommer vi!

Eric Liddell är också uttagen.

Rivaler under samma flagga.

Din chans att ge tillbaka, va?

Den chansen välkomnarjag.

Välkommen till Dover, lord Birkenhead.

Lord Birkenhead, är amerikanerna så vältränade

att de sopar golvet med våra pojkar?

Det är sant att amerikanerna verkligen har gått in för det här,

en del skulle säga för mycket för att komma någonvart.

Men vi tror att vi, på vårt osofistikerade sätt, kan hålla dem stången.

Tror ni att det brittiska laget har någon chans

mot sådana stora amerikanska idrottsmän som Charlie Paddock och Jackson Scholz?

Ni amerikaner har några löpare som är bland de bästa i världen,

men den här tävlingen äger rum i Europa, inte i Staternas förtätade klimat.

I Paris går det säkert till på ett mer robust sätt,

och säkerligen med mer panache.

Lord Birkenhead, är amerikanarna så vältränade

att de kommer att sopa golvet med våra grabbar?

Mina herrar, Abrahams, Liddell och Lindsay...

Vi har grabbar som kan sätta hårt mot hårt.

Eric!

Sandy! Du har väl inte kommit ner ända från Skottland för att vinka av mig?

Nej det harjag inte. Jag ska vinka av mig själv.

Skynda dig, annars missar vi båten.

Mr Liddell! Vad tror ni om era chanser mot Abrahams?

Jag ska göra mitt bästa. Det är det minstajag kan göra.

Mr Liddell!

Vad tror ni om kvalheater på söndag?

- Vad sa ni? - På söndag!

Tror ni ni kan slå amerikanarna?

Där är Mr Abrahams! Där är han!

- Mr Abrahams! - Ursäkta, jag har inte tid...

Hej, Jeremy.

- Operetten kommer att vinna. - Tack så mycket.

- Harold! - Sybil.

- Jag ville bara önska lycka till. - Vad roligt.

Jag förstår. Jag ville säga dig det.

Jag är här när du kommer tillbaka.

Skynda på, Mr Abrahams. Båten går!

Jag måste gå. Vi ses om tre veckor.

Hej då.

Försiktigt, sir. Vi vill gärna att ni anländer oskadd.

- När fick du veta det? - Läste du inte i tidningen i morse?

Kvalheatet för 100 meter är på söndag efter öppningsceremonin,

och semifinalen och finalen ett par dagar senare.

Det är bara kvalheat.

Är det så viktigt, då?

Ja.

Ja, det är det.

Och hur frestande det än är

att visa upp er i era nya kostymer på Paris gator -

som om det inte fanns tillräckligt med frestelser ändå -

vill jag be er å Olympiska kommitténs vägnar

att vänta med att visa upp er i all er elegans

till åtminstone efter öppningsceremonin.

Låt mig påminna er om,

att ni hör till de lyckligt lottade.

Ni är utan tvivel

den starkaste idrottsgrupp som någonsin företrätt detta land.

Ni kommer att möta de bästa i världen -

bruna och gula, vita och svarta,

lika unga och ivriga som ni själva,

snabbfotade och armstarka,

från alla civiliserade länder på jorden.

Jag tvivlar inte på

att ni kommer att göra ifrån er väl... och med den äran.

Lycka till, allihop.

Du tänker inte på oss längre.

Du har huvudet fullt av att löpa och starta och medaljer och steglängd.

Det är så fullt av det att du inte har plats att stå stilla.

Jennie, Jennie! Var inte orolig.

Men jag är orolig, Eric. Jag är orolig för dig.

Orolig för hur det påverkar dig.

- Vet du vad det är för dag idag? - Ja. Söndag.

Sabbaten är väl ingen dag för fotboll, va?

Det är ett stort steg ni tar, Liddell.

Hela Storbritannien kommer att ha ögonen på er.

Jag vet inte om de kommer att förstå.

Jag är inte säker på attjag förstår.

Jag är inte säker på attjag gör det heller.

I tre år harjag ägnat mig åt löpning,

bara för chansen att få vara med på den här båten.

Jag gav upp rugby.

Mitt arbete blev lidande.

Och jag har sårat djupt en person som jag älskar högt.

Allt detta för attjag intalade mig

att om jag vann, gjorde jag det för Gud.

Och nu sitterjag här och förstör alltihop.

Men jag måste göra det.

Att löpa skulle vara mot Guds lag.

Jag hade fel.

Som saken är nu får ni inte löpa.

Men jag vill be er att hålla tillbaka lite, Liddell.

Lämna det åt mig.

Säg ingenting. Vänta tills vi kommer till Paris.

Jag ska prata med fransmännen.

Jag har ett visst inflytande

och vi varju på samma sida i kriget.

De är skyldiga oss en gentjänst.

Jag förstår ingenting.

De är inte särskilt mycket för principer, fransoserna.

Men inför ett dilemma som ditt,

vet man aldrig.

Jag kanske kan få dem att förstå.

Jag kanske kan övertala dem.

Fransmännen?

Vad kan de göra?

Flytta på kvalheatet, förstås.

God kväll.

God natt, sir.

Jag önskar du kunde se en så härlig stämning som råder här på båten.

Harold sitter vid pianot och spelar sina kära Gilbert och Sullivan-låtar.

Vi skrattar och har det trevligt, och pratar om allt utom löpning.

Vi är här för Storbritannien, och det vet vi.

Jag är här för dig, mamma.

För dig och pappa. Jag hoppas ni kommer att kunna vara stolta över mig.

Det är inte en grabb bland oss som

inte har hjärtat fullt till bristnings- gränsen av allt vi lämnat bakom oss.

"Amerikanska mästare i Frankrike."

Där är Paddock.

Charles Paddock.

- Där är Fitch. - Gode Gud!

Och där är Scholz.

Ja, det är Scholz, det är det.

Lite mer min storlek. Liten och ettrig.

10,4.

Det du, Harold.

Där har du verkligen något att mäta dig med, va!

Charles H Paddock

och Jackson Scholz.

Snabbast i världen.

Gå på!

Så där, det är bättre!

Ett, två! Ett, två! Ett, två!

Kom an!

Fortsätt så!

Scholzy!

- Lycka till, Andy. - Lycka till, Harry.

Monty.

Ers Kunglig Höghet, fårjag presentera

Mr Tom Watson, som representerar Nya Zeeland.

Angenämt. Ni har rest långt för det här.

Nej, jag ligger i Oxford. De skrev till mig.

Sa att eftersom jag ändå var här, kunde jag ju delta.

- Ekonomiskt tänkt. Men kan ni springa? - Jag ska göra så gottjag kan.

- Så ska det låta. Lycka till. - Tack.

Kunglig välsignelse, tänka sig.

- Han är ovärderlig. - Henrik den femtes stridstal och det där.

Protokoll, Monty. Protokoll.

Han är här för att visa oss vad man får göra - och ännu viktigare, inte får göra.

Jag är Jackson Scholz.

Jag är Eric Liddell.

Ja, vi har hört mycket om er.

Ursäkta mig.

Jag var rädd att ni inte skulle vara här.

Tyvärr ärjag det.

Utmärkt. Det är nyttigt för er.

Komma från grubblerierna lite.

Prinsen av Wales vill träffa er.

Nej.

Nej. Nej.

Det skulle inte vara rätt.

Liddell... han är er blivande kung.

Vägrar ni att skaka hand med honom?

Sträcker sig verkligen er arrogans så långt?

Min arrogans sträcker sig så långt som mitt samvete bjuder.

Det är bra.

Bara det inte inkräktar på er handlingsfrihet.

Låt gå då.

Utmärkt. Jag tar er till honom nu.

Ers Kunglig Höghet, får jag presentera Mr Eric Liddell?

Angenämt, Liddell. Angenämt.

Jag såg er spela för Skottland. Det gjorde mig verkligen nedslagen.

Gjorde några mål från andra sidan planen.

Ja, det trorjag jag gjorde.

Trevligt att äntligen vara på samma sida.

Utmärkt insats från Lindsay, eller hur?

- Han gjorde mycket bra ifrån sig. - Ett föredöme för oss alla.

Eric, fårjag presentera hans nåd greven av Sutherland,

ordförande för vår olympiska kommitté?

- Angenämt. - Och vår ordförande, Lord Cadogan.

Slå er ner.

Gör det bekvämt för er.

Cigarr?

Å nej, naturligtvis inte. Ni röker inte. Och dricker inte.

Så stor är denne unge mans beslutsamhet, mina herrar.

Lord Birkenhead har upplyst oss om er inställning till

att delta i kvalheaten för 100 meter, Liddell.

Eller att inte delta, rättare sagt, är det inte så?

Så är det, ja.

Vi har också rådfrågats om hur vi skulle kunna framställa saken inför fransmännen.

Vad vi inte kan gå med på är att gå till fransoserna med mössan i hand.

Inte till fransoserna - helt uteslutet.

Det är en fråga om nationell värdighet. Ni som patriot måste förstå det.

Jag måste säga attjag tyckte det var ett ogenomförbart förslag.

Varför i fridens namn sa ni inte det då?

En idrottsman slösar inte gärna med energi.

Jag ville springa. Jag var desperat nog att pröva allt.

Ja, vi inser allt det, och därför

bjöd vi in er här på en liten pratstund

för att se om situationen kunde lösas på något sätt.

Det finns bara ett sätt som den kan lösas på.

Det är att han här ändrar sig och deltar.

Självklart, det behöver inte sägas.

Vi måste hitta ett sätt att få denne unge man att komma fram till det beslutet.

Det finns inga sätt till det.

Jag löper inte på sabbaten, så är det, bara.

Jag hade tänkt bekräfta det för Lord Birkenhead ikväll,

redan innan jag kallades till det här förhöret.

Var inte oförskämd.

Det som är oförskämt är att försöka få en man att gå mot sin övertygelse.

Tvärtom, Liddell. Vi vädjar till er övertygelse.

Er lojalitet mot ert land och er kung.

Så ska det låta. På min tid var det kungen först och därefter Gud.

Och kriget som skulle göra slut på alla krig visade vad det ledde till.

Gud har skapat länder. Gud har skapat kungar,

och reglerna som de regerar enligt.

Och de reglerna säger att sabbaten tillhör Gud.

Och jag tänker rätta mig efter det, även om ingen annan gör det.

Mr Liddell.

Ni är ett barn av er ras, precis som jag.

Vi delar ett gemensamt arv, ett gemensamt band, en gemensam... lojalitet.

Det finns tillfällen då det förväntas av oss att vi gör uppoffringar

för den lojalitens skull,

och utan dem är vår trohet värdelös.

Som jag ser det är detta

ett sådant tillfälle.

Sir...

Gud vet attjag älskar mitt land.

Men jag kan inte göra den uppoffringen.

Kom in!

Hans Kunglig Höghet... Lord Lindsay.

Ers höghet, Cadogan, mina herrar.

Jag ber om ursäkt att komma in så här utan vidare.

Faktum är attjag är helt insatt i Erics dilemma.

Jag undrar om jag får vara så fräck och föreslå en möjlig lösning.

Gärna.

Ja.

En annan dag, ett annat lopp.

Vad fasen betyder det?

Det är enkelt, faktiskt.

400 meter. Det är på torsdag.

Jag har redan fått min medalj.

Så ni kan väl låta Eric ta min plats i 400 meter.

En utmärkt idé.

Kan vi låta honom byta lopp med så kort varsel?

Det får kommittén besluta.

Det är vi som är kommittén.

Jag tycker det är en strålande idé.

David?

Säg "Ja", alla som stöder förslaget.

Ja.

Liddell?

- Andy, jag... - Det görjag så gärna, grabben.

Bara för att få se dig löpa.

Ja.

Jaha, så då är det bestämt.

Det såg illa ut en stund, George.

Tack och lov vi hade Lindsay. Ett tag trodde jag han hade besegrat oss.

Det hade han, FE.

- Och tack gode Gud att det var så. - Jag förstår inte vad ni menar.

Grabben, som ni kallar honom, är en principfast man

och en äkta idrottsman.

Hans snabbhet är bara en förlängning av hans liv, hans styrka.

Vi försökte skilja löpandet från resten av honom.

För hans lands skull, ja.

Det är ingenting som är värd det, FE.

Minst av allt skuldmedveten nationalstolthet.

IDROTTSMAN: "JAG LÖPER INTE PÅ EN SÖNDAG!"

GUD FÖRE KONUNGEN

SKOTTE SPRINGER FRÅN 100 METER

Lindsay lämnar plats för Liddell.

400 meter för skotsk avhoppare.

"Smakar fanatism," säger funktionär.

"Principfast man," säger biskop.

"Vi bör vara stolta."

- Så det här är Olympiska stadion. - Ja, just det, Sam.

Det här är lika bra som att vara därinne, eller hur?

Bättre! Jag ärju en icke önskvärd person.

Ja.

Det är toppen, Mr Abrahams. Ni har gjort ett fint arbete.

Om vi inte vinner nu, då vinner vi aldrig.

Har ni allt, Sam? Allt ni behöver?

Ja.

Allt vi behöver nu är att det blir söndag.

SKOTSKA KYRKAN

Min text är tagen från Jesaja, kapitel 40.

Nej,

folken äro att akta såsom en droppe ur ämbaret

och såsom ett grand på vågskålen.

Folken äro allesammans såsom ett intet inför honom.

Såsom alls intet och idel tomhet

aktas de av honom.

Han är den som gör furstarna till intet,

förvandlar domarna på jorden till idel tomhet.

Vet du då icke,

har du ej hört det,

att Herren är en evig Gud,

han som har skapat jordens ändar?

Han bliver ej trött,

och uppgives icke.

Barnsligt!

Äldsta knepet i gamet.

Ja, Sam.

Han giver den trötte kraft,

och förökar

den maktlöses styrka.

Men de som bida efter Herren

hämta ny kraft.

De få nya vingfjädrar

såsom örnarna.

Så hasta de åstad

utan att uppgivas,

de färdas framåt

utan att bliva trötta.

Kommer du ihåg första gången vi träffades?

Vi delade taxi, kommer du ihåg?

Du fick mig att känna mig

som en urgammal, nertyngd grinig...

Till och med överlägsen.

Det var mitt livs största felberäkning.

Du, Aubrey,

är min mest fullkomliga man.

Du är modig,

du har medkänsla,

är snäll.

En belåten man.

Det är din hemlighet.

Belåtenhet.

Jag är 24 år och har aldrig känt det.

Jag jagar alltid något, jag vet inte ens vad det ärjag jagar.

Aubrey, käre vän, jag är rädd.

Sam och jag harjobbat, grälat och kämpat för det här.

Dag ut, dag in.

Du har sett oss - skrattat åt oss, trorjag säkert.

Ute i alla väder.

Tokdårar.

Och för vad?

Jag förlorade 200 meter så det rungade om det.

Så lätjag Paddock lura mig i semifinalen.

Nu, om en timme ärjag därute igen.

Jag lyfter blicken och tittar in i den där korridoren,

fyra fot bred och tio ensliga sekunder som berättigar hela mitt varande.

Men kommerjag att göra det?

Aubrey, jag känner till rädslan att förlora.

Men nu ärjag nästan för rädd för att vinna.

Bäste Mr Abrahams.

Ni måste förlåta mig att jag inte kommer och tittar på när ni löper.

Jag skulle gärna vilja göra det.

Men jag tror och hoppas att ni vinner

100 meter.

Gå ut där fast besluten att göra ert bästa.

Och glöm inte,

ner i första steget.

God uppvärmning

och så iväg som vinden vid startskottet.

Använd de gamla fjädrande skorna med sex spikar.

Och lycka till.

Hjärtliga hälsningar, Sam Mussabini.

PS. Jag skickar med denna amulett.

Min gamla far trodde blint på den.

Eric, önskar du inte att du vore därnere med dem?

Jo.

Men jag ångrar mig inte.

Ers Kunglig Höghet, fårjag presentera Mr Bowman från Förenta Staterna?

Mr Bowman.

Mr Murchison.

Mr Watson från Nya Zeeland har ni visst redan träffat.

- Javisst, Mr Watson. Hur står det till? - Tack bra.

Utmärkt.

- Mr Paddock. - Å, Mr Paddock.

Jag bjuder hela laget på middag på min klubb när vi kommer tillbaka till London.

Om ni vinner betalarjag, och om Abrahams vinner betalar ni, är ni med på det?

Det gårjag med på.

Överenskommet.

- Lycka till. - Detsamma.

Mr Scholz.

Och detta är vår Harold Abrahams.

- Lycka till, Abrahams. - Tack, sir.

Gör ert bästa. Mer än så kan vi inte kräva.

- Lycka till, Abrahams. - Tack, sir.

Heja, Charlie!

Charlie, Charlie, heja, hej, heja!

Huvudet ner.

Ner i första steget.

Så iväg som vinden.

Harold!

Min son.

Harold!

Låt honom vara. Han är helt slut.

- Men han vann! - Precis.

En dag, Monty, kommer du att vinna själv.

Och det är inte så lätt att ta.

Kom in.

Mrs Abrahams harjust ringt, miss.

The Daily Express. De ringde från Paris.

Mr Harold. Han har vunnit!

Hon sa attjag skulle säga att han har vunnit!

Tack så mycket, Bill.

15 minuter tills ridån går upp, miss.

Han gjorde det, sir.

Tack, Matthews.

"Seger för Abrahams."

"Idrottsman från Caius College vinner blå bandet i Olympiaden."

Precis som jag trodde.

Ja, ni har alltid uppfattat er själv som en hänsynslös man. Hård.

Lite av en enstöring, precis som jag.

I själva verket är ni mjuk som vax.

Ni tar saker på allvar.

Saker som verkligen betyder något.

Om ni inte gjorde det skulle jag inte velat ha något med er att göra.

Vet ni vem ni vann för därute idag?

Oss!

Er själv och gamla Sam Mussabini.

Jag har väntar i 30 långa år på det här.

Harold!

Om ni visste hur mycket det här betyder för mig.

Om det enda folk vill göra nu

är att gå hem och lägga sig, då kan de dra åt helvete!

För vi har den här dagen,

ni och jag,

och ingen kan ta den ifrån oss.

Så nu när ni kan koppla ifrån det här...

gå hem till er flicka och börja leva ett riktigt liv.

Ja?

Skål för Sam Mussabini.

Den bästa tränaren i världen.

Säg åt honom. Hämta mer.

Kom, Sam. Nu ska vi gå hem.

Finalen på 400 meter.

Lycka till. Jag ser dig väl inte nu förrän efter loppet.

Vad är det med den där Liddell? Är han ett problem?

Nej då. Han har redan sprungit två lopp.

Han kommer att ramla död ner.

Ta det lugnt, grabbar och vänta.

Efter 300 meter sätter rigor mortis in.

Ni kan hala in honom med ett rep.

Lycka till, Taylor.

- Se upp med Liddell. - Tränaren säger att han inte är farlig.

Det är något personligt som han måste leva upp till.

Något som sådana som tränaren aldrig kommer att förstå.

Ursäkta mig.

Jennie!

USA! USA! USA!

Det står i Bibeln, "Han som hedrar mig,

honom skall jag hedra."

"Lycka till. Jackson Scholz."

Så varifrån kommer kraften

att hålla ut ända fram till mållinjen?

Inifrån.

Heja, Liddell!

Jennie,

Jag tror Gud skapade mig för ett visst ändamål.

Men han gjorde mig också snabb.

Och när jag springer,

då känner jag att han gläder sig.

VÅRA POJKAR ÄR HEMMA!

Ja du, Andy. Han klarade det.

Vad säger du?

Han sprang ifrån dem.

HAROLD GIFTE SIG MED SYBIL,

BLEV DEN BRITTISKA IDROTTENS NESTOR,

OCH DOG I JANUARI 1978.

ERIC LIDDELL, MISSIONÄR,

DOG I DET OCKUPERADE KINAI SLUTET AV ANDRA VÄRLDSKRIGET.

HELA SKOTTLAND SÖRJDE.

Synked by Zen_Bud :)

SWEDISH