All language subtitles for The.50.Year.Argument.2014.720p.HDTV.x264-BATV

" Det finns inget sätt
som världens händelser"-

- "kan överföras eller registreras
direkt i våra hjärnor."

"De upplevs och konstrueras
på ett högst subjektivt sätt."

"Vår enda sanning
är narrativ sanning:."

"Historierna vi berättar
för varandra och oss själva."

"Historierna som vi kontinuerligt
kategoriserar om och finslipar."

"Det här utbytet,
den här gemenskapen, vore omöjlig"-

- "om man satte etiketter på all vår
kunskap och alla våra minnen"-

- "och såg dem som privata
och exklusivt våra."

"Minnet skapas inte bara
ur direkt erfarenhet"-

- "utan ur förbindelsen
mellan många sinnen."

Enligt advokater från
Partnership for Civil Justice Fund-

- bryter de många olaga gripandena
mot grundlagen.

Polisen hävdar att demonstranterna
greps för att de gick ut i vägbanan.

Bob ringde mig klockan elva
eller tolv på kvällen. Han sa:

"Folk har gripits på bron. 700-800
stycken. Det är något som händer."

Herrejävlar!

Det här är inte kriminellt!
Det här är USA!

De är som tokiga.

"Tror du att du kan bege dig dit
och skriva något om det?"

"Det finns något intressant här."

"Jag har tillbringat flera dygn
i Zuccotti Park."

"Occupy-Wall-Street-demonstranterna
diskuterar"-

- "om de ska ställa ett politiskt
krav, och vad det skulle vara."

"En svår sak,
som de gjorde rätt i att skjuta upp."

"Det de brydde sig om var processen."

Vi är det förenade USA!
Vi är det förenade USA!

- Soundcheck!
- Soundcheck!

"Det här var folkets mikrofon, som
användes i stället för megafoner"-

- "eller andra förstärkare"-

- "som var förbjudna eftersom
demonstranterna saknade tillstånd."

"I folkmassan skapade upprepningarna
en euforisk kamratskap."

"Fram tills nu har rörelsen skyddats
av den allmänna opinionen."

"Men borgmästare Bloombergs uttalande
den 12 oktober"-

- "att ockupanterna måste lämna parken
medan den städades"-

- "skulle sannolikt leda till
konfrontation."

Skäms, skäms, skäms!

- Backa undan!
- Det här är en fredlig protest!

1984 bjöd Bob och Grace hem
Angela och mig och några andra-

-på middag.

Elizabeth Hardwick sa något, och så
snart hon hade pratat klart sa Bob:

"Jag håller inte alls med dig."

De fortsatte att diskutera ämnet.
Ingen var arg eller upprörd.

Så ser jag på The New York Review:
Det är en 50 år lång diskussion.

Där är hon.

Hej. Tack för att du kom hit.

Jag skulle inte missa det
för allt i världen.

Hej, Tom. Hur är det?

Jason är här. Initiativtagaren
till hela jäkla grejen.

1963 var året då vi gjorde det här,
och det var för 50 år sedan.

Min fru Barbara och jag bodde i en
fin lägenhet på West 67th Street.

Våra grannar var poeten Robert Lowell
och hans fru Elizabeth Hardwick.

Vi fyra åt middag, och Elizabeth hade
skrivit i Harper's Magazine-

- på uppdrag av Bob Silvers,
som var redaktör där då.

Det var en svidande attack mot
New York Times Book Review-

-som på den tiden var en skamfläck.

Den var väldigt from och försagd.
Den var nästan obildad.

"Det platta berömmet
och det matta motståndet"-

-"den minimalistiska stilen-

- "avsaknaden av engagemang, passion,
särprägel, excentricitet"-

- "avsaknaden av den litterära tonen"-

- "har gjort
The New York Times Book Review till"-

- "en provinsiell litteraturtidning."

Tidningsstrejken i New York
är inne på sin 75:e dag.

Flera tidningar kan tvingas lägga ner
och tusentals blir arbetslösa.

Bokförlagen blev tokiga. Det fanns
ingen New York Times Book Review.

Böckerna ges ut, men det finns
ingenstans att göra reklam för dem.

Jason, som var en fantastisk
förläggare, sa:

"Det här är
det enda tillfället någonsin-

- som vi kan starta en ny boktidning
utan pengar."

- Det känns som om det vore i går.
- Jag känner ingen skillnad.

Av en slump var det tidningsstrejk.

Av en slump bodde Lowells grannar
med oss och kom på middag.

Av en slump pratade vi om artikeln
Bob Silvers bad henne skriva.

De här tillfälligheterna
bildade en kritisk massa.

Så länge vi kunde betala tryckeriet
kunde vi publicera vad vi ville.

Ingen kunde stoppa oss.
Ingen kunde säga: "Ni är för vågade."

"Ni är för intima."

"Ni är för politiska. Ni står för
långt till höger eller till vänster"-

- "eller för långt in i mitten."
Vi kunde göra som vi ville.

Vi har väntat länge på frihet.

Nu är tiden inne.

Poeter kommer sällan
från medelklassen!

De kommer från toppen
eller från botten!

Här är mr Robert Lowell,
som kommer från toppen!

När jag började läsa och skaffade
böcker åt mig själv-

-kom jag till Dublin runt -72.

Närvaron av Robert Lowell i min värld
var rätt betydelsefull.

Sakta insåg man att det fanns
en liten grupp-

- och man började inse
att den talade till en.

I utkanten fanns det folk som Norman
Mailer, som var superstjärnor-

- men sedan hittade man sina egna
konstiga figurer som man följde-

-som inte nödvändigtvis var välkända.

Så tidningen
The New York Review of Books-

-var faktiskt viktig på Irland.

En liten grupp människor,
jag vill inte säga intellektuella-

- som brydde sig om idéer och böcker
i Dublin-

- träffades och pratade om den
som en central del av våra liv.

Att idéer kanske var sköna.

Glen, det är Bob Silvers.

Jag har precis fått
från Inge Feltrinelli-

- en bok av Daniel Barenboim som heter
"La musica é un tutto".

Det är en samling essäer. Jag är
intresserad av att publicera essän-

- "Wagner, Israele e i Palestinesi".

Frågan är: Finns det något skäl till
varför vi inte borde översätta den?

Skulle du kunna ringa mig
på 212-757-8070?

The New York Review of Books
speglar en intellektuell rörelse-

- som lyfter debatten om evenemang,
böcker och idéer-

- som skakar om och förändrar
dagens USA.

Ta Styron, till exempel,
som började med en bok-

-om en ung man från Södern.

Han är en sydstatsförfattare,
i samma tradition som Faulkner.

Han skriver en bok om-

- en ung sydstatare som flyttar till
New York och hans upplevelser där.

Hans senaste bok
är historien om Nat Turner-

- som var en slav
som startade ett uppror.

Boken berör inte direkt situationen-

- men den är uppenbarligen inspirerad
av rasfrågan.

Och det var otänkbart för Styron
för tio år sedan.

Så frågan om den amerikanska
identiteten, frågan om USA: s framtid-

- och framför allt den moraliska
frågan är nästan en besatthet-

- hos intellektuella,
författare och konstnärer.

Vi har uppfunnit niggern.

Jag uppfann honom inte.
Vita människor uppfann honom.

Jag har alltid vetat, jag måste ha
vetat det när jag var sjutton år-

- att det inte var mig du beskrev,
och det var inte mig du var rädd för.

Du uppfann det, så det måste ha varit
något du var rädd för.

Och du placerade det i mig. Jag lärde
mig det här för att jag var tvungen.

Men du tror visst fortfarande
att niggern är nödvändig.

Han är inte nödvändig för mig,
så han måste vara det för dig.

Jag ger tillbaka
ditt problem till dig.

Du är niggern, inte jag.

50-ÅRSJUBILEUM
NEW YORK CITY, 2013

Jag hade ingen aning om
varför jag var så uppslukad av-

- James Baldwins roman
"Giovannis rum".

Men alla andra i bilen visste.

Det var 1967. Vi var några dagar från
Indianapolis, på väg till Disneyland.

Vi körde faktiskt längs Route 66,
och jag brydde mig inte.

Jag var 13 år och bråkade inte,
där jag satt mellan mina två systrar-

- med James Baldwins roman om
en mans kärlek till en annan man.

Min mamma vände sig om
och tittade på mig.

Vi hade kört igenom en sandstorm,
men jag hade missat den.

"Tills jag dör kommer det ögonblick
som stiger upp ur marken"-

- "likt Macbeths häxor"-

- "då jag ser hans ansiktes
skiftningar framför mig"-

- "då hans röst och talarkonst
nästan spränger mina öron"-

- "då hans doft överväldigar
mina näsborrar."

- "En del dagar som kommer.
- Gud, ge mig nåden att leva dem"-

- "i det grå morgonljuset, sur smak
i munnen, ömma ögonlock"-

- "håret trassligt och fuktigt
efter en stormig sömn"-

- "i mötet över kaffe och cigarettrök
med nattens obetydlige yngling"-

- "som snart stiger upp
och försvinner som röken"-

- "kommer jag att träffa Giovanni
igen, så levande, så intagande"-

- "med ljuset i den där dystra tunneln
fångat runt hans huvud."

Jag hade inte läst hans essäer,
för de handlade om ras.

En fråga som jag ville skjuta upp
så länge som möjligt.

Men rasfrågan vägrade vänta.

1971, visade
en förstående lärare mig-

- Baldwins "An Open Letter
to My Sister, Miss Angela Davis".

"Revolutionen inom svart medvetenhet
under din generation, kära syster"-

- "innebär början
eller slutet på USA."

Jag härstammar från predikanter.
Jag känner igen talaren.

Äntligen ensam
läste jag i mitt studentrum-

- det jag vägrade läsa hemma.
Jag förtrollades av Baldwins röst.

Jag kan se reporna i skrivbordet
i mitt rum-

-där jag läste "Att vara neger".

Baldwins biografi
om sin hatade fars död-

- dagen då hans fars sista barn
föddes 1943-

- en dag före det dödligaste
rasupproret i Harlems historia.

Jag kan fortfarande känna effekten
av den här essän inom mig.

Jag plockar ofta upp den och tänker:
"Jag vet ingenting om det här ämnet."

"Jag har levt så här länge
utan att ha behövt veta det"-

- "och jag vet inte
om jag är intresserad."

Jag gillar den för att den utbildar
mig. Det är pinsamt att säga det-

- för det avslöjar bristerna
i min formella utbildning.

Jag slår vad om att många som kommer
hit inte kommer att erkänna det här-

- men den har varit en del av
min utbildning.

- Fantastiskt. Jag gillar det.
- Vilken föredrar du?

Jag undrar om benen
kan sitta lite längre ner.

Om man gör hela bilden lite större
så når benen dit ner.

Jag satte den i texten.
Det här skulle sitta här uppe-

- men sedan behöver vi extra utrymme
för det där.

- Vi har ändringarna från Bromwich.
- Toppen.

Det sista kvartalet 2010...

Så där ja. Vi skickar den till Dinny
precis så där.

Bob är extremt påhittig.

Många av böckerna
som han har bett mig recensera-

-har varit något av en utmaning-

- eller rört områden
som ligger utanför min expertis.

Han skickade en bok av John Boswell
om homosexuella på medeltiden-

- och medeltiden låg utanför
mitt område av expertis.

Bob är intresserad av vetenskap-

- konst, litteratur,
mänskliga rättigheter...

Varje artikel i The New York Review
rör något han är intresserad av.

På titelsidan står "of Books" i
mindre text än "The New York Review".

Det är för att öppna upp den och låta
den vara mycket mer än en boktidning.

I varje nummer finns det alltid
artiklar som inte är bokrecensioner.

Kanske två eller tre.

Till stor del handlar det om
impulser. Naturliga impulser.

Man kan inte behärska sig.

Jag växte upp
på tidningsgatan Fleet Street.

På fredag kväll kunde någon vresig,
äldre murvel komma fram och säga:

"Björn Borg ska gifta sig igen.
Skriv en återblick tills i morgon."

"Här är pärmen med urklipp.
Fokusera på sexet."

Och på den tiden skrev man på
en stor, gammaldags dator-

- och han hackade sig in i texten
medan man skrev den-

-och skrev kommentarer.

"Urtråkigt.
Kom fram till sexet någon gång."

Så naturligtvis känner jag...

När jag äntligen tog mod till mig
och började skriva för Bob-

- känns det som om jag är i paradiset.
Även om man inleder artikeln-

- med det vidrigaste ordet
som vårt språk har för slidan-

-tar Bob det med jämnmod.

Problemet med många magasin är att så
många är inblandade i redigeringen.

De säger: "Man kände att början
skulle fungera bättre i slutet."

Sedan säger de: "Vi hade ett möte,
och vi tänkte kanske skippa början."

När det händer för ofta
hämmar det en.

Nästa gång man skriver säger man:

"Så här skulle jag göra, men de säger
säkert att de kände att..."

Så är det aldrig med Bob.

Det är en man, en redaktör, och man
litar på honom. Och han litar på dig.

I kristider har Bob ofta visat
gott omdöme.

Då Bush den yngre var president
krigade The New York Review väl.

De var skeptiska från första början-

- till och med när alla, även New York
Times, gick som katten runt het gröt-

- och var rädda för att vara
opatriotiska och så vidare.

Bob visste helt klart var han stod,
och det tjänade The Review på.

Så det är kanske det senaste exemplet
där han visade gott omdöme-

-och fick rätt.

I veckan valde presidenten att lämna
ut handlingar om terroristförhör.

Han har då fått hård kritik
från Bushadministrationen.

Presidenten var villig
att lämna ut informationen-

-eftersom den redan hade avslöjats.

Det har skrivits om det. Det står
i The New York Review of Books.

Jag skrev för The Wall Street Journal
och mina redaktörer brukade ringa.

Jag var i Dubai
och de kunde ringa och säga:

"Vi behöver en artikel
där det står x, y, z."

Jag svarade:
"Men x, y, z händer inte."

Han svarade då:

"The New York Times
och The Washington Post skrev så."

Jag hade bestämt mig för att inte
skriva om det som jag inte bevittnar.

Den morgonen ringde de tidigt och sa-

- att polisen hade omringat lägret
för att skingra folkmassan.

Så jag rusade dit. När eldlossningen
börjar är det svårt att veta-

- exakt vad som händer,
och det är rätt otäckt.

Men jag var där länge nog för att se
våldsamheter från båda sidor.

En del av människorna
i lägret hade vapen-

-och det var en tydlig skottväxling.

I slutändan skrev jag en artikel
som skilde sig mycket från-

- det alla andra nyhetstidningar
och magasin hade skrivit.

Standardhistorien var att egyptisk
militär massakrerade 1000 personer.

Det var snarare så att
egyptisk militär kallade in polisen-

- för att omringa lägren
och skingra folkmassan.

Människor i lägren hade vapen, det
skedde skottväxling och 100-tals dog.

Poliser dödades och människor dödades
i korselden och i efterdyningarna-

- och när arga islamister attackerade
polisstationer, kyrkor och hem.

Jag skickade den till Bob, som
skickade urklipp från New York Times.

Han skrev:
"Men de skriver så här."

Vi skickade långa mejl,
och jag stod på mig.

Jag förklarade varför jag inte kunde
hålla med The New York Times-

- och varför jag ansåg att deras
information var förvrängd.

Han litade på mig som skribent,
och han litade på min information.

Så de publicerade artikeln,
och jag fick en massa hatmejl.

Jag vet inte om du har sett den.
Vi recenserar den. En radikal bok.

Den heter "Digital Disconnect",
en bok av Robert W. McChesney.

Jag tror att du skulle tycka
att den är rätt fascinerande.

Du behöver inte recensera den,
men jag skickar ett exemplar.

Robert W. McChesney, professor
vid University of Illinois.

God afton. För bara sex dagar sedan
chockades USA av en rapport:

Våra förluster i Vietnam
under en vecka-

- översteg antalet döda och skadade
per vecka i Koreakriget.

För tre månader sedan lämnade
1:a luftburna divisionen Charleston.

Unga män som tränats för
en ny sorts krigsföring.

Stolta och självsäkra,
men ännu inte prövade i strid.

Deras destination var
centrala Vietnams högland.

Förra veckan kom några av dem hem.

Deras liv var priset vi fick betala
för segern i slaget vid ja Drang.

På den tiden var Vietnamkriget
som ett stort moln.

En stor källa till oro
över hela landet.

Vi var redan från början skeptiska
till statsmakten-

- i frågor kring krig,
mänskliga rättigheter-

- användningen av napalm mot tusentals
människor. Ett fruktansvärt vapen.

Begreppen "laglighet" och "rättvisa"
är inte identiska.

De är inte helt olika heller.

Ofta när jag gör något som staten ser
som olagligt ser jag det som lagligt.

För jag ser staten som kriminell.

CHOMSKY I NORDVIETNAM

Det är de intellektuellas ansvar-

- att säga sanningen
och avslöja lögnen.

Om vi inte gör mer än
att lämna underskrifter-

- och allt det här
fortsätter som förut, obehindrat-

- och vi inte lyckas uppnå
ett politiskt samvete i Washington.

- Är vi inte mycket bättre än det
tyska folket under nazistyret-

- vars ursäkt var
"Vi visste inte om det"-

- eller "Vad kunde vi ha gjort?
Vi var bara en person" och så vidare.

Jag skulle vilja bidra. Jag skulle
vilja ha en politisk genomslagskraft-

- och det är naturligtvis
alltid möjligt att skriva någonting.

"Jag erkänner att när jag reste till
Vietnam letade jag efter material"-

- "som var graverande för USA,
och jag hittade det"-

- "men ofta av en slump eller då jag
briefades av en tjänsteman."

"Att hitta det är lätt.
Amerikanerna döljer inte vad de gör."

"De verkar inte tycka att det behövs,
förutom genom ordval."

"Napalm kallas 'förbränningsgelé',
vilket för tankarna till fruktgelé."

"Avlövningsmedel kallas 'ogräsmedel',
något man har på garageuppfarten."

"Bruket av eufemismer
tyder på ett dåligt samvete"-

- "eller på en svidande känsla
i PR-nerven."

"Frågar man ett lägre befäl vad han
tror att vårt mål med kriget är"-

- "svarar han oftast utan att tveka:
'Att kväsa aggression.'"

"Han tror säkert att han tänker när
han tar fram den formuleringen."

"Ändå tror han starkt på något, även
om han inte finner orden för det."

"Fri företagsamhet."

"Ett paket som
i amerikanernas ögon innehåller"-

- "sjukhus, renhållning, vägar,
hamnar, skolor, flygresor"-

- "Jack Daniel's,
cabrioleter, tandpetare."

"Det är den konserverade ranson
som håller honom uppe."

"De vill överleva kriget
med sina värderingar i behåll."

"Så de måste sprida dem
tills alla är övertygade om"-

- "att den amerikanska livsstilen
är bättre"-

- "precis som amerikanska sädessorter
och grisar är bättre."

"Deras övertygelse kan ta sig
i djärva uttryck."

"Norr om Då Nang finns det
en glassfabrik"-

- "där det står
med stora, officiella bokstäver:"

"'GLASSFABRIK - ARVN: S
MORALSTÄRKARE'."

"Eller så bar den en humanitär
förklädnad, som Operation Concern"-

- "där en stolt liten stad i Kansas
flög 110 dräktiga suggor"-

- "till en anspråkslös liten stad
i Vietnam."

Ett antal faktorer har knappt nämnts-

-i en del av artiklarna.

Den ena är bandet till Iran-

- och samarbetet med Iran
med att skicka vapen till Syrien.

Den andra är
de fortsatta sekteristiska striderna.

Den tredje är frågan om vart-

- statsinkomsterna, särskilt
intäkterna från olja, tar vägen.

Okej. Ska jag läsa upp det?

"Ett antal faktorer har knappt nämnts
i en del av artiklarna."

"Den ena är bandet till Iran,
och samarbetet med Iran" -

- "med att skicka vapen till Syrien.
Den andra..."

Nej. Nej, nej. Skriv "Syrien".

Men sedan är det den större frågan
om relationerna-

- mellan al-Malikis regering
och iranierna.

- Jag är strax där.
- Okej, vi ses snart.

Hej, Michael. Hur är det?

Jag ska ta en till titt på den.
Om det är något så ringer jag.

Annars tyckte jag att den var väldigt
bra. Jag är särskilt glad över-

- den kritiska omprövningen,
så att säga.

En intressant roll som författaren
har är att vara sin egen opponent.

Drar man i väg för mycket åt ett håll
säger man-

- "Den andra sidan, då?" Man vill
hela tiden förskjuta tyngdpunkten.

Det innebär att man främjar sådant
som är mer marginellt eller föraktat.

En del människor har vidriga åsikter,
och en del har jättebra åsikter.

Sådan är mänskligheten.

Man oroar sig inte för sitt rykte-

- om man är hedervärd
och gör så gott man kan.

På 70-talet kom Hitlers favorit-
filmare, Leni Riefenstahl till USA.

Hon försökte omskapa sig själv,
och allt gick rätt bra-

- tills The Review publicerade
Susan Sontags "Fascinating Fascism".

En påminnelse om att Riefenstahls
känsla för skönhet-

-gick hand i hand med tysk fascism.

Den artikeln var så viktig.

Moraliskt viktig.

Sontag skriver:

"Riefenstahls avnazifiering
och upprättelse"-

- "som skönhetens
oövervinnerliga prästinna"-

- "som filmskapare
och nu som fotograf"-

- "bådar inte gott för vår förmåga att
i dag upptäcka fascistisk längtan"-

- "mitt ibland oss."

"Genomslagskraften i hennes verk
bottnar i"-

- "kontinuiteten av dess politiska
och estetiska idéer."

- Jag tittar på...
- Vårt senaste nummer.

Nixon och Kissinger-

- och Lars-Erik Nelsons "From
LittleRock to Washington, D.C.".

Det är mycket politik.

I det här numret skriver Michael Wood
om tre romaner.

Vi försöker recensera romaner
som vi tror kommer att bestå.

Vi eftersträvar alltid balans.

Vi försöker att ha med någotom
vetenskap eller konst.

Jag beställer alla artiklar.
Det har jag gjort-

- sedan min medredaktör Barbara
dog 2006.

Vi eftersträvade båda samma sak.

Vi eftersträvade fantastisk
och lysande skrivkonst.

Då Barbara och jag startade
The Review var vi inte ute efter-

- att bli en del av ett etablissemang.
Tvärtom.

Vi ville undersöka
organisationen och ärligheten-

- hos etablissemangen, oavsett
om de var politiska eller kulturella.

Den ligger i lådan där nere.

Okej, Susan. Le.

Säg "omelett".

Filmkameran låter oss njuta av
ansiktets rörlighet.

Stillbildskameran balsamerar det.

Fotografier visar människor
där och då.

De grupperar människor
som redan har skingrats-

- och vandrat vidare mot
sina enskilda öden.

Fotografier är ett sätt att äga
människor, platser, tid.

De är ett sätt att fånga upplevelser.

Titta på den här annonsen.
Alla utom en i gruppen-

- ser överraskad, upphetsad,
upprörd ut.

Den med ett annorlunda ansiktsuttryck
har en kamera.

Han ser behärskad ut.
Han ler nästan.

De andra är passiva,
oroliga åskådare.

Kameran har gjort en av de
härpersonerna till en aktiv voyeur.

Prag, Woodstock, Vietnam, Sapporo,
Londonderry, Leica...

Grusade förhoppningar, ungdomliga
upptåg, kolonialkrig och vintersport-

-likställs av kameran.

En händelse man ser på ett foto
blir mer verklig-

- än om man aldrig hade sett fotot.
Som Vietnamkriget.

Eller ett motsatt exempel: Gulag-
arkipelagen, som vi saknar foton av.

Men chocken över grymheterna avtar
när man ser fotona fler gånger.

Precis som förvirringen efter den
första pornografiska filmen avtar-

-då man har sett några till-

- och det hemska
börjar framstå som mer ordinärt.

Jag anser att de ger en
en oförtjänt förståelse för saker-

- och ett oförtjänt band
till det förflutna.

- Okej. Vi kan få tag i PhotoShelter.
- Kan vi?

- Rubrik?
- Det vilda. Det okammade.

"In the Wilds of Leopardi".
Med håret.

När vi började med bloggen hade vi
skribenter som skrev för hand.

Bloggen är en stor del av The Review,
och skribenterna är perfekta.

Garry Wills sa: "Jag är osäker på
bloggformatet, men jag kan försöka."

Efter skolmassakern 2012 skrev han
en otroligt stark text, "Our Moloch".

Det var ett sådant insiktsfullt
budskap om vapenkultur.

Så det har varit ett märkligt möte
mellan ett väldigt nytt medium-

- och en väldigt gammal tradition
av skrivande.

Var annars kunde man starta en blogg
där Charles Rosen faxar-

- en vacker text om ett nöje på
utdöende: att strosa i en bokhandel.

Vi redigerade texten och faxade
tillbaka den till Rosen-

-som inte ens hade e-post.

De här skribenterna
är fantastiskt begåvade-

- men ofta behövs det
en kritisk granskning.

T.S. Eliot sa något underbart, som är
det enda som är värt att begrunda.

Han sa att kritikern, vilket
på sätt och vis är ett dumt ord...

Han sa att kritikens uppgift var
att vara så intelligent som möjligt.

Det är väldigt vackert.
Eliot älskade naturligtvis ord.

Elizabeth Bishop sa
att hon älskade-

- när något som hon verkligen trodde
på kullkastades av en kär vän.

Då tänkte hon aldrig så igen.

Det händer inte nödvändigtvis
när någon tillintetgör någon.

The New York Review of Books
gör inte så.

Det är inte som om det är blodspillan
i varje nummer.

Systerskap är makt, gå med oss nu!
Systerskap är makt, gå med oss nu!

"Skaparen hade starka åsikter om
kvinnans ställning (under mannen)."

"Ett av de få misstag Han erkände var
att Han skapade Lilit"-

- "som maka åt Adam, av samma stoft
som Hans jordiska avbild."

"Låt oss höra Hans egna ord,
rabbinskt förutspådda på 400-talet."

"Adam och Lilit fann aldrig frid
tillsammans"-

- "ty när han önskade ligga med henne
förnärmades hon av ställningen."

"Varför måste jag ligga under dig?"

"Jag skapades också av stoft
och är därför din jämlike."

"Då Adam försökte tvinga henne
att lyda med våld"-

- "uttalade Lilit i vredesmod
Guds magiska namn"-

- "steg upp i luften
och lämnade honom."

"Den förvisade Lilit dröjer sig
fortfarande kvar i tidsandan."

"Hon får barn att kvävas i sömnen,
får män att ha våta drömmar"-

- "och får Kate Millett,
Betty Friedan, Eva Figes"-

- "och Germaine Greer
att skriva böcker."

När en man och en kvinna grälar
bittert och våldsamt når de en punkt-

- då han antingen slår kvinnan eller
inte. Slår han har han förlorat-

- eftersom han har ändrat
förutsättningarna för grälet.

Om en man svär på
att aldrig slå en kvinna-

- och han har att göra med en kvinna
med mindre heder än han-

- då kommer kvinnan att fortsätta...
Ni bad om en dialog, så här är den.

Det här är min halva av dialogen.

Jag lär er, och ni lär mig! Dra åt
helvete! Jag vill lära er också!

Dra åt helvete!
Jag tänker inte sitta här-

- och lyssna på er skränande haggor
och säga: "Ja, frun. Ja, frun."

"Reaktionen på 'Sexualpolitiken'
och 'Den feminina mystiken'"-

- "har varit lika intressant
som allt som har hänt i vår tid"-

- "kanske med undantag av
Nixons politiska karriär."

"Hatet som de här flickorna har väckt
ser jag som slående bevis på"-

- "att deras huvudargument
är välgrundat. Män hatar kvinnor."

"Som Germaine Greer sa:
'Kvinnor har väldigt lite insikt i'-"

- "'hur mycket män hatar dem.'"

Susan Sontag. Jag vill ställa
en väldigt försynt fråga.

Jag har en försynt fråga till Norman.

Norman, det är sant
att kvinnor tycker-

- att du talar till dem
på ett nedlåtande sätt.

Ett exempel är
när du använder ordet "dam".

Du sa: "Diana Trilling,
den främsta damkritikern."

Jag skulle inte vilja bli presenterad
så. Vad säger Diana om det?

Jag gillar inte att kallas
"damförfattare", Norman.

Jag kunde ha kallat Diana
"en kvinnlig kritiker".

- Jag kunde inte säga...
- "Kritiker"?

Jag hade kunnat säga "kritiker",
men jag ville säga...

Jag ville säga att hon var
den bästa av sitt släkte.

Om ni hade något förstånd
skulle ni ha insett-

- att jag gjorde det
för att skoja med Diana.

"Det är ingen slump att frasen 'sex
och våld' används som ett ord i USA"-

- "för att beskriva handlingar som är
likvärdigt usla, roliga och farliga"-

- "inför den lag och ordning
som våra herrar påtvingar oss."

"Men att likställa sex med våld
förändrar båda sakernas natur."

"Vi styrs mer av ord än av anatomin."

"Det står klart att de som fruktar
det de kallar 'släpphänthet'"-

- "gör det för att de vet att om sex
befrias från alla tabun"-

- "så leder det till tortyr och mord,
eftersom det är det de drömmer om."

"Som Mailer uttrycker det: 'Mord ger
oss löftet om en stor lättnad.'"

' "Det är aldrig icke-sexuellt.'"

Frågade du honom om han hade
med sig den ökända texten?

Han hade med sig en sida av den.
Den handlar om kvinnokampen.

Särskilt om dem som har börjat gå
till angrepp mot kvinnorna.

Särskilt Mailer och Irving Howe
var obefogat hårda i tonen-

- och jag antar
att min ton var rätt rå.

Men det här är inget personligt.
Norman tar allting för personligt.

Han råkade vara ett av mina exempel
på vad som är fel med sexism.

Fördelen med honom är hans ständiga
metamorfos. Han återföder sig själv-

- som Fågel Fenix. Vad nästa
inkarnation blir vet jag inte.

Du verkar tro att min nästa
reinkarnation blir Charles Manson.

- Läs vad du skrev.
- Du får skylla dig själv.

Jag ska ge er lite bakgrundsfakta.
Mailer har skrivit...

Vi vet alla att jag knivhögg min fru
för åtta år sedan, Gore.

- Jag vill gärna glömma det.
- Du vill inte glömma, din hycklare.

Jag tänkte inte prata om det.

De som läser The New York Review
of Books är väl medvetna om det här.

- Och du gör det på ett subtilt sätt.
- Jag börjar förstå vad problemet är.

- Tänker du be om ursäkt?
- Ja, om det sårar dina känslor.

Nej, det sårar mitt sinne för
intellektuella föroreningar.

Ja, du är ju expert på det.

"Från Henry Miller till Norman Mailer
till Charles Manson föreligger det"-

- "en logisk utveckling."

"Miller-Mailer-Manson-Mannen,
eller 'M3' om man förkortar det."

Jag skrev:
"Henry Miller på sitt sätt"-

- "Norman på sitt sätt,
och Manson på sitt förryckta sätt"-

- "speglar var och en
ett hat mot kvinnor och mot köttet."

Och uppriktigt sagt...

Om jag får säga det...

"Från Henry Miller till Norman Mailer
till Charles Manson föreligger det"-

- "en logisk utveckling."

"Miller-Mailer-Manson-Mannen,
eller 'M3' om man förkortar det"-

- "har betingats att se kvinnor
i bästa fall som avelsdjur"-

- och i värsta fall som något
att peta på, förnedra och döda."

Sedan skriver du om Miller,
USA: s främste författare i dag...

Miller, USA: s främste författare,
jag själv och Manson-

- som är en enormt komplex
Raskolnikov-typ-

- är hopklumpade som M3. Kallar du det
väl utfört intellektuellt arbete?

Att klumpa ihop
tre så unika personer?

- Man måste läsa hela artikeln.
- Jag har läst den.

Det har inte publiken. Jag lägger
fram mina argument försiktigt.

Får du några minuter till på dig
så bevisar du att jag har rätt.

Konflikterna i The New York Review
har faktiskt blivit legendariska.

Edmund Wilson mot Vladimir Nabokov
om rysk översättning.

Edward Said mot Bernard Lewis
om orientalism.

Gore Vidal mot...

Tja, mot hela världen om allt.

Ett citat från Norman Mailer
om Tom Wolfes "En riktig man".

I sin artikel skriver Mailer:

"Att läsa hans verk kan liknas vid
att älska med en kvinna på 140 kg."

"När hon är överst är det över."

"Förälska dig i henne eller kvävs."

Jag kan ha vissa reservationer.

Jag tänker inte tvinga på
de här människorna mina åsikter.

Jag vill att de gör sitt bästa
för att framföra sina åsikter.

The Review bygger på idén-

- att högst skickliga, intelligenta
och intresserade människor-

- kan skriva fascinerande
och avslöjande-

-om nästan vilket ämne som helst.

Det stora problemet är naturligtvis
att hitta den personen.

Allt som är fascinerande,
djupt och revolutionärt-

- med dagens geologi, med plattektonik
och ständig rörelse-

- ryms i dessa ord: "Mount Everest
topp består av marin kalksten."

På 8840 m höjd
är det marin kalksten.

Den avlagrades under vattnet, och
i en 8840 m hög vertikal rörelse-

- har de klipporna hamnat längst upp
på världens högsta berg.

- Du recenserade "Migrän".
- Ett klassiskt psykosomatiskt besvär.

Bokens författare, Oliver Sacks,
lider själv av det-

-så han vet vad han pratar om.

Vad skulle ha hänt
om Hitler hade vunnit?

På omslaget kunde man se W.H.
Auden, Hitler, Gud och ens eget namn-

- i samma teckenstorlek.
Inte för att man var lika viktiga...

Hej, Andrew. Hur är det?

Hej. Så snällt av er att komma.

...utan för att det var solidariskt.

"Varken tid eller utrymme har ägnats
åt böcker vars syften är triviala"-

- "eller vars innehåll är korrupt"-

- "förutom ibland för att punktera
ett uppblåst rykte"-

- "eller för att uppmärksamma
en bluff."

Så står det
i vår enda ledare under 50 år.

En recension i det allra första
numret av tidningen-

- inleds med en mening som många
av oss gärna skulle ha velat skriva.

"Det här är en usel roman,
fördärvad av bra inslag."

I det senaste numret finns det
två lysande texter:

Jeremy Waldron recenserar
en bok om politiska idéer-

- och Stephen Greenblatt recenserar
en bok om den klassiska traditionen.

Båda texterna
är fantastiskt elegant skrivna.

De drar helt olika slutsatser
om den klassiska världen.

Det blir intressant att se om det
utlöser den kontrovers man hoppas på.

Waldron skriver: "Ni kanske undrar"-

- "vad Herodotos har att göra med
modern politisk historia."

"Varför ska vi bry oss om Herodotos?"
Sedan förklarar han varför.

Det är lysande. Han skriver-

- att vi alltid reflekterar kring oss
själva i relation till det förflutna.

Vi förstår inte vår politik
om vi inte förstå det.

Greenblatt,
med samma vältalighet och elegans-

- skriver ett minnestal till
den klassiska traditionen.

Han skriver att det är över.

Vår besatthet av greker och romare
är borta. Ingen kan latin längre.

Det här blir den sista boken
av sitt slag.

Studenter och ungdomar
är bara intresserade av nuet.

"Efter elva år av krig mot terrorn"-

- "har rädslans politik inte förjagats
eller besegrats."

"Den gestaltas
i landets fastslagna principer"-

- "utan invändningar
från dess medborgare."

"Rädslans politik har vunnit."

Vi har levt med förstärkta förhörs-
metoder, eller tortyr, sedan 2004.

Med "levt med" menar jag
att vi har känt till det.

Det har funnits en stor mängd
skriftliga bevis.

Vi känner till metoderna
och vilka som gav order om dem.

Om vi inte lyckas försonas med
den 11 september-

- beror det till viss del på att
gränserna mellan historia och drama-

- det genuint politiska
och det begränsade personliga-

- suddas ut allt mer
inom hela vår kultur.

Elva år efter katastrofen
är allt vi har åstadkommit-

- en handfull underhållning
med hjälte-och spiontema-

- som inte är mer än rök som skyddar
oss från det vi inte är redo att se.

Folk tror att skribenter inte vill
redigeras, att vi är genier-

- och att redaktörer bara
lägger sig i. Men det är inte sant.

Som skribent vill du ha en redaktör
som vet mer än du.

Det är väldigt snällt av dig
att härda ut.

Som kan säga: "Du går för långt.
Det här är inte rättvist."

"Du bör överväga det här. Har du
tittat på x? Känner du till y?"

Det skulle bli som i Jordanien.
Islamisterna skulle få runt 35 %.

- Så de skulle inte få kontrollen.
- Och så vann de!

- Hur är det med dig?
- Jag jobbar på.

Michael Chabon föddes händelsevis
bara några få månader-

- efter vårt första nummer.
Han växte upp med oss.

Jag växte upp i ett hem som
prenumererade på New York Review.

Varje gång jag får det senaste numret
tittar jag på omslaget.

Även om man har lekt med
och justerat dess design-

- liknar den fortfarande The New York
Review som jag minns den-

- i tidningsstället
med pappas Playboy och Newsweek.

Det här är ett kort utdrag ur en text
som jag skrev om en tid-

- då det bara var en avlägsen dröm
att få synas i The New York Review.

"Jag sköt in en diskett, tog ett
djupt andetag och började skriva"-

- "på en skärm så liten
att hela raden inte fick plats."

"Stycket började så här:
Det är i början av sommaren."

"Jag står i lobbyn
till ett tusenvåningshotell"-

- "där en kilometerlång hisshall"-

- "och en ändlös röd rad
av hisspojkar med guldträns väntar"-

- "för att bära mig upp, upp, upp"-

- "förbi våningar med moguler,
spioner och unga stjärnor."

"Jag slungas upp till förtöjnings-
platsen på art déco-taket"-

- "där augustis enorma luftskepp
guppar i den hårda vinden."

Läsande och skrivande sker i tystnad-

- men du måste vara medveten om
att andra läser boken som du läser-

- och att andra kommer att läsa
romanen som du skriver.

Den gemenskapen, inom en värld
som är beroende av tystnad-

- är så grundläggande att vi ofta
glömmer hur viktig den är.

Om vi inte slår oss samman
som läsare-

- blir vårt läsande en märklig,
förtorkad mr Casaubon-aktivitet-

- där vi skriver boken
som ingen kommer att läsa.

Jag vill se Haley Sweetland Edwards
artikel som citeras här.

Ser du den här fotnoten?

Hej, Michael. Vi ska trycka din text-

- och jag såg plötsligt en stark text
av Haley Sweetland Edwards.

The Review har alltid varit platsen
där idéer verkligen spelar roll.

Det var nog det som först fängslade
mig, både som läsare och skribent-

- men jag lärde mig det på riktigt
när jag jobbade med Bob-

-med en text om min avlidne man Tony.

Boken som Tony skrev när han var sjuk
skulle snart ges ut.

Jag kände
att jag ville säga något om det-

- men jag visste inte
om jag skulle klara det.

Så jag vände mig till Bob och sa:

"Jag skulle gärna vilja försöka
skriva något. Vill du hjälpa mig?"

Vi påbörjade en resa
som var väldigt känslosam för mig.

Han lyckades närma sig ämnet
med sådan återhållsamhet-

- och han hjälpte på sätt och vis mig
att behärska mig.

I vissa stycken var min stil
en aning överdriven.

Då sa han: "Det där behövs inte.
Den blir starkare"-

-"om vi bara har den här meningen.

Jag var envis ett tag, och sedan
insåg jag att han hade rätt.

Det var nästan klassiskt,
sättet han handskades med-

- en väldigt svår
och känslosam situation.

På sätt och vis är vi supplikanter.
Vi ber dem om saker hela tiden.

Så ser redaktörens liv ut.

Vi ger inga befallningar.
Vi frågar och hoppas.

De här skribenterna är människor
som finns i ens liv och ens tankar.

Vi bryr oss om dem som människor
och som skribenter.

"De välsignade strukturerna,
stoff och rim"-

- "varför hjälper de mig inte nu?"

"Jag vill skapa något ur fantasin,
inte ur hågkomst."

"Vi är flyktiga fakta"-

- "och således manade till
att ge varje figur på fotografiet"-

- "dess levande namn."

Poesi handlar om en inre rastlöshet.

En rastlöshet i människans själ:

Var är vårt slutgiltiga hem?

I Bibeln finns ett citat,
ett fantastiskt citat:

"Och människan går
till sitt långvariga hem."

Och det är döden,
eller det som finns bortom döden.

Poesi kan handla om
tings beskaffenhet.

Hur är människans
rastlöshet beskaffad?

"Själva livet går i bitar."

"Lowell dog vid 60 års ålder.
Större delen av det livet"-

- "återhämtade han sig från
och fruktade mentalsjukdom."

"Han tvingades tidigt säga:
'Jag förlorar förståndet.'"

"Men mer än medicin
återställde honom."

"Kraften som är källan till poesi
tärde på hans psyke"-

- "men den var också hans räddning."

"Bedlam, mentalsjukhus, sjukhus,
hans anfall av mani upphörde aldrig"-

- "men de gjorde honom
heller aldrig galen".

"Att använda imperfekt om honom,
om 'Cal', är nästan outhärdligt."

"Presens är tempuset
för hans diktning."

"Hans blick som speglar behärskat
lidande gör fortfarande ont."

"Vi ryggar tillbaka och tittar bort."

"Jag har beskrivit söndringen som
länge stötte bort mig från Lowell."

"Han lades in på sjukhus"-

- "och jag svor och sa till alla: 'Ja,
även jag är trött på hans kaos.'"

"Men jag vill dokumentera
tårarna i mina ögon"-

- "när han senare bjöd hem mig till
lägenheten på West 67th Street."

"Den förlösande ljuvliga
försoningen."

"Han öppnade dörren.
Krökt, vänlig och med mjuk röst"-

- "muttrade han fram en ursäkt.
Jag gav honom en hård kram"-

- "och den gamla tillgivenheten
fördjupades."

"Ögonen var fortfarande rastlösa
och plågade."

"En vålnad skred fram bakom regnbågs-
hinnornas solfjäderformade fönster."

"Jag hade frågat hans vänner
hur illa han hade behandlat dem."

"Våldsamt, obeskrivligt, förlåtligt."

"'Ha medlidande med monstren',
skrev han."

"Jag vet ingen annan poesi
som är så spröd och ömtålig"-

- "och där en skoningslös begåvning
skildrar sitt eget lidande."

"Lowell vägrar
släppa taget om sig själv."

"Det är ingen masochistisk vägran"-

- "utan ett sätt att ta reda på
om poesi har förmågan att hela."

"En gång sa jag till honom
att jag beundrade hans vers-"

- "där isflak liknas vid
den tomma sidan av ett pussel."

"Jag frågade hur lång tid
det tog honom att se det."

"Han sa:
'Det var som att dra ut tänder.'"

"Versen ur samma dikt - 'Westinghouse
Electrics kabeltrumma'"-

- "fick han från sin dotter Harriet
som skuttade fram och upprepade den."

"Jag var på Chelsea Hotel
i september 1977"-

- "när en vän ringde för att berätta
att Cal hade dött."

"Jag kände mig mer irriterad
än chockad."

"Döden kändes som ett störande
avbrott, en oförskämdhet."

"Rösten var odödlig i dikterna,
och andra efter mig skulle höra den."

De gjorde vad som helst för sina
skribenter. Många av dem var vänner.

Barbara hade
en fallenhet för vänskap.

Hennes väninnor ringde hela dagen.

Den ena fantastiska kvinnan efter
den andra. Telefonen ringde i ett.

De anlitade mig. Jag var nog inte
anställningsbar någon annanstans.

Jag var till exempel
Helen Epsteins barnvakt.

Det sägs att 15000 texter
har publicerats.

Kom ihåg att Bob och Barbara
har läst dem flera gånger-

- såväl som de böcker
som skulle recenseras.

Jag lyckades aldrig lista ut hur de
blev experter på det jag skrev om-

-innan jag lämnade in texten.

Men de var alltid väldigt närvarande,
och de gjorde så här med alla.

Bob fick mig att skriva om saker
som jag var helt ointresserad av.

Till exempel inrikespolitik. Jag var
inte ett dugg intresserad av det.

Jag kunde besöka-

- 28 av demokraternas
och republikanernas partikonvent.

Jag kunde vara där
med ett ackrediteringskort-

- och jag var
fullständigt ointresserad.

Bob insåg det på något sätt och
gav mig genast sådana uppdrag.

På partikonventen var det lätt att få
tag i gårdagens The New York Times.

Bob budade dit den.

Han var fast besluten
att alla som han anlitade-

- skulle slutföra uppdraget
så effektivt så möjligt.

Jag behövde verkligen hans hjälp
för att ta mig igenom det.

Det var inte så att han tog mig
igenom det steg för steg-

- men han gav mig självförtroendet
att själv ta mig igenom det.

Det är åldern på de anklagade
14-17-åringarna-

- och brottens vidriga natur
som har skapat uppståndelse.

En kvinna som joggade
i Central Park i onsdags-

- våldtogs
och blev nästan ihjälslagen.

Det rådde stor oro i staden
på grund av det fallet.

Jag pratade med Joan,
och hon ville skriva om det.

Det var hennes idé.
"Jag vill skriva om det."

Ett skäl till att den är så lång är
att Bob och jag bråkade om den.

Jag grät hela natten,
och så vidare, och så vidare.

Sedan gav han mig synpunkter på-

-avsnitt som var bristfälliga.

Så jag gjorde de avsnitten längre.

Så artikeln blev nog
tre gånger så lång-

-som den annars skulle ha blivit.

Hon kände helt enkelt
att det fanns stora luckor-

-som fylldes ut med antaganden.

Antaganden om att de unga, svarta
männen var missdådare.

Och hon kände
att hon borde försöka analysera-

- det här språket i pressen,
på tv och i radio-

- och det faktum att man så snabbt
pekade ut någon som skyldig.

"Att amerikansk och engelsk press
inte namnger våldtäktsoffer"-

- "härrör från en förståelig önskan
att skydda offret."

"Man motiverar
det här särskilda skyddet med"-

- "ett antal tveksamma,
till och med magiska, antaganden."

"Att våldtäkt innebär en kränkning"-

- "som inte förekommer
vid andra typer av angrepp."

"Konventionen antar att den här
kränkningen är av en natur"-

- "som bör hållas hemlig."

"Att manlig penetrering involverar
sådana mäktiga mysterier"-

- "att hon som penetreras i stället
för att få ansiktet krossat"-

- "eller få hjärnan genomborrad
av en bit rör"-

- "stämplas för alltid
som annorlunda."

"Särskilt om ras och social bakgrund
skiljer sig åt"-

- "hos offret och förövaren"-

- "som i studier från 1800-talet om
kvinnor som rövas bort av indianer."

"De är fördärvade."

Det rådde inga tvivel om attde
här unga männen som greps-

- blev en symbol för anarkistiskt
våldutövat av unga svarta män.

Det antagandet utgick man
frånunder hela mediebevakningen.

Joan insåg att det här var
ett stort tankesprång-

- långt bortom all bevisning
som vi hade fått sett.

Hon såg att det fanns känslomässiga
faktorer som spelade in.

En av dem var bilden av
att de här gängen-

- härjade i Central Park.
Man pratade om en våldsvåg.

Offret ligger i koma.
Polisen har gripit åtta tonåringar-

- för våldtäkt, misshandel
och mordförsök.

Nu när polisen vet vad en våldsvåg är
försöker de hitta sätt att hejda den.

"Det fanns
en känslomässig underström"-

- "som delvis härrörde
från djupt rotade, antydda samband-

- "mellan svarta amerikaners historia
och våldtäkter på vita kvinnor."

"Våldtäkter förblev
i många svartas minnen"-

- "själva kärnan i diskrimineringen
mot dem."

"Svarta män antogs våldta
vita kvinnor."

"Polisen sade dock att man
offentliggjorde ungdomarnas namn"-

- "på grund av brottets grova art."

"Detta kunde diskuteras."

"Frågan om brottets grova art kanske
inte sågs som ett övertygande skäl"-

- "att undvika
att döma någon förhastat"-

- "genom att bevara
en ung misstänkts anonymitet."

"Ett av namnen som polisen avslöjade
och som publicerades i The Times"-

- "var namnet på en 14-åring.
Inget åtal väcktes mot honom."

Domarna upphävdes 2002.Dna-bevis
har bekräftat deras oskuld.

Joans analys var en högst
kreativoch djärv satsning.

Hon var tvungen
att ställa sig utanför-

- det som var den allmänna,
accepterade uppfattningen.

Hon var tvungen att ifrågasätta den.

Det är det journalister bör göra.

De bör ta en titt under ytan-

- på allmänt accepterade
och ofta officiella uppgifter.

Jag var nöjd.

Att jag var nöjd ledde ingen vart.

Att domarna upphävdes
ledde ingen vart.

Men att jag hade rätt gjorde det.

Vi får in rätt många böcker,
men du får gärna skicka den till oss.

Käre David...

Jag ser att Tony skrev
en inledning till en bok-

-om människorättsaktivister.

Boken är dedicerad till honom.

Jag skickar inledningen ifall
den kan komma till användning.

Robert Silvers kontor.

Jag växte upp i Mississippi
och var redaktör för en tidning-

- som i flera år var
USA: s mest rasistiska tidning.

Vi förändrade den helt och vann
priser. Min familj gav mig sparken.

Vi ägnade oss mest åt
undersökande journalistik-

-vilket var rätt farligt.

Våra fotografer hotades, och polisen
satte en pistol mot mitt huvud-

- bland annat på grund av att vi skrev
om polisbrutalitet mot svarta.

Jag läste The New York Review
och tänkte att här är någon-

- som försöker arbeta för mänskliga
rättigheter på en global nivå.

Det lockade mig.

"Occupy Wall Street är inne på
sin femte månad."

"Bortdriven från de flesta offentliga
platser den ockuperade under hösten"-

- "tycks rörelsen försvagad.
Dess framtid tycks oviss."

"Ibland tycks rörelsens taktik
gå ut på att behålla sin plats"-

- "i det offentliga rummet
utan en tydlig strategi eller mål."

"En sorts otydlig, vag
allestädesnärvaro."

"Rörelsen vet hur man väcker
medial uppmärksamhet"-

- "men vad går det ut på"-

- "förutom att bekräfta sin status
som ett slags protest-varumärke?"

Sättarna vill ha rubriken
till det här brevet.

Skribenterna som vi har drömt om
att de ska skriva för oss-

-har i de flesta fall ställt upp.

Okej. Gör det,
så skickar vi i väg det sedan.

Isaiah Berlin var en god vän till
mig. Han var förtjust i The Review.

Han hade alltid ett förslag på vem
som borde recensera någonting.

Han recenserade inga böcker,
för han kände alltid författaren.

Han var villig att ge oss några av
sina lysande och viktiga essäer-

- som passade in på hans uppfattning
att upplysningen och dess filosofer-

- med sin strävan efter
fri-och rättigheter för alla-

- hade stött på en motrörelse
mot upplysningen.

Att eftersträva det bästa är farligt.
Att eftersträva det bättre är okej.

Där det finns fattigdom måste vi
utrota den så fort som möjligt.

Där det finns förtryck
måste vi bekämpa det.

Jag påstår inte att det inte finns
akuta problem som kräver krafttag.

Det går bra att starta korståg
för att eliminera olika problem-

- men att det finns en enda lösning
där målet helgar alla medel-

- och hundratusentals ska slaktas för
att hundratals miljoner ska må bra-

-det tvivlar jag på.

Jag tror det var Herzen som sa: "När
de säger att vi måste döda miljoner"-

- "så att hundratals miljoner
kanske blir lyckligare"-

- "kan vi bara vara säkra på
att miljontals dör."

Jag skulle vilja säga ich bin
ein Berliner, en Isaiah Berliner.

Hans försök att kombinera liberalism
och pluralism-

-är mer relevant än någonsin nu.

Vi lever alla i otroligt mångfaldiga,
multikulturella samhällen.

Nätet är en mötesplats. Kina, Indien
och Brasilien sätter dagordningen-

- intellektuellt
såväl som politiskt sett.

Så det finns en otrolig mångfald.

Hur hanterar vi relationen mellan
en otroligt pluralistisk värld-

- och liberalismens
grundläggande principer?

Allas likhet inför lagen, mänskliga
rättigheter, yttrandefrihet...

Jag är martyren
Reem Saleh al-Riyashi.

Jag hoppas mina söndertrasade lemmar
sliter sionisterna i stycken.

Bombmän säger ofta
att de hämnas en närståendes död.

Det var bättre att skriva om Israel
i The New York Review of Books-

-och få reaktioner i Israel-

- än att skriva
till en israelisk tidning.

Först och främst
fick artikeln större betydelse-

- och man visste att man hade utrymme
att berätta hela historien.

Det här är en plattform som förenar
en massa människor-

- som är intresserade av
böcker och idéer.

Det är ett internationellt magasin,
förankrat i ett slags mentalt Europa.

Vi, The New York Review, västvärlden,
liberala internationalister-

- talar om universella och
individuella mänskliga rättigheter.

De, Ryssland, Kina, Saudiarabien-

- och engelska euroskeptiker
talar om suveränitet.

Så ser konversationen ut. Vi pratar
om universella mänskliga rättigheter-

- och de pratar om
statens suveränitet.

Världen tror att om en regering och
en president väljs demokratiskt-

- så har man demokrati. Vi har precis
haft ett fascistiskt styre.

Vi måste lära oss
vad demokrati egentligen är.

Vad innebär det att vara demokratisk?

Min generation växte upp
under diktaturen-

- och vi säger att vi vill frigöra oss
från det beteendet-

- men när jag ser på
hur vi har agerat hittills-

- undrar jag
om vi kan någonting annat.

Vi har burat in våra avsatta ledare-

-och om man tittar på Libyen...

De slaktade sin egen president
och visade upp honom.

De visade upp hans kropp.

Så jag känner att vi på sätt och vis
begår samma misstag.

Jag undrar vad som krävs för att lära
oss en ny hederskodex-

- och utplåna 30 år av inlärt beteende
och gå framåt på ett nytt sätt.

Jag känner att vi har
en lång väg kvar.

"Glöm inte det, poet."

"Varhelst och närhelst
du skapar eller genomlider Historia"-

- "kommer det alltid finnas
en farlig dikt som ligger i bakhåll."

1969, i Havanna på Kuba-

- gav Heberto Padilla Bob Silvers
en bunt dikter i smyg.

The Review publicerade dem
då Silvers var tillbaka i New York.

Padilla greps senare och erkände
brott han aldrig hade begått.

Det dröjde nästan tio år
innan han tilläts lämna Kuba.

Något som är sorgligt och hemskt är
att ibland-

- när de förtryckta människorna
som vi stöttade fick makt-

-ägnade de sig själva åt förtryck.

När USA drog sig tillbaka
och kommunisterna tog över-

- fortsatte vi
att fokusera på Vietnam.

Som så ofta
var det min livskamrat Grace Dudley-

- som berättade för mig
om fader Gelinas.

Vi publicerade hans text om livet
i det nya Vietnam.

Han hade varit i Saigon
och sett förtrycket-

-som nordvietnameserna utövade.

Bokbålen.

Upptäckten av döda kroppar
efter mördade människor.

När vi publicerade artikeln sade
dussintals upp sin prenumeration.

Det var människor som bara ville se
nordvietnameserna som offer.

Och de var offer.

Men när de väl tog makten
publicerade vi ett antal artiklar-

- som uppmärksammade deras eget
diktatoriska styre, deras brutalitet-

-och förtryck.

Först kom drömmen: ett samhälle
som var både kommunistiskt och fritt.

Ställ den frågan till de sovjetiska
myndigheterna.

Jag har ingen egen åsikt om det.
Det är nog inte tillåtet att ha en.

De sovjetiska myndigheterna
måste lösa det här.

Vi publicerade tio artiklar
av Andrej Sacharov-

-när han var den ledande dissidenten.

Jag vill inte överdriva.
Tidningar förändrar inte världen-

- men de skapar
ett visst slags klimat för idéer.

Det finns en metafor:

Influenser rör sig
som springaren i schack.

Ett steg rakt fram och ett diagonalt.

Den rör sig inte i räta linjer.

Jag ville aldrig bli
en politisk författare.

Jag anser att bra författare
och regissörer och bra teater-

-alltid är politiska.

Vi publicerade flera artiklar
av Václav Havel.

Den första essän han skrev
hette "Kicking the Door".

I frustration hade han sparkat
på dörren till en bar.

Han visste att ett sådant uppförande
kunde leda till fängelsestraff-

- eftersom regimen
hade infört regler-

- som frustrerade människor
var sårbara för.

Det var en helt lysande
och subtil essä.

1989 skedde det ena underverket
efter det andra-

- först i Ungern och sedan i Polen,
och sedan i Östtyskland.

Sedan brakade det löst i Prag.

Jag tog förstås nästa plan till Prag-

- och hittade Václav Havel
i hans källarpub.

"Studenter satte i gång det.
De hade varit aktiva i minst ett år."

"De gav ut fakultetstidningar
och hade diskussionsklubbar."

"De balanserade mellan det officiella
och inofficiella livet."

"De fick tillstånd att ha
en demonstration i Prag"-

- "vid 50-årsjubileet av
Jan Opletals martyrskap."

"Han var en tjeckisk student
som mördades av nazisterna."

"Men allt fler anslöt sig och man
började skandera mot"-

- "de nuvarande diktatorerna
i slottet."

"Demonstranterna bestämde sig för
att tåga till Václavplatsen"-

- "scenen för alla historiska
ögonblick i landets historia"-

- "vare sig det var 1918,
1948 eller 1968."

" Här möttes de av kravallpolis med
vita hjälmar, sköldar och batonger"-

- "och av antiterroriststyrkor
i röda baskrar."

"Ett stort antal demonstranter
omringades"-

- "både längs Národní-gatan
och på torget."

"De fortsatte att ropa 'frihet'"-

- "och sjöng den tjeckiska versionen
av 'We Shall Overcome'."

" De i främsta ledet
försökte ge polisen blommor."

"De tände ljus på marken, höjde
armarna och skanderade:"

- "'Våra händer är tomma.'"

"Men polisen, och särskilt
de röda baskrarna"-

- "slog män, kvinnor och barn
med sina batonger."

Vi upplever nu
en väldigt dramatisk tid.

Unga misshandlas brutalt på gatorna-

- och de ideal jag i många år har
kämpat för och suttit i fängelse för-

- träder nu in i det politiska livet
på riktigt-

- som ett uttryck av
det tjeckoslovakiska folkets vilja.

"Den här revolutionens nya idé
var en revolution i sig själv."

"Det handlade inte om 'vad', utan
'hur'. Inte om målet, utan medlet."

"1989 års nya idé var
icke-revolutionär revolution."

"Då dessa händelser omtalas föregås
'revolution' alltid av ett adjektiv."

"'Fredlig' eller 'evolutionär' eller
'självbegränsande' eller 'sammet'."

"Folkrörelsernas ledare föresatte sig
medvetet att frångå"-

- "den klassiska revolutionsmodellen"-

- "som hade utvecklats
från 1789 till 1917"-

- "och ända till Ungernrevolten 1956."

"Jag minns att man
vid den tiden diskuterade"-

- "på Laterna Magika-teatern i Prag"-

- "hur våld hade spelat en viktig roll
under tidigare revolutioner."

"Här försökte man medvetet
att undvika det."

Tiden var inne 1989, och Havel
upphöjdes plötsligt till president.

Som president var han gång på gång
villig att säga sådant-

-som inte var populärt.

När någon har tagit makten
efter en revolution-

-och de får frågan-

Kommer de att stödja
oppositionens rättigheter-

-eller de föraktades rättigheter?

Havel sa ja.

Alla förändringar i historien går
naturligtvis inte så fredligt till.

Så det är fantastiskt att så
många texter har bevarats.

Så många stentavlor, skriftrullar
och manuskript har förstörts-

- och så många bibliotek har
brunnit ner till grunden.

1992, under belägringen av Sarajevo,
bildade man en mänsklig kedja-

- för att rädda böckerna
från nationalbiblioteket.

- Innan serbisk granateld förvandlade
byggnaden till en grushög.

En kvinna vid namn Aida Buturovic dog
när hon försökte rädda böckerna.

Hon dödades av en granat.

Om The New York Review ända från
början har varit en sorts rörelse-

-och det har den-

- då är en av våra mest långvariga
och mest beundrade kamrater-

- Darryl Pinckney.

När nya verk av James Baldwin
gavs ut på 1970-talet-

-såg man en nedgång i hans skrivande.

Hans förmaningsord till nationen
framstod som slentrianmässiga.

Baldwins svacka var ett ämne jag
trodde att jag hade tänkt igenom-

- när Robert Silvers och Barbara
Epstein 1979 bad mig skriva-

- om det som skulle bli
hans sista roman.

"Just Above My Head"
är en spretig historia-

- om en svart, homosexuell
gospelsångare och hans familj.

Tre decennier senare skäms jag över
tvärsäkerheten i den recensionen-

- från unge herr Skitstövels
skrivmaskin.

Jag var ung.
Baldwin var inte längre ung-

- och därför
hade jag genomskådat honom.

Jag hånade det jag såg som
en sentimental skildring av-

- ett homosexuellt par. Männen i
Baldwins roman såg sig som gifta-

- så jag anklagade honom för att låta
dem imitera heterosexuellt beteende-

- och för att ha gett upp hoppet om
sexuell frigörelse.

Mary McCarthys råd är att inleda
författarskapet som recensent.

Jag försökte bli författare-

- på bekostnad av den här sköra,
modiga och begåvade själen.

Några år senare, på en fest för
Baldwin efter en diktuppläsning-

- frågade jag honom, full som jag var,
om han hade sett recensionen.

Han svarade vänligt nej.

Jag kan inte låtsas att jag inte,
i ett anfall av arrogans-

- repeterade några av mina argument
mot hans bok där och då-

- mitt under ett cocktailparty till
den här älskade personens ära.

Han log tålmodigt och förstående.
Han hade genomskådat mig.

James Baldwin dog i Frankrike 1987.

Hans begravning var den första
begravning jag någonsin hade gått på.

1998 gav Library of America ut
Baldwins samlade essäer.

Library of Americas utgåva av hans
romaner kom två år senare.

The New York Review lät mig recensera
dem - min chans till gottgörelse.

Jag hade nu mer förståelse för
den press Baldwin kände.

Särskilt mot slutet av
medborgarrättsrörelsen.

"Lidande genomskådar alla",
skrev han en gång.

Jag mindes och försökte hedra
att Baldwins starka prosa-

- hade fått mig att fatta ett beslut
om mig själv.

Han hade rätt om så mycket
i vår kultur-

- om homosexuella äktenskap och om
befrielsen i att vara som alla andra.

Jag sa då och säger det igen:
Hans röst har inte åldrats-

-tack vare klarheten i hans språk.

Uttåget ur Egypten
är hans sanna tema-

- och i berättarjagets kungarike
har han få jämlikar.

Baldwin har funnits i mina tankar
under hela mitt författarliv.

Det har även
The New York Review of Books-

- ända sedan 1973, då Elizabeth
Hardwick förvånades över-

- att jag inte hade läst F.W. Dupees
text om Baldwin i det första numret-

- och gav mig ett stor inbundet band
som täckte tidningens första tio år.

Genom åren har vissa namn på
omslaget fått mitt hjärta att rusa.

Jag saknar Barbara Epstein
varje dag, liksom många här gör.

Robert Silvers engagemang
gör mig ödmjuk.

Jag har fått så mycket av det här
ädla, intellektuella företaget.

Jag upptäckte poeten James Fenton
i The New York Review of Books.

"Det här är vinden,
vinden i ett sädesfält."

"Stora skockar flyr
från en stor katastrof."

"Ner i långsträckta dalar
och gröna flodbäddar."

"Ner genom vindens vackra katastrof."

Jag tänkte "Wow",
och så tänker jag fortfarande.

Till och med efter att ha gjort te
åt honom i 23 år.

Så tack.

- Intresserar Platons "Staten" dig?
- Jag är "Staten".

Jag kan recitera mig själv för dig.

Här är "Svindlande höjder"
av Emily Brontë.

Den magre är "Alice i Underlandet"
av Lewis Carroll.

Ser ni blondinen?
Se hur hon rodnar.

Jag är Jean-Paul Sartres
"Den judiska frågan".

Jag ska berätta
en skräckinjagande historia.

"Litteratur", sa Samuel Johnson,
"är ett slags intellektuellt ljus"-

- "som, liksom solskenet,
gör det möjligt för oss att se"-

- "det vi inte tycker om."

Sedan ställer Johnson
en oroväckande fråga:

"Vem skulle vilja undfly
det som är obehagligt"-

- "genom att döma sig själv
till evigt mörker?"

Vi lyckades ta oss in i fältsjukhuset
under sittstrejken.

Den enda vägen in till Rabaa
är fortfarande öppen.

Regeringens krypskyttar
skjuter mot en gränd-

- mot människor på väg
till och från sjukhuset.

Inne på sjukhuset
är golven hala av blod.

Blodet täcker väggar och golv.

En ständig ström av döda och skadade
förs in och ut ur sjukhuset.

Den yngsta jag såg var en pojke,
inte mer än 13 år gammal.

Vi såg fyra våningar på sjukhuset.

Varje våning är full av
döda och skadade.

De flesta av dem hade skottsår.

Det speglar det man ser och hör
här utanför.

Ljudet av automateld
hörs överallt runt lägret.

Man hör också de skarpa knallarna
från krypskytteeld.

Så det är väldigt kaotiskt vid
sittstrejken vid Rabaa al-Adawiya.

Vi såg inga Mursi-anhängare med annat
än stenar och molotovcocktailar.

Framför allt "Middlemarch"
är en av de stora romanerna.

- Jag tycker också om "Bror och syster.
- Kvarnen vid Floss".

Den är mer som en målning
i skira vattenfärger.

Vad är en rättighet? Är det något man
har från födseln?

Är det något någon har gett en? Vem?
Kan rättigheter delas ut?

Kan de fråntas en?
Kan man frånsäga sig en rättighet?

Kan man förlora en rättighet,
eller är det en del av ens natur-

- på samma sätt som tänkandet är det,
eller att välja och att ha en vilja?

Jag kan inte se det goda
och det onda.

Jag hatar inte längre
och älskar inte längre.

När man skriver säger man inte
att man gör det av de här skälen.

Men kanske det vi alla tycks prata om
är en lättvindig, privat kritik-

- som man försöker skriva
liksom man försöker skriva poesi.

All historia är fiktion, och på sätt
och vis är all fiktion historia.

De flesta romaner handlar om vem
som stack med någon annans fru-

- förra sommaren
vid University of Sussex.

Det ses som lite överdrivet att
skriva om en romersk kejsare-

-så man riskerar att vara banal.

1977 kom Greg till ett av sjukhusen
där jag arbetar.

Han var en 25-åring med grava
minnesproblem och andra problem.

700 poliser och marinsoldater gick in
i Lins de Vasconcelos kåkstäder.

På mindre än en timme
övertog man kontrollen.

Översättning: J. Lidberg
www.btistudios.com