Original subtitles

Roystan!

I FÖRRA VECKANS AVSNITT...

-Var ska jag bo? -Det är det bästa.

-Hos en häxa. -En häxa?

Min pappa säger att din massage är ren magi, Kate.

Det är mer än magi, hjärtat.

Pappa? Var är du, pappa?

Vad är det jag hör om att Gabriel Roystan stal lönerna?

Vi får vänta och se.

Herregud.

Era jävlar! Pat Feeler, Dan Bannaman.

Roddy!

-Du dödade min pappa. -Vad ska du göra med barnet?

Herregud, nej. Roddy?

Är han död? -Nej, men han andas knappt.

Hans pappa då?

Du får det bättre här hos Hamiltons, än på fattighuset.

Du får sova där inne.

Vem är du? Jag känner inte dig. Var är jag?

Pojken är inte död.

Oroa dig inte, Feeler. En av dem tror att hans pappa är i Amerika.

Och den andre minns inte ens sitt eget namn.

Än mindre vem som dödade hans far.

Jag har bara en minut.

Hur mår Kate?

Lite sjuk, men du vet hur hon är. Hon låtsas som inget.

-Mår du bra, Hal? -Jag har aldrig mått bättre.

Jag älskar tiotimmarsskiftet.

Var glad att jag inte slutar förrän nio.

-Såg mr Mulcaster dina teckningar? -Ja, han har kvar dem.

-Du kanske får jobb som tecknare. -Han kanske får sparken.

-Hallå där! -Hal!

-Mary Ellen! -Jag måste gå. Hälsa Kate. Hej då.

-Förlåt, mrs Davison. -Ingen fara.

Men jag förstår inte varför du umgås med dem.

Mrs Davison.

Gå och hämta ved. Mr Davison kommer snart.

-Tänd en brasa i salongen. -Ja, frun.

Hej, Lennie.

-Du är fin i dag, Mary Ellen. -Inte i den här gamla trasan.

-Du är alltid söt. -Ja, och du är full av fjäsk.

God kväll, Kate.

-Ännu en dag förbi. -Ja. Tack gode Gud.

Jag passar nog inte på fabriken. Mr Mulcaster tycker nog likadant.

-Vad får dig att säga det? -Han sa det förra veckan.

Han tyckte inte att min insats var helhjärtad.

Han kanske har rätt. Vi vet alla var ditt hjärta är.

Ser du hur han stirrar?

Så oförskämt.

Jag måste gå.

Fan också.

-Hon är för snabb för dig. -Så lustigt.

Greenbank! Får jag prata med dig?

De här är utmärkta. Du har talang.

Jag tycker inte om att se talang gå till spillo.

Jag har pratat med en vän i Newcastle.

Han vet allt om konst, och...

-Det finns ett stipendium att söka. -Stipendium?

För unga konstnärers utbildning.

Det finns tre platser.

Mr McPherson och hans vänner-

-kommer att bli imponerade. De vill träffa dig nästa vecka.

Nästa vecka?

Det här kan vara ditt livs chans.

-Ja, sir. -Och om jag får föreslå...

-Har du några besparingar? -Lite grann, sir.

Nya kläder och skor kanske vore en bra idé.

Inget alltför påkostat, men något...annorlunda.

-Ta inte illa upp. Du förstår. -Ja, sir. Jag förstår precis.

Och tack.

Och Roddy, när du kommer dit, var inte rädd för att säga något.

De må vara från Newcastle, men de är bara människor.

Tänk att du ska gå på konstskola.

-Låt inte så förvånad. -Det är jag.

Du vet vad jag menar. Jag trodde att du var här på livstid, som jag.

Det är jag nog. Jag vågar inte hoppas.

Det måste finnas en chans. De gav dig ledigt.

Ni klarar er nog utan mig.

Det har du rätt i. Kanske rentav bättre.

Då ses vi nog på lördag.

Om du bestämmer dig för att komma tillbaka.

Det är underbara nyheter. Ett stipendium.

-Det är inte spikat, men kanske. -Vilket tillfälle, grabben.

Kate! Får jag ta lite pengar?

Självklart.

Du har knappt rört pengarna du fick för din fars hus.

Gör det. Du vet var de är.

Mr Mulcaster tyckte att jag ska köpa nya kläder.

-Han har nog rätt. -Ett par sovereigns räcker.

Tänk om du får det? Vad gör du då?

-Åker till Newcastle, antar jag. -Vill du det?

-Jag tror det. -Du låter inte så säker.

Det är bara det att det finns en flicka jag gillar.

-Berätta något jag inte vet. -Vad? Det kan du inte. Ingen vet.

Jag vet inte ens själv.

Är det inte Mary Ellen?

Mary Ellen?

Herregud, Kate. Mary Ellen? Hon är som en syster.

Hon är ingen syster. Det kan jag lova dig.

-Vem är den här tösen då? -Det låter dumt, men jag vet inte.

Jag vet bara att hon är den vackraste flicka jag sett.

-Och hon har fint påbrå. Det syns. -Påbrå?

-Är det därför du vill ha nya kläder? -Vad menar du med det?

Grabben, det är inte utsidan som räknas.

-Här inne. -Jag är inte hungrig.

-God eftermiddag. -God dag.

-Det här är min vän, ms Freeman. -Trevligt att träffas.

Vad för er till Newcastle, mr...

Rodney Greenbank. Jag ska visa mina teckningar.

-Är du konstnär? -På sätt och vis.

-Var det därför du stirrade på mig? -Förlåt. Det var inte meningen.

Ursäkta oss, mr Greenbank. Vi är på väg till en konsert. Adjö.

Adjö, miss...

Mr Rodney Greenbank.

Roddy. John McPherson. Hur står det till? Är allt det där teckningar?

Nej, jag har handlat lite. Jag är så sällan i stan.

Vi dricker lite te, så får vi se vad du har.

Hur länge har du tecknat?

Så länge jag kan minnas, sir. Sedan barnsben.

Du har då inte slösat bort din tid.

Den här ugnen är bra.

-Men du har mycket att lära dig. -Ja, sir, det vet jag.

Vi har sett det förut, John. Låt oss inte glömma det.

Sant. Vi har sett bra industriella ritningar förut.

Har du något mer att visa oss, Roddy?

Jag gjorde ett porträtt häromveckan.

-Har du det med dig? -Ja, det har jag.

-Det är ju mitt i prick. -Känner du henne, Alfred?

Det är Dan Bannamans dotter, Martha.

Du verkar ha ett öga för porträtt också, mr Greenbank.

-Tack. -Och för en söt flicka.

Om du ska till mrs Makepeace är det bäst att du går nu.

Annars hinner det bli mörkt.

Jag hittar med förbundna ögon, frun. Jag blir inte borta länge.

Den där fläskbiten borde göra henne gott.

En limpa och ett halvt dussin ägg.

En påse ostbitar och en sockerbulle.

-Det borde räcka ett tag. -Tack, frun.

Kate kommer att uppskatta det här.

Var är Roddy?

Har han inte berättat det?

Han är i Newcastle för att visa sina teckningar.

Newcastle?

Ja.

Han kanske ska flytta dit.

Bo där?

Hör på, Mary Ellen.

Vad är det? Det är inte likt dig att gå som katten kring het gröt.

Roddy är kär i någon annan.

-Nej. -Det är sant.

Men vi har vetat sedan vi var små att vi var menade för varandra.

-Nej, vännen. Inte Roddy. -Jag måste gå.

-Klarar du dig? -Ja, jag klarar mig.

-Gör du det? -Det gör jag inte, Kate. Aldrig.

Mary Ellen.

Vad är det?

-Vad har hänt? Har nån gjort nåt? -Du skrämde mig.

-Varför är du så upprörd? -Det är inget.

Lägg av.

Är du säker på att ingen har gjort nåt?

-Vart ska du? -Tillbaka till gården.

-Jag har varit hos Kate. -Är Roddy tillbaka?

Mary Ellen, du känner mig. Jag ska gå till botten med det här.

Ja, det ska du, va?

Så ska det låta. Det är mer likt miss Mary Ellen.

Åh, du! Jag klarar mig alltid!

Jag klarar mig själv! Jag vet det!

Tror du att Roddy flyttar till Newcastle?

-Jag vet inte, och jag... -Bryr mig inte?

Bryr du dig inte?

Det är det, eller hur? Det är orsaken. Roddy!

I hela ditt liv har du bara velat ha Roddy.

Både kropp och själ. Men du valde fel väg.

Du piskar honom med din vassa tunga och hänger efter honom.

Du har grävt din egen grav, för han vill inte ha dig.

Jag hatar dig, Hal Roystan! Och det kommer jag alltid att göra.

Jag vet det.

Det är inget nytt.

Men jag ska säga dig en sak, Mary Ellen.

Jag är ledsen för det du måste uthärda.

Jag är ledsen för smärtan som pinar dig.

Jag är ledsen, för jag vet precis hur det känns.

-Så där ja. Ja, ja. -Hur står det till?

Du kom tillbaka.

-Stannar du? -Jag vet inte.

-De skulle höra av sig. -Har du träffat Mary Ellen?

-Nej. Hur så? -Det var inget.

Men hon kanske var intresserad.

-Du är sen. -Vilket fint välkomnande, pappa.

-Vad har du med dig? -Det vanliga.

Du har låtit brasan brinna ut.

Jag har ingen som hämtar ved åt mig.

Inte jag heller, pappa. Jag bär och kånkar hela dagen.

Vad är det med dig?

Det är inte vad det är med mig. Det är vad det är med dig.

Du är aldrig nöjd, pappa. Inget jag gör är rätt.

Jag kommer hit på min lediga eftermiddag-

-men vad får jag? Inte ett ord till tack.

-Jag är trött, pappa. Hör du det? -Förlåt att jag är en sån börda.

Du är ingen börda, men jag skulle uppskatta ett hövligt ord då och då.

Jag är ledsen, men varför skulle jag få gruvarbetarlunga?

Varför skulle Jane tas ifrån mig?

Jag kunde stått ut med allt om jag hade henne. Men inte nu.

Jag bakade det här i morse.

-Ska jag skära en skiva åt dig? -Ja, tack.

Du ska väl till Kate sen.

Är han där?

Roddy.

Som du har ränt efter honom.

Pappa, vi växte upp tillsammans. Som bror och syster.

Så fan heller. Han är en man och du är giftasmogen.

Jag gifter mig med den jag vill, när jag vill. Och en sak ska du veta.

Det blir en sorgens dag för dig när jag gifter mig-

-för jag tänker inte bosätta mig här!

Hur gick det?

-Gillade de dina teckningar? -Jag tror det.

De hör av sig nästa vecka om jag får stipendiet.

Vad innebär det?

Två års konstutbildning i Newcastle eller London.

-Skulle du åka? -Ja. Självklart.

Skulle du inte ha nåt emot det?

På sätt och vis. Jag skulle sakna Kate.

Andra saker skulle jag inte sakna. Som fabriken.

-Och mig, antar jag. -Var inte dum.

Jag är inte dum. Jag är inte blind heller.

Du har någon annan, eller hur?

Jag har aldrig haft någon alls. Förstå det, Mary Ellen.

Jag gillar dig, men inte på det sättet.

Se inte ut så där. Det finns ingen jag gillar mer, men...

Roddy sa som det var.

Han sa precis vad han tyckte om mig.

-Berättade han om henne? -Nej.

-Vem är hon? -Dan Bannamans dotter.

Han låter henne inte gifta sig med Roddy Greenbank.

Det spelar ingen roll. Han kommer aldrig att älska mig.

Han ska åka härifrån. Det är som att förlora en son.

Och du förlorar mannen som du har älskat i hela ditt liv.

Jag är ledsen för det. Det är jag verkligen.

Är du okej?

Jag mår bra. Varför skulle jag inte göra det?

Jag trodde att du kanske längtade efter Martha.

Jag ska till Hexham i morgon, om du vill ha skjuts.

Ja, varför inte? Jag skulle ändå dit.

Jag vet vart hon går på lördagar.

Jag vill träffa henne.

Vi ses här om en halvtimme.

Om du inte är här, väntar jag på dig. Vad sägs om det?

Det låter bra.

-Hejsan. -Snälla mr Greenbank.

Jag förstår inte vad du vill.

Du fick tala med mig i Newcastle-

-men nu tror jag att du utnyttjar situationen.

Jag trodde att du ville veta hur det gick med mina teckningar.

Dina teckningar. Min pappa känner mr Mulcaster.

Du arbetar väl på fabriken?

-Min far... -Är det därför?

Har han förbjudit dig att träffa mig?

Är jag inte värdig dig? Så är det, eller hur?

-Släpp min arm. -När jag har talat färdigt.

Släpp min dotter, Greenbank.

Om du kommer nära henne igen flår jag dig levande.

Jag träffar henne när jag vill. Du skrämmer inte mig!

-Var inte en sån idiot. -Hör du mig, Bannaman?

Kom nu. Glöm det.

Är du dum? Förutom att hon är Bannamans dotter-

-har hon fått i sig mer än ett stampverk.

-Ja! -Kom igen! Slå honom!

Kom igen!

Slå honom!

Slå till honom!

Så ska det se ut!

Gå in.

Feeler!

Unge Greenbank börjar bli en nagel i ögat.

Jag måste ta itu med honom en gång för alla.

Sadla hästarna. Vi har ett jobb att göra.

-Du är ett svin. -Ja, och du är en idiot.

Jag varnar dig. Om du börjar igen måste jag sätta stopp för det.

Jag låter dig inte komma undan igen.

-Komma undan? Du snackar bara. -Du vet bättre än så.

Vi dödar Roystan. Och lägger skulden på Greenbank.

Som jag sa, jag är ledsen.

Åh, grabben.

Hur är det med Hal?

Det kan gå hur som helst.

Jag har stoppat blödningen. Han kan ha tur.

-Och Roddy? -Han fick rejält med stryk.

Många slag mot huvudet.

De verkar ha försökt döda varandra.

Åh, Roddy. Hal.

Jag blir förvånad om han lever till rättegången.

Nå?

Båda lever fortfarande.

Feeler, du stack en kniv i Roystans revben.

Jag vet, men han är inte död. Inte än i alla fall.

Åh, Gud. Jag borde ha gjort det. Den andra då?

I fängelse. Åtalad för mordförsök, verkar det som. Och svårt skadad.

Vi kanske har haft tur. Låt oss hoppas det.

-Vänta här. -Pappa.

-Spring, Roddy! -Pappa. Upp med dig, pappa.

-Du dödade min pappa! -Vad ska du göra med barnet?

Gör det!

-Roddy! -Gör som jag säger!

Jag tänker inte döda ett barn.

Pat Feeler, Dan Bannaman.

-Gör som jag säger. -Herregud!

Pat Feeler och Dan Bannaman. De jävlarna.

Jag vet inte. Vem är du? Jag känner inte dig! Var är jag?

Precis vad vi behöver.

-Vad är det? -Min pappa.

Din pappa? Vad är det med din pappa?

-Var är jag? -Hexhamfängelset.

-Fängelset? Jag måste träffa Kate. -Kate? Vem är Kate?

-Och min pappa. -Ja, och din pappa.

Du är en dum flicka, och otacksam är du också.

Åh, mrs Davison. Det är jag inte.

Jag kan jobba sent i kväll och börja en timme tidigare i morgon.

Tror du att vi kan beordra korna att ändra tid för mjölkning?

-Jag måste träffa honom. -Varför slösar du bort din tid?

Du utnyttjar situationen.

Frun, jag är så tacksam för allt ni har gjort för mig.

Men han sitter i fängelse, ensam. Kate är inte frisk nog att gå dit.

Hon vill veta vad de tänker göra.

Alla vet vad de ska göra med honom.

-De kommer att hänga honom. -Åh, nej.

Han har blivit för stöddig, dricker och slåss.

Han har aldrig varit full.

Jag vill inte vara hård mot dig.

Men jag tycker inte om att se dig så orolig för Rodney Greenbank.

Lennie skulle göra allt för dig. Varför tycker du inte om honom?

Mrs Davison. Det gör jag. Jag avgudar Lennie.

-Han är god och snäll, men... -Ja, det finns ett men.

Du tycker inte om honom på det sättet?

Lennie har trånat efter dig ända sedan du kom hit.

Och jag ska säga som det är. Du kan inte få någon bättre.

Du är en dåre. Vet du det? Du är en dåre.

-Ja, frun. -Gå då.

-Försvinn ur min åsyn. -Tack, frun.

Inga besökare är tillåtna-

-förutom på besöksdagar.

Men jag kan bara komma idag. Frun gav mig ledigt.

Såna är reglerna.

Vänta här. Jag ska se vad jag kan göra.

-Två minuter. -Åh, Roddy.

Lyssna på mig. Du måste lyssna på mig.

-Okej, jag lyssnar. -Jag mindes.

Mindes vad?

Allt som hände, den gången. Stenbrottet, graven.

Det är en enda röra, men allt finns där.

Om jag blundar...

...ser jag ett ansikte.

Mannen i graven...

...och min pappa...

...och männen som mördade honom.

De kastade honom över ett stup.

Vem, Roddy? Vem gjorde det? Vem kastade din pappa över ett stup?

-Bannaman. -Bannaman?

Mr Bannaman från Rooklands Farm?

Ja, Dan Bannaman och hans skogshuggare, Feeler.

-Men han är en respekterad... -Det är mitt liv.

-Förstår du? Det är mitt liv. -Ja, jag vet.

Gå till mr Mulcaster. Be honom hämta sheriffen.

Och gräva nära där vattenfallet tog en bit av stigen.

Längst upp i stenbrottet.

-Det är där. Jag vet det. -Okej. Okej.

Men det är en allvarlig anklagelse.

Bannaman försökte döda mig, försökte få det att se ut som Hal.

Fråga Hal. Han vet.

-Har du besökt honom? -Nej.

Gå till honom då.

Säg att jag aldrig försökte döda honom.

Okej. Det ska jag, Roddy.

Jag har inte blivit galen. Jag drömmer inte.

De mördade min pappa, Mary Ellen.

Dan Bannaman slog honom i huvudet med en spade...

-Och sen knuffade han mig. -Tiden är ute.

Jag måste gå.

Mary Ellen, mannen i graven, berätta för Hal.

-Mr Roystan, ni har besök. -Hej, Hal.

Mary Ellen.

-Jag väntade mig inte att se dig. -Jag har besökt Roddy.

Han vill att du ska veta att han inte...

Jag vet.

Vi blev överfallna.

Jag önskar bara att de trodde mig.

Hur mår han?

Inte bra.

Hör på, Hal. Jag har något att berätta.

Han minns.

Han minns vad som hände.

Det var inget jordskred natten då hans pappa dog.

Han såg en man i en grav. Två män begravde en man.

De slog hans pappa och kastade Roddy över ett stup.

-Och han minns vilka de var. -Herregud.

Hal, lyssna.

Han säger att det var mr Bannaman och Feeler, hans skogshuggare.

Han vill att mr Mulcaster ska hämta sheriffen.

Vem tror du att de begravde, Mary Ellen?

-Jag vet inte. Det sa han inte. -Min pappa försvann ungefär då.

De trodde att han hade stuckit med pengarna.

Jag trodde aldrig på det. Aldrig.

Herregud, tänk om jag kunde bevisa att de hade fel.

Gör som Roddy sa, Mary Ellen.

Men var försiktig.

Bannaman är en respekterad man.

Du vet hur de är. De håller ihop.

Jag kan inte tacka dig nog för det här.

Jag är ledsen att jag inte tog med nåt till dig.

Mary Ellen...

Det du tog med till mig är guldstoft.

Gå nu.

Ta hand om dig.

Hej då, Hal.

Hej då.

-Vill du att jag går till domaren? -Ja, sir.

Men det kan jag inte.

Roddys hjärna kan ha påverkats av misshandeln.

Tro mig, han är vid sina sinnens fulla bruk.

Jag sa ju det. Han såg dem begrava en man.

Han såg dem döda hans far.

Jag ska tänka på saken.

Vi har inte tid att tänka. Om ni inte kan, gör jag det själv.

Han kan bli dömd och deporterad vart som helst.

Det är inte långt. Vi kan vara där om några minuter.

Okej, jag ska försöka.

Var är flickan? Jag trodde att hon skulle vara tillbaka vid fyra.

Hon kanske missade vagnen.

Hon prövar mitt tålamod. Det måste jag säga.

Jag ber dig bara att gräva upp en kropp.

Är det inte lite väl lägligt-

-att Greenbanks minne har återvänt efter alla dessa år?

Samtidigt som han sitter häktad, åtalad för mordförsök.

Ni känner honom inte, sir. Roddy skulle inte ljuga.

Jag är ledsen. Jag kan inte. Det finns inga bevis.

Sir, snälla, jag ber er.

Jag vet hur svårt det måste vara, men flickan har rätt.

Jag har känt honom i åratal. Han är lika ärlig som dagen är lång.

Se det så här. Om kroppen finns där vet vi att pojken talar sanning.

Om inte, får Bannaman aldrig veta något.

Vad har ni att förlora?

Tack, mrs Davison. Jag är så tacksam.

Jag vet inte vem som är dummast.

Hon som gick dit, eller jag som lät henne.

Och jag behöver inte din åsikt.

-Allt ser annorlunda ut. -Kom igen. Du måste veta det.

Försöker du här borta?

-Får jag prata med honom, sir? -Tyvärr inte.

Det var länge sen.

Det måste vara här nånstans.

-Har de hittat något? -Ingenting.

De har grävt hela dagen utan resultat.

-Hur mår Roddy? -Han ser hemsk ut, Kate.

Jag får inte ens prata med honom.

Kom hit, flicka.

Vet du vad jag önskar?

Att jag hade sagt något om Bannaman, den där gången.

Jag har alltid misstänkt att han hade nåt med Roddys fars död att göra.

Vi får hoppas att de hittar det de letar efter.

-Snällt av dig att dyka upp. -Jag var tvungen, mrs Davison.

Du har rört om i getingboet.

Halva socknen gräver efter ett lik som ingen kan hitta.

Bara för att han tror att han minns något som han inte såg.

-Det gjorde han. -Var inte dum.

Det är nästan 12 år sen, om det ens hände.

Alla vet att Gabriel Roystan tog pengarna.

Han kanske inte stack. Det har Hal alltid sagt.

Hal, Roddy. Du har för många män i ditt liv.

Nel Bradley var inte sån.

Nej, men hon rymde, eller hur? Annars hade du inte anställt mig.

Förlåt, mrs Davison. Jag borde inte ha sagt så.

Men jag är så upprörd.

Du kommer inte att tro det, Joe, men hon var oförskämd.

-Mary Ellen var oförskämd. -Det kan jag inte tro.

Hon har höga tankar om dig. Eller hur, Mary Ellen?

-Ja, det har jag. -Hon har fått för sig en massa.

Om den där Roddy Greenbank som fantiserar om lik.

Det är naturligt. Hon försöker rädda honom från deportation.

Ted Yarrow berättade i går kväll-

-att de skickar tio gånger fler män till Botany Bay än vi säljer får.

Snälla mr Davison, säg inte så.

Se så... Inga svimningsanfall i det här huset.

Eftersom du har varit borta hela dagen får du börja med grytorna.

De kommer inte att skura sig själva.

Lugna ner dig, Feeler.

Men tänk om de hittar liket?

Det gör de inte. Än sen? Det finns ingen koppling till oss.

Greenbank har fått tillbaka minnet. Varför skulle de annars gräva?

-Tänk om han minns oss? -Vem ska sheriffen tro på?

Mig eller en ung pojk som försökte mörda sin bästa vän?

Mr Roystan, jag har nyheter om din vän.

-Roddy? -De tog med honom till Langley.

Något om att gräva efter ett lik.

-Vem har sagt det? -Jag har en vän på fängelset.

-Vad gör du? -Kan du ge mig mina kläder?

-Mr Roystan, var inte dum. -Jag behöver mina kläder.

Ta förnuftet till fånga. Du kan inte gå någonstans.

Jag måste gå. Det är min pappa de gräver efter.

Flicka lilla! Du är inte till någon nytta i det här tillståndet.

Ju förr han åker in igen, desto bättre.

Då kanske du tar ditt förnuft till fånga.

Han hamnar inte i fängelse igen, inte när de hittar liket.

Det finns inget lik. Acceptera det.

Jag tror att Roddy har ljugit för er, allihop.

Du ska få se att jag har rätt.

Ni letar på fel ställe. Vi hittade pojken där borta.

Vilket betyder att de måste ha begravt kroppen...

...där borta.

-Vi har hittat nåt här! -Hallå! De har hittat nåt!

Få bort trädet.

-Låt mig se. Kom nu, vännen. -Nu ska vi se.

Försiktigt. Försiktigt.

Pappa.

Pappa.

Pappa.

Du har bevisat första delen av din historia, Greenbank.

Låt oss se vad mr Bannaman har att säga. Släpp honom.

Mary Ellen, du hade rätt. De har hittat det.

-Vad? -Liket.

-De har hittat Gabriel Roystan. -Tack gode Gud.

Ska du någonstans, Pat?

Långt härifrån, mr Bannaman.

Och om du har något vett, borde du göra samma sak.

-Vad är det med dig? -De... De hittade liket.

Och jag vill inte hamna i fel ände av repet.

Tro inte att du kan rymma från mig, Feeler.

Hör nu, mr Bannaman.

Stanna här.

Jag tar hand om det här.

God dag. Kan jag hjälpa till?

Mr Bannaman, jag måste ställa några frågor.

Jaså? Om vad?

Vad gör han här?

Den här mannen anklagar dig för mordet på sin far, Peter Greenbank.

Mord? Mr Craig, det här är bara illvilja.

Pojken antastade min dotter och jag varnade honom.

Vi vill också prata med er om mordet på Gabriel Roystan-

-den här mannens far.

Mr Craig, ni känner till min position här i samhället.

Ni har visst en skogshuggare. Patrick Feeler?

-Ja. -Är han här?

Ni tror väl inte att han är inblandad?

Jag är inte säker, mr Bannaman, men jag tänker fråga honom.

Vad är det som pågår, mamma?

Varför är sheriffen här och Roddy Greenbank?

Jag vet inte, kära du.

-Patrick Feeler? -Ja.

Minns du den här mannen?

Han var där när han dödade min far.

Feeler, du är inte anklagad för nåt.

-Inte? -Jo, det är jag rädd för.

Du åtalas för medhjälp till mordet på Gabriel Roystan-

-och stölden av 300 sovereigns från Langley Works.

Berätta för dem! Jag gjorde det inte!

-Han har en pistol! -Håll honom! Håll honom!

Ja! Så ja. Håll fast honom! Se upp! Vad händer? Håll i honom!

Han har svimmat.

-Far! -Gode Gud, det är ett anfall.

Hämta en läkare! Fort! Håll hans huvud, Martha.

-Hämta läkaren. -Ja, sheriffen.

Det är ingen fara. Det är okej.

-Är han skadad? -Håll hans huvud stilla.

Nej! Far!

Hal, Feeler.

Han kommer inte långt. De kommer att hitta honom.

Om inte jag hittar honom först.

Du är avskum, vet du det? Du och din sort är avskum!

Nej! Nej! Nej!