Original subtitles

Fan, David. Du ser för jävlig ut.

Trevligt att träffa dig också, Marcy. Välkommen in.

–Vad har hänt med ditt öga? –Vad är det för fel på mitt öga?

–Vad i helvete! Jag har en blåtira. –Menar du det?

Hur fick jag det?

Vad i helvete!

Hur fan ska jag veta det? Vad gjorde du i går kväll?

Vi gick till en bar och sen...

...gick vi till en fest.

Sen kom jag hem vid...

–Jag kom hem i alla fall. –Ja, med en blämma från en fajt.

Kan du sluta klämma åt mina kulor. Jag mår redan skit.

Vad gör du här så tidigt?

Du vet vad jag menar. Jag trodde vi skulle ses i kväll.

–Det var inte det jag ville prata om. –Vad är det som är så viktigt?

–Tänker du göra slut? –Ja.

–Menar du allvar? –Ditt liv är ett stort skämt.

Det är en sak att gå ut med kompisarna en fredag eller lördag.

Men ni går ut tre, fyra kvällar i veckan. Det är dags att skärpa sig.

Det är dags att växa upp.

Helt underbart.

Du gör inte bara slut, utan du ger mig också levnadsråd på vägen.

Perfekt. Kombinerat med baksmällan ger det löften om en underbar lördagmorgon.

Det är fredagmorgon, din dumma jävel.

Greg...? Nej, du dör inte.

–Jag ser Jesus. –Nej, det gör du inte.

Han är vår granne.

–Var vaknade du? –Inte fan vet jag.

–Jag fick i mig lite meth. –Det grejar du.

Hälsa mamma att jag älskar henne och fixa bort mina droger annars.

Jag älskar dig, David. Jag måste skita.

Din dumma jävel.

–Hej, farsan. –Du har missat det roliga.

–Förlåt, men Marcy har dumpat mig. –Fick du den där av henne?

Nej, två separata händelser. Den är jag heller inte stolt över.

–Det är ingen fara med mig. –Vi har hunnit med det vi ska göra.

Lite att göra? Ja, städning och lönerna är kvar.

–Jag kan städa om du vill betala dem. –Det låter kanon.

Förlåt att jag var sen.

–David...skärpning. –Jag vet. Dåligt omdöme.

Och öl...alldeles för mycket öl.

–Hej, mamma. –Hej, gubben.

Jag fick precis höra det. Jag är ledsen. Mår du bra?

-Vad pratar du om? -Det är ju slut.

–Hur har du hört talas om det? –Jag har Facebook.

–Har du Facebook? –Javisst. Alla har det.

–Inte jag. –Det borde du ha. Det är underbart.

–Jag passar på den. –Mår du verkligen bra?

Ingen fara... Dags att gå vidare. Jag hade inte tänkt gifta mig.

Relationer är inte lätta. Speciellt när man blir slagen.

Herregud, mamma!

–Hallå. –Tjena. Är du redo att bli dyngrak?

–Dyngrak? Jag trodde du var döende. –Det var förut.

–Vad fan vill du gå ut för då? –Två skäl.

–Ett: Bli av med baksmällan. –Genom att dricka mer?

–Ja. Och två: Vad kan man annars göra? –Jag vet inte.

Sitta i mitt sovrum. Utan solljus och existens.

–Jag trodde vi hade planer. –Marcy dumpade mig imorse.

–På morgonen? Det är sjukt. –Jag vet.

–Hur mycket satmara åt hon imorse? –Det var inte så illa.

–Hon hade humör bara. –Djävulskt humör.

–Underbart. –Du kan hitta bättre.

–Fräscha till dig och kom hit. –Jag är deprimerad.

–Jag vill bara dränkas i min sorg. –Upp med hakan.

Nu går vi och blir asfulla. Älskar dig.

Älskar dig också.

Du ser ut som skit. Du skulle ju fräscha till dig.

Lägg av. Jag höll just på att komma in i min självorsakade avskildhet–

–när du ringde för att dra ut mig.

–Vad är problemet? Marcy var hemsk. –Det var hon inte.

Det var hon. Se på mig. Jag ska måla upp en analogi.

Vissa flickor är änglar, andra inte. Din tjej föll inte från himlen.

–Inte? –Hon kastades ur helvetet.

–Bra analogi. –Tack. Elefanten i vardagsrummet.

–Vad är det med ditt öga? –Ingen aning.

Jag tror jag ramlade eller nåt. Minns inte.

–Du har det. –Jag hade helst undvikit det.

Där fick jag för att jag drack vodka med Bryan på ljusa dagen.

Du kan dra åt helvete. Och du kan dra åt helvete.

Dra åt helvete.

–Vad är det? –Dra åt helvete!

Att döma av mitt blå öga, så gäller det mig också.

–Vad står på kvällens agenda? –Att bli utslagen. Aspackad.

Knulla en tjej som...haltar.

–Det vanliga? –Ja. En sån kväll.

Vi blev aspackade igår. Kan vi inte bara ta några drinkar? Kanske prata?

Inte hänga ut till gryningen. Vore skönt att inte vara bakis imorgon.

Jag tänkte inte säga nåt. Men det där var droppen.

Han måste höra det här. David, du måste ta dig ur emofasen du går igenom.

–Emofasen? –Du har bara gnällt sen examen.

Jag avbryter dig där. Det har du. Vi har talat om det bakom din rygg.

–Du har varit tjurig. –Vad fan?

"Min tjej hatar mig". "Jag hatar mitt jobb". "Jag hatar mitt liv".

Det är inte rättvist. Det är riktiga problem.

Nej, det är vita människors problem.

Marcy dumpade dig imorse. Problemet löst. Du hatar ditt liv. Bra.

Jag har bett dig gå på universitetet med mig i höst. Ett par roliga år till.

David, se på mig. Du har ett bra liv.

Du har vänner som älskar dig, en familj som stöder dig, ett bra jobb.

Lägg av den här jävla melankolin och gaska upp dig.

–Du går mig på nerverna. –Nu blev skiten på allvar.

Justin Bieber är en stor artist. Han ska inte kasta bort sin potential.

Kompis. Det blev fel.

–Förlåt. –Det är okej.

Jag har väl gått igenom nån sorts 20-årskris.

Åt helvete med det. Nu ska vi ha kul.

Men...jag åker inte söderut. Jag menar det.

Förra veckan förlorade jag mina nycklar, mitt kreditkort, min mobil.

Det gör du varje helg.

–Touché! –Inte söderut.

–Vill ni ha en till? –Ja!

Skål för Marcy. Och för att jag är fri.

Åh, nej! Jag måste hitta en ny person att ha sex med.

–Hej, hur är läget? –För jävligt.

–Ser du tjejen därborta? –Ja.

Jag gör grundjobbet för att knulla henne ikväll.

–Hon? Varför? –Varför inte, kompis?

Hon är bara tjejen till kvällsslutet. Hon ska inte träffa mina föräldrar.

Jag förstår varför inte.

–Förklara "tjejen till kvällsslutet". –Det är sent, du är på baren.

Du måste gå hem. Och vill hitta en sån.

–Du vill ta med henne hem. Ha sällskap. –Så det kallas "sällskap" nu.

–Sällskap? –Försöker bara få spruta.

–Är det nåt på gång? –Bryan vill knulla torpedtuttarna där.

–Fan vilka tuttar hon har. –Vad är det för fel på henne?

Inget. Hon är bättre än förra veckans.

Hur mår Carl? Jag saknar honom.

Är alla dina pojkvänner linebackar i NFL?

Som att ha en bönpåse på skrevet.

Som om Delta Burke skulle köra över dig som en buss.

Racka inte ner på Delta.

–Du gillar stora kvinnor? –Stora kvinnor suger stora kukar.

–Baren stänger, vad gör vi? –Jag vet inte.

–Vi åker söderut. –Nej. Vi skulle ju inte söderut.

Du är min polare. Du liknar lite han i The Cure.

-The Cure är ett bra band. -Ja, det är de.

Nej. Sluta... Vi byter tempo.

Nej. Nej. Okej.

Jag sticker dit nu.

Hallå!

–Fan.–God morgon, mamma och pappa.

Hej, raring.

–Hur mår du? –Som skit.

–Jag känner mig inte som P. Diddy. –Vad är det som händer med dig?

Jag vill inte prata om det.

Klara? Skiten ska åka ner som båten i den där jävla fejkfilmen.

–Vilken film? –Bill Zane och Frances Fisher. Titanic.

–De två namnen kom du på? –Ja.

Vilken skitfilm det var. Kate Winslets tuttar var det enda äkta.

–Och hon hade mer plats på dörren. –Titanic var ett riktigt fartyg.

–Alla vet det här. –Lägg av!

–När då? –Bokstavligen för hundra år sen.

–Jag står fast vid min åsikt. –Gör du?

–Ja, det gör jag. –Då är du en idiot.

Om jag har fel...

–Amy! Har du näspiercing grejorna? –Ja.

Har jag fel så piercar jag näsan.

–Och om jag har fel? –Då gör du det.

Jag har föreställt mig dig fel.

Med nitar, inte ringar.

Fan också. Dumma båt.

Kanske gråta. Jävla Jack Dawson. Typiskt.

–Taskigt av dig att låta mig göra det. –Det var inte det jag pratade om.

–Varför ser jag ut som en hora? –Ärligt talat så minns jag inte.

Låt oss bedöma skadorna.

–Jag tror jag har problem. –Det har vi alla.

Vi har inte ett problem. Vi måste kolla hela våra liv.

Det var som fan.

–Vad fan är det där? –Jesus jävlar.

Askungen, askungen, dygnet runt.

–Dra åt helvete. Varför städar jag? –För att jag är trött.

–Vad gjorde vi i går kväll? –Antingen hade kylskåpet mens.

Eller nån gjorde ritualoffer.

–Han vill prova det. –Brad? Den djävulen.

–Jag vet inte. Jag är nervös. –Det är ett åtagande.

Har du provat det?

–Vad är det här? Vad gör du? –Jag går inte på golvet.

–Jag vidrör inte golvet? –Resten av kvällen?

–Men om du måste pissa? –Är det där ditt piss?

En av dem. Jag blandade ihop dem. Men de smakar likadant.

Vidrigt! Du är en sjuk jävel!

–Vad fan har ni gjort med min källare? –Förlåt.

Vidrigt.

När jag får reda vem som pissade i min förbannade urna...

Det minsta av hennes problem.

Herregud! Förlåt. Är du okej?

–Jag såg dig inte. Förlåt. –Det är cool.

Förlåt mig.

–Hej. Följde du efter mig? –Nej. Nej, nej.

Definitivt inte. Det är för att butiken är inredd så.

Hur flödet går i butiken. Du går i samma riktning som jag.

Jo. Jag följde efter dig. Förlåt.

Du är väl ingen våldsman? Som tar mig till din skåpbil?

Vad? Våldsman? Och jag äger ingen skåpbil.

Definitivt ingen med en motivmålning av mig som riddare kämpande mot en drake.

Det skulle vara cool. Bilen. Inte om du var våldsman.

Skåpbilar är inte cool längre. Scooby Doo-tiden är över.

Det är bara äckel som kör såna.

Skåpbilar och äckel hör ihop som makaroner och ost.

Du svarade inte på min riktiga fråga. Varför följde du efter mig?

Jag... Tja, jag tyckte du var söt.

–Förlåt, nu ska jag gå och gråta. –Vänta, grabben.

Inte var dag en flicka får höra att hon är söt. Och av en söt man.

–Du tycker jag är söt? –En söt man.

–Jag är smickrad. –Bra. Jag heter Kelly.

–David. –Hej, David.

–Får jag se på din telefon? –Ja.

–Det fungerar. –Då måste du ringa mig.

–Trevligt att träffa dig, David. –Dig med.

–Följ inte efter fler söta flickor. –Ska försöka. Men kan inte lova nåt.

Det borde du. Jag är värd det.

–Varför dröjsmålet? –Vet inte. Har nog skrivkramp.

Skrivkramp? På min tid fanns det ingen skrivkramp.

Du, tror du att Hemingway hade skrivkramp?

Vet inte. Men det var väl därför han begick självmord.

–Jaha, min stalker hör visst av sig. –Mer som en beundrare.

–Min ivriga beundrare. –Jag ville bevisa för dig...

...att jag beundrar skönhet.

–Det säger du säkert till alla damer. –Att tala med min mamma skrämmer mig.

–Då har jag väl tur. –Det har du.

Hej, god kväll. Hej, god kväll. Vad fan.

God kväll. God...kväll.

–God... –Jag såg dig.

–Gjorde du? Det tog en stund? –En liten stund.

–Förlåt. –Du säger förlåt för mycket.

–Förlåt? –Viktigpetter.

–Vad sysslar du med? –Förlåt, jag hade munnen full.

Jag jobbar åt min pappa. Han är byggmästare. Vi bygger hus.

–Du verkar inte vara den händiga typen. –Jag klarar det mesta inom bygge.

–Fortsätt. –Jag är väl vice byggmästare.

–Vice? –Jag är näst högste chefen.

Som de flesta vice presidenter är jag en upphöjd assistent med hög lön.

–Gick du på college? –Ja. Jag tog min examen.

–Du då? Går du i skolan? –Ja. Läser engelska på universitetet.

–Jaså? –Jag vill bli lärare.

–Jag ser dig inte som lärare. –Du känner mig inte.

Du har en poäng. Vi bara gissar blint om varandra.

Vi kommer snart att få reda på sanningen.

–Förlåt, jag är en nörd. –Ja, lite.

Jag svär vid Gud, det var sätet, inte jag.

Om du känner lukt om några sekunder så är det kycklingen. Jag pruttade inte.

Jo, det gjorde jag. Lite. Men det var förut. Varför sa jag det?

–Vad är ditt mest genanta ögonblick? –Mest genanta... Lova att inte skratta.

–Kanske. –Taget. Jag var ett brunnsbarn.

–Brunnsbarn, som...? –Genomvått.

–Jag föll ner i en brunn. –Så först har vi lilla Jessica.

–Och nu har vi... –Då var det dags igen.

Jessica McClure, min ärkefiende.

Du sa att du inte skulle skratta. Du sa kanske, det är okej.

–Lärare? –Jag har alltid velat bli lärare.

–Små barn, eller? –Aldrig! Inte smålymlar.

–Gillar du inte barn? –Tvärtom. Jag älskar barn.

Men jag vill inte ha trettio stycken var dag. Ett eller två är perfekt.

Fler än så och du har totalt kaos.

Spräckta vattenmeloner och kycklingar flygande i luften.

Okej. Vad är du mest rädd för?

–Att bli levande begravd. –Jag också.

Eller döden i allmänhet. Levande begravd, bilolycka, drunkna–

–uppäten av en haj, Kristus återkomst.

Om tio år kommer jag att ha blivit Edith Beale.

Jag kan inte dö än, har för mycket att göra.

–Varför valde du engelska? –Jag älskar att läsa. Och historier.

–Det är en förbisedd konstform numera. –Jag håller helt med.

–Skriver du också? –Jag läser, hittar inte på historier.

–Du då? Är du kreativ? –Ja, det är jag faktiskt.

–Överraskande? –Nej. Du verkar vara en kreativ typ.

Vi har varit vaga hela kvällen. Varför sluta nu?

–Det fungerar. –Vad vill du göra med kreativiteten?

–Jag vill bli författare. –Prosa?

–Film. –En av dem.

Ja, en av dem.

Vänta, jag har det! En perfekt idé för uppföljaren.

Den kan heta... Allas förskoleelev. Davids förebråelse.

–Tack, det blir nummer sju. –Två till The war rages on.

–Kontant eller kort? –Kort. Har du sett den?

Jag såg den. Den var okej.

–Ni ska till nummer sju. –Bästa filmen nånsin.

En Skitfilm Senare

–Det var nedslående. –Kan man säga.

Vet du det värsta? Den värsta publiken nånsin.

Hur hjärndöd är en förälder som tar med spädbarn på barnförbjuden jävla film?

–Du svär ofta? –Förlåt.

När jag tänder till på nåt så försvinner mitt filter.

–Blev du upprörd? –Inte alls.

Jag vet ett botemedel. Nu ska vi ha en jävla dessert. Vad sägs om det?

Du talar mitt språk.

Mellan chokladshake. Och en chilikorv. Fotslång.

Chilikorv? Okej, gott.

Jag ber om ursäkt. Jag visste inte. Du får välja nästa gång.

Ja, det ska jag.

Jag drar mig tillbaka från filmvärlden. Efter det där.

–Det var kul ikväll. –Ja.

–Jag har inte haft så kul på länge. –Inte jag heller.

–Så...ska vi göra om det? –Ja, det ska vi.

Toppen.

Okej...ja...

–God natt. –God natt.

Men kom igen! Efter allt det där, ska du inte kyssa mig?

–Jag ville det. Men... –Men?

Kvällen har varit perfekt. Jag ville inte förstöra den.

Jag ville inte den skulle sluta i besvikelse.

–Att jag skulle göra dig besviken? –Nej, att jag kanske...

–Varför skulle du tro det? –Mitt inre feta barn som talar.

Jag blir nervös.

Du behöver inte vara nervös. Du är inget barn längre.

Jag vet. Men det finns där fortfarande.

–Är du nervös nu? –Ja, lite.

–Och nu då? –Lite mindre.

Säkert?

–Okej, jag var mer nervös. Jag ljög. –Jag med. Jag bluffade.

Så...vi hörs snart igen.

–Jag har redan skickat dig ett SMS. –Det gjorde du.

–Gjorde jag dig besviken? –Inte det minsta.

–Superbt. –Det var faktiskt perfekt.

Dra åt helvete!

Hur vågar du förolämpa min bästa första dejt med Springsteens sämsta låt?

–Jag var tvungen. –Hans fjärde bästa album, tror jag.

–Så dejten gick bra? –Ja! Den var fantastisk.

Allt bara klickade. Vi fick kontakt direkt.

–Knullade du henne? –Känner du mig alls?

–Du sa att ni hade kontakt. –Ja. Som att det kan bli nåt speciellt.

Inte "låt mig stoppa kuken i dig på första daten" kontakt.

–Sånt händer ibland. –När gjorde jag nånsin det?

Det räknas inte.

Skämt åsido, jag är glad för din skull. Tror du det leder nånstans?

Jag vet inte. Vi har bara haft en dejt. Men, jo, det gör jag.

Sluta vara en mes och ring henne. Du gillar henne, hon gillar dig.

Tror jag.

Låter du en flicka vänta för länge kan hon glömma hur trevligt hon hade det.

Det vill vi inte alls. Vad gör du? Nåt intressant?

–Jag läser Rip van Winkle. –Jag älskar den boken.

–Jaså? Manuspojken kan läsa? –Det kan jag.

Jag har faktiskt ett litet bibliotek hemma.

Och hur många har du läst?

Inte så många som jag borde, men jag gillar bilderna.

Som jag trodde.

Vad tycker du om mannen som sov bort sitt liv?

Den är intressant.

Vi fick i uppdrag att utvärdera meningen med den. Men jag sitter fast.

–Några tankar? –Ja, faktiskt.

–Låt höra. –Jag tror den kommenterar alkoholism.

–Förklara. –Rip var en vänlig och omtyckt man.

Men han var också sluten. En dag tröttnar han på sin tjatiga fru.

Så han söker ensamheten i bergen.

Han träffar några skäggiga män, börjar dricka och spelar bowling.

Sen vaknar han upp i ett land som har förbigått honom.

Okej. Jag har läst den satans historien. Var kommer alkoholismen in?

Jag kommer dit. Han somnade inte bara för att dyka upp i framtiden.

Han drack bort åren. När han var nykter såg han vart drickandet fört honom.

En annan värld och ett annat liv.

När han vaknar upptäcker han att hans familj har gått vidare.

–Glömmer honom som han glömt dem. –Det där ska jag stjäla av dig.

–Stjäl på. –Måndag då?

Häftigt. Jag längtar.

–Hej. Behöver ni hjälp? –Vi tittar bara.

–Herregud! –Vad är det?

–Jag behöver den här. –Den höga hatten? Då får vi köpa den.

–Ser jag smart ut? –Ja!

–Sluta, paparazzo, sluta! –Talar du italienska?

Bara ord jag kan använda mot paparazzi. De ska alltid fota mig.

Jag är mållös över att de inte följer oss. De får väl inte gå in i butiker.

–Har du problem med papz? –Nej.

Men dyker det upp några anfaller jag dem med mitt paraply, som Britney.

Ingen ska jävlas med mig när min man är med.

Vart tog hon vägen? Kelly?

–Vad fan? –David, dags att möta Korgmannen.

–Ett möte jag gärna slipper. –En sak till, jag behöver den här.

Den höga hatten är okej, den där saken skulle ge mig mardrömmar.

–Nej, den är gullig. –Ta bort den från mig.

–Varför vinylskivor? –För att de är speciella.

Du hittar dem inte överallt. Du måste leta efter dem.

Det är en hel upplevelse. Och de är stora. Det är också bra.

Jag ska hitta en som totalt beskriver dig.

Då får du leta under W. Och hitta Whos Quadrophenia.

–Jag vill hitta den själv, tack. –Visst.

–Vad tog du? –Den!

Här har du. Se på dig. Ja. Det är kusligt.

–Trillingar? –Ja.

–Är det illa? –Ja...

–Vad fan rörde du det för? –Förlåt! Det är smuts i det.

–Sluta rör det! –Det är smutsigt.

Ge mig din hand. Jag stannar här ett tag.

–Var inte en mes. –Jag ser Mitch Hedberg. Han ska skämta.

En enradare. Den blir kort.

–Hej. –Kom och rädda mig.

–Varför behöver ditt liv räddas? –Jävla professorer ger jävla läxor.

Och musiker är rövhål.

Vart på campus ska jag flyga och svepa bort dig ifrån?

Du behöver inte rädda mig. Att du lyssnade var heroiskt nog.

–Det är det jag finns till för. –Tack för det.

–Vi har mer akuta ärenden. –Jaså? Som vadå?

Hur ska du charma mig på vår nästa dejt i vår pågående uppvaktning?

–Ska jag laga middag ikväll? –Lagar du mat?

–Ja. Vad vill du ha? –Beror på vad du kan laga.

–Vad sägs om spaghetti? –Älskar det. Är din god?

Den bästa.

En varning. Jag har ätit på Olive Gardens.

–Du får lita på mitt ord. –Herregud, det var fantastiskt.

–Jag är gravid med ett matbarn. –Bättre än ett riktigt barn.

–Tänk att ha barn vid den här åldern. –Jag kan knappt ta hand om mig själv.

Kan inte föreställa mig barn.

De har ju en självförstöringsknapp på huvudet.

–Fontanellen. –Jag ifrågasätter inte Gud, men...

Allvarligt.

Varför ge en av planetens ömtåligaste varelser nåt så sårbart?

–Ett svårt designfel. –Som tvåmetershålet i Dödsstjärnan.

Ja! Hur kunde jag få en söt flicka som älskar både Läderlappen och Star Wars?

–Jag är unik. –Det är du.

–Så...dessert? –Jag har chokladtacos i kylen.

Chokladtacos fyllda med glass.

–Du skojar inte? –Nej. Får diarré av bara tanken.

Allvarligt, jag tror jag har diarré.

–Fantastiskt. –Vad hittade du?

En hel låda med häftig skit. En barnbok.

Besatt av kritter som utför vidriga handlingar.

Och...den här.

Den här är min nya favorit. Genom alla tider.

Alltid, alltid.

Tills nån skriver en film om mitt liv. Som inte kommer att skriva sig själv.

Du har gjort allt det här, varför har du inte låtit nån se det?

Jag vet inte. Det är mest bara teckningar och halvfärdigt.

Jag vet inte. Jag slänger mina skapelser i ett mörkt valv.

Du kan göra klart det här på en långhelg.

–Jaså. –Vi måste sätta upp ett mål.

Jag vet att jag var besvärlig förut, men David...

...världen måste få se detta.

–Nån viktig? –Nej, bara en av mina vänner.

–Du vet att du kan svara. –Jag vet. Jag ringer honom senare.

Det är vår dejtkväll och du har min odelade uppmärksamhet.

–Ikväll var toppen. –Som alltid.

–Hör jag av dig senare? –Naturligtvis.

–Natti. –God natt.

–Vad fan är det? –Hälsningarna har försämrats.

–Svarar du inte när jag ringer längre? –Jag ringde just tillbaka. Vi talar nu.

–Tre jävla timmar senare! –Jag hade en dejt.

Ingen ursäkt. Och hon hade väl inte tagit illa upp?

–Förlåt. –Jag bara jävlades med dig, raring.

–Kom hit snabbt. –Jag är trött.

Lita på mig. Det blir kul. Brad kanske kommer.

Vi har inte sett dig på ett tag. Vi saknar dig. Kom hit.

–Kommer du inte så skär jag mig. –Okej då.

–Det är galne Greg. –Okej, okej.

Jösses, vilken jävla skithög.

Din skitstövel.

–Herregud. –Jag vet.

–När hände det? –Idag.

–På tiden. –Så sant.

Jaså? Ser du storleken på den? Ska du klaga nu?

Jag klagar inte. Jävlas lite bara.

–När hände det här? –Jag överraskade henne på jobbet.

–Och hon sa ja. –Vad kunde jag säga?

–Det var perfekt. –Gratulerar. Det är fantastiskt.

–Tack. –Är du gravid?

Om dina nästa ord inte är "du ser lyckligare ut än nånsin"–

–kör jag upp den här stora flaskan i röven på dig. Fattar du?

Stor. Men den går in.

Jag vill inte att du försöker.

–Hon är inte gravid. –Jag vet.

–Så...drinkar? –Ja, tack.

–När blir det av? –Nån gång på hösten.

Kelly: Jag åt tveksamma muffins för att fira vår dejt.

Om jag dör ångrar jag ingenting. Kan du komma med lite glass? XOXO

David: Jag är på väg.

Och du ler och SMS:ar. Vem pratar du med?

–Det är Kelly. –Vem är Kelly?

–Flickan som jag har dejtat. –Jaså?

–Varför har inte vi träffat henne? –Vi har tagit det lugnt.

–Lärt känna varandra bättre. Ni vet. –Förståeligt.

Vem är hon? Var är hon ifrån? Vad gör hon?

Vi har gått ut i omkring en månad. Vi träffades i snabbköpet.

Hon läser engelska på Murray State universitetet.

–Häftigt. Jag antar allt går bra? –Ja, det går väldigt bra.

–Hon bad mig gratulera er. –Tacka henne från oss.

–Jag ska. –Nu. Säg tack.

–Jag ska. På en gång. –Hon kan komma och fira med oss.

Hon mår inte bra. Mår visst dåligt.

–Säg att vi hoppas hon kryar på sig. –Jag ska.

–Ge henne soppa. –Soppa är bra.

–Soppa botar allt. –Jag ska göra ett försök.

–Ta med whiskey också. Rensar halsen. –Jag vet nåt annat som rensar halsen.

–Vad talar du om? –Fråga inte.

–Sluta! Du berättar inte. –Halstabletter?

Vi hörde om dig och lägret i high school.

Det här är toppen. Stora saker. Stora saker.

Hur billigt är det här vinet? Har inte ens kork?

Damerna först!

Kom in.

–God morgon. –Jävla muffins.

–Jag tog med soppa. –Du...rar...är...

Hur mår du?

Det menar du inte. Du är definitivt sjuk.

Du är brännhet.

Jag ska värma soppan åt dig. Strax tillbaka, okej?

Jag tror du är lätt matförgiftad.

Jag gör soppa åt dig. Så att du kan spy upp den.

Soppan är nästan klar. Koppla av och vila dig. Okej.

Här får du.

Oj, oj.

Försök att vila så mår du bättre.

Jag älskar dig.

–Jag har soppa. –Hej! Hur mår du?

Jag mår bättre. Och jag har soppa. Gav du mig soppa? Jag minns inte soppa.

–Ja, jag gav dig soppa. –Jag älskar dig.

Älskar du mig? Jag älskar dig också.

Tack gode Gud. Ingen har gett mig soppa förut.

–Och det är kärlek? –Ja, det är det.

Jag tror att du sa det till mig tidigare. Det kan ha varit en dröm.

Du hade suddigt ansikte. Jag minns att uppenbarelsen sa att den älskade mig.

Var du den uppenbarelsen? Det var absolut du.

–Ja, det var jag. –Tack för att du var där för mig.

–Även om jag var... –Krasslig?

–Nära döden och såg så ut. –Jag älskar dig.

Jag vill visa dig hur mycket jag bryr mig om dig.

–Jag känner det och det syns. –Skönt att höra.

Imorgon är du i skick som ny och då kan vi ha vår praktfulla försoning.

–Låter underbart. –Vi hörs snart.

Hur var din vecka?

Mellan skolan och den giftiga muffinsen har vi inte pratat mycket.

Jag vet. Min vecka var bra. Jobbade lite.

–Har du skrivit nåt nyligen? –Inte egentligen.

–Jag har haft skrivkramp på sistone. –Varför?

Jag hade idéer till historier. Från några sidor till uppåt trettio.

Men jag känner ingen entusiasm för dem.

Jag oroar mig för vad andra ska tycka, om de gillar eller hatar det.

Jaga mig ur stan med facklor och kasta sten.

Om det är en bra berättelse, med hjärta och roller man känner igen.

Och framför allt inspirerar dig.

–Oroa dig inte för vad andra tycker. –Du har rätt. Jag behöver tjockare hud.

–Men jag gillar vissa av berättelserna. –Gör dem klara då.

–Det är inte så enkelt. –Det är det. Bara skriv.

Se vart den leder dig. Vem bryr sig om vad andra tycker?

–Det är bara din åsikt som räknas. –Du borde vara rådgivare.

Du är bra. Du ger bra, motiverande tankar.

Du ska göra det som gör dig lycklig. Och skriva gör väl dig lycklig?

–Det gör det. –Skriv då, för fan.

Jag är djupt inne i sen 1700-tals litteratur.

–Låter fascinerande. –Inte alls.

Jag dras in i depression av den här satmaran Kate Chopin.

–Gillar du inte Chopin? –Gör du?

Nej. Men jag är kille.

Jag är kvinna och den här satmaran får mig att vilja sticka huvudet i ugnen.

–Som Sylvia Plath? –Ja!

–Hon gjorde det nog på grund av Chopin. –Kanske.

–Bara följ strömmen. Vad gör du? –Jag skriver.

–Härligt. Om vad? –Om varulvar och high school.

–Åh. Som Teen Wolf? –Nej, inte som Teen Wolf.

–Den är mycket mörkare. –Som Teen Wolf 2.

Okej. Tänk Buffy möter En amerikansk varulv London.

–Men med varulvar. –Det låter ganska bra.

Tack.

–Greg. Läget? –Hej, raring.

–Inte mycket, hänger bara. –Kom och lek med mig. Jag har tråkigt.

Det känns bra. Jag tror jag har nåt på gång.

–Vi vet båda två. –Du vinner. Vi ses där snart.

Har du sett * den här veckan?

–Hur var den? –Rätt bra.

Vet du vad jag såg igår som jag inte sett på länge?

–Big. –En bra film.

Du vet den där scenen med Elizabeth Perkins i korridoren? De ska kyssas?

När hon släcker ljuset och han tänder det igen?

Efter den scenen är han på sitt kontor. Jätteglad.

–Jag tror det handlar om pedofili. –Vet du att de hade sex?

–Han var klart entusiastisk efter det. –Vilka är vi att döma?

Han var omkring 12 år i slutet, när hon ser honom i för stora kläder.

Hon ser ut som "fan, jag knullade ett barn".

Ledsen för menyn. Tack.

De kan desinficera den. Hur gick skolan?

Det gick bra. Men jag gjorde läxor till 02.30.

–Det suger. –Du vet hur det var på college.

–Jag pluggade aldrig till sent. –Var du så smart?

–Nej. Jag pluggade väl inte så mycket. –Vad fick du för betyg?

Strax över medel.

Funkar inte på mastersprogrammet. Det är A i allt eller inget.

Det skulle inte gå bra för mig. Jag blir uttråkad för lätt.

–Jag är som ett stort barn. –Jag säger inte emot.

–Skrev du nåt igår kväll? –Jag fick lite gjort.

–Lite är bättre än inget. –Ja.

Jag hade gjort mer om jag inte gått ut med mina vänner.

–Gick du ut? –Ja.

Träffade Brad och Greg på baren. Tog några drinkar och pratade lite.

Kom hem kl 23, 23.30.

Tre Veckor Senare

Mår du bra? Vad är det för fel? Vem har dött?

–Ingen har dött. –Det är bra.

Så...vad är det för fel?

–Jag vet inte vad jag ska säga. –Det var nåt nytt.

–Du vet att jag älskar dig. –Och jag älskar dig,

Jag älskar dig, men jag klarar inte det här längre.

Okej. Lämnar du mig?

Det gör du.

–Varför? –Vad vill du göra med ditt liv?

–Jesus! –Allvarligt.

–Jag har sagt det otaliga gånger. –Nej. Du sa du ville bli författare.

–Ja, det stämmer. –Hur mycket har du skrivit i veckan?

Den här månaden? I år?

Du säger att du vill leva på det, ändå skjuter du upp det.

Jag har försökt utmana dig. Uppmuntra dig.

Du verkar så rädd att ta steget. Du håller dig till ditt trygga jobb.

Pressar aldrig dig själv.

Jag har läst en del av ditt arbete. Och det är bra.

Det är faktiskt riktigt bra. Du har talang, använd den!

–Om inte, sluta tala om det. –Det här är orättvist.

Du gör slut med mig för att jag inte skrivit?

–Du missar poängen. –Vad är det då? Vad vill du ha av mig?

Det handlar inte om skrivandet. Jag struntar i vad du gör. Gräv diken.

Jag vill att du ska vara lycklig och gå framåt.

Just nu ser det inte ut som om du kommer att göra det.

Förstår du verkligen hur tokig jag är i dig?

–Gör du det? –Det vet du att jag gör.

Jag ser hur folk agerar runt dig. De dras till dig.

Ändå är du olycklig och skjuter bort dem utan nån jävla anledning.

Och det vet du.

–Jag älskar dig, David. –Jag älskar dig också!

Det vet jag. Men jag slösar inte bort mitt liv med nån som slösar bort sitt.

Dra åt helvete, Wayne Gretzky!

Fan...

–Hallå. –Mår du bra?

–Ja. Vad menar du? –Jag hörde om brytningen.

–Hur hörde du det? –Facebook.

–Jävla Facebook. –Ditt språk!

Hur kom det på Facebook? Varken jag eller Kelly har det.

–Rykten sprider sig fort. –Jävla skvallerkärringar kan suga kuk.

–Vad hände? Hade ni två problem? –Inte egentligen. Vet inte. Kanske.

Jag vet att det är tufft. Men du kommer över det. Vi har båda varit där.

Mamma. När har du varit där?

Du började dejta pappa när du började dejta. Det var 35 år sedan.

–36 år sedan, faktiskt. –Pappa?

–Ja. –Vad gör du på linjen?

Vi ville kolla dig båda två.

Och ja, vi dejtade andra innan vi gifte oss.

–Ja, i en vecka. –Vi gjorde slut flera gånger.

Det gör ont ett tag, men det blir bättre.

–Tror du verkligen det? –Jag antar det. Alla säger det.

–Inte för att jag vet, men du fattar. –Ge det tid bara.

Det ska jag.

Vi älskar dig båda två och hoppas du mår bättre.

Tack. Jag älskar er båda också.

De har slut på whiskey.

Har det alltid varit så högljutt?

Det är exakt fyra andra här utom oss.

Förlåt. Jag menade det inte.

Det är okej.

–Hur mår du? –Jag är okej. Blir bättre, antar jag.

Du verkar hantera det okej. Det gjorde inte jag med tjejen innan Leslie.

Vi byter ämne. Vi talar om bröllopet. Repetition kl 19 på fredag.

Vi äter nåt och kör igenom allt. Vi träffas och tar bilder på lördag.

Låter det bra?

Ja.

–Blev du full igår kväll? –Nej, jag har inte druckit på sistone.

–Funkar inte bra med min depression. –Inte? Du ser för jävlig ut.

–Jag var uppe hela natten och skrev. –Skriver du igen?

Ja, jag har haft en kreativ kick på sistone.

–Nåt bra? –Jag tror det. Men har inget slut ännu.

Försök att sova innan mitt jävla bröllop nästa gång.

–Det här blir ditt enda bröllop. –Jag vet.

–Fan, kompis. –Vad hände?

Följ mig.

Det är ett stort "dra åt helvete".

Jag sparkade honom på munnen och i arslet.

–Det där är äckligt. –Vad fan? Är du okej?

–Jag mår bra. Gillar du åket? –När hände detta?

Igår kväll. Kom hem. Blev full. Ramlade. Bröt lite skit.

–Jag kan inte komma upp.–Vet inte vad det betyder.

Om du vill kan jag söka på nätet efter en Kassia.

Vad fan är det?

Var på akuten hela natten. Jag önskar jag hade en bättre historia.

–Har du ont? –En hel del. Men...

–...jag har massor. Jag är rätt borta. –Underbart.

Så...är det dags? Vem av damerna skjuter på mig?

Jag svettas som om jag pattknullat Serena Williams.

På tal om pattknull, har nån sett Bryan?

–Nej. –Det har jag inte.

Vakna, för fan!

–Vad hände. –Du svimmade.

Jag kom just. Så häftigt.

–Hela gänget är här. –Vad fan var det?

Det. "Hela gänget är här". Vi vet det. Vi är gänget.

–Det var konstigt. –Fick dig att framstå som ett rövhål.

Inte rövhål som en skitstövel. Mer som: "Se på den fan som har foppatofflor!"

Eller: "Varför tycker den där fan att Creed är bättre än Pearl Jam?"

Eller som den överentusiastiske servitören på TGIF.

Eller fyllot som somnar på McDonalds parkering.

–Eller rövhålet som SMS:ar på bio. –Jag SMS:ar på bio.

Jag vet. Därför sa jag det. Gör mig galen.

–Dra åt helvete med er! –Kom igen, raring. Ta det inte så hårt.

–Din styvbror är en skit. –Dags att gifta sig.

–Lite hjälp? –Visst.

Ska ni lämna mig här?

På allvar? Förbannat!

–Bra. –Kom nu, professorn.

Du ser ut som en fet, ful Slinky som går baklänges.

–Bra jobbat! –Förbannat!

Kära församling, vi har samlats idag för att fira Brads och Leslies kärlek.

Två personer som jag haft förmånen att lära känna.

Och i denna mörka period då äktenskapets helgd står på spel–

–har dessa två...

–Gav han just gayäktenskap en känga? –Jag tror det.

Jag älskar och respekterar dem båda två.

När jag ser på dem här idag vet jag att de har en ljus, ansvarsfull framtid.

–Vad är det för fel, ledsenöga? –Inget.

Kom igen, rynkfejs. Tala om för Greg nu.

–Varför pratar du så? –Hur pratar jag, surpuppa?

Alltihop.

Får jag låna den?

Jag såg att du var nere. Försökte ta reda på varför.

Det är bröllopet. Jag är glad för deras skull. Men jag saknar Kelly.

Du lider visst av brustet hjärta. Du älskade henne verkligen?

Ja. Det gjorde jag. Det gör jag.

–Vill du prata om det? –Helst inte.

Tack gode Gud. Jag älskar dig. Men du vill inte ha mitt råd.

Jag vill bara säga... Ni två...ni vet...

Leslie, du bara... Förlåt.

Torsdag morgon, chiefen, japansk ubåt sköt två torpeder i vår sida.

På väg tillbaka till Leyte från ön Tinian, hade levererat Hiroshimabomben.

Fartyget sjönk på tolv minuter. 1.100 man ombord.

Tog en halvtimme innan första hajen kom.

Tigerhaj. Fyrameters.

Vet du hur man ser hur lång en haj är i vattnet, chiefen?

Avståndet från ryggfenan till stjärten.

Vi visste inte att uppdraget var så hemligt–

–att ingen saknade oss på en vecka. En vecka.

De började ta oss en efter en. Vi simmade i grupper.

Vi plaskade och förde oväsen.

Första natten tog de femton av oss.

Hajar tittar dig i ögonen ibland. Hajar har livlösa ögon. Svarta ögon.

Dockögon.

En skeppskompis, Herbie Robinson från Cleveland, baseballspelare.

Jag trodde han sov.

Han guppade upp och ner i vattnet som ett flöte.

En haj hade bitit av honom på mitten. 1.100 man hamnade i vattnet.

Bara 300 kom upp, chiefen. Hajar...

Gratulerar, er två. Älskar er.

Såhär funkar det. Vi blir alla äldre och livet går vidare.

Vem kunde veta.

–Jag klantade till det. –Vad?

–Med Kelly. Jag klantade till det. –Har du talat nåt med henne?

–Nej. –Du borde ringa henne.

Jag vet inte om jag är redo.

Vad hände mellan er? Du berättade aldrig.

Jag... Det var flera saker. Det är väl komplicerat.

Jag förstår. Men du borde ringa henne. Du har haft ett par veckor att tänka.

Ni kan ha nya perspektiv. Kanske få en nystart.

Kanske. Vi får se.

Nå, vad som än händer så täcker jag din rygg.

–En drink? –Ja!

David: Jag har tänkt på dig. Jag saknar dig.

Kelly: Jag saknar dig också.

Kelly: Jag har också tänkt på dig.

David: Jag tänkte... Vore det hemskt att träffas i veckan?

Kelly: Jag tror det kan ordnas.

–Vad gör du här? –Jag ville träffa dig.

–Vi skulle träffas senare i veckan? –Jag vet. Men jag blev otålig.

–Här är jag. –En trevlig överraskning, men...

Nu är jag nyfiken. Varför så bråttom? Har nån dött?

Nej, ingen har dött.

–Jag ville visa dig nåt. Här. –"Ett bortkastat liv." Vad är det här?

–Det är min bok. –Du har skrivit en bok.

–Det gjorde jag. –Det är ju en roman.

–När skrev du det här? –Jag har haft mycket fritid på sistone.

–Efter att... –Ja.

Istället för att vältra mig i min depression ville jag vara produktiv.

–Där har du det. –Det här är imponerande.

Jag gick upp 5 kilo i min depression.

Jag är ledsen. Kelly... Jag vet att jag klantade till det.

Innan du kom in i mitt liv var jag på väg att bli en sorglig person.

En som talar om den "gamla goda tiden". Nöjd med ett liv av självförakt.

Nöjd med att vara lat. Jag var på väg att bli en riktig Rip van Winkle.

Sen träffade jag dig. Och kunde se den framtid jag alltid drömt om.

Men av nån anledning lät jag inte mig själv gå vidare och vara lycklig.

Det finns ingen anledning. Jag vet det nu.

Jag tog dig och hela mitt liv för givet.

Jag är så ledsen för det, Kelly.

Jag kan inte göra det förflutna ogjort, men hoppas jag kan göra det här bättre.

Det här är min historia.

Det här är min historia. Det är vår historia.

Det är mitt kärleksbrev till dig.

Du måste älska mig mycket, det är ganska långt.

Jag älskar dig mest i hela världen, Kelly.

Jag vet att det här inte fixat allt, men som sagt, det är en början.

Och jag lovar, från djupet av mitt hjärta...

...jag kommer att klanta till det igen. Mycket.

Väldigt mycket. Jag är en kille med många fel.

Men jag lovar att aldrig ta dig, eller mitt liv, för givet igen.

Jag ska inte kasta bort det den här gången.

Och jag ska alltid jobba på att vara bättre för dig.

Kelly, jag skrev en bok. Om mitt liv.

Om min kärlek till dig. Och min familj och mina vänner.

Jag ville att du skulle bli den första att läsa den.

David, jag är hedrad att vara den första.

Fantastiskt. Det är ett första utkast, så var snäll.

Och kom ihåg att jag antagligen hajpade den lite för mycket nu.

Jag är också skitdålig på tangentbord och grammatik.

Och ordanvändning. Jag vet inte varför jag skriver.

Men jag kanske inte är redo för att du ska läsa den ännu.

Okej. Vi avbryter här. Omgrupperar.

Glöm allt jag sa. Jag ska upprepa mitt tal vid senare tillfälle–

–och visa dig ett senare utkast. Jag ska...ja?

–Håll käften och kyss mig. –Okej.