Original subtitles

Jag har inte mycket tid. Hur mår Kate?

Hon har ont i bröstet, men hon klagar aldrig.

Är allt väl, Hal?

Jag har aldrig mått bättre. Jag älskar tiotimmarsskift.

Jag slutar inte förrän nio.

-Såg mr Mulcaster dina teckningar? -Ja, han har dem kvar.

Du kanske får jobb som ritare.

-Han kanske får sparken. -Hal!

Mary Ellen?

Hälsa Kate. Hej då. - Förlåt, mrs Davison.

Det gör inget.

Men jag förstår inte varför du umgås med de där två.

Mrs Davison.

Vi har varit vänner sen vi var små. Roddy, Hal och jag växte upp ihop.

När jag ser tillbaka och minns allt som hände-

-vet jag att inget i världen kan komma emellan oss.

14 ÅR TIDIGARE

Vill du ha lite kul, sjömannen?

Sally? Roddy?

Herregud, vad...

-Bella! Bella! Vakna! -Släpp mig!

Var är Sally? Och vad fan gör du här?

-Peter! -Ja, det är jag.

Jag frågar inte en gång till. Var är Sally?

Död!

Din syster har varit död i fyra månader.

Jag har tagit hand om din pojke av ren godhet sen dess.

Död?

-Är min Sally död? -Det började med magont...

...och visade sig vara blindtarmen.

Hon bad om en läkare, men den hade brustit då.

Hon dog av blodförgiftning tre dagar senare.

Jag gjorde mitt bästa.

Hon dog i mina armar.

-Och var är Roddy? -Jag är här, pappa.

För guds skull, vad har hänt med dig?

Så du har tagit hand om min son?

Skött om honom?

Ge dig inte på mig. Det har inte så varit lätt.

Lätt? Lätt?!

Jag tror att du har supit ner dig på min bekostnad!

Du har gött dina ungar, medan Roddy fått vara utan!

-Släpp mig! -Gör henne inte illa!

Nej, jag ska döda henne!

-Släpp! Jag kallar på polis! -Ut med dig!

Ut nu!

Och ta dina snorungar med dig! Du kan säga till domaren-

-hur väl du har tagit hand om min pojke sen hans mor dog.

Och säg att du gjorde det av godhet!

Roddy? Roddy!

Kom hit.

Vad är det här?

Det är bara teckningar, pappa.

Herregud, du har fångat henne på pricken.

-När ritade du den? -Veckan innan hon blev sjuk.

Jag visste inte att du var så duktig.

Jag har ritat i åratal, pappa.

Jag är ledsen.

Men jag ska gottgöra dig. Jag lovar.

Roystan!

Jag känner igen den rösten.

Vad fan gjorde du så för?

Dan Bannaman och Pat Feeler.

Ge mig väskan. Sen kan du rida härifrån.

-Och om jag inte gör det? -Då skjuter jag dig och tar den ändå.

Herregud!

Herregud, du har dödat honom. Hör du vad jag säger? Han är död.

Vi har pengarna, Pat. Det är dem vi var ute efter.

Gruvarbetare. Deras skift måste vara slut.

Det kommer fler när som helst. Vad ska vi göra?

Inget. Ingen kommer hit. Det är för farligt.

Vi begraver honom i kväll, när alla är på logdansen.

Kom igen, här borta.

Sally... Min Sally begravd i en fattigmansgrav.

Bella sa att det inte fanns pengar till nåt annat.

Bella kan dra åt helvete.

Jag ska låta flytta henne till kyrkogården i Langley.

-Langley? Där du växte upp? -Det är den enda jag känner till.

När min tid är kommen ska du se till att jag blir begravd bredvid henne.

-Du vet att jag måste försörja mig. -Ja, pappa.

Det ligger i min natur, jag kan inte göra det i land.

Jag måste tillbaka till sjöss, men mina resor blir kortare-

-om jag jobbar på den norska rutten.

Jag hittar nåt i hamnen när isen lägger sig i november.

Men vad händer med mig när du är borta?

Huset är säkert värt 150 pund.

Vi kan få in bra hyra, eller kanske sälja det, men oavsett...

Var ska vi bo om du säljer huset?

Jag kommer till det om du ger mig en chans.

-Förlåt, jag menade inte... -Jag vill bara vara med dig, pappa.

Jag vet det, min son. Och jag vill vara med dig, men...

När jag är tillbaka i land hälsar jag på dig i Langley varje helg.

Du sa att du ville bort från Langley.

Det var länge sen.

Byn är okej om man bortser från gruvan och smältverket.

Men jag känner ingen där. Jag vill stanna i hamnen.

Om du stannar här hamnar du på anstalt.

Och vem skulle ta hand om oss där? Var skulle jag bo?

Det är det bästa. Du får bo hos häxan.

-En häxa? -Oroa dig inte, hon är en god häxa.

Kate Makepeace utövar inte svart magi.

Och hon brygger Northumberlands bästa ginger ale.

Jag vägrar bo hos en häxa.

Pappa säger att din ryggsalva är magisk, Kate.

Det är mer än magi. Johannesört, rosenolja...

-Och några kilo tobak. -Du lär dig snabbt.

Men om du avslöjar mina hemligheter förvandlar jag dig till en groda.

-Har du varit tjänstekvinna, Kate? -Ja, det har jag.

Det var därför jag lämnade Yorkshire. Jag jobbade på Highfield Manor länge.

Det var innan jag började med piller och brygder. Hur så?

Mamma säger att jag ska börja i sommar.

Förmodligen hos familjen Davison på Ladehead Farm.

Jessie Davison är bra, men hon vill ha valuta för pengarna.

Du vill väl inte jobba för andra?

Nej, och jag vill inte ägna kvällarna åt att putsa galler-

-när jag kan dansa.

Mary Ellen, du och din dans.

Snälla, mamma.

Nej, Martha, det är logdans, inte lord Redmonds bal.

Men min röda klänning är så gammal och resten är trasor.

Din far köpte klänningen för två månader sen-

-och du har fler finkläder än jag.

Mamma!

För sista gången, svaret är nej.

Vad står på?

Det är inte mitt fel.

Mamma säger att jag måste ha min röda klänning på dansen i kväll.

Du vet hur mycket jag hatar den. Jag ser ut som en kofösares dotter.

Det gör du inte alls. Bär den, eller stanna hemma.

En kofösares dotter?

Min dotter ska inte gå på dans-

-och se ut som om hon kom direkt från handlaren.

Daniel!

-Pat! -Mr Bannaman.

Frun och Martha ska åka till Hexham för att handla.

Håll nerverna i styr och gå inte in på ölstugorna.

-Vad är det som stinker? -Det är smältverket.

Tack!

Som arbetsplats är det inte värre än gruvan.

Jag började jobba där när jag var sexton år.

Då bodde jag i Allendale, bara mamma och jag.

Sex kilometer enkel resa, sex dagar i veckan.

Ångorna och hettan... Snacka om ur askan i elden.

Tom, Roystan borde vara tillbaka från Newcastle nu.

Han måste ha tagit Hexhamvägen. Ta min häst och leta efter honom.

Ja, sir.

Och ni, stå inte bara där, sätt fart!

-Hur långt är det till kvinnans hus? -Mrs Makepeace, heter hon.

Man ser hennes hus från toppen av stenbrottet.

-Men hur långt är det? -Flera kilometer.

Försten till toppen! Men håll dig borta från kanten.

Jag tar dig!

Du är inte dålig på att springa.

Jag måste börja bli gammal. Ingen har slagit mig förut.

-Aldrig, pappa? -Aldrig, jag svär.

Är det här ett stenbrott? Det är bara ett stort hål.

Ja, ett stort vittrande hål-

-där jag ofta rev sönder byxorna när jag gled ner.

-Det gjorde du inte. -Jo, det var vårt söndagsnöje.

Ser du där borta, där marken har rämnat?

Det är Kates ställe.

Sex pence på att jag knackar på före dig.

Tack, pojk. Det räcker ett tag.

Och det här räcker tills din far kommer hem.

Ingefärsöl och nässelgodis.

Tack, mrs Makepeace, men jag sparar dem om ni inte misstycker.

Pappa sa att han skulle komma tillbaka till logdansen i kväll.

Det gjorde han.

Finns det nån här som heter Kate Makepeace?

Peter Greenbank!

-Åh, gosse. Fint att se dig! -Härligt att se dig, Kate.

-Är det din pojke? -Ja, Roddy för hans vänner.

Elva år gammal på dagen och nästan en man.

-Hej, Roddy. -Angenämt, mrs Makepeace.

Kate. Kalla mig Kate.

Vem är den här spolingen?

Hal Roystan, sir.

-Inte Gabriel Roystans pojke? -Jo, sir.

Jag och din far har känt varann länge. Hälsa honom från mig.

Han är i Newcastle, men det ska jag göra när vi ses.

Tack, mrs Makepeace. Jag måste gå hem nu.

Jag hämtar mer ved på söndag.

Tack, pojk.

-Ni måste vara hungriga. -Vi skulle kunna äta en häst.

Jag ska se om jag kan hitta en häst, men jag kan inte lova nåt.

Pappa? Är det du, pappa?

Pappa? Var är du, pappa?

Duktig pojke, Castle. Duktig pojke.

Var är han, Castle? Var är pappa?

Var är du, pappa?

Och hon ligger i en fattigmansgrav i Newcastle.

Men innan jag hittar ett annat fartyg-

-vill jag flytta henne till Langley, där jag också ska vila en dag.

Ett annat fartyg?

Så du funderar inte på att flytta tillbaka hit?

-Till gruvan eller kvarnen? -Nej.

Det finns en sak man får till sjöss om inget annat-

-och det är frisk luft, åtminstone när man är i masten.

Och du vill att jag ska se efter pojken?

De sa alltid att du kunde läsa en mans tankar.

Som pojke trodde jag aldrig på det, men de kanske hade rätt.

Om det är vad du hade tänkt dig, får du ändra dina planer.

Jag kan inte ta hand om barn längre. Du får komma på nåt annat.

Jag har ju sagt det, sir. Jag vet inte var han är.

Hans häst kom hem utan honom.

Jag sprang till gruvorna och berättade för mr Mulcaster.

Din mor dog väl förra året?

Vad har det med Gabriels försvinnande att göra?

-Gjorde hon det eller inte? -Ja, sir.

-Då skulle du sakna din pappa. -Ja, sir. Det gör jag.

Det här med hans häst...

-...är väl bara bluff? -Nej.

När tänker han skicka efter dig?

Hur ska han berätta var du kan hitta honom?

Det ska han inte, men jag önskar det.

Mr Mulcaster, ni känner min far. Nåt måste ha hänt.

Din far har stulit mr Mulcasters löner.

-Det är lögn. -Nej, det är sant!

Om du inte hjälper mig att leta, får han ett långt fängelsestraff.

Det räcker. Det finns ingen anledning att skrämma pojken.

Fängelse är skrämmande.

-Fattighuset också. -Fattighuset?

Vi kan inte lämna honom här.

Jag tänker inte stanna på fattighuset.

Pappa kommer tillbaka i tid för att gå på logdansen i kväll.

-Varsågod, pojk. -Tack, Kate.

Bill och Jane Lee.

Deras son dog i kolera för två år sen.

De har en flicka som heter Mary Ellen.

Hon har en riktigt vass tunga. Hon är i din ålder.

-Jag gillar inte flickor. -Då kommer ni överens.

Tror du att de tar in honom?

Ja, varför inte? Ni var ju så goda vänner.

Men du håller väl ett öga på honom?

Ja, självklart.

Det är dans i Langley i kväll. Alla kommer att vara där-

-även familjen Lee, så du kan prata med dem själv.

Och du kan bjuda upp Mary Ellen.

Du är vacker som en dag. Glöm inte att spara en dans åt mig.

Den första och sista, far.

Spadar och hacka, och kom inte för sent.

Sätt fart.

Är du säker på att du inte ändrar dig, Kate?

Nej, det kan jag inte. Om jag lämnar det här, blir det surt.

Ni två kan gå och roa er.

Du kan prata med Bill. - Och du kan dansa med Mary Ellen.

Jag hatar att dansa.

I så fall kan du stanna här och hjälpa mig.

Pappa, vi kommer för sent.

-Hej, Martha. -Henry.

Har Gabriel Roystan stulit era löner?

Vi får vänta och se.

Herregud, Jane, de har redan dömt honom.

-Jag behöver en drink. -Se till att du klarar...

-...att gå hem. -Det ska jag.

Fast jag kanske vinglar lite.

-Tror du på det, mamma? -Tror på vad, Mary Ellen?

Tror du att han tog mr Mulcasters 300 sovereigns?

Alla andra verkar göra det.

Se dig för!

Lär dig dansa. Då skulle jag inte behöva det.

Mary Ellen, jag vet inte vad som flyger i dig.

Inte jag heller, mamma.

Det är som om jag har gått tillbaka femton år tiden.

Antingen ser jag i syne eller så är det Peter Greenbank.

-Peter? -Jane? Jane!

Du är sötare än nånsin.

-Du har inte förändrats alls. -Låt mig gissa.

-Mary Ellen, Langleys bästa dansare. -Vem har sagt det?

Kate Makepeace så klart.

Hon sa att du kan lära upp Roddy på nolltid.

-Pappa! Nej, jag vill inte. -Det är klart att du vill. Stå där.

Han är inte sin fars son.

Nej, mer som sin mor. Men det är en annan historia.

Jag hör att du trots min avrådan-

-fortfarande är gift med skojaren Bill.

-Peter... -Var är han?

Var tror du?

Kom nu. Se så.

Du är inte lite fräck, Peter.

Du försvann i femton år, och hälften av flickorna ville flå dig.

Och nu är det som om inget har hänt?

Sänk rösten, Bill. Grabben kan höra dig.

Jen Harden blir fortfarande arg när ditt namn nämns.

Jag är inte sån längre, Bill.

Jag vill bara se till att Roddy har det bra-

-innan jag hittar ett annat fartyg.

Vår Mary Ellen verkar ha fattat tycke för honom.

Betyder det att han kan bo hos er?

För pengarna jag erbjöd?

Jag bryr mig inte om pengarna, Peter.

Det vore fint att ha en grabb hemma igen-

-men Jane får sista ordet, precis som det alltid har varit.

Okej, vi tar honom.

-Jag skulle kunna kyssa dig! -Det låter du bli!

Bry dig inte om honom, Peter.

Jag har alltid varit svag för dig, trots dina dåliga vanor.

Se till att han fortsätter att teckna.

Det kanske håller honom borta från kvarnen.

Jobb för folk som kan teckna finns det gott om...

-...häromkring. -Du har ingen romantisk själ.

Mamma varnade mig, men jag lyssnade inte.

Grabben ser dödstrött ut. Vi ses i morgon.

Det kanske inte var så illa att han gick till sjöss.

Mary Ellen, ser du fram emot att ha en man till i huset?

Jag vet inte, mamma. Jag har aldrig tänkt på det.

Med tanke på att du inte gillar flickor och hatar att dansa-

-har du ändå umgåtts mycket med med Mary Ellen.

Hon gav mig inget val.

Pappa? Du kommer väl hem varje helg?

När vintern kommer och du jobbar i hamnen?

Självklart gör jag det.

-Vad är det, pappa? -Vad?

Jag tyckte jag såg nåt bland träden. Där borta.

-Vänta här. -Pappa.

Gör som jag säger, pojk.

Det är djupt nog. Ta hans ben.

Herregud.

Spring, Roddy!

Era jävla mördare.

Dan Bannaman och Pat Feeler, ni har dödat Gabriel Roystan!

-Gud välsigne hans själ. -Ta honom!

-Pappa! Pappa! -Roddy!

Pappa! Upp med dig, pappa! Ni har dödat honom!

-Vad tänker du göra med barnet? -Kniv!

-Gör det! -Nej.

-Gör som jag säger! -Jag tänker inte döda ett barn!

Nu gör vi likadant med hans far.

Plocka upp den!

Var är de?

De gick väl före oss?

Vid tiotiden. Roddy var dödstrött, men mr Greenbank var...

På gott humör.

De borde ha varit tillbaka senast klockan elva.

Jag har inte sett röken av dem. Det har ingen annan heller.

-Du känner Peter. -Ja, det gör jag.

Om han sover ruset av sig... Det borde han inte med ett barn.

Roddy är inget barn, Kate.

Nuförtiden är alla under 30 år barn för mig.

Jag ska se efter i stenbrottet.

Men jag tvivlar på att Peter-

-skulle vara dum nog att ta den vägen på kvällen.

Hej då, Kate.

Säg till Peter att vi väntar dem till middag i morgon.

Är det nåt du vill säga?

Nej, men mr Greenbank hade druckit massor med öl, eller hur?

Herregud, nej. Roddy?

Roddy?

Hjälp mig. Hjälp! Hjälp mig! Hjälp mig! Hjälp!

Släpp honom.

Fortsätt.

Fortsätt.

Herregud! Herregud! Är han död?

Nej, men han andas knappt.

Ta hem honom till mig.

Grabbar. - John, åk till Langley och hämta dr Brunton.

-Doktorn? -Ja.

Han behöver dina kunskaper och mer därtill.

-Hans far, då? -Vi tar hand om Peter.

Se så, Kate. Ge dig i väg.

Gud bevare oss alla.

Peter!

Jag är ledsen, Kate. Han är illa däran. Han måste ha slagit i huvudet.

Ta in honom, lägg honom på bordet.

-Ska jag hämta Jane? -Nej.

-För att hjälpa till? -Nej, jag tar hand om honom själv.

-Och pojken? -Ja, och pojken.

Jag kommer att sakna dig, Peter.

Men jag ska använda dina pengar väl. Jag lovar.

Jag vet att livet inte är rättvist, Hal.

Men du måste göra det bästa av det.

Och tro mig, du får det bättre hos Abel Hamilton än på fattighuset.

Stå inte bara där. Du är här för att arbeta.

Nej, inte i huset. Du ska sova där inne.

-Vila i frid, Peter. -Hur mår Roddy?

Läkaren säger att inget är brutet. Han vaknar bara inte.

-Får jag träffa honom? -Mary Ellen...

Ja, vännen. Du kan gå upp.

Vad som än händer tar jag hand om pojken själv.

Åh, Roddy, du var så duktig på att dansa.

Han är vaken!

Roddy? Roddy, mår du bättre?

Vad?

Det är jag, Kate. Kate Makepeace, minns du?

Kate? Kate Makepeace?

Minns du vad som hände i stenbrottet? När du föll?

Föll? Jag vet inte. Vilka är ni?

Jag känner inte er. Var är jag? Jag vet inte!

Vad är det, Feeler?

Jag var uppe i Langley, alla pratade.

-Om vad? -Pojken. Han är inte död.

Kom.

Vi kallar det amnesi.

Det är en sorts minnesförlust-

-som orsakades av slaget i huvudet när han föll.

Ja, jag vet vad det är och vad som orsakade det.

Det jag vill veta är hur ni tänker bota det?

Det kan jag inte. Det finns ingen behandling, mrs Makepeace.

Hans minne kan komma tillbaka i morgon eller inte alls.

Mamma, han är klar!

Du ser ut som en ny man. Du borde ha gjort det för länge sen.

Det här är vansinne. Skägg eller inte, han kommer att känna igen dig.

Vad ska du göra? Döda honom och den gamla kvinnan?

Heliga Guds moder.

Det här var din fars favorit. Du ritade den för några månader sen.

-Hon var en vacker dam, eller hur? -Ja, det var hon.

Men du minns henne inte?

Oroa dig inte. Tiden läker alla sår och minnet kommer tillbaka.

Dr Brunton sa att det kanske inte gör det. Vad händer då, Kate?

Vi börjar om från början.

Vi slår in på en ny väg och... Vem är det?

Vi slår in på en ny väg och beger oss vart vi vill.

Du kanske till och med blir konstnär eller skeppsbyggare.

Dan Bannaman.

Jag kände knappt igen dig.

Kate, jag kom för att visa min aktning för Peter.

Varför? Ni var inte precis bästa vänner.

Vi hade våra stunder. Det tillhör det förflutna, Kate.

-Vad sa du, pappa? -Vänta här.

-Pappa. -Gör som jag säger, pojk.

-Spring, Roddy! -Pappa! Pappa! Upp med dig!

Du dödade honom, du dödade mig pappa!

Minns du vad som hände?

-Vad ska du göra med barnet? -Kniv!

-Föll? -Gör det!

-Jag vet inte. Vilka är ni? -Nej, nej.

-Gör som jag säger! -Jag tänker inte döda ett barn!

-Upp med dig, pappa! -Vad ska du göra med barnet?

Gör som jag säger!

Minns du vad som hände i stenbrottet?

-Kniv! Gör det! -Spring, Roddy!

Du dödade min pappa! Var är jag?

Var är jag? Var är jag?

Tänker du släppa in mig? Eller ska jag slå rot här?

Nej, det går inte.

Kyrkoherden har tagit honom till kyrkan på grund av pojken.

Pojken, ja. Hur mår han? Svårt skadad, hörde jag.

Då hörde du fel. Han mår bra.

-Kate? -Ja, pojk?

Jag hörde röster.

Roddy?

Mår du bra, pojk? Kom och sätt dig.

Jag är Dan Bannaman, en gammal vän till din far. Minns du mig, pojk?

Jag vet inte. Jag minns inte. Jag minns ingenting.

Hur gammal är du, Roddy?

Han är elva år. Hur så?

Jag behöver hjälp i skogen.

Om du behöver ett arbete när du mår bättre...

Jag stannar till i kyrkan på hemvägen.

Han kommer inte att arbeta för dig.

Jag sätter honom hellre i gruvan eller i smältverket.

Det stämmer det man säger om dig. Du är verkligen en gammal häxa.

Det är dags för dig att gå och lägga dig igen.

-Jag minns, Kate. -Vad? Vad minns du?

Jag minns nånting. Men jag vet inte vad det är.

Jag vill stanna en stund, Kate.

-Vem är du? -Hal. Hal Roystan.

Jag har också förlorat min pappa.

Jag är tillbaka till middagen.

Du har varit hos Kate väldigt ofta de senaste två månaderna.

Det blir slut med det när du börjar hos Davison.

-Jag är sen. -Mary Ellen!

Det är väl bara Kate du vill träffa? Inte Roddy?

-Förlåt att jag är sen. -Han är inte här.

Ute med sin skugga?

Abel Hamilton kör så hårt med Hal-

-att han knappt hinner andas, än mindre springa efter Roddy.

-Var är han då? -Uppe vid stenbrottet.

Och nässlorna?

Jag har skurit nässlor i över 50 år.

Jag tror att jag klarar det. I väg med dig.

Du kan säkert rita stenbrottet med förbundna ögon.

Jag hoppas att det ska få mig att minnas nåt-

-men det gör det inte.

Jag vill bara veta vad som hände min pappa.

Roddy, om jag kunde skulle jag ge dig en del av mitt minne.

-Lämna mig i fred! -Det låter som om Hal är i knipa.

Roddy, vänta på mig!

Tack. De överraskade mig.

-Tack, Mary Ellen. -Det är ingen fara.

Oroa dig inte. En av dem tror att hans far är i Amerika-

-och den andra minns inte ens sitt eget namn-

-eller vem som dödade hans far.

-Det finns ett stipendieprogram. -Stipendium?

Jag kan inte fatta att du ska gå på konstskola.

Det är underbara nyheter.

Jag måste gå.

Han har fångat henne väl.

Dan Bannamans dotter, Martha.

Ni verkar ha ett öga för porträtt också, mr Greenbank.

Och för en söt flicka.

-Roddy har ögon för nån annan. -Nej.

Allt du nånsin har velat är att äga Roddy.

Sinne, kropp och själ. Du har gjort fel.

Jag hatar dig, Hal Roystan! Jag kommer alltid att hata dig.

Jag tycker om dig, men inte på det sättet.

Släpp min arm!

Släpp min dotter, Greenbank.

Du skrämmer inte mig!

-Var inte dum. -Hör du mig, Bannaman?!