Original subtitles

Adjö, Pinky.

Potatis!

Potatis?

Potatis...

Pinky...

Pinky, vad menar du?

Åh...

Åh, Pinky.

Var fri, Sylvia.

Var inte orolig.

Jag mår bra.

Jag har inte alltid varit så här ensam.

Min barndom var full av människor.

Hmm...

Min far sa alltid att barndomen var som att vara berusad.

Alla minns vad vad du gjorde, utom du själv.

Men min barndom var klar, Sylvia.

Jag minns allt,

från början.

Jag har alltid gillat känslan.., av att vara fastkedjad,

bekväm och skyddad.

Det var en chock att födas för tidigt.

Jag var inte fullt mogen,

och jag såg ut som en kaninbebis.

Mitt namn var Grace Prudence Pudel.

Min tvillingbror, Gilbert.

Sköterskan sa att vi hade två själar,

men ett hjärta.

Mmm. Jag gillade det.

Vår födelse var mycket mycket svårt för mamman,

och hon dog.

Vi lämnade hennes livmoder

och han gick till sin grav.

Moderns löften gör samma sak

efter att de har fått sina barn.

Stämmer inte det, Sylvia?

När jag blev äldre,

led jag av alla sorters åkommor.

Jag var alltid tvungen att åka tillbaka till sjukhuset av en eller annan anledning.

Läkaren sa att jag var som en porslinsdocka...

som kunde krossas med bara en blick.

Till slut var de tvungna att att fixa min läppspalt.

Saker och ting gick fel.

Jag förlorade så mycket blod,

att jag behövde en blodtransfusion.

Läkaren frågade Gilbert om han ville ge mig lite av sitt eget.

Huh?

Oh.

Han sa ja,

även om han trodde att hans han skulle behöva dö för att rädda mig.

Hur länge dröjer det innan jag dör?

De förklarade snabbt, att han inte skulle dö.

Hans kropp skulle tillverka nytt blod.

Oh.

Han blev hjälten av alla den natten.

Speciellt min.

För att muntra upp mig,

gav min far mig min mor ett gammalt smyckeskrin.

Ooh!

Inuti fanns hennes hans samling av sniglar,

och hans ring.

Han hade också älskat sniglar,

och hade varit malakolog.

Jag tyckte att Gilbert kunde behålla ringen.

Ooh.

Jag kommer att bära den här hela mitt liv, Gracie.

Trots mina bekymmer, Sylvia,

tror jag på halvglasögon och silverfälgar.

Gilberts glas var halvvitt.

Jag minns hur han ofta var ledsen.

Det verkade som om han hade en hemlighet som han ville berätta.

Han var som Holden Caulfield, James Dean och Charlie Brown

allt i en och samma person.

Han såg människor som ett hot.

I skolan var han alltid min min krigare och min försvarare.

Kaninansikte, kaninansikte,

kaninansikte, kaninansikte.

Ge den till mig.

Hallå, idioter.

Hmm?

Agh!

...kapabel att korsa en kyckling och en giraff.

Han sa att han ...han kan lägga ägg,

men han har en väldigt lång näbb.

Hemmet var vår fristad,

en plats där vi kände oss trygga

att läsa våra böcker och titta på våra favoritprogram.

Jag älskade mitt sovrum.

Det var platsen där allt var precis som det var.

De raka hörnen gav mig en stor känsla av komfort,

liksom sniglarna, Sylvia.

De var mina vänner,

så jag gjorde fler av dem.

Jag visste att de aldrig skulle lämna mig,

...skada mig.

Eller dö.

Jag gillade inte när folk dog.

Jag ville rädda människor.

Att rädda de hemlösa.

Min favorit var James.

En jul täckte jag honom med dekorationer

så att han kunde känna lite julstämning.

Hon älskade te.

Va?

Ah! Ah.

Ah...

Där har du, lilla pungråtta. Så där ja.

Han var en gång domare,

men han blev avskedad för att ha onanerat i rätten.

Och sedan..,

trodde jag att onani betydde att tugga maten ordentligt.

Han sa en gång till mig att

onani var en tjuv av tid.

- Ooh! - Huh?

James gav mig min första riktiga snigel.

Ah!

Din mor, Sylvia.

Hon sa åt mig att lägga henne i en stor burk

och mata honom med Vegemite.

När jag var upptagen med att försöka att rädda världen,

ville Gilbert vara fri från den.

För att befria andra.

Huh?

Ugh!

En gång lät han vår granne en grannes kakadua.

Flyga, Mildred! Kom igen, flyg!

Hej då, Mildred!

Gilbert sa att Mildred aldrig skulle... ...sett så lycklig ut.

Om hon inte lät låta djuren gå fria,

räddade han dem.

Han brydde sig inte om farorna.

Jag ska rädda det, Gracie!

- Gilbert! - Ah!

Kom igen, kompis!

Agh!

Här borta, Gracie!

Gilbert älskade djur så mycket

att han blev vegetarian.

Aww! Nu har har hon en pojkvän.

Titta, Gracie, de kramas.

Usch...

Ägg, wow!

Vi skulle ha skapat vår egen lilla familj.

De kläcktes, Gracie! Bebisar!

Du blev min mitt husdjur, Sylvia.

Din vortex gick motsatsen till de andra.

Gilbert döpte dig efter din mors favoritförfattare.

Men det som gjorde Gilbert verkligen var unik

var hans kärlek till eld.

Han ville äta den.

Han tillbringade timmar leka med eld.

Jag minns hur han alltid luktade brända tändstickor.

I skolan blev flickorna galna.

Han var en flamma, de var nattfjärilar.

Men han var mer intresserad läsning och magi.

Jag tror att han bara ville försvinna.

Och att använda alla alla sina småpengar på Bert's.

Bert var den sortens person

som blir tillsagd av sina föräldrar att undvika, Sylvia.

Någon som kanske erbjuder kokta sötsaker.

Ooh.

Bert verkade ha allt allt annat än magiskt.

Gilberts dröm var

att bli gatukonstnär i Paris.

Titta, Gracie!

Hon övade alltid.

Åh, jävlar!

Aj, aj, aj!

Och brände sig ofta.

Vi fick små ärr Från gnistorna.

Och när vi satte ...våra händer ihop..,

bildade de ett ansikte.

Åh, titta, Gracie!

Det kändes jättebra när vi gjorde det där.

Våra känslor var i linje.

Många tvillingar säger det, Sylvia,

och det är sant.

Jag kände hennes känslor,

hennes glädje och hennes sorg.

Det som verkade vara

den fjärde medlemmen i vår familj.

Mammas död hade lämnat ett tomrum.

Pappa hade försökt fylla tomrummet,

men... han hade sina egna problem.

Pappa var fransman,

och hade en gång varit animatör i Paris.

Han gjorde stop-motion-filmer

med en gammal Bolex-kamera.

Han brukade visa dem för oss ibland.

För att betala för sin konst,

spelade han på gatukonserter.

Bonjour, messieurs dames,

Je suis l'incroyable Percy Pudel.

Min mor träffade honom på semester

som han hade vunnit Woman's Weekly magazine.

Hep-ah!

Oh!

Et voilà, messieurs dames.

Ohh...

Wow!

Bonjour, mademoiselle d'escargot.

Ooh! Ooh, la, la!

De blev förälskade,

och han följde henne tillbaka till Australien.

Bonjour! Jag är den otrolige Percy Pudel.

Skitskalle!

Hallå... Försiktigt!

Agh!

Mamma hade precis kommit hit gravid

när en berusad förare klippte av henne Pappas karriär.

Han jonglerade aldrig igen, han blev förlamad.

Sedan, långsamt,

en alkoholist,

precis som killen som körde över honom.

Pengar hade alltid varit ett problem.

Mycket värre efter hans olycka.

Hans pension räckte knappt till batterierna till hans rullstol.

Vinner med en skrapa

var det enda.., som gav honom hopp.

Vi hittade dem överallt.

Det blev bara värre och värre,

när han utvecklade sömnapné.

Hm?

Vi var tvungna att klappa för att väcka honom.

Trots våra svårigheter,

var vår lilla familj stark.

Och glädjen flödade.

Redo!

Vår lyckligaste dag var när vi åkte till det stora mountainbikeloppet.

Det var läskigt.

Läskigt för att det var det var 100 år gammalt.

Oj, oj!

Pappa kände sig levande,

flydde från sin kropp.

Och när han dog..,

sa han att han ville att hans aska skulle spridas på den stora bergskedjan.

Dagen blev ännu bättre på vägen hem

när Gilbert hittade ett skrapärr i marken.

Vi vann 20 dollar!

Så pappa köpte 20 till.

Synd, pappa.

Han hatade att vi var tvungna att ta hand om honom.

Jag tror att hans bur var hans kropp.

Hans glas var varken fullt eller tomt.

Det var bara... ...glaset.

Stickning och svarta gelébönor var hans andra beroenden.

Han var den som stickade min snigelmössa

och gjorde mina ögon av gamla jongleringsbollar.

Gelébönorna färgade hans tunga helt svart,

och hans andedräkt...

Anis-smakande.

Titta, Gracie.

Vi organiserade dem på hans huvud

medan han låtsades sova.

Han lät oss göra det.

Vi var fria att göra vad vi ville, Sylvia.

Ah!

Han sa att barndomen var den bästa årstiden i livet.

Den varar aldrig, men alla förtjänar en.

Åh, min son!

Bra gjort, Gilbert!

Hon var så stolt över att Gilbert ville bli artist,

att följa i hans fotspår.

Ah... Ohh!

Great!

Den kvällen tog vi Mammas smyckeskrin

och sjöng så där, att våra huvuden höll på att ramla av.

Hah. Den var bra, pappa.

Senare tog pappa en gammal Bolex-kamera

och gav mig några tips hur man animerar.

Jag ville bli att bli animatör, precis som han.

Beslut för dagen vi hade en tävling

vem som kunde skapa den bästa frisyren.

Jag vann.

Jag minns det tystnaden den kvällen...

de underbara minnena från den dagen,

färska i våra sinnen.

En dag så dyrbar...

...men flyktig.

Huh?

Trots våra applåder...

den här gången,

vaknade aldrig pappa.

Vi kunde inte betala för en riktig begravning,

så pappa kremerades av regeringen,

hans aska gavs till oss i en kartonglåda.

Jag strödde honom i hans gelébönsburk.

Han skulle ha älskat det.

Vi kom från barnskyddet för att hämta oss.

Kom igen, kom igen, ...tvilling. Kom så går vi.

Och vi skulle ...skickas till fosterhem.

i olika stater.

Vi hade inga släktingar,

och ingen ville adoptera tvillingar,

särskilt de konstiga, som vi.

Ta hand om det, Gilbert.

Skynda på. Säg adjö.

Hej, Gracie.

Hej, Gilbert.

Det var sista gången jag såg min bror.

Sista gången jag kände lukten lukten av hans brända tändstickor.

Vi fick aldrig strössla Pappa från Big Mountain Trail.

Våra liv blev vändes upp och ner

och baklänges, Sylvia.

Vi hade inget annat val än att gå framåt.

Upp.

I sidled.

Jag skickades för att bo hos ett barnlöst par i Canberra,

som hade vunnit den säkraste staden tre år i rad.

Vissa människor bar till och med hade hjälm när de körde bil.

På den tiden var Canberra inte så spännande plats som den är idag.

Jag tror att "stadgad" är fel ord för hur jag kände mig.

"Traumatiserad" var mer korrekt.

Separationen från Gilbert gjorde mig ängslig.

Men du och din din syster, Sylvia,

gav mig lite tröst.

Underbart.

Mina nya fosterföräldrar, Ian och Narelle,

var... ...tillräckligt trevliga.

De var revisorer

i ett företag som som tillverkar trafikljus.

De var duktiga på det de gjorde,

och beroende av självutvecklingsböcker.

Hm?

- God morgon! - God morgon!

De trodde att en bra dos av självförtroende

gjorde allt bättre.

Varje vecka gjorde de mig ett nytt certifikat.

Vår lilla bebis. Åh, vi är så stolta!

Titta på det här nu.

Mitt fingerarbete!

På helgerna spelade de basket.

Gracie, kan du ta bollen till oss?

De försökte få mig att spela också.

Nu kör vi.

I väskan!

Oho!

Åh nej!

Ian! Ian! Vad... hände med honom?

- Du har rätt, älskling. - Älskling?

Han håller på att bli blå!

En gång i tiden fejkade astmaattacker.

Hej, Narelle, ta din buffert med dig!

Jag fick dåligt samvete för att jag ljög,

men sport var en en av mina allergier.

Är du okej, hjärtat?

Andas, min pumpa, andas!

Deras favoritfärg var beige.

De hade till och med beige marsvin.

Okej, vi ska går nu, pumpa.

- Vi ses senare. - Hej då.

LÖRDAGAR de gick till öppnarna.

Redo, älskling?

Jag ser fram emot det för ikväll, älskling.

De var swingers, Sylvia.

Darryl!

Det var på den tiden,

trodde jag att swinging betydde något annat.

Min nya skola var förutsägbart dålig.

- Grace Pudel! - Huh?

Sluta dagdrömma.

Jag försökte få vänner.

Men Gilbert var inte där och bröt deras fingrar.

Så... Hmm...

Jag skulle kunna ta retandet,

Jag kom hem och lekte med mina lervänner.

Jag saknade Gilbert som en galning.

Vi skrev brev till varandra,

och jag sparade varenda cent jag kunde, för att åka och träffa honom.

Han hade skickats för att bo med en familj av fruktbönder

nära Perth.

Jag fick definitivt en bättre familj, Sylvia.

Hon hatade sin.

Bra Gracie,

mina nya föräldrar, Ruth och Owen, är konstiga,

och ber en konstig bön.

De tvingar mig att be fyra gånger om dagen.

De sa att ju mer jag ber,

desto mer skulle min far... smärtan av min fars död skulle försvinna.

De är verkligen gammalmodiga, och de äger inte ens en telefon.

Vi måste alla ha magneter fasttejpade på oss själva.

De tror att det håller vår aura i balans

och skyddar oss från djävulen.

Ruth är besatt av med sina papegojpar.

Jag tror att hon älskar dem. mer än hon älskar sina egna barn.

Respektera äpplet!

De har byggt sin egen kyrka och skola.

Owen är präst.

Rena din själ!

Driv ut dina demoner, och hedra din frukt!

Hm?

Han har halsbränna,

som han skyller på djävulen för.

Mina nya bröder är alla idioter.

En av dem stirrar alltid.

Dyrka Jesusbarnet!

Jag måste arbeta i fruktträdgården efter skolan.

Bröderna får bättre jobb.

Ruth sa att om jag ska bli bli en bra fruktträdgårdsmästare,

måste jag börja längst ner och ta mig uppåt.

Jag tar hellre ett glas.

Hmph!

Ugh!

Hur som helst, de de kan alla gå och knulla sig själva,

för så snart som Jag är gammal nog,

och jag har pengar,

kommer jag och hämtar dig.

Jag ska gå över den den stora brinnande öknen.

Vi flyr till Paris.

Jag ska bli eldslukare.

Och du kommer att bli en stor animatör!

Det kommer att bli jättebra.

Gilberts brev gav mig hopp,

så jag försökte gå vidare,

överleva min sorg i mina skor

när åren gick.

Att förbruka tid,

började jag volontärarbeta på det lokala biblioteket.

En av mina uppgifter var att torka bort de fräcka teckningar som pojkarna gjorde.

Ugh...

Det var då jag träffade Pinky för första gången.

Jag såg henne återvända böcker till papperskorgen.

Hon trodde att det var ett returrör.

Och han hade gjort i flera månader.

- Ursäkta mig? - Hm?

Um...

Han skämdes när jag förklarade.

Ah, phew.

Oroa dig inte, jag kommer inte anmäla dig.

Åh, tack så mycket, kära du.

Välsigna dina bomullsstrumpor.

Vad heter du nu igen?

Grace Pudel.

Uh, jag är Pinky.

Bara Pinky.

Som Cher.

Eller Liberace.

Eller Prince.

Casanova!

Popeye.

Folk kallar mig Pinky på grund av det här.

Jag tappade den när jag dansade i Barcelona.

Agh!

Varför är du klädd som en myra?

Oh, um...

Nej, jag är en snigel.

Oh!

Det var ju roligt.

Jag trodde att jag var en duva förut.

Han var en riktig tönt,

hon luktade ingefära och second hand-butiker.

Släpp!

Hon klädde sig i manchester,

Och på hans ansikte var mer rynkor än hans kappa.

Det var svårt att veta, var tyget slutade

och hans hud började.

Förutom dig, Sylvia,

var hon min första riktiga vän.

Min enda riktiga vän.

Han hade levt ett otroligt liv.

Jag tänkte att jag en dag skulle kunna göra en film om honom.

Han hade sett norrsken.

Flyttat i Döda havet.

Varit exotisk dansare i en Schnitzelbar.

Ha!

Vunnit en biodlingstävling.

Hee! Nu är det min tur.

Bad med tempelduken.

Njöt av John Denver...

I en helikopter.

Ta mig hem, motorväg!

Och en gång...

spelade jag pingis med Fidel Castro.

Han hade aldrig varit sjuk.

Hans hemlighet till lång livslängd var kaffe lavemang

och en daglig dos ingefärsöl.

Han hade levt längre än hennes två makar.

Den förste, Hector,

hade dött bara en vecka efter deras bröllop.

Försiktigt, älskling.

Agh!

Fan också.

Hennes andra man, Bill, hade varit brevbärare.

Som skrev kärleksbrev i hennes brevlåda.

Rosorna är röda,

Föräldralösa barn är blå,

Jag är ditt brev,

Du är mitt frimärke.

Du är molnen,

Och jag är himlen,

Låt mig skeppsbrott

mellan dina lår.

Smile.

Redo för min närbild, Mr DeMille?

De hade precis påbörjat en vandring i Australien...

Bara lite till vänster, Kära nån.

När naturen slog till.

Oh! Oh! Oh! Oh! Oh!

Nej! Nej!

Fan också.

Försiktigt, barn.

Han var verkligen en överlevare,

och han hade haft så många jobb.

Passe!

Pass!

Men de varade aldrig länge.

Du är avskedad!

På hans 80-årsdag,

hade han fått ett jobb ananasbitar för att annonsera.

Oh! Oh! Oh! Oh!

Åh, han hade en bra sinne för humor.

Han körde en död hennes döde makes postbil

och sa en gång till mig att hon hon skulle vilja dö fridfullt i sömnen.

Precis som sin kusin, som hade varit busschaufför.

Inte genom att skrika av skräck, som hans passagerare.

Jag är inte säker på om han skämtade.

Det var svårt att avgöra med honom.

Hans hus var underbart.

Det luktade popcorn och malkulor.

Han hade en enorm en enorm trofésamling,

som jag snart upptäckte att det var andra människors troféer

som han hade hittat på loppmarknader.

Post-it-lappar fanns överallt.

Han hade ett fruktansvärt minne.

Han var rädd för Alzheimers

och hade börjat dansa steppdans.

Hon hade läst att det förebyggde demens.

Han trodde inte på banker,

och satte sina besparingar i en gammal plåtburk.

Han sa att han skulle behålla sina hemligheter också.

Du vet, Gracie..,

kakburkar innehåller sällan innehåller kakor.

Jag hade aldrig sett hans mystiska plåtburk.

Han gömde den alltid på olika ställen,

och kunde ofta inte komma ihåg var.

Hans hem var också fullt av plantor,

som han senare erkände att de var marijuana.

Han älskade att baka ingefära snapsar,

för, sa han,

de lindrade hennes reumatoida artrit.

Hon tyckte också om trädgårdsarbete,

särskilt när han när hon kände sig lite olycklig.

Han kallade den Skammens gruva.

Han ville att hans aska skulle strös i hans skammens grop,

för att återgå till naturen,

för att ge näring åt hans grönsaker.

Trädgårdsskötsel fixar allt.

Han tyckte också njöt av minigolf,

och hade byggt sin egen bana.

Ha-ha! En hole in one!

Men det som gjorde Pinky riktigt speciell

var vad han gjorde varje måndag.

Såja, såja.

Han besökte de ensamma och hålla deras händer.

Han sa att det som de äldre behöver mest

mänsklig kontakt.

Han skulle sitta med dem lugnt och stilla.

Något så enkelt, men så tröstande.

- Hm? - Ah!

Till en tidigare ingefära blandning hjälpte också.

Pinky berättade för mig att hon aldrig hade behövt hålla sina egna föräldrars händer.

Hon sa aldrig varför.

Hennes barndom var ett förbjudet ämne.

Woo-hoo!

Du vet..,

livet handlar inte om att se tillbaka, Gracie.

Det är att leva framåt.

Han var en juvel mitt i Canberras bråte.

Han hade packat så så mycket i sitt liv,

och jag hade inte packat någonting.

Pinkys vänskap hjälpte till att lindra min sorg,

mina känslor av förlust.

Jag tror att hon var den medicinen jag behövde,

en vitamin för hopp.

Det var som fan.

Bättre lycka nästa gång, Gracie.

För år passerade, Sylvia.

Förutom Pinky,

brev från Gilbert var det enda

som bekräftade att jag existerade.

Jag saknade Gilbert som en galning.

Ian och Narelle var fortfarande beroende

på min mentala hälsa,

och skickade mig till mig till en självhälsokurs.

Vad var poängen att höja mina endorfinnivåer,

balansera mitt chakra, och rensa mitt tredje öga.

Klara, färdiga... ...kör!

Ha! Ha! Ha! Ha!

Ha! Ha! Ha! Ha! Ha! Ha!

Ha! Ha! Ha! Ha! Ha! Ha!

Ha! Ha! Ha! Ha!

- Ooh. - Ha! Ha!

- Ha! Ha! - Hm.

Ah! Åh, Craig!

- Mm! Heal mig! Heala mig! - Jag ska bota dig, Vicky.

- Jag ska bota dig. - Åh, Craig!

- Åh, Craig! - Åh, Vic.

En del av mig dog under de där lektionerna, Sylvia.

Att hjälpa sig själv var var bara en ytlig, snabb lösning.

Inget av det fungerade verkligen.

Jag ville bara att landet skulle skulle sluta så att jag kunde komma ut.

Puberteten kom, och förde med sig sina gåvor.

Jag skulle ha älskat en pojkvän.

Det hjälpte inte

när Pinky fick mig att gå till perm.

Underbar frisyr.

Ha-ha!

Pass!

Lugna ner dig, min älskling.

Oroa dig inte för honom.

Vi ser jättebra ut.

Tack gode Gud för Pinky.

Hon blev min riktiga min riktiga fosterförälder.

Speciellt när Ian och Narelle

inte var här så mycket längre.

De hade upptäckt nudistkryssningar,

och var borta i flera veckor i taget.

- Jippi! - God morgon.

Åh, hallå!

Jag saknar fortfarande förlusten av min familj,

och jag fortsatte att fylla tomrummet mer och mer med sniglar.

Om jag såg något som hade med sniglar att göra,

var det tvunget att vara mitt.

Min besatthet var blomstrade, Sylvia.

Mitt rum hade blivit en snigel... ...en helgedom.

Jag hade blivit en snigelsamlare.

Åh, jag saknade Gilbert så mycket.

Hans brev gav mig fortfarande hopp,

men han började oroa mig.

Jag kände att han inte var berättade allt för mig.

Kära Gracie,

livet i Edens lustgård är inte är verkligen inte Edens lustgård.

Gilbert! Tillbaka till arbetet!

Ruth visar är emot mig,

men jag bryr mig inte.

- Ledsen, Ruth. - Ugh!

Åh, och hon hatar att jag kallar henne Ruth istället för mamma.

Och hon hatar att jag inte låter Owen raka mitt huvud.

De tvingar mig att jobba riktigt hårt riktigt hårt för skitpengar.

Det finns ingen här.., att prata med.

Jag försöker vara vänlig,

men deras konstiga religion har hjärntvättat dem alla.

Bröderna hatar mig verkligen.

Suntio.

Owen tvingar mig att läsa Bibeln,

och Ruth...

får mig att äta kött.

Hej, grisar.

Ät det!

Han har hindrat mig från att leka med elden.

Han är galen och han tänker, att magi är djävulens last.

Och han försöker alltid att limma

fler och fler magneter på mig för att skörda min aura.

Men jag bryr mig inte.

Jag kommer att gömma mig bakom kyrkan för att öva på mina historier,

med en av bröderna,

som... ...verkar gilla mig.

Ruth hävdar att Lucifer försöker ta över min själ.

Så de försökte döpa mig,

för att få ut demonen!

Dyk in

och rensa din demon!

Ugh!

Jag låtsades vara besatt.

Jag gömde lite av Owens magsyra medicin i mina fickor.

- Åh, kära nån! - Ooh...

Det var kul.

Ben älskade det.

Ruth försöker alltid att kontrollera mig.

Hon försökte till och med droga mig.

Ät det.

Hmm.

Men jag är inte dum.

Jag gömde pillren i mina kinder.

Ruth säger, Jesus kärlek är inte gratis.

Så vilka pengar förtjänar vi? ...förtjänar vi, Gracie?

Gå tillbaka till Jesus.

Tillbaka till Jesus.

Tillbaka till Jesus.

Du förtalar Jesus. Du smutskastar Jesus.

Det är en bra pojke.

Huh?

Gilbert!

Och Jesus ger sedan ger tillbaka pengarna till Owen.

Tack så mycket, Jesus.

Och för hans laster.

Hej, Owen, hur mår du? Det vanliga?

God natt. God natt.

Du ber till Jesus, och whiskey för Owen.

Hm!

Ah!

De är så hycklande!

Men jag fick dem att betala för det.

Spring fritt, killar. Kom igen nu! Spring!

Jag hatar det här stället.

Nej, nej, nej!

- Min fågel! - Heh.

Och jag hatar honom.

Han straffade mig.

På rätt sätt.

Håll hårt i honom.

Syndare måste straffas, Gilbert!

3. Femte Moseboken 24 - öga för öga,

tand för tand.

Du skall bita djävulen av ondskefull glädje!

Han straffade mig, men det störde mig inte.

Jag mår bra.

Hur som helst, jag måste bättre gå.

Jag ska spara mina pengar och få komma iväg snart.

Jag ska korsa öknen och kommer till dig.

Var stark, Gracie.

Det är okej.

Jag ser dig snart igen.

Förhoppningsvis.

Kram, Gilbert.

Puberteten slutade äntligen sin grymhet, Sylvia.

Teinydes era gick mot sitt slut.

Åh, bubblor!

Men livet Blev ännu mer ensamt

När Ian och Narelle pensionerade sig till en nudistkoloni i Sverige.

Det är synd att vi aldrig riktigt fick kontakt.

Men vilken familj vi hade,

var nu också borta.

Är det där ditt ben?

Trots mina bekymmer, Sylvia,

försökte jag vara optimistisk,

att vara mer social.

Jag minns hur

det fanns fascinerande människor i biblioteket.

Men de levde sina egna liv.

Pojkvännen verkade vara en avlägsen fantasi.

Jag kände mig osynlig, jag började blekna bort.

Pinky var den enda färgen i mitt liv,

fortfarande bubblande.

Tanken på hennes handskakning

hade förändrats till en fullfjädrad välgörenhet.

Han hade till och med anställt långtidsarbetslösa

för att hjälpa till.

Vi gick från hem till hem...

...hand i hand.

Jag tror att med tiden.., förlusten av min familj

på sätt och vis... ...fryst mig.

Jag trodde att det var säkrare att bara...

...att leva i en låtsasvärld.

Åh, pappa skulle ha blivit besviken

när jag hade använt mig på skräppost.

Nu var det bara jag, och några sexiga pirater,

och några busiga marsvin

som gjorde narr av min oskuld.

Stereotypen var nu perfekt, Sylvia.

Jag hade blivit en otrevlig enstöring.

Och den där marsvinet som täckte mig

- Till den ensamme mannens glitter.

Medan min tristess blev värre...

fann jag nya önskningar inom mig själv.

Jag lade till kleptomani till min hobby lista.

Köpa, samla, ständigt stjäla

blev en billig extas och distraktion

från min normala värld...

som sakta började kollapsa.

Jag förlorade tre marsvin den natten.

Jag krämade dem på bakgården...

och lade deras aska i små burkar.

Det verkade som om jag Jag höll på att bygga ett marsvinsställ.

Mitt liv hade förändrats riktigt eländigt.

Och saker och ting hade gått utom kontroll.

Jag höll tålmodigt i min egen hand,

och väntade på att Gilbert skulle komma för att rädda mig,

medan jag fortsatte min reträtt

min snigelfälla till säkerheten i...

...ensamhet,

...oälskad...

...och fängslad.

Men precis när jag tänker på att gå med i ett kloster...

blev mitt livs röra en enda

en av de där silverlinjerna.

Han hette Ken.

Och han var besatt med sin lövblåsare.

Där stod han,

mer utsökt än Chicko Roll.

Jaha, hej.

Kan jag, eh, kanske, uh...

Han ville veta.., om han kunde blåsa min tidning.

Hans närvaro förde med sig heta vågor

och svettiga underbyxor.

Det var kärlek vid första ögonkastet.

Han var Canberras Adonis.

Cadonis.

Han var en mikrovågsugn reparatör

och berättade för mig att han var extremt ytlig

och endimensionell.

Han sa att om han var en lök och skulle jag skala bort lagren,

skulle jag bara hitta fler lökar.

Han hade hobbies precis som jag,

och han njöt av att ha sönder... laga trasiga skålar.

Det var en japansk konstform, kallad kintsugi,

baserad på filosofin att, precis som själen,

alla saker kan fixas

och våra sprickor hyllas.

Ken sa att jag Jag var en trasig skål

och att han skulle hjälpa till att läka mina sår,

att fylla mina sprickor.

Han var så omtänksam och samhällsorienterad

att han var livräddare på en lokal simbassäng.

Mmm...

Hi.

Han avgudade mig...

och installerade till och med en milkshake-maskin i mitt kök.

Vi dejtade i en månad, och sen...

Vad tror du om det?

Ooh!

Han sa att han verkligen älskade mig.

Älskade mina egenheter.

Vi firar med ännu en milkshake.

Han sa att han skulle göra mig något speciellt.

En matsked av det. Hmm, kanel!

- Nej, nej, nej! - Vad är det?

Oi! I...

- Det är min marsvin. - Oh!

En normal person skulle skulle ha trott att jag var galen,

när jag behöll dem marsvinens aska.

Men han tyckte inte det.

Han älskade mig helt och hållet,

till och med min rumpa och de lösa delarna.

Ja... Jättebra. Oh, yeah!

Åh, ja!

Yeah! Yeah!

Bra gjort, Gracie.

Hon flyttade in,

och så småningom förlorade jag min oskuld.

Vi var desperata efter att få barn,

men Ken fick veta att han var infertil,

med alla dessa mikrovågsugnar efter att ha lagat alla dessa mikrovågsugnar.

Otur.

Men jag blev inte alltför besviken.

Jag hade mer än vad Jag kunde någonsin hoppas på, Sylvia.

Jag hade Cadonis,

en flock marsvin...

och massor av sniglar.

Säg cheese, Gracie!

Vi bestämde ett datum för bröllopet,

och vi skickade de goda nyheterna till Gilbert.

Huh?

Åh... Wow!

Hej, Ben, gissa vad?

Vem gav honom pengar för ett flyg från Canberra.

Jag bad Gilbert att gå med mig nerför gången.

Pinky skulle vara blomsterflicka.

Vi skulle bli en familj igen.

Äntligen kunde vi sprida pappas aska.

Mitt glas var nu fyllt till brädden,

och det fanns silverounces i överflöd.

Gilbert skulle bo hos oss.

Han skulle vara här i morgon!

Jag hade aldrig känt mig själv så lycklig, så optimistisk

Ledare.

Jag kommer att få det.

Ooh!

Åh, för dig, kära du.

Kära Grace,

det här är Ruth,

Gilberts fostermor.

Jag är ledsen att behöva säga det,

att Gilbert har gått bort i en fruktansvärd brand.

Vår kyrka brann,

och han kunde inte fly lågorna.

Förra veckan hittade jag Gilbert och min son Ben...

...väldigt nära varandra.

Lucifer!

Jag är säker på att du håller med... ...att vårt enda sätt att agera...

var att rengöra och reparera deras homosexuella sjukdom

på rätt sätt,

som Herren har befallt...

vår Frälsare.

Detta var inte en enkel uppgift.

Vi kunde inte bara be bort homosexualitet.

Så den enda lösningen var en dubbel utvisning

för att driva ut demonerna,

för att avlägsna djävulen från deras själar,

och korrigera deras aura.

Ut, ut, ondska!

Ut, ut, Satan!

Saaa!

Tiden har kommit!

Rengör deras själar!

Rena deras sjukdom.

Homosexualitet, ut!

Ut, homosexualitet!

Rena deras själar!

Ut, ut, Lucifer!

Driv ut dina demoner,

och chocka bort homosexualiteten!

Ahhhhhh!

Nu räcker det!

Utmärkt, utmärkt!

Jag är glad att kunna säga att för min son var detta en framgång.

Men din bror...

Agh!

Djävulen vägrade att gå.

Och att vara så full Satan, ja,

Agh!

Han attackerade mig.

Lucifer!

Ta hand om honom.

Titta, ängel.

Huh?

Lögnare!

Du Judas!

Han springer iväg! Ta fast honom.

Han kommer att ta honom. sprang till vår kyrka

och tände eld på den!

Nej! Nej!

Gilbert, sluta!

Sen offrade han sig själv,

för att betala för sina synder.

Vi försökte rädda honom,

men infernot var för mäktigt.

Den gode Herren tog hans själ.

Släpp ut mig!

Och Lucifer förlorade striden.

Nu renad, och ett barn med Jesus.

Vi hade en minnesstund för honom,

och vi är säkra på att han är på en lyckligare plats nu,

med Gud och Jesusbarnet.

Vänligen hitta bifogat en behållare med din brors aska.

Jag tror att det är bäst.., att du behåller den.

Återigen, jag är ledsen att jag har bärare av sådana tragiska nyheter.

Gilbert var en god själ,

som, sorgligt nog, föll av avskyvärda frestelser.

Vi kommer alltid att be för honom,

liksom för er.

Mina djupaste kondoleanser, Ruth och Owen Appleby.

Förlusten av en tvilling är är som att förlora ett öga, Sylvia.

Du ser aldrig världen på samma sätt igen.

Sorg är tomhet,

lämnar den metalliska smaken i din mun,

lägger stenar i din mage.

Inga tårar fälls.

De är för rädda.

Jag trodde inte längre på de silverfärgade fälgarna

eller halvfulla glas.

Mina glasögon var spruckna.

Jag hade förlorat min mor,

min far,

min bror.

Lyckligtvis hade jag Pinky.

Hej, Gracie.

Och Ken.

Hans kärlek skedar höll mig igång.

Men, konstigt nog,

verkade mina sniglar att vara min riktiga familj.

Riktiga sådana skyddar varandra när de är hotade.

Överlevnad i antal.

Jag var känslomässigt fäst till varenda en av dem.

Därför kunde jag aldrig.., någonsin kasta bort någon av er.

Så jag fortsatte att köpa,

lägga till...

...och stjäla.

Så småningom...

Ursäkta mig, madam.

Jag blev påkommen.

Skammen var överväldigande.

Och det blev konsekvenser.

Åh, Gracie.

Och sen...

...blev det ännu värre.

Kärlek kan vara förblindande.

Huh?

Den kan dölja mörker och skräck.

Det verkade som om Kens lök hade lager.

Han älskade inte mig.

Han älskade MITT KÖTT!

Han hade någon slags... fetisch.

Han ville inte laga min skål.

Han ville fylla den, och fylla den,

...och fylla den...

med fett.

Det fanns en sak som jag att skapa en bur åt mig själv.

En liten anka, för tur.

Det var en annan sak att någon annan fångade mig.

Snyggt, Gracie.

Jag visste att han var ...beundrade min... ...min känsla för storhet.

Men det här var något mer.

Oh, yeah! Det var fint.

Han sa att han älskade mig mer ju äldre jag blev,

och nu visste jag varför.

Vilken idiot jag var.

Men inte länge till.

Oh!

Ledsen, Gracie.

Pinky flyttade in hos mig och skötte om mina sår.

Jag hade läst att sniglar går i ide

när de behöver det för att reparera sig själva.

Jag sov i en vecka,

och kämpade mot mina demoner.

Uhhhhh!

Jag hatade mig själv.

Min uppbyggnad hade orsakat detta.

Det hade hållit mig fattig,

och att vara fattig hade hållit mig hållit mig borta från Gilbert.

Pengarna jag hade slösat bort,

kunde ha köpt ett dussin flygbiljetter för att träffa honom, Sylvia.

Nu var hon död.

Gracie.

Här är din lunch.

Pinky satte mig på en strikt diet.

Och livet blev lite mer uthärdligt.

När jag sakta steg ut ur mitt mörker,

började jag märka hur mycket Pinky hade åldrats.

Jag kommer aldrig att glömma det dagen då jag upptäckte

att hon hade en minnes- symptom på en minnessjukdom,

när jag kom på honom med att försöka göra det,

vad han trodde var ett pussel av en kuk.

Det var bara några ...några månader sedan, Sylvia.

Hon diagnostiserades med Alzheimers sjukdom,

och hon gick in i snabb nedgång.

Pinky, vad gör du?

Letar efter något.

Vadå för nåt?

Jag vet inte, jag...

Hmm...

Rollerna var omvända.

Det var min tur att ta hand om honom.

Ah, min medicin.

En dag bestämde han sig, att han inte skulle gå upp ur sängen.

Berättade jag om det? som jag inte minns?

Saken jag letar efter men jag vet inte vad det är?

Åh, min dumma hjärna.

Dumma sjukdom.

Vad var den där tyskens den tyska killens namn

vars sjukdom jag fick?

Uh... Guggenheimers?

Ja, Guggenheimers.

Slappna av, Pinky.

Det spelar ingen roll.

Åh, Gracie.

En sådan underbar vän.

Adjö, Pinky.

Potatis!

Potatis?

Potatis...

Pinky...

Pinky, vad menar du?

Åh...

Åh, Pinky.

Adjö, Pinky.

Var fri, Sylvia.

Potatis? Potatis? Potatis?

Sylvia... Ugh.

Kanske det är vad hon ville ha till sin sista måltid?

Åh jävla liv!

Ugh! Åh jävla liv.

Yeah...

Ett sånt dumt, dumt pussel!

Fan också!

Jag är så ensam.

Så... Så ensam.

Kaninansikte, kaninansikte,

...kaninansikte, kaninansikte...

Bra, Gracie.

- Grace Pudel! - Bra klippning!

Kom till Kom igen, ni två. Nu går vi.

Jag hatar det här stället.

Jag kommer ut snart,

Jag korsar öknen och kommer till dig.

Det är sorgligt att säga det,

att Gilbert är död i en fruktansvärd brand...

eld.., eld, eld, eld, eld...

Potatis!

Potatis... Potatis! Potatis!

Kära Grace,

om du läser detta, då ...är jag död som en munk,

och du har hittat min kakburk

och några saker som Jag vill att du ska ha.

Du har sovit i flera dagar,

och jag måste berätta för dig viktiga saker

innan min hjärna ruttnar helt.

Åh, att bli äldre är så eländigt.

Smyger upp på dig utan att du ens vet om det.

En dag, du kommer att hawk dina tänder i ett äpple...

...och de stannar kvar.

De rätta rynkorna i dina strumpbyxor,

och sen märker du.., att du inte har dem.

Oh.

Hur som helst, jag pratar om det på sidlinjen.

Min hemlighet.

Först och främst är jag föräldralös,

och jag växte upp på ett barnhem,

efter det stora kriget.

Det var en hemsk plats,

där jag hölls i sängen dag och natt.

Aldrig blev jag hållen eller kramad.

Den enda kontakten,

en liten pojke bredvid mig.

Nej, jag tänker inte berätta för dig de fasor jag minns,

Men jag vill berätta för dig

hur det är att känna sig som en fånge,

i en bur.

Det var helt enkelt fruktansvärt.

Men förr i tiden..,

har jag lärt mig att de värsta burarna

är de som vi skapar åt oss själva.

Du har skapat en bur för dig själv, Gracie.

Din bur har aldrig ...aldrig varit låst...

men dina rädslor är har hållit dig fångad.

Gör dig av med sniglarna!

Befria dig själv.

Du blev av med den där läskiga Ken.

Nu är det dags för dig att skala tillbaka ditt skal.

Ge upp din samling.

Börja om på nytt.

Lite självömkan är OK,

men det är dags att gå vidare.

Det kommer att finnas smärta,

men det är livet.

Du måste möta det rakt på sak.

Var modig.

Hur som helst, jag vill tacka dig, Gracie.

Du har varit lysande.

Det kommer inte dröja länge innan mitt nummer är uppe.

Det är dags att dra för gardinen.

För första gången i mitt liv,

känner jag mig äldre än jag ser ut.

Och jag ser ut som en testikel.

Livet är en vacker virvel

som måste upplevas.

Det handlar om små njutningar,

som att röka en cigarr i regnet.

Eller att bära en tröja direkt från torktumlaren.

Nog med prat.

Det är dags för båda att släppa taget.

Som jag har sagt,

kan livet bara förstås i efterhand,

men vi måste leva det framåt.

Sniglar går aldrig tillbaka sina stigar,

de rör sig alltid framåt.

Det är dags för dig att lämna några glittrande snigelspår

över hela världen.

Och kom ihåg, aldrig...

aldrig gå tillbaka.

Upp med er allihop. Ordning i domstolen.

Miss Pudel, ditt brott är allvarligt.

Stöld är stöld,

oavsett om det är en diamant eller en gurka.

Och om du förlåter räven för att ha stulit dina kycklingar,

ja, då kommer han stjäla dina får.

Men...

Jag kan se det i ditt ansikte

att du är full av av skam och ånger.

Och sann ånger är är straff nog.

Jag vet att du är en snäll person.

Som för många år sedan, en liten visade en liten flicka mig vänlighet

när jag var på min lägsta punkt.

Ah! Ah...

Ah.

Bra för dig, lilla gris.

Bra för dig.

Den lilla flickan gav mig hopp och mod

Att börja om och fly från min egen...

...mina egna laster.

Oh!

Du kanske är smidig med dina fingrar, Miss Poodle,

men jag vet att du har ett hjärta av guld,

och att du har gjort många goda gärningar.

Jag befriar dig från dina anklagelser.

Fallet är avskrivet.

Ah!

Livet var slog mig lite,

men rosorna luktade bättre.

Och jag började äntligen bli den person jag alltid velat vara.

Jag gjorde en film om mitt liv.

Den var inte särskilt bra.

Men några människor kom.

Jag hade till och med en frågestund. Fråga och svar efteråt.

Finns det... Finns det några frågor?

Mm-mm.

Mmm...

Oh, nej.

Tack för att du kom.

Ja, tack.

Jag har en.

Tror du på magi?

Gilbert?

Ja, det är jag.

Jag gick genom den där öknen.

Det tog mig ett ögonblick att tro att Gilbert levde...

Hur han var ...undkom elden...

och hur hans aska bara var...

...aska.

Hans urna hade nu fått ett nytt syfte.

Livets kretslopp fortsatte.

Och ditt arbete var gjort, Sylvia.

Vi var alla äntligen fria från våra burar.

Och även om vår familj hade krympt lite...

...var vi tillsammans igen...

bara en sak var fortfarande kvar att släppa.

Gilbert stank fortfarande av brända tändstickor.

Den nedgående solen smekte vår hud,

våra två själar...

och ett hjärta.